Arkiv
En befolkningsbaserad resursfördelningsmodell (2/2)
Anm. En direkt fortsättning på blogginlägget “En befolkningsbaserad resursfördelningsmodell (1/2)”.
Om man tittar närmare på den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen så ser man tämligen omedelbart att den har betydande brister och att det innebär stora risker om den ska användas i budgetarbetet. Framför allt för att modellen saknar direkt koppling till verksamheternas faktiska kostnadsnivåer, kvalitet eller effektivitet. Modellen kan därför ge felaktiga styrsignaler, skapa permanenta underfinansieringar och försvåra långsiktig planering.
I mitt förra blogginlägg påpekade jag att kommunens högre kostnader jämfört med standardkostnaden, dvs den genomsnittliga kostnaden i landets kommuner, kan slå väldigt olika mellan barn- och utbildningsnämnden (grundskolan och fritidshemmen) och socialnämnden (äldreomsorgen). BUN skulle bli av med pengar och socialnämnden få pengar om modellen användes “rakt av”.
Standardkostnaden bygger på ett genomsnitt av kostnaderna för landets kommuner. Standardkostnaden handlar alltså inte om Vänersborgs kommuns faktiska kostnader.
I diagrammet nedan kan man se att Vänersborgs kommun anslår mindre pengar till förskola än vad landets kommuner gör i genomsnitt. De liggande staplarna anger avvikelsen i miljoner kronor. Fritidshemmen har det senaste året fått mer pengar än standardkostnaden, men mindre de fyra tidigare åren. Grundskola och äldreomsorg har fått mer pengar än standardkostnaden.
Anm. Diagrammet visar hur kostnaderna i Vänersborgs kommun skiljer sig från de genomsnittliga kostnaderna i landets kommuner.
Det korta svaret till att samma förhållande (högre kostnader än standardkostnaden) kan få så olika konsekvenser för barn- och utbildningsnämnden respektive socialnämnden är att resursfördelningsmodellen bara använder standardkostnaden som 
prislapp för volymförändringar. Modellen används inte som något korrigeringsinstrument för att justera verksamheter som redan ligger över eller under standardkostnaden. Modellen korrigerar alltså bara utifrån förändringar i antalet personer, inte kostnadsnivåer.
Det betyder att eftersom antalet elever i grundskolan minskar tämligen kraftigt samtidigt som kommunens kostnader för grundskola, och fritidshem, 
ligger över standardkostnaden så blir avdraget stort. Det sker enligt formeln:
Förändring i antal personer × standardkostnad per person = budgetjustering
Det innebär enligt modellens beräkning 44 miljoner kronor mindre i budget till BUN för 2026. Och enligt samma formel medför den stora ökningen av antalet äldre ett betydande tillskott av pengar, eftersom kommunens kostnader för de äldre ligger över standardkostnaden.
Det här exemplet visar tycker jag hur farligt, eller rättare sagt orättvist, det kan bli att använda den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen. Kommunens högre kostnad jämfört med standardkostnaden ger alltså i praktiken en dubbel negativ effekt för barn- och utbildningsnämnden och endast en positiv effekt för socialnämnden.
Att använda standardkostnad kan således slå väldigt fel eftersom den utgår från genomsnittliga antaganden om kostnader och inte kommunens verkliga behov och kostnader. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att standardkostnaden helt enkelt struntar i verkligheten i den egna kommunen. Att använda standardkostnad i resursfördelningen riskerar därför att kommunen sparar där behoven är som störst och belönar verksamheter som redan är (för) dyra.
Varför är Vänersborgs kommuns kostnader högre än standardkostnaden? Det skulle faktiskt kunna bero på att kommunen har högre ambitioner för förskola och grundskola än andra kommuner i Sverige – och sämre effektivitet i äldrevården än andra. Det vet ingen och det är en av anledningarna till att modellen är tämligen meningslös.
De högre kostnaderna i Vänersborgs kommun på skolans område kan bero på faktorer som ligger utanför kommunens kontroll. Vänersborg har t ex ett stort asylboende på Restad Gård som inte många andra kommuner har. Kommunen får inte full kostnadstäckning av staten för de extra kostnader som boendet medför. Det innebär en extra kostnad för barn- och utbildningsnämnden på kanske 10-20 milj kr per år, kostnader som inte alls fångas av modellen. Vänersborg har också fler elever inskrivna i den anpassade grundskolan än andra kommuner. Elever i den anpassade grundskolan kostar betydligt mer pengar än en genomsnittselev i grundskolan. 
Det är ju inte heller någon hemlighet att kommunen har varit dålig på att underhålla sina fastigheter, däribland både förskolor och grundskolor. Det har därför skett stora om- och nybyggnationer de senaste åren som har höjt lokalhyrorna för BUN. (På motsvarande sätt får socialnämnden extra tillskott av ekonomiska medel när nämnden bygger modernt och dyrt för det ökade antalet äldre.)
Och jag skulle dessutom vilja påstå att barn- och utbildningsnämndens budgetanslag inte täcker de behov som redan nu finns i förskola och grundskola. Det skulle exempelvis behövas betydligt mer särskilt stöd av olika slag, både i förskolan och grundskolan. (Och visst går väl äldrevården i Vänersborgs kommun med ett ganska stort överskott varje år…?)
Det kan med andra ord vara missvisande, orättvist och otillräckligt att utgå från standardkostnaderna i en resursfördelningsmodell. Modellen tar ju inte någon hänsyn till kommunens verkliga kostnader. Användningen av modellen kan därför förstärka obalanser och felaktigheter i den befintliga resursfördelningen. Verksamheter kan då t ex tvingas sänka kvaliteten för att anpassa sig till en teoretisk kostnadsnivå som inte är möjlig att nå – eller som skulle kräva helt andra strukturella förändringar.
Och ytterligare en mycket viktig omständighet som jag har beskrivit många gånger under åren i denna blogg – mindre barn- och elevantal betyder inte proportionellt lägre kostnader.
Elevantalet fortsätter att minska enligt prognoserna. Men om elevantalet minskar med t ex 58 elever och det råkar bli så att minskningen fördelas på en elev mindre i varje klass i de fyra kommunala högstadieskolorna och 3 elever i olika årskurser på 10 låg- och mellanstadieskolor i centralorten och Vargön – hur mycket pengar skulle barn- och utbildningsnämnden spara då? Det går knappast 
att minska antalet klasser i någon av skolorna eftersom varje klass bara tappar en elev. Och eftersom 28 elever behöver en lärare precis som en klass med 29 elever går det inte heller att minska antalet pedagoger. Dessutom har en stor del av övrig skolpersonal ute på skolorna redan sparats bort. Skollokalerna är desamma, såvida man inte gör besparingar genom att lägga ner mindre skolor, inte då för att man tappar elever utan för att skolenheterna helt enkelt är för små. Skolornas behov av personal på elevhälsan är fortfarande stor och trots att antalet elever minskar så tycks behoven av olika former av stöd hela tiden öka. Det är även svårt eller omöjligt att spara några större summor på skolskjutsar.
De stora kostnadsminskningarna och den neddragningstakt som modellen indikerar, grundskolan ska minska med 36 milj kr på 9 år och förskolan med 29 milj på 4 år, är dessutom för snabb om den skulle verkställas. Det skulle ofrånkomligen leda till skolnedläggningar, ökade klasstorlekar, större barngrupper, stora personalminskningar, minskad likvärdighet mellan förskolor och skolor och sannolikt ökade kostnader inom elevhälsa och specialpedagogik.
Den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen innehåller för övrigt ingen analys av konsekvenserna för barnens behov, kvalitet eller likvärdighet. Det är ytterligare en stor brist. Det finns ingen bedömning av hur kvaliteten påverkas, vad verksamheterna faktiskt behöver för att klara sina uppdrag, hur personalförsörjningen ska gå ihop eller hur ökade behov inom skola (t ex psykisk ohälsa, nyanlända, NPF) ska hanteras. Modellen reducerar verksamheterna till siffror, den ser inte människorna och deras behov.
Det torde framgå ganska tydligt att resursfördelningsmodellen är byggd för ekonomi och inte verksamhet. Den är ett rent ekonomiskt verktyg och har inget verksamhetsperspektiv överhuvudtaget. Modellen är med andra ord oanvändbar som styrinstrument för en kommun.
Vill en kommun, som Vänsterpartiet vill, ha t ex högre skolresultat, mindre barngrupper eller mer särskilt stöd av olika slag så måste politiken aktivt motverka modellen.
Kommunstyrelsen beslutade att en befolkningsbaserad resursfördelningsmodell ska användas som underlag när kommunen utarbetar budgeten för 2028. (Se “KS: Ny resursfördelningsmodell”.) Årtalet ändrades av ordförande Benny Augustsson (S) under sammanträdet.
Ursprungsförslaget från KSAU (kommunstyrelsens arbetsutskott) var nämligen 2027. Ändringen har så här i efterhand gjort mig fundersam.
Arbetet med budgeten för 2027 har redan börjat i förvaltningarna. Nämndernas presidier och chefstjänstepersoner ska träffa kommunens budgetberedning, bestående av politiker från samtliga partier, redan i slutet av denna månad. Jag misstänker att en användning av modellen redan nu skulle ha fått resultat som inte är särskilt populära bland kommuninvånarna. Och så är det ju val i år… Vilket av de styrande partierna eller i oppositionen vill gå fram i valet med förslag på nedskärningar i förskola och skola? Det är nog bättre att gå till val med motsatta löften – och ta nedskärningarna året därpå… Gissar jag…
Kommunen behöver med andra ord ingen ny resursfördelningsmodell (i varje fall inte en sådan här befolkningsbaserad variant), inte ens som ett extra faktaunderlag eller hjälpmedel anser jag. 
Prognoser och statistik på t ex antalet barn och elever finns redan och eftersom modellen inte analyserar konsekvenser för behov, kvalitet eller likvärdighet så behövs ändå utredningar, analyser och utlåtanden från facknämnd och dess förvaltning.
En ny modell riskerar bara att politiker och tjänstepersoner kommer att få fel utgångspunkter och dra fel slutsatser i budgetarbetet. Modellen kan på det sättet istället bli kontraproduktiv. Den nya modellen tenderar dessutom att ge mer makt till ekonomer och statistiker och mindre till politikerna och därmed till kommuninvånarna.
Anm. Idag publicerade James Bucci (V) avsnitt 27 i sin bloggserie om Dalbobron, ”En bristande undergjutning är inte till för växtlighet”.
En befolkningsbaserad resursfördelningsmodell (1/2)
I blogginlägget “KS: Ny resursfördelningsmodell” beskrev jag en så kallad “befolkningsbaserad resursfördelningsmodell”. Det gjorde jag därför att kommunstyrelsen skulle besluta att en sådan resursfördelningsmodell skulle användas som underlag när kommunen utarbetade budgeten för 2028. Det blev för övrigt också kommunstyrelsens beslut. Det var bara Vänsterpartiet som röstade nej, efter att mitt yrkande om återremiss röstades ner med siffrorna 10-5. (SD höll med de styrande.) Jag reserverade mig mot beslutet. (Reservationen kan laddas ner här.)
Ordförande Benny Augustsson (S) inledde ärendet med att säga att förslaget om en ny resursfördelningsmodell inte innebar att den ersatte politikens och politikernas roll i budgetarbetet eller beslutsfattandet. Augustsson betonade att det är politiken som ska besluta i fortsättningen också. (Fattas bara…) Men om det vore så att det helt enkelt handlade om att mer fakta ska användas som underlag i budgetarbetet kommande år, kan man undra varför kommunstyrelsen skulle fatta beslutet överhuvudtaget. Det torde ju vara en självklarhet, kan man tycka, att vi politiker ska ha ett så bra faktaunderlag som möjligt. Ju mer fakta, desto bättre beslut. Inte ska man väl behöva fatta beslut om att underlagen ska innehålla mer fakta?
När nyheten om beslutet om den “befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen” spred sig bland invånare fick jag snabbt signaler från “skolhåll”. Det fanns starka farhågor om att modellen kommer att användas på ett mer direkt och styrande sätt än bara som ett faktaunderlag. Och den oron delar även jag. Modellen skulle kunna få en större tyngd än vad ordförande Augustsson (S) tänker sig, t ex om det blev en ny ordförande i kommunstyrelsen. Det skulle kunna vara en socialdemokrat som anser att utbildning är mindre viktigt eller en moderat som vill bereda vägen för friskolor.
Det är ingen “rocket science” att inse, som jag senare ska visa, att risken är stor för att modellen tas som intäkt för att göra besparingar inom förskole- och skolområdena. Och vem vet, det kanske även är Augustssons agenda. Modellen är ju också antagen av KS och har därmed fått en speciell politisk tyngd, även om det är informellt, i det framtida budgetarbetet. Dessutom har modellen säkerligen, åtminstone efter något år, börjat påverka och forma tänkandet kring resursfördelningen, både bland tjänstepersoner och politiker.
I detta och nästa blogginlägg tänkte jag utveckla tankarna kring den “befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen”. Det är viktigt eftersom den antagligen kommer att få en stor betydelse i framtiden och då är det nödvändigt att man dels har koll på den och dels har klart för sig de brister som finns i modellen. Och som enligt min uppfattning gör den tämligen meningslös att ens användas som underlag i budgetbesluten.
Ekonomiavdelningen tog fram två rapporter om modellen inför kommunstyrelsens sammanträde. Det var dels rapporten “Resursfördelning baserad på befolkningsprognos” och dels “Resursfördelning med SKR:s prislappsmodell”. Det är på sätt och vis två varianter av samma modell även om modellerna har olika angreppssätt. Modellernas syfte är att:
“Utifrån den demografiska utvecklingen ser kommunstyrelseförvaltningen ett behov att synliggöra det förändrade resursbehov som kan kopplas till kommunens befolkningsprognos.”
Tanken med en ny befolkningsbaserad resursfördelningsmodell är alltså att den ska vara kopplad till kommunens befolkningsprognos. Och då är det inte svårt att inse att det handlar om äldreomsorg, grundskola, förskola och
fritidshem, dvs socialnämnden och barn- och utbildningsnämnden. Det är i dessa nämnders verksamheter där kopplingen till befolkningsutvecklingen är som tydligast. Och det är lika uppenbart att vi får fler äldre och färre barn och unga…
”Det kan innebära att omfördela resurser inom eller mellan nämnder, att effektivisera verksamheter eller att ge ett underlag för att anpassa kommunens totala kostnader till sämre ekonomiska förutsättningar.”
Den nya befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen riskerar att i praktiken användas för att motivera en omfördelning av ekonomiska resurser från barn- och utbildningsnämnden till socialnämnden och det enbart utifrån befolkningsprognoserna.
Men kommunens befolkningsprognos är bara den ena sidan av myntet. Den andra är det som kallas “standardkostnad”. Standardkostnad är en statlig beräkning av vad en kommun borde betala rent teoretiskt för en viss verksamhet – utifrån kommunens befolkning och struktur.
Ur en av rapporterna:
“Standardkostnaden är den kostnad som kommunen borde ha för en verksamhet baserat på dess struktur.”
Standardkostnaden bygger på ett genomsnitt av kostnaderna för landets kommuner. Standardkostnad handlar alltså inte om kommunens faktiska kostnader. Det är viktigt.
Inför kommunstyrelsens sammanträde började jag läsa rapport nr 1. (Denna rapport kan laddas ner här.) Det var ju den som enligt beslutsförslaget skulle användas i Vänersborgs kommun, och anledningen var att det var en:
“något enklare resursfördelningsmodell som är mindre resurskrävande och som utgår från uppgifter som är tillgängliga för kommunen.”
Det första jag antecknade efter en stunds läsning var:
“NEJ! NEJ!! Ska resursfördelningen bli en administrativ angelägenhet utifrån siffror och statistik? Var tar politiken vägen? Det finns alldeles för många variabler som man bortser från!”
Ganska snabbt i utredningen bekräftades mina inledande farhågor:
“Med utgångspunkt från den nya resursfördelningsmodellen innebär befolkningsförändringen att äldreomsorgen får tillskott i budget 2026 och framåt medan budgeten för verksamheter kopplade till grundskola, förskola och fritidshem minskas. Från 2030 får förskolan mer budget.”
(Eftersom modellen och underlaget till den är utarbetad under 2025 så illustreras modellens effekter redan för 2026, trots att den enligt beslutet i kommunstyrelsen inte ska användas förrän vid budgetarbetet för budget 2028.)
Det blev att ta fram kalkylatorn och göra några beräkningar.
Det finns 17 kommunala grundskolor och 2 friskolor med elever från förskoleklassen till åk 9. Skolorna är lokaliserade från Brålanda via Gestad, Rösebo, Öxnered, Holmängen, Torpaskolan, Mariedalskolan och Granås till Mulltorp och Vänersnäs. Sammanlagt på kommunens alla skolor kommer det enligt befolkningsprognosen att bli 58 elever färre år 2026. Enligt prognosen borde därför barn- och utbildningsnämnden redan innevarande år få 4 milj kr mindre för grundskolan.
Och ser vi vidare framåt:
“De följande åren dras budgeten ned med ytterligare 2 till 5 mnkr per år då barnantalet fortsätter att minska. Summerar vi alla neddragningarna åren 2026-2034 blir den sammanlagda nedjusteringen av budgetramen -36 mnkr i budget 2034 jämfört med budget 2025.”
Är det konstigt att skolfolk anar oråd?
Det blir likartade konsekvenser för förskolan.
“förskolans budget minskas åren 2026-2029 med mellan 4-11 mnkr per år. Åren 2030-2034 tillförs pengar med mellan 1-2 mnkr per år. Först minskas alltså verksamhetens budget med sammanlagt -29 mnkr. De sista åren tillförs 8 mnkr. Det innebär en nettoeffekt om -21 mnkr i justerad budgetram år 2034.”
Och det trots att kostnaden för förskola i Vänersborg ligger under standardkostnaden. Rapporten skriver:
“För förskolan som ligger under standardkostnaden, minskas budgeten något mer än dagens verkliga kostnad.”
Är det konstigt att även förskolefolk anar oråd?
Det är vad barn- och elevminskningen skulle få för konsekvenser. Men så ligger kommunens kostnader för grundskola och fritidshem dessutom över standardkostnaden, dvs kostnaden i Vänersborg ligger över genomsnittet för landets kommuner. (Den ligger under för förskolan.) Det resulterar i att det enligt modellen ska göras ett totalt avdrag:
“för barn och unga med sammanlagt 44 miljoner kronor i budget 2026.”
Om kommunen nu väljer att följa den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen vill säga, för budget 2028. Och självklart kommer man inte att göra det helt och hållet (får man väl hoppas). De styrande partierna skulle i ett sådant här läge antagligen visa sin goda vilja och nöja sig med att skära ner med “bara” typ 25 milj kr…
Resonemangen och siffrorna bör jämföras med vad rapporten skriver om socialnämndens verksamhet:
“Då antalet äldre ökar, får äldreomsorgen drygt 18 miljoner kronor, i ökad budget 2026. Det är rambudgeten som räknas upp vilket innebär att justeringen gäller från och med 2026 och framåt. Beloppet baseras på standardkostnaden för äldreomsorgen i utjämningssystemet, vilket är en beräknad summa per invånare i Vänersborgs kommun. De följande åren tillförs ytterligare budget mellan 8 och 14 mnkr per år då antalet äldre fortsätter att öka. Summerar vi alla tillskotten för åren 2026-2034 blir den sammanlagda ramökningen +108 mnkr i budget 2034 jämfört med budget 2025.”
Och då har äldreomsorgen i Vänersborgs kommun redan idag en högre kostnad än standardkostnaden (genomsnittet för landets kommuner). Enligt uppgift i underlaget låg avvikelsen 2024 på +33 milj kr. I nästa blogginlägg ska jag förklara varför inte den högre kostnaden jämfört med standardkostnaden innebär att det görs avdrag i äldreomsorgen.
Det är lätt att ana att flera politikers sätt att tänka kommer att påverkas av sådana här siffror och prognoser. Politiker från socialnämnden kommer dessutom med all säkerhet att argumentera för att den befolkningsbaserade
resursfördelningsmodellen ska följas mer eller mindre slaviskt – och att pengar från barn- och utbildningsnämnden därför ska flyttas över till socialnämnden. Det har för övrigt redan förts fram i debatten. Det är ju bara att studera befolkningsutvecklingen kommer de att säga, tror jag…
Det här var en av orättvisorna och felaktigheterna i den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen. Det finns flera.
Fortsättning följer i inlägget ”En befolkningsbaserad resursfördelningsmodell (2/2)”.
KS: Ny resursfördelningsmodell
I onsdags (3 december) sammanträdde kommunstyrelsen (KS). Ett av ärendena behandlade jag i torsdagens inlägg. (Se “Socialnämndens pengar och Sörbygården”.) I detta inlägg ska jag koncentrera mig på ärende 15, “Återrapportering av uppdraget om att utreda införandet av resursfördelningsmodell för budgetarbetet”. Det var emellertid inte bara en återrapportering av en utredning som det handlade om – kommunstyrelsen skulle fatta beslut.
Jag hade inte sett varken utredningen eller förslaget innan underlagen damp ner i mailboxen i torsdags eftermiddag förra veckan. Ärendet hade inte föregåtts av någon som helst information, dialog eller diskussion. Och så blev det märkligt nog inte heller i onsdags. Det skulle fattas beslut utifrån förslaget – och det snabbt och lätt. Och ärendet skulle inte ens gå vidare till kommunfullmäktige…
Det handlar alltså om en modell som ska användas när kommunen utarbetar budgeten för kommande år. I budgeten (Mål- och resursplanen) fördelas resurserna, dvs pengarna, mellan de olika nämnderna och verksamheterna – hur mycket pengar ska förskola och skola få, äldrevården, gator och vägar osv osv. I det arbetet ska den så kallade befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen användas.
Ordförande Benny Augustsson (S) inledde ärendet med att säga att förslaget om en ny resursfördelningsmodell inte innebar att den ersatte politikens och politikernas roll i budgetarbetet eller beslutsfattandet. Det var “bara” en pusselbild som skulle komplettera all annan information som var nödvändig. Men om det var på det viset skulle man kunna undra varför KS överhuvudtaget skulle fatta ett beslut i ärendet. Vi politiker vill ju ha alla fakta på bordet innan vi fattar beslut. Det är ju, eller borde vara, en självklarhet. Tyvärr upplever vi i Vänsterpartiet i och för sig tämligen ofta att vi inte får det. Men det kanske beror på att vi inte har fattat något beslut om att all tillgänglig fakta ska finnas med i beslutsunderlag?
Benny Augustsson (S) meddelade även att beslutsförslaget var ändrat sedan behandlingen i KSAU (=kommunstyrelsens arbetsutskott). Den nya befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen skulle inte införas som underlag inför ramsättningen i budgetarbetet med detsamma, som beslutades i KSAU, utan inte förrän år 2027.
Vad bra tänkte jag, då skulle vi ju kunna skjuta på beslutet. Då skulle vi kunna få information om modellen, sätta oss in i den, analysera och diskutera för- och nackdelar osv innan beslut fattades.
Vänsterpartiet lämnade in ett yrkande om återremiss med följande motivering:
“Att införa en genomgripande resursfördelningsmodell för budgetarbetet kräver en bredare utredning med konsekvensbeskrivningar, information och dialog i KS innan beslut tas.”
I min enfald trodde jag att alla partier skulle bifalla förslaget. De kunde ju inte veta mer än vi i Vänsterpartiet. Trodde jag. Det var bara Göran Svensson i Medborgarpartiet som inte gjorde det. Eller så ansåg de andra ledamöterna helt enkelt att beslut kunde fattas utan någon djupare kunskap i ärendet. Det händer ibland, tyvärr… Men man hade ju sina misstankar vartåt beslutet skulle hamna när ingen annan i KS sa något. Jag yrkade därför på avslag av förslaget om det inte blev någon återremiss.
Det blev ingen återremiss – och det blev inget avslag.
Vänsterpartiet lämnade in en reservation. Den var skriven dagen innan eftersom “man har varit med förr”. Jag återger reservationen nedan och ber er läsare att fundera på vad en sådan här modell kan innebära och vart den leder.
==
Reservation ärende 15 Återrapportering av uppdraget om att utreda införandet av resursfördelningsmodell för budgetarbetet
Vänsterpartiet anser att det krävs en bredare utredning med konsekvensbeskrivningar, information och dialog innan beslut fattas om att införa en genomgripande förändring av resursfördelningsmodellen för budgetarbetet i kommunstyrelsen.
Tanken med en ny resursfördelningsmodell är att den ska användas som underlag inför ramsättningen från och med Mål- och resursplan 2027 – 2029.
Den nya resursfördelningsmodellen är kopplad till kommunens befolkningsprognos och standardkostnaden. Standardkostnad är statens beräkning av vad en kommun borde behöva betala rent teoretiskt för en viss verksamhet. Det handlar alltså inte om kommunens faktiska kostnader.
Vänsterpartiet anser att det kan leda helt fel att använda en befolkningsbaserad resursfördelningsmodell, även som ett av andra underlag.
Modellen utgår enbart från standardkostnader, dvs teoretiska kostnader beräknade av staten, och inte från kommunens verkliga kostnader. Den förstärker befintliga obalanser. Äldreomsorgen ligger +33 mnkr över standardkostnad och denna avvikelse kommer att permanentas. Modellen säger vidare att eftersom antalet barn minskar ska barn- och utbildningsnämndens budget minska, men mindre barnantal betyder inte proportionellt lägre kostnader. Modellens beräkningar innebär dessutom en mycket snabb neddragning utan att det finns någon analys av konsekvenserna för elevernas behov, kvalitet eller likvärdighet.
Resursfördelningsmodellen innehåller ingen bedömning av hur kvaliteten påverkas, vad verksamheterna faktiskt behöver för att klara sina uppdrag, hur personalförsörjningen ska gå ihop, hur ökade behov inom skola (t ex psykisk ohälsa, nyanlända, NPF) hanteras eller hur äldreomsorgens ökade behov av kompetens och bemanning ska lösas.
En befolkningsbaserad resursfördelningsmodell är ett teoretiskt verktyg, som inte tar hänsyn till faktiska kostnader i verksamheten, ingen hänsyn till särskilda lokala förutsättningar, ingen hänsyn till hur verksamheten bäst kan bemannas. De politiska ambitionerna och prioriteringarna ingår inte i modellen utan ska som vanligt komma i nästa skede och vad har då modellen haft för nytta?
==
Det går att ladda ner reservationen här och om du vill läsa utredningen om den befolkningsbaserade resursfördelningsmodellen så går den också att ladda ner här.
Jag återkom senare med en mer noggrann analys av resursfördelningsmodellen och dess konsekvenser. Se ”En befolkningsbaserad resursfördelningsmodell (1/2)”.
Många och viktiga ärenden på KS imorgon
Imorgon onsdag är det sammanträde med kommunstyrelsen (KS). På dagordningen hittar vi 43 ärenden och 4 föredragningar. För att vara med i matchen, dvs kunna ställa frågor, diskutera och ta ställning, innehåller utskicket inför sammanträdet 1439 sidor.
Dagordningen har följande utseende:
Ett av ärendena, ärende 32 “Antagande av vattentjänstplan”, har jag behandlat i tre blogginlägg – se “Beslut om Vattentjänstplan”.
I detta sena blogginlägg ska jag bara ta upp några ärenden där Vänsterpartiet och jag har synpunkter.
Nytt särskilt boende?
Funderingarna och frågorna börjar kanske redan när dagordningen ska fastställas. Vi i Vänsterpartiet saknar ett ärende. Den 30 oktober fattade nämligen socialnämnden ett beslut i ärendet “Nytt särskilt boende (SÄBO) – godkännande av genomförande av byggnation”. Det var bråttom så därför direktjusterades beslutet. Ärendet hänger samman och har betydelse för övriga beslut som socialnämnden ska fatta på sitt sista sammanträde före jul. Vänsterpartiet undrar vart ärendet har tagit vägen, varför finns det inte med på dagordningen?
Dalbobron
Under ärende 8 ska kommunstyrelsen (KS) föreslå kommunfullmäktige (KF) att tillföra samhällsbyggnadsnämnden (SBN) 12 milj kr i tillfälligt anslag i budget 2025. Det är helt enkelt pengar för reservlösningen med färjan eftersom, som alla känner till vid det här laget, Dalbobron är stängd för trafik. Det är även tänkt att SBN ska få 11,8 milj för första kvartalet nästa år.
Den stora frågan är väl om det finns någon reservlösning för resten av 2026 – och 2027. Sedan förstår jag att det är många kommuninvånare som undrar om det överhuvudtaget går att rädda Dalbobron, och om inte – hur tänker kommunen då? Det undrar jag också… (För mer information – se James Buccis blogg.)
Tilläggsanslag till socialnämnden
En enig socialnämnd begärde den 25 september ett tilläggsanslag på 24,5 milj kr av KF. Det är nämndens prognos för storleken på årets underskott. De styrande partierna i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) föreslog att socialnämnden ska få 20 milj kr, oppositionspartierna att nämnden ska få hela summan. Vänsterpartiet anser också att socialnämnden ska få de begärda 24,5 miljonerna. Nämnden kan ju ändå inte spara 4,5 milj på de få dagar som är kvar på året.
I KS har inte de styrande majoritet, vilket de dock har i KF…
Höjd kostavgift
De styrande partierna vill höja kostavgiften inom socialnämndens verksamhetsområde med 14,8 procent utöver den årliga uppräkningen enligt omsorgsprisindex. Några av partierna i oppositionen håller inte med. Men som sagt, i KF har de styrande partierna (S+C+KD+MP) majoritet…
Dyrare VA till Bergagården
Kostnaderna för VA-anslutningen och fiberdragningen till Bergagården blir dyrare än beräknat.
“Fördyringen orsakas av oförutsedda kostnader samt att stor hänsyn tagits till att ledningarna dragits genom naturreservatet.”
Fördyringen är ingen större överraskning, i varje fall inte för Vänsterpartiet. De flesta kostnadsprognoser från samhällsbyggnadsnämnden slår väldigt ofta fel. Det är mer regel än undantag och det blir alltid dyrare än prognoserna… Nu är kostnaderna för VA-dragningen till Bergagården uppe i 13 milj kr…
Vänsterpartiet förespråkade från början, 2020, en upprustning av den befintliga lokala avloppsanläggningen med infiltration. Det hade blivit betydligt billigare…
Befolkningsbaserad resursfördelningsmodell
Kommunstyrelsen ska uppdra till budgetberedningen att använda en ny befolkningsbaserad resursfördelningsmodell som underlag inför ramsättningen i budgetarbetet för 2027. Den nya resursfördelningsmodellen är kopplad till kommunens befolkningsprognos och standardkostnaden. Standardkostnad är statens beräkning av vad en kommun borde behöva betala rent teoretiskt för en viss verksamhet. Det handlar alltså inte om kommunens faktiska kostnader.
Vänsterpartiet anser att det krävs en bredare utredning med konsekvensbeskrivningar, information och dialog i KS innan beslut tas om att införa en genomgripande resursfördelningsmodell för budgetarbetet. Vänsterpartiet kommer att yrka på återremiss.
Idrottshall vid Mariedalskolan?
KS ska föreslå samhällsbyggnadsnämnden att:
“avvakta projekteringsstart av en ny idrottshall vid Mariedalskolan.”
Det är i enlighet med det beslut som barn- och utbildningsnämnden (BUN) fattade den 15 september. (Se “BUN (15/9): Fortsatt diskriminering på Mariedal?”.) Uppförandet av en ny idrottshall på kommunens största skola ska alltså återigen flyttas framåt i tiden. Jag har glömt vilken gång i ordningen. Vänsterpartiet yrkade i BUN att bygget ska komma igång så fort som möjligt. Det ska vi yrka imorgon igen.
Under nuvarande förhållanden kan nämligen inte undervisningen i idrott och hälsa på Mariedalskolan genomföras i enlighet med läroplanens krav och diskrimineringen av elever i anpassad grundskola fortsätter eftersom de på grund av bristande utrymningsvägar inte kan ha sin undervisning i idrottssalen.
E-förslag ersätter medborgarförslag
KS ska föreslå KF att ersätta medborgarförslag med e-förslag. Det beskrivs att syftet med att införa e-förslag är att:
“öka medborgarnas inflytande i kommunen och deras engagemang kring kommunens verksamheter och dess utveckling.”
Det tror inte Vänsterpartiet. Vi tror istället att e-förslag kommer att minska invånarnas möjlighet till inflytande, delaktighet och engagemang genom kriterier och gallring. Det vore bättre att behålla det system med medborgarförslag som kommunen har idag och istället utreda hur det skulle kunna förbättras.
Avslutning
Det finns anledning att återkomma till flera av ärendena och utveckla de synpunkter vi har i Vänsterpartiet. En del ärenden kommer att gå vidare till kommunfullmäktige och då är det läge att skriva mer om de olika ärendena i det sammanhanget.
Det blir ett långt sammanträde imorgon. Jag hoppas att vi hinner sluta innan arrangemanget med anledning av den Internationella Funktionsrättsdagen på Stora biografen kl 18-21 börjar. (Se “Internationella Funktionsrättsdagen”.)
Morgondagens BUN (18/6)
Barn- och utbildningsnämndens möten innan sommaruppehållet brukar vara typ en transportsträcka, få ärenden och av rutinkaraktär. Ibland har juni-sammanträdena till och med ställts in på grund av brist på ärenden. Dock inte denna gång. Dagordningen är lång och innehåller dessutom en rad tunga ärenden. Det finns en uppenbar risk att ledamöterna inte kommer hem i tid till Sveriges premiärmatch i fotbolls-VM…
Mötet börjar med en månadsuppföljning.
Budgetmässigt ser det just nu bra ut. Nämndens ”överskott” i maj är drygt 14 milj kr, varav 10 milj på grundskolan. Men det är en medveten planerad användning av pengarna från förvaltningens sida:
”Grundskolans överskott består främst av avsatt elevpeng för fler elever från höstterminen.”
Pengarna ska räcka till fler elever nästa läsår. Dessutom kostar ju de allt talrikare modulerna mer och mer pengar… Det är bara att hoppas att pengarna kan användas effektivt till hösten och att kommunen kan locka legitimerade pedagoger till skolorna.
Fast jag har nog ett problem med ”överskottet”…
Det skulle ha behövts mer personal och mer resurser på en mängd skolor i kommunen under den gångna terminen – till olika klasser, till enskilda elever etc. Och så har inte skolorna fått dessa resurser, denna personal, fast det har funnits pengar… För att dessa 10 miljoner kr till grundskolan skulle sparas till hösten…?
Jag får inte detta riktigt att gå ihop. Fast det finns kanske någon enkel förklaring. Den vill åtminstone en nämndsledamot höra.
Sedan har jag en annan undring. Hur tänker nämnden och tjänstemännen tackla situationen om (när?) BUN får mindre pengar nästa år än nämnden har innevarande år? Socialdemokraterna, centerpartiet och miljöpartiet har ju fått majoritet i kommunstyrelsen för sitt förslag om att spara 6,5 miljoner på BUN år 2019. Och eftersom kommande läsår, som börjar nu i höst, sträcker sig in på nästa budgetår, jag pratar alltså om vårterminen 2019, så undrar jag – de pengar som kan användas nu till hösten, 10 milj kr i ”avsatt elevpeng”, de finns ju inte till våren om S+C+MP får som de vill, hur gör BUN då? Kör BUN med samma organisation på våren 2019 som på hösten 2018, så kommer nämnden att spränga alla budgetramar. Såvida inte nämnden sparar alltihop på höstterminen 2019… Men sanningen är att det inte går att spara så mycket under en hösttermin…
Kanske får nämnden svar på dessa funderingar under ärende 4. Ärendet är en informationspunkt, där förvaltningen helt enkelt ska informera nämnden om kommunstyrelsens beslut nu i maj att barn- och utbildningsnämnden har fått i uppdrag:
”att komplettera inlämnat material med konkreta åtgärdsprogram för att uppnå budgetbalans mot anvisad driftbudget. Dessa ska innehålla tydliga konsekvensbeskrivningar kopplade till respektive åtgärd och vara förhandlade enligt
MBL § 11.”
S+C+MP i kommunstyrelsen menar allvar med kommande besparingar på 6,5 milj nästa år, trots att partiernas ledamöter i BUN och socialnämnden inte vill spara… Det ska bli intressant att få höra om förvaltningen ser någon möjlighet att spara någonting överhuvudtaget. I varje fall om Vänersborg ska ha kvar en någorlunda fungerande förskole- och skolverksamhet. Ordförande Mats Andersson (C) har ju dessutom gett ett löfte om att inga neddragningar ska ske bland den pedagogiska personalen.
Tänk om förvaltningen meddelar att väljarna borde rösta på några av de andra partierna än de som styr Vänersborg just nu…
Det har ju varit en del strul med antagandet av en ny resursfördelningsmodell. När modellen var uppe för beslut i mars så slutade det med en återremiss. Förvirringen var nämligen ganska stor om vad som ingick i modellen och inte. (Se ”Smärre kaos på BUN”.) För att råda bot på detta så hade nämnden senare också ett särskilt dialogmöte kring resursfördelningen. Imorgon är det tänkt att nämnden ska vara redo att ta den nya modellen…
Är jag redo? Jag vet inte, jag är inte helt säker på det.
Som jag uppfattar det så är det precis samma resursfördelningsmodell som läggs fram till nämnden som tidigare. Dock med ett viktigt undantag. Förra gången skulle modellen ersätta den tidigare fördelningsmodellen i sin helhet, nu ska den nya modellen bara ersätta strukturbidraget, eller den så kallade ”sociala resursen”. Och den utgör endast 5% av de totala verksamhetspengarna.
Det är således en tämligen liten del som ska fördelas något annorlunda än tidigare. Och då kan man ju undra om det är mycket till en ny fördelningsmodell… Det är det ju i ärlighetens namn inte, och det är väl kanske det som gör att många av politikerna antagligen kommer att tycka att förslaget kan passera. Fast det är samtidigt det som är problemet. De andra 95%-en då? Det sägs att diskussionen om denna del av verksamhetspengarna ska fortsätta till hösten. Men då kan man undra varför inte även diskussionen om de 5%-en också kan fortsätta. Ska nämnden besluta om en ny resursfördelningsmodell eller inte?
Och så här lät beslutet om återremiss den mars:
”Barn- och utbildningsnämnden återremitterar ärendet till förvaltningen med motiveringen att tydliggöra hela resursfördelningsmodellen samt att redovisa källhänvisningar samt redogöra skriftligt vilka faktorer som man har tagit hänsyn till i det sociala strukturbidraget, med belysning av hur dessa påverkar fördelning.”
Det kanske inte riktigt är i överensstämmelse med återremissen att bara besluta om 5%…
Jag tycker nog att BUN borde ta ett beslut som gäller alla verksamhetspengar. Det borde vara ett tydligt och klart helhetsgrepp! Och klarar man inte av att ta ett sådant beslut nu, så är det bättre att vänta och ta det senare.
Om man tittar på förvaltningens förslag kring de 5 %-en, så framgår det att fördelningen är exakt densamma som i mars. Den enda faktor som ska tas med vid fördelningen av strukturbidraget (”den sociala resursen”) är fortfarande föräldrarnas utbildningsbakgrund. Förvaltningen menar att denna räcker. Skolverket skrev emellertid alldeles nyligen, utifrån en aktuell analys (”Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor”):
”Däremot har föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten.”
Men framför allt saknar jag ett perspektiv som utgår från eleven ”här och nu”. Som Skolverket skriver:
”resursfördelningen ska vara anpassad till elevers olika behov och förutsättningar.”
Som jag ser det så måste en resursfördelningsmodell självklart utgå från hur eleverna faktiskt presterar i skolan. Och det är något som Skolverket betonar liksom kommunens revisorer och PWC. PWC skrev i januari 2015 att BUN ska:
”överväga att få med enheternas resultat i modellen.”
Det är vad jag förstår detta perspektiv som bland annat krävs i en resursfördelningsmodell för att kommunen ska kunna lyfta skolresultaten och öka likvärdigheten.
Vi får se hur ledamöterna ställer sig i frågan.
TTELA har skrivit om två av nämndens ärenden, Brålanda skola och förskola på Nuntorp. (Se ”Brålanda skola kan byggas ut”.) Förvaltningens beslutsförslag till nämnden lyder:
”Barn- och utbildningsnämnden överlämnar till Samhällsbyggnadsnämnden begäran om att samhällsbyggnadsförvaltningen i samråd med Barn- och utbildningsförvaltningen 
projekterar samt verkställer utbyggnad av Brålanda skola … med byggstart år 2020 under förutsättning att tillräckliga investeringsmedel finns.”
Det är redan idag trångt på Brålanda skola. Det finns en modul och det projekteras för ytterligare en. Dessutom kommer elevökningen att fortsätta. Brålanda skola måste anpassas till två paralleller och inte bara för en, som idag. Det måste också byggas grupprum och ämnessalar.
Det är vad jag förstår inte mycket att diskutera.
Vilket nog inte nästa ärende är heller. Som lite överraskande är ett informationsärende. Det betyder att nämnden inte ska fatta något beslut om att inte starta någon förskola på Nuntorp, utan bara notera att förvaltningen redan har kommit fram till detta. Nu tror jag att det är helt i sin ordning. Det är inte läge för BUN att starta en förskola på Nuntorp.
Kommunens revisorer har med hjälp av PWC granskat rektorerna. Den styrande frågan har varit:
”Säkerställer barn- och utbildningsnämnden att varje enskild rektor har förutsättningar, uppdrag och möjlighet att utföra sitt uppdrag på ett ändamålsenligt sätt?”
Och revisorernas svar är:
”Vi bedömer att barn- och utbildningsnämnden inte fullt ut säkerställer att varje enskild rektor har förutsättningar, uppdrag och möjlighet att utföra sitt uppdrag på ett ändamålsenligt sätt.”
Förvaltningen har skrivit ett yttrande till revisorerna. Det är den som nämnden ska besluta om. Och det i sig är inga större problem, att ställa sig bakom menar jag.
Förvaltningen skriver:
”Barn- och utbildningsförvaltningen ser positivt på den granskning som har gjorts och har tagit till sig kritiken. I stort handlar kritiken om att det i den nuvarande organisationen är svårt för rektor att få tid för att bedriva det pedagogiska ledarskapet.
Förvaltningsledningen har påbörjat arbetet med en omorganisering av rektorer i syfte att minska rektors personalansvar och på så sätt ge mer tid för det pedagogiska ledarskapet i enlighet med Skollagens krav. Omorganiseringen är omfattande och har påbörjats och beräknas vara klart 2021 om tillräckliga medel finns.”
Förvaltningen har alltså börjat att göra en omorganisation. Jag kan tycka att det är lite konstigt att inte förvaltningsledningen gör förändringarna först efter det att min motion om rektorers och pedagogers arbetsbelastning och arbetsmiljö har utretts. (Se ”Skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö”.) Nu föregår förvaltningsledningen utredningen på ett sätt som jag inte förstår orsaken till och som jag dessutom tyvärr tror kan bli fel. Det handlar inte i första hand, som jag ser det, om att minska rektors personalansvar genom att inrätta fler rektorstjänster. Det handlar om att låta rektorerna göra det jobb de är tänkta att göra…
Rektor är en titel och en tjänst som är skapad av staten. Och rektorn har ett tydligt statligt uppdrag.
I 2 kap 9 § i Skollagen slås det fast att det:
”pedagogiska arbetet vid en skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor.”
I Läroplanen står det:
”Som pedagogisk ledare och chef för lärarna och övrig personal i skolan har rektorn det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet inriktas mot de nationella målen.”
I Vänersborg, liksom i många andra kommuner, betraktas rektorn istället som en ”vanlig” kommunal chef. Rektorn får därmed en mängd kommunala uppdrag och uppgifter. Det kan handla om att rektorn ska syssla med budgetansvar med rapporter och uppföljning, rehabplaner samt uppföljningsarbete, upprättande och ansvar för rutiner angående arbetsmiljö med skyddsronder och skyddsombud, brandskyddsansvar med upprättande av plan för systematiskt brandskydd, ansvar för upprättande av krishanteringsplaner samt krisombud, städrutiner, rutiner kring allergi, ansvar för upprättande av kemikalieförteckningar och rutiner för det, skolskjutsfrågor samt säkerhet vid bussfållor, trafiksäkerhet runt skolan. Bara för att nämna några saker…
I en årsrapport från Skolinspektionen till regeringen för några år sedan beskrevs det på följande sätt.
”Vi ser i våra granskningar att många huvudmän skapar egna visioner och mål som ligger utanför de nationella uppdraget för skolan. I praktisk handling innebär det att de statliga kraven underordnas den kommunala prioriteringen, vilket får till följd att vissa statliga mål sorteras bort och nationellt satta målnivåer sänks.”
Men frågan om rektorernas roll och arbetsuppgifter tycks ligga utanför de kommunala politikernas ansvar. Förändringen av rektorsorganisationen görs nämligen utan beslut i 
nämnden. Men det är väl antagligen delegerat som så mycket annat…
Faktum är att barn- och utbildningsnämnden har fler ärenden på sitt bord. Men de ovan beskrivna ärendena är, om inte de viktigaste, så i varje fall de som engagerar undertecknad bloggare mest.
Det blir nog till att se Sverige mot Sydkorea i efterhand…
Nya fakta om resursfördelning
Den här bloggen är nog bara till för dom som är väldigt intresserade av skolors resursfördelning…
Barn- och utbildningsnämnden (BUN) skulle ju ta beslut om en ny resursfördelningsmodell på det senaste sammanträdet. Jag framförde då en ganska omfattande kritik av den föreslagna modellen. BUN-mötet slutade, under ett visst kaos, med att hela förslaget om en ny resursfördelningsmodell återremitterades för ytterligare utredning. Det var väl egentligen mest på grund av ett inlägg från Christin Slättmyr (S)… (Se ”BUN 19/3 (2): Resursfördelning” och ”Smärre kaos på BUN”.)
Skolverket har alldeles nyligen kommit ut med en publikation, ”Analyser av familjebakgrundens betydelse för skolresultaten och skillnader mellan skolor”. (Den kan laddas ner här.) Rapporten innehåller en omfattande genomgång av hur likvärdigheten, sett till resultaten i slutet av grundskolan, förändras över tid. Skolverket analyserar bland annat i vilken utsträckning utbildningen kompenserar för elevernas olika förutsättningar. Det gör rapporten genom att undersöka resultaten i slutet av grundskolan i förhållande till elevernas socioekonomiska bakgrund.
Det sammanfattade resultatet av Skolverkets analys är att elevernas socioekonomiska bakgrund har fått en allt större betydelse för elevernas betygsresultat.
- ”För utlandsfödda elever har den socioekonomiska bakgrunden fått en kraftigt ökad betydelse, samtidigt som den gruppen har vuxit genom ökad invandring. Detta är viktiga förklaringar till den ökade betydelsen för samtliga elever. Utlandsfödda elever har under senare år fått svårare förutsättningar att nå goda skolresultat genom att invandringsåldern stigit (från i genomsnitt 7 till 9 år; min anm) och föräldrarnas socioekonomiska status försämrats.”
- ”För elever födda i Sverige, både elever med svensk bakgrund och elever med utländsk bakgrund, har den socioekonomiska bakgrunden också fått en ökad betydelse. Men ökningen är betydligt mindre än för utlandsfödda elever.”
- ”Av de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna är det föräldrarnas utbildningsnivå som har den största betydelsen för betygsresultaten, men utbildningsnivåns betydelse har inte ökat över tid. Däremot har föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten. För utlandsfödda elever har även föräldrarnas utbildningsnivå och grad av bidragstagande bidragit till den ökande betydelsen av socioekonomisk bakgrund för skolresultaten.”
Jag tycker att det är viktiga resultat som bör hållas i minnet när Vänersborg utarbetar en ny resursfördelningsmodell.
Man kan naturligtvis också fråga sig om resultaten innebär att svensk skola har blivit sämre på sitt kompensatoriska uppdrag, att skolan inte förmår att stödja elever med sämre förutsättningar lika bra som tidigare. Eller att elevernas förutsättningar, som de har med sig hemifrån, har blivit mer olikartade och gjort det kompensatoriska uppdraget svårare. Skolverket anser att:
”När resultaten delas upp efter elevernas migrationsbakgrund ser vi tydliga tecken på att det senare orsaksförhållandet sannolikt har haft en betydelse.”
Det är antagligen så att de elever och föräldrar som kommer till Sverige idag i högre grad än tidigare kommer från länder med sämre utbildningssystem.
Skolverket ser också att elever i Sverige har blivit alltmer uppdelade mellan skolor utifrån socioekonomisk bakgrund. Verket menar att detta har fått en större betydelse för elevers resultat:
”Elever med samma socioekonomiska bakgrund får i ökande grad högre betyg om de går i en skola med gynnsam socioekonomisk sammansättning jämfört med om de gått i en skola med ogynnsam socioekonomisk sammansättning. Det gäller särskilt för elever med låg socioekonomisk bakgrund.”
Det här sista har kanske inget direkt med en resursfördelningsmodell att göra, men det kanske har en bäring på profilklassers vara eller inte vara…
Skolverket ger för övrigt ut många bra rapporter.
Smärre kaos på BUN
Jodå, barn- och utbildningsnämnden (BUN) genomförde sitt sammanträde helt enligt planerna. Men de ledamöter som trodde att mötet bara skulle ta två timmar bedrog sig. Sammanträdet slutade inte förrän efter 5 timmar och då var det ändå bara en rast på ynka 20 min…
De flesta ärenden löpte utan några större diskussioner. BUN:s berättelse till personalekonomisk redovisning, budgetuppföljning för februari, plan för intern kontroll 2018, redovisning av nyckeltal, uppsägning av hyreskontrakt (Kumlienskolan) och ett extra ärende om ett tilläggsavtal på de fd BUP-lokalerna på Vänerparken avhandlades i relativt rask takt. (Du kan läsa om de flesta ärendena på bloggen ”BUN 19/3”.)
Ja, till och med punkten ”Information om Budget 2019” gick förhållandevis fort. Här fick ledamöterna dock reda på att förvaltningen har börjat titta på 
besparingar och nedskärningar. Och det beror ju på, som alla vet, att den styrande trojkan bestående av socialdemokrater, centerpartister och miljöpartister (S+C+MP) har röstat igenom budgetramar i kommunstyrelsen som innebär att BUN ska leta besparingar på 6,5 miljoner kr till nästa år.
Det fanns tre sätt att spara menade förvaltningen, varav de två första i bästa fall ger tillbaka ”lite småpengar”. Och det var att försöka minska kostnaderna för köpta tjänster och minska driftskostnaderna genom effektiviserad organisation. (Hur många gånger har inte organisationen effektiviserats genom åren?) Nä, beskedet från förvaltningen var tydligt – ska BUN spara över 6 miljoner kr så måste personalkostnaderna minska… Med andra ord, personal måste sägas upp.
Ordförande Mats Andersson (C) försäkrade att han inte skulle acceptera några personalnedskärningar. Jag vet inte om ens hans egna ”styressystrar och -bröder” trodde honom. Jag tror inte det. Oppositionens ledamöter gjorde det i varje fall inte…
”Ramarna är förfärliga!”
Sa t ex Tove af Geijerstam (L).
Förvaltningschefen menade också, efter en fråga av undertecknad, att stora förändringar, som att spara 6,5 milj, måste göras i ett läsårsskifte. En organisation, ex tjänstefördelning, scheman, klassindelningar osv, kan inte ändras mitt under ett läsår. Förvaltningen måste därför noggrant fundera ut hur en besparing på vårterminen 2019 ska kunna genomföras. Det blir otvivelaktigt så, tror jag, att organisationen måste anpassas, krympas, redan under höstterminen 2018… Förvaltningen håller dock på att fundera över frågan. (Se ett vidare resonemang ”Interpellation till Marie Dahlin”.)
Förvaltningen visade hur omöjlig en besparingsuppgift är för nämnden. BUN står inför ökade kostnader nästa år:
- ”Fortsatt barn- och elevökning: Fler barn och elever kostar mer; personal, kost, läromedel, skolskjutsar, elevhälsa mm”
- ”Digitaliseringen”
- ”Ändrade arbetstidsavtal för lärare”
- ”Ökad chefstäthet”
- ”Ökade personal- och hyreskostnader från SBN (samhällsbyggnadsnämnden; min anm) för ‘Framtida kök'”
- ”Ökade driftskostnader tillfälliga lokalkostnader”
Det kan väl nämnas att av BUN:s totala budget på 760 miljoner kr så går direkt 39% av pengarna till samhällsbyggnadsnämnden för hyror, skolmat etc.
Vi får hoppas att budgetförslaget från S+C+MP röstas ner av kommunfullmäktige i juni. Det blir mer eller mindre katastrof för BUN:s verksamheter annars…
Dagens verksamhetsuppföljning handlade om ”Service och bemötande, samverkan och delaktighet”. Den tog en väldig tid. Det haglade frågor till den föredragande tjänstemannen från morgonpigga politiker. Den här verksamhetsuppföljningen ska jag dock inte orda om mer här, den kan eventuellt bli föremål för en egen blogg så småningom. Noteras kan att det var en informationspunkt, det fattades alltså inga beslut.
Och så var det då dagens stora ärende, ett ärende som slutade i ett smärre kaos. Eller rättare sagt, slutet blev nog gott, men det föregicks av ett smärre kaos.
Det handlade om ”ny resursfördelningsmodell”.
Jag skrev i lördags en tämligen lång blogg (se ”Resursfördelning”) där jag utvecklade min syn på resursfördelning och vilka variabler en resursfördelningsmodell borde innehålla. Jag hänvisade till olika skrifter i ämnet och betonade hur viktig frågan är för oss politiker som huvudman för skolan. Utifrån mina tankar hade jag också skrivit ett yrkande på att ärendet skulle återremitteras för att utredas ytterligare. Min bestämda uppfattning var att underlaget till nämnden var alldeles för tunt och otydligt. Modellen saknade också en del, i mitt tycke, viktiga fördelningsgrunder.
Det här kommunicerade jag också på sammanträdet.
Med ”sådär” framgång…
Vilket jag inte riktigt förstår. Tjänstemännen föredrog i och för sig ärendet och svarade på frågor. Och visst kom en del fakta fram som inte fanns med i underlaget. Men det var egentligen inte riktigt bra det heller. Sådana fakta borde ha funnits med från början. (Det fick Ola Wesley (SD) att senare yrka på bordläggning av ärendet.) Och det fanns fortfarande, efter föredragningen, en hel del frågetecken. Men de övriga ledamöterna, i varje fall de flesta, sa sig vara nöjda både med underlag och förslag. Fast det fanns några som var lite tveksamma… Innerst inne typ…
Diskussionen kom i mångt och mycket att fokuseras på det så kallade strukturbidraget. Strukturbidraget skulle enligt förslaget vara på 5% av de totala verksamhetspengarna (ungefär 38 milj kr) och användas till en slags ”social resurs” som skulle delas ut till förskolorna och skolorna utifrån föräldrarnas utbildningsbakgrund.
Så långt var det i och för sig oenighet men ändå en viss röd tråd i diskussionerna… Det verkade i varje fall så. Men det var något som inte stämde…
Det blev ajournering. Jag ställde några frågor till några av tjänstemännen. Vad var det som inte stämde med nämndens diskussioner…? Skulle t ex de tidigare extra pengarna till landsbygdsskolorna vara kvar? Nej, fick jag till svar. Det här var ju en ny fördelningsmodell som ersatte den gamla. Hmmm… En facklig representant undrade hur resursfördelningen såg ut i den del av cirkeln (se ovan) som var blå. Hmmm…
Jag framförde naturligtvis detta när sammanträdet återupptogs.
Ordförande Andersson försäkrade mig och nämndens ledamöter om att jag hade fel och hört fel – nämnden skulle bara fatta beslut om de 5%-en, dvs den röda tårtbiten i cirkeldiagrammet. Presidiet, dvs Tove af Geijerstam (L) och Joakim Sjöling (S), höll med Mats Andersson. Den informationen hade presidiet fått på sina träffar. (Varför ska nämndens presidium sitta inne med mer information än nämndens ledamöter?) Därför menade ordförande att mitt yrkande om återremiss inte var korrekt. Skulle jag yrka något, så var det för ett annat förslag, en annan resursfördelningsmodell. Något förvirrad så skrev jag ett sådant yrkande.
Redan nu började ett smärre kaos att utkristallisera sig… Det var något som inte stämde. Och det egna yrkandet kändes inte heller riktigt rätt…
Christin Slättmyr (S) kom med en fråga – en fråga som i och för sig utlöste det smärre kaos som hade legat i luften. Men inte desto mindre var helt förlösande.
Slättmyr läste högt ur handlingarna (understrykningen i citatet är min):
”Beslutet om att fastställa ny resursfördelningsmodell ersätter Barn- och ungdomsutskottets beslut 2010-12-13 § 62 samt Barn- och ungdomsnämndens beslut 2011-04-18 § 53.”
Slättmyr undrade om den förra resursfördelningsmodellen, som skulle ersättas, bara var en fördelningsmodell för strukturbidraget…
Och det var den ju inte. Den gamla resursfördelningsmodellen var en modell för hela cirkeln ovan – både det
blå och det röda fältet…
Vem hade rätt? Vad gällde? Vad skulle nämnden besluta om? Hela modellen? Bara en del av modellen? Vad pratade nämnden om egentligen?
Smärre kaos…
Bara detta att ingen visste vad som gällde var ju egentligen ett skäl till återremiss…
Ny ajournering.
Förvaltningschefen och ordförande lämnade sammanträdet för att reda ut 
vad ärendet egentligen handlade om…
Det smärre kaoset eskalerade…
Efter en stund kom de med svaret…
Svaret var – det handlade om precis det som stod i beslutsförslaget och som Christin Slättmyr hade läst högt. Det handlade om hela resursfördelningsmodellen…
Säga vad man vill om ordförande Mats Andersson, men i vissa lägen är han prestigelös. Han sa direkt att i detta läge, med den nya kunskapen, så var han inte beredd att idag fatta ett beslut om en ny resursfördelningsmodell.
Andersson föreslog en återremiss.
Och det var bra. Men några ledamöter blev nog besvikna, de hade ju varit så säkra på sin uppfattning. Andra blev glada, de hade nog varit lite tveksamma hela tiden… Ola Wesley blev glad, det blev ju lite åt bordläggningshållet. Men gladast var nog jag…
Och motiveringen till den av ordförande och sekreterare ganska hastigt ihopskrivna återremissen lyder:
”BUN återremitterar ärendet till FÖRVALTNINGEN med motiveringen att tydliggöra HELA RESURSFÖRDELNINGSMODELLEN SAMT ATT REDOVISA KÄLLHÄNVISNINGAR SAMT REDOGÖRA SKRIFTLIGT VILKA FAKTORER SOM MAN HAR TAGIT HÄNSYN TILL I DET SOCIAL STRUKTURBIDAGET, MED BELYSNING AV HUR DESSA PÅVERKAR FÖRDELNING.”
Så trots det smärre kaoset så blev slutet gott. Det är värt att lägga ner ordentligt med tid, möda och tankekraft på en bra resursfördelningsmodell.
Och innan nämnden åtskildes så föreslog också förvaltningschefen att nämnden skulle avsätta en dialogdag för att få tillfälle att diskutera resursfördelningsmodellen ordentligt…
BUN 19/3 (2): Resursfördelning
På måndag har barn- och utbildningsnämnden (BUN) sammanträde. Det skrev jag om i torsdags. (Se ”BUN 19/3”.) Jag sparade ett ärende, nämligen ”Ny resursfördelningsmodell från 2019”.
Resursfördelning handlar om hur ekonomiska resurser fördelas till förskolor och grundskolor. Det är en oerhört väsentlig fråga för huvudmannen, dvs politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige. Men det är inte så enkelt, det är inte bara att dividera summan pengar med antalet elever.
Skolverket skriver:
”Kommunernas resursfördelning till skolan är ett medel för att nå målet att alla elever ska få tillgång till en likvärdig utbildning av god kvalitet. Det betyder att
resursfördelningen ska vara anpassad till elevers olika behov och förutsättningar.”
Olika elever har olika behov och förutsättningar. Och man skulle också kunna säga att olika skolor har olika förutsättningar.
BUN:s nuvarande resursfördelningsmodell har varit i bruk sedan 2011 och det är av naturliga skäl läge att titta på den igen. Tyvärr framgår det inte av handlingarna hur modellen har fungerat, vad som ha varit bra och vad som har varit mindre bra. Om man studerar kunskapsresultaten så ser man emellertid att kommunen har misslyckats med likvärdigheten. Det råder stora skillnader mellan skolor och inom skolor. Dessutom är ju kunskapsresultaten oerhört låga i Vänersborgs kommunala skolor jämfört med skolor i andra kommuner.
Det är naturligtvis svårt med en bra resursfördelningsmodell om den totala summan pengar som avsätts till förskolor och grundskolor är för liten från början. Då blir ju en fördelning fel hur man än gör. Och frågan är om inte det är på det viset i Vänersborg…
Skollagen är tydlig. Så här står det om elevernas olika förutsättningar och behov (3 kap 3 §):
”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”
Eller (3 kap 5a §):
”…[om] det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen.”
Och till sist, om det ändå befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås (8 §):
”ska detta anmälas till rektorn. … Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.”
Denna paragraf avslutas med ett ytterst kraftfullt krav:
”Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”
Och Skollagen är en lag, och ingen rekommendation…
”Ska han eller hon…”
Det står inte ”om kommunen har pengar så ska han eller hon…”
Jag undrar om alla rektorer och pedagoger anser att dessa paragrafer i Skollagen följs av Vänersborgs kommun… Jag tror inte att många av dem anser att de har tillräckligt med ekonomiska resurser…
Det är nog så i Vänersborg, precis som i många andra kommuner, att (som Ernst & Young skriver):
”kommunfullmäktige utgår i sin resurstilldelning till ansvarig nämnd från tillgängliga resurser och inte från elevernas förutsättningar och behov.”
Resursfördelningen i landets kommuner ser ut på olika sätt. Det finns ingen ”perfekt mall” som kan tillämpas överallt. Däremot har Skolverket gett ut en skrift med tankar om resursfördelning (se här). Det har också SKL (Sveriges kommuner och landsting) gjort (se här) och även revisionsföretaget Ernst & Young (se här). (När jag citerar så är dessa skrifter mina källor.) Det kan väl också nämnas att kommunens revisorer, med hjälp av PWC, det andra revisionsföretaget, har tittat på resursfördelningen i Vänersborg.
Det finns en del att lära sig av dessa rapporter.
PWC skrev i januari 2015 följande om Vänersborg i sin granskningsrapport:
”Vår samlade bedömning är att barn- och utbildningsnämnden inte fullt ut säkerställer att resursfördelningssystemet är ändamålsenligt.”
PWC grundade sig på att granskningen:
”… inte har visat att kommunen tilldelar skolor med låg måluppfyllelse mer resurser baserat på socioekonomiska faktorer.”
Resursfördelning handlar alltså om att alla elever ska ha lika tillgång till utbildning och dels om lika kvalitet på utbildningen.
Det finns en mängd faktorer att ta hänsyn till när kommunen ska fördela resurserna mellan förskolor och, i synnerhet, skolor.
För det första måste en resursfördelning naturligtvis utgå från antalet elever på varje skola. Och grunden är att det måste finnas resurser till en organisation där en lärare har en klass, på exempelvis 25 elever. Om det är färre i en årskurs på en skola, t ex 20 elever, så måste ändå skolan få så mycket pengar att en lärare kan ha denna klass. Redan här så ser man att det inte går att ”dela lika” enbart genom att varje elev får en peng. Det måste också utgå resurser utifrån antalet klasser. Det här är särskilt viktigt för små skolor på landsbygden. De har oftast fördyrande förutsättningar som måste ingå i en resursfördelningsmodell.
Sedan kommer ytterligare aspekter på resursfördelning och likvärdighet.
SKL skriver:
”utbildningen ska vara kompenserande och uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”
Skolverket skriver:
”resursfördelningen ska vara anpassad till elevers olika behov och förutsättningar.”
Det behövs med andra ord en socioekonomisk fördelning. Och det ingår flera variabler i denna socioekonomiska resursfördelning.
Föräldrarnas utbildning är den första. Föräldrarnas utbildningsbakgrund har ett mycket starkt samband med elevernas resultat. Till och med starkare än elevernas migrationsbakgrund. Ju längre utbildning föräldrarna har, ju större sannolikhet (rent statistiskt) är det för att eleverna ska få bra skolresultat.
Migrationsbakgrunden är den andra viktiga variabeln. Givetvis har det med språket att göra. Och då är det naturligtvis så att det är svårare med det svenska språket om man kommer från t ex Somalia än från Norge. Men forskningen har också visat att det inte är svårare för elever med utländsk bakgrund att klara skolan när de har bott i Sverige i minst sju år, i varje fall inte om de för övrigt har samma förutsättningar som elever med svensk bakgrund. Det är följaktligen viktigt att ta hänsyn till hur nyligen eleven kommit till
Sverige – och vid vilken ålder.
Den tredje variabeln är kön. Det är helt enkelt på det sättet att det är fler pojkar än flickor som inte uppnår kunskapskraven.
Den fjärde variabeln är förekomsten av försörjningsstöd i familjen. Det kan låta kontroversiellt men SKL skriver att det i denna grupp ofta finns elever som upplevt krig och flykt och som har en ofullständig skolgång bakom sig. I denna grupp finns också elever som på andra sätt upplever stora påfrestningar i sina familjer.
Det finns ännu fler variabler, t ex familjesammansättning och hur socioekonomiskt homogen elevsammansättningen är på en skola, men de ovanstående punkterna är de viktigaste.
Till sist måste kommunen naturligtvis se till resultaten på nationella prov och betygsresultaten. Självklart. I slutbetygen ges ju en total information, ett verkligt slutomdöme, på en skolas framgångar respektive misslyckanden.
Ernst & Young, SKL och andra anser att en skolas kunskapsresultat ska vara med som en variabel i resursfördelningen, dvs en skola med sämre resultat ska få mer resurser än en med bättre. Det tycker jag också, det är självklart. Och jag tror att det också är detta som revisorerna i Vänersborg menar, fast det inte uttrycks helt klart i rapporten (se ovan).
Revisorerna och PWC skrev att BUN:
”… inte har visat att kommunen tilldelar skolor med låg måluppfyllelse mer resurser baserat på socioekonomiska faktorer.”
Och ska:
”överväga att få med enheternas resultat i modellen.”
Även Skolverket 2009 tar upp detta och Skolverket ser det lite som den centrala ”missen” i kommunernas resursfördelning:
”Många kommuner har inte tagit reda på hur resurserna används och man har inte en modell för resursfördelningen grundad i uppföljnings- och
utvärderingsresultat.”
Kunskapsresultaten måste vara med i en resursfördelningsmodell.
Det här med resursfördelning är inte helt enkelt. Och det är naturligtvis därför som det skrivs och granskas så mycket… Men en sak som jag noterar i samtliga granskningar, tips, riktlinjer och förslag om resursfördelning – det är hur lite man litar på professionen…
Jag har i denna blogg utvecklat vad en resursfördelningsmodell måste beakta – och finna bra lösningar på. Det förslag till resursfördelningsmodell som BUN har på sitt bord på måndag uppfyller inte detta. Jag kommer därför att begära en återremiss. Det är bättre att låta den nuvarande modellen gälla i ett år till och arbeta fram en riktigt bra modell än anta en modell som är mindre bra…
BUN: Öppettider och resursfördelning
Kommande måndag, den 12 oktober, har barn- och utbildningsnämnden sammanträde. Jag har beskrivit ett antal ärenden tidigare (se ”Ny förskola – eller Vänerparken?” och ”BUN 12 okt”) och nu tänkte jag redogöra för de övriga – om öppettider och resursfördelning.
Öppettiderna i förskola och fritidshem har diskuterats en del de senaste åren. Och det är ett stort tryck på BUN och dess förvaltning att utöka öppettiderna i förskola och fritidshem. I kommunens mål- och resursplan står det också att öppettider i förskola och fritidshem i större utsträckning ska möta vårdnadshavares önskemål.
Många föräldrar har annorlunda arbetstider än tidigare och många reser dessutom allt längre till och från sitt arbete, eller sina studier. Dessutom hoppas ju Vänersborgs kommun att fler som till exempel arbetar på annan ort, som Göteborg, ska flytta till Vänersborg. En förutsättning för att människor ska kunna bo i Vänersborg och arbeta i Göteborg är att förskola och fritidshem har längre öppettider.
I Skollagen står det (8 kap, 5§), och det är ganska ”raka rör”:
”Barn ska från och med ett års ålder erbjudas förskola i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller om barnet har ett eget behov på grund av familjens situation i övrigt.”
Motsvarande paragraf finns också för fritidshem. (Se Skollagen 14 kap, 5§.)
Förvaltningen föreslår att öppettiderna i förskola och fritidshem utökas till 06.00-17.30, dvs 11 timmar och 30 minuter.
Det här är dock inte oproblematiskt. Jag citerar från nämndens underlag:
”En utökad service till vårdnadshavare får som konsekvens att personaltätheten under dagen då flest antal barn är i verksamheten blir lägre.”
Eftersom barn och elever inte ska ställas mot varandra, dvs andra barn och elever ska inte behöva betala för de andra barnen och eleverna med lägre service, så kostar detta förslag enligt beräkningarna 1 miljon kronor extra.
För Vänsterpartiet är detta en självklar ståndpunkt och därmed bör också beslutet om att utöka öppettiderna också följas av en begäran om mer pengar. Det här är en angelägenhet för hela Vänersborg och inte bara för BUN. Man skulle också kunna se det som att utökade öppettider förmodligen innebär att vårdnadshavare med långa resor kan behålla sina arbeten och att skatteintäkterna till kommunen därmed kan komma att öka.
Det är ett bra beslutsförslag som ligger framlagt för nämnden.
Frågan om hur ekonomiska resurser fördelas till förskolor och grundskolor är en oerhört väsentlig fråga för huvudmannen, dvs politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige.
Det handlar alltså om resursfördelning.
Skollagen förutsätter att grundskolan och förskolan får de ekonomiska förutsättningar som krävs för att undervisningen kan organiseras och genomföras på ett sådant sätt så att varje elev får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt.
Skollagen (2 kap 8a §):
”Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov.”
Det är i det här sammanhanget viktigt för huvudmannen att veta att eleverna har ”olika förutsättningar och behov” och att det därför är omöjligt att utgå från att varje elev, och därmed skola, ska få exakt lika mycket resurser. Det här är både en svårighet och en utmaning för huvudmannen.
I våras granskade PWC, på uppdrag av de kommunala revisorerna, resursfördelningen inom grundskolan i Vänersborg. Nämnden behandlade granskningsrapporten i april.
Innan jag går vidare vill jag nämna att jag tidigare har skrivit en särskild blogg om PWC:s granskning (se ”Tankar om resursfördelning”). Då noterade jag att PWC inte hade med en studie av revisionsföretaget Ernst & Young om den kommunala resursfördelningen till grundskolan, ”Kan resursfördelningen lösa skolkrisen?”, i sin källförteckning. Vilket antydde att PWC inte hade läst denna. Det hade jag gjort och jag hade också redogjort för den i en blogg på hösten 2014 (se ”Resursfördelningen i grundskolan”).
Nog om det.
Revisorerna i PWC kom i sin granskningsrapport fram till att:
”Vår samlade bedömning är att barn- och utbildningsnämnden inte fullt ut säkerställer att resursfördelningssystemet är ändamålsenligt.”
PWC grundade sig på att granskningen:
”… inte har visat att kommunen tilldelar skolor med låg måluppfyllelse mer resurser baserat på socioekonomiska faktorer.”
Jag vet inte riktigt vad revisorerna menade i det här fallet. Det är ju faktiskt så att Vänersborg fördelar den ”sociala resursen” utifrån just socioekonomiska faktorer. Kanske tyckte revisorerna att det ”saknades” vissa faktorer i beräkningen. Kanske tyckte revisorerna att den sociala resursen helt enkelt var för liten. Revisorerna skrev:
”Det belopp som kommunen omfördelar via den socioekonomiska tilldelningen ligger runt ca 6 %, vilket är relativt lågt sett till ett nationellt perspektiv.”
Hur som helst så mynnade revisorsrapporten ut i två rekommendationer till kommunen:
- ”Fortsätta att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet för att starkare kunna koppla resurserna till de mål som kommunen vill uppnå.”
- ”Kontinuerligt utvärdera och vid behov justera resursfördelningsmodellen för att på ett effektivt sätt rikta insatser för att stärka likvärdigheten”
Det sistnämnda kan naturligtvis tolkas som att likvärdigheten inte var typ optimal.
När barn- och utbildningsnämnden behandlade granskningsrapporten så sa nämnden att den:
”instämmer i allt väsentligt som framförs i rapporten.”
Och sedan skulle också en arbetsgrupp tillsättas:
”för att göra en genomlysning av innevarande resursfördelningsmodell.”
På måndag ska BUN få en redovisning av denna genomlysning. Ärendet heter ”utvärdering av resursfördelningsmodell inom grundskolan åk 1-9”. (Hela underlaget för BUN:s sammanträde kan laddas ner här.)
En arbetsgrupp inom förvaltningen har alltså utvärderat resursfördelningsmodellen. Gruppen har också haft i uppdrag att titta på resurstilldelningen. Vilket är bra, eftersom det är en intressant fråga hur man fördelar resurser på ett bra sätt, särskilt om de är för små från början…
Jag reagerar dock direkt på att arbetsgruppen ”bara” har bestått av förvaltningschef, verksamhetschef, utvecklingsledare samt ekonomer. Jag saknar naturligtvis rektorer i gruppen. Och kanske till och med folk från ”golvet”, dvs pedagoger.
När jag läser arbetsgruppens utvärdering, så måste jag säga att jag inte riktigt känner igen mig i frågeställningarna. Jag ser inte att utvärderingen tittar på det som PWC och revisorerna ville. Som jag ser det är inte heller utvärderingen någon egentlig genomlysning av resursfördelningsmodellen.
Det kan möjligtvis bero på att nämnden inte verkar ha fått allt det material som arbetsgruppen har arbetat fram. Jag vet inte säkert. Å andra sidan är ju resursfördelningen något som verkligen angår huvudmannen, dvs nämnden, och kommunfullmäktige, så det vore konstigt om inte allt fanns med.
Jag skrev till förvaltningen och frågade. Jag fick svaret att syftet med denna utvärdering är att genomlysa innevarande resursfördelningsmodell och att det är en första del i arbetet med översyn av resursfördelningsmodellen.
OK, då förstår jag. Men jag förstår ändå inte. Varför denna uppdelning?
I föreliggande genomlysning står det knappt ett ord om resurstilldelningen, som ju var ett av uppdragen. När det gäller det systematiska kvalitetsarbetet som enligt revisorerna skulle utvecklas skriver arbetsgruppen bara:
”Genom det systematiska kvalitetsarbetet bör det vara möjligt att identifiera skolor, ämnen och kanske till och med lärare som behöver extra stöd för att eleverna ska få möjlighet att uppnå målen.”
Arbetsgruppen tar inte alls upp hur denna identifiering ska gå till eller hur resurserna kan kopplas till de mål som kommunen vill uppnå. Som revisorerna efterlyste. Eller till de statliga styrdokumenten…
Men detta kan ju i och för sig komma i nästa del.
När det gäller revisorernas önskan att ”justera resursfördelningsmodellen för att på ett effektivt sätt rikta insatser för att stärka likvärdigheten” så skriver arbetsgruppen endast:
”Arbetsgruppen har även belyst att man borde väga in mer analys av nuvarande resursfördelningsmodell innan förändringar genomförs”
Det låter nästan på skrivningen att det kanske kommer en del 1B… Innan del 2. Jag tror dock inte att revisorerna, eller nämnden, är helt tillfreds med detta ”svar”.
Men visst tar utvärderingen upp en del viktiga aspekter. Även om det kanske inte var det som revisorerna efterlyste i sin granskning. Det står till exempel, och detta är den enda gång resurstilldelning nämns:
”Vänersborgs kommun har en budgettilldelning som avser kalenderår medan grundskolan organiserar sig och planerar utifrån läsåret, höstterminen och vårterminen.”
Det är naturligtvis en självklarhet, som kanske tål att upprepas. Dock inte för nämndens ledamöter som jag tror inser detta, men för kommunfullmäktiges. Det verkar ofta som att det är ett oöverstigligt problem för många i fullmäktige att förstå.
I utvärderingen står det vidare:
”Organisationen på skolenheten är en avgörande faktor. Med organisation menas hur enheten har möjlighet att dela in sig i klasstorlekar, hur många paralleller skolenheten kan ha, d.v.s. antal klasser i samma årskurs.”
Utvärderingen ger några exempel på det här sistnämnda:
”Antal paralleller påverkar hur skolenheten kan organisera olika ämnen, som slöjd, hemkunskap o.d. Skolor som enbart har en klass per årskurs kostar mer att driva än de skolor som har 2-3 årskurser per klass. Likaså uppstår skillnad i kostnader för en enparallellig skolenhet med många elever i den enda klassen jämfört med den med få elever i den enda klassen.”
Det här är väl också tämligen självklart. Men vad leder detta till? Vad blir slutsatsen när det gäller Vänersborgs resursfördelningsmodell? Det svarar inte utvärderingen på.
Jag reagerar också för en liten detalj, när olika ämnen i skolan nämns i ett sådant här formellt sammanhang, så bör dessa ämnen benämnas med sina riktiga och fullständiga namn…
Resten av utvärderingen beskriver i stort sett hur det fungerar i Vänersborg. Den enda ”analysen” är väl egentligen bara när utvärderingen hänvisar till två rapporter om nödvändigheten i en resursfördelningsmodell att ta reda på vad ökade resurser resulterar i.
En rapport från Skolverket 2009 (se här) tar upp en annan aspekt, som Skolverket ser lite som den centrala ”missen” i kommunernas resursfördelning:
”Många kommuner har inte tagit reda på hur resurserna används och man har inte en modell för resursfördelningen grundad i uppföljnings- och utvärderingsresultat.”
Detta följs inte upp i analysen. Genomlysningen behandlar inte frågor som, hur ska resurserna användas effektivt?, hur ska elevresultat kontra tilldelade resurser utvärderas? eller hur ska elevresultaten infogas i Vänersborgs resursfördelningsmodell?
Men så var det detta med att föreliggande utvärdering bara är första delen. Mina funderingar kanske besvaras i kommande del.
Sedan tycker jag att det är ganska anmärkningsvärt att det inte finns några referenser till Skollagen i arbetsgruppens utvärdering. Redan i denna del. Skollagen är ju den lag som ligger till grund för hela grundskolans verksamhet. Och det finns mängder av paragrafer som är av stor betydelse i en resursfördelningsmodell. Och då tänker jag inte bara på det som anfördes tidigare, att
”kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov.”
Jag tänker också på vad Skollagen säger om elevernas olika förutsättningar och behov (3 kap 3 §):
”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”
Eller (3 kap 5a §):
”…[om] det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen.”
Och till sist, om det ändå befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås (8 §):
”ska detta anmälas till rektorn. … Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.”
Denna paragraf avslutas med ett ytterst kraftfullt krav:
”Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”
Skollagen är ju som bekant en lag som ska följas. Och därför anser jag nog att den borde utgöra en utgångspunkt för en analys och diskussion kring resursfördelningen.
Resursfördelning är en oerhört viktig uppgift för barn- och utbildningsnämnden. Nämnden måste säkerställa att ”resursfördelningssystemet är ändamålsenligt” (för att citera revisorerna) och att det följer Skollagen. Resursfördelningen är ju också, faktiskt, det viktigaste instrumentet för huvudmannen att politiskt styra skolan.
Det är min bestämda övertygelse att resursfördelningsmodellen i Vänersborg är i behov av en översyn – och en ”uppdatering”. Resurserna måste kopplas starkare till målen och insatserna måste på ett effektivt sätt stärka likvärdigheten. Precis som revisorerna har påpekat.
Det är grannlaga uppgift att konstruera en bra resursfördelningsmodell. Men det finns inga genvägar. Jag väntar med spänning på fortsättningen.
Tankar om resursfördelning
För varje vecka som rullar på utan att det händer något, så ökar osäkerheten på kommunens skolor och förskolor. Hur många tjänster blir det på vår enhet? Hur stora klasser blir det? Hur stora blir barngrupperna? Hur många speciallärare kan vi anställa? Vad ska vi planera och organisera för? Vad tänker politikerna hitta på? Hur tänker politikerna?
Tänker politikerna…??
Osäkerheten tycks vara stor också på politiskt håll. Det visas bland annat i den artikel som TTELA hade igår lördag (se här).
Det tycks som att inga politiker vill ta i resursfrågan. Barn- och Utbildningsnämnden sa i januari att den ville ha mer pengar för att klara verksamheten 2015 – och skickade sin begäran uppåt i hierarkin. Ledamöterna i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) fick stora skälvan när de fick BUN:s krav på mer pengar och bollade tillbaka frågan till BUN – med ett knippe helt meningslösa frågor. Då fick en majoritet i BUN (inte alla) i sin tur en ännu större skälva – och vågade varken fatta ett eget beslut eller skicka tillbaka frågan till KSAU med ett bestämt krav på 
mer pengar. Alltså bollade nämnden frågan vidare till sina tjänstemän. Som, så att säga, får sitta med ”Svarte Petter”. (Se ”Spara? Spara! Spara?”.)
Och tiden går. Och höstterminen närmar sig. Med ett nytt läsår.
Fast jag vet inte om långbänken beror på osäkerhet egentligen. Det är nog så att många tongivande krafter i de styrande betongpartierna helt enkelt inte vill ge skolan mer pengar. Vad det beror på, det vet jag inte riktigt. Kanske okunskap?
För att belysa skolfrågan ytterligare (i onsdags redogjorde jag för skolresultaten, se här) tänkte jag idag redovisa vad kommunens revisorer har skrivit om Barn- och Utbildningsnämndens resursfördelningssystem. Även om det inte är särskilt mycket ”matnyttigt”… (Jag bör kanske tillägga, det är nog viktigt, att kommunens förtroendevalda revisorer anlitade professionella revisorer som skrev rapporten nedan. De litar på inköpt kompetens från PriceWaterhouseCooper (PWC).)
Revisorerna lämnade i januari i år en rapport som heter ”Granskning av resursfördelning”. Den ska Barn- och Utbildningsnämnden svara på senast den 12 maj, men rapporten har ännu inte behandlats.
Resursfördelning handlar om hur kommunen fördelar de ekonomiska resurserna till de olika skolorna. Och här hittar vi direkt en avgörande svaghet i revisorernas granskning. Revisorerna tittar nämligen inte på den totala summa pengar som kommunen avsätter till grundskolan – revisorerna tittar bara på fördelningen av de pengar som finns. Men hur fördelar man resurserna på ett bra sätt, om resurserna är för små från början?
Det står ju faktiskt i Skollagen (2 kap 8a §):
”Kommuner ska fördela resurser till utbildning inom skolväsendet efter barnens och elevernas olika förutsättningar och behov.”
Och jag vill återigen betona, precis som jag har gjort så många gånger förr, att Skollagen är en lag – och lagar väljer man inte om man vill följa eller inte…
”…efter barnens och elevernas … behov.”
Och revisorerna skriver faktiskt själva i rapporten, dock utan att då gå vidare i resonemanget, att kommunen ansvarar för att målen kan nås:
”genom att tillföra de organisatoriska och ekonomiska resurser som krävs.”
Revisionsföretaget Ernst & Young publicerade förra året en studie om den kommunala resursfördelningen till grundskolan, ”Kan resursfördelningen lösa skolkrisen?”. (Kan laddas ner här.) Den här har tyvärr inte Vänersborgs revisorer med i sin källförteckning, vilket väl tyder på att de inte har läst den.
Ernst & Young är kritiska till kommunernas sätt att hantera resursfördelningen. Ernst & Young skriver:
”kommunfullmäktige utgår i sin resurstilldelning till ansvarig nämnd från tillgängliga resurser och inte från elevernas förutsättningar och behov.”
Det är bara att konstatera, det här känner vi igen från Vänersborg… Ekonomin först, eleverna sedan.
Ernst & Young är kritiska också mot de ansvariga skolnämnderna:
”först beräknas den tillgängliga resursramen och därefter fastställs vilka behov som kan hanteras inom den givna ramen. … nämnden utgår också från tillgängliga resurser och inte från elevernas förutsättningar och behov.”
Vänersborgs revisorer borde nog ha kollat upp den totala resurstilldelningen i sin rapport om resursfördelning tycker jag. Särskilt som det på ett ställe står i rapporten att:
”Under intervjuerna framkommer att behoven av resurspersoner och specialpedagoger är större än de resurser som fördelas centralt.”
Som sagt, Vänersborgs revisorer har bara studerat resursfördelningen utifrån de resurser som BUN är tilldelade. Men även i detta arbete så tycker jag inte riktigt att revisorerna når ”ända fram”. Revisorerna tycks inte riktigt ha Skollagen klar för sig.
Skollagens 3:e kapitel handlar om barns och elevers utveckling mot målen. Här står det tydligt vad som gäller – och som kan kopplas direkt till resurser och resursfördelning.
”3 § Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”
Det här är också lag! Det är Skollagen som citeras. Även om Skolverket i rapporter har visat att de flesta kommunpolitiker uppfattar paragrafen som en önskan, en vision… Men det är fel. Det är, som sagt, en lag!
Vad denna lagparagraf har för återverkningar och konsekvenser på resurserna och resursfördelningen tar inte revisorerna upp.
Det kan på olika sätt framkomma, för att använda Skollagens formuleringar, att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås… (31,7% på Dalboskolan och 28,8% på den Centrala skolenheten hade inte betyg i alla ämnen när de gick ur 9:an våren 2014.) Då säger Skollagen följande:
”5 a § …ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen.”
Det här är ”steg 1” och det ska elevens lärare göra inom ramen för sin ordinarie undervisning. Det kostar således inte kommunen något. Å andra sidan, om det går 26-30 elever i en klass så är det kanske inte så svårt att föreställa sig att detta inte är helt enkelt för den enskilde läraren. Om lärarnas arbetstid dessutom ska användas till rastvakter, föräldrakontakter, dokumentation, möten etc så ökar ju inte direkt förutsättningarna för lärarna att göra ett så bra arbete som Skollagen kräver.
Och när lärarna i Vänersborg i stället har en arbetsgivare som överhuvudtaget inte litar på att de lägger ner tid på sitt arbete utan måste kontrollera det med en stämpelklocka så blir naturligtvis förutsättningarna än sämre…
Det finns emellertid många kommuner i Sverige som är välvilliga och positiva och som ger pedagogerna så bra förutsättningar som möjligt för att klara denna uppgift. Det vore kanske något att tänka på i Vänersborg också…
Men. Om det ändå befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, trots att stöd har getts i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, så (8 §)
”ska detta anmälas till rektorn. … Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.”
Notera att paragrafen också talar om ”andra svårigheter” än i lärandet. Paragrafen avslutas med ett ytterst kraftfullt krav:
”Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”
Det här är Skollagen – fortfarande en lag! Det står inte typ ”om kommunen har råd”… Det står:
”… ska han eller hon ges sådant stöd.”
I paragrafen som följer (9 §) står det att ett åtgärdsprogram ska utarbetas för varje elev som ska ges särskilt stöd.
Revisorerna för inga resonemang kring ovanstående.
Vad skriver kommunens revisorer om då? När revisorerna granskar resursfördelningen i Vänersborg så kommer de till slutsatsen att:
”Vår samlade bedömning är att barn- och utbildningsnämnden inte fullt ut säkerställer att resursfördelningssystemet är ändamålsenligt.”
Det är ju en intressant slutsats. Revisorerna grundar sig på att granskningen:
”… inte har visat att kommunen tilldelar skolor med låg måluppfyllelse mer resurser baserat på socioekonomiska faktorer.”
Jag vet inte riktigt hur revisorerna tänker. Det är ju faktiskt så att Vänersborg fördelar den ”sociala resursen” utifrån just socioekonomiska faktorer. Det beskriver ju revisorerna själva i sin rapport. De skriver:
”Grunderna för resursfördelningen bedöms vara rimliga.”
Kanske tycker revisorerna att den sociala resursen helt enkelt är för liten. Revisorerna skriver:
”Det belopp som kommunen omfördelar via den socioekonomiska tilldelningen ligger runt ca 6 %, vilket är relativt lågt sett till ett nationellt perspektiv.”
Hur som helst, hela revisorsrapporten mynnar ut i två rekommendationer till kommunen:
- ”Fortsätta att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet för att starkare kunna koppla resurserna till de mål som kommunen vill uppnå.
- Kontinuerligt utvärdera och vid behov justera resursfördelningsmodellen för att på ett effektivt sätt rikta insatser för att stärka likvärdigheten”
”Mål som kommunen vill uppnå”? Kommunen? Det handlar ju om att uppfylla Skollagen!
Och detta är väl lättare sagt än gjort… Revisorerna ger inga exempel på konkreta metoder eller modeller varken på hur resurserna ska kopplas till målen eller hur insatserna ska bli effektivare.
Det har dock Sveriges Kommuner och Landsting (=SKL) gjort. SKL har gett ut en skrift om hur kommunerna, som alltså är skolans huvudmän, kan tackla problemet med resursfördelningen. Skriften heter ”Socioekonomisk resursfördelning till skolor” och kom ut i juni 2014. (Du kan hämta skriften här.) (Den finns inte heller med i revisorernas källförteckning.)
Det är en intressant och lärorik läsning om hur huvudmannen kan och bör tänka för att förbättra resursfördelningen och likvärdigheten mellan skolorna. Jag refererade till skriften i en blogg förra året (”Resursfördelningen i grundskolan”).
En resursfördelning måste naturligtvis utgå från antalet elever på varje skola. Och grunden är att det måste finnas resurser till en organisation där en lärare har en klass, på exempelvis max 25 elever. Om det är färre i en årskurs på en skola, t ex 20 elever, så måste ändå skolan få så mycket pengar att en lärare kan ha denna klass. Redan här så ser man att det inte går att ”dela lika” enbart genom att varje elev får en peng. Det måste också utgå resurser utifrån antalet klasser. Här bör nämnden, tycker jag, besluta om ett delningstal.
Och naturligtvis måste det finnas en social resurs på det sätt som Vänersborg redan har.
”Social resurs fördelas efter andel föräldrar som inte har eftergymnasial utbildning och andel föräldrar där bägge föräldrarna har utomnordisk bakgrund eller elever är födda utomlands.”
Det är nödvändigt med en social resurs. Elever med utländsk bakgrund eller med föräldrar med låg utbildningsbakgrund har genomsnittligt sämre studieresultat i den svenska skolan. För dessa måste skolan fungera kompensatorisk. Det handlar om att förebygga istället för att släcka bränder.
Skolinspektionen, E&Y, SKL och andra anser också att en skolas kunskapsresultat ska vara med som en variabel i resursfördelningen, dvs en skola med sämre resultat får mer resurs än en med bättre. Det tycker jag också, det är självklart. Och jag tror att det också är detta som revisorerna i Vänersborg menar, fast det inte uttrycks helt klart i rapporten. Revisorerna skriver att BUN ska:
”överväga att få med enheternas resultat i modellen.”
Det här med resursfördelning är således inte helt enkelt. Det finns massor med variabler. Och det är väl därför som det skrivs och granskas så mycket… Men det som jag saknar i samtliga granskningar, tips, riktlinjer och förslag om resursfördelningen – det är att ingen litar på professionen!
Men det kanske beror på att pedagogerna ser alla behov, och det blir dyrt för kommunerna. Alltför dyrt. De vill ju ibland använda pengarna till att sätta typ sin kommun på kartan. Genom att t ex bygga arenor…
Min bestämda uppfattning är att det är pedagogerna själva som kan dessa frågor bäst.
Jag har en idé om att antalet åtgärdsprogram på varje skola skulle kunna vara den viktigaste variabeln vid resursfördelningen. Åtgärdsprogram upprättas ju, av professionen, om en elev är i behov av särskilt stöd – när extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen inte räcker till. Det är ju då skolan behöver sätta in särskilda åtgärder – som kostar ”extra” pengar. En skola som har många åtgärdsprogram behöver mer resurser än en skola med färre.
Sedan borde det naturligtvis finns en del pengar kvar för att ha till det särskilda stöd som beslutas under pågående läsår.
Tillsammans med en social resurs skulle detta bli som att både förebygga och släcka bränder.
Det här med resursfördelning är alltså både en komplicerad och svårlöst fråga, men jag tror att när man väl har upprättat en fungerande modell så går den att använda i ganska många år. Men som sagt, revisorsrapporten har fortfarande inte behandlats av nämnden, trots att rapporten kom i januari. Och det innebär att inga förändringar sker av resursfördelningsmodellen inför kommande läsår. Eller inom överskådlig tid.
Som det ser ut nu, så lär det inte heller finnas speciellt mycket resurser att fördela för Barn- och Utbildningsnämnden…
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer