Arkiv

Archive for the ‘Länsstyrelsen’ Category

Det svarta taket i Vargön (3)

21 oktober, 2024 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (2)”.

Det hänvisas i byggnadsnämndens motivering till beslutet, att det svarta taket måste bytas tillbaka till ett rött, till den fördjupade översiktsplanen (FÖP). Det är mycket anmärkningsvärt eftersom FÖP:en antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Planen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA (se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”):

“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”

Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan.

I den “Fördjupade översiktsplanen Vänersborg – Vargön” finns det flera kartor. Kartan över det aktuella området vid Snickaregårdsvägen i Vargön ser ut så här. (Jag har ”klippt ut” den från en större karta över hela Vargön):

Området har beteckningen “B9”. Om området skriver FÖP:en:

“Gavelhusen vid Sandgärdet: Byggt som grupphusområde på 1960-talet. Det regelbundna mönstret av gavlar mot gatan ger området en speciell karaktär. Av betydelse är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Höga krav bör ställas på anpassning vid ändringar.”

Det skrevs alltså 7 år efter att taket på paret Thorenius hus hade bytts. Det är underligt att takfärgen ges sådan betydelse medan andra egenskaper på husen inte är viktiga, som t ex gavelfärgerna. I dessa tider av klimatförändringar och diskussioner kring föroreningar från fossila bränslen är det svårt att se de röda takens betydelse i förhållandena till alla tak runt om i Sverige som täcks med solpaneler. Eller av hela solcellstak…

Jag var nyfiken på vad som gällde i kommunens planer innan FÖP:en antogs 2023. Det visade sig att det fanns en annan plan som gällde, “Översiktsplan 2017” (ÖP). Den planen gäller som jag förstår fortfarande. Jag kan emellertid inte hitta någonting särskilt i översiktsplanen från 2017 om området kring Snickaregårdsvägen. Det finns som i alla översiktsplaner flera kartor. Så här ser kartbilden över det aktuella området ut (bild till vänster).

“K3” betyder “Skyddsvärd bebyggelsemiljö”. Men jag tror inte att det är området kring Snickaregårdsvägen som är markerat. Det övre K3-området ligger norr om järnvägen så det området är det definitivt inte. Det nedre området markerar, som jag läser kartan, Ronnums herrgård och byggnaderna däromkring. Området ligger för nära älven för att det ska kunna vara området där paret Thorenius bor. Med andra ord, översiktsplanen 2017 ger inga anvisningar om vad som gäller i det aktuella området. Och då gäller inte heller några särskilda anvisningar eller restriktioner antar jag.

Hur som helst, lika lite som den fördjupade översiktsplanen är juridiskt bindande är översiktsplanen det. Men det finns kommunala dokument som faktiskt är juridiskt bindande – detaljplanerna.

Detaljplanen för det aktuella området är från 1988. På den tiden kallades detaljplanerna för “stadsplaner”. Stadsplanen från 1988 hade följande utseende för området kring Snickaregårdsvägen i Vargön. (Jag har satt dit kryssen. Rött kryss=Thorenius hus. Svarta kryss: de två grannhusen i “kanten” på området som också har svarta tak.)

Kvarteret där Thorenius hus ligger kallas “Barken”. Det har beteckningen “BS I”. “BS” betyder:

“Bostäder, sammanbyggda hus”

Den romerska siffran “I” innebär:

“På med romersk siffra betecknat område får byggnad uppföras med högst det antal våningar som siffran anger.”

Det är detaljplanerna som bestämmer var byggnader får placeras, hur stora de får vara och vilken typ av verksamhet som får bedrivas där. De är juridiskt bindande. I stadsplanen från 1988 finns inga bestämmelser för takfärg i området. Och det torde vara denna stadsplan som fortfarande gäller. I Sverige är det väl så att det som inte är förbjudet är tillåtet…?

Paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön överklagade byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen höll med byggnadsnämnden och avslog överklagandet.

Länsstyrelsen skrev i sitt beslut den 8 april 2024:

“Enligt länsstyrelsens bedömning innebär den förändrade taktäckningen att enhetligheten i taklandskapet i området har försvunnit. Den röda färg som tidigare hållit ihop bilden har brutits. Länsstyrelsen anse därför att detta är en åtgärd som väsentligt ändrar byggnadens och områdets karaktär. Åtgärden som sådan är alltså, enligt länsstyrelsens uppfattning bygglovspliktig.”

Vi är många som inte håller med, men jag ska inte upprepa argumenten igen. Det kan bara konstateras att bedömningen verkade vara mycket godtycklig, och präglad av personliga tyckanden. Till Länsstyrelsens försvar ska dock nämnas att den hänvisade till flera lagparagrafer innan beslutet meddelades. Det känns som om Länsstyrelsen, trots att den drog en felaktig slutsats, ändå var mer mån om att hänvisa till lagparagraferna än vad byggnadsnämnden var.

Thorenius överklagade även Länsstyrelsens beslut, denna gång till Mark- och miljödomstolen. Domstolar bör ju omnämnas med respekt, men med tanke på dess agerande i bland annat fallet Juta och strandskyddsfrågorna i Sikhall så…

Mark- och miljödomstolen (MMD) avkunnade sin dom den 21 augusti. Domstolen gjorde det ganska lätt för sig. Den började domskälen med:

“Tillämpliga bestämmelser framgår i huvudsak av länsstyrelsens beslut.”

Jaha, och enligt domstolen betyder det mer konkret…?

MMD var mån om att inte riskera att ramla i någon fallgrop, och garderade sig på ett sätt som var smart, men oschysst mot Thorenius. MMD skrev:

“Domstolen konstaterar att de tegelröda takpannorna är den gemensamma nämnaren för bostadsbyggnaderna i plangränsen till åkermark i söder och sydost, dvs. fastigheterna benämnda Veden och Barken.”

Domstolen för in nya parametrar i definitionen, ”plangränsen till åkermark” och ”Veden och Barken”. De sistnämnda begreppen är kvartersbeteckningar. Med dessa parametrar utesluts de två grannhusen med svarta tak – husen ligger i kvarteret Sliperiet. De två husen utesluts också med ”plangränsen till åkermark”. Åkermarken slutar lägligt nog vid Thorenius hus. Men vad har åkermarken med det hela att göra? 

Domstolen hittade, som jag ser det, argument för att på ett enkelt och bekvämt sätt motivera en förutbestämd åsikt. Men är detta ett objektivt och rättvist sätt att tolka lagen?

Fotografiet är taget på baksidan av Thorenius hus. Bilden visar var MMD:s gräns för åkermarken går. Vid den röda texten ”misstänkt åkermark” är marken misstänkt lik åkermark…

Domstolen förklarade inte varför åkermark och kvartersnamn skulle vara avgörande för var gränsen skulle dras. Det finns ju massor med hus i Thorenius absoluta närområde som har svarta tak. Hur kom MMD fram till att just den angivna “gränsen” utgjorde ”området” och “områdets karaktär”? 

Och så gjorde domstolen en, enligt min mening, kullerbytta:

“Att fasadfärgerna skiljer sig åt förstärker vikten av takens enhetlighet.”

Oops. Alla andra fastighetsägare har “fuskat” med den enhetliga röda fasadfärgen, och målat om sina hus. Det får konsekvensen att Thorenius måste ha ett rött tak för enhetlighetens skull… Logiken är förbluffande…

Och så avslutade Mark- och miljödomstolen med vad som föreföll som ett tyckande:

“Att på den aktuella fastigheten ändra takbeklädnad från tegelröda till svarta pannor ändrar enligt domstolen både byggnadens och områdets karaktär väsentligt.”

Jaha? Och på vilket sätt? Vad talade för domstolens åsikt och vad talade mot, och hur resonerade domstolen? Det står inte i domen… Det känns som om, om jag ska vara ärlig, domen och domskälen hämtades från någon färdigskriven manual…

De så kallade allmänna intressena, definierade av byggnadsnämnden, Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen, har bedömts viktigare än det enskilda intresset. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):

“Kommunens beslut drabbar paret hårt. De berättar för TTELA att de inte har råd att åtgärda detta. Beslutet togs dessutom på rekommendation från takfirman som menade att den svarta färgen var bättre rent tekniskt och paret tänkte att det passade bättre med solcellerna som sattes upp.”

Det kan kosta upp mot en halv miljon kronor för det pensionerade paret Thorenius att följa byggnadsnämndens beslut. Vill allmänheten det? Tycker allmänheten att det är ok? Det tycks inte så av reaktionerna i TTELA.

Är det konstigt att Vänersborgs kommun har rykten om sig att göra livet svårt för sina invånare? Är det konstigt att invånare tappar respekten och förtroendet för kommunen?

==

Anm. Det kan vara lite intressant att jämföra byggnadsnämndens beslut med ett beslut som nämnden fattade i november 2021. Då beviljade nämnden bygglov för solpaneler på ett hus som innebar att taket blev svart i stället för rött. Borde inte Thorenius ha fått bygglov i efterhand om kommunen ska behandla alla invånare lika? (Se “Solceller i “SAAB”-området”.)

Anm. Det finns ett fall i Trollhättan från 2013 som har en del likheter med fallet i Vargön. Även där var Mark- och miljödomstolen inblandad. Domstolen dömde dock på ett annorlunda sätt än denna gång. Det kan ha berott på att tjänstepersoner och politiker i Trollhättan var mer flexibla och inlyssnande gentemot invånarna än i Vänersborg, i varje fall när allt ställdes på sin spets… Men varför är inte MMD konsekvent i bedömningen? (Det går att ladda ner den domen i MMD här.)

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Juta: Rättshaveri?

11 augusti, 2024 2 kommentarer

Bengt Davidsson och hans fru köpte fastigheten Restad 3:2, dvs Juta, i juni 2017. De sökte snabbt både bygglov och strandskyddsdispens för att renovera och bygga om huset.

Den 19 oktober 2017 fick Davidsson bygglov och den 17 april 2018 beslutade byggnadsnämnden om strandskyddsdispens. Det var då Davidssons Kafka-liknande kamp mot myndigheter och rättsväsende började. Det har jag skildrat i ett flertal blogginlägg. (Det går att läsa alla inlägg om man väljer “Kategorier” i högerspalten och sedan “Juta”. De senaste inläggen visas överst, men det är bara att scrolla… Det första inlägget skrev jag den 6 mars 2021 – ”Byggnadsförvaltningen och David på Juta (1/7)”.)

Davidsson har under åren kämpat mot Vänersborgs kommun i form av byggnadsförvaltning och byggnadsnämnd men också mot Länsstyrelsen i Västra Götaland och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Det har kostat Bengt Davidsson blod, svett och tårar, men också tid och pengar i form av juridisk hjälp. Det har varit en Davids kamp mot Goliat. Tyvärr dock med en annan utgång än den i Samuelsboken i Gamla Testamentet.

Som den minnesgode bloggläsaren erinrar sig så fattade byggnadsnämnden efter 5 år ett för paret Davidsson gynnsamt beslut. (Se “Idag fick Davidsson en tomt!”.) Det beslutet satte emellertid Länsstyrelsen stopp för. En ärendehandläggare, tillika granne med Davidsson (se “Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”), gjorde “tillsyn” på Juta och kom fram till att Davidsson inte skulle ha någon tomt mot öster. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Davidsson överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. (Se “Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)”.)

Måndagen den 15 januari 2024 avkunnades domen från Mark- och miljödomstolen. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Domstolen rättade ett flagrant fel som Länsstyrelsen hade gjort i sin dom (se “Lst kan inte lagen”) men fastställde i övrigt i stort sett Länsstyrelsens beslut. Den 26 februari skickade Davidsson och hans juridiska ombud på Advokatfirman Kjällgren in en överklagan till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm. (Se “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD)”.) Den 26 juni meddelades beslutet från Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD) (kan laddas ner här):

“Mark- och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd. Mark- och miljödomstolens avgörande står därför fast.”

Det var ett både oväntat och för Davidsson oerhört nedslående och bittert beslut. Det slog undan paret Davidssons drömmar och förhoppningar om en framtid med eget trädgårdsland och växthus där de kunde odla grönsaker, frukter och bär – precis som alla andra kan göra i sina trädgårdar i kommunen, t ex i Nordstan… Det blev inte heller någon gräsyta där barnbarnen skulle kunna leka och spela fotboll. Och då talar vi ändå inte om om den ekonomiska förlust som utgången i ärendet innebär… (En mäklare värderade fastigheten till nästan 3 milj kr mindre utan gräsytan framför huset mot älven.)

Mark- och miljööverdomstolen har egentligen inte motiverat sitt beslut. Den återger enbart vad som formellt gäller för att ge prövningstillstånd, nämligen:

“Prövningstillstånd ska ges om
– det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till,
– det inte går att bedöma riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till utan att prövningstillstånd ges,
– det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, eller
– det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.”

Och därefter konstaterar domstolen kort och skoningslöst:

“Mark- och miljööverdomstolen har gått igenom målet och kommit fram till att det inte finns skäl att ge prövningstillstånd i detta fall.”

Jag tror att alla som har satt sig in i strandskyddsärendet och tomtplatsavgränsningen på Juta har, precis som jag, tappar tilltron till rättsväsendet och till de juridiska experter som varit inblandade. Mark- och miljööverdomstolens beslut bekräftar den uppfattningen.

Mark- och miljödomstolen (MMD) har t ex inte följt de domar som Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) avkunnat och som är prejudicerande. (Se t ex “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (3)” och “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (4)”.) Davidsson och hans juridiska ombud hänvisade nämligen till ett flertal av MÖD:s domar i sin överklagan av både Länsstyrelsens beslut och sedan MMD:s dom. Varken Länsstyrelsen eller MMD följde prejudikaten från MÖD:s domar. Länsstyrelsen eller MMD kommenterade faktiskt inte ens domarna eller varför de ansåg att de t ex inte var relevanta.

Och sedan struntar MÖD i att MMD inte följer MÖD:s egna domar…

Det är otroligt. Det torde betyda att MÖD i praktiken har rationaliserat bort sig själv. För vad är överdomstolen till för om inte de underordnade domstolarna följer domarna…? Det torde kunna få hela rättsväsendet i gungning. För vad blir konsekvenserna när lagen tolkas på olika sätt av de olika miljödomstolarna? Det innebär ju att fastighetsägare och invånare i Sverige inte behandlas lika… Och inte heller vet vad som gäller.

Och konsekvenserna kan bli ännu mer ödesdigra. Nu ligger, som jag ser det, vägen öppen för enskilda tjänstepersoner och jurister att besluta och döma helt efter eget skön, efter egna uppfattningar och bedömningar. Och då riskerar juridiken att få mindre betydelse och godtycket och nyckfullheten större. Beslut och domar kan komma att bestämmas utifrån personliga övertygelser och egna värderingar, och ideologisk övertygelse. En miljöpartistisk ärendehandläggare på Länsstyrelsen eller domare i MMD kommer sannolikt till en helt annan bedömning och slutsats än en som sympatiserar med moderaterna. Och faktum är att Europadomstolen med all sannolikhet skulle göra en helt annan avvägning av de enskilda och allmänna intressena än vad som görs i byggnaden i Vänersborg som huserar både Länsstyrelsen och MMD…

Målar jag upp en alltför pessimistisk och mörk framtid? Jag tror inte det. Studerar man fallet Juta är det faktiskt inte svårt att få uppfattningen att denna verklighet redan är här. Fallet Juta visar nämligen att juristernas ståndpunkter handlar mer om personliga bedömningar och tyckanden, och mindre om juridik.

Det finns, för att ta ett exempel, faktiskt fyra beslut på olika tomtplatsavgränsningar på Juta sedan 2018 – och det trots att de faktiska förhållandena har varit exakt desamma. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Och vid varje tillfälle har respektive myndighet hävdat att beslutet har varit helt korrekt och helt enligt lagen… Det faller på sin egen orimlighet.

Den ökade betydelsen av tjänstepersonernas och juristernas personliga bedömningar på juridikens bekostnad syns emellertid allra tydligast när man jämför hur samma avdelning på Länsstyrelsen i Vänersborg bedömde Juta och Segelsällskapets fastighet i Sikhall (1:22). Det fanns slående likheter mellan de båda ärendena, men Länsstyrelsen värderade argumenten och bevisen på helt motsatta sätt. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Som jag ser det så är skillnaderna i Länsstyrelsens bedömningar och avgöranden i de här båda fallen så uppenbara att juristernas handlande borde prövas av domstol. Det handlar i ett sådant fall om misstänkt brott mot grundlagen. I Regeringsformen 1 kap 9 § står det:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Och frågan är nog också om inte juristerna i Mark- och miljödomstolen (MMD) skulle sitta på samma bänk i rättegångssalen…

Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) beslut att inte ge prövningstillstånd innebär att Davidssons kamp är slut, det blir ingen tomt ner mot älven. Vill makarna Davidsson odla grönsaker så får de skaffa en kolonilott eller odla krasse i en kruka i köket… Och vill barnbarnen spela fotboll så får de åka till någon tomt i Nordstan…

I verklighetens Sverige förlorade David kampen mot Goliat.

===

Blogginlägg om domen i Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsens roll:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Länsstyrelsens beslut om Blåsut

26 juli, 2024 Lämna en kommentar

De berörda grannarna vid skogs- och bergsområdet på fastigheten Blåsut 2:18 överklagade byggnadsnämndens beslut om att bevilja marklov till Blåsut Utveckling. Det gjordes den 9 respektive 11 juli. (Se “Marklovet överklagat för Blåsut Höjd”.)

Den 19 juli fattade Länsstyrelsen beslut i ärendet. Rubriken på beslutet hade följande lydelse:

“Överklagande av beslut om marklov för anläggande av väg på fastigheten Blåsut 2:18 i Vänersborgs kommun, nu fråga om inhibition”

Byggnadsnämndens beslut, som fattades på delegation av en tjänsteperson den 14 juni, hade som jämförelse rubriken:

“Marklov för ändring av marknivå”

Länsstyrelsen gjorde det “enkelt” för sig genom att egentligen bara bedöma ett av de anförda argumenten, “anläggande av väg”. Å andra sidan ansåg Länsstyrelsen att detta argument räckte för att fatta sitt beslut.

Länsstyrelsen beslutade:

“Länsstyrelsen förordnar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla och bifaller således yrkandet om inhibition.”

Hela ärendet stoppas tills vidare. Byggnadsnämndens beslut får inte börja verkställas förrän Länsstyrelsen har gjort en slutlig prövning av det överklagade beslutet.

Länsstyrelsens beslut är en seger för de klagande, om än en tillfällig sådan. Men då ska man faktiskt ha i åtanke att frågan om inhibition bedöms utifrån hur sannolikt det är att överklagandet kommer att bifallas av Länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skriver i beslutet:

“För att inhibition ska vara motiverat bör som regel krävas en tämligen hög grad av sannolikhet för att överklagandet kommer att bifallas eller för att verkställighet av det överklagade beslutet kommer innebära irreparabla skador på t.ex natur- eller kulturvärden.”

Det finns alltså stor anledning för de klagande att hysa en viss optimism inför framtiden. Det kan på tämligen goda grunder antas att Länsstyrelsen kommer att bifalla överklagandet.

Eller?

Länsstyrelsen motiverar sitt beslut om inhibition:

“Av de ritningar som finns i ärendet går inte att utläsa marknivåerna på Mandolinen 10 där den tänkta vägen ska ansluta. Det finns heller inget material som visar hur den nya infarten kommer att ansluta i förhållande till det bygglov för garage som XY och XX (namnen på de berörda fastighetsägarna; min anm) uppger att de erhållit. Det går därmed inte att avgöra om den nya anslutningen medför betydande olägenheter för dem.

Det går inte heller att avgöra hur stor utfyllnaden blir eftersom marknivån för den befintliga marken inte är angiven.

Marklovet kan i vart fall på dessa grunder komma att upphävas.

Med hänsyn till ovanstående finns skäl att besluta om att det överklagade bygglovet tills vidare inte får tas i anspråk. Yrkandet om inhibition ska därför bifallas. Länsstyrelsen kommer senare att avgöra ärendet slutligt.”

Blåsut Utveckling, som ansökte om marklov, ska få tillfälle att, senast den 9 augusti, avge ett yttrande i ärendet. (Det verkar dock inte som om byggnadsnämnden ska få yttra sig, vilket jag inte förstår orsaken till.)

Jag är tämligen övertygad om att Blåsut Utveckling kommer att lämna synpunkter och kompletterande uppgifter på det som Länsstyrelsen anser saknas. Och då kan man ju undra om Länsstyrelsen utifrån Blåsut Utvecklings yttrande kommer att godta marklovet… Hur tungt väger i så fall de klagandes andra argument…?

Det har vi ingen aning om eftersom Länsstyrelsen inte har kommenterat de andra argumenten. Kan det vara så att Länsstyrelsen anser att de argumenten är “mindre viktiga” eftersom Blåsut Utveckling inte behöver yttra sig om dessa… Eller blir det ytterligare möjligheter för Blåsut Utveckling att inkomma med synpunkter och kommentarer när Länsstyrelsen analyserar och bedömer de andra argumenten? Länsstyrelsen skriver ju:

“…kan i vart fall på dessa grunder…”

Det finns uppenbarligen andra grunder… Eller ska det tolkas som att det enbart är på denna grund marklovet kan upphävas? Det är inte helt lätt att veta om Länsstyrelsen faktiskt har begrundat och bedömt alla argument som de klagande anför – eller inte.

Jag kan tänka mig att de klagande vid den än så länge obebyggda skogsfastigheten pendlar mellan hopp och förtvivlan. De får leva i ovisshet ett tag till, men Länsstyrelsens beslut är ändå, som jag ser det, ett positivt beslut inför framtiden.

Det kan vara bra att veta att en överklagan av kommunala beslut beaktas och kan ge resultat.

Det finns anledning att återkomma till ärendet.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Rostvägen Blåsut

Brätte: Samhällsbyggnad dissas igen

18 juni, 2024 1 kommentar

Den 2 maj beslutade kommunstyrelsen att skicka ärendet “Vägval Brättelänken” på remiss (se “Brättelänken i KS” och “KS: Både enigt och oenigt”):

“Kommunstyrelsen remitterar till byggnadsnämnden, miljö- och hälsoskyddsnämnden och kultur- och fritidsnämnden att lämna synpunkter på samhällsbyggnadsnämndens utredning kring ny väg mellan Öxnered och Brätte.”

Vänersborgs kommun har alltså planer på att anlägga en väg söder om Vassbotten för att förbinda Öxnered/Skaven med Onsjö. Den planerade vägen går under namnet Brättelänken. Frågan för politikerna är om Brättelänken ska dras norr eller söder om gamla Brätte stad. (Se “Brättelänken – genom fornminnet!? (2/2)”.)

Samhällsbyggnadsnämnden, med undantag av James Bucci (V) och Tor Wendel (M), vill dra vägen norr om den undersökta delen av fornminnet Brätte. Nämnden menar att en ny bred väg med plats för bussar etc ska följa den nuvarande smala och lågtrafikerade vägen in mot och förbi Brätte. Det betyder att den nya vägen kommer att gå mellan det gamla stadsområdet och Vassbotten – mitt över det gamla Brättes outforskade handels- och hamnområde. Brätte som troligen är Sveriges enda oförstörda lämning av en stad som grundades på 1500-talet.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden behandlade remissen den 12 juni. Jag beskrev förvaltningens yttrande och beslutsförslag i blogginlägget “MH dissar SBN:s Brätteutredning”. Nämnden biföll förvaltningens förslag och gjorde några tillägg. Beslutet hade följande lydelse:

”Miljö- och hälsoskyddsnämnden ställer sig bakom förvaltningens yttrande över Vägval Brättelänken, daterad 2024-05-30 med följande tillägg:

Alternativet att förlägga bilvägen på den före detta banvallen och att cykelvägen istället kan dras i alternativ norr saknas. Syftet är att minimera lokalisering på jordbruksmark.

Förslaget på vägval Brättelänken, alternativ norr, saknar redogörelse för konflikten med miljöbalkens portalparagraf 1 kapitlet punkt 2, 3 och 4.

Argumentering angående lokaliseringsprincipen enligt miljöbalken 2 kapitlet 6 § behöver utvecklas och förtydligas.

Alternativ norr strider mot miljöbalken 3 kapitlet 6 § (naturvärden eller kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet ska så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön.) Motiv för att bryta mot miljöbalken saknas.

Kostnadsredovisningen på sidan12 i Trivectors utredning är bristfällig (sid 110 i Vägval Brättelänken). Kostnader för arkeologisk undersökning för alternativ norr saknas för sträckan vid Brätte. Detta medför att en rättvis viktning av de olika vägalternativen inte är möjlig.”

Idag tisdag behandlade byggnadsnämnden remissen från kommunstyrelsen. Förvaltningens förslag till remissvar var en rejäl sågning av utredningen, en ordentlig diss, precis som miljö- och hälsoskyddsnämndens remissvar. Byggnadsnämnden biföll beslutsförslaget:

“Byggnadsnämnden beslutar att yttra sig i enlighet med bilaga.”

Bilagan, dvs yttrandet, sammanfattades av förvaltningen:

“Byggnadsnämnden bedömer att den utredning som Samhällsbyggnadsnämnden tagit fram är ofullständig och inte kan ligga till grund för val av vägalternativ.”

En ofullständig utredning… Och det var bara början…

“En stor brist är [att] det saknas en utredning som visar vilka konsekvenser vägalternativ 1 (=det norra alternativet; min anm) skulle ha på riksintresset för kulturmiljövården, Brätte-Vassända. Länsstyrelsen har i sitt granskningsyttrande över FÖP Vänersborg/Vargön varit tydlig med att vägalternativ 1 skadar riksintresset.”

Det betonas att Länsstyrelsen har varit tydlig, det norra vägalternativet “skadar riksintresset”. Det verkar definitivt som om förvaltningen tycker att det är mycket märkligt, och anmärkningsvärt, att samhällsbyggnadsförvaltningen verkar ha missat Länsstyrelsens inställning helt. Och det kan jag i så fall hålla med om.

Byggnadsförvaltningen avslutar sammanfattningen:

“Utöver utredningens brister avseende riksintresset för kulturmiljövård saknas beskrivningar och bedömningar utifrån fler aspekter såsom jordbruksmarkens värden, påverkan på strandskydd, framtida bebyggelse. De fakta som framkommit i naturvärdesinventeringen och andra naturutredningar har inte hanterats eller vägts in i helheten på ett konsekvent sätt.”

Det finns med andra ord flera och stora brister i Brätteutredningen. Det har påpekats av Miljö- och hälsoskyddsnämnden och nu Byggnadsnämnden – som har hittat ännu fler brister. Efter sommaren antar jag att kultur- och fritidsnämnden kommer att späda på kritiken ytterligare.

Byggnadsnämnden lägger alltså väldigt stor tyngd vid att Brätte är ett riksintresse. I yttrandet som är på två A4-sidor hittar vi formuleringar som:

  • “Riksintressen ska enligt 3 kap 6 § miljöbalken så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada dessa miljöer.”
  • “I Vägval Brättelänken beskrivs både alternativ 1 och 2 som möjliga alternativ utifrån vad som framkommit i den arkeologiska utredningen. Det är en missvisande slutsats eftersom riksintresset Brätte-Vassända riskerar att utgöra ett stort hinder om det inte kan påvisas att det inte påverkas av vägdragningen.”
  • “Fornlämningar är skyddade av kulturminneslagen och ingrepp i fornlämning kräver tillstånd från länsstyrelsen.”
  • “Länsstyrelsen är … tydlig med att alternativ 1 skadar riksintresset.”

Och först det absolut sista stycket i yttrandet beskrivs vad som saknas och inte hanterats, dvs det som står ovan i sammanfattningen.

Det blir alltmer tydligt att kommunstyrelsens beslut att remittera ärendet Brätte-länken till några nämnder var tämligen meningslöst. Tjänstepersoner på tre olika förvaltningar får ägna arbetstid åt en utredning som till och med kommunstyrelsen borde ha insett var helt undermålig. Å andra sidan kanske det kan bli en läxa för samhällsbyggnadsnämnden att faktiskt inte lämna ifrån sig utredningar av denna bristfälliga kvalité.

===

Tidigare blogginlägg om Brätte:

Kategorier:Brätte, Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Miljö o Hälsa, Samhällsbyggnadsnämnden

Brättelänken i KS

28 april, 2024 1 kommentar

På torsdag, den 2 maj, sammanträder kommunstyrelsen (KS) i Vänersborgs kommun. Det är både utbildning och många ärenden. Ett av ärendena handlar om den så kallade Brättelänken.

Brättelänken kallas den väg som planeras anläggas mellan Öxnered/Skaven till/mot Onsjöområdet. Vägen kommer att gå vid Brätte och problemet är då – ska Brättelänken gå norr om de undersökta, och synliga, fornlämningarna i Brätte eller söder om dem?

Den norra vägsträckningen föreslås följa den nuvarande smala och lågtrafikerade vägen in mot och förbi Brätte. Det betyder att den nya vägen kommer att gå mellan det gamla stadsområdet och Vassbotten.

Den södra vägsträckningen ska enligt planerna utgå från den så kallade Edsvägen mellan Vänersborg och Båberg, dvs väg 2025, i direkt närhet till bron över fd järnvägen vid Brätte ridskola. Den nya vägen tänker man ska gå parallellt med den befintliga cykelbanan på gamla banvallen och sedan genom delvis obruten terräng.

Brättelänken har behandlats i samhällsbyggnadsnämnden. I underlaget till KS (kommunstyrelsen) står det:

“Samhällsbyggnadsnämnden har nu förordat det nordliga alternativ 1 utifrån en sammanvägd bedömning.”

Nämnden tycker med andra ord att det nordliga alternativet är att föredra. Det var bara James Bucci (V) som förespråkade den södra vägsträckningen. (Tor Wendel (M) deltog inte i beslutet.)

Jag har läst samhällsbyggnadsnämndens underlag och kan inte hålla med. Det var ingen sammanvägd bedömning. Eller kanske snarare, en sammanvägd bedömning utifrån ett bristfälligt underlag. Det saknades nämligen en mängd fakta, framför allt om Brättes unika kulturhistoriska betydelse. Förvaltningen missade t ex den arkeologiska undersökningen av Brätte som utfördes av Bohusläns Museum 2019. (Den kan laddas ner här och du kan läsa mer om vad den kom fram till här.) Men inte nog med att det saknas relevanta och väsentliga uppgifter, nämnden motiverar inte heller särskilt tydligt varför den förordade det norra alternativet.

Det gör däremot kommunstyrelseförvaltningen som uppenbarligen också har noterat denna brist. På torsdag ska KS fatta följande beslut:

“Kommunstyrelsen remitterar till byggnadsnämnden, miljö- och hälsoskyddsnämnden och kultur- och fritidsnämnden att lämna synpunkter på samhällsbyggnadsnämndens utredning kring ny väg mellan Öxnered och Brätte.”

Det är alltså inget beslut om själva vägsträckningen som kommunstyrelsen ska fatta. KS ska inte ens lämna några egna synpunkter på förslaget från samhällsbyggnadsnämnden. Den ska “bara” skicka ut förslaget på remiss till ett antal nämnder. Remissen består fortfarande enbart av underlaget från samhällsbyggnads. Däremot sammanfattar alltså KS-förvaltningen det som talar för den norra sträckningen på Brättelänken:

  • “Ca 15% lägre byggkostnad”
  • “Följer befintlig vägsträckning och undviker i största möjliga mån att brukad jordbruksmark tas i anspråk”
  • “Skapar förutsättningar att göra ”Gamla Brätte” och Vassbotten-området mer tillgängligt genom bättre parkeringsmöjligheter för bil/cykel och att i projektet möjliggöra nya anslutningar in i kultur- och naturområdet.”
  • “Tillgodoser både Ridskolan och Brättehaga gårds önskemål om placering”
  • “Skapar en naturlig och möjlig förutsättning för vägens fortsättning (från Brätte) ner mot/till Onsjö-området.”

Det är argument som läsaren själv får avgöra hur viktiga och avgörande de är. Jag vill bara kort kommentera två av dem. Den lägre byggkostnaden är dels inte särskilt mycket lägre och dels bortser den från kostnaderna för de arkeologiska undersökningar som måste göras. De undersökningarna torde snabbt komma upp i summor som gör denna vägsträckning betydligt dyrare. Jag reagerar också på att Brätteområdet skulle bli mer tillgängligt genom att bygga en större väg och parkeringar mitt i fornminnesområdet. Om dessa anläggs blir det inte särskilt mycket kvar att tillgängliggöra, mer eller mindre stora delar av fornminnesområdet skulle förstöras. I Kulturmiljölagen så står det i 2 kap 2 §:

“Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.”

Området mellan de 25% av Brätte stad som är undersökt och Vassbotten, där den norra vägsträckningen ska passera, är ett viktigt område. Det låg alldeles vid staden och nära vattnet där bryggorna fanns. Det var antagligen platsen för mycket rörelse och en livlig verksamhet med lastning, lossning, handel, värdshus, marknadsplats osv.

Det står egentligen inget i underlaget, varken i samhällsbyggnadsnämndens eller kommunstyrelseförvaltningens, om vad som talar för det södra alternativet eller vad det är som talar mot det norra. På det sättet är underlaget tämligen ensidigt och subjektivt. Det finns dock några “garderingar” i underlaget till KS…

KS-förvaltningen skriver att Länsstyrelsen i flera sammanhang:

“uttryckt tveksamhet kring framför allt alternativ 1 (=det norra alternativet; min anm), eftersom vägen då passerar centralt genom riksintresseområdet för kulturmiljövården Brätte-Vassända.”

När Länsstyrelsen yttrar sig över funderingarna om Brättelänken i den Fördjupade Översiktsplanen 2023 så låter den “uttryckta tveksamheten” så här:

“Länsstyrelsen bedömer att utbyggnad av befintlig vägsträckning genom riksintresset medför påtaglig skada på riksintresset och bör därmed utgå.”

Det är som jag ser det tendentiöst att formulera Länsstyrelsens ståndpunkt som att den enbart är “tveksam”… Länsstyrelsen har för övrigt befogenhet att stoppa Brättelänken och bör kanske bemötas med viss respekt… Brätteområdet är klassat som riksintresse av Riksantikvarieämbetet den 5 november 1987. Klassningen som riksintresse innebär att området kring Brätte erkänns som särskilt värdefullt och betydelsefullt för hela landet. När en plats klassas som riksintresse får den en särskild status och ett starkare skydd i lagstiftningen.

Motiveringen till att Brätte klassas som riksintresse är (se Länsstyrelsen ”Värdebeskrivning för riksintresse”):

”Fornlämningsmiljöer på kommunikationsmässigt strategisk plats av stor betydelse för handeln mellan Vänerlandskapen och västerhavet med lämningarna efter staden Brätte från 1500- till 1600-talen och efter Vassända medeltidskyrka.”

När museichef Peter Johansson fick reda på kommunens planer med Brättelänken skrev han ett brev till kommunen där han uttryckte sina synpunkter. Peter Johansson är en av de mest kunniga vi har på området, men brevet finns inte med i underlaget till kommunstyrelsen. Det tycker jag är anmärkningsvärt. (Du kan läsa hela Peter Johanssons brev här.)

Museichef Johansson skriver bland annat:

“I den bilagda handling, ”Vägval Brättelänken” 2023-09-11, som bifogas Samhällsbyggnadsnämndens beslut framkommer inte de synnerligen höga värden fornlämningen Brätte besitter. Fornlämningen efter Brätte stad är klassad som ett riksintresse vilket innebär att dess kulturhistoriska värde är betydligt högre än de flesta andra fornlämningar och dess skyddsvärde därmed också betydande. … Det område där väg i Alternativ 1 föreslås att anläggas utgörs av det för köpstaden Brätte så viktiga hamnområdet där det finns lämningar av såväl byggnader som körväg, stenmurar m.m.”

Peter Johansson är mycket tydligt:

“Att genomföra Alternativ 1 skulle innebära betydande och oåterkalleliga skador på en fornlämning av största betydelse för förståelsen av Vänersborgs historia. Detta gäller då inte endast de värdefulla delar av fornlämningen som skövlas utan även helhetsintrycket i detta unika område som undsluppit större exploateringar i närmare 400 år.”

När Brättelänken behandlades i samhällsbyggnadsnämnden yrkade min partivän James Bucci (V):

“Samhällsbyggnadsnämnden föreslår kommunstyrelsen att uppdra till samhällsbyggnadsnämnden att starta projektering med inriktning mot alternativ 2 – södra alternativet.”

På torsdagens KS-sammanträde tänker jag nog yrka på i stort sett samma sak, typ:

“Kommunstyrelsen uppdrar till samhällsbyggnadsnämnden att starta projektering med inriktning mot alternativ 2 – södra alternativet.”

Det är bara slöseri med tid, och pengar, att fortsätta diskutera och analysera den norra vägsträckningen.

Politikerna måste visa respekt för historien. Som museichef Johansson också skrev i sitt brev till kommunstyrelsen om Brätte:

”Detta innebär det för landet närmast unika att lämningarna av en 15-1600-talsstad ligger orörda i terrängen och ännu synbara.”

Det kan väl inte bara vara Vänsterpartiet av de politiska partierna i Vänersborgs kommun som vill slå vakt om historien och om riksintresset Brätte…? 

===

Jag har skrivit väldigt mycket om Brätte och Brättelänken och har försökt att få med alla möjliga och omöjliga argument. Det känns som om jag skulle vilja upprepa dem alla, men då skulle detta blogginlägg få ytterligare 2-3 delar. Jag nöjer mig med att hänvisa till mina tidigare blogginlägg.

Kategorier:Brätte, KS 2024, Länsstyrelsen, Samhällsbyggnadsnämnden

Brätte: FÖP 2023 (2)

7 april, 2024 3 kommentarer

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på gårdagens inlägg “Brätte: TTELA och ÖP 2017 (1)”.

Naturligtvis borde politikerna i samhällsbyggnadsnämnden ha fått information från tjänstepersonerna i sin förvaltning om “Översiktsplan 2017”. Planen, och tillhörande bilagor, borde ha varit ett viktigt underlag inför beslutet den 29 februari om var Brättelänken skulle anläggas. (Se “Brättelänken – genom fornminnet!? (2/2)”.) Särskilt borde Länsstyrelsens granskningsyttrande ha lyfts för den “nya” nämnden. Då borde inte beslutet ha blivit att dra vägen rakt igenom de ouppgrävda och outforskade fornminnena.

Men… 

Den 15 februari 2023 antogs “Fördjupad Översiktsplan Vänersborg-Vargön“ av kommunfullmäktige – och då var de nuvarande ledamöterna i samhällsbyggnadsnämnden med, både i nämnden och flera av dem också i fullmäktige…

En fördjupad översiktsplan spelar en central roll i kommunernas planering genom att ge en mer detaljerad och specifik vägledning för markanvändning och samhällsplanering. Den är inte juridiskt bindande, vilket inte heller Översiktsplanen är, men är (enligt Chat GPT):

“ett kraftfullt verktyg för att styra och forma den fysiska, ekonomiska och miljömässiga utvecklingen inom en kommun på ett sätt som tar hänsyn till både nuvarande och framtida behov och mål.”

Och även en fördjupad översiktsplan granskas av Länsstyrelsen…

I “Fördjupad Översiktsplan Vänersborg-Vargön” (FÖP) står det mycket om Brätte redan i huvuddokumentet:

“G32 – Gamla Brätte fornlämningsområde. Området är en viktig fornlämningsmiljö som kan utvecklas som besöksmål. Det är av stor vikt att ta hänsyn till kulturhistoriska och biologiska värden men också att området fredas som vackert och stillsamt grönområde.”

Även området utanför själva det uppgrävda fornminnesområdet är betydelsefullt enligt FÖP:en:

“N15 – Vassändaviken. Området utgör ett varierat och ålderdomligt kulturlandskap. Vassändaviken med Brätte har mycket stora natur- och kulturhistoriska värden. En artrik flora är knuten till naturbetesmarkerna. Viken utgör en värdefull fågellokal och uppväxtområde för fisk. Förekomst av grova träd, främst ek. Landskapsbilden med hävdade öppna betesmarker kring Vassändaviken och sparsamt med bebyggelse skapar en tilltalande miljö lämpad för tätortsnära friluftsliv. Området undantas från markexploatering. Odlingslandskapet hävdas genom bete och/ eller slåtter.”

Och vidare om samma område (se kartan ovan):

“K24 – Brätte och Vassändaviken. Riksintresse för kulturmiljövård. Vid osäkerhet om en åtgärd kan komma att påverka riksintresset negativt ska länsstyrelsens kulturmiljöenhet höras. Marken runt gamla staden Brätte undantas från exploatering. Vid ändring av vägen genom området ska stor hänsyn tas till kulturmiljön. Vassändavikens strandängar hålls öppna genom bete och slåtter för att natur- och kulturvärdena ska bestå. Strandområdet mellan Nygårdsängen och Brätte utvecklas för rekreation och hålls tillgängligt för allmänheten. Området tolkas som särskilt värdefull miljö i plan- och bygglagens mening.”

“Marken runt gamla staden Brätte” ska undantas från exploatering säger FÖP:en. Det torde gälla även de områden av Brätte som inte är uppgrävda och utforskade. Det är ju faktiskt troligt att upp mot 75% av gamla Brätte stad fortfarande döljer sig under marken. Och jag undrar om samhällsbyggnadsnämnden har tillfrågat och underrättat Länsstyrelsens kulturmiljöenhet innan beslutet…

Det här är information som politikerna i samhällsbyggnadsnämnden borde ha fått, eller själva kommit ihåg, innan de fattade beslutet om den nordliga vägsträckningen (se vägsträckning 1 på flygbilden). Huvuddokumentets skrivningar stöds självklart av den så kallade utredningsdelen:

“Brätte-Vassända är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården genom de historiska lämningarna efter handelsplatsen Brätte och den medeltida ruinen från Vassända kyrka med kyrkogård.”

Man kan sammanfattningsvis konstatera att skrivningarna i den Fördjupade Översiktsplanen är ännu tydligare än i Översiktsplanen 2017. Det är för mig en gåta att inte FÖP:ens skrivningar fanns med i underlaget till samhällsbyggnadsnämnden den där olyckliga sammanträdesdagen i slutet av februari.

Länsstyrelsen yttrade sig över kommunens fördjupade översiktsplan. I FÖP:ens huvuddokument sammanfattas Länsstyrelsens granskningsyttrande:

“Länsstyrelsen bedömer att utbyggnad av befintlig vägsträckning genom riksintresset för kulturmiljövård Brätte-Vassända medför påtaglig skada på riksintresset och bör därmed utgå. Det södra alternativet gränsar till riksintresset och ska samrådas med Länsstyrelsen i kommande process.”

Hela yttrande från Länsstyrelsen hade följande lydelse (min fetstil):

“Brätte – Vassända. Kommunen planerar en ny vägförbindelse mellan Öxnered – Edsvägen. Av granskningshandlingarna framgår det att kommunen fortsatt planerar inom ett brett stråk som innefattar utbyggnad av befintlig väg samt ny väg söder om riksintresset. Länsstyrelsen bedömer att utbyggnad av befintlig vägsträckning genom riksintresset medför påtaglig skada på riksintresset och bör därmed utgå. Det södra alternativet gränsar till riksintresset och ska samrådas med Länsstyrelsen i kommande process.”

Den norra vägsträckningen, dvs mellan Brätte och Vassbotten och som nämnden fattade beslut om (med undantag av James Bucci, V), borde utgå… Det är ett mycket tydligt ställningstagande av Länsstyrelsen. Och det ger om inte annat även en tydlig signal om hur Länsstyrelsen kommer att ställa sig till ett eventuellt kommunalt beslut, om kommunstyrelsen skulle gå på samma linje som samhällsbyggnadsnämnden…

När jag tittade i mina anteckningar från kommunfullmäktiges sammanträde, när FÖP:en antogs, så sa jag:

“Länsstyrelsen är också kritisk till utbyggnaden av Brättelänken, en ny väg mellan Onsjö och Öxnered. Den får naturligtvis inte gå för nära gamla Brätte.”

Jag kunde naturligtvis ha varit tuffare, men det var ändå en markering. Och FÖP:en tog inte ställning till vägdragningen, men avrådde, som jag såg det, från det norra alternativet.

Till sist.

Det är viktigt att komma ihåg att fornlämningarna på Brätte är ett riksintresse. Det betyder att det är ett nationellt betydelsefullt område och att området (se Boverket – “Riksintressen är nationellt betydelsefulla områden”):

“innehåller nationellt viktiga värden och kvaliteter.”

Riksintressen ska beaktas i den kommunala planläggningen och har koppling till 13 olika lagar. Det står i en broschyr utgiven av Boverket, “Riksintressen – nationella värden och möjligheter” (kan laddas ner här). Broschyren konstaterar att:

“Riksintressen är ett sätt för staten att påverka och bevaka intressen av särskild nationell betydelse inom samhällsplaneringen.”

I Kulturmiljölagen så står det redan i 1 kap 1 §:

“Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön.”

Och i 2 kap 2 §:

“Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.”

Men jag tycker ändå att den gamla Lagen om fornminnen från 1942 uttryckte det, med några ålderdomliga formuleringar, allra mest kraftfullt, och på sätt och vis ganska vackert (1 kap 1 §):

“Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare inbyggare, äro ställda under lagens hägn.”

Det kan väl inte bara vara Vänsterpartiet i Vänersborgs kommun som vill slå vakt om historien och om riksintresset Brätte…?

==

Blogginlägg i denna serie:

Kategorier:Översiktsplan, Brätte, Länsstyrelsen, Samhällsbyggnadsnämnden

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)

12 mars, 2024 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

I Sverige är det av tradition svårt att överklaga beslut på miljöområdet och i strandskyddsfrågor har det varit ännu svårare. Det är särskilt svårt, i stort sett omöjligt, att t ex överklaga en dispens som beviljats någon annan. Som “X” och Jan Andersson har gjort på Sikhall 1:22.

 För att ha en möjlighet att kunna överklaga måste man åberopa ett enskilt intresse för att anses som sakägare. Om man endast åberopar allmänna intressen anses man inte vara sakägare och man har då inte rätt att överklaga. Det finns dock undantag som för t ex ideella föreningar. (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen uttrycker det på följande sätt i beslutet om att avvisa “X” och Anderssons överklaganden av byggnadsnämndens beslut om Sikhall 1:22:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

I praktiken har det alltså blivit Länsstyrelsen som har fått till uppgift att ta tillvara allmänhetens intressen. Och det är en intressant ordning eftersom de som sitter och beslutar på Länsstyrelsen inte är demokratiskt valda. Och det blir ju särskilt intressant i Sikhall 1:22…

Strandskyddet har ju som bekant två syften: att långsiktigt trygga allmänhetens tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. (Miljöbalken 7 kap 13 §.) Och så anser en jurist på Länsstyrelsen att det är okej att ett privatiserande staket får sättas upp runt fastigheten (juristen hade tydligen dessutom missat en dom från MÖD 2020 om staket – se M 7394-19) och att ett grillhus med tak får finnas alldeles bredvid strandkanten. Och ingen i allmänheten får överklaga… Och inte heller Gestads Hembygdsförening eftersom det enligt Länsstyrelsen saknas 20 medlemmar… (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Det är i Miljöbalken 16 kap 12 § som man kan hitta en definition på “sakägare”, dvs det man måste vara för att kunna överklaga ett beslut:

“Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot”

Det är inte helt solklar definition. Det är inte heller lätt att tolka och tillämpa den i konkreta situationer. Det hänvisas på flera ställen, bland annat gör Länsstyrelsen det, till regeringens proposition om Miljöbalken från 1997 (kan laddas ner här). Där står det en sammanfattning som verkar vara giltig än idag:

“Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Ibland uttrycks det på det enkla sättet att sakägare är den som saken angår. Klart är dock att en person på ett mer konkret sätt måste vara berörd av ett beslut för att anses som sakägare. Ett annat ibland använt uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

Vi känner igen formuleringar från Länsstyrelsens beslut.

Det är alltså svårt att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Det har utformats en praxis men jurister, forskare och andra har stött och blött frågan i många år. Det har diskuterats och det har skrivits böcker om delaktighet och talerätt i miljömål, om lagstiftningens mål blir uppfyllda genom den nuvarande regleringen osv. Det har delvis skett en förskjutning i uppfattning, så har t ex MÖD slagit fast att Svenska Naturskyddsföreningen uppfyllde kriterierna för klagorätt i Miljöbalken (M 3100-12). Diskussionen fortsätter. Det finns t ex krafter i riksdag och regering idag som bland annat vill flytta en stor del av ansvaret i strandskyddsfrågor från Länsstyrelserna till kommunerna.

I propositionen ovan (s 485) står det något som myndigheter som Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar har tagit fasta på:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Formuleringen står alltså i en proposition, i ett förslag från regeringen. Den finns inte med i Miljöbalken. Istället menade propositionen att frågan om vem som skulle vara sakägare skulle överlämnas till rättstillämpningen. Praxis skulle klargöra frågan. Och då har regeringens formulering gällt som “lag” och rättesnöre.

Länsstyrelsen har i avvisningen av “X” och Jan Anderssons överklagande hänvisat till prejudicerande domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag har tittat igenom alla dessa domar, och det är inte mycket att säga om. Länsstyrelsens beslut grundar sig så vitt jag kan bedöma på de domar av MÖD som Länsstyrelsen har angett. I flera domar har emellertid MÖD haft ”djupare” diskussioner och resonemang som visar att det inte alltid är helt enkelt att navigera i alla situationer för att komma fram till en slutsats. Det bortser Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar (MMD) ifrån. Men det kanske är en signal från MÖD att de borde anta en “vidare”, mer reflekterande och tillåtande hållning… Sedan är ju också frågan, har Länsstyrelsen hänvisat till alla relevanta domar?

Länsstyrelsen nämner i sitt beslut Århuskonventionen. Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Konventionen handlar om att myndigheter ska visa öppenhet och ge allmänheten tillgång till information, att medborgare ska få delta i beslut och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Det är det sista som är mest intressant i det här sammanhanget.

Naturvårdsverket skriver att allmänheten har rätt att:

“under vissa förutsättningar få tillgång till domstolsprövning eller prövning i administrativ ordning av myndigheters eller personers handlingar, eller underlåtenheter att handla i strid med nationell miljörätt.”

I en dom i Miljööverdomstolen (MÖD 2012:47) diskuteras Århuskonventionen och dess eventuella konsekvenser för svensk del:

“…Allmänheten utgörs av såväl fysiska och juridiska personer som föreningar, organisationer och grupper (artikel 2.4). … Några inskränkningar i klagorätten anges inte.”

Århuskonventionen tycks ha större ambitioner för allmänhetens deltagande än svensk lagstiftning. Det finns t ex inga inskränkningar i klagorätten skriver MÖD, men i Sverige har praxis blivit en formulering från en regeringsproposition:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Och i en senare dom skriver MÖD (MÖD 2015:8) faktiskt:

“Konventionen syftar bland annat till att ge berörda enskilda och miljöorganisationer en bred tillgång till rättslig prövning…”

Länsstyrelsen skriver i sitt beslut om “X” och Andersson:

“Länsstyrelsen bedömer att det inte har framkommit något som ger anledning att anta att de nationella reglerna inte uppfyller Århuskonventionens krav på tillgång till en effektiv prövning.”

Jag är inte helt bekväm med Länsstyrelsens formulering… Det kan knappast vara Länsstyrelsens i Vänersborg uppgift att pröva de nationella reglerna… Formuleringen verkar snarast vara ett sätt att glida undan de aktuella överklagandena. Kanske Länsstyrelsen borde ha tittat på följande resonemang av MÖD, som återfinns i domen M 7960-14 från 2015:

“Vid bedömningen av klagorättens omfattning i fråga om bl.a. strandskyddsdispens, landskapsskyddsförordnande och beslut efter anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken har en avgörande betydelse lagts vid vad som bedömts vara det skyddsvärda intresset med den rättsregel som varit aktuell vid prövningen. En sådan utgångspunkt kan ses som ett uttryck för den s.k. skyddsnormsläran. Följaktligen har enskilda inte kunnat komma till tals i exempelvis mål om strandskydd eftersom syftet med strandskyddsreglerna inte är att skydda enskilda utan allmänna intressen. Det kan ifrågasättas om en strikt tillämpning av skyddsnormsläran är förenlig med dagens syn på frågan om klagorätt på miljörättens område. Avgränsningen är också tveksam ur ett Århuskonventionsperspektiv och behöver mot den bakgrunden analyseras närmare i varje enskilt fall.”

Sakägarbegreppet är alltså väldigt luddigt i Miljöbalken. Dessutom förändras och utvecklas förhållanden och värderingar med tiden. Det händer mycket på miljö- och strandskyddsområdet, både i Sverige och internationellt. MÖD:s resonemang om klagorätten i ovanstående dom (M 7960-14) pekar på att en förändring kan vara på väg. Men samtidigt måste jag säga att det borde vara läge för Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) att kanske pröva några rättsfall för att klargöra och definiera begreppen sakägare och talerätt på ett avsevärt tydligare sätt. Det kan inte vara så att Mark- och miljödomstolar i Sverige (MMD) ska analysera varje enskilt fall närmare… Fram tills eventuella prejudicerande domar i MÖD kan det bli så att bedömningar från Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar i Sverige kommer att skilja sig åt och att invånare behandlas olika beroende på var i landet de bor.

Det man slutligen kan konstatera är att det än så länge inte finns någon praktisk möjlighet för en enskild att överklaga ett beslut baserat på ett allmänt intresse, i varje fall inte i Vänersborg. Det är orimligt enligt min uppfattning. En jurist på Länsstyrelsen ska inte ensam kunna företräda allmänhetens intressen.

Det vore tämligen meningslöst för “X” och Jan Andersson att som enskilda personer överklaga Mark- och miljödomstolens (MMD) beslut. Däremot finns det vissa möjligheter att Gestads Hembygdsförening skulle kunna få gehör för ett överklagande till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det råder tydligen skilda meningar på antalet medlemmar i föreningen (är de fler än 100?), och vad betyder det att ha allmänhetens stöd som det står i Miljöbalken. Det skulle möjligtvis också kunna vara ett argument att MÖD borde definiera och bli tydligare med sakägarbegreppet. Det skulle även vara av intresse att synkronisera och harmoniera svensk rättstillämpning med de större ambitioner som kan utläsas i Århuskonventionen.

Ja, det var några funderingar som jag har fått efter att ha studerat besluten från Länsstyrelsen och domen från Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg. För övrigt avslog även Förvaltningsrätten i Göteborg Jan Anderssons överklagan. Byggnadsnämndens beslut var lagligt fattat. Förvaltningsrätten tittar inte på innehållet i beslutet.

Författaren Joseph Heller hade kunnat illustrera moment 22 på ett lika bra sätt i sin roman med exempel från Vänersborg.

===

Inlägg i denna bloggserie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)

10 mars, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)”.

En privatperson, “X”, och Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson överklagade byggnadsnämndens beslut att ge strandskyddsdispens till Vänersborgs Segelsällskap. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det gav Länsstyrelsen en del huvudbry. Det är nämligen enligt svensk rättspraxis inte möjligt för alla utan urskillning att överklaga beslut. Länsstyrelsen undrade därför på vilket sätt Gestads Hembygdsförening och “X” var berörda av det överklagade beslutet. 

“X” menade bland annat att han tillhörde den allmänhet som har rätt till tillgång och användning av strandområden. Jan Andersson skrev till Länsstyrelsen (jag citerar ur Länsstyrelsens sammanfattning):

“…föreningen värnar om platsens karaktär utan avgränsande staket på ett så kulturellt viktigt besöksmål som Sikhall. … En av orsakerna till att stiftelsen Sikhalls magasin upplöstes var just att stärka lokalt inflytande kring hamnen där det fanns en vision för området att fritt kunna röra sig på bryggor.”

Det dög inte:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen motiverade beslutet med att:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen”

Länsstyrelsen gjorde följaktligen inte någon bedömning av de överklagandes argument i frågan om byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av att själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Länsstyrelsen menade att sådan var lagen, alla har inte rätt att överklaga beslut. Länsstyrelsen gav exempel på både lagparagrafer och prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) för att förklara och motivera sitt beslut.

 För dem som överklagar blir det emellertid ett dilemma, ett moment 22 om man så vill. De överklagar därför att de anser att byggnadsnämnden genom sitt beslut brutit mot Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen. De har läst lagen och de har prejudicerande domar från MÖD, de har vittnen, dokument och fotografier etc för att kunna hävda och styrka sin uppfattning. Men de fråntas möjligheten att argumentera för sin sak i domstol… De har ingen chans att få rättvisa skipad och lagen att gälla lika för alla.

Innan jag går in ytterligare på Länsstyrelsens argument och motiveringar för sitt beslut ska jag gå händelserna i förväg. Jan Andersson och “X” överklagade nämligen Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg.

MMD meddelade sin dom i ärendet tämligen snabbt och lätt:

“Som länsstyrelsen anfört är rätten att överklaga beslut enligt miljöbalken begränsad. Rätten att överklaga är särskilt begränsad vad gäller beslut om områdesskydd såsom strandskydd. Här har bara den som har ett av rättsordningen skyddat enskilt intresse rätt att överklaga. Som länsstyrelsen anfört ska det allmänna intresset i dessa frågor bevakas och tillvaratas av myndigheter och vissa föreningar.”

Mark- och miljödomstolen gör alltså inte heller någon bedömning i sakfrågan. Domstolen bara konstaterar att den delar:

“länsstyrelsens bedömning att Jan Andersson (respektive “X”; min anm) inte är berörd av beslutet på sådant sätt att han har rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut.”

MMD avslår därför de båda överklagandena.

Mark- och miljödomstolen motiverar inte sin dom mer än så. Den anför inga lagparagrafer eller domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), MMD hänvisar bara till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen motiverar dock sina domar på ett utförligt sätt.

Länsstyrelsen utvecklar motiveringen till sitt beslut att avvisa överklagandena (se ovan): 

“I ärenden som enbart gäller prövning av vissa allmänna intressen, till exempel strandskyddsärenden, anses som huvudregel varken närboende, ägare av berörd fastighet eller övriga enskilda ha klagorätt (jämför MÖD 2001:29, MÖD 2010:4 och MÖD 2011:44). Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.
“X” och Jan G Andersson har till stöd för sina överklaganden bara åberopat allmänna intressen.
Länsstyrelsen bedömer att den beviljade strandskyddsdispensen som sådan inte påverkar deras rättsställning på så sätt att de har rätt att överklaga kommunens beslut.”

Och det tycks vara ett enkelt och oomtvistligt beslut. Men Gestads Hembygdsförening då? I Miljöbalken 16 kap. 13–14 §§ står det:

“…får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som
   1. har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, (eller att “tillvarata friluftsintressen”, 14 §; min anm)
   2. inte är vinstdrivande,
   3. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
   4. har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Länsstyrelsen slår fast i sitt beslut:

“Länsstyrelsen anser inte att Gestads Hembygdsförening har visat att föreningen uppfyller kriterierna i 16 kap. 13–14 §§ miljöbalken. Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att föreningen har 80 medlemmar enligt protokollet från styrelsemötet den 8 januari 2024. Föreningen har därför inte rätt att överklaga kommunens beslut.”

Det tycks som att Länsstyrelsen anser att Gestads Hembygdsförening uppfyller 3 av 4 av Miljöbalkens kriterier, men det fattas 20 medlemmar i föreningen. Och därför förlorar de sin rätt att överklaga… (Jag vet inte hur det här hänger ihop eftersom hembygdsföreningen redovisar 186 personer i sitt medlemsregister. Om Länsstyrelsen har fel så kan naturligtvis det vara ett skäl för att överklaga.)

Det kan tyckas mycket småaktigt att rätten att överklaga skulle upphävas på grund av att det saknas en handfull i en förening (om det nu gör det), men Miljöbalken är tydlig. Å andra sidan står det ju också i lagparagrafen:

“eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Det har Länsstyrelsen inte kommenterat. Varför inte det? Tänker åtminstone jag. Borde inte Länsstyrelsen ha gjort det? Jag kan nämligen tänka mig att invånare i Gestad, Sikhall och Brålanda har en positiv inställning till Gestads Hembygdsförening. 

I motiveringen till sitt beslut att avslå överklagandena skriver Länsstyrelsen (se ovan):

“Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.”

I ett sista blogginlägg tänkte jag titta lite mer på varför det är så svårt för allmänheten, för “vanligt folk” att överklaga beslut som på ett eller annat sätt fattas i deras namn. Av någon enstaka jurist på Länsstyrelsen, och på Mark- och miljödomstolen

Fortsättning följer i inlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)

7 mars, 2024 4 kommentarer

Det är onekligen en del som händer i Vänersborgs kommun just nu. Eller rättare sagt, som alltid. På senare tid har som bekant även Länsstyrelsen i Vänersborg “blandat sig i” och jobbat på att Vänersborg ska “sättas på kartan”. Länsstyrelsen har nämligen aktivt bidragit till att behandla och bedöma kommuninvånare på olika sätt utifrån, som det tycks, personliga överväganden, synpunkter och preferenser. Det berättade jag för övrigt om i två blogginlägg “Är Länsstyrelsen objektiv?” för en månad sedan. Samma personer på Länsstyrelsen har tolkat underlag, vittnesuppgifter, bevis, fotografier och Miljöbalken på helt olika sätt i de båda fallen.

Det handlar om två ärenden om strandskyddsdispenser – på Sikhall 1:22 och Juta. Fallet Juta är överklagat till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD). Det har jag redogjort för i flera inlägg. (Se det första inlägget “MMD: Dom över Juta”.) Nu tänkte jag redovisa vad som har hänt i fallet Sikhall 1:22.

Den 5 december 2023 fattade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun två beslut om fastigheten Sikhall 1:22. Bakgrunden till de båda ärendena var att en kommuninvånare redan 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna. VSS anmäldes därför till miljö- och byggnadsförvaltningen som då upprättade ett tillsynsärende. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Miljö- och byggnadsförvaltningen inspekterade fastigheten och enligt rutinerna kommunicerades resultatet med fastighetsägaren, dvs Segelsällskapet. VSS redogjorde för sin syn, och passade dessutom på att söka strandskyddsdispens för några anordningar som föreningen uppenbarligen insåg inte var okej utifrån strandskyddsreglerna.

Byggnadsnämnden beslutade, nästan 3 år efter anmälan, att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge:

“strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats 4,2m x 4,2m samt förråd 2,5m x 5m.”

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap. Jag ska inte diskutera innebörden av beslutet, det har jag gjort i ett antal blogginlägg – se fem inlägg med början “Byggnadsnämnden och strandskydd”. Hela ärendet blev dessutom välkänt i västra Sverige när SVT uppmärksammade byggnadsnämndens beslut… (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.)

Alla strandskyddsdispenser ska prövas av Länsstyrelsen. Det brukar vara en oviss och “svettig” väntan för de kommuninvånare som av någon anledning har fått dispens av byggnadsnämnden. Denna gång gick prövningen emellertid mycket lätt och smidigt. Redan samma dag som ärendet hamnade hos Länsstyrelsen, den 15 december, bestämde sig Länsstyrelsen.

“Länsstyrelsen beslutar att godkänna Vänersborgs kommuns beslut den 5 december 2023 i ärende STR.2023.15 om strandskyddsdispens för förråd och tak över grillplats på fastigheten Sikhall 1:22, Vänersborgs kommun.”

Det var tydligen ett enkelt beslut. Länsstyrelsen motiverade:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.”

Tillsynsärenden prövas inte av Länsstyrelsen, inte heller detta ärende. Det innebar att staket, lekplats, sandlådor mm på Sikhall 1:22 som hade anmälts till miljö- och byggnadsförvaltningen, och som nämnden hade beslutat att avskriva, inte behandlades av Länsstyrelsen.

Byggnadsnämndens beslut, och därmed också Länsstyrelsens bedömning, överklagades av Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson. Dessutom överklagade också en privatperson, “X”. De överklagade nämndens beslut till Länsstyrelsen. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) Jan Andersson överklagade också till Förvaltningsrätten i Göteborg.

Andersson och “X” reagerade framför allt mot att fastigheten hade privatiserats. “X” skrev i överklagan bland annat:

“Utestängande av det rörliga friluftslivet är ett faktum…”

Jan Andersson skrev:

“Hembygdsföreningen anser att staket och grillplats mm mycket starkt privatiserar den gräsmatta som inte är privatzon, likaså grillplatsens läge just där tillgängligheten måste vara till gästhamnen, samt för att den andra infarten till tomten har en vägbom.”

Andersson skickade med ett flertal fotografier varav några som var “nya” sedan behandlingen i byggnadsnämnden. Det var fotografier som styrkte hans sak, bland annat fotografier som visade när staket fanns och inte fanns. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22” och “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det blev en del kommunikation mellan parterna. Länsstyrelsen ville att Andersson och “X” skulle förtydliga sig och förklara på vilket sätt de var berörda av det överklagade beslutet.

Länsstyrelsen visade inget intresse av det som Andersson och “X” förde fram i sakfrågan, dvs om byggnadsnämndens beslut i frågan om Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av om Segelsällskapet hade brutit mot strandskyddsdispensen eller inte. Länsstyrelsen var bara intresserad av om Gestads Hembygdsförening och personen “X” hade rätt att överklaga överhuvudtaget.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (4)

4 mars, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (3)”.

Den sista punkten som Davidsson och juristen från Kjällgren tar upp i överklagan av Mark- och miljödomstolens (MMD) dom är hemfridszonen och intresseavvägningen enligt Miljöbalkens 7 kap 25 §.

Det här är en fråga som jag har skrivit om i många blogginlägg. Det är bara att konstatera – intresseavvägningen är till övervägande del en fråga om bedömning.  Och bedömningar handlar mindre om juridik och mer om personliga överväganden, synpunkter och preferenser. En miljöpartistisk domare i MMD kommer sannolikt till en helt annan bedömning och slutsats än en domare som sympatiserar med moderaterna. Och faktum är att en domstol var som helst i Europa skulle göra en annan avvägning av de enskilda och allmänna intressena än vad man gör i Vänersborg…

Davidsson menar att den tomtplatsavgränsning som MMD har beslutat om omöjligen kan anses utgöra en skälig kompromiss mellan de allmänna och enskilda intressena.

“Davidsson har alltså givits en tomtplatsavgränsning som till 97% utgörs av väg, huvudbyggnad, ett bergigt område mellan huvudbyggnaden och förrådsbyggnaden som alldeles uppenbart utgörs av ianspråktagen tomtmark och en mycket sluttande gräsmatta norr om huset som ligger som mest 6 meter ifrån huvudbyggnaden.”

Min gräsmatta i Nordstan är större än den gräsmatta som Davidsson har inom sin tomtplatsavgränsning ute på landet. Dessutom bor även jag inom strandskyddat område, även om Nordstan är bebyggt långt innan 1975… 

MMD menar att Davidssons gräsmatta, från grusvägen ner mot älven, har mycket stor betydelse för det rörliga friluftslivet. Men Mark- och miljödomstolen tycks inte ha bedömt områdets faktiska betydelse för allemansrättslig tillgänglighet. Det ska man göra, det har MÖD slagit fast i en prejudicerande dom (M 4425-22):

”Det sistnämnda kriteriet (med hänvisning till 7 kap 18 c 1 st MB; min anm) kräver en bedömning av områdets faktiska betydelse för allemansrättslig tillgänglighet…” 

MMD har bara slentrianmässigt konstaterat att en större tomtplats skulle få en negativ påverkan på den allemansrättsliga tillgängligheten. Det är ett viktigt konstaterande av Davidsson i överklagandet. Företräder MMD, och Länsstyrelsen, verkligen allmänheten, vänersborgarna? Och på vilket sätt tar MMD hänsyn till det enskilda intresset?

Det kan även nämnas att Jutafastigheten med den nu beslutade tomtplatsavgränsningen har värderats till 5,3 miljoner kronor, att jämföra med 8 miljoner kronor om tomtplatsen hade sträckt sig längre ned mot vattnet.

Allmänhetens intressen ska i en intresseavvägning alltså vägas mot Davidssons intressen av att kunna disponera och använda sin fastighet på ett ändamålsenligt och rimligt sätt. I överklagan står det:

“Det får anses uppenbart för alla och envar att hemfridszonen som huvudbyggnaden genererar sträcker sig längre österut än de 6 meter från huvudbyggnaden som mark- och miljödomstolen har gett som tomtplatsavgränsning. Enbart en byggnad i den storleken genererar en större hemfridszon, och därutöver har byggnaden ett dominerande läge på höjden och en stor altan som vetter mot öster.”

Det här resonemanget har starkt stöd i några prejudicerande domar från MÖD. I en dom (M 12640-19) kom domstolen fram till att en tomtplats skulle omfatta ett område ända ner till en sjö:

“När det gäller förhållandena på platsen framgår det av det tillgängliga underlaget att strandområdet är lägre beläget än marken kring bostadshuset och att en person som befinner sig vid strandlinjen endast kan se husets tak. Fotografier tagna från bryggan visar dock att bostadshuset syns tydligt för den som närmar sig strandområdet från vattnet.”

Domstolen betraktade hela området från sjön till huset som privat, eftersom man kunde se bostadshuset från bryggan. Hela området från stranden till byggnaden skulle därför ingå i hemfridszonen, i den privata tomtplatsen.

Hemfrid har vad jag förstår av domstolens resonemang att göra med insyn. Kan man se in i huset eller in på den privata tomtplatsen så är den inte privat längre. Och då är det ingen hemfridszon. Men en hemfridszon har varje fastighetsägare rätt till.

Synsättet styrks av en annan dom i Mark- och miljööverdomstolen. I mål M 1850-15 motiverar domstolen sitt domslut:

“På denna plats bidrar den befintliga byggnadens utformning, med stora fönster mot vattnet som upptar nästan hela fasaden mot stranden, till att byggnaden får anses ha en inte obetydlig hemfridszon i denna riktning, likaså åt de två håll som gavlarna vetter mot.”

De stora fönstren i huset genererar alltså i sig en “inte obetydlig hemfridszon”. Och det av den anledningen att allmänheten kan gå längs stranden och titta in i huset – genom de stora fönstren… Möjligheten till insyn gör att bostaden och tomtplatsen inte är privat. Hemfridszonen måste därför omfatta hela området ner till sjön…

I en “tung” del av domen mot Bengt Davidsson skriver MMD:

“Enligt mark- och miljödomstolens bedömning visar utredningen i målet att området är av betydelse för det rörliga friluftslivet. Domstolen anser vidare att ett beslut om större tomtplats skulle ha negativ inverkan på den allemansrättsliga tillgängligheten samt på strandskyddets syften i övrigt.”

Jag tror att MMD hittar på. Det finns ingen som hävdar att “området är av betydelse för det rörliga friluftslivet”. Det är som Davidsson gör gällande – den allemansrättsliga tillgången till strandområdena har de senaste 50 åren utövats genom att allmänheten har kunnat passera längs med strandkanten. Det har aldrig någonsin varit så att allmänheten har spelat fotboll eller brännboll på Jutas gräsmatta.

Strandskyddets syfte är förvisso enligt Miljöbalken att långsiktigt (7 kap 13 §):

“trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden”

Men i 7 Kap 18 f § i samma lag står det också:

“Ett beslut om att upphäva eller ge dispens från strandskyddet ska inte omfatta ett område som behövs för att mellan strandlinjen och byggnaderna eller anläggningarna säkerställa fri passage för allmänheten och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet.”

Den fria passagen för allmänheten kan tryggas på ett tillfredsställande sätt genom att tomtplatsavgränsningen slutar 10 meter från strandkanten. Precis som byggnadsnämnden i Vänersborg har beslutat.

MMD avslutar sin dom:

“Mark- och miljödomstolen bedömer därför att det allmänna intresset som strandskyddet representerar väger tyngre än Bengt Davidssons enskilda intressen. Den beslutade tomtplatsen kan inte anses oproportionerlig.”

Det känns som ett hån.

Det är så oerhört många felaktigheter och obesvarade frågor i MMD:s dom att Davidssons fall måste tas upp av Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Allt annat skulle kännas väldigt fel. Om MMD:s dom vinner laga kraft skulle tilltron till det svenska rättsväsendet definitivt få sig en stor törn. Inte kan väl en underdomstol, som Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg, få lov att bortse från ett flertal prejudicerande domar från MÖD…? Eller låta personliga överväganden, synpunkter och preferenser övertrumfa Miljöbalken?

Nu är det bara för Bengt och Miranda Davidsson att vänta på Mark- och miljööverdomstolens besked.

===

Blogginlägg om domen i Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsens roll:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd