Arkiv

Författararkiv

VA: Kohagen vs kommunen (2/4)

25 juli, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”.

Kohagens samfällighetsförening i Gardesanna bestrider anslutningsavgiften för påkoppling till det kommunala VA-nätet för servicebyggnaden, det så kallade “Bruna huset”. Samtliga de enskilda fastigheterna har nu eller inom en mycket snar framtid egna enskilda anslutningar, som de har betalat anslutningsavgift för.

Kohagen begärde den 29 april 2022 dispens från inkoppling av “Bruna huset”. Svaret blev negativt från kommunen:

“Samhällsbyggnadsförvaltningen anser att, vid datum för idrifttagande av den allmänna VA-anläggningen, kommer fastigheten att vara avgiftsskyldig enligt lag (2006:412) om allmänna vattentjänster.”

Det förvånade Kohagen, eftersom Vänersborgs kommun i ett tidigt skede, 2020, meddelade att anslutning skulle ske om det fanns ett utsläpp från byggnaden, vilket det alltså inte skulle finnas i fortsättningen. (Se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”.)

Samfällighetsföreningen vände sig mot kommunens beslut och överklagade, först till Förvaltningsrätten och sedan till Mark- och miljödomstolen. Överklagandena avvisades på formella grunder. Mark- och miljödomstolen i Vänersborg skrev i beslutet den 10 januari 2023:

“Kohagens samfällighetsförenings överklagande kan inte uppfattas som en ansökan om stämning. Eftersom överklagandet inte kan prövas av domstolen ska det avvisas, dvs. det tas inte upp till prövning i sak.”

Kohagen bestred då direkt fakturan hos kommunen den 12 januari 2023. Som skäl skrev Kohagen bland annat:

“Anslutning är på fakturan angiven som Bostadshus och följer tariff för sådan byggnad. Berörd byggnad är en förrådsbyggnad utan boende som enligt årsmötesbeslut i Kohagen beslut kommer sakna vattenanslutning och ej heller generera gråvatten. Fastigheten är dessutom enligt detaljplanen förbjuden att bebyggas med annat än servicebyggnad för kohagen, dvs förråd.”

Den 16 januari svarade kommunen kort:

“Ert bestridande är mottaget och kommer att behandlas vidare av kommunjuristen.”

Diskussionen mellan Kohagen och Vänersborgs kommun fortsatte trots att kommunjuristen inte hade uttalat sig – och har fortfarande inte gjort så efter drygt 6 månader. Kohagen ville försöka lösa hela ärendet i dialog.

Kohagen skissade fyra alternativ, scenarier, till lösning.

“1. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset eftersom fastigheten inte genererar något svart-, eller gråvatten.”

“2. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset genom att i stadsplanen förbjuda inkoppling av vatten i byggnader på tomt S1.”

“3. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av Bruna huset genom att  Samfälligheten styckar av och säljer den yta som Bruna huset står på till Husvagnsföreningen så att Bruna huset införlivas i Husvagnstomten som redan är under inkoppling till Vatten/avlopps nätet.”

Det första alternativet sa kommunen blankt nej till. Det var helt enkelt inte aktuellt. Det var kommunens svar den 29 mars. Alternativ 2 och 3 avfärdade byggnadsförvaltningen. En tjänsteperson på kommunen skrev:

“Om jag förstod det rätt så anser byggnadsförvaltningen att man inte gör en så liten ändring enligt alternativ 2 för en detaljplan och att alternativ 3 strider mot detaljplanen.”

Tjänstepersonen hänvisades även till samhällsbyggnadsförvaltningens chef Knutsson, kanske kunde han ge bättre information. Det får mig att tänka på Förvaltningslagens 8 §:

“En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.”

Kohagen förstod inte kommunen och föreningen tyckte inte att den fick några direkta förklaringar.

Det fanns ett 4:e alternativ:

“4. Vänersborgs kommun granskar möjligheten för Kohagens samfällighetsförening att slippa inkoppling av S1 för det fall Bruna huset rivs.”

Det här alternativet var kommunen positiv till. Kommunen skrev i ett mail till Kohagen den 23 mars:

“Det stämmer att ni slipper anslutningsavgift ifall byggnaden rivs.”

Samfällighetsföreningen skrev till kommunen och efterlyste både formella beslut och motiveringar till kommunens ställningstaganden. Det var helt förståeligt att Kohagen ville ha formella beslut. Styrelsen i föreningen ansvarar ju inför 54 fastighetsägare och måste naturligtvis ha “på fötterna” inför medlemmarna. Dessutom måste det finns ett formellt beslut för att det ska kunna överklagas.

Det måste i sammanhanget påpekas att Kohagens göranden och låtanden med kommunen inte vid något tillfälle har behandlats på politisk nivå. Ärendet har inte varit uppe i varken samhällsbyggnadsnämnden eller kommunstyrelsen.

Det står väl ganska klart att kommunen inte ville gå Kohagen till mötes och lösa “problemet” på ett rationellt och logiskt sätt…

Kohagen ställde i ett svar den 30 mars bland annat följande frågor (“KS” är Kohagens Samfällighetsförening):

  • “Vilken är motiveringen för att inte acceptera ett undantag från inkopplingen?”
  • “Vilka miljöaspekter är det som finns och som löses genom att man tvingar KS att betala anslutningsavgift för ett hus som ingen bor i, inte har vattenförbrukning eller genererar grå eller svartvatten?”
  • “Varför har Byggnadsförvaltningen sagt nej att korrigera planen efter att gett KS felaktig information om behovet av inkoppling under den tid som planen var möjlig att påverka? Vilket är den juridiska grunden för beslutet?”

Kohagen har inte fått några svar på dessa frågor, trots att de flesta frågorna hade ställts tidigare i andra sammanhang… Förvaltningslagen 25 § är kanske tillämplig i detta fall:

“Innan en myndighet fattar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är uppenbart obehövligt, underrätta den som är part om allt material av betydelse för beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet.”

När det gällde alternativ 4, dvs rivning av servicehuset, så skrev Kohagens samfällighetsförening (KS):

“KS begär en formell motivering till beslutet innehållandes, vilka bestämmelser som tillämpats samt en förklaring till vilka miljöaspekter som löses med en rivning av huset som inte kan lösas med ett undantag för inkoppling. Huset vare sig förbrukar vatten eller genererar grå/svartvatten. KS ser denna av VBG kommun accepterade lösning som påtvingad kapitalförstöring utan någon som helst miljöförbättrande effekt.”

Skulle det vara en lösning att riva ett hus, bara för principens skull? Det vore orimligt. Kohagen är beredd att ta bort alla kranar och rör i byggnaden, koppla ur vatten, riva ledningar, ta upp tanken och sätta igen alla brunnar permanent. Själva byggnaden är nämligen i gott skick och skulle kunna användas till förråd och möteslokal.

Det är inte bara Kohagen som ser fram emot ett svar från Vänersborgs kommun…

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (3/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

VA: Kohagen vs kommunen (1/4)

24 juli, 2023 2 kommentarer

Den 7 juli fick Vänersborgs kommun ett mail från Kohagens Samfällighetsförening. Eftersom jag inte var riktigt säker på vad en samfällighetsförening var så vände jag mig, modern som jag är, till AI-verktyget Chat GPT för hjälp:

“En samfällighetsförening är en typ av juridisk organisation som bildas av fastighetsägare inom ett geografiskt område, vanligtvis inom ett bostadsområde eller en gemensam fastighet. Syftet med en samfällighetsförening är att samla in och hantera gemensamma angelägenheter och resurser för medlemmarna i området.”

Kohagens Samfällighetsförening (i fortsättning skriver jag bara Kohagen) finns på Gardesanna. Gardesanna ligger på Vänersnäs.

Kohagen har gemensamt haft hand om VA-frågor för de fastighetsägare som har varit medlemmar. Det ska noteras att det inte handlar om avloppsvatten, det har de enskilda fastighetsägarna löst på olika sätt själva. Det gäller enbart dricksvatten och BDT-vatten, dvs bad-, disk- och tvättvatten. Det ingår 54 fastighetsägare i föreningen, varav några som har hus- eller villavagn i området. De enskilda fastighetsägarna håller nu på att koppla in sig på det kommunala VA-nätet. Hus- och villavagnarna har en egen anslutningspunkt.

Kommunfullmäktige beslutade den 17 juni 2020, efter ett föreläggande från Länsstyrelsen, att bilda ett verksamhetsområde i Gardesanna. Det var precis när pandemin började få sitt grepp över Sverige och Vänersborgs kommunfullmäktige hade halverats för att minska risken för smittspridning.

Det kommunala VA-nätet står nu färdigt och anslutningarna och också tvångsanslutningarna har pågått under en tid. Vi har i TTELA kunnat läsa fler artiklar om hur kommunen har tvingat t ex Astrid 79 år (se TTELA  “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”) och Stefan (se TTELA “Stefan tvingas ansluta sig till kommunalt vatten och avlopp”) att för dyra pengar koppla in sig på det kommunala VA-nätet.

Tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet är att betrakta som en nödåtgärd. Det kan t ex inträffa när en fastighet har en undermålig brunn som inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och fastighetsägaren vägrar göra något åt saken. Men för Vänersborgs kommun är tvångsanslutning utgångsläget – det normala. Kommunen tillåter överhuvudtaget ingen diskussion.

Kommunens agerande att med järnhand och utan pardon, och utan att inspektera de enskilda avloppslösningarna, tvångsansluta fastighetsägarna i Gardesanna, och Vänersnäs, till det kommunala VA-nätet har helt förståeligt gett upphov till protester. Det har bland annat startats en namninsamling för att hela Vänersnäs ska gå ur Vänersborgs kommun och ingå i Grästorps kommun. (Se TTELA “Namninsamling för att flytta Vänersnäs till Grästorp”.)

Kohagens konflikt med kommunen handlar inte om tvångsanslutning av enskilda fastighetsägare. Alla de enskilda fastighetsägarna är redan anslutna, eller kommer inom en mycket snar framtid att bli. (De har 1 år på sig efter att anslutningspunkten är upprättad och den tiden är snart ute.) Det stora flertalet på Kohagen välkomnar utbyggnaden av det kommunala VA-nätet till Gardesanna.

Kohagens Samfällighetsförening har alltså haft en gemensamhetsanläggning för att lösa de ingående fastigheternas, och villa-/husvagnarnas, VA-behov (dock inte avloppsvattnet från toaletter). Nu behövs inte gemensamhetsanläggningen längre, eftersom, som sagt, de enskilda fastighetsägarna har kopplat och ska koppla in sig i det kommunala VA-nätet.

Det är bara ett problem. Det finns en servicebyggnad på området, det så kallade “Bruna huset”, där det finns duschar, pentry, tank för BDT-vattnet osv. (Servicehuset är alltså själva gemensamhetsanläggningen med tillhörande infiltration etc.) Vänersborgs kommun kräver nu att “Bruna huset” på gemensamhetsanläggningens mark ska betala en anslutningsavgift på 257.067 kr. (Jag skriver Vänersborgs kommun, eller kommunen, men det är enheten Kretslopp och Vatten på samhällsbyggnadsförvaltningen som handhar alla VA-frågor.)

Kravet på anslutning och avgift kom som en överraskning för Kohagen. Föreningen trodde att huset skulle undantas från kravet på anslutning och avgift. Redan 2020 hade nämligen samfällighetsföreningen ställt frågor kring “Bruna huset” och fick då till svar att:

“Finns det ett utsläpp från fastigheten Anundstorp S:1 (=”Bruna huset”; min anm) så skall anslutning finnas.”

Det tolkade Kohagen självklart som att det inte behövdes någon anslutning om det inte fanns något utsläpp. Men kommunen har ändrat sig och är nu obeveklig. “Bruna huset” ska anslutas och anslutningsavgiften ska betalas. Och det trots att husets vattentjänster inom en mycket snar framtid inte behövs längre. Samtliga de ingående fastigheterna i samfälligheten ansluts alltså till kommunens VA-nät. (Fastigheterna har 1 år på sig att koppla på sig till det kommunala VA-nätet. Då bör naturligt servicehuset ha 1 år på sig att “koppla bort sig”.)

Kohagens samfällighetsföreningen har därför bestämt sig, de ingående fastighetsägarna vill inte betala för något som inte behövs. Samfällighetsföreningen bestrider därför anslutningsavgiften.

Fortsättning följer i bloggen ”VA: Kohagen vs kommunen (2/4)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Gardesanna, Juridik, Kohagen, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

Succé för Sikhall Rock 2023

22 juli, 2023 1 kommentar

Upp till 1000 personer kom till Sikhall Rock i onsdags. På varenda gräsyta nedanför “Politikerhyllan” hade människor slagit sig ner och gjort det bekvämt för sig, ofta på medtagna stolar och filtar. Överallt syntes glada leenden och förväntansfulla människor. De representerade alla åldrar. Det var alltifrån barn till äldre pensionärer. Ingen i Sikhalls- och Gestadområdet verkade vilja missa årets höjdpunkt.

Arrangörerna Jesper Fröjd och Magnus Larsson kunde nöjda konstatera att Sikhall Rock 2023 var en publiksuccé. Det blir fler och fler människor för varje år som söker sig till Sikhall när det är dags för Sikhall Rock. Arrangemanget växer och ställer allt större krav på logistiken, som parkeringar, toaletter etc.

Det var tredje året i rad som Sikhall Rock gick av stapeln. Och det var tredje gången som Sveriges enda Tomas Ledin-tribute band “Just Nu” stod för musiken.

Stämningen var hela kvällen på topp i det fina vädret. “Just Nu” fick som vanligt igång publiken och under pauserna passade människorna på att prata och umgås. Inte helt sällan diskuterades politik. Och det var naturligt. Bland alla människor syntes nämligen Magnus Larsson, så klart, men även två av kommunens andra “måltavlor” – Bengt Davidsson och Anders Solvarm. I vimlet hittades också några politiker, dock nästan bara från oppositionen.

Nytt för i år var att Miranda Davidsson ordnade med hamburgare, grillspett, vårrullar och annat smaskens. Det grillades på en grillvagn designad av Magnus Larsson själv. Det var en imponerande skapelse – hjul och axlar från en hästkärra och metallringen var ett gammalt traktorhjul. En dalsländsk variant av en foodtruck från 1800-talet skulle man kunna säga.

 

Köerna var långa till Mirandas fantastiskt goda mat. Själv inmundigade jag en särdeles god “smashburgare”. Det såldes även glass på området.

I magasinet hade Magnus Larsson in i det sista kämpat med att få ett nytt golv och och en “köksavdelning” på plats. Det blev klart dagen före. Där såldes det kaffe och fika. Även bakelserna hade Miranda bakat själv. Det var många som passade på att ta en kopp kaffe och samtidigt se sig om i magasinet.

Magasinet har onekligen förändrats en hel del sedan Magnus Larsson tog över. Det är redan nu klart för fester och andra tillställningar. Och om kommunen är “något mer” serviceminded kommer snart taket mot landsidan att läggas om. (Se “Sikhall Rock 2023. Och magasinet!”.)

På kvällen efter att utomhusaktiviteterna var slut fortsatte festen inne i magasinet. Det var en nyhet för i år. Musiken stod “Mammas pojkar” för. Enligt uppgift var stämningen hög även där och festen fortsatte in på småtimmarna.

Det var en fantastiskt trevlig kväll och alla som var på plats i Sikhall längtar säkert redan till nästa Sikhall Rock. Ett stort tack ska riktas till framför allt Magnus Larsson som naturligtvis är spindeln i nätet när det händer något i Sikhall, men också till alla som hjälpt till för att göra Sikhall Rock möjlig.

Vi ses i Sikhall nästa år!

PS. Medan du väntar kan du njuta av ”Just Nu”!

Kategorier:Magnus Larsson, Sikhall, Sikhalls Magasin

Hallevibadet i privat regi?

20 juli, 2023 1 kommentar

Kommunfullmäktiges beslut om Hallevibadet i juni rörde upp många känslor. Det bestämdes ju om en:

“avveckling av kultur- och fritidsnämndens verksamhet i Hallevibadet inför höstterminen 2023 utifrån nämndens förslag.”

Det var en stor majoritet av ledamöterna som ställde sig bakom beslutet. Det innebar att kommunen inte ska driva badet vidare. Kommunen ska ta sin hand bort från badet. Utredningarna inför beslutet visade nämligen tydligt att det bland annat skulle bli alltför dyrt att fortsätta verksamheten på Hallevibadet. Jag tror att det var ett riktigt beslut. För övrigt har kultur- och fritidsnämnden redan verkställt beslutet. Kultur- och fritidsnämnden skriver i ett mail:

”Hyresavtalet för Hallevibadet har sagts upp efter beslutet i kommunfullmäktige.”

Beslutet har av många setts som en nedläggning av Hallevibadet, men så är det inte riktigt. Samtidigt med detta beslut sa fullmäktige nämligen nej till den andra delen, den andra att-satsen i beslutsförslaget:

“Samhällsbyggnadsnämnden har att bedöma nedskrivningsbehov och behov av övriga åtgärder i fastigheten som följder av en avveckling.”

Bakgrunden till avslaget av denna del av förslaget var att Simklubben Vänersborg under vissa förutsättningar var villig att ta över driften av badet. Några i kommunfullmäktige, som Mathias Olsson (SD), som var mot hela förslaget, tänkte sig möjligheten att kultur- och fritidsnämnden kunde ta kontakt med simklubben. Henrik Harlitz (M), som var den som yrkade avslag på den andra delen av förslaget, menade däremot att beslutet öppnade upp andra möjligheter för samhällsbyggnadsnämnden. Kanske tänkte Harlitz redan då på att det var rykten i omlopp om att det fanns en aktör som skulle kunna tänka sig att ta över hela anläggningen, en aktör som redan hade anmält sitt intresse. (Se “Hallevibadet – och KD (2/2)”.)

“X”, jag vill inte avslöja namnet i detta läge, har skrivit ett mail till kommunledningen och politikerna i samhällsbyggnadsnämnden. Där presenterar han sig (med namn) och redogör också för sina planer. Han skriver till politikerna eftersom han inte hade fått någon respons från tjänstepersonerna i samhällsbyggnadsförvaltningen på sina tidigare kontaktförsök.

Min partikamrat James Bucci och jag har varit i Vargön och träffat “X”.

“X” vill eventuellt ta över, dvs köpa eller arrendera Hallevibadet. Han är ganska övertygad om att det inte behöver göras så mycket för att hålla badet igång 10-15 år framåt i tiden. Han skriver:

“Idag finns det ett bad som går att driva vidare med relativt låga omkostnader och inga större investeringar.”

Entreprenören “X” tror alltså inte att kommunens uppskattningar om vad som behöver göras för att driva Hallevibadet är riktiga. Han menar t ex att sättningarna i den stora bassängen, där ena hörnet är ca 10 cm lägre, inte behöver åtgärdas. Det har nämligen sett ut på det sättet sedan mitten på 1980-talet. Likadant med sten-/betongplattorna. De har legat där sedan badet var utomhusbad. 

“X” är därför övertygad om att kostnaderna helt enkelt är överskattade, beräkningarna stämmer inte. Han tänker nämligen inte renovera badet för 33 milj kr så att det blir som nytt, utan driva det vidare som ett snart 50 år gammalt bad med normalt underhåll.

Entreprenören har planer på att bygga ut Hallevibadet och området runt omkring. Det hör till saken att det finns stora outnyttjade markområden på fastigheten. Han skriver:

“Vad vi vill med Hallevibadet är att driva det och utveckla det till ”Vargöns” egna badhus dit det blir naturligt att träffas. Med en serveringsdel kan … vi även få dit folk som normalt inte går att bada. En lekdel så vi får dit barnfamiljer. Hela Halleviområdet är en ren oas där det finns mycket potential för utveckling av fritidsaktiviteter. Sommartid finns det möjlighet att få dit några bilar med sand och sedan ha beach-volleyboll. Vintertid en skridskorink, möjligheterna är många för att få Hallevi att blomstra.”

Entreprenören “X” vill självklart ha mer information från kommunen innan han sätter sina planer i verket. Han vill t ex se statistik för besökare innan pandemin och driftskostnaderna för bland annat uppvärmning, el och ”normalt” underhåll. De här uppgifterna behövs för att kunna “bedöma potentialen” och att utarbeta en affärsplan som han kan “gå till banken” med.

“X” framtidsplaner, om han tar över Hallevibadet, är naturligtvis beroende av intäkter. Han skulle självklart önska att skolor i fortsättningen förlägger simundervisningen till Hallevibadet. Och det borde inte bli några problem, i varje fall inte om “X” kan garantera att anläggningen håller vad han lovar i ett helt läsår. Ett fungerande Hallevibad skulle antagligen underlätta för barn- och utbildningsnämnden.

Entreprenören skulle med all sannolikhet också behöva någon form av bidrag från kommunen. Det torde inte finnas något bad i Sverige som är självbärande, som han säger. Det skulle dock inte på långa vägar handla om bidrag i samma storleksklass som det skulle kosta att driva badet vidare i kommunal regi. Kanske kan kommunen bidra med en del av lönekostnaderna för personalen?

“X” har efter fullmäktiges beslut haft ett möte med samhällsbyggnadsförvaltningens chef Andreas Knutsson. Knutsson var enligt “X” lite skeptisk till vilket uppdrag han egentligen hade fått av fullmäktige. Och det är förståeligt, eftersom något uppdrag faktiskt inte formulerades i beslutet. “Uppdraget” fanns nog bara i ledamöternas huvuden. Det gällde antar jag också förvaltningens eventuella kontakt med simklubben.

Det är inte bara förvaltningschef Knutsson som är fundersam, inte heller “X” vet hur han ska gå vidare med sina idéer och planer. “X” är inte van att förhandla med politiker och kommunala tjänstepersoner…

Jag har efter mötet med “X” tagit några politiska kontakter och ställt några frågor om hur kommunen ska kunna gå vidare. Är det t ex möjligt att någon ledande politiker kan ge ett uppdrag till samhällsbyggnadsförvaltningen eller till förvaltningschef Knutsson?

Jag ser för egen del en win-win-situation framför mig om “X” fick möjlighet att driva Hallevibadet. Han skulle kunna lösa många av kommunens ”bad- och simproblem”. Dessutom skulle det kunna ge ett lyft för Vargön.

Jag är emellertid lite tveksam till den optimism “X” visar när det gäller Hallevibadets kostnader. De farhågor som kultur- och fritidsnämndens utredningar visade var inte tagna “ur luften”. Det är mycket som kanske behöver åtgärdas och annat som kan gå sönder… Och det kostar att anställa personal och simskolelärare…

Det ser onekligen ut som ett visst “ekonomiskt vågspel” för “X” att ta över Hallevibadet. Men för Vänersborgs kommuns del skulle ju denna lösning vara tämligen ekonomiskt ofarlig. Drabbas någon av felaktiga förhoppningar och oförutsedda, eller förutsedda, kostnader så är det “X”. Det värsta som skulle kunna hända för kommunens del är att Hallevibadet tvingas stänga. Och det är ju sannolikt ändå det alternativ som står till buds om inte “X” får chansen att driva det vidare.

Som alla andra entreprenörer vill “X” att det ska hända något tämligen snabbt. Jag hoppas att det blir så.

Och att “X” lyckas i sina planer.

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Hallevi, Näringsliv, Vargön

Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?

19 juli, 2023 4 kommentarer

Anm. Denna blogg är en slags fortsättning på bloggen “Juta i Svt (3): Vittnet J”.

Paret Davidsson har reagerat på att ärendehandläggaren på Länsstyrelsens  naturavdelning, dvs den person som har gjort utredningen som låg till grund för enhetschef Olsens avslagsbeslut, är en av Jutatorpets närmaste grannar. Handläggaren bor faktiskt bara ett stenkast från Jutatorpet – i synnerhet om man ser till fågelvägen. Han bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson…

Det förvånade Bengt Davidsson att denne person fick i uppdrag att “utreda” ärendet. Davidsson hade nämligen uttryckligen och i ett tidigt skede bett enhetschef Eva Olsen om att få en handläggare som inte bodde eller arbetade på Länsstyrelsen i Vänersborg. Davidsson hade, om inte misstankar, så i varje fall vissa aningar om att han inte behandlades helt objektivt, att inte alla tjänstepersoner var opartiska.

Den uppfattningen bär Bengt Davidsson med sig från 2018 när byggnadsnämnden fattade det första och ödesdigra beslutet om strandskyddsdispens med tomtplatsavgränsning. Det gjorde som bekant nämnden utifrån ett felaktigt kartmaterial – och drog tomtplatsavgränsningen över Davidssons altan. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.) När Bengt Davidsson överklagade byggnadsnämndens beslut gick Länsstyrelsen i Vänersborg på byggnadsnämndens linje utan att ens göra ett platsbesök. Länsstyrelsen tycktes egentligen inte det minsta intresserad av vad Davidsson hade att anföra, och hans skrivna inlagor tycktes man också bortse ifrån. Länsstyrelsen litade helt och okritiskt på det underlag som byggnadsförvaltningen i Vänersborg hade tagit fram. När Davidsson sedan överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen, också i Vänersborg, fastställde även domstolen byggnadsnämndens beslut – utan att göra platsbesök, fast Davidsson uttryckligen bad om det. Han ville att domstolen med egna ögon skulle se att byggnadsnämndens beslut grundade sig på felaktiga kartor. Det behövdes inget platsbesök ansåg Mark- och miljödomstolen i Vänersborg…

Bengt Davidsson sa till TTELA om ärendehandläggaren (se TTELA den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”):

“Det är en person som mer eller mindre är närmsta granne till min fastighet. Det är alltså en handläggare som gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

TTELA skriver att Eva Olsen menar att handläggaren är opartisk:

“Vi har begränsat med handläggare och i det här fallet har vi bedömt att handläggaren har ingen koppling till platsen, har inte varit där utöver sitt yrke och ingen koppling till de som bor där. Så vi har bedömt att jävsreglerna inte är aktuella.”

Det här sista citerar TTELA från Svt. (Se Svt “Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”.)

Bengt Davidsson reagerar på uttalandet att handläggaren inte har någon koppling till Juta. Det gör jag också. För mig ter det sig helt osannolikt att påstå att handläggaren inte har någon koppling till Juta när han bevisligen bara bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson. Bor han så nära har han en koppling till Juta. Självklart. Varför förnekar Olsen det?

Det är viktigt att notera att detta med att handläggaren har en koppling till Juta inte är detsamma som att påstå att handläggaren är jävig ur juridisk synpunkt. Jäv tror jag faktiskt är svårt att hävda. Men ur moralisk och etisk synpunkt så är nog den allmänna meningen att det i högsta grad var olämpligt att just denne handläggare fick ta sig an utredningen i fallet. Det är ju faktiskt, som Davidsson säger till TTELA, att ärendehandläggaren på Länsstyrelsen:

“gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

Det är onekligen så att handläggaren tycks anlägga ett helt annat perspektiv på äganderätt, allemansrätt, vittnen och fotografier än vad byggnadsnämnden i Vänersborg gjorde. Det tycks enligt min mening vara ett perspektiv som verkar grunda sig i en önskan att Davidssons gräsmatta ska bli ett blivande utflyktsmål för allmänheten – en grönyta där det är fritt fram att t ex spela brännboll och dricka kaffe. Trots att området aldrig någonsin har varit allemansrättsligt tillgängligt…

Det är den “snälla” förklaringen.

Länsstyrelsens beslut är så osannolikt att Malin Lernfelt i en ledare i TTELA den 15 juli skrev:

“Nu har Bengt Davidsson inte haft några som helst intentioner att hindra andra människor från att nå älven. Tvärtom. Sedan han köpte fastigheten har han underhållit den vandringsled som går längs med vattnet. Han har satt dit lampor, ställt ut en bänk och placerat ut en bro över ett brett vattenfyllt dike. Han har även erbjudit sig att ordna med skyltar för att visa vägen.”

Beslutet är så osannolikt att ledarskribenten anar andra bevekelsegrunder för Länsstyrelsens beslut:

“Att myndigheter utövar vad som i det närmaste tycks vara trakasserier mot en enskild medborgare på det här sättet är orimligt.”

Länsstyrelsens underlag för beslut är onekligen mycket vinklat och de rättmätiga och juridiskt legitima intressen som Davidsson har beaktas överhuvudtaget inte av Länsstyrelsen. Och det får en naturligtvis att undra varför. I en rättsprocess är det ju faktiskt statens uppgift att vara objektiv, att också se tvisten eller brottet ur allas perspektiv. Det gör inte Länsstyrelsen. Det gjorde byggnadsnämnden i Vänersborg den 7 mars 2023… Det gör även Mark- och miljööverdomstolen i en rad rättsfall de senaste åren.

Med dessa ord får fallet Juta vila ett tag, dvs om inget oväntat inträffar. Under tiden rekommenderar jag alla att ta en promenad vid Juta och utnyttja bron som Bengt Davidsson har lagt tillbaka på sin rätta plats, numera namngiven till Kärvlings Bro efter en lokal bloggare – också i Vänersborg.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Sikhall Rock 2023. Och magasinet!

17 juli, 2023 5 kommentarer

Det närmar sig en av årets stora höjdpunkter i Sikhall. Strax nedanför den så kallade “Politikerhyllan” vid Sikhalls magasin med vacker utsikt över Vänern och småbåtshamnen har en scen byggts upp. Det är dags för “Sikhall Rock”. Onsdagen den 19 juli kl 18.00 drar festen igång.

Det är “Just Nu” som traditionsenligt ska uppträda – för tredje året i rad. Just Nu är Sveriges enda Tomas Ledin-tribute band. Gruppen består av mycket populära och skickliga musiker och har du inte sett och hört dem tidigare så är det dags nu.

Det är precis som vanligt fri entré på Sikhall Rock. Försäljning av hamburgare, vårrullar mm ordnas på området. Efter Just Nus spelning slås portarna upp till Sikhalls Magasin där det finns möjlighet att köpa en bit mat. Det blir även underhållning senare på kvällen.

Sikhall Rock har blivit en årlig tradition. Evenemanget drar allt fler människor för varje år. I år räknar Magnus Larsson och arrangörerna med att publikrekordet kommer att slås. I varje fall om vädergudarna står dem bi.

Förutom att njuta av musiken, och sången, så handlar en stor del av Sikhall Rock om att träffa vänner och bekanta och samtala om både ditten och datten. Och det är väl ingen hemlighet att många i Sikhall är politiskt intresserade. De diskuterar mer än gärna kommunens behandling av Magnus Larsson och Sikhall. Kommunledningen är inte särskilt populär bland sikhallsborna… Det har den aldrig varit, inte sedan socialdemokrater och centerpartister drev igenom kommunens förköp/expropriation år 2007 av delar av Magnus Larssons ärligt förvärvade fastighet.

Vänersborgs kommun har inte heller gjort Magnus Larsson gladare genom åren. Tvärtom fortsätter kommunen att sätta käppar i hjulen och försvåra för Larsson. Det spelar ingen roll vad han vill göra, kommunen ser alltid hinder för planerna. En möjlighet har dock öppnat sig, i varje fall politiskt, då en enig opposition i kommunfullmäktige den 17 maj beslutade att inriktningen för de fastighetsrättsliga frågorna skulle utgå från Magnus Larssons förslag. (Se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.)

Oppositionen tycks dock inte ha kommunens tjänstepersoner på sin sida. De tycks fortfarande inte vara särskilt positiva till Larsson och Sikhall…

Sikhall Rock hålls i skuggan av den gamla anrika byggnaden Sikhalls Magasin från 1874, och festen kommer att flytta in i magasinet senare under kvällen. Det är möjligt efter Magnus Larssons arbete med att rusta upp magasinet.

Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne 1987. Det innebar att byggnaden ska bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:

“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”

Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer. (Se “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.)

I september 2022 övertog Magnus Larsson nyttjanderätten till Sikhalls Magasin från Stiftelsen Sikhalls Magasin. Det “accepterades” av kommunen i februari i år. (Se “Nyhet om Sikhalls magasin”.) Larsson började i stort sett att direkt renovera och göra i ordning magasinet. TTELA har i en utmärkt artikel skildrat Larssons arbete – se TTELA “Sikhalls magasin rustas för framtida fester”.

TTELA skriver:

“Bland annat har källaren grävts ur, nya takpannor pryder halva taket och en större del av fönstren är återställda efter ett original som de hittade på vinden. Våningarna är utröjda på de söndertrasade inventarierna, men många av de gamla antikviteterna får nytt i liv i det gamla magasinet.

På andra våningen står även en festsal redo att ta emot bokningar. Här finns ett honnörsbord som, liksom de flesta av de nya möblerna, är lokalproducerade av eget virke.”

Magnus Larsson har stora planer för magasinet, men först gäller det att åtgärda grundläggande konstruktioner, bland annat och framför allt taket. Larsson har redan åtgärdat taket mot sjön, nu är det “bara” taket mot landsidan kvar. Det är dock ett problem med denna del av taket. Marken runt magasinet består av kuperat berg och ska man bygga upp en ställning är det ett jättejobb och riktigt farligt då man inte kan förankra i fasaden. Larsson vill bygga en serviceväg vid strandkanten för att lösa problemet.

Länsstyrelsen har gett Larsson tillstånd för de åtgärder på magasinsbyggnaden som han vill utföra. Länsstyrelsen skrev den 16 maj i år (se “Nyhet: Länsstyrelsen ger Magnus tillstånd”):

“Länsstyrelsen ger med stöd av 3 kap 14 § lagen (1988:950) kulturmiljölagen er tillstånd att utföra exteriöra och interiöra åtgärder på byggnadsminnet Sikhalls Magasin.”

Länsstyrelsen skrev också:

“Exteriört anläggs en serviceväg som ökar tillgängligheten till byggnaden. Strandskoning (=konstruktion för att skydda stränder från erosion; min anm.) görs i sten som liknar det som idag finns i vattenbrynet. Plats, utsträckning och utförande sker i samråd med antikvarisk medverkan.”

Magnus Larsson behövde emellertid kommunens tillstånd för att anlägga den 4 meter smala och 13 meter korta servicevägen vid strandkanten. Eller kanske inte… Men Larsson, vis av erfarenheten, kontaktade för säkerhets skull kommunen.

Byggnadsförvaltningen har inte samma förtroende för Magnus Larsson som Länsstyrelsen… Länsstyrelsen skrev ju i tillståndet till Larsson – om Larsson själv:

“Åtgärder till en förbättrad tillgänglighet är ett tillägg till vårt kulturarv. Det är även ett uttryck för en humanistisk och demokratisk människosyn.”

Det tycks inte som om byggnadsförvaltningen delar Länsstyrelsens uppfattning om Magnus Larsson. Eller om magasinet.

Byggnadsförvaltningen fattade inget beslut på direkten, trots att det torde ha varit möjligt eftersom Länsstyrelsen hade sagt ja till servicevägen. Byggnadsförvaltningen krävde istället att Larsson skulle lämna in en ansökan om strandskyddsdispens. Det gjorde Larsson. Då begärde byggnadsförvaltningen att Larsson lämnade in en ansökan om bygglov – och senare också en ansökan om vattenverksamhet för servicevägen… 

Tiden gick och Larsson upplevde att hela ärendet förhalades. Det hade ju i så fall inte varit första gången. Larsson tyckte nog att hans misstankar bekäftades när byggnadsförvaltningen också ville ha in sektionsritningar för servicevägen. Det kunde inte Magnus Larsson förstå, det var ju inte direkt E45:an han skulle bygga vid Sikhall…

Men det spelade ingen roll Byggnadsförvaltningen hann hur som helst inte behandla Larssons inlämnade ansökningar. Det var ju semestrar på gång…

Magnus Larsson har därför fortfarande inte fått något tillstånd till servicevägen av Vänersborgs kommun. Därmed har inte heller Larsson kunnat åtgärda taket mot landsidan… Det tycks inte som om förvaltningen riktigt förstår vad Länsstyrelsens byggnadsminnesförklaring innebar, och att det var bråttom…

Och vad händer? Det regnar självklart “nåt såpass” i Sikhall. Och taket som inte blivit åtgärdat läcker naturligtvis…

     

Hur mycket av tak, väggar och golv har blivit förstört? Det finns risk att skadorna är ganska omfattande. Men det får vi se på onsdag. I varje fall vi som tänker besöka Sikhall Rock. Meteorologerna lovar sol och uppehåll på onsdagskvällen.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Sikhall, Sikhalls Magasin

Juta i Svt (3): Vittnet J

16 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

Bengt Davidsson och jag har träffat och samtalat med ett av de vittnen som har saker att berätta om Jutaområdet. Hon kallas i fortsättningen för vittne J.

Vittne J var en av några tjejer som ägnade mycket av sin ungdomstid i Jutaområdet. De var intresserade av ridning och det fanns hästar omkring Juta. Tjejerna red vid Juta i mitten och slutet på 1980-talet och början på 1990-talet.

Vittnet J har klara minnesbilder av hur det såg ut på Juta och närliggande områden. Hon är mycket trovärdig. Davidsson och jag var särskilt intresserade av dels om Juta var privatiserat, eller ianspråktaget som det heter med Miljöbalkens juridiska formulering. Och dels om flygbilderna återgav verkligheten.

Vittnet J är säker på att det fanns många staket i området. Och staket är viktiga – de markerar och definierar ofta gränser mellan olika egendomar eller områden. Staket kan därmed visa var ett område är privatiserat, ianspråktaget, och inte. Flera av staketen användes som inhägnader för hästarna.

Det hade funnits hagar för hästar lite överallt i området på 1980- och 1990-talen – och alla hagarna var inhägnade med staket. Staketen fanns inte bara på fastigheten Juta (=Restad 3:2), utan även på fastigheterna runt om.

Vittnet J markerade på ett av Länsstyrelsens flygfoton var staketen fanns – se prickarna på nedanstående flygfoto.

Vittnet J:s minnesbild bekräftas också av andra vittnen. Det fanns staket i området säger även Lave Thorell, två andra “hästtjejer”, ägaren av jordbruksfastigheten söder om Juta och en vårdare/sköterska som arbetade med patienter på Restad.

Och sist men inte minst.

Bengt Davidsson har i sina eftersökningar med att hitta fakta till sin överklagan samlat på sig några fotografier från Jutaområdet, som visar att det fanns staket. (På en del bilder kan det vara svårt att se staketen, men de syns bättre på originalen.)

Det är många bilder från några olika tidsperioder, med början från 1951 (längst upp till vänster) till det sista från 2017 (längst ner till höger). Det finns staket på samtliga bilder, utom den sista. Den visar istället skylten ”privat område” . (Några bilder vet inte Davidsson säkert när de är tagna.)

Varför är det intressant att det fanns staket på områdena kring Juta? Jo, förutom att de markerade gränser, så fanns staket bevisligen runt Juta fast de inte syns på några flygbilder. De flygbilder som tidigare byggnadsförvaltningen och nu Länsstyrelsen använder som bevis sträcker sig från 1975 till 2001. På åtminstone några av dessa flygbilder borde staketen ha synts om bilderna hade varit skarpa och tydliga nog för att användas som bevis. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Länsstyrelsens flygbilder visar alltså inga staket, men staketen har bevisligen funnits där. Det bevisar både vittnen och Davidssons fotografier. Flygbilderna avspeglar således inte verkligheten på marken. Och det är centralt. Det går inte att lita på flygbilderna. Det spelar ingen roll hur “trygg” Eva Olsen och Länsstyrelsen är – de suddiga och otydliga flygbilderna visar inte verkligheten nere vid marken. Punkt!

Bengt Davidsson hade en del funderingar om, och även vittnet J, staketet mellan Juta och jordbrukarens mark söder om Juta. Det verkade inte gå vid fastighetsgränsen mellan Juta och jordbruksfastigheten i söder. Förklaringen kan vara att den exakta fastighetsgränsen var otydlig på den tiden. Eller också fanns det två staket, ett som markerade fastighetsgränsen och ett för inhägnaden. I så fall skulle allmänheten ha kunnat gå i ”korridoren” mellan staketen ner till älven.

Vittnet J är bestämd, staket som fanns avgränsade Jutafastigheten. Hon kommer ihåg det för att hästtjejerna visste att på andra sidan staketet vistades patienterna från Restad, och de skulle tjejerna akta sig för. Det var till och med så att när vittnet J var yngre, så ville inte hennes mor att hon skulle vara där själv. Det var alltför nära de “farliga” patienterna…

Paddocken i denna hage syns faktiskt, om än otydligt, på ett av Länsstyrelsens ”bevisfoton”, flygfotot från 1987. (Denna del av flygfotot är uppförstorat av mig.) Det syns dock inget staket. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Landstinget satte upp staket när det tog över marken från staten 1969. Det skapade en fysisk avgränsning för att så att säga säkra området. Landstinget ville inte ha obehöriga på Juta eftersom patienterna från Restad använde Juta som rekreationsområde och för terapiarbete på trädgårdsodlingarna. Enligt säkra källor var det ett taggtrådsstaket.

Jag hittade för övrigt ytterligare ett vittne i ett äldre dokument, SA. Han skriver om vad hans mor berättade för honom om 1950-talet och att:

“det finns kort som visar att det var inhägnat.”

Själv har han minnen, om än vaga, att det också gick djur och betade där på 1970-talet. Det kunde inte vara annat än hästar. Han såg staketen när han och hans kompisar var och fiskade nere vid udden och fiskeboden.

Flera av ovanstående vittnen berättar också att de har sett grindar och skyltar vid Jutafastigheten. Skyltarna upplyste allmänheten att Juta var ett privat område. Det var Landstinget som hade satt upp även dessa 1969.

Mark- och miljööverdomstolen slog i en dom den 9 november 2017 (M 4628-17) fast att kravet på bevisningen i strandskyddsmål inte bör ställas alltför högt beträffande sådana omständigheter som ligger långt tillbaka i tiden.

“Med hänsyn till svårigheterna att föra bevisning om omständigheter som ligger så långt tillbaka i tiden bedömer Mark- och miljööverdomstolen att beviskravet dock inte bör ställas alltför högt.“

Mark- och miljööverdomstolen skrev detta i domen med anledning av det krav på bevisning som låg på de personer som överklagade ett beslut från Länsstyrelsen, dvs de som var i precis samma situation som Davidsson…

Slutsatsen av alla vittnesmål och fotografier kan bara bli en – Jutafastigheten var ianspråktagen, den var privatiserad. Och Länsstyrelsens otydliga och suddiga flygbilder saknar bevisvärde… Vittnena och Davidssons fotografier har däremot ett mycket starkt bevisvärde, starkare än i det strandskyddsmål som Mark- och miljööverdomstolen avgjorde ovan.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?

13 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (1): Lst kan inte lagen”.

Eva Olsen, enhetschef på Länsstyrelsen, fattade själva beslutet om att upphäva och ändra byggnadsnämndens beslut i fallet Juta. Hon sa till Svt (se Svt ”Detta har hänt: Striden om strandskyddet kring Jutatorpet i Vänersborg”):

“Och i det här fallet så har vi då tittat på, har det här området varit ianspråktaget som tomtmark sedan strandskyddet infördes? Och där har vi gjort bedömningen att, nej inte hela den ytan utan en mindre del har varit ianspråktaget och det är då den ytan som vi har gett som tomtplats.”

Länsstyrelsen menar att gräsmattan framför Jutatorpet aldrig har använts som tomtmark, i varje fall inte när strandskyddslagstiftningen började gälla hela Sverige 1975. Och då menar myndigheterna att den aldrig kan bli tomtmark heller.

Jag kan inte låta bli att komma med en liten randanmärkning, innan jag går vidare.

“Vi har gett” säger Eva Olsen. Är det inte en formulering från en typisk byråkrat? “Vi har gett”… Jag får i varje fall känslan av att det är en byråkrat som helt har tappat förankringen i vanligt folks verklighet. Davidsson ska ödmjukt böja sig för auktoritetens tolkning och vara tacksam för att Länsstyrelsen tillåter att Davidsson överhuvudtaget får en tomt där de kan parkera bilen. Fast det är Davidssons fastighet…

Länsstyrelsen, säger Eva Olsen också, har gjort “bedömningen” att Jutatomten inte har varit ianspråktagen. En bedömning betyder att det har skett någon typ av avvägning, vilket i sin tur torde innebära att det finns argument för Länsstyrelsens uppfattning, men också argument mot. Hur Olsen och Länsstyrelsen har resonerat kring och vägt samman de fakta som talar för Davidssons uppfattning återges dock inte. Olsen och Länsstyrelsen bortser också helt från de argument och fakta som byggnadsnämnden lämnade som motivering för sitt genomtänkta beslut.

För att stödja sitt och Länsstyrelsens beslut anför Olsen ett antal flygbilder. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.) Och dessa flygbilder är säger Olsen (se Svt ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”):

“ett starkt underlag som vi brukar använda oss utav det, i våra ärenden. Och det är också det underlag som man ofta använder i rättsprocesser, i domstol. Så vi har bedömt att det underlaget har varit ett tryggt underlag för oss att använda.”

I min blogg ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis” hävdar jag bestämt att flygbilderna inte är ett “starkt underlag”. Tvärtom! Fotona är otydliga och suddiga. Det finns åtskilliga vittnesmål som berättar saker som inte syns på flygbilderna. Flera vittnen har intygat att Jutatomten har varit privatiserad och ianspråktagen. Och då spelar det ingen roll om Länsstyrelsen “brukar använda” flygbilder och att man “ofta använder” flygbilder i rättsprocesser…

Ofta kanske, men inte alltid… I rättsprocesser är det faktiskt mer regel än undantag att man använder vittnesmål…

I Sverige är vi mycket måna, i varje fall officiellt, om att följa ett antal rättsprinciper. De är viktiga för invånarnas rättssäkerhet. Rättssäkerhet innebär att (se “Domarbloggen”):

“lagen i ett land ska vara förutsägbar och skydda enskilda individer mot godtycklig maktutövning från staten eller personer i maktpositioner. Det betyder till exempel att ingen ska bli dömd utan att det finns tillräcklig bevisning…”

Vittnen har en viktig roll i denna rättsprocess. Det är nämligen viktigt att alla uppgifter som har betydelse i ett rättsfall kommer fram.

Jag har på senare tid, som så många andra, börjat använda mig av AI, artificiell intelligens, genom att använda Chat GPT. Jag ställde frågan vilken betydelse vittnen har i en rättsprocess.

Chat GPT svarade:

“Vittnen spelar en viktig roll i en rättsprocess. Deras uppgift är att ge muntlig eller skriftlig bevisning om händelser eller omständigheter som är relevanta för målet. Vittnen kan bidra till att fastställa fakta och hjälpa till att utforma en korrekt och rättvis bedömning av ett brott eller tvistefråga.”

Det här förstår sannolikt alla de som läser denna blogg. Det är också en grundläggande kunskap om rättsprocessen, så grundläggande att denna kunskap ingår i arbetsområdet “Lag och rätt” i högstadiet.

Vittnen är en så viktig del i rättsprocessen att det i Sverige finns en allmän vittnesplikt. Det innebär en skyldighet att vittna i domstol om det behövs.

Naturligtvis har Mark- och miljööverdomstolen samma syn på rättsprinciperna och rättssäkerheten…

I en dom i Mark- och miljööverdomstolen den 23 mars 2021, M 9621-19, där flera fotografier och filmer var en del av utredningen i målet, skriver domstolen:

“E.E. har vidare sökt dispens för att uppföra en träaltan på samma plats där det enligt hans egna uppgifter tidigare har funnits en stenlagd uteplats i förlängningen av en trappa uppifrån bostadshuset. Till stöd för sin talan har E.E. lämnat in skriftliga vittnesutsagor vari anges att det funnits en altan på platsen sedan 1960-talet. Skäl saknas att ifrågasätta dessa uppgifter. Platsen får därför anses vara privatiserad på ett sådant sätt att den allemansrättsliga tillgängligheten redan utsläckts och platsen saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Det står helt klart att Mark- och miljööverdomstolen i sin prejudicerande dom lutade sig mot vittnesmål, “skriftliga vittnesutsagor”. Vittnesmålen övertrumfade “dokumentation och foton i form av otydliga kopior”, som E.E. skrev i sin inlaga. Det kanske är så att flygbilder ofta används när det inte finns vittnesmål?

Som sagt, Länsstyrelsen i Vänersborg skriver att den “brukar använda” flygbilder. Men om det nu finns vittnesmål som ger en annan bild av verkligheten än några suddiga och otydliga flygbilder tagna från hög höjd? Mark- och miljööverdomstolen litade på vittnesmål, varför gör inte Länsstyrelsen det? Det finns 6-7 vittnesmål som vittnar om att det fanns “anordningar” på Juta som inte syns på flygbilderna.

Jag förstår inte heller på vilket sätt flygfotona skulle utgöra ett “tryggt underlag” för Länsstyrelsen. Fotona kan ju inte vara “trygga” när Länsstyrelsen vet, som de vet eftersom de har läst Vänersborgs byggnadsnämnds beslut i Jutaärendet, att vittnen ger en annorlunda bild. Och fotona kan ju inte heller sägas ge paret Davidsson någon särskild “trygghet”. Bilderna är kanske “trygga” för Länsstyrelsen i den meningen att de visar det som Eva Olsen vill bevisa…? För det kan väl ändå inte vara på det viset att Olsen anser att man bara kan lita på sådant som man själv har sett, även om det bara är på ett suddigt flygfoto?

Enhetschef Eva Olsen och ärendehandläggaren på naturavdelningen har uppenbarligen inte tagit del av Mark- och miljööverdomstolens dom. En dom som klart och tydligt slår fast att även i rättsfall på Miljöbalkens område så kan vittnen vara en avgörande del i bevisningen.

Länsstyrelsens bristande kunskap är beklämmande.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (3): Vittnet J”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (1): Lst kan inte lagen

11 juli, 2023 Lämna en kommentar

Det har hänt en del på Juta under året. Den 7 mars beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt det förslag som Davidsson själv hade skissat. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.)

Den 17 maj upphävde Länsstyrelsen byggnadsnämndens beslut och bestämde en egen tomtplatsavgränsning. (Se ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.)

Jag har skrivit mycket utförligt om olika aspekter av Länsstyrelsens uppseendeväckande beslut. Det var ett beslut som knappast var värdigt en statlig myndighet.

Bloggen ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet” handlade om själva beslutet och vad Länsstyrelsens nya strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning innebar. Nästa blogg, ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”, handlade om en grundläggande förvaltningsrättslig princip som Länsstyrelsen hade “glömt”, principen om gynnande förvaltningsbeslut. Jag fortsatte med en djupare analys av Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning i bloggen ”Juta: Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning”. Tankarna kring den enligt lag garanterade hemfridszonen utvecklade jag, och belade med några prejudicerande rättsfall, i bloggen ”Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”. I bloggen därefter, ”Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”, fördjupade jag diskussionen om allemansrätten och det stärkta egendomsskyddet som har utvecklats i Sverige efter EU-inträdet. Då kom jag oundvikligen också in på proportionalitetsprincipen och ytterligare fler prejudicerande rättsfall. Det var återigen domar i Mark- och Miljööverdomstolen som Länsstyrelsen i Västra Götaland inte verkade ha kännedom om. Sedan skärskådade jag Länsstyrelsens argumentation kring att Juta inte hade varit ianspråktaget, ”Juta: Inte ianspråktaget…”. Här tog jag också upp de vittnesmål som finns och som styrkte Davidssons uppfattning. I bloggarna ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis” och ”Juta: Mer om flygbilderna” behandlades Länsstyrelsens fotografier som sades bevisa att Davidsson hade fel.

Den sista (senaste) bloggen skrev jag den 22 juni. Det var när Bengt Davidsson, med hjälp av bland annat Magnus Larsson från Sikhall, satte upp gångbron igen. (Se “Jutabron på plats!”.) Bron möjliggjorde att allmänheten återigen kunde passera Jutafastigheten. Och för denne bloggare var det fantastiskt hedrande att Davidsson namngav bron efter mig – “Kärvlings Bro”. (Fast det ville tydligen inte TTELA skriva om i själva artikeln på hemsidan, den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”. Men det finns en bild som visar skylten med brons namn – och en bild på mig…)

Den 22 juni var för övrigt samma dag som Svt Västnytt sände ett reportage om Länsstyrelsens beslut om Juta. Och det är detta reportage och vad som sades i programmet som denna och ytterligare några bloggar ska handla om.

Det reportage som Lisa Johansson på Svt Västnytt gjorde om Bengt Davidsson och hans kamp mot Länsstyrelsen finns på Svt:s hemsida. Det är uppdelat i tre avsnitt trots att avsnitten visades i TV som ett enda. Du kan hitta avsnitten på följande länkar: ”Detta har hänt: Striden om strandskyddet kring Jutatorpet i Vänersborg”, ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen” och ”Efter SVT:s frågor: Länsstyrelsen ser över ärendet på nytt”.

Det finns en hel del att ta upp och kommentera från inslaget i TV. Men först måste jag ge journalisten Lisa Johansson en stor eloge för reportaget och den kunskap hon visar kring Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen, och egentligen juridiska frågor i allmänhet.

Jag skulle vilja börja med Länsstyrelsens avgörande misstag. Det är ett misstag som en statlig myndighet helt enkelt inte får begå. Det handlar om den grundläggande förvaltningsrättsliga principen som Länsstyrelsen hade “glömt”, principen om gynnande förvaltningsbeslut.

Det står i Förvaltningslagen 37 § under rubriken “När en myndighet får ändra ett beslut”:

“En myndighet får ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning.

Ett beslut som till sin karaktär är gynnande för någon enskild part får dock ändras till den enskildes nackdel bara om

  1. det framgår av beslutet eller de föreskrifter som det har grundats på att beslutet under vissa förutsättningar får återkallas,
  2. tvingande säkerhetsskäl kräver att beslutet ändras omedelbart, eller
  3. felaktigheten beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.”

I Jutafallet handlar det om ett beslut som byggnadsnämnden fattade 2018 och som har vunnit laga kraft sedan långt tid tillbaka – efter att Bengt Davidsson överklagade till både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen. De två myndigheterna avvisade naturligtvis överklagandet, och fastställde byggnadsnämndens beslut.

I det beslut som Länsstyrelsen nu fattade, den 17 maj, ändrade Länsstyrelsen beslutet till Davidssons nackdel. Davidsson blev av med det röda området. (Se bild skärmdumpad från Svt.)

Det innebar att Davidsson blev av med en del av vägen till ingången på nordsidan av huset och att han skulle tvingas bygga en mur eller sätta upp staket och dessutom sätta upp två grindar vid tomtplatsavgränsningen. Som han måste öppna och stänga varje gång han eller hans fru skulle ställa bilen på denna sida bostadshuset. Davidsson skulle även bli tvungen att ta bort två lyktstolpar i området, som för övrigt innehöll den enda (lilla) plana yta av gräsmatta som Davidsson hade kvar på tomten. (Jämför gärna nedanstående fotografi med bilden på Länsstyrelsens beslut ovan om ny tomtplatsavgränsning.)

Den 15 juni fick Davidsson ett mail från ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning, han som hade varit och inspekterat Juta vid tre tillfällen.

Ärendehandläggaren skrev:

“Länsstyrelsen har endast kunnat pröva utökningen av tomtplatsavgränsningen sedan 2018 i och med att vi tidigare godtagit 2018-års tomtplatsavgränsning. Vi har av misstag missat detta och beklagar det som inträffat. Vi kan inte ändra vårt beslut då vi inte är första instans. Vi vill upplysa dig om att det enda sättet för dig att få det rättat är att överklaga vårt beslut till Mark- och miljödomstolen.”

Notera – “Vi har av misstag missat detta”. Det är helt osannolikt! Det är ett sådant stort misstag så att jag faktiskt undrar hur någon kan ha kvar förtroendet för Länsstyrelsens “experter” efter en sådan grundläggande juridisk miss? Och hur kan man egentligen ha kvar den minsta tilltro till att resten av Länsstyrelsens beslut är korrekt?

Eva Olsen, enhetschef på Länsstyrelsen, som fattade själva beslutet, sa till Svt (se Svt ”Efter SVT:s frågor: Länsstyrelsen ser över ärendet på nytt”):

“Har man som enskild fått ett gynnande beslut av en myndighet, så väger det väldigt tungt och det ska mycket till för att en myndighet ska ändra ett sånt beslut och det är det vi behöver titta på.”

Olsen får den naturliga följdfrågan av Lisa Johansson på Svt:

“Men betyder det här att det beslut ni har tagit var fel?”

Eva Olsen svarade: 

“Det skulle kunna vara så, men systemet är ju riggat så att har en myndighet begått ett fel i handläggningen så går det att överklaga beslutet och man kan få sin sak prövad igen.”

Olsen vill inte riktigt erkänna sitt misstag, som ärendehandläggaren faktiskt gör i mailet till Davidsson. Det är svagt av Olsen. Hon beklagar inte heller misstaget, hon verkar mest bekymrad över Länsstyrelsens anseende än Davidssons hopplösa situation…

Sedan vet jag inte varför Olsen sa till Svt att Länsstyrelsen behöver titta på beslutet. Hon säger ju i nästa andetag att beslutet bara kan ändras genom ett överklagande. Det är alltså Davidsson som ska göra jobbet fast han är oskyldig. Davidsson ska lägga tid, kraft och pengar på att överklaga ett undermåligt och felaktigt beslut medan Länsstyrelsens välbetalda “experter” kan luta sig tillbaka och ta sig an andra stackares ansökningar om strandskyddsdispens…

På den blogg där jag skrev om gynnande beslut av en myndighet satte jag rubriken ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”. Svaret har Länsstyrelsens två “experter” själva givit:

Nej, de kan inte lagen.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Lst om slagghögarna i Vargön

9 juli, 2023 1 kommentar

Första gången jag hörde talas om att Trollhättan skulle bygga en vattenledning från Vänern till ett nytt vattenverk på Överby var i underlaget till kommunstyrelsens sammanträde den 29 april 2020. Det skrev jag om i en blogg innan mötet. (Se “KS: Vatten i Nordkroken och avlopp i Gardesanna”.) Trollhättans planer fick mig att börja fundera. Varför tänkte Trollhättan lägga ett stort antal miljoner kronor på att hämta Vänerns vatten i ledningar när samma vatten i form av Göta älv rann rätt igenom staden?

Svaret visade sig vara enkelt. Trollhättan Energi AB (TEAB) ansåg att vattnet i Vänern var betydligt renare än vattnet i Göta älv. Vattnet i rören från Vänern skulle därför vara bättre lämpat till att bli dricksvatten. Trollhättans stad menade uppenbarligen att Göta älv förorenas någonstans mellan älvens utlopp från Vänern och vattenintaget vid Överby.

1 Holmängen 2 Alloys 3 Fd Holmen 4 CirChem 5 Mjölkberget

Trollhättan Energi har inte velat svara på vilka de misstänkta förorenarna i Vänersborgs kommun är, men det finns ju inte så många att välja på. Vattnet från Vänern rinner på sin väg mot Trollhättan som bekant förbi Holmängens avloppsreningsverk (1), Vargön Alloys deponi (“Mjölkberget”, 5), Vargön Alloys fabriksområde (2), Holmens gamla industriområde (3) och CirChems anläggning (4) i Vargön. Föroreningarna måste komma från något eller några av dessa platser.

Jag har skrivit flera bloggar kring företagen och de misstänkta, eller verkliga, föroreningarna. Några exempel: Holmängens avloppsreningsverk, Vargön Alloys och slagghögarna, Holmens industriområde och CirChem.

Eftersom jag regelbundet åker till eller från Vargön har jag inte heller kunnat undgå att se de växande slagghögarna på Alloys industriområde. De har växt sedan 2015 och är mycket höga nu, det är nästan så att man fruktar att de ska rasa. Slagghögarna och vetskapen om att de innehåller krom fick mig att fundera lite extra på om det var Vargön Alloys som var orsaken till de föroreningar av älven som gjorde att Trollhättan ville ta vatten direkt från Vänern.

Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet över Alloys så därför skrev jag till Länsstyrelsen förra året – och fick svaret:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län har 2022-08-22 tagit emot ditt ärende Klagomål på slagghögar på Vargön Alloys AB i Vänersborgs kommun.”

Jag vet inte varför Länsstyrelsen betecknade mitt ärende “Klagomål på slagghögar…” när ärenderubriken i mitt mail kort och gott var “Slagghögar Vargön Alloys”. Men det spelade ingen roll, jag fick ändå inget svar…

Jag skrev till Länsstyrelsen vid fem tillfällen, möjligtvis sex, och påminde. Inte ett ljud, bara bekräftelser på att mailen var mottagna. Jag borde ha anmält tystnaden till Förvaltningsrätten eller kanske JO, men jag har inte riktigt orkat. Det har dock stått på min “to-do-list”…

Den 27 juni, för 1,5 vecka sedan, hände dock något helt osannolikt. Länsstyrelsen svarade! Efter nästan ett år.

“Ursäkta sent svar.”

Så började mailet från Länsstyrelsen. “Ursäkta sent svar.” Ska man skratta eller gråta..? Länsstyrelsen har brutit mot lagen och ger inte ens någon förklaring.

Hur som helst. När jag har väntat på svaret i nästan ett år så är det värt att återge svaret i sin helhet tycker jag. Men först min fråga till Länsstyrelsen den 22 augusti 2022:

“Jag undrar om de växande slagghögarna på Alloys område i Vargön. Det ser nästan ut från vägen som om det snart inte finns plats för fler eller större högar. Hur kommer det sig att de ligger där och inte fraktas bort?

Finns det någon risk att de ”läcker” föroreningar? Kan högarna rasa? Har Alloys tillstånd till att ”lagra” så här mycket slagg?”

Och svaret från Länsstyrelsen den 27 juni 2023:

“Vi har en pågående diskussion med Vargön Alloys och deras slagghantering. Tidigare har slagget använts för diverse anläggningsändamål i närområdet. För ett antal år sedan gjorde Vargön Alloys en REACH-registrering av slaggen för att de bedömde att slaggen var en produkt. Länsstyrelsen har gjort bedömning att slaggen inte kan hanteras som en produkt utan ska hanteras som ett avfall. Bolaget har gjort och håller på att göra undersökningar för att utreda på vilket sätt som slaggen kan användas. Slagghögarna har växt för att Vargön inte har levererat ut slaggen för olika anläggningsändamål. För att få använda ferrokromslaggen som ballast idag måste den som avser att använda det göra en anmälan eller söka tillstånd enligt miljöbalken.

Inom Vargöns verksamhetsområde pågår undersökning och riskbedömning av föroreningar i mark och grundvatten. Däri ingår provtagning av grund- och dagvatten som ska utvärderas i en samlad bedömning för Göta älv. De provtagningar av dagvatten som utförts under året visar att de begränsningsvärden som gäller enligt gällande BAT-slutsatser innehålls (BAT 16, BAT-slutsatser för icke järnmetallindustrin 2016-06-03). Utgående lakvatten från deponin innehåller efter reningsanläggningen de begränsningsvärden som meddelats i tillståndet.

Länsstyrelsen avser att uppdatera rekommendationer för gräv- och markarbeten i de befintliga områden där ferrokromslaggen har använts.

Nationellt pågår ett arbete med att se över regelverk och hur bedömningarna för vilket sätt olika material som tex slagg, betong mm ska kunna användas.”

Rent faktamässigt kanske det inte var helt nya uppgifter, se “Slagghögarna på Vargön Alloys (1/3)”. Men hur länge slagghögarna ska fortsätta växa och hur höga och stora de kan bli verkar inte Länsstyrelsen ha någon uppfattning om. Det oroar mig något. Länsstyrelsen slår dock fast i sitt svar att det inte är Vargön Alloys slagghögar som förorenar Göta älv, i varje fall inte mer än företaget har tillstånd till… Vilket förutsätter att Länsstyrelsen också anser att prover och mätningar är korrekta. Vilket Länsstyrelsen uppenbarligen gör.

Sedan undrar jag naturligtvis varför det pågår diskussioner mellan Alloys och Länsstyrelsen om slagghanteringen om allt så att säga är “frid och fröjd”. Och varför det ”pågår undersökning och riskbedömning av föroreningar i mark och grundvatten” med ”provtagning av grund- och dagvatten som ska utvärderas”. Det är nästan så att jag anar att Länsstyrelsen tvivlar på att allt verkligen är i sin ordning. Varför skulle det annars krävas nya undersökningar?

Nationellt pågår det också ett arbete kring regelverket skriver Länsstyrelsen. Det var nämligen ett tag sedan gränsvärdena sågs över. Det betyder, antar jag, att gränsvärdena kring föroreningar och utsläpp kommer att skärpas. I Sverige har vi t ex ett gränsvärde på 5 mikrogram per kubikmeter luft för sexvärdigt krom, medan Danmark har sänkt gränsen till 1 mikrogram och i USA rekommenderas ett värde på högst 0,2. (Se ”Kartläggande studie kan bidra till säkrare hantering av sexvärt krom”.)

Det finns ingen anledning att ifrågasätta Länsstyrelsens bedömning, i varje fall inte enligt den lagstiftning och kunskap som finns just nu. Vargöns Alloys vilja att inte förorena mer än nödvändigt kan inte heller betvivlas.

Men samtidigt kan jag fortfarande inte låta bli att undra – var kommer föroreningarna i Göta älv ifrån? Varför vill Trollhättan investera en massa miljoner för att hämta dricksvattnet direkt från Vänern när samma vatten rinner genom Trollhättan? Vilka anläggningar förorenar vattnet på de ca 10 km från Vänern till Trollhättan?

Till sist.

Nu när Länsstyrelsen svarade på mitt mail, efter nästan ett år, kanske även Vargön Alloys kommer att svara. Företaget fick nämligen vid ungefär samma tidpunkt också en fråga om slagghögarna.

Kategorier:Alloys, föroreningar, Länsstyrelsen, miljö, Vargön