Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen
Den 19 juni 2024 ansökte Babak Salahi Tabrizi från Partille om bygglov på fastigheten Blåsut 2:18 – mellan Rostvägen 1 och 9. Det är det sista bergs- och skogsområdet som finns kvar i det “gamla” Blåsut. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.) Nästan ett år senare, den 7 april 2025, beviljade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun bygglov för Tabrizis byggplaner. (Se “Bygglov beviljat på Blåsut (1)”.)
De boende runt skogsområdet tyckte att det var ett felaktigt och mycket ogenomtänkt beslut av nämnden och överklagade det till Länsstyrelsen den 15 maj. Grannarna begärde också inhibition av beslutet. (Se “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”.) Det avslog Länsstyrelsen den 28 maj. (Se “Tråkig nyhet från Blåsut”.) Beslutet överklagades till Mark- och miljödomstolen (MMD). Det visade sig vara meningslöst, redan den 3 juli, avslog (MMD) överklagandet.
Den 16 september, för snart 3 veckor sedan alltså, avkunnade Länsstyrelsen sitt beslut om grannarnas överklagan av själva det beslut om bygglov som byggnadsnämnden beviljade Babak Salahi Tabrizi:
“Länsstyrelsen avslår överklagandet.”
Det var självklart en stor besvikelse för de boende runt bergs- och skogsområdet vid Rostvägen i Blåsut… Länsstyrelsen menade att det var helt på sin plats att det uppförs fem (5) flerbostadshus med 24 lägenheter i området.
Länsstyrelsen motiverade sitt beslut – under rubriken “Länsstyrelsens bedömning”. Och visst är det bedömningar… Jag återger Länsstyrelsens argument i punktform och kommenterar dem sedan.
Länsstyrelsen anser i sin prövning att detaljplanen från 1933 gäller som modern detaljplan. Detaljplanen tillåter fristående bostadshus menar Länsstyrelsen vidare och tycker att fem flerbostadshus inte strider mot planen, eftersom den inte begränsar antalet bostadshus på fastigheten.
“Länsstyrelsen anser inte att planens illustration av två mindre byggnader på fastigheten utesluter att flerbostadshus får uppföras på den.”
Det kan nog de flesta tycka vara en mycket tveksam och alltför generös tolkning. Detaljplanen från 1933 måste tolkas utifrån den lagstiftning som gällde då. Det är ett huvudargument i en prejudicerande dom från 2022 (NJA 2022 s. 922). Domen föreskriver att äldre planer måste tolkas utifrån syftet, inte bara texten. Och det mesta talar för att planens syfte var att skapa ett villaområde med lummig karaktär, precis som området i övrigt. Det är faktiskt bara två mindre byggnader som har ritats in i plankartan från 1933. Att uppföra fem flerbostadshus med totalt 24 lägenheter torde innebära en väsentlig avvikelse från planens syfte.
Länsstyrelsen bedömer dessutom att det handlar om 5 flerbostadshus och inte 6:
“Länsstyrelsen delar vidare nämndens bedömning att hus 5 utgör ett fristående flerbostadshus och inte består av två sammanbyggda tvåbostadshus.”
Länsstyrelsen bedömer alltså att husen 5 och 6 (kartan till höger) utgör ett enda fristående flerbostadshus. Grannarna gör inte samma bedömning. Gör du?
Länsstyrelsen delar även byggnadsnämndens bedömning att begreppet ”tomtplats” i detaljplanen syftar till att en fastighet inte får vara mindre än 1000 m², och inte till hur stor tomten för ett bostadshus ska vara. Det är ytterst tveksamt – i en detaljplan från 1933… Och vi noterar återigen att Länsstyrelsen, och byggnadsförvaltningen, gör en bedömning, dvs en egen tolkning… Och denna gång höll även byggnadsnämnden med.
Grannarna gick i sin överklagan in på djupet i frågor kring detaljplanen och den planerade byggnationen. De hänvisade också till flera prejudicerande domar. (Se “Grannarna på Blåsut överklagar (3)”.) Länsstyrelsen undviker att argumentera mot flera av de argument som de boende framförde i sin överklagan, Länsstyrelsen ignorerar dem helt enkelt.
Länsstyrelsen anser att den planerade byggnationen bara marginellt överskrider den tillåtna byggytan och därför bedöms avvikelsen som obetydlig och planenlig.
Länsstyrelsens resonemang på den här punkten är än en gång mycket tvivelaktig. I gamla stadsplaner var bestämmelser om byggrätt
uttryckta i absoluta gränser som inte fick överskridas. Länsstyrelsen skriver också att eftersom det finns ”viss osäkerhet” i mätningarna så kan man bortse från överytan. Men om det finns osäkerhet ska den normalt tolkas restriktivt till fördel för allmänintresset, inte till exploatörens fördel. Och även små avvikelser ska inte godtas om de rör detaljplanens huvuddrag, och här är planens huvuddrag låg exploatering.
Länsstyrelsen konstaterar att antalet parkeringsplatser uppfyller kommunens norm och att trafikpåverkan bedöms hanterbar.
“Av handlingarna i ärendet framgår att det ska anläggas 24 parkeringsplatser, inklusive 2 för rörelsehindrade, vilket är 2 fler än det minsta antal som krävs enligt kommunens parkeringspolicy.”
Parkeringsbehovet skulle alltså vara tillgodosett. Det förutsätter att det inte finns något hushåll som har mer än en bil. Eller att de 24 hushållen aldrig får besök…
Det går inte heller att parkera på Rostvägen. Vägen är så smal att två bilar inte kan mötas och det finns ingen gång- eller cykelväg. Det är knappast säkert att passera med barnvagn. Det blir en osäker trafikmiljö för barn, äldre och personer med funktionshinder.
Länsstyrelsen skriver att:
“möjligheterna att ordna trafik har prövats och avgjorts i detaljplanen.”
Menar Länsstyrelsen att detaljplanen prövade trafiksituationen 1933 och att det avgörandet gäller än idag?
Länsstyrelsen anser att marken är lämplig att bebygga med bostadshus även med hänsyn till naturvärdena på platsen.
“Försiktighetsprincipen som kommer till uttryck i 2 kap. 3 § miljöbalken är inte tillämplig vid prövningen om bygglov kan ges för ansökta åtgärder.”
Det är märkligt eftersom miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg bedömde exploateringen av skogs- och bergsområdet som olämplig ur naturvårdssynpunkt. Ja, nämnden avstyrkte faktiskt byggnationen. Området är nämligen klassat som naturvärdesklass 4 i kommunens naturvårdsstrategi. Och sådana områden ska skyddas – undantag får bara göras om det föreligger ett ”starkt samhällsintresse”. Här är det ett privat kommersiellt intresse… Länsstyrelsen har med andra ord knappast gjort en tillräcklig intresseavvägning enligt miljöbalkens försiktighetsprincip.
Länsstyrelsen bedömde vidare att frågor om skyddade arter var tillräckligt hanterade i detta skede.
“Enligt praxis så ligger nivån för betydande olägenhet högt – det ska alltså vara fråga om olägenheter som är väsentliga för att dessa ska anses utgöra betydande olägenheter i PBL:s mening och av praxis framgår det att regeln ska tillämpas restriktivt.”
Vad som är en hög nivå är alltså en fråga om bedömning. Länsstyrelsen motiverar bedömningen för Rostvägen med att:
“Det aktuella området är tättbebyggt och i ett sådant område har man att tåla en ganska omfattande påverkan från grannfastigheter.”
Det är väl lite så man undrar om Länsstyrelsen överhuvudtaget är bekant med området vid Rostvägen…
Grannarna menade i sin överklagan att uppförandet av 5 flerbostadshus med 24 lägenheter skulle innebära en betydande inskränkning av deras boendekvalitet. Det handlade om insyn, skuggning, buller, störningar, ljus och förlorad naturmiljö.
Länsstyrelsen skriver kort att:
“Sammantaget bedömer Länsstyrelsen att den föreslagna byggnationen är förenlig med anpassningskraven i 2 kap. 6 § första stycket 1 PBL.”
Länsstyrelsen anför också att detaljplanen tillåter att fastigheten bebyggs enligt den aktuella bygglovsansökan. Det är dock ett tvivelaktigt argument eftersom grannarna i sin överklagan faktiskt bestrider att detaljplanen tillåter det.
Det finns flera argument i grannarnas överklagan. Länsstyrelsen viftar bort flera aspekter och argument ganska lättvindigt. Några tas överhuvudtaget inte upp.
“Sammanfattningsvis har det inte framkommit något hinder för att ge bygglov. Vad klagandena anfört om förväntningar, barnperspektiv och intresseavvägning medför ingen annan bedömning.”
Länsstyrelsen håller inte med de boende vid Rostvägen på någon endaste punkt. Det är anmärkningsvärt. “Grannarnas” överklagan var oerhört genomtänkt med mängder av hänvisningar till lagparagrafer och prejudicerande domar. (Se tre blogginlägg om överklagandet med början “Grannarna på Blåsut överklagar“.)
Länsstyrelsens beslut innehåller en otroligt massa tyckande och bedömningar. Ibland är det också svårt att förstå vad Länsstyrelsen lutar sig mot, mer än att juristen/tjänstepersonen har en egen subjektiv uppfattning. De argument som finns i överklagan bemöts sällan, Länsstyrelsen låtsas inte om dem. Och hela tiden får man känslan av att Länsstyrelsen har bestämt sig först – och sedan har letat argument för sin förutbestämda mening. Och som vanligt sammanfaller Länsstyrelsens bedömning med byggnadsförvaltningens i Vänersborgs kommun…
Vi får se om grannarna finner det mödan värt att överklaga Länsstyrelsens beslut. Jag hoppas det. För då kanske vi också får en bättre uppfattning om en 90 år gammal detaljplan verkligen kan tolkas så fritt att nästan vilken exploatering som helst blir möjlig…
==
Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:
- ”Oj, är det skog kvar i Blåsut?” – 17 juli 2024
- ”Blåsut Höjd, Rostvägen” – 22 juli 2024
- ”Marklovet överklagat för Blåsut Höjd (1)” – 24 juli 2024
- ”Marklovet överklagat för Blåsut Höjd (2)” – 25 juli 2024
- ”Länsstyrelsens beslut om Blåsut” – 26 juli 2024
- ”Kommunen spränger på Blåsut” – 20 september 2024
- “Bygglov beviljat på Blåsut (1)” – 27 maj 2025
- ”Grannarna på Blåsut överklagar (2) + Nyhet” – 29 maj 2025
- ”Grannarna på Blåsut överklagar (3)” – 30 maj 2025
- ”Grannarna på Blåsut överklagar (4)” – 1 juni 2025
- ”Tråkig nyhet från Blåsut” – 8 juni 2025
- ”MMD avslår Rostvägens överklagande” – 3 juli 2025
- ”Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen” – 5 oktober 2025
Ogräs i Nordstan
Efter en lång sejour på hustaken, ända till mitten av augusti, har fiskmåsarna i Nordstan försvunnit. De mer humanoida invånarna har äntligen fått ett antal veckors nattsömn. Nu hörs endast kanadagässens envetna, trumpetstötsliknande ”gronk”-kackel från Vänerns stränder, kobbar och skär. Men det är, som tur är, endast på dagtid.
Men säg den som får slappna av och njuta av tillvaron. Kommunen ställer hårda krav, inte på att ta bort fiskmåsar från taken (det struntar kommunen blankt i), men att ta bort ogräs på trottoarer utanför tomtgräns…
Jag har dåliga erfarenheter av kommunens vakande ogräsögon. En dag för drygt 10 år sedan fick jag besök av två ogräskontrollanter med penna och papper i händerna. (Se “Smultronställe?”.) Det växte något på trottoaren utanför min tomt.
Men vad var det? Var det hallon? Eller smultron? De utsända inspektörerna kunde inte avgöra vilket, men så sa den ene av männen:
”Men det är väl ogräs?”
De kom överens, det var ogräs. Strax hörde jag att de lade in något i min brevlåda. Det var ett föreläggande från Gatuenheten. Jag var skyldig att:
“ta bort ogräs och annan växtlighet”
Var smultron ogräs? Det var definitivt både ”växtlighet” och ”annan växtlighet”. Men ogräs…? Hade det varit skillnad om det hade varit hallon?
Smultronen fick ändå vara kvar till alla grannbarns förtjusning. Nu är emellertid smultronen, smultronogräset alltså, borta eftersom trottoaren fick ny asfalt för några år sedan. Det var efter fiberdragningen i Nordstan.
En solig dag för några veckor sedan stötte några grannar på varandra på Lovisebergsgatan. Det går ju att vara utomhus nu när man inte behöver riskera att få fiskmåsarnas fekalier i huvudet.
Vi började diskutera ogräs. Och hamnade tämligen omedelbart i knäckfrågan – var går gränsen mellan trottoar och gata?
Gatorna är kommunens ansvar och trottoarerna fastighetsägarnas (även om de faktiskt finns på kommunens mark). Det var inte lätt att avgöra vems skyldighet det var att hålla efter ogräset. Denna gång handlade det dock varken om smultron eller hallon. Det gällde framför allt att vi inte ville göra fel. Vi (eller jag) ville inte få gatuenhetens inspektörer på oss (mig) igen.
Det fanns bara en sak att göra, att ta fram de lokala föreskrifterna för gaturenhållning. Där skulle vi säkerligen hitta svaret.
I 3 § stod det:
“Det åligger fastighetsinnehavaren att ta bort ogräs och annan växtlighet samt att sopa upp och föra bort orenlighet och nedskräpande föremål från det utrymme som anges i § 1 första stycket.”
”Orenlighet” torde vara hund- eller rävbajs…
Så långt var vi med i de lokala föreskrifterna, men vad stod det i 1 §? Vilket utrymme handlade det om? Det blev till att scrolla tillbaka:
“Fastighetsinnehavare inom ett område med detaljplan, där kommunen är huvudman för allmänna platser skall, i fråga om gångbanor eller andra utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken, utföra de åtgärder som kommunen har att svara för…”
Det var fastighetsägarnas ansvar att hålla rent på trottoarerna. Men det fanns inget svar på var gränsen gick mellan gata och trottoar. Det fick bli ett mejl till kommunen:
“Vad räknas trottoarkanten vid gatan till – fastighetsägaren eller kommunen?”
Och då uppenbarade sig sanningen. Kommunen svarade:
“Vi bedömer att vägkant/kantsten är kommunens ansvar att hålla fri från växtlighet/ogräs och skador.”
Vad bra! Äntligen ett klart besked. Det är kommunens ansvar. Det var glädjande, framför allt för min fru. Då slipper hon att ta bort ogräset längs trottoarkanten i fortsättningen…
Nu väntar alla fastighetsägare längs Lovisebergsgatan på att kommunen ska ta bort ogräset, och annan växtlighet, från – gatan…








































































Senaste kommentarer