Arkiv
Sikhall: SHB beslutar att inte besluta
I torsdags (igår!) hade samhällsbyggnadsnämnden sammanträde. På dagordningen fanns ärendet “Sikhall utveckling: Inriktning gällande fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken”. (Se ”Sikhalls framtid avgörs (1)” och ”Sikhalls framtid avgörs (2)”.)
Ärendet tog sin tid. Det var en lång information på ca 90 minuter, men då var det också en del frågor och svar. Och återigen rapporteras det om att det visades ett tydligt misstroende mot Magnus Larsson. Det framfördes t ex av vissa, inte alla naturligtvis, att ”inget skulle lämnas till Magnus Larsson”… Enligt säkra källor var det till och med en person i chefsställning som påstod att Magnus Larssons bostadshus “Politikerhyllan” just nu var ett tillsynsärende. 
Det antyddes att det handlade om privatisering av fastigheten. Som tur var fanns byggnadsförvaltningens chef på plats och kunde klargöra att det inte pågår något tillsynsärende på Magnus Larssons fastighet. Men man kan undra, varför säger en chef något sådant om Magnus Larsson inför en hel nämnd…?
Jag tror att kommundirektören snarast måste anordna en kurs i Sveriges grundlag, och särskilt Regeringsformens 1 kap 9 §:
“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”
Sedan var det dags för politisk diskussion och beslut. Det stod ganska tidigt klart att de styrande partierna sin vana trogen litar blint på sina tjänstepersoner. Det gör de för övrigt alltid, det är nästan så att man undrar om de har glömt sin roll som politiker. Denna gång var det nämndens 1:e vice ordförande Johan Anderson (C) som var den aktive i att 
förespråka förvaltningens lösningar. Han menade att man måste ha ett tidsperspektiv på 50-100 år i ärendet. Precis som man brukar i politiken… Eller…? Hur ofta fattar kommunen beslut på 100 års sikt? (Jag återkommer till detta i en kommande blogg.)
De styrande partierna röstade alltså för förvaltningens förslag i alla tre delområdena. Precis som de styrande tidigare har röstat för tjänstepersonerna och deras ofullständiga och ofta felaktiga underlag i fallet Solvarm (se “Solvarm vann!”), blåbärsodlaren vid Hästefjorden (se “Byggnadsförvaltningen och blåbärsodlaren vid Hästefjorden”) och Davidsson på Juta. För att ta några exempel. (I fallet Juta ändrade sig som bekant de styrande nu i mars.)
Oppositionen har majoritet i samhällsbyggnadsnämnden. Några av ledamöterna ville sannolikt rösta för Magnus Larsson, men Tor Wendel (M) ansåg att han, liksom de andra ledamöterna, inte var särskilt insatt i ärendet.
Det låg egentligen ganska mycket i vad Wendel anförde. Ärendet, “dialogen” och diskussionen med Magnus Larsson, har ju under en lång tid skötts av tjänstepersonerna, och politikerna har inte varit inblandade. 
Dessutom har ju ärendet kring detaljplanen diskuterats betydligt mer i byggnadsnämnden, där det också har fattats en del beslut.
Wendel föreslog att samhällsbyggnadsnämnden inte skulle fatta något beslut i ärendet, utan istället skicka hela ärendet vidare till kommunfullmäktige. Och det 
kan ju sägas att hur en omröstning än hade utfallit, så skulle ärendet slutligen avgöras av fullmäktige i vilket fall. Samhällsbyggnadsnämndens positiva eller negativa beslut skulle bara ha fungerat som en slags vägledning – först för kommunstyrelsen och sedan för kommunfullmäktige. Alla ärenden som ska behandlas i kommunfullmäktige måste gå via kommunstyrelsen.
Det blev votering i ärendet. De fem ledamöter som representerade de styrande partierna, S+C+KD (MP har ingen ordinarie ledamot i nämnden), röstade som sagt för tjänstepersonernas förslag. Den samlade oppositionen, M+V+SD+MBP (L har ingen ledamot), röstade på Tor Wendels förslag.
Beslutet blev:
”Samhällsbyggnadsnämnden överlämnar förvaltningens redogörelse med bilagor som underlag för inriktningsbeslut till Kommunfullmäktige.”
Vi får se hur ärendet kommer att behandlas i kommunstyrelsen, som är nästa steg på vägen till kommunfullmäktige. Kommunstyrelsens ledamöter är ju egentligen ännu mindre insatta i ärendet än samhällsbyggnadsnämnden…
Jag återkommer med en fortsättning på bloggarna om underlagen till samhällsbyggnadsnämnden gällande förvaltningens respektive Magnus Larssons uppfattningar på lösningar i de andra delområdena i Sikhall.
Anm. Läs gärna samhällsbyggnadsförvaltningens förslag till fastighetsrättsliga lösningar – ”Sikhalls framtid avgörs (3)”.
Sikhalls framtid avgörs (2)
Anm. Bloggen är en fortsättning på “Sikhalls framtid avgörs (1)”.
Byggnadsnämnden beslutade 2015 att det skulle upprättas en detaljplan för Sikhall. Den är fortfarande inte färdig… En förutsättning för att planen ska kunna bli klar och beslutas är att Vänersborgs kommun och fastighetsägarna i Sikhall, framför allt Magnus Larsson, får till stånd fastighetsrättsliga lösningar.
Innan förvaltningen, i underlaget inför torsdagens beslut i samhällsbyggnadsnämnden, redogör för de olika förslagen ges som en slags inledning en bakgrund.
Tjänstepersonerna skriver att Magnus Larsson:
“önskar äganderätten till den del av Sikhall 1:4 som tillföll kommunen enligt förlikningsavtalet som tecknades 2007.”
Och det är i sak riktigt. Men “tillföll”… Tjänstepersonerna visar sin brist på historisk förankring. Kommunen tvingade till sig marken, den “tillföll” inte… (Se Larssons kommentar på den förra bloggen.)
Förvaltningen fortsätter:
“Anledningen till att [Magnus Larsson] önskar äganderätten till detta område är att kunna förverkliga sin vision om ett levande Sikhall med en aktiv småbåtshamn.
[Magnus Larsson] är av uppfattningen att kommunen inte har kunnat förvalta fastigheten och den kontinuerliga skötseln av densamma sedan förvärvet.”
Kommunen medger att Larssons avsikter är ärliga, han har en vision om “ett levande Sikhall”… Den sista meningen, om Larssons åsikter om kommunens förvaltning och skötsel av fastigheten, delas sannolikt av en stor majoritet av kommuninvånarna i södra Dalsland… Det är egentligen bara att besöka Sikhall och se hur lite som har utvecklats på kommunens förköpta mark sedan 2007.
Förvaltningen börjar sedan med det väsentliga för samhällsbyggnadsnämndens beslut imorgon torsdag. Den redogör för de olika alternativen och den börjar med delområdet “Hamnen”.
Magnus Larsson har en vision om att bygga en småbåtshamn med tillhörande verksamheter och logistik i Sikhall. För att göra detta möjligt vill Magnus Larsson ha tillbaka större delen av den mark som kommunen förköpte/exproprierade 2007. Det kan vara bra att från början känna till att de fastighetsrättsliga lösningarna inte handlar om att ge bort något. Det handlar om köp och sälj och eventuella byten av markområden.
Det vill inte tjänstepersonerna i samhällsbyggnadsförvaltningen, de har en annan uppfattning. De vill behålla det mesta av kommunens mark. Jag vet inte riktigt varför de har denna bestämda uppfattning. Tolkar tjänstepersonerna förköpsdokumenten från 2007 på detta sätt, fortfarande efter 15 år? Eller finns det politiker i “kulisserna” som “instruerar” tjänstepersonerna? Hur som helst så kan Larsson dock få en bit mark i den norra delen av kommunens fastighet innefattande ett vattenområde – se karta nedan. “Exploatör 1” är Magnus Larsson.
Tjänstepersonerna anser alltså att kommunen ska behålla större delen av fastigheten. Därigenom säkerställer kommunen, menar tjänstepersonerna:
“allmänhetens tillträde till vattenområdet genom befintlig pir, iläggningsramp, parkering osv.”
Kommunen menar att Magnus Larsson kan förlägga en pir/vågbrytare för anläggandet av en småbåtshamn norr om Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22. Jag tror att Larsson kan tänka sig en småbåtshamn här, men då som ett komplement till en större hamnanläggning vid stenpiren. Det är ganska grunt norr om 1:22, på sina håll bara ca en halvmeter, och det är inte denna vision som Larsson har och vill realisera för Sikhall.
En småbåtshamn norr om Sikhall 1:22 skulle innebära skriver förvaltningen vidare:
“Samtidigt som värdena vid förköpet med allmänhetens tillträde till området med möjlighet till bad, fiske osv från piren säkerställs och att det finns möjlighet för allmänheten att sjösätta båtar i Sikhall utan att vara knutna till en hamnanläggning, exempelvis för dagsturer.”
Kommunens tjänstepersoner tror alltså fortfarande att det finns risk för att Magnus Larsson på något sätt ska privatisera området och utestänga allmänheten. Trots strandskydd, allemansrätt och den framtida detaljplanens bestämmelser. Det är inte trovärdigt. Ändå skriver förvaltningen i underlaget att:
“Dagens strandskyddslagstiftning begränsar dock en privatisering utan erforderliga tillstånd.”
Förvaltningen visar ett misstroende mot Magnus Larsson som är helt utan grund. Larsson torde genom åren ha bevisat att han inte har några sådana avsikter. Tvärtom har Larsson, och det kan nog samtliga invånare i Sikhall intyga, alltid haft allmänhetens bästa för ögonen i sina förehavanden i Sikhall. Han har aldrig stängt av något område för allmänheten, han har istället öppnat områden. Det torde vara det här misstroendet mot Magnus Larsson som har stått i vägen för en uppgörelse med Larsson genom åren… Det tycks också ha gått tjänstepersonerna förbi att området vid Sikhalls hamn alltid har varit privatägt (före 2007) – och alltid öppet för allmänheten. (Med undantag av ett område som ägs av en välkänd förening.)
Och förvaltningens misstro återkommer fler gånger i underlaget…
Magnus Larsson å sin sida, alternativ 2 i underlaget till politikerna, vill ha ett helhetsgrepp över Sikhalls hamnområde. Han vill få äganderätt till en större del av kommunens mark, dock med undantag av parkeringen, vägen fram till parkeringen och iläggningsrampen. Orsaken är, enligt Larsson, att hamnutbyggnaden innebär en ombyggnation av befintlig stenpir.
Stenpiren ska förlängas med en vågbrytare med justerbara palissader. Larsson menar att palissader är den enda möjliga lösningen för att inte förändra miljön eller strömbildningen i viken innanför. Sedan vill Larsson, trots strandskydd och allemansrätt, att kommunen ska få någon form av skriftlig upplåtelse för allmänhetens tillträde till vattenområdet, piren och kopplingen iläggningsrampen till allmänt vatten.
Stenpiren står alltså i centrum för oenigheten. Magnus Larsson, eller snarare hans fastighet, har servitut på stenpiren. Servitutet innebär att ägaren av Sikhall 1:6, dvs “politikerhyllan”, har rätt att använda den. Kommunen kan alltså inte göra vad den vill med stenpiren, trots att kommunen äger den. (Så fungerar servitut.)
Kommunen har tidigare föreslagit att det bildas en gemensamhetsanläggning kring ägandet av piren och omkringliggande mark- och vattenområden. Förvaltningen tänkte sig då, och gör nog fortfarande, att gemensamhetsanläggningen ska förvaltas av en samfällighetsförening som ska bildas för ändamålet.
“Denna lösning skulle innebära ett delat ansvar både sett kring förvaltande, ägande och investeringar. Andelstal skulle fastslås utifrån från respektive parts nytta.”
Tjänstepersonerna visar återigen en total oförståelse för kommuninvånares villkor. Vem vill satsa miljoner på något som man inte äger? Och vilken bank vill låna ut pengar till en person, eller ett företag, som vill investera i en anläggning på mark eller i vatten som den inte äger? Och ska kommunen begära 
att Magnus Larsson lägger ner arbetstid i en stenpir och bryggor som inte är hans? Allt detta skulle han emellertid kunna göra om han ägde stenpiren… Och så skulle kommunen kunna få t ex servitut.
En gemensamhetsanläggning tillsammans med kommunen torde vara tämligen meningslöst för Magnus Larsson. Kommunen har knappast någon nytta av stenpiren (se citatet ovan) och framför allt har kommunen inga pengar till investeringar. Man kan väl lugnt säga att kommunen har andra prioriteringar för sina investeringar än en stenpir i Sikhall…
Samhällsbyggnadsförvaltningens förordade alternativ är helt orealistiskt och sätter stopp för alla möjligheter till utveckling av Sikhall. Det hjälper inte att förvaltningen vill “skrämma” politikerna med att en ny fastighetsindelning kan:
“medföra en begränsning för segelsällskapets möjlighet att ansluta till allmänt vattenområde.”
Precis som om Magnus Larsson skulle stoppa segelbåtarna från att komma in till eller ut från Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22… Hur kan tjänstepersonerna ens komma på en sådan tanke? Det är i det närmaste en förolämpning… Larsson har för övrigt föreslagit att Segelsällskapets rättighet att nå allmänt vatten kan slås fast genom ett servitut.
Avsnittet om Magnus Larssons alternativ i delområdet “Hamnen” avslutas med att förvaltningen bedömer servitut (sk avtalsservitut) och nyttjanderättsavtal, fastän nyttjanderättsavtal överhuvudtaget inte har nämnts tidigare i underlaget, som:
“osäkra upplåtelser i jämförelse med äganderätt i syfte att säkerställa allmänhetens tillträde till mark- och vattenområden.”
Samhällsbyggnadsförvaltningen litar som sagt uppenbarligen inte på Magnus Larsson och hans avsikter. Jag förstår inte varför. Eller gör jag det? Samtidigt skriver tjänstepersonerna att ett avtalsservitut:
“måste skrivas in i fastighetsregistret för att bli gällande mot nästkommande fastighetsägare.”
Ja, precis. Det är ju så Magnus Larsson menar! På det sättet säkerställs att en eventuellt ny ägare till “Politikerhyllan” ser att det finns ett servitut. Servitutet är nämligen knutet till fastigheten, inte ägaren. Och det gäller tills vidare och har inget slutdatum. Och för fullständighetens skull – det gäller tills vidare såvida inte parterna skriver in något slutdatum i avtalet eller gemensamt kommer överens om ett upphörande i ett senare skede. Vilket inte är aktuellt. (Läs om servitut på Lantmäteriets hemsida.)
Samhällsbyggnadsförvaltningen är tydligen inte säker på att politikerna kommer att göra som den rekommenderar. Därför finns det med en gardering. Om Magnus Larsson ska överta äganderätten till en stor del av sin gamla fastighet, som kommunen nu äger, bör det vid överlåtandet av ägandet följa med en kravställning:
“via exploateringsavtal eller köpeavtal för att säkerställa genomförandet av [Magnus Larssons] vision samt dess utbyggnad.”
Detta har Magnus Larsson inget emot. Det jag kan tänka mig och som kan bli väldigt fel är däremot, om kommunen skulle villkora en avyttring med att åtgärder ska ske inom en viss tidsperiod. Vilket den tydligen tänker sig. Förvaltningen skriver nämligen:
“Marken bör alltså inte avyttras utan krav om byggnation inom viss tid.”
Det visar återigen att tjänstepersonerna inte har riktigt grepp om verkligheten för en kommuninvånare. Det kommer att kosta åtskilliga miljoner för Larsson att förverkliga de planer och visioner som han har för Sikhalls hamn (och Sikhalls 
magasin). Larsson kommer sannolikt att behöva förverkliga sina planer och visioner successivt – i mån av pengar. Han har lika lite som kommunen en sedelpress i källaren… Det är därför naturligtvis svårt för Larsson att utställa löften om att hela visionen ska vara genomförd om t ex 3 år.
Och sen kan jag inte låta bli att undra. Skulle det bli bättre, skulle det ske en utveckling överhuvudtaget, om kommunen fortsätter som fastighetsägare? Har kommunen gjort något i Sikhall hittills? Dessutom har kommunen som sagt inga tiotals miljoner att investera i Sikhalls småbåtshamn…
Det är så enkelt som att det finns inga alternativ. Ska Sikhall utvecklas så måste det vara Magnus Larsson som gör det. Och då är det alternativ 2 som gäller för politikerna imorgon.
OBS! Läs om beslutet i samhällsbyggnadsnämnden – se ”Sikhall: SHB beslutar att inte besluta”. Presentationen av samhällsbyggnadsförvaltningens förslag till fastighetsrättsliga lösningar kan du fortsätta att läsa här – ”Sikhalls framtid avgörs (3)”.
Bloggar i denna serie:
- “Sikhalls framtid avgörs (1)” – 14 mars 2023
- “Sikhalls framtid avgörs (2)” – 15 mars 2023
- “Sikhall: SHB beslutar att inte besluta” – 17 mars 2023
- “Sikhalls framtid avgörs (3)” – 18 mars 2023
- “Sikhalls framtid avgörs (4)” – 21 mars 2023
Sikhalls framtid avgörs (1)
Magnus Larsson bor på den så kallade Politikerhyllan i Sikhall. Han har växt upp i området, i trakterna kring Gestad och Sikhall. Och här vill han fortsätta att tillbringa sitt liv. (Se “Historien om Magnus Larsson (2)”.) Larssons huvudsakliga sysselsättning är jord- och skogsbruk. De pengar han tjänar investeras i mark och fastigheter. Det gör Larsson bland annat av den anledningen att han vill utveckla sin hembygd, sitt Sikhall.
År 2005 bjöds fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23 ut till försäljning. (Se streckade områden på kartan nedan.)
Det här var några fastigheter i så att säga centrum eller kärnan av Sikhall. Det var vad han hade drömt om och kämpat för i alla år. De var nödvändiga förutsättningar för att förverkliga drömmen om att kunna utveckla och göra Sikhall mer attraktivt. (I alla delar, hela livet.)
Magnus Larsson lät inte tillfället gå förlorat. Han bjöd på fastigheterna, lade det högsta budet och fick köpa dem 2005.
Då hände något som Larsson inte alls hade räknat med eller var förberedd på. Vänersborgs kommun meddelade att den tänkte förköpa fastigheterna av honom. Det betydde på ren svenska att kommunen tänkte expropriera Larssons mark.
Och så skedde också. 2007 slöt Vänersborgs kommun och Magnus Larsson en ”överenskommelse”. Samhällsbyggnadsförvaltningen skriver 16 år senare, år 2023:
“Under 2007 ingick parterna ett förlikningsavtal där kommunen förvärvade delar av ursprunglig fastighet med mark- och vattenområden kring Sikhalls Magasin, befintlig pir och parkering på udden. Förlikningsavtalet resulterade i dagens fastighetsindelning.”
Förvaltningen får det att låta som en frivillig överenskommelse mellan två jämbördiga parter. Så var det inte. Magnus Larsson motsatte sig förköpet/expropriationen, men den rättsliga processen dröjde och under hotet av att bli av med hela fastigheten så såg sig Magnus Larsson tvingad att gå med på en uppgörelse. Han hade alltså inte något val. Larsson vågade helt enkelt inte ta risken att kommunen förköpte/exproprierade rubbet. Det var därför Larsson skrev på. Det positiva var att han lyckades behålla större delen av sina fastigheter. Kommunen misslyckades med andra ord att tvinga bort honom från Sikhall. (Jag har skildrat denna historia i 25 bloggar, här hittar du del 1 av bloggserien och här del 25.)
I samband med förköpet/expropriationen styckade kommunen sönder Magnus Larssons nyförvärvade fastigheter på ett sätt som gjorde det omöjligt för honom att utveckla Sikhall som han hade tänkt. Kommunen tog de mest strategiska markområdena.
Magnus Larsson gav emellertid inte upp, han ville, och skulle, utveckla Sikhall. Larsson ville att en detaljplan skulle upprättas för Sikhallsområdet. Det var en förutsättning för utveckling. Den 19 maj 2015 beslutade också byggnadsnämnden att upprätta en ny detaljplan. Som skulle betalas av Magnus Larsson och några andra fastighetsägare i Sikhall… (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) Det var för snart 8 år sedan…
Det krävdes och krävs fastighetsrättsliga lösningar för att upprätta en detaljplan, som skulle göra det möjligt för Magnus Larsson och fastighetsägarna i Sikhall att utveckla området. Fastighetsrättsliga lösningar kan t ex handla om att mark ska överföras från en fastighet till en annan eller att en gemensamhetsanläggning ska inrättas.
Vänersborgs kommun och Magnus Larsson har inte varit, och är inte, överens. Kommunen håller hårt på den mark som de förköpte/exproprierade av Larsson. Tjänstepersonerna vill helt enkelt inte förstå Larssons och de övriga fastighetsägarnas synpunkter. Därför har det inte heller funnits någon uppriktig och ärlig vilja till lösningar från kommunens sida.
Det har knappast hänt något under de snart 8 år som kommunen “arbetat med” detaljplanen. (Jämför med en blogg för en månad sedan – “I Sikhall intet nytt”.)
Men så händer det…
Nu på torsdag den 16 mars, i övermorgon(!), ska samhällsbyggnadsnämnden 
behandla ärendet “Sikhall utveckling: Inriktning gällande fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken”. Förvaltningen har, tro det eller ej, lyft upp ärendet till nämnden. Tjänstepersonerna vill att politikerna ska bestämma “färdriktningen” för de fastighetsrättsliga lösningarna.
Och det är minsann på tiden. Det har gått alltför lång tid utan att några politiska beslut har tagits. Ärendet ska för övrigt sedan vidare till kommunstyrelsen för att slutligen avgöras i kommunfullmäktige.
Tjänstepersonerna på samhällsbyggnadsförvaltningen har som vanligt lämnat ett underlag till politikerna i nämnden. Underlaget tar upp de fastighetsrättsliga lösningarna på tre “delområden” i Sikhall – förvaltningen kallar delområdena “Hamnen”, “Magasinet” och “Viken”. (Se karta nedan.)
På varje delområde redogör förvaltningen för två förslag. Alternativ 1 är samhällsbyggnadsförvaltningens förslag och alternativ 2 är Magnus Larssons.
De två alternativen är oförenliga. Och det vet förvaltningen – och det vet Magnus Larsson. Det är orsaken till att politikerna ska få avgöra. Samhällsbyggnadsförvaltningen skriver:
“Arbetet med detaljplanen för Sikhallsviken har pågått sedan 2015 och har kommit till ett vägskäl där kommunen behöver fatta övergripande beslut om vilka mark- och vattenområden man är villig att avyttra till privat exploatör.”
Det här vägskälet har funnits i ungefär 6 år, men kommunen, och framför allt samhällsbyggnadsförvaltningen, har medvetet förhalat ärendet. (Se “DP Sikhall (6): Stiltje i 2,5 år” och “DP Sikhall (7): Medveten fördröjning? (1/2)”.)
Tjänstepersonerna på samhällsbyggnadsförvaltningen är helt klara i sin uppfattning. Deras beslutsförslag till politikerna i nämnden lyder:
“Samhällsbyggnadsnämnden föreslår kommunfullmäktige att besluta om inriktning för de fastighetsrättsliga frågorna i samband med detaljplan för Sikhallsviken i enlighet med förvaltningens förslag per delområde.”
Det framgår med all tydlighet att politikernas val huvudsakligen handlar om vem som ska äga vad i de olika delområdena, dvs i de områden som Magnus Larsson köpte 2005 och som Vänersborgs kommun förköpte/exproprierade delar av 2007…
Förvaltningens bestämda uppfattning är att politikerna ska besluta enligt förvaltningens förslag på respektive punkt. Det kan väl redan nu tilläggas att konsekvensen av ett sådant beslut skulle innebära att all utveckling i Sikhall stoppas.
Jag ska i kommande bloggar (antagligen två till) redogöra för de olika alternativen och naturligtvis också redogöra för mina synpunkter – om nu någon tvivlade på det…
Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls framtid avgörs (2)”.
Bloggar i denna serie:
- “Sikhalls framtid avgörs (1)” – 14 mars 2023
- “Sikhalls framtid avgörs (2)” – 15 mars 2023
- “Sikhall: SHB beslutar att inte besluta” – 17 mars 2023
- “Sikhalls framtid avgörs (3)” – 18 mars 2023
- “Sikhalls framtid avgörs (4)” – 21 mars 2023
Nyhet om Sikhalls magasin
Den 21 november 2007 beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att förköpa/expropriera delar av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen “övertog” 7.500 kvm – se karta. I området fanns Sikhalls magasin. (Se “Historien om Magnus Larsson”.)
Expropriationen/förköpet innebar att Vänersborgs kommun också tog över det nyttjanderättsavtal som Stiftelsen Sikhalls Magasin hade med Magnus Larsson. Magnus Larsson ströks och Vänersborgs kommun sattes in istället. Det var viktigt, skrev kommunen, eftersom byggnaden:
“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
Och då var Vänersborgs kommun tydligen den rätte ägaren till magasinet… Tyckte i varje fall kommunen själv.
Nyttjanderättsavtalet hade upprättats den 23 april 1986 mellan de dåvarande fastighetsägarna och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Avtalstiden uppgick till 50 år, dvs avtalet gällde fram till och med 1 augusti år 2035. (Se mina bloggar “Sikhalls magasin”.)
Det fanns en del frågetecken kring nyttjanderättsavtalet och dess formuleringar. Var det ett avtal om enbart nyttjanderätten eller handlade det om äganderätten också? Vad betydde t ex följande formulering i avtalet?
“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”
Kommunen ansåg sannolikt att det inte var så viktigt att tolka avtalet. Det var nog mer betydelsefullt att kontrollen över magasinet inte längre låg hos Magnus Larsson. Dessutom upphörde ju inte avtalet att gälla förrän 2035… Kommunledningen såg antagligen framtiden an med lugn – och full av tillförsikt.
Tiden gick. Sikhalls magasin användes mer eller mindre flitigt. Det hyrdes bland annat ut till bröllop och andra privata tillställningar. Men så småningom började tidens tand att “gnaga” på magasinsbyggnaden. Byggnaden började slitas och allt eftersom åren gick blev behoven av underhåll och renoveringar allt större.
Vänersborgs kommun lyfte inte ett finger för att underhålla och bevara den gamla anrika byggnaden för framtiden. När det kom till kritan, eller snarare till 
plånboken, visade det sig att det faktum att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt” inte betydde någonting. Det var tydligen bara något kommunen skrev för att rättfärdiga exproprieringen av Magnus Larssons mark…
Förfallet av magasinet fortskred, trots att ideella krafter gjorde så gott de kunde för att hålla verksamheten igång. Men det läckte in vatten, taket höll på att rasa och gästerna fick varnas för än det ena och än det andra. Det blev till slut ohållbart att använda magasinet. Stiftelsen Sikhalls magasin hade helt enkelt inte de ekonomiska resurser som krävdes för att sköta och vårda magasinet. Stiftelsen Sikhalls Magasin letade efter en lösning.
Det fanns en paragraf i nyttjanderättsavtalet, som visade sig vara mycket viktig. Det är inte omöjligt att Vänersborgs kommun hade förbisett betydelsen av den. I 5 § stod det:
“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”
Paragrafen var, och är, tydlig. Stiftelsen Sikhalls Magasin fick ”överlåta nyttjanderätten” till vem den ville. Stiftelsen behövde inte “jordägarnas”, dvs Vänersborgs kommuns, tillstånd…
Den 26 september 2022 beslutade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin att överlåta nyttjanderättsavtalet till den tidigare fastighetsägaren Magnus Larsson. (Se “Sikhalls magasin 4: Framtiden”.) Styrelsemötet beslutade enhälligt (4 § i styrelseprotokollet):
“att överlåta nyttjanderätten till Sikhalls Magasin till Magnus Larsson.”
Stiftelsen Sikhalls Magasin informerade Vänersborgs kommun. Det gav upphov till oro i kommunhuset. Några politiker gick enligt uppgift formligen i taket. Skulle 
Magnus Larsson i Sikhall ta över magasinet?
Det blev en febril aktivitet. Jag vet naturligtvis inte vad som sades och hur diskussionerna gick. Men nyfiken som jag är, skrev jag flera gånger under hösten till kommunen och frågade hur de såg på överlåtelsen av nyttjanderätten. Hela tiden blev svaret att arbetet fortgick och att kommunen inte hade kommit till några slutsatser. Jag anade orsaken till varför kommunen analyserade nyttjanderättsavtalet så noggrant.
Samtidigt var det oerhört svårt att förstå hur Magnus Larsson kunde ta över magasinet. Det innebar ju att han blev ansvarig för skötseln och underhållet av byggnaden – en byggnad som var i akut behov av en omfattande och mycket kostnadskrävande upprustning och renovering. Ja, frågan var väl till och med om inte en ombyggnad var nödvändig. Dessutom med ett i delar oklart nyttjanderättsavtal – med ännu oklarare ägandeförhållanden. (Se “Magnus Larsson och Sikhalls magasin”.) Det 
fanns en stor risk att Magnus Larsson skulle få lämna ifrån sig magasinet när avtalet gick ut 2035. Och då skulle Vänersborgs kommun bara tacka och ta emot. Tja, tacka var kanske att gå lite för långt, men i varje fall ta emot. Utan ersättning.
Magnus Larsson var emellertid säker på sin sak. Det fanns inga tvivel, äganderätten till magasinet tillhörde nu honom. Han skulle aldrig behöva lämna ifrån sig Sikhalls magasin. Jag kunde inte låta bli att undra om hans slutsats berodde på hans självförtroende eller om han låg några steg före kommunens tjänstepersoner och, antar jag, jurister.
Det var nog bäst att ta Magnus Larsson åsikt med en nypa salt, och ligga lite lågt. Tänkte jag. Och skrev återigen till kommunen.
I tisdags, den 7 februari, fick jag ett svar från samhällsbyggnadsförvaltningen:
“Överlåtelsen av nyttjanderättsavtalet är enligt vår bedömning giltig. Det innebär att Magnus har äganderätten till byggnaden och kommer även ha det efter nyttjanderättsavtalets utgång år 2035.”
Jag hörde suckarna och skriken från kommunhuset på Sundsgatan ända till Nordstan…
Innan Magnus Larsson kan andas ut borde detta besked bekräftas. Tänkte en misstänksam bloggare. Jag skrev tillbaka och frågade vem som hade kommit fram 
till denna slutsats och, det viktigaste, vem som hade fattat beslutet. Den dokumentationen ville jag ha.
Mailet har ännu inte besvarats. Så kanske ska Magnus Larsson vänta med att ropa hej…
Under tiden fortsätter stönen från kommunhuset att höras över nejderna…
==
Tillägg 10 februari kl 12.30.
Nu har kommunen besvarat mina frågor (se ovan). Svaret lyder ordagrant så här:
”Bedömningen är gjord av tjänstepersoner på kommunens mark- och exploateringsavdelning i samråd med verksamhetschef. Yttrande från kommunjurist ligger också till grund för bedömningen om överlåtelse.
Bedömningen av avtalet är att nyttjanderätten avser både byggnad och markområdet på fastigheten Sikhall 1:4. Men att stiftelsen förvärvade byggnaden genom avtalet. Marken kvarstår i kommunens ägo.
Genom en tolkning av § 1 i nyttjanderättsavtalet anses äganderätten till byggnaden ha övergått till nyttjanderättshavaren genom nyttjanderättsupplåtelsen, alltså till Stiftelsen Sikhalls Magasin. Enligt § 5 har nyttjanderättshavaren (Stiftelsen Sikhalls Magasin) rätt att utan jordägarnas (kommunen) skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”
I Sikhall intet nytt
I Sikhall har kommunen låtit Sikhalls Magasin förfalla och områden växa igen. Den långa fina stranden i Sikhall är ett minne blott och den som är kvar sköts inte. Nu har dock vattnet i Vänern stigit så kanske blir badplatsen attraktivare i sommar, av sig själv.
Redan 2005 så menade kommunen att den skulle köpa mark i Sikhall för att utveckla strand och badplats, bryggor och småbåtshamn osv. Det bidde en tumme. Kommunen har byggt toaletter, fast vid badplatsen tog det sin tid. En beachvolleyplan anlades på stranden, men sanden var vasst grus som man inte kunde springa på utan skor. Stenpiren vid småbåtshamnen renoverades 2008 genom att en ny “betongkaka” göts. Samtidigt göts också en kedja in. Det 
var tänkt att en flytbrygga till Segelsällskapet skulle kopplas på kedjan. Länsstyrelsen och kommunen “glömde” dock att kontakta Magnus Larsson som ägde mark och vatten på båda sidor om den tänkta flytbryggan. Länsstyrelsen missade även att det krävdes en vattendom när den beviljade en strandskyddsdispens som skulle påverka en så stor vattenyta. (Se “Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)”.) Det blev ingen flytbrygga på den förlängda piren – där pålarna innehöll, och fortfarande innehåller, kreosot som läcker ut i vattnet.
Så visst, kommunen har försökt göra några saker, mycket för att tillfredsställa Vänersborgs Segelsällskap (VSS) verkar det som. Många politiker och tjänstepersoner har genom åren varit medlemmar i VSS. Men mycket har blivit fel i Sikhall – och framför allt, mycket har inte blivit gjort. Trots vad översiktsplaner, kommunchefer, politiker och andra har sagt. Det har bara blivit prat. Och frågan är om kommunen överhuvudtaget bryr sig om Sikhall nu för tiden. Det tycks mest som om kommunens prioritet är att hindra Magnus Larsson från att utveckla området.
En anonym kommuninvånare skrev i veckan till byggnadsförvaltningen. Hen var intresserad av att bygga hus i Sikhall och undrade därför när kommunen skulle bli klar med detaljplanen för Sikhallsviken. Och det är en helt befogad undran. Kommunen har hållit på med detaljplanen i snart 8 år, sedan maj 2015. Det torde vara ett svårslaget rekord även för Vänersborgs kommun. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.)
Den anonyme brevskrivaren fick svar på sina funderingar. Byggnadsförvaltningen skrev:
“I normalfall brukar det ta omkring 2 år att ta fram en helt ny detaljplan men det förutsätter att planprocessen rullar på och att det inte blir stopp på vägen. Sikhallsplanen berör ett stort område på mestadels oexploaterad mark. Här har vi tyvärr tvingats pausa processen efter samrådet som genomfördes i början av 2018.
En ny detaljplan är en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Till de allmänna intressena räknas naturvärden, kulturmiljövärden, hälsa och säkerhet, brukningsvärd jordbruksmark, vattenkontakt, landskapsbild mm.
För att kunna visa att den markanvändning som detaljplanen föreslår är lämplig krävs för en helt ny exploatering som den i Sikhall många olika utredningar tex naturvärdesinventeringar, geoteknik, dagvatten/skyfall, arkeologi. Vilka utredningar som krävs för just denna detaljplan konstaterades redan efter samrådet 2018. Men eftersom det är dyra utredningar som exploatörerna ska bekosta är det de som måste godkänna att utredningarna beställs och det har ännu inte gjorts. Kommunen för diskussioner med exploatörerna om vissa centrala markfrågor för att förhoppningsvis kunna komma vidare i planprocessen.
När det gäller den arkeologiska utredningen är den ett krav från länsstyrelsen och omfattar i stort sett hela det föreslagna planområdet.
Från att vi får klartecken att beställa de utredningar som behövs räknar vi med att det tar ca 1,5 år att få en färdig detaljplan.”
Det är inte denne tjänstepersons fel att detaljplaneprocessen stannade av. Det blev stopp när samhällsbyggnadsnämnden blev inblandad i “början av 2018”. (Se “DP Sikhall (6): Stiltje i 2,5 år”.) Kommunen har sedan inte lagt många strån i kors för att arbetet skulle fortsätta. Tjänstepersonen hänvisar i sitt svar till att det förs diskussioner ”om vissa centrala markfrågor”.
Magnus Larsson och de fastighetsägare som beställde detaljplanen, och ska betala en stor del av den, framförde redan 2015 att en förutsättning för planen var att fastighetsägarna och kommunen kom överens om fastighetsrättsliga lösningar, dvs ”centrala markfrågor”. Det betyder att gränserna mellan t ex Magnus Larssons och Vänersborgs kommuns fastigheter revideras, görs om.
Det måste nämnas att problemen med fastighetsgränserna uppstod i samma stund som Vänersborgs kommun förköpte (läs: exproprierade) delar av Magnus Larssons fastighet år 2007. Det kan vara bra att veta det. I samband med förköpet/expropriationen styckade kommunen sönder Larssons fastighet på ett sätt som gjorde det omöjligt för honom att utveckla Sikhall som han hade tänkt vid förvärvet. (Se “Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen”.)
Förklaringen till att det har blivit en “paus” i detaljplanearbetet är så enkel som att Magnus Larsson och fastighetsägarna inte vill betala hundratusentals kronor för någon eller några undersökningar, om de inte vet att de kan få möjlighet att exploatera i området. Och det kräver fastighetsrättsliga lösningar. Om det inte blir några fastighetsrättsliga lösningar så är fastighetsägarnas kostnader för utredningarna bortkastade.
Alltså 1) fastighetsrättsliga lösningar, 2) undersökningar, 3) detaljplan och 4) utveckling.
Det var en del möten mellan kommunen och Magnus Larsson förra året. Det var tänkt att “parterna” skulle försöka komma överens om lösningar så att arbetet med detaljplanen kunde gå vidare. En detaljplan är alltså ett måste för att fastighetsägarna i allmänhet och Magnus Larsson i synnerhet ska kunna utveckla Sikhall enligt de planer och visioner de har.
Men det går inget vidare. S+C, som drev igenom expropriationen av Larssons mark för snart 20 år sedan, verkar inte på något sätt vilja återlämna, sälja eller byta den minsta kvadratcentimeter av sin mark till Larsson. Kommunen ser tydligen den mycket tvivelaktigt förvärvade marken som en av kommunens absolut viktigaste markområden. Kommunen verkar inte vilja ha några fastighetsrättsliga lösningar. Och då blir det inte heller någon detaljplan i Sikhall. Eller utveckling…
Det kan även bero på misstro mot Magnus Larsson och hans avsikter i Sikhall. Ett uttryck som jag hört förekomma bland vissa i kommunhuset speglar det:
“Magnus ska inte få allt han vill.“
En del politiker och vissa tjänstepersoner verkar tro att Magnus Larsson ska förhindra allmänhetens tillträde till området. Och det trots att det är strandskydd i området och att det finns något som heter allemansrätt. Magnus Larsson skulle aldrig kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill och aldrig haft en tanke på! Det är precis tvärtom.
Däremot finns det en annan fastighetsägare som enligt byggnadsförvaltningen förhindrar allmänhetens tillträde till området, Vänersborgs Segelsällskap… (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)
Det har snart gått 8 år sedan byggnadsnämnden bestämde att upprätta en detaljplan i Sikhall. Om de fastighetsrättsliga frågorna blir lösta, om, så skriver tjänstepersonen på byggnadsförvaltningen till den anonyme brevskrivaren att det tar ytterligare 1,5 år.
Brevskrivaren får bygga hus någon annanstans än i Sikhall.
Magnus Larsson och Sikhalls magasin
Den 17 oktober 2005 blev Magnus Larsson ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 samt Sörbo 1:4.
På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det innebar att Magnus Larsson blev ägare till all mark runt omkring magasinsbyggnaden – och Sikhalls Magasin. Det innebar också att Larsson “övertog” det nyttjanderättsavtal som hade upprättats (se nedan).
För att göra en lång historia kort. Den 21 november 2007 beslutade Vänersborgs kommunfullmäktige att förköpa delar av Larssons fastigheter. Denna del på 7.500 kvm övertogs (exproprierades) av kommunen – se karta.
Det innebar att Vänersborgs kommun också tog över Sikhalls magasin. Det var viktigt enligt kommunen – för att byggnaden:
“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
Jag har beskrivit ovanstående “processer” i ett stort antal bloggar. (Se “Historien om Magnus Larsson” och “Sikhalls magasin”.)
Det nyttjanderättsavtal som Stiftelsen Sikhalls Magasin hade med Magnus Larsson övertogs också av Vänersborgs kommun.
Nyttjanderättsavtalet hade upprättats den 23 april 1986 mellan ”jordägarna” och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Avtalstiden uppgick till 50 år, dvs avtalet gäller fram till och med 1 augusti år 2035.
Om nyttjanderättsavtalet innebär att äganderätten av byggnaden och marken som byggnaden står på, och faktiskt hela udden, övergick till Stiftelsen tittar sannolikt juristerna på kommunen fortfarande på. Det står nämligen i avtalet:
“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”
Jag tror att denna formulering i avtalet har gett upphov till missuppfattningar. Ett nyttjanderättsavtal är sannolikt precis vad det låter, en rätt att utnyttja någon annans egendom.
Vem som formellt äger magasinsbyggnaden och marken har ingen större betydelse, just nu. Det kommer att vara viktigt 2035 när avtalet upphör att gälla. Det beror på att det finns en mycket viktig paragraf i nyttjanderättsavtalet, 5 §:
“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”
Paragrafen är tydlig, Stiftelsen Sikhalls Magasin får ”överlåta nyttjanderätten” till vem den vill.
Det finns en diskussion kring några detaljer i nyttjanderättsavtalet. Sådant där som jurister älskar att vrida och vända på, men som i slutändan kan vara nog så betydelsefulla. Det påstås att magasinet övergår i ägandeskap om avtalet är skrivet på 50 år. Är det däremot skrivet på 49 år så är det ”bara” ett nyttjanderättsavtal. Vi får se var diskussionen slutar, fram till omkring(!) 2035 spelar det i varje fall ingen praktisk roll.
Stiftelsen Sikhalls Magasin har inte haft de ekonomiska muskler som krävs för att sköta och underhålla magasinet. Ideella krafter har gjort så gott de har kunnat och verksamhet har också pågått så länge som det var möjligt. Det hölls bröllop fram till 2017-2018, men det läckte in vatten och gästerna fick varnas för än det ena och än det andra. Det blev ohållbart att använda magasinet. Nu är det inte ens tillåtet att gå in i byggnaden längre. Taket håller på att rasa och hela Sikhalls Magasin förfaller.
Vänersborgs kommun tycks inte heller ha lyft ett finger för att rädda och bevara den gamla anrika byggnaden för framtiden. Det betydde i praktiken inte någonting att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk eller miljömässigt synpunkt”. Det var bara något kommunen skrev för att rättfärdiga att den exproprierade marken från Larsson…
Den 5 juli 2022 hade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin styrelsemöte. (Se “Sikhalls magasin 4: Framtiden”.) Styrelsen ville överlåta nyttjanderättsavtalet till den tidigare fastighetsägaren Magnus Larsson. Det skulle emellertid diskuteras lite mer i de föreningar som var stiftare.
Det är nu färdigdiskuterat sedan en tid tillbaka. Styrelsen hade sitt sammanträde den 26 september 2022.
Styrelsemötet beslutade enhälligt (4 §):
“att överlåta nyttjanderätten till Sikhalls Magasin till Magnus Larsson.”
Protokollet är justerat och påskrivet. Det innebär att Magnus Larsson numera är nyttjanderättshavare.
Och oavsett om Vänersborgs kommun är ägare av magasinsbyggnaden eller inte så har Stiftelsen rätten att överlåta nyttjanderättsavtalet till Larsson.
Magnus Larssons har alltid närt en dröm och vision om att utveckla Sikhall. I den visionen ingår och har alltid ingått Sikhalls Magasin.
Larsson har inte spillt någon tid. Han har börjat tämligen omgående att röja upp på marken utanför magasinsbyggnaden.
Och det gör skillnad direkt.
Häromdagen kunde förbipasserande se att det lyste i magasinet. Kanske var det en syn som sikhallsborna kunde se redan 1874 när magasinet var nybyggt. Men då var det förmodligen fotogenlampor som lyste upp rummen.
Jag har en känsla av att flera hjärtan slår några extra slag på de som passerar magasinet på kvällar eller nätter…
Det börjar även hända lite med inredningen till magasinet. Larsson håller t ex på att egenhändigt tillverka en ”köksö”/bar som så småningom ska hitta till magasinet när den är klar.
Magnus Larsson har stora planer för Sikhalls magasin. Tyvärr är han beroende av Vänersborgs kommun för att kunna genomföra och förverkliga dem. Således måste t ex VA-ledningarna gå genom kommunens mark för att nå till magasinsbyggnaden.
Ska vi hoppas att kommunen visar en annan sida än brukligt gentemot Magnus Larsson när han vill renovera magasinet och göra det till den mötespunkt det en gång var i Sikhall…
Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (10)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (9)”.
Nu har vi egentligen kommit fram till nutid. Det sista dokumentet som jag har fått från kommunen i denna historia kommer nämligen från den 8 januari 2018. Det är det sista året på den förra mandatperioden, 2015-2018.
Under denna tid diskuterades den kommande detaljplanen för Sikhall och de fastighetsrättsliga lösningar som var en förutsättning för planen. (Detaljplanen är fortfarande inte klar, 5 år senare… Den “diskuteras” fortfarande.) Och dokumentet från Segelsällskapet den 8 januari handlade just om detaljplanen. Därför tycker jag att det blir en logisk avslutning på denna bloggserie. De mer “dagsaktuella” diskussionerna och låsningarna tänkte jag beskriva i senare bloggar.
Rubriken på Segelsällskapets skrivelse till kommunen, mer specifikt till byggnadsnämnden, var “Samrådsyttrande detaljplan för Sikhallsviken”. VSS yttrade sig helt enkelt på det förslag på detaljplan som då förelåg. (Mer om detaljplanen kan du läsa i bloggserien “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.)
Vänersborgs Segelsällskap vill ha en utveckling av hamnområdet i Sikhall. Det har klubben gemensamt med i varje fall Magnus Larsson. Segelsällskapet upprepar att skyddande vågbrytare är en förutsättning för småbåtshamnen. Klubben skrev också att det var:
“i enlighet med motiven för kommunens förköp av hamnområdet viktigt att säkerställa allmän brygga för tillfällig tilläggning (turbåtar med mera) samt allmänt fritt nyttjande av den befintliga sjösättningsrampen innanför stenpiren.”
Bryggan och rampen bör därför bli “allmän plats” i planen menade Segelsällskapet. “Allmän plats” definieras på Boverkets hemsida (se “Användning av allmän plats”) på följande sätt:
“Med allmän plats menas ett område som är avsett för ett gemensamt behov. När kommunen är huvudman för en allmän plats ska användning alltid anges…”
Jag vet inte hur klubben tänker. Tror de att kommunen ska förbjuda användning av dessa anordningar, brygga och ramp? Eller att Magnus Larsson ska göra det om han mot förmodan får överta marken? Antagligen har inte kommunen något emot att det blir som VSS föreslår. Inte Magnus Larsson heller. Han har redan för 17 år sedan påtalat lösningar som skulle säkerställa allmänhetens tillträde, typ servitut och nyttjanderättsavtal utöver strandskyddet.
Sedan blir Segelsällskapets önskningar allt vidlyftigare. Visst, önska kan väl alla, men tror VSS verkligen att kommunen ska gå med på följande?
Segelsällskapet vill att byggrätten inom VSS fastighet, Sikhall 1:22, ska utökas till 500 kvadratmeter:
“för att möjliggöra framtida utveckling av föreningens verksamhet”
Men det stoppar inte där. Segelsällskapet önskar vidare:
“ett utökat vattenområde inom segelsällskapets fastighet (en linje från fastighetens norra hörn via dess nordöstra hörn ut till gräns mot öppet vatten) för att möjliggöra nödvändig underhållsmuddring norr om befintlig brygga inom den egna fastigheten och även en förlängning av den södra gränslinjen fram till gräns mot öppet vatten för att säkerställa anslutning till det öppna vattenområdet öster om hamnområdet med möjlighet till framtida förlängning av bryggan. Detta blir ett allt mer påtagligt behov vid återkommande lågt vattenstånd och allt större djupgående hos gästande båtar.”
Det blir lättare att förstå med en karta. VSS skickade med denna i skrivelsen (se karta vänster).
Segelsällskapet önskar alltså att klubbens vattenområde ska öka med de mörkblå områdena. Segelsällskapet är kanske trötta på att kommunen aldrig får ”tummen ur” och göra någonting vettigt i Sikhall. Det ska också noteras att de områden som VSS vill ha på kommunens fastighet, tidigare har tillhört Magnus Larsson (2005-2007).
Det är ett förslag till fastighetsrättslig lösning som heter duga. Jag har emellertid svårt att se detta som ett förslag för att ta tillvara allmänhetens och det rörliga friluftslivets intressen… Det skulle snarast gynna Segelsällskapets egen verksamhet. Förslaget lades för övrigt samtidigt som kommunen och Magnus Larsson förhandlade om fastighetsrättsliga lösningar, och där kommunen faktiskt inte visade någon större vilja, om någon, att komma överens. Men det är det inte säkert att VSS kände till.
En framtida förlängning av bryggan och vågbrytaren, som VSS också önskar, riskerar att påverka Magnus Larssons fastighet och vattnet längre in i viken mycket negativt. Nordiska Flytbryggor AB har t ex skrivit att livet i den inre hamnen skulle bli helt annorlunda och VSS självt har vid ett tillfälle påpekat att det skulle slammas igen. Och där, i den inre hamnen, ville, och vill, Larsson skapa fler båtplatser. (Se “Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)”.) Det tar inte VSS någon hänsyn till i sitt förslag…
För att det ska bli ännu tydligare så kan ovanstående karta jämföras med denna, som visar de gällande fastighetsgränserna. Det kan noteras att Segelsällskapets fastighet är i sammanhanget ganska liten.
Segelsällskapet hade fler synpunkter och önskningar för den kommande detaljplanen:
“Utökning av fastigheten och kvartersmarken mot parkeringen i enlighet med tidigare framställan för att inom fastigheten tillgodose det behov av parkering som idag är säkerställt genom befintligt servitut.”
Förslaget syns på kartan ovan och är markerad med en ljusblå färg. Det är också kommunens mark och tidigare Magnus Larssons. Återigen en fastighetsrättslig lösning som alltså skulle utöka Sikhall 1:22.
VSS talade om servitut. Lantmäteriet förklarar på sin hemsida:
“Servitut är en rätt för en fastighet att använda en annan fastighets väg eller brunn med mera. … Ett servitut är knutet till en viss fastighet, inte till en viss person. Servitutet gäller alltså oavsett vem som äger fastigheten. Ett servitut gäller i regel tills vidare och har inget slutdatum.”
Det torde med andra ord vara helt meningslöst att utöka fastighetsgränsen enbart beroende på parkeringen. Varför skulle inte dessa kvadratmeter kunna bli ”allmän plats”?
Men det står också ”kvartersmarken”… Det var mycket lurigt av Segelsällskapet, även om jag inte riktigt förstår vilka klubben tänkte lura.
Kvartersmarken kan inte utökas eftersom det inte finns någon detaljplan i området och därför inte heller någon kvartersmark. Det är dags för ytterligare en definition. På Boverkets hemsida står det:
“Med kvartersmark avses all mark inom ett planområde som inte ska utgöra allmän plats eller vattenområde. I en detaljplan ska det alltid framgå vilken användning som är tillåten inom kvartersmark. Användning av kvartersmark kan till exempel vara bostäder, detaljhandel eller industri.”
Kvartersmarken kan alltså inte “utökas” eftersom det inte finns någon kvartersmark.
Hur som helst, Segelsällskapet vill att hela fastigheten i framtiden ska bli kvartersmark. Det skulle i så fall innebära att det också blir ok att stänga ute allmänheten. Eller rättare sagt, det hade blivit lagligt att privatisera hela Sikhall 1:22 och stänga ute allmänheten med staket, bommar mm – som VSS ändå hade gjort i alla år… (Se kommentaren från Johansson, en kommentar som även bekräftas av flera andra.)
Det kan väl nämnas att det finns flera servitut i området. Magnus Larssons fastighet har servitut på att använda kommunens brygga norr om Segelsällskapets fastighet och stenpiren söder om VSS fastighet. Stenpiren ligger också på kommunens fastighet.
Det sista önskemålet från Segelsällskapet är:
“Justering av föreslagen vägdragning så att den dels medger parkering mot naturområdet väster om vägen (dvs parkering möjlig på båda sidor av vägen), dels avgrenad fram till Segelsällskapets fastighet för att säkerställa fastighetens anslutning till allmän väg. Det senare skulle tillsammans med utökning av fastigheten enligt föregående punkt då kunna ersätta befintligt servitut som utformats utifrån att tillgodose både tillfart och utrymme för parkering på den angränsande fastigheten.”
Återigen ett förslag som skulle gynna Segelsällskapet… Skulle det gynna allmänheten?
Vad jag förstår så har kommunen inte svarat på Segelsällskapets idéer och önskemål, i varje fall har inte jag fått något sådant dokument. Antagligen ligger förslaget helt enkelt i “högen av frågor” som ska diskuteras och komma överens om. Och i de diskussionerna så tror jag inte att Segelsällskapets synpunkter väger särskilt tungt. Kommunens respektive Magnus Larssons åsikter är definitivt tyngre.
Segelsällskapet är onekligen en förening med stort självförtroende. VSS framför väldigt många avancerade och långtgående förslag som skulle ändra fastighetsgränser och ägoförhållanden. Det är svårt att se att Segelsällskapet talar i några andras intresse, t ex allmänhetens, än sina egna. Det handlar hela tiden om fördelar för klubben. Och det är klart, det är väl ordförandes och styrelsens uppgift – att ta tillvara sina medlemmars intressen. 
Men jag kan inte hjälpa att förslagen känns lite väl långtgående samtidigt som de sannolikt också inkräktar på kommunens, dvs alla kommuninvånares, och definitivt på Magnus Larssons, intressen. Å andra sidan är det kommunen som bestämmer gentemot VSS, och den kan ju säga nej. Vi får så småningom se hur kommunen tänker… Det ska bli intressant.
Med detta yttrande från Segelsällskapet tänkte jag avsluta denna bloggserie. Diskussioner kring detaljplanen har fortsatt och fortsätter fortfarande. Parterna har inte blivit överens. Därför har inte heller något hänt i Sikhall. Utvecklingen har helt stannat av. Den utveckling som har skett i Sikhall under 2010-talet har Magnus Larsson stått för, t ex har en del bostäder, parkeringar och grillplatser byggts samt parker anlagts, men de allra senaste åren har, som jag nämnt tidigare, Larsson inte längre fått några förhandsbesked på nya hus. Det betyder att Larsson har hindrats i sina planer.
Medlemmar i Segelsällskapet har inte varit glada för den här bloggserien, men även den bästa av föreningar kan kan ibland gå över gränser och använda ovidkommande argument i sin iver att gynna sin förening och sina medlemmar. Det har t ex gjort att Segelsällskapet har blivit anmälda till byggnadsförvaltningen för att ha brutit mot reglerna för strandskyddsdispensen och tomtplatsavgränsningen.
Kommunen har fortfarande, efter 1,5 år, inte börjat handlägga ärendet. Byggnadsförvaltningen har inte ens varit ute i Sikhall och gjort någon tillsyn. Och om sanningen ska fram, kommunen har sett hur Segelsällskapet har brutit mot strandskyddsreglerna i åtminstone 15 år. Byggnadsförvaltningen har uppmärksammats på staket och grindar runt Sikhall 1:22, men helt enkelt valt att blunda…
Torbjörn Moqvist (SD) ställde en interpellation om detta på kommunfullmäktige den 22 juni 2022. (Se “Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen”.) Moqvists mening var sannolikt att skynda på ärendet, men inget har fortfarande skett. Byggnadsförvaltningen har fortfarande inte vaknat, eller är det kanske så att alla tjänstepersoner har fullt sjå att inspektera Bengt Davidssons fastighet på Juta…?
Det finns många positiva krafter som vill utveckla Sikhall. Men kommunen har under alla år lagt hinder i vägen, och gör fortfarande så. Jag hoppas emellertid att politiker i den styrande minoriteten ändrar 
uppfattning till Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna i Sikhall – och istället för att stjälpa, hjälper till att utveckla Sikhallsområdet. Det torde finnas lösningar som blir bra för både Sikhallsborna, andra dalslänningar, turister, kommunen och Magnus Larsson – och även Segelsällskapet…
Detta var historien om Vänersborgs Segelsällskaps roll i historien om Sikhall. Jag återkommer, som tidigare nämnts, till den senaste tidens förvecklingar vid ett senare tillfälle.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (1)” – 21 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (2)” – 22 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (3)” – 23 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (4)” – 25 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (5)” – 26 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)” – 28 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (7)” – 31 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (8)” – 1 sept 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (9)” – 3 sept 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (10)” – 4 sept 2022
Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (5)”.
Skanska fick uppdraget att bygga “sjösättningsramp, toalett mm” i Sikhalls småbåtshamn. Företaget utförde arbetet, och det blev bra.
I stort sett…
I Skanskas uppdrag ingick även att iordningställa den befintliga stenpiren. Och här kan det ha blivit lite fel. Det finns dock inga dokument kring detta utan uppgifterna kommer från Magnus Larsson. Och han borde veta. Dessutom är uppgifterna lätta att kontrollera, åtminstone för tjänstepersonerna i kommunen.
I Segelsällskapets skrivelse från den 22 april 2008 hade klubben önskat att kommunen förlängde stenpiren väsentligt och på detta sätt skapade:
“förutsättningar för ett antal fasta båtplatser för uthyrning.”
Skanska rev trädäcket som avslutade piren. Sedan renoverades stenpiren genom att en ny “betongkaka” göts. På “betongkakan” placerades ett nytt trädäck. Problemet var att Skanska, enligt Magnus Larsson, pålade ner stolpar innehållande kreosot runt omkring stenpirens yttre del. Dessutom anpassade Skanska längderna på stolparna genom att kapa av dem med motorsåg i vattnet. Det flöt träflisor med kreosot på vattenytan…
I Länsstyrelsens strandskyddsdispens (6 november 2008) var ett av villkoren:.
- “Kemikalieinspektionens föreskrifter gällande impregnerat trä för byggande i vatten ska följas.
När jag idag läser på Kemikalieinspektionens hemsida står det följande (se “Träskydd med kreosot”):
“Kreosot är klassificerat som cancerframkallande och innehåller flera ämnen som har hälsofarliga egenskaper.”
Det är sannolikt, om Magnus Larsson har rätt, att Skanska inte följde Kemikalieinspektionens föreskrifter och det tycks inte heller som om kommunen har gjort något åt stolparna. Det är samma stolpar som finns i vattnet än idag… Det vore lätt för Miljö och Hälsa att kontrollera om stolparna är impregnerade med kreosot. Och om de fortfarande läcker ut gift i vattnet…
Men inte nog med det. Skanska göt också in en infästning, en kedja i “betongkakan”. (Ändarna på kedjan sticker ut ur betongen än idag, om någon på kommunen vill kontrollera Magnus Larssons uppgifter. Den röda pilen på bilden visar ”betongkakan”.) Där tänkte kommunen fästa den flytbrygga som Vänersborgs Segelsällskap önskade.
Redan den 22 april 2008 hade Segelsällskapet önskat att kommunen satte ut vågdämpande pontoner i anslutning till stenpiren. Den 13 november kom Vänersborgs Segelsällskap med nya önskemål eller kanske snarare kompletteringar. VSS ansökte hos Länsstyrelsen om att få muddra:
“i anslutning till befintlig brygga på fastigheten Sikhall 1:22 för att återställa vattendjupet vid tilläggningsplatserna.”
Det var inte mycket att orda om. Men Segelsällskapet ansökte också om:
“Tillstånd att lägga ut en vinklad pontonbrygga på kommunens vattenområde i förlängningen av befintlig stenpir. Bryggans dimensioner och placering framgår av bifogad ritning.”
Och det är inte utan att man blir ganska konfunderad. Och det är snällt sagt… Hur kan Vänersborgs Segelsällskap ansöka om tillstånd för en pontonbrygga på kommunens fastighet, på kommunens vattenområde? Är det inte kommunen som ska göra det? Segelsällskapet hade ju ingen som helst rådighet över vattenområdet.
Det kanske är något jag inte förstår, men det torde hur som helst vara klart att, går det att göra som Segelsällskapet gjorde, så har klubben åtminstone pratat med någon på kommunen, politiker eller tjänsteperson. Det kan man vara säker på, eftersom Skanska faktiskt göt in en kedja i stenpiren på kommunens fastighet – till Segelsällskapets kommande flytbrygga…
I Segelsällskapets skrivelse till Länsstyrelsen skickade klubben med ett prospekt från Nordiska Flytbryggor AB. Det verkade vara bestämt att Nordiska Flytbryggor AB skulle få uppgiften att sälja den tänkta flytbryggan.
I prospektet skrev Nordiska Flytbryggor AB den 6 oktober 2008:
“Livet i den inre hamnen kommer garanterat att bli helt annorlunda.”
“I den inre hamnen”? Det är viken “längre in”, dvs norr om stenpiren och VSS klubbhus, mot badstranden. Med andra ord, Magnus Larssons fastighet, och vatten. Där skulle livet “bli helt annorlunda”…
Den minnesgode kommer kanske ihåg att VSS i en skrivelse till kommunen den 22 april skrev om igenslamningen på Magnus Larssons vatten om det anlades en flytbrygga vid stenpiren. Och nu varningen från Nordiska Flytbryggor AB…
Det struntade Länsstyrelsen i… Och det hade ju också Segelsällskapet gjort i och med att klubben lämnade in sin ansökan…
Länsstyrelsen beviljade den 2 december 2008 strandskyddsdispens till Vänersborgs Segelsällskap. Det gjorde Länsstyrelsen utan några som helst betänkligheter.
“Länsstyrelsen bedömer att bryggan är förenlig med kraven på en från allmän synpunkt lämplig hushållning med mark- och vattenresurserna. Arbeten i vatten kräver normalt tillstånd enligt miljöbalkens bestämmelser om vattenverksamhet. Länsstyrelsen bedömer … att tillstånd hos miljö domstolen inte behöver sökas samt att de planerade åtgärderna kan genomföras utan nämnvärda skador på vattenmiljön.”
Länsstyrelsen menade också att livsvillkoren för djur- och växtlivet inte skulle påverkas av bryggan. Det togs en del prover och gjordes en utredning angående muddringen. Men hur en flytbrygga på upp mot 60 meter skulle påverka djur- och växtlivet ”längre in i viken”, på Magnus Larssons vatten – det brydde sig Länsstyrelsen inte om att utreda…
Det här var Länsstyrelsens motivering. En stor del av beslutet handlade alltså om muddringen, och det var det som sagt inte mycket att säga om.
Vänersborg Segelsällskap fick alltså strandskyddsdispens utan att ha någon rådighet över vattenområdet. Området fanns ju på kommunens fastighet.
Det var inte heller någon som kontaktade Magnus Larsson som ägde mark och vatten på båda sidor om den tänkta flytbryggan. 10.000 kvadratmeter av hans fastighet och vatten norr om den eventuella flytbryggan (“längre in i viken”) skulle påverkas negativt – och Länsstyrelsen brydde sig inte. Ingen på Länsstyrelsen pratade ens med eller informerade Larsson.
Dessutom krävdes det enligt uppgift en vattendom om en åtgärd av detta slag (flytbryggan) påverkade 3.500 kvadratmeter. I Sikhall behövdes enligt Länsstyrelsen ingen vattendom… (Trots att det var fråga om en betydligt större vattenyta som påverkades.)
Och inte kunde kommunen förköpa/expropriera mark och vatten av Magnus Larsson som kommunen sedan delade ut till Segelsällskapet. Det torde inte ha 
varit varken helt lagligt eller särskilt moraliskt. Dessutom hyrde Magnus Larsson ut båtplatser i småbåtshamnen i Sikhall. Om kommunen nu tänkte göra detsamma är frågan om inte det skulle vara olagligt också. Det finns lagar och regler kring kommunal näringsverksamhet, som konkurrerar med privata näringsidkare…
Men det skandalösa beslutet från Länsstyrelsen var ännu värre. Länsstyrelsens beslut hade följande lydelse:
“Länsstyrelsen ger dispens från strandskyddsbestämmelserna för … ny brygga på fastigheten Sikhall 1:22.”
Sikhall 1:22!! Sikhall 1:22??
Sikhall 1:22 var Segelsällskapets fastighet. Men flytbryggan skulle läggas ut på kommunens fastighet, på Sikhall 1:4! Länsstyrelsen hade totalt blandat ihop fastigheterna. Länsstyrelsen hade tydligen ingen koll på någonting. Pinsamt.
Skandalen var alltså ännu större än man kunde ana. Men fortfarande visste Magnus Larsson ingenting. Han berättar:
“En dag kom Nordiska Flytbryggor till småbåtshamnen i Sikhall med en tung kedja i släpkärran. Kedjan vägde flera hundra kilo. Jag råkade vara där, så jag hjälpte till. Jag frågade vad kedjan skulle användas till. Jag fick svaret att kedjan skulle vara till infästningen av Segelsällskapets nya flytbrygga…”
På Magnus Larsson exproprierade mark…
Magnus Larsson berättar att efter mötet med släpkärran från Nordiska Flytbryggor ringde han varenda person han kunde komma på, på både kommunen och på Länsstyrelsen. Han pratade till och med med landshövdingen. Larsson tänkte definitivt stämma både kommun och Länsstyrelse. Så här fick det inte gå till.
Magnus Larsson behövde inte stämma någon. Det fanns tydligen folk någonstans, som efter Larssons alla telefonsamtal, insåg att Länsstyrelsens beslut var både skandalöst och olagligt. Så det blev aldrig någon flytbrygga, och det finns inte heller några handlingar som förklarar varför “projektet” lades ner. Det enda som finns kvar är en kedja ingjuten i betongen…
Kommunens del i den här affären var skandalös. Bristen på handlingar får mig att tro att det mesta i denna affär sköttes av kommunens tjänstepersoner, eventuellt i samarbete med vissa initierade politiker – i tysthet, mellan skål och vägg, utan protokoll och utan formella beslut.
Kommunen var alltså beredd att gynna en kommuninvånare, Vänersborgs Segelsällskap, på en annan kommuninvånares bekostnad, Magnus Larsson. Det hade, liksom andra aspekter i skandalen, varit olagligt. Vad jag vet så har ingen någonsin t ex bett Larsson om ursäkt. (Istället fortsatte och fortsätter förföljelsen av Larsson.)
Och Länsstyrelsen? Vad vet jag? Kanske kan en förklaring vara att ledande personer i Segelsällskapet arbetade på Länsstyrelsen…
Skandalen var ett faktum. Och fortfarande bråkar alltså kommunen med Magnus Larsson och sätter käppar i hjulen på allt som han vill företa sig…
Nu måste jag ta några djupa andetag…
Fortsättning följer i bloggen ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (7)”.
==
Bloggar i denna serie:
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (1)” – 21 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (2)” – 22 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (3)” – 23 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (4)” – 25 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (5)” – 26 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)” – 28 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (7)” – 31 aug 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (8)” – 1 sept 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (9)” – 3 sept 2022
- ”Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (10)” – 4 sept 2022
Sikhalls magasin 4: Framtiden
Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 3: Magnus”.
Sikhalls Magasin, detta fantastiska kultur- och byggnadsminne, håller på grund av misskötsel på att förfalla.
Stiftelsen underhöll byggnaden till en början, men ju längre tidens tand fick verka desto mer omfattande blev slitage och skador. Och ju längre man sköt upp nödvändigt underhåll och nödvändiga renoveringar desto dyrare skulle magasinet bli att reparera och återställa.
Stiftelsen Sikhalls Magasin har inte haft de ekonomiska muskler som krävs för att sköta och underhålla magasinet. Ideella krafter har gjort så gott de har kunnat. Så har t ex gräs runt byggnaden klippts regelbundet. Och verksamhet har också pågått så länge som det var möjligt. Det hölls bröllop fram till 2017-2018, men det läckte in vatten och gästerna fick varnas för än det ena och än det andra. Det blev ohållbart att använda magasinet. Nu är det inte ens tillåtet att gå in i byggnaden längre. …
Jag har ingen kunskap om hur styrelsen för Stiftelsen har resonerat de senaste åren kring underhåll och renoveringar och hur diskussionerna med kommunen som ägare har sett ut. Jag antar att styrelsemedlemmarna hjälplöst och med ledsna ögon har sett hur magasinet har förfallit.
Min gissning är att kommunen inte har lagt två strån i kors för att hjälpa Stiftelsen, men det har jag inte fått bekräftat. Kommunen anser ju inte ens att det är den som äger byggnaden… Och kommunen som förköpte, exproprierade, fastigheten för att den ville hindra magasinet att hamna i Magnus Larssons ägo… Kommunen kunde ju sköta den kulturhistoriskt intressanta byggnaden mycket bättre…
Jag undrar om Lars-Göran Ljunggren (S), Benny Augustsson (S), Bo Carlsson (C) och alla tjänstepersoner verkligen, på fullaste allvar, tror att magasinet hade sett ut på samma sätt om Magnus Larsson hade fått äga och sköta om det?
Nu är Sikhalls Magasin i det skick det är. Och styrelsen har insett att något måste göras – nu, innan det är för sent.
Den 5 juli hade styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin styrelsemöte. Jag citerar hela paragraf 5 i det undertecknade protokollet – med rubriken ”Magasinets framtid”:
“Jan G informerade om att magasinet är behov av en del reparationer och underhåll.
Vår tidigare ordförande Ingvar Håkansson kontaktade hösten 2021 regionmuseet för besiktning och bidrag till magasinet, tyvärr kom sjukdom i vägen och det blev inte av.
Ingen av stiftelsens föreningar är intresserade av att driva magasinet i framtiden utan önskar överlåta nyttjanderättsavtalet till Magnus Larsson.
Nu är det bestämt ett möte 24 augusti 2022 kl. 09.00 vid Sikhalls magasin med Lars Bergström regionmuseet och Länsstyrelsen är även kallade.
Magnus Larsson kommer att kallas till kl.10.00.
Jan G får i uppdrag att informera Benny Augustsson, Vänersborgs kommun om stiftelsens planer.”
Styrelsen för Stiftelsen Sikhalls Magasin vill alltså överlåta nyttjanderättsavtalet till Magnus Larsson. Och det har Stiftelsen enligt nyttjanderättsavtalets paragraf 5 full befogenhet till. Det är för övrigt samme Magnus Larsson som ägde magasinet från oktober 2005 till december 2007… Och som kommunfullmäktige tvingade honom att sälja till kommunen.
Styrelsens beslut är dock vad jag förstår ett slags inriktningsbeslut. Samtliga stiftare var i och för sig närvarande på styrelsemötet, men en av stiftarna, MHF, ville att dess styrelse skulle få yttra sig innan slutligt ställningstagande i Stiftelsen gjordes. Man kan nog anta att det mer är en formell sak, samma beslut lär fattas.
Jag tvivlar dock på att Magnus Larsson vill överta nyttjanderättsavtalet. Varför skulle Larsson lägga ner miljoner på en byggnad som Vänersborgs kommun äger? Det skulle i så fall vara om Magnus Larsson fick köpa fastigheten och byggnaden. Då kanske Larsson är beredd att satsa pengar.
Ryktena säger att styrelsebeslutet inte mottogs särskilt positivt i kommunhuset. Av någon anledning. Men jag skulle inte bli förvånad om det var så. I den “nyligen” genomförda utredningen (16 mars 2022) med förslag till fastighetsrättsliga lösningar som är ett led i, och en förutsättning för, en detaljplan i Sikhall, så skriver utredaren (kan laddas ner här; se också ”Visar kommunen vilja i Sikhall?”):
“Eventuellt oklart kring magasinets framtid om marken blir privat”
Med tanke på hur kommunen stillatigande har tittat på och inte lyft ett finger, när magasinen har förfallit, så kan det väl knappast bli sämre med Larsson som ägare… Eller antyder formuleringen, som liksom hela utredningen andas misstro mot Magnus Larsson, att Magnus Larsson ska riva magasinet, ett byggnadsminne, om han får överta äganderätten?
Sedan kan man undra om det verkligen finns politiker och tjänstepersoner i kommunhuset som anser att Vänersborgs kommun eventuellt ska lägga tiotals miljoner på att renovera Sikhalls Magasin. När det finns en privat entreprenör som är villig att göra det. Allt kan i och för sig hända i kommunen, men att vara mot en försäljning av Sikhalls Magasin vore väl ändå att passera en gräns?
Eller vill kommunen sälja fastigheten till någon annan spekulant, t ex Bo Carlsson? I så fall tror jag inte att kommunen har “tänkt färdigt”. Kommunen har förköpt, exproprierat, fastigheten 2007 av Magnus Larsson. Motiven har varit att kommunen är bättre lämpad att förvalta byggnadsminnet och att det rörliga friluftslivet ska säkerställas liksom allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området. Då kan knappast kommunen sälja till en tredje part, till någon annan privat spekulant. Eller överhuvudtaget till någon annan.
Det sägs att staten troligtvis skulle vara med och bekosta en renovering/ombyggnad av magasinet och eventuellt stå för 80-90% av kostnaderna. Jag vet inte om uppgiften är riktig, statsbidraget skulle i så fall gå till den som åtgärdar byggnaden, vem det än är. Dock är frågan till vilket skick staten är beredd att bekosta en återställning.
Magnus Larsson är villig att köpa tillbaka fastigheten. Den ingick i de visioner han hade för området vid fastighetsförvärven år 2005. Förutom att åtgärda byggnaden i sig har han tankar på att fixa VA, el, värme, ventilation osv. Han skulle också gärna se ett kök, ett ölbryggeri och/eller en festlokal i byggnaden.
Kanske skulle det kunna uppstå något av ett centrum kring hamnen i Sikhall precis som vid 1800-talets andra hälft…
Men först ska sannolikt kommunens jurister ta sig en djup titt på alla paragrafer och formaliteter kring lagar och avtal. Vi får se hur lång tid det tar… Och vad sedan kommunens politiker kommer fram till…
==
Anm. Bloggar i denna serie:
- ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022
Sikhalls magasin 3: Magnus
Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.
Den 17 oktober 2005 blev Magnus Larsson ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Han hade lagt ett högre bud än de andra spekulanterna, bland annat Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C). Bo Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.
På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det innebar att Magnus Larsson blev ägare till all mark runt omkring magasinsbyggnaden, och Sikhalls Magasin. Det innebar också att Magnus Larsson “övertog” det nyttjanderättsavtal som hade upprättats den 23 april 1986 mellan ”jordägarna” och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Det upprättades inget nytt avtal.
Och innan bläcket på Magnus Larssons namnteckning på köpeavtalet hade torkat… Redan den 2 november 2005, bara två veckor efter att Larsson blivit ägare till fastigheterna, hade Fastighetsenheten i Vänersborgs kommun författat en skrivelse om Larssons fastighetsförvärv i Sikhall. Det var oerhört, och förvånande, snabbt jobbat av kommunen. Men det kanske inte var någon slump att fastighetsenheten var en enhet inom samhällsbyggnadsnämnden, en nämnd där Bo Carlsson (C) var ordförande… Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).
I skrivelsen kunde Ljunggren läsa att magasinet låg på den ena fastigheten (Sikhall 1:4). Fastighetsenheten pekade också på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:
“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
Det sistnämnda var en direkt hänvisning till magasinet. Frågan är dock om det var korrekt beskrivet, magasinet nyttjades och sköttes ju av Stiftelsen Sikhalls Magasin.
Skrivelsen från Fastighetsenheten handlade om skäl till att kommunen skulle utöva sin förköpsrätt till fastigheterna… Det var lite förvånande. Mäklaren hade nämligen förhört sig i ett tidigt skede, både en och två gånger, om kommunen var intresserad av att förvärva fastigheterna. Det var inte kommunen. Men nu helt plötsligt hade kommunen ändrat sig. Ljunggren författade redan samma dag som han fick skrivelsen från Fastighetsenheten ett förslag till kommunfullmäktige om att kommunen skulle förköpa samtliga de fastigheter som Magnus Larsson alldeles nyligen hade förvärvat.
Det var många i Sikhall och Gestad som undrade om kommunen hade varit lika intresserad av att förköpa fastigheterna om det hade varit Bo Carlsson som hade lagt det högsta budet…
Sikhalls Magasin angavs alltså redan i detta tidiga skede som ett av skälen till kommunens vilja till förköp – en kulturbyggnad, “värdefull från kulturhistorisk synpunkt” som “bör bevaras”. Magnus Larsson noterade kommunens stora intresse av att köpa hans ärligt och rättmätigt förvärvade fastigheter. Han ville därför visa sin vilja till “kompromisser” och överenskommelser med kommunen. Larsson riskerade ju att förlora allt.
Magnus Larsson skrev till kommunen så tidigt som den 22 november (2005):
“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering.”
Kommunen var inte intresserad av några kompromisser. Den 20 december 2005 beslutade kommunfullmäktige att förköpa, dvs expropriera, Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. (Utom en liten fastighet med en sommarstuga, Sikhall 1:23.) Det fanns ingen motivering till förköpet i fullmäktiges beslut.
Gunnar Lidell (M) som senare skulle bli kommunalråd, röstade mot beslutet. Lidell skrev några veckor efter beslutet till kommunen:
”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. … Jag konstaterar att köparen hela tiden … visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen.”
Magnus Larsson överklagade fullmäktiges beslut. Hans advokat Anders Lundmark skrev bland annat följande om varför förköpsargumentet av Sikhalls Magasin var felaktigt:
“Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång. … Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.”
Det är värt att notera Sikhalls Magasin spelade en tämligen stor roll i den kommunala förköpsprocessen – till en början. Efter advokat Lundmarks inlaga försvann magasinet som argument för kommunen. Och det var nog ingen slump. Kommunen var dock inte villig att låta Larsson få behålla äganderätten.
Advokat Lundmark skrev att det var ”förlängningsrätt vid avtalstidens utgång”. Jag kan inte se att det var så. Det fanns inget sådant skrivet i avtalet.
Kommunfullmäktige hade beslutat att expropriera Larssons fastigheter, men han hade överklagat. Och innan dom hade fallit, och regeringen godkänt förköpet (som också var en förutsättning), så tillhörde fastigheterna fortfarande lagligen Magnus Larsson. Även fastigheten där magasinsbyggnaden stod. Både kommunen och Larsson insåg att Larsson ägde magasinsbyggnaden och att Stiftelsen Sikhalls Magasin bara hade nyttjanderätten. Men Magnus Larsson riskerade som sagt att förlora allt. Han fortsatte visa sin goda vilja…
Den 17 oktober 2006 överlät Magnus Larsson Sikhalls Magasin som gåva till Stiftelsen, dvs Stiftelsen Sikhalls Magasin skulle få överta äganderätten till magasinsbyggnaden:
“Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden”
Det här gåvoavtalet skulle börja gälla när kommunen återkallade sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Men det gjorde aldrig kommunen. Rent formellt så förköpte nämligen kommunen alla fastigheterna och sedan sålde kommunen tillbaka stora delar till Magnus Larsson. Det här hade parterna kommit överens om. Regeringen hade därför sagt ja till kommunens förköp utan att närmare studera fallet – parterna var ju överens.
Det kan tilläggas att Magnus Larsson egentligen inte var överens. Han tvingades acceptera den här överenskommelsen. Larsson riskerade ju annars att förlora all sin mark i Sikhall. Kommunen behöll 7.500 kvm av Larssons mark. Det är det streckade området på kartan till vänster, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, stenpiren och – magasinet…
Denna upplösning betyder att gåvoavtalet mellan Magnus Larsson och Stiftelsen aldrig blev giltigt – och att det nu är kommunen som äger marken som magasinet står på. Och själva magasinet…
Enligt säkra källor så har kommunen också övertagit nyttjanderättsavtalet med Stiftelsen, dvs avtalet gäller än.
Vi får se vad kommunen säger om min beskrivning, när kommunens tjänstepersoner kommer tillbaka efter semestrarna. Jag tror att kommunens jurister får lite att bita i.
Hur som helst, det är i varje fall inte Magnus Larsson som äger magasinet… Och trots att Vänersborgs kommun exproprierade fastigheten för att byggnaden…:
“bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
… har ändå magasinet förfallit… Hur kan det ha varit möjligt…?
Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls magasin 4: Framtiden”.
==
Anm. Bloggar i denna serie:
- ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer