Arkiv

Archive for 13 november, 2021

Historien om Magnus Larsson (22)

13 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggenHistorien om Magnus Larsson (21)”.

Det var tydligen en hel del kontakter mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson och hans advokat Anders Lundmark under våren och sommaren 2007. Det verkade till och med ha varit en del fysiska möten. Men precis som tidigare under detta år får jag i huvudsak lita till brev och skrivelser från advokat Lundmark. Kommunens egna skrivelser finns inte diarieförda. Det förvånar mig. Det borde ju, kan man tycka, finnas åtminstone några offentliggjorda och diarieförda dokument från tjänstepersonerna.

För det är viktigt att komma ihåg, bollen låg nu hos tjänstemännen. Det var de som den 10 januari 2007 hade fått i uppdrag av kommunstyrelsen att förhandla fram en lösning med Magnus Larsson. I kommunstyrelsens protokoll stod det:

“Kommunstyrelsen beslutar uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna, med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Det är så det brukar gå till i den kommunala demokratin, eller kanske snarare i den kommunala byråkratin. Förfarandet innebär naturligtvis att tjänstepersonerna får stor makt, särskilt som få eller inga handlingar diariefördes från samtalen och förhandlingarna. I praktiken kan man emellertid förmoda att tjänstemän och politiker pratade med varandra i kommunhusets korridorer och kontor. De utbytte sannolikt tankar med varandra, och då kan man också anta att de politiker som hade störst intresse i frågan engagerade sig mest…

Jag ska inte återge alla turer i förhandlingarna, utan nöja mig med en del nedslag.

Den 21 maj 2007 skrev advokat Lundmark till kommunen. Det framgick att det hade varit förhandlingar och att parterna hade kommit överens om någon typ av avtalskonstruktion. Och eftersom kommunen inte heller hade svarat på Magnus Larssons erbjudande om marken som gåva till kommunen, så skrev Lundmark att erbjudandet nu hade dragits tillbaka. Lundmark menade att det som återstod innan avtalet kunde skrivas på var storleken på köpeskillingen.

Men inte heller detta visade sig vara särskilt enkelt… Eller var det fråga om kommunal taktik…?

Magnus Larsson menade att värdet på hans fastigheter skulle sjunka betydligt, jämfört med det han själv hade betalat, om kommunen förköpte hamnområdet och stenpiren. Det var viktiga och strategiska delar av fastigheterna. Det borde Larsson naturligtvis ha kompensation för. Dessutom hade han nedlagt både arbete och pengar på området. Lundmark skrev:

“Området är ju idag iordningställt och omfattande arbetsinsatser har nedlagts på avverkning, röjning, borttransport av dumpat avfall och skrot, rivning, planering av massor, strandskovning, anläggande av dräneringssystem och parkeringsytor.”

Enligt förköpslagen hade Larsson rätt till ersättning för arbete och kostnader. Det var egentligen inget att diskutera. I brevet bifogade Lundmark en sammanställning av kostnaderna och även en experts värdering av området. Magnus Larsson hade lagt ner ungefär 550.000 kr i det område som kommunen ville förköpa.

Samhällsbyggnadsförvaltningens chef Christer Larsson sa den 4 juni (2007) blankt nej. Han menade att kommunen bara var villig att betala 400.000-500.000 för allt, både själva markområdet och arbetet. Och hotade med att avsluta diskussionerna.

Personer i kommunen spred nämligen ut ryktena att Magnus Larsson vidtog åtgärder på sin mark enbart för att ”jävlas” med kommunen. Då skulle kommunen, menade de, få betala om de skulle tvångsinlösa (obs! notera ”tvångsinlösa”!) marken. De tänkte nog inte på att Larsson gjorde i ordning den mark som han hade köpt och som var hans… Jag undrar vem som jävlades med vem…?

Advokat Lundmark blev med all rätt upprörd… I ett svar till förvaltningschef Christer Larsson skrädde han inte orden:

“I ljuset av Ditt brev måste jag ifrågasätta om kommunens företrädare blivit informerade om, eller förstått, det regelsystem som en fullföljd av förköpet utlöser. Det rör sig ju om ett tvångsförvärv, varvid den enskildes rätt till kompensation till och med är grundlagsskyddad samt där den enskilde tillförsäkrats rättssäkerhet genom domstolsförfarandet med rättegångskostnadsansvaret på kommunen. På vilken grund anser sig Vänersborgs kommun vara befriad från sådana rättsliga förpliktelser?”

Det var ord och inga visor. Och jag tror att Lundmark egentligen inte enbart var upprörd över förhandlingsbudet, eller snarare det så kallade. Min känsla är att Lundmark upprördes av hela den attityd som kommunen visade mot Magnus Larsson. Det var onekligen lätt att få intrycket att tjänstepersonerna uppbådade all den makt de kunde tänkas inneha – för att slå ned mot en enskild, “trilskande” kommuninvånare. Som bara hade gjort ett fel, att lägga ett högre bud på några fastigheter än en ledande politiker i kommunen…

Advokat Lundmark var samtidigt även besviken. Allt var färdigförhandlat och klart, markdispositionen, ränta och tillträdestidpunkt, i stort om köpeskillingen samt de närmare villkoren för uppgörelsen. Det enda som var kvar att enas kring var just Larssons lagliga rätt till kompensation för de kostnader som var nedlagda inom området.

Lundmark avslutade brevet med att fråga om kommunen verkligen var beredd att dra frågan till domstol med:

“långdragna och för kommunen mycket kostsamma processer i fastighetsdomstol och överrätter”

Det var ingen amatör som kommunen hade att göra med. Men inte nog med det, Magnus Larsson fattade själv pennan och skrev till förvaltningschefen, och kommunstyrelsen, den 18 juni 2007:

“Min ärliga och uppriktiga mening är att lösa den här konflikten. De delar av fastigheten som kommunen vill ha är av betydande värde, det är ca 2 ha vattennära mark med magasinet och stenpiren. Det pris som Krister Larsson presenterar täcker inte ens de faktiska kostnaderna och det skulle i verkligheten betyda att jag ska betala ca 200.000:- för att bli av med delar av fastigheten. Det är inte rimligt!”

Och det var det knappast… Och Magnus Larsson upprepade sitt förslag att ta hjälp av tre oberoende värderingsmän som inte var jäviga…

Och för att riktigt röra till det för förvaltningschefen – Magnus Larsson erbjöd sig återigen att skänka marken, magasinet och stenpiren till kommunen och det rörliga friluftslivet.

Det borde inte ha varit aktuellt för kommunen att ytterligare fördröja och förhala exproprieringen. Den borde ha kommit till skott och skrivit ett avtal. Det tyckte i varje fall Magnus Larsson och hans advokat. Men uppenbarligen inte kommunen. Tjänstepersonerna fortsatte att pressa Magnus Larsson, som privatperson och som näringsidkare, ytterligare en tid genom att med sin tystnad och saktfärdighet förhala hela processen.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

%d bloggare gillar detta: