Arkiv

Archive for the ‘Länsstyrelsen’ Category

Juta: En jurist tar till orda

5 november, 2023 Lämna en kommentar

Fallet Juta engagerar många. Det är vanliga vänersborgare som har promenerat förbi Juta, haft sina löprundor längs älven (se t ex en inspelning av Niklas Claesson), kvinnor som i sin ungdom har ridit i området, sköterskor som har arbetat där när Landstinget ägde Juta osv – alla har sin åsikt klar och tydlig. De tycker utan undantag att byggnadsnämndens hantering av fallet var skrämmande och bedrövligt. De tyckte däremot att nämndens beslut den 7 mars i år var en befrielse. Det var då byggnadsnämnden i Vänersborg, under nämndens nye ordförande Benny Jonasson (S), äntligen fattade ett klokt och bra beslut. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.)

Det är även flera byggnadskunniga och jurister som har hört av sig. Häromdagen fick jag t ex ett samtal från en jurist i Göteborg som följde blogginläggen om Juta.

I veckan som gick skrev en i Vänersborg tämligen känd jurist en juridisk analys över Länsstyrelsens handläggning och beslut i frågan. Denne jurist hade en ny och annorlunda vinkling av Länsstyrelsens överprövningsbeslut. Den var så intressant att jag bestämde mig för att publicera analysen i sin helhet.

Juristen skrev att han inte ansåg det var någon idé att driva jävsfrågan vidare. (Se ”Juta: “Inget jäv” anser domstolen”.) Men:

“Däremot kanske Ni skall lägga mer kraft i själva sakfrågan och framförallt hur denna prövning formellt gått till. 

Normalt när en myndighet har att överpröva en annan förvaltningsmyndighets beslut så skall part i det överprövade beslutet ges möjlighet att yttra sig i ärendet innan slutligt beslut fattas. Enligt 2 § förvaltningslagen (2017:900) finns det undantag för skyldigheten att kommunicera ett pågående ärende med part. Det är vid överprövningen endast kommunen (som fattat det överprövade beslutet) som är part i ärendet. Kommunen som fattat det överprövade beslutet kan dock behöva höras om kommunen kan acceptera att deras beslut upphävs till en del.

[Davidsson] är således inte part i denna överprövning.

Dock kan [Davidsson] som enskild sedan överklaga Länsstyrelsens beslut eftersom det rör hans fastighet och [Davidsson]. 

Länsstyrelsen skall vid sin överprövning endast pröva om kommunens beslut strider mot någon rättsregel .Vad jag förstått så har länsstyrelsen inte inhämtat yttrande från Vänersborgs kommun innan de fattade det beslut som [Davidsson] nu överklagat till mark- och miljödomstolen.

Om Länsstyrelsen vid sin prövning finner att kommunens beslut strider mot någon rättsregel så skall det överprövade beslutet upphävas i sin helhet eller godkännas i sin helhet.

I [Davidssons] fall har dock Länsstyrelsen i sin överprövning gått längre än vad de haft befogenhet att göra. De borde endast upphävt kommunens beslut om det skulle stridit mot någon rättsregel.

I stället har de till [Davidssons] nackdel ändrat  tidigare fastställd tomtplatsavgränsningar och ålagt honom förpliktelser som gått mycket längre än vad som gällt enligt tidigare lagakraftvunna beslut.

Detta utgör enligt min mening tillräckliga skäl för Mark- och Miljödomstolen att undanröja Länsstyrelsen beslut och att kommunens sista beslut skall fastställas.”

Jag har gått igenom byggnadsnämndens protokoll och nämnden har enligt protokollen inte fått yttra sig om Länsstyrelsens överprövningsbeslut. Naturligtvis tog jag det säkra före det osäkra och kontrollerade även med byggnadsförvaltningen.

Min fråga till byggnadsförvaltningen var:

“Jag har en fråga om Länsstyrelsens överprövning av byggnadsnämndens beslut 7 mars om ändrad strandskyddsdispens för Davidsson på Juta. Fick byggnadsförvaltningen/-nämnden yttra sig över Länsstyrelsens beslut innan det fattades?”

Det korta men klargörande svaret från förvaltningschefen på byggnadsförvaltningen var:

“Svaret är nej.”

Om juristen har rätt så har alltså Länsstyrelsen begått ytterligare fel i sitt överprövningsbeslut om strandskyddsdispensen och tomtplatsavgränsningen för fastigheten Juta i Vänersborg.

Vi får se vad Mark- och miljödomstolen kommer fram till så småningom…

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: “Inget jäv” anser domstolen

4 november, 2023 1 kommentar

För några veckor sedan beskrev jag den överklagan med kompletteringar som Bengt Davidsson via Advokatfirman Kjällgren lämnade in till Mark- och miljödomstolen. (Se “Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)” och “Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (2/2)”.

Davidsson och Kjällgren ville att Mark- och miljödomstolen skulle pröva om det hade förekommit jäv i Länsstyrelsens beslut vid överprövningen. Den föredragande handläggaren på Länsstyrelsen är ju en av Davidssons närmaste grannar. Han (jag kallar honom “K” i fortsättningen) är bland annat bosatt endast 1 kilometer från Davidssons fastighet och har en lång personlig koppling till området. (Det har jag för övrigt tagit upp i en av mina bloggar efter att SVT hade ett inslag om det i Västnytt, se “Jäv på Länsstyrelsen?”.) Advokatfirman beskriver också att handläggaren “K” även var inblandad i Länsstyrelsens beslut i samma fråga 2018.

Kjällgren hade även synpunkter på en av de andra handläggarna på Länsstyrelsen. Hon (jag kallar henne “C” i fortsättningen) hade deltagit under ärendets prövning om bygglov 2018 och hade nu 2023 varit föredragande när beslut om överprövning fattades hos Länsstyrelsen. När Davidsson påpekade detta till Länsstyrelsen så ansåg en av cheferna på Länsstyrelsen att “C” var olämplig. Det kan inte tolkas på annat sätt menar Kjällgren än att Länsstyrelsen ansett henne jävig. Chefen utsåg i stället Davidssons granne “K” till handläggare…

Davidsson framförde till chefen på Länsstyrelsen att han önskade att ärendet skulle prövas av tjänstemän som inte varit inblandade tidigare eftersom han ville ha en objektiv prövning av ärendet. Så blev det alltså inte.

Bengt Davidsson yrkade därför att:

“mark- och miljödomstolen, innan det sker en prövning i sak, ska pröva om länsstyrelsens beslut ska upphävas på grund av formella brister i handläggningen i form av jäv.”

Mark- och miljödomstolen har varit snabba med att pröva jävsfrågan. Domstolen har den 31 oktober (Mål nr M 2798-23) fattat ett beslut i frågan om det föreligger jäv:

“Mark- och miljödomstolen avslår yrkandet om att upphäva länsstyrelsens beslut på grund av jäv.”

Det föreligger alltså ingen jävssituation i hanteringen av ärendet anser Mark- och miljödomstolen. Domstolen motiverar naturligtvis sitt beslut.

“Mark- och miljödomstolen konstaterar inledningsvis att situationen i målet inte är sådan att så kallat tvåinstansjävet i 16 § punkten 3 förvaltningslagen är aktuellt.”

Punkt 3 i 16 § lyder:

“han eller hon har medverkat i den slutliga handläggningen av ett ärende hos en annan myndighet och till följd av detta redan har tagit ställning till frågor som myndigheten ska pröva i egenskap av överordnad instans”

Mark- och miljödomstolen menar att “C” och “K” inte:

“har medverkat i den slutliga handläggningen av ett ärende hos en annan myndighet och till följd av detta redan har tagit ställning till frågor som myndigheten ska pröva i egenskap av överordnad instans”

Det finns nog ingen grund för att ifrågasätta denna motivering.

I samma paragraf i Förvaltningslagen men på efterföljande punkt, punkt 4, står det:

“det finns någon annan särskild omständighet som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas”

Det är detta som kallas “delikatessjäv”. Finns det någon annan omständighet som kan ifrågasätta handläggarnas opartiskhet?

Domstolen anser inte att “C” har varit inblandad i handläggningen av ärendet när beslutet om överprövning fattades nu 2023:

“… innebär enligt Mark- och miljödomstolens bedömning därför inte att “C” tagit ställning i målet på sådant sätt att hon varit jävig i handläggningen av nu aktuellt mål.”

Det finns nog inte heller några skäl att ifrågasätta detta beslut tror jag.

När det gäller handläggaren “K” skriver Mark- och miljödomstolen i sin dom:

“(“K”) har varit föredragande i det nu överklagade beslutet om att ändra beviljad strandskyddsdispens. Det framgår inte av handlingarna i målet att han ska ha varit involverad i länsstyrelsens handläggning av ärendet under 2018, varken i beslutet (att inte överpröva den beviljade dispensen), eller i Bengt Davidssons överklagande. Mark- och miljödomstolen bedömer därför att han inte kan anses vara jävig på denna grund. Gällande vad Bengt Davidsson anfört om (“K”) personliga omständigheter och koppling till området kring Restad 3:2 bedömer domstolen att det inte utgör sådana särskilda omständigheter som gör att hans opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas.”

Det här beslutet med denna motivering torde dock kunna ifrågasättas. Det tycker i varje fall Davidsson och kanske till och med Svt:s reporter (se Svt ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”).

Davidsson vet att “K” har varit ute vid Juta vid flera tillfällen och dessutom samtalat med Bengt Davidsson. Första gången var en lördag 2018, dagen efter att Davidsson hade fått Länsstyrelsens beslut att inte överpröva kommunens då felaktiga beslut, dvs det beslut som grundade sig på felaktiga kartor som gjorde att tomtplatsavgränsningen gick över Davidssons altan. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta (2/7)”.)

Davidsson skriver om “K”:s besök 2018:

“Det var på lördagen efter vi fått beslutet av länsstyrelsen… med posten på fredagen. Ingen utom de som höll i ärendet kan ha haft någon kännedom om resultatet men “K” visste han.
Vi var ett sällskap som stod ute på altanen och pratade mitt på dagen när det kommer en person som går ner till avloppsanläggningen och ställer sig där i flera minuter och tittar sig omkring, bryr sig inte om att vi står 10 meter ifrån honom.
Jag frågar om det är något jag kan hjälpa till med och sa att jag vore tacksam om han kunde passera för vi hade folk hos oss och hans besök störde oss.
Jag får till svar att han var från länsstyrelsen och att han var på allmänhetens fria passage så han tänkte inte passera snabbt.”

Visst kan man möjligtvis ändå tycka att “K” är jävig, men Mark- och miljödomstolen har dömt. Davidsson kan naturligtvis överklaga till Mark- och miljööverdomstolen. Det finns dock skäl att anta att det är lönlöst och att hela ärendet istället stoppar upp i väntan på Mark- och miljööverdomstolens besked.

Vi får se vad Davidsson och Kjällgren tänker göra. Kanske tycker de att de ska avvakta Mark- och miljödomstolens dom i sakfrågan. Kanske inte.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (2/2)

25 oktober, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen “Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (1/2).”

Advokatfirman Kjällgren har lagt ner en hel tid på att tillsammans med Bengt Davidsson författa ett utförligt och stringent överklagande till Mark- och miljödomstolen. De har lyckats bra som jag ser det.

I den förra bloggen redogjorde jag för de tre längsta punkterna i Davidssons och Kjällgrens överklagan. Punkt 4 har rubriken “Länsstyrelsen har ändrat gynnande beslut”.

Den tomtplatsavgränsning som byggnadsnämnden i Vänersborg beslutade om för Juta 2018 har vunnit laga kraft för länge sedan, även om den på många sätt var felaktig. Delar av detta beslut ändrade Länsstyrelsen den 17 maj 2023 till Davidssons nackdel. Davidsson blev av med det röda området. (Se bild till vänster, skärmdumpad från Svt.) Det är inte tillåtet enligt Förvaltningslagen att ändra gynnande beslut till den enskildes nackdel. Det insåg också, till sist, ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning. Han skrev till Davidsson den 15 juni:

“Vi har av misstag missat detta och beklagar det som inträffat.”

Det var ett anmärkningsvärt grovt misstag av en statlig myndighet.

I punkt 5 anser advokatfirman att Mark- och miljödomstolen bör hålla syn på plats för att få alla förutsättningar för att fatta ett riktigt beslut.

Punkt 6 sammanfattar kort överklagandet:

“Davidsson menar att det tydligt visats att området redan är ianspråktaget på ett sådant sätt att området saknar betydelse för strandskyddets syften, mark- och miljödomstolen ska därför förordna i enlighet med hans yrkande.”

Det här var en sammanfattning, referat, av det överklagande som skickades in till Mark- och miljödomstolen den 5 september. Den 16 oktober skickade Kjällgren och Davidsson ytterligare ett yttrande, eller ett tillägg. Det hade upptäckts fler formella fel i Länsstyrelsens hantering. Yttrandet/tillägget börjar:

“Davidsson begär att domstolen, innan det sker en prövning i sak, tar ställning till om de formella bristerna i Länsstyrelsens hantering av ärendet ska leda till att domstolen ska upphäva Länsstyrelsens beslut. Davidsson begär också att domstolen för det fall man finner att Länsstyrelsens beslut ska upphävas tar ställning till om det över huvud taget är möjligt att återförvisa ärendet för ny hantering av Länsstyrelsen.”

Davidsson begär egentligen att Mark- och miljödomstolen bildligt talat beslutar att kasta Länsstyrelsens överprövning i papperskorgen.

Kjällgrens hade analyserat ändringen av “det gynnande beslutet” (se ovan) ytterligare. Advokatfirmans slutsats blev att Länsstyrelsen hade gjort ännu grövre fel än vad Kjällgren insåg från början. Länsstyrelsen har i sitt beslut överprövat hela strandskyddsdispensen för fastigheten. Det hade inte Länsstyrelsen befogenhet till.

Kjällgren skriver:

“Det enda Länsstyrelsen hade att pröva i nu överklagat beslut var den utökning av tomtplatsavgränsning, jämfört med beslutet 2018, som kommunen beslutade om eftersom tidigare given dispens redan vunnit laga kraft.”

Kjällgren menar att Länsstyrelsen har erkänt detta, också. I det citerade brevet ovan, från ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning till Davidsson den 15 juni, skrev handläggaren:

“Länsstyrelsen har endast kunnat pröva utökningen av tomtplatsavgränsningen sedan 2018 i och med att vi tidigare godtagit 2018-års tomtplatsavgränsning.”

Och det skrev handläggaren att Länsstyrelsen hade missat, och beklagade…

I Davidssons överklagande från den 5 september nämndes frågan om eventuellt jäv i förbigående. Kjällgren har uppenbarligen funderat några gånger extra även på denna fråga, och skärpt till sin uppfattning. Advokatfirman drog nu slutsatsen att jävsfrågan kan spela en avgörande roll i bedömningen av Länsstyrelsens hantering av ärendet.

Den föredragande handläggaren på Länsstyrelsen är en av Davidssons närmaste grannar. (Det har jag för övrigt tagit upp i en av mina bloggar efter att SVT hade ett inslag om det i Västnytt, se “Jäv på Länsstyrelsen?”.) Advokatfirman beskriver handläggarens, jag kallar honom “K” i fortsättningen, långa personliga koppling till området:

“K:s farmor bodde i Grindstugan vid infarten till Restads sjukhus, hans far och mor arbetade på Restad och han har därtill haft en kolonilott på Restad. Numera är K bosatt … endast 1 kilometer från Davidssons fastighet.”

Denna koppling till området och att K även var inblandad i Länsstyrelsens beslut i samma fråga 2018 innebär skriver Kjällgren:

“att det föreligger jäv enligt 16 § 3 och 4 p. Förvaltningslagen, att det inte är uppenbart att frågan om opartiskhet saknar betydelse och att Länsstyrelsen borde ha prövat frågan om jäv enligt 18 § Förvaltningslagen.”

I 16 § 3 och 4 p i Förvaltningslagen står det:

“Den som för en myndighets räkning tar del i handläggningen på ett sätt som kan påverka myndighetens beslut i ärendet är jävig om
   3. han eller hon har medverkat i den slutliga handläggningen av ett ärende hos en annan myndighet och till följd av detta redan har tagit ställning till frågor som myndigheten ska pröva i egenskap av överordnad instans, eller
   4. det finns någon annan särskild omständighet som gör att hans eller hennes opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas.”

Kjällgren skriver till Mark- och miljödomstolen:

“Länsstyrelsen borde ha prövat frågan om jäv enligt 18 § Förvaltningslagen.”

Och sammanfattar:

“Sammanfattningsvis menar Davidsson att det förelåg jäv både vid länsstyrelsens beslut om överprövning och vid deras prövning i sak och att detta utgör sådana formella fel som inte kan lämnas utan avseende.”

Jag har svårt att tro att Mark- och miljödomstolen inte beaktar jävsfrågan.

I tillägget/yttrandet till överklagandet avslutar Kjällgren med sitt sista argument. Advokatbyrån menar att tidsfristen för Länsstyrelsen att överpröva byggnadsnämndens ärende nu har passerats:

“Davidsson menar att det inte längre är möjligt för Länsstyrelsen att överpröva kommunens beslut om mark- och miljödomstolen finner att Länsstyrelsens beslut ska upphävas på grund av jäv.”

Kjällgren drar paralleller till skattemål. Där gäller enligt Riksåklagaren:

“En återförvisning återställer normalt inte de tidsfrister som gäller för omprövningsbeslut när det överklagade beslutet har undanröjts på grund av ett formellt fel. Det är därför i normalfallet inte möjligt för Skatteverket att efter återförvisning göra en ny prövning sedan tidsfristen för ordinarie omprövning till den enskildas nackdel gått ut”

Det finns mycket intressant inom juridiken… 

Bengt Davidsson yrkar slutligen på att det ska hållas en muntlig rättegång där han själv och Lave Thorell ska kallas som vittnen.

Det blir i så fall offentliga förhandlingar, vilket skulle vara oerhört intressant. Jag hoppas dock att Mark- och miljödomstolen fattar ett beslut om att byggnadsnämndens beslut ska gälla och att Länsstyrelsens överprövning hamnar där det hör hemma – i papperskorgen.

Bengt Davidsson och hans fru måste få ett avslut på den här historien. Den har pågått i drygt 5 år…

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)

24 oktober, 2023 Lämna en kommentar

Det finns intresse kring Juta, bland annat så undrar människor varför det har blivit så tyst. Flera frågar hur det gick för Bengt Davidsson och hans överklagande. Hur slutade det? Fick han rätt? Det enkla svaret är att det inte är slut. Inte än.

Bakgrunden är, väldigt kortfattat:

Den 7 mars i år beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning för Davidsson och Juta. Den 17 maj ändrade och upphävde sedan Länsstyrelsen beslutet. Bengt Davidsson överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.

Mark- och miljödomstolen har fortfarande inte behandlat Davidssons överklagan och det är egentligen inte domstolens fel att det tar tid. Davidsson och hans juridiska ombud, advokatfirman Kjällgren, begärde anstånd i somras med överklagandet. Kjällgren har senare även skickat in några kompletterande skrivelser.

Kjällgrens ursprungliga överklagan var på 5 sidor och det bifogades även 7 bilagor, mestadels fotografier. Överklagandet skickades in den 5 september.

Jag tänker i två bloggar redogöra för innehållet i överklagandet. Mina två inlägg vänder sig framförallt till de som har ett särskilt intresse för frågor kring strandskyddsdispenser och juridiken bakom dessa.

Överklagandet till Mark- och miljödomstolen börjar:

“Bengt Davidsson yrkar att mark- och miljödomstolen med ändring av Länsstyrelsens beslut beviljar strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning i enlighet med Byggnadsnämndens beslut i ärende 2017.33 daterat 2023-03-07.”

Advokatfirman Kjällgren delar upp sin överklagan i 6 punkter, varav den sista är en sammanfattning. Jag ska inte redogöra för hela överklagandet, en del av det som står har jag på olika sätt berört i mina tidigare bloggar. (Se länkar nedan.) Jag tänkte ta upp några av de “nya” aspekter som Kjällgren anför.

Den första punkten har rubriken “Angående Länsstyrelsens hantering av ärendet”. Kjällgren menar att Länsstyrelsen har gjort en godtycklig:

“bedömning av tomtplatsen, hemfridszonen och vilket område som varit ianspråktaget på sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Sedan anförs några exempel:

“Länsstyrelsen berör överhuvudtaget inte frågan om varför hemfridszonen sträcker sig mer än dubbelt så långt upp i den bergiga skogen västerut än den gör till det område som på ett mer uppenbart sätt får anses vara ianspråktaget österut på fastigheten. På samma sätt berör inte Länsstyrelsen varför hemfridszonen skulle sträcka sig tre gånger längre söderut än norrut på fastigheten.”

En sådan tomtplatsavgränsning som Länsstyrelsen har gjort ska inte ske (se fotografi ovan; norr är ”rakt upp” på fotot):

“om terrängen visar en naturlig avgränsning av tomtplatsen, se MÖD:s dom 2017-06-15 (M 6607-16). Länsstyrelsen har bedömt att det rör sig om en naturlig avgränsning men ändå beslutat om betungande åtgärder utan att utreda saken närmare vid intresseavvägningen.”

Kjällgren har läst på och konkretiserar:

“Det är vidare svårt att förstå varför Länsstyrelsen menar att den naturliga avgränsningen går på bortre sidan av vägen på vissa delar av fastigheten men på den närmre sidan vid vissa delar, och varför tomtplatsen avgränsas längre från byggnaden där det rör sig om en större höjdskillnad, men närmare byggnaden där höjdskillnaden är lägre.”

Det är vidare svårt fortsätter Kjällgren att:

“förena idén om att lyktstolparna utgör en naturlig avgränsning med idén om att det bör vara förhållandena på platsen som avgör, och inte vart eventuella lyktstolpar sitter och att det krävs ytterligare staket för att visa avgränsningen, detta skulle kunna tolkas som att Länsstyrelsen menar att det annars uppfattas som att hemfridszonen sträcker sig längre än den tomtplatsavgränsning de har gett”

Och avslutar resonemanget i den första punkten:

“Det är vidare anmärkningsvärt att det område Länsstyrelsen menar utgör byggnadens hemfridszon på den östra sidan sammanfaller exakt med lyktstolparnas placering och vändplatsens omfattning och att Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning inte verkar ha någonting att göra med avståndet till huset eller vägen eller upplevelsen på platsen.”

Den andra punkten ger Kjällgren rubriken “Särskilda skäl för strandskyddsdispens”. Kjällgren tar upp vittnesmål och fotografier, men lyfter också en annan aspekt – Länsstyrelsen har inte ens bedömt rätt fråga:

“Länsstyrelsen endast har angett att flygfotona visar att markområdena inte har varit kontinuerligt hävdade som tomtmark. … Länsstyrelsen skulle ha tagit ställning till om området har varit ianspråktaget på ett sådant sätt att det saknar betydelse för strandskyddets syften, i enlighet med vad som framgår av lagtexten. Mark kan vara ianspråktaget på andra grunder än att det utgör tomtmark…”

Jag tycker att advokatfirman Kjällgren har hittat ”nya” och synnerligen intressanta aspekter och invändningar på Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning… Både när det gäller det som anförs i punkt 1 och 2.

Kjällgren har ett längre resonemang på punkt 3, “Intresseavvägning enligt 7 kap 25 § MB”.

Paragrafen i Miljöbalken lyder:

“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”

Kjällgren menar att den tomtplatsavgränsning, som Länsstyrelsen har beslutat, omöjligen kan anses utgöra en skälig kompromiss mellan de allmänna och enskilda intressena. 

Advokatfirman visar med bland annat fotografier med inritade kartor att Länsstyrelsen i stort sett har tagit hela den användbara tomten från Davidsson. 97% av den tomt som Länsstyrelsen har gett Davidsson består, skriver Kjällgren, av väg, huvudbyggnad, ett bergigt område och en mycket sluttande gräsmatta norr om huset.

“Det får anses uppenbart för alla och envar att hemfridszonen som huvudbyggnaden genererar sträcker sig längre österut än de 6 meter från huvudbyggnaden som länsstyrelsen har gett som tomtplatsavgränsning. Enbart en byggnad i den storleken genererar en större hemfridszon, och därutöver har byggnaden ett dominerande läge på höjden och en stor altan som vetter mot öster.”

En av kommunens mäklarfirmor menar också att fastigheten förlorar 2,7 milj kr i värde med Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning. Det är ingen skälig kompromiss mellan de allmänna och enskilda intressena…

Kjällgren hänvisar även till en dom i Mark- och miljööverdomstolen från 26 januari 2023(!), domen M 4425-22. Domen hänvisar till Miljöbalken 7 kap 18 c 1 st:

“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet får man beakta endast om det område som upphävandet eller dispensen avser
   1. redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Och Mark- och miljööverdomstolen skriver att detta:

“kräver en bedömning av områdets faktiska betydelse för allemansrättslig tillgänglighet”

Det räcker med att allmänheten har 10 meter från strandkanten för sin fria passage skriver Kjällgren. Dessutom har Davidsson genomfört en kompensationsåtgärd genom att anlägga en bro för att möjliggöra för allmänheten att korsa diket nere vid vattnet. I en dom den 4 mars 2020 skrev Mark- och miljööverdomstolen (M 4244-19):

”… vid en proportionalitetsavvägning beakta om det finns möjlighet att på annat sätt kompensera för den negativa påverkan som åtgärden medför”

Och det var egentligen inget konstigt. Domen I Miljöbalken 16 kap. 9 § står det:

”Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får förenas med skyldighet att utföra eller bekosta … särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen som verksamheten medför.”

Bron är naturligtvis en sådan kompensationsåtgärd som både lagen och Miljööverdomstolen beskriver.

Överklagandet fortsätter, men mer om det i bloggen ”Juta: Överklagandet till Mark och Miljö (2/2)”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Länsstyrelsens beslut om Sikhall

18 september, 2023 Lämna en kommentar

Magnus Larsson håller på att renovera Sikhalls magasin. Det är antagligen inte många som har missat det, i varje fall inte om man bor i dalslandsdelen av kommunen. I Sikhall är det flera som följer utvecklingen och som är mycket spända på slutresultatet. De ser ett Sikhall som är på väg att blomma upp, precis som i fornstora dagar.

Larsson har redan gjort underverk med renoveringen invändigt, men han håller också på utvändigt. Det är i första hand tak och fönster det gäller. Taket mot sjön i öster är klart, men för att kunna åtgärda taket mot landsidan så behöver Magnus Larsson en liten kort och smal serviceväg på drygt 10 meter.

Magnus Larsson ansökte om strandskyddsdispens för att kunna anlägga servicevägen. Byggnadsförvaltningen ville först, av någon outgrundlig anledning, avslå Larssons ansökan om strandskyddsdispens (se “Ingen dispens för Magnus Larsson?”), men så åkte förvaltningschef Sandin upp till Sikhall på ett platsbesök. 

Förvaltningschefen kom till en annan, och mycket insiktsfullare, uppfattning än sin förvaltning… (Se “Sikhall: Förvaltningen kovänder”.) Han ändrade förvaltningens beslutsförslag och föreslog istället byggnadsnämnden att bevilja strandskyddsdispens till Magnus Larsson. Och det var både överraskande och – ja, helt enkelt, “alldeles alldeles underbart”.

Byggnadsnämndens motivering till beslutet att ge Magnus Larsson strandskyddsdispens hade följande lydelse:

“Dispensen för serviceväg bedöms inte motverka strandskyddets syfte att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och livsvillkor för djur- och växtlivet påverkas inte på ett oacceptabelt sätt.

Särskilt skäl till grund för dispensen är att området behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området. Anläggning måste, för sin funktion, ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området.

Underhåll av magasinet, som är ett byggnadsminne, och har höga kulturhistoriska värden, bedöms som ett angeläget intresse och väger upp för den negativa påverkan som åtgärden kan ha för djur och växtlivet. Åtgärden bedöms även öka tillgängligheten i området.

Fri passage längs stranden kan säkerställas.”

Kommunens beslut om strandskyddsdispens sändes, som vanligt och enligt lagen, till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen skulle undersöka om beslutet skulle överprövas.

Den 31 augusti kom beslutet. Det var lite spännande, vi vet ju hur det gick för Bengt Davidsson på Juta när Länsstyrelsen fick tag i byggnadsnämndens strandskyddsdispens… (Se ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.)

Men, med stora bokstäver skriver Länsstyrelsen direkt i rubriken:

“Länsstyrelsens godkänner kommunalt beslut om strandskyddsdispens”

Wow!

Länsstyrelsen ansåg inte att det fanns någon grund för att pröva kommunens beslut. Det torde innebära att Länsstyrelsen faktiskt har ”prövat” ärendet och landat i ett godkännande. Hur som helst, byggnadsnämndens beslut gäller alltså. Magnus Larsson har fått strandskyddsdispens för servicevägen!

Det är ganska fantastiskt. Magnus Larsson kan nu fortsätta renoveringen av magasinet. Vi får se vad han hinner göra innan höststormarna och kylan kommer till Sikhall.

Men det är klart, mitt i glädjen så börjar man undra… Varför? Varför skrev Miljö- och hälsoskyddsnämnden, på delegation visserligen, att Magnus Larssons ansökan om strandskyddsdispens inte skulle beviljas? En sträng Länsstyrelse tycker att strandskyddsdispensen är ok, men inte Miljö och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommun…

Miljö- och hälsoskyddsnämnden skrev den 8 juli:

“Strandzoner i anslutning till grunda bottnar har generellt ett högt värde för växt- och djurlivet som uppväxtområden för fisk och som biotoper för fåglar och vattenlevande organismer.
Servicevägens utformning med utfyllnad över hällar och en släntfot ända ner till vattnet bedöms påverka växt- och djurlivet negativt.” 

Jag vet inte om Miljö- och hälsoskyddsnämnden hade varit på plats i Sikhall. Det pratas ju om ett “generellt högt värde”, inte om värdet just där den korta och smala servicevägen ska anläggas. Min känsla är att bedömningen, ja det var en bedömning, kanske inte var helt välgrundad, trots att strandskyddsdispensen kunde avgöra framtiden för kulturminnet Sikhalls Magasin. Det är kanske så att invånarna i Vänersborgs kommun har rätt att förvänta sig mer välgrundade beslut i fortsättningen…

Länsstyrelsen avslutar sitt beslut:

“Länsstyrelsens beslut får inte överklagas.”

För några dagar sedan fick ett antal fastighetsägare i Gardesanna ett glädjebesked. (se “VA Gardesanna: Kohagen vann!”.) Nu kan människor på andra sidan sjön också skrika ut sin glädje. Skriker de tillräckligt högt kanske det finns personer i kommunhuset som hör dem…

Kategorier:Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, Sikhalls Magasin

VA: Kommunens bevisbörda

23 augusti, 2023 Lämna en kommentar

Det har blivit många bloggar om VA i år, och även tidigare år. I sommar har jag bland annat skrivit fyra bloggar om Kohagens kamp mot kommunen ute på Gardesanna (se “VA: Kohagen vs kommunen (1/4)”). Och det blev lika många bloggar om James Buccis och den samlade oppositionens kamp, i kommunhuset, för att få kommunen att följa lagen och sluta med att tvångsansluta kommuninvånare. (Se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”.)

VA-problematiken har uppmärksammats även i lokalpressen. TTELA skrev i april om hur Astrid och andra fastighetsägare i Gardesanna tvingades att ansluta sig till det kommunala VA-nätet. (Se “Är detta Vänersborgs kommun?”.)

Kommunens uppfattning är att alla i ett verksamhetsområde ska anslutas – vare sig de vill eller inte, vare sig de behöver eller inte. Kommunen anser att alla enskilda avloppslösningar är sämre än kommunens, utom möjligtvis Solvarms avloppsanläggning i naturhuset i Sikhall. (Se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.) Och inte nog med det, de enskilda lösningarna kan inte godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

Kommunens uppfattning framgår tydligt när TTELA skrev (se “Astrid, 79, tvingas låna 400.000 för att betala räkningen från kommunen”):

“På miljö och hälsa på kommunen vet man egentligen inget om den aktuella statusen på Astrids VA-anläggning.”

Kommunen vet inget om Astrids enskilda VA-anläggning, men kommunen tar för givet att den är undermålig och inte lever upp till Miljöbalkens krav.

Kommunen förutsätter nämligen att alla enskilda VA-anläggningar i ett av kommunfullmäktige beslutat verksamhetsområde är en “olägenhet för människors hälsa och miljön”. (Miljöbalken 9 kap. 7 § 1 st.) Eller som det uttrycks i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV 6 §) – inte kan “godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”. Och finns det någon annan uppfattning så är det upp till den enskilde fastighetsägaren att bevisa att den enskilda VA-anläggningen uppfyller Miljöbalkens eller LAV:s krav. Eller är ”lika bra” eller ”bättre” än kommunens, vilket många kommuner felaktigt hävdar. Det här är lättare sagt än gjort. Det är nämligen inte helt enkelt att bevisa för en enskild fastighetsägare. Det kan bli både svårt, kostsamt och ta lång tid. Och kommunen kanske inte accepterar resultatet ändå.

Det har två fastighetsägare i Vedum, Vara kommun, erfarit. Deras VA-anläggning har varit uppe för beslut i Vara kommun, Länsstyrelsen och även Mark- och miljödomstolen. (Alla faktauppgifter i det följande är tagna från ett beslut i Mark- och miljödomstolen i Vänersborg den 13 maj 2022. Beslutet kan laddas ner här.)

Bakgrunden är att Vara kommun i februari 2014 skickade ut ett informationsbrev till de två fastighetsägarna om att avloppsanläggningen behövde åtgärdas och att ett föreläggande skulle skickas om de inte gjorde det.

Det framgår inte av underlaget om fastigheten ingick i ett verksamhetsområde eller inte, men i och med att det inte nämns någonstans så är det sannolikt att fastigheten inte gjorde det, inte ingick i ett verksamhetsområde alltså. Då är det inte Vattentjänstlagen (LAV) som är tillämplig utan det är helt och hållet Miljöbalken som är aktuell.

Vara kommun hade gjort en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen hade, vilket Länsstyrelsen skrev i ett yttrande:

“som grund för sitt beslut gjort en generell bedömning utifrån hur avloppsanordningen är utformad enligt tidigare beviljat tillstånd från 1983.”

Det handlar alltså om en gammal anläggning och Vara kommuns bedömning grundade sig, skrev Länsstyrelsen vidare, framför allt på avloppsanordningens:

“konstruktion, ålder och svårighet att utföra provtagningar på.”

Miljö och hälsa i Vänersborg resonerade på samma sätt när den gjorde sin skrivbordstillsyn av VA-anläggningarna på Vänersnäs. (Se “KS: VA Vänersnäs”.)

De två fastighetsägarna i Vara kommun protesterade. De menade att provtagningar hade genomförts vid VA-anläggningen vid ett flertal tillfällen och att anläggningens rening var tillräcklig. De menade också att Miljöbalken är teknikneutral och de hänvisade även till 12 § i “Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” (se här). Där står det beskrivet att det räcker med slamavskiljare eller annan typ av anordning, om man kan bevisa att reningen är tillräcklig.

Ärendet gick fram och tillbaka. Den 10 december 2020 beslutade Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommun (genom delegationsbeslut) att förbjuda de två fastighetsägarna vid vite om 50.000 kronor vardera att släppa ut avloppsvatten från fastigheten. Nämndens beslut överklagades till Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Den 13 maj 2022 upphävde Länsstyrelsen kommunens beslut.

Länsstyrelsen konstaterade att det enligt Miljöbalken är verksamhetsutövaren, dvs fastighetsägaren, som har bevisbördan för att visa att verksamheten som bedrivs inte strider mot lagstiftningen. Men…

“Länsstyrelsen gör därför bedömningen att den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall om provtagning analyser inte skulle kunna göras gällande som bevis. Även om bevisbördan som grundregel ligger på den enskilde, ligger det förvaltningsrättsliga utredningskravet för handläggningen av ett ärende på förvaltningsmyndigheten. Det är Länsstyrelsens uppfattning att det av kommunens utredning inte går att bedöma om klagandenas avloppsanläggning följer MB:s regler eller inte.”

Länsstyrelsen bedömde att här hade Vara kommun passerat gränsen för den enskilde fastighetsägarens ansvar och förpliktelser. I Miljöbalken finns en rimlighetsavvägning (Miljöbalken 2 kap 7 §) vilken innebär att kommunen inte kan kräva vad som helst av den enskilde. Kommunen ska dessutom ta särskild hänsyn till:

“nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder.”

Det var upp till kommunen att bevisa att den enskilda avloppsanläggningen inte kunde godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Det dög inte med en “skrivbordstillsyn”.

Miljö- och byggnadsnämnden i Vara yrkade att Mark- och miljödomstolen skulle upphäva Länsstyrelsens beslut.

Den 8 augusti 2022 kom Mark- och miljödomstolens beslut:

“Mark- och miljödomstolen avvisar Miljö- och byggnadsnämnden i Vara kommuns överklagande.”

Mark- och miljödomstolen gjorde egentligen ingen bedömning i sak. Domstolen menade att Länsstyrelsen hade återförvisat ärendet till Vara kommun därför att det inte gick att bedöma om avloppsanläggningen följde miljöbalkens regler eller inte. Enligt Mark- och miljödomstolen:

“innehåller inte länsstyrelsens beslut sådana uttalanden att beslutet ska få överklagas. Nämndens överklagande bör därför avvisas.”

Jag vet inte, men antagligen hade Mark- och miljödomstolen beslutat annorlunda om den hade hållit med Vara kommun i sak, dvs att VA-anläggningen var undermålig. Eller om Mark- och miljödomstolen inte hade instämt i Länsstyrelsens bedömning att “den omvända bevisbördan blir orimligt betungande för den enskilde i detta fall”.

Länsstyrelsens beslut stod fast. Och det var ett riktigt beslut. Den 15 april 2021 hade nämligen Mark- och miljööverdomstolen slagit fast i ett prejudicerande beslut (M 4447-20):

“…så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister [VA-]anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”

Mark- och miljööverdomstolen är mycket tydlig med att det inte duger med en generell bedömning, en så kallad “skrivbordstillsyn”. Kommunen måste ut och inspektera varje fastighet och varje enskild avloppsanläggning – om fastighetsägaren har uppfyllt sin del av lagen, t ex tagit prover vid flera tillfällen.

Myndigheternas bedömning har uppenbarligen ändrats. Tidigare domar från “gamla tider” har lagt hela bevisbördan på den enskilde, nu har det satts en gräns för vad som kan krävas av en fastighetsägare. På det sättet har rättstillämpningen närmat sig vad Mark- och miljööverdomstolen har kommit fram till tidigare när det gäller enskilda VA-anläggningar som ligger inom ett av kommunen beslutat verksamhetsområde, dvs där Lagen om allmänna vattentjänster är tillämplig (LAV). Där har domstolen betonat kommunernas ansvar.

Den 17 augusti 2020, dom M 4976-19, konstaterade Mark- och miljööverdomstolen, också i en prejudicerande dom:

“Det är huvudmannen, dvs. bolaget (=kommunen; min anm), som har bevisbördan för att fastigheten har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i LAV.”

Den här bloggen är lätt att sammanfatta.

Det är kommunerna som måste bevisa att varje enskild VA-anläggning inte kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön innan förelägganden skickas ut eller krav ställs på anslutning till det kommunala VA-nätet. Det betyder att Vänersborgs kommun måste avsätta pengar till och utföra denna verksamhet innan kommunen fortsätter sin nuvarande linje med tvångsanslutningar mm.

Just saying…

Kategorier:Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Miljö o Hälsa, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

Ingen dispens för Magnus Larsson?

9 augusti, 2023 4 kommentarer

Vänersborgs kommun tycks betrakta och värdera naturen kring Sikhall högre än alla andra natur-, grön- och vattenområden i kommunen. Slyskogen vid badplatsen i Sikhall är t ex betydligt värdefullare än vad Mariedalskogen eller skogen vid Kindblomsvägen i Blåsut någonsin var. Det tycks även som om en bit strandkant vid Sikhall är avgörande för växt- och djurliv i kommunens vattenmiljöer.

Denna blogg handlar om en ca 13,5 meter lång strandkant vid Sikhalls magasin. (Se det röda strecket på fotot till vänster.)

Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne 1987. Det innebar att byggnaden ska bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:

“Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”

Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer. (Se “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.) Det har varit lite si och så med underhållet av magasinet som alla vet. Men när Magnus Larsson tog över Sikhalls magasin i september 2022 startade han en storslagen renovering både utvändigt och invändigt. Detta uppmärksammades också av TTELA. (Se TTELA “Sikhalls magasin rustas för framtida fester”.)

Magnus Larsson fick alla tillstånd av Länsstyrelsen. Länsstyrelsen skrev den 16 maj 2023 (se “Nyhet: Länsstyrelsen ger Magnus tillstånd”):

“Länsstyrelsen ger med stöd av 3 kap 14 § lagen (1988:950) kulturmiljölagen er tillstånd att utföra exteriöra och interiöra åtgärder på byggnadsminnet Sikhalls Magasin.”

Länsstyrelsen skrev också:

“Exteriört anläggs en serviceväg som ökar tillgängligheten till byggnaden. Strandskoning (=konstruktion för att skydda stränder från erosion; min anm.) görs i sten som liknar det som idag finns i vattenbrynet. Plats, utsträckning och utförande sker i samråd med antikvarisk medverkan.”

Den mest prioriterade åtgärden var att byta ut taket på magasinet. Taket mot sjösidan åtgärdades först, sedan var det dags för taket mot landsidan. Det var och är dock ett problem med denna del av taket. Marken runt magasinet mot landsidan består av kuperat berg och ska Larsson bygga upp en ställning är det ett jättejobb och dessutom farligt då han inte kan förankra i fasaden.

Larsson ville därför bygga en serviceväg vid strandkanten för att lösa problemet.

På en serviceväg skulle Larsson kunna komma åt magasinets tak med en skylift. En serviceväg vore också bra att för framtida underhåll av magasinet. Servicevägen skulle bli permanent och gräs tillåtas att växa upp på ytan, så att den kan smälta in. Släntningen skulle bli 1:3 ner mot vattnet och släntfoten hamna i vattenkanten.

Magnus Larsson behövde emellertid kommunens tillstånd till en serviceväg. Det tog sin tid, men nu har miljö- och byggnadsförvaltningen bestämt sig.

Förvaltningen skriver i sin kommunikation inför det slutliga beslutet till Larsson:

“ansökan avseende serviceväg saknar särskilda skäl för dispens samt strida mot strandskyddets syfte med hänsyn till påverkan av växt- och djurlivet. Miljö- och byggnadsförvaltningen bedömer därför att dispens inte kan ges för serviceväg.”

Miljö- och byggnadsförvaltningen anser att Larsson inte har uppgett några särskilda skäl i ansökan och att det inte har framkommit någon information om att underhåll av byggnaden inte kan utföras utan en permanent serviceväg:

 “Strandskyddsdispens bedöms inte kunna medges då det saknas särskilda skäl samt att åtgärden strider mot strandskyddets syfte att långsiktigt bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet”.

En tjänsteperson, som har Miljö- och hälsoskyddsnämnden delegation, är inne på samma linje:

“Nämnden avstyrker dispens för serviceväg i anslutning till magasinet (Sikhall 1:4) då åtgärden inte bedöms vara förenlig med strandskyddets syften.”

Tjänstepersonen menar att:

“Servicevägens utformning med utfyllnad över hällar och en släntfot ända ner till vattnet bedöms påverka växt- och djurlivet negativt.”

Jag vet inte om tjänstepersonen har varit i Sikhall och undersökt just de här 13,5 meter strandkant. Tjänstepersonen skriver nämligen:

“Strandzoner i anslutning till grunda bottnar har generellt ett högt värde för växt- och djurlivet som uppväxtområden för fisk och som biotoper för fåglar och vattenlevande organismer.”

Det är väl inte utan att man undrar hur högt värde dessa drygt 13 meter har för ”växt- och djurlivet som uppväxtområden för fisk och som biotoper för fåglar och vattenlevande organismer”… (Förvaltningen skriver att vägen blir 17-18 meter lång, men en kontrollmätning visar att vägen fram till bergsklacken är 13,5 meter nere vid strandkanten.)

Men visst innebär en serviceväg en förändring av strandkanten, om än mycket liten – strandkanten finns ju kvar fortsättningsvis också. Och om strandkanten mot all förmodan skulle bli “helt förstörd” så undrar jag om inte t ex fåglar och fiskar i värsta fall kan flytta sig 13 meter… Och jag kan inte heller låta bli att tänka på att Vänerns vattennivå ska höjas ytterligare några decimeter. (Den har ju höjts 1-2 dm redan.) Vad har det för effekter på ”växt- och djurlivet” enligt nämnden?

Miljö och hälsoskyddsnämnden fortsätter:

“Nämnden bedömer att det finns andra lösningar som innebär en mindre negativ påverkan på växt- och djurlivet och som inte är permanent utformade.”

Helt plötsligt blev generaliseringen till oomtvistlig fakta… Det slås fast att servicevägen innebär en negativ påverkan.

Miljö- och byggnadsförvaltningen hänvisar till formuleringar i Miljöbalken i sitt yttrande, men undviker andra delar. Det nämns t ex inte att det finns flera skäl till strandskyddsdispens i 7 kap 18c § – om dispens:

  • “behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området,
  • behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området,
  • behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området, eller
  • behöver tas i anspråk för att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse.”

Sikhalls magasin ligger ju där det ligger och magasinet är dessutom förklarat som byggnadsminne. Om nu inte förvaltningen anser att paragrafen är tillämplig så borde åtminstone en diskussion om detta ha tagits – kan man tycka… 

Miljö- och byggnadsförvaltningen tycks inte ha något större förtroende för Magnus Larsson som yrkesman. Förvaltningen anser att det finns “andra lösningar” (utan att berätta vilka dessa är) och underkänner därmed Larssons bedömningar.

Jag förstår inte hur förvaltningen tänker. Tror de inte att Magnus Larssons främsta syfte är att renovera och underhålla Sikhalls magasin, detta byggnadsminne? Tror tjänstepersonerna att Larsson har några andra, dolda syften med servicevägen?

Det tycks saknas förtroende för Magnus Larsson i kommunhuset. Till skillnad från Länsstyrelsen som skrev i sitt tillstånd till Larsson – om Larsson själv:

“Åtgärder till en förbättrad tillgänglighet är ett tillägg till vårt kulturarv. Det är även ett uttryck för en humanistisk och demokratisk människosyn.”

Länsstyrelsen ser värdet av byggnadsminnet Sikhalls magasin och Magnus Larssons åtgärder. Men det verkar onekligen som om Vänersborgs kommun anser att det är viktigare med växt- och djurlivet på dessa 13 meter än att bevara magasinet. Jag kan inte tycka annat än att kommunen tycks leva upp till bibelorden i Matt 23:24:

“Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!”

Jag har nyligen bloggat om utsläppen från kommunens reningsverk. De släppte förra året ut bland annat 41 kg koppar, 72 kg zink, 7 kg krom, 8 kg nickel och 2 kg arsenik i Frändeforsån och Vänern… (Se “VA och utsläppen 2022 (2/2)”.) Miljö- och hälsoskyddsnämnden kanske anser att dessa utsläpp inte påverkar växt- och djurlivet lika mycket som en serviceväg på en 13 meter “lång” strandkant i Sikhall…

Miljö- och byggnadsförvaltningen har inte rätt att ge avslag. Därför kommer Magnus Larssons ansökan att beslutas av politikerna i byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden sammanträder den 15 augusti 2023. Förhoppningsvis ser politikerna annorlunda på servicevägen än tjänstepersonerna. Om inte så lär Magnus Larsson överklaga beslutet.

Tillägg den 10 augusti.
Byggnadsförvaltningen har gjort en 180-gradig “kovändning” – se ”Sikhall: Förvaltningen kovänder”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, Sikhalls Magasin, strandskydd

Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?

19 juli, 2023 4 kommentarer

Anm. Denna blogg är en slags fortsättning på bloggen “Juta i Svt (3): Vittnet J”.

Paret Davidsson har reagerat på att ärendehandläggaren på Länsstyrelsens  naturavdelning, dvs den person som har gjort utredningen som låg till grund för enhetschef Olsens avslagsbeslut, är en av Jutatorpets närmaste grannar. Handläggaren bor faktiskt bara ett stenkast från Jutatorpet – i synnerhet om man ser till fågelvägen. Han bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson…

Det förvånade Bengt Davidsson att denne person fick i uppdrag att “utreda” ärendet. Davidsson hade nämligen uttryckligen och i ett tidigt skede bett enhetschef Eva Olsen om att få en handläggare som inte bodde eller arbetade på Länsstyrelsen i Vänersborg. Davidsson hade, om inte misstankar, så i varje fall vissa aningar om att han inte behandlades helt objektivt, att inte alla tjänstepersoner var opartiska.

Den uppfattningen bär Bengt Davidsson med sig från 2018 när byggnadsnämnden fattade det första och ödesdigra beslutet om strandskyddsdispens med tomtplatsavgränsning. Det gjorde som bekant nämnden utifrån ett felaktigt kartmaterial – och drog tomtplatsavgränsningen över Davidssons altan. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.) När Bengt Davidsson överklagade byggnadsnämndens beslut gick Länsstyrelsen i Vänersborg på byggnadsnämndens linje utan att ens göra ett platsbesök. Länsstyrelsen tycktes egentligen inte det minsta intresserad av vad Davidsson hade att anföra, och hans skrivna inlagor tycktes man också bortse ifrån. Länsstyrelsen litade helt och okritiskt på det underlag som byggnadsförvaltningen i Vänersborg hade tagit fram. När Davidsson sedan överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen, också i Vänersborg, fastställde även domstolen byggnadsnämndens beslut – utan att göra platsbesök, fast Davidsson uttryckligen bad om det. Han ville att domstolen med egna ögon skulle se att byggnadsnämndens beslut grundade sig på felaktiga kartor. Det behövdes inget platsbesök ansåg Mark- och miljödomstolen i Vänersborg…

Bengt Davidsson sa till TTELA om ärendehandläggaren (se TTELA den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”):

“Det är en person som mer eller mindre är närmsta granne till min fastighet. Det är alltså en handläggare som gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

TTELA skriver att Eva Olsen menar att handläggaren är opartisk:

“Vi har begränsat med handläggare och i det här fallet har vi bedömt att handläggaren har ingen koppling till platsen, har inte varit där utöver sitt yrke och ingen koppling till de som bor där. Så vi har bedömt att jävsreglerna inte är aktuella.”

Det här sista citerar TTELA från Svt. (Se Svt “Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”.)

Bengt Davidsson reagerar på uttalandet att handläggaren inte har någon koppling till Juta. Det gör jag också. För mig ter det sig helt osannolikt att påstå att handläggaren inte har någon koppling till Juta när han bevisligen bara bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson. Bor han så nära har han en koppling till Juta. Självklart. Varför förnekar Olsen det?

Det är viktigt att notera att detta med att handläggaren har en koppling till Juta inte är detsamma som att påstå att handläggaren är jävig ur juridisk synpunkt. Jäv tror jag faktiskt är svårt att hävda. Men ur moralisk och etisk synpunkt så är nog den allmänna meningen att det i högsta grad var olämpligt att just denne handläggare fick ta sig an utredningen i fallet. Det är ju faktiskt, som Davidsson säger till TTELA, att ärendehandläggaren på Länsstyrelsen:

“gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

Det är onekligen så att handläggaren tycks anlägga ett helt annat perspektiv på äganderätt, allemansrätt, vittnen och fotografier än vad byggnadsnämnden i Vänersborg gjorde. Det tycks enligt min mening vara ett perspektiv som verkar grunda sig i en önskan att Davidssons gräsmatta ska bli ett blivande utflyktsmål för allmänheten – en grönyta där det är fritt fram att t ex spela brännboll och dricka kaffe. Trots att området aldrig någonsin har varit allemansrättsligt tillgängligt…

Det är den “snälla” förklaringen.

Länsstyrelsens beslut är så osannolikt att Malin Lernfelt i en ledare i TTELA den 15 juli skrev:

“Nu har Bengt Davidsson inte haft några som helst intentioner att hindra andra människor från att nå älven. Tvärtom. Sedan han köpte fastigheten har han underhållit den vandringsled som går längs med vattnet. Han har satt dit lampor, ställt ut en bänk och placerat ut en bro över ett brett vattenfyllt dike. Han har även erbjudit sig att ordna med skyltar för att visa vägen.”

Beslutet är så osannolikt att ledarskribenten anar andra bevekelsegrunder för Länsstyrelsens beslut:

“Att myndigheter utövar vad som i det närmaste tycks vara trakasserier mot en enskild medborgare på det här sättet är orimligt.”

Länsstyrelsens underlag för beslut är onekligen mycket vinklat och de rättmätiga och juridiskt legitima intressen som Davidsson har beaktas överhuvudtaget inte av Länsstyrelsen. Och det får en naturligtvis att undra varför. I en rättsprocess är det ju faktiskt statens uppgift att vara objektiv, att också se tvisten eller brottet ur allas perspektiv. Det gör inte Länsstyrelsen. Det gjorde byggnadsnämnden i Vänersborg den 7 mars 2023… Det gör även Mark- och miljööverdomstolen i en rad rättsfall de senaste åren.

Med dessa ord får fallet Juta vila ett tag, dvs om inget oväntat inträffar. Under tiden rekommenderar jag alla att ta en promenad vid Juta och utnyttja bron som Bengt Davidsson har lagt tillbaka på sin rätta plats, numera namngiven till Kärvlings Bro efter en lokal bloggare – också i Vänersborg.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Sikhall Rock 2023. Och magasinet!

17 juli, 2023 5 kommentarer

Det närmar sig en av årets stora höjdpunkter i Sikhall. Strax nedanför den så kallade “Politikerhyllan” vid Sikhalls magasin med vacker utsikt över Vänern och småbåtshamnen har en scen byggts upp. Det är dags för “Sikhall Rock”. Onsdagen den 19 juli kl 18.00 drar festen igång.

Det är “Just Nu” som traditionsenligt ska uppträda – för tredje året i rad. Just Nu är Sveriges enda Tomas Ledin-tribute band. Gruppen består av mycket populära och skickliga musiker och har du inte sett och hört dem tidigare så är det dags nu.

Det är precis som vanligt fri entré på Sikhall Rock. Försäljning av hamburgare, vårrullar mm ordnas på området. Efter Just Nus spelning slås portarna upp till Sikhalls Magasin där det finns möjlighet att köpa en bit mat. Det blir även underhållning senare på kvällen.

Sikhall Rock har blivit en årlig tradition. Evenemanget drar allt fler människor för varje år. I år räknar Magnus Larsson och arrangörerna med att publikrekordet kommer att slås. I varje fall om vädergudarna står dem bi.

Förutom att njuta av musiken, och sången, så handlar en stor del av Sikhall Rock om att träffa vänner och bekanta och samtala om både ditten och datten. Och det är väl ingen hemlighet att många i Sikhall är politiskt intresserade. De diskuterar mer än gärna kommunens behandling av Magnus Larsson och Sikhall. Kommunledningen är inte särskilt populär bland sikhallsborna… Det har den aldrig varit, inte sedan socialdemokrater och centerpartister drev igenom kommunens förköp/expropriation år 2007 av delar av Magnus Larssons ärligt förvärvade fastighet.

Vänersborgs kommun har inte heller gjort Magnus Larsson gladare genom åren. Tvärtom fortsätter kommunen att sätta käppar i hjulen och försvåra för Larsson. Det spelar ingen roll vad han vill göra, kommunen ser alltid hinder för planerna. En möjlighet har dock öppnat sig, i varje fall politiskt, då en enig opposition i kommunfullmäktige den 17 maj beslutade att inriktningen för de fastighetsrättsliga frågorna skulle utgå från Magnus Larssons förslag. (Se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.)

Oppositionen tycks dock inte ha kommunens tjänstepersoner på sin sida. De tycks fortfarande inte vara särskilt positiva till Larsson och Sikhall…

Sikhall Rock hålls i skuggan av den gamla anrika byggnaden Sikhalls Magasin från 1874, och festen kommer att flytta in i magasinet senare under kvällen. Det är möjligt efter Magnus Larssons arbete med att rusta upp magasinet.

Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne 1987. Det innebar att byggnaden ska bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:

“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”

Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer. (Se “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.)

I september 2022 övertog Magnus Larsson nyttjanderätten till Sikhalls Magasin från Stiftelsen Sikhalls Magasin. Det “accepterades” av kommunen i februari i år. (Se “Nyhet om Sikhalls magasin”.) Larsson började i stort sett att direkt renovera och göra i ordning magasinet. TTELA har i en utmärkt artikel skildrat Larssons arbete – se TTELA “Sikhalls magasin rustas för framtida fester”.

TTELA skriver:

“Bland annat har källaren grävts ur, nya takpannor pryder halva taket och en större del av fönstren är återställda efter ett original som de hittade på vinden. Våningarna är utröjda på de söndertrasade inventarierna, men många av de gamla antikviteterna får nytt i liv i det gamla magasinet.

På andra våningen står även en festsal redo att ta emot bokningar. Här finns ett honnörsbord som, liksom de flesta av de nya möblerna, är lokalproducerade av eget virke.”

Magnus Larsson har stora planer för magasinet, men först gäller det att åtgärda grundläggande konstruktioner, bland annat och framför allt taket. Larsson har redan åtgärdat taket mot sjön, nu är det “bara” taket mot landsidan kvar. Det är dock ett problem med denna del av taket. Marken runt magasinet består av kuperat berg och ska man bygga upp en ställning är det ett jättejobb och riktigt farligt då man inte kan förankra i fasaden. Larsson vill bygga en serviceväg vid strandkanten för att lösa problemet.

Länsstyrelsen har gett Larsson tillstånd för de åtgärder på magasinsbyggnaden som han vill utföra. Länsstyrelsen skrev den 16 maj i år (se “Nyhet: Länsstyrelsen ger Magnus tillstånd”):

“Länsstyrelsen ger med stöd av 3 kap 14 § lagen (1988:950) kulturmiljölagen er tillstånd att utföra exteriöra och interiöra åtgärder på byggnadsminnet Sikhalls Magasin.”

Länsstyrelsen skrev också:

“Exteriört anläggs en serviceväg som ökar tillgängligheten till byggnaden. Strandskoning (=konstruktion för att skydda stränder från erosion; min anm.) görs i sten som liknar det som idag finns i vattenbrynet. Plats, utsträckning och utförande sker i samråd med antikvarisk medverkan.”

Magnus Larsson behövde emellertid kommunens tillstånd för att anlägga den 4 meter smala och 13 meter korta servicevägen vid strandkanten. Eller kanske inte… Men Larsson, vis av erfarenheten, kontaktade för säkerhets skull kommunen.

Byggnadsförvaltningen har inte samma förtroende för Magnus Larsson som Länsstyrelsen… Länsstyrelsen skrev ju i tillståndet till Larsson – om Larsson själv:

“Åtgärder till en förbättrad tillgänglighet är ett tillägg till vårt kulturarv. Det är även ett uttryck för en humanistisk och demokratisk människosyn.”

Det tycks inte som om byggnadsförvaltningen delar Länsstyrelsens uppfattning om Magnus Larsson. Eller om magasinet.

Byggnadsförvaltningen fattade inget beslut på direkten, trots att det torde ha varit möjligt eftersom Länsstyrelsen hade sagt ja till servicevägen. Byggnadsförvaltningen krävde istället att Larsson skulle lämna in en ansökan om strandskyddsdispens. Det gjorde Larsson. Då begärde byggnadsförvaltningen att Larsson lämnade in en ansökan om bygglov – och senare också en ansökan om vattenverksamhet för servicevägen… 

Tiden gick och Larsson upplevde att hela ärendet förhalades. Det hade ju i så fall inte varit första gången. Larsson tyckte nog att hans misstankar bekäftades när byggnadsförvaltningen också ville ha in sektionsritningar för servicevägen. Det kunde inte Magnus Larsson förstå, det var ju inte direkt E45:an han skulle bygga vid Sikhall…

Men det spelade ingen roll Byggnadsförvaltningen hann hur som helst inte behandla Larssons inlämnade ansökningar. Det var ju semestrar på gång…

Magnus Larsson har därför fortfarande inte fått något tillstånd till servicevägen av Vänersborgs kommun. Därmed har inte heller Larsson kunnat åtgärda taket mot landsidan… Det tycks inte som om förvaltningen riktigt förstår vad Länsstyrelsens byggnadsminnesförklaring innebar, och att det var bråttom…

Och vad händer? Det regnar självklart “nåt såpass” i Sikhall. Och taket som inte blivit åtgärdat läcker naturligtvis…

     

Hur mycket av tak, väggar och golv har blivit förstört? Det finns risk att skadorna är ganska omfattande. Men det får vi se på onsdag. I varje fall vi som tänker besöka Sikhall Rock. Meteorologerna lovar sol och uppehåll på onsdagskvällen.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Sikhall, Sikhalls Magasin

Juta i Svt (3): Vittnet J

16 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

Bengt Davidsson och jag har träffat och samtalat med ett av de vittnen som har saker att berätta om Jutaområdet. Hon kallas i fortsättningen för vittne J.

Vittne J var en av några tjejer som ägnade mycket av sin ungdomstid i Jutaområdet. De var intresserade av ridning och det fanns hästar omkring Juta. Tjejerna red vid Juta i mitten och slutet på 1980-talet och början på 1990-talet.

Vittnet J har klara minnesbilder av hur det såg ut på Juta och närliggande områden. Hon är mycket trovärdig. Davidsson och jag var särskilt intresserade av dels om Juta var privatiserat, eller ianspråktaget som det heter med Miljöbalkens juridiska formulering. Och dels om flygbilderna återgav verkligheten.

Vittnet J är säker på att det fanns många staket i området. Och staket är viktiga – de markerar och definierar ofta gränser mellan olika egendomar eller områden. Staket kan därmed visa var ett område är privatiserat, ianspråktaget, och inte. Flera av staketen användes som inhägnader för hästarna.

Det hade funnits hagar för hästar lite överallt i området på 1980- och 1990-talen – och alla hagarna var inhägnade med staket. Staketen fanns inte bara på fastigheten Juta (=Restad 3:2), utan även på fastigheterna runt om.

Vittnet J markerade på ett av Länsstyrelsens flygfoton var staketen fanns – se prickarna på nedanstående flygfoto.

Vittnet J:s minnesbild bekräftas också av andra vittnen. Det fanns staket i området säger även Lave Thorell, två andra “hästtjejer”, ägaren av jordbruksfastigheten söder om Juta och en vårdare/sköterska som arbetade med patienter på Restad.

Och sist men inte minst.

Bengt Davidsson har i sina eftersökningar med att hitta fakta till sin överklagan samlat på sig några fotografier från Jutaområdet, som visar att det fanns staket. (På en del bilder kan det vara svårt att se staketen, men de syns bättre på originalen.)

Det är många bilder från några olika tidsperioder, med början från 1951 (längst upp till vänster) till det sista från 2017 (längst ner till höger). Det finns staket på samtliga bilder, utom den sista. Den visar istället skylten ”privat område” . (Några bilder vet inte Davidsson säkert när de är tagna.)

Varför är det intressant att det fanns staket på områdena kring Juta? Jo, förutom att de markerade gränser, så fanns staket bevisligen runt Juta fast de inte syns på några flygbilder. De flygbilder som tidigare byggnadsförvaltningen och nu Länsstyrelsen använder som bevis sträcker sig från 1975 till 2001. På åtminstone några av dessa flygbilder borde staketen ha synts om bilderna hade varit skarpa och tydliga nog för att användas som bevis. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Länsstyrelsens flygbilder visar alltså inga staket, men staketen har bevisligen funnits där. Det bevisar både vittnen och Davidssons fotografier. Flygbilderna avspeglar således inte verkligheten på marken. Och det är centralt. Det går inte att lita på flygbilderna. Det spelar ingen roll hur “trygg” Eva Olsen och Länsstyrelsen är – de suddiga och otydliga flygbilderna visar inte verkligheten nere vid marken. Punkt!

Bengt Davidsson hade en del funderingar om, och även vittnet J, staketet mellan Juta och jordbrukarens mark söder om Juta. Det verkade inte gå vid fastighetsgränsen mellan Juta och jordbruksfastigheten i söder. Förklaringen kan vara att den exakta fastighetsgränsen var otydlig på den tiden. Eller också fanns det två staket, ett som markerade fastighetsgränsen och ett för inhägnaden. I så fall skulle allmänheten ha kunnat gå i ”korridoren” mellan staketen ner till älven.

Vittnet J är bestämd, staket som fanns avgränsade Jutafastigheten. Hon kommer ihåg det för att hästtjejerna visste att på andra sidan staketet vistades patienterna från Restad, och de skulle tjejerna akta sig för. Det var till och med så att när vittnet J var yngre, så ville inte hennes mor att hon skulle vara där själv. Det var alltför nära de “farliga” patienterna…

Paddocken i denna hage syns faktiskt, om än otydligt, på ett av Länsstyrelsens ”bevisfoton”, flygfotot från 1987. (Denna del av flygfotot är uppförstorat av mig.) Det syns dock inget staket. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Landstinget satte upp staket när det tog över marken från staten 1969. Det skapade en fysisk avgränsning för att så att säga säkra området. Landstinget ville inte ha obehöriga på Juta eftersom patienterna från Restad använde Juta som rekreationsområde och för terapiarbete på trädgårdsodlingarna. Enligt säkra källor var det ett taggtrådsstaket.

Jag hittade för övrigt ytterligare ett vittne i ett äldre dokument, SA. Han skriver om vad hans mor berättade för honom om 1950-talet och att:

“det finns kort som visar att det var inhägnat.”

Själv har han minnen, om än vaga, att det också gick djur och betade där på 1970-talet. Det kunde inte vara annat än hästar. Han såg staketen när han och hans kompisar var och fiskade nere vid udden och fiskeboden.

Flera av ovanstående vittnen berättar också att de har sett grindar och skyltar vid Jutafastigheten. Skyltarna upplyste allmänheten att Juta var ett privat område. Det var Landstinget som hade satt upp även dessa 1969.

Mark- och miljööverdomstolen slog i en dom den 9 november 2017 (M 4628-17) fast att kravet på bevisningen i strandskyddsmål inte bör ställas alltför högt beträffande sådana omständigheter som ligger långt tillbaka i tiden.

“Med hänsyn till svårigheterna att föra bevisning om omständigheter som ligger så långt tillbaka i tiden bedömer Mark- och miljööverdomstolen att beviskravet dock inte bör ställas alltför högt.“

Mark- och miljööverdomstolen skrev detta i domen med anledning av det krav på bevisning som låg på de personer som överklagade ett beslut från Länsstyrelsen, dvs de som var i precis samma situation som Davidsson…

Slutsatsen av alla vittnesmål och fotografier kan bara bli en – Jutafastigheten var ianspråktagen, den var privatiserad. Och Länsstyrelsens otydliga och suddiga flygbilder saknar bevisvärde… Vittnena och Davidssons fotografier har däremot ett mycket starkt bevisvärde, starkare än i det strandskyddsmål som Mark- och miljööverdomstolen avgjorde ovan.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen