Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (1/2)

17 juli, 2025 Lämna en kommentar

Vargön Alloys AB är Sveriges enda tillverkare av ferrokrom och en av tre producenter i EU.

“Ferrokrom är en legering som ger stålet hårdhet och motståndskraft mot korrosion. Produkten är en nödvändig råvara för stålindustrin. I tillverkningsprocessen uppkommer även restprodukter, bland annat ferrokromslagg. Slaggen har använts för konstruktions- och anläggningsändamål i närområdet men försäljning upphörde slutet av år 2019. Sedan dess har materialet mellanlagrats inom bolagets fastigheter i den norra delen av bolagets verksamhetsområde i Vargön.”

Så inleddes underlaget inför det avgränsningssamråd som Vargön Alloys hade den 8 april i år för allmänheten. Innan dess hade ett samrådsmöte även hållits den 3 april med Länsstyrelsen i Västra Götaland och Vänersborgs kommun. Samråden gällde mellanlagring av ferrokromslagg. På webbplatsen “Vargön Alloys AB SAMRÅD” kunde man läsa:

“Samrådet genomförs som ett avgränsningssamråd eftersom VAAB har gjort bedömningen att mellanlagringen kan medföra risk för betydande miljöpåverkan då upplagen ligger inom ett vattenskyddsområde.”

Alloys producerar legeringen ferrokrom. För varje ton ferrokrom som produceras i Vargön blir det 1,5-1,8 ton ferrokromslagg. Sammanlagt blir det 180.000-200.000 ton slagg per år. Ferrokromslagget innehåller aluminium-, magnesium- och kiseloxider samt järn och krom. Det stora problemet med ferrokromslagg är att det innehåller krom och framför allt sexvärt krom. Sexvärt krom är ett toxisk och cancerframkallande ämne som också kan orsaka skada på kromosomerna.

Sveriges geologiska undersökning, SGU, är myndigheten för frågor om berg, jord och grundvatten. Myndigheten skriver på sin webbplats:

”Krom och kromföreningar är ett av 32 utpekade så kallade särskilt förorenande ämnen, som anses vara speciellt problematiska avseende ekologisk status i ytvattenförekomster på nationell nivå.”

Det har påträffats förhöjda halter av sexvärt krom i vattenmiljön runt slagghögarna. Åhörarna på samrådet fick t ex reda på att det för ett antal år sedan hittades krom i en av grannarnas brunn. Den grannen fanns för övrigt på plats under samrådet. Grannen hade fått gratis kommunalt vatten i några år och nu väntade grannen på att det skulle vidtas skyddsåtgärder. Man kunde märka en stor oro hos personen ifråga. Förhöjda halter av sexvärt krom hade också påträffats i områden i Vänersborgs kommun där ferrokromslagg använts till bland annat anläggnings- och fyllnadsändamål. Det hade även kunnat konstateras förhöjda kromhalter i ytvattenmiljöer. (Se Alloys “Information om slagghantering vid Vargön Alloys AB”.)

De som åker förbi eller snarare igenom industriområdet i Vargön har under flera år sett slagghögarna växa och nya högar komma till. Hösten 2019 avbröts försäljningen av slagg i obundna applikationer. Det hade konstaterats att det fanns sexvärt krom i slaggen. Sedan dess har slaggen mellanlagrats och när Länsstyrelsen 2023 beslutade att slagg inte kunde användas i asfalt då tog tillväxten av högarna ytterligare fart.

Slagghögarna kallas för övrigt “mellanlagring” eftersom Alloys räknar med att slaggen så småningom ska kunna användas som anläggnings- och konstruktionsmaterial och därför kunna avyttras för användning på olika områden. Men just nu krävs det ännu mer plats för ferrokromslagget och för det krävs det tillstånd. Och för att få tillstånd krävs det bland annat samråd med allmänheten.

På samrådet den 8 april deltog 25 personer förutom representanterna från Vargön Alloys. Från Alloys medverkade bland annat VD Anders Lehman, chefen för Metallurgi och Hållbarhet Annelie Papadopoulos och två konsulter, Bertil Karlsson och Clara Eriksson. Bland allmänheten återfanns framför allt grannar och andra boende i Vargön men även någon enstaka bloggare. En representant från Länsstyrelsen var med och hon sågs anteckna febrilt. Däremot syntes inga politiker och inte heller några från massmedia…

Samrådet var en del i den process som krävs för att utforma den ansökan om tillstånd för slagghögarna som Vargön Alloys ska lämna till Länsstyrelsen. När ansökan lämnas in kommer också samrådsredogörelsen att bli tillgänglig för allmänheten. I ansökan ingår det också en miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Varje ny mellanlagring kräver alltså tillstånd från Länsstyrelsen.

Samrådet varade nästan 3 timmar. Det var mycket information. Vargön Alloys beskrev företaget och i stort sett hela verksamheten. Flera åhörare på samrådet var oroliga och det ställdes många frågor. Rent allmänt kan man säga att representanterna från Vargön Alloys tycktes tämligen öppna och sakliga i sina presentationer och i svaren till allmänheten. Det verkade dock finnas ett visst mått av tvivel om objektiviteten bland flera åhörare…

I kallelsen och underlaget till samrådet handlade det enbart om att en ny yta för mellanlagring skulle anläggas, en yta som kallades U5. Den skulle kunna rymma ytterligare ca 50.000 m³. (Se “Alloys: Slagget behöver mer plats”.) I presentationen på samrådet den 8 april visade det sig att det också handlade om ytterligare en yta, U3-B. Det sades vara en yta för tillfällig lagring och hantering av slagg. Den beräknades rymma ca 40.000 m³ slagg.

Den stora överraskningen var emellertid att även de “gamla” ytorna U1-U3 ingick i samrådet. Det är tre upplag, som i dagsläget omfattar totalt ca 380.000 m³ ferrokromslagg. Slagg har alltså mellanlagrats i flera års tid på ytorna U1-U3 utan att ha haft tillstånd! Det visade sig att det tips som jag hade fått av en anställd på Vargön Alloys var korrekt. (Se “Alloys: Hund begraven i slagghögarna?”.) Den anställde skrev att det hade visat sig att:

“Alloys inte haft tillstånd för att bygga dom berg dom gjort och att Länstyrelsen med omedelbar verkan har stoppat all vidare transport till Mjölkberget och utanför grindarna på alloys av slaggen, Viten och samt böter verkar vara på tapeten och miljöbrott är redan konstaterat.”

Länsstyrelsen hade även polisanmält de olagliga slagghögarna skrev den anställde. Jag kollade upp detta, men polisanmälan hade sekretessbelagts av någon anledning både av Länsstyrelsen och Polisen. (Se “Alloys: Hund begraven i slagghögarna?”.) Därför var jag inte riktigt säker på vad som hade hänt. Det blev till att fråga.

Alloys VD Anders Lehman tog överraskande till orda och förklarade att det fanns en helt rättmätig och rättvis polisanmälan från Länsstyrelsen. Alloys hade lagt slagg på “fel plats”. VD Lehman var dock säker på att detta skulle lösas och att Alloys skulle få tillstånd retroaktivt, i efterhand. Och det förstod man ganska snabbt på samrådet att Vargön Alloys kunde få…

De tillfälliga slagghögar som finns på mindre områden inom industriområdet, dvs söder om järnvägen, ingick inte i samrådet. De låg på detaljplanelagt område (detaljplan från 1970). De har anlagts för att ge företaget “respit”. Man fick onekligen känslan på samrådet att ferrokromslagg lagrades överallt där det fanns typ “lediga” ytor…

Den gamla lagringsplatsen, Mjölkebergets deponi, ingick inte heller i samrådet. Mjölkeberget hade tillstånd sedan tidigare. Mjölkeberget har funnits i 50 år och vad jag förstår så finns det stoft och mycket finkornigt material i deponin. Detta material är det som lakar ur mest krom.

Alloys berättade att slagget bara får mellanlagras i 3 år. Det fick en person i publiken att reagera. Han menade att slagghögarna kommer att ligga kvar betydligt längre:

“Ni säljer ju inget.”

Alloys svarade att företaget betraktar slagget som en resurs. Och visst, Alloys arbetar hårt med att få slagget godkänt för försäljning. Företaget ser möjliga användningsområden för slaggen bundet som ballast i betong och asfalt och obundet som bär- och förstärkningslager i bygg- och anläggningsprojekt. På längre sikt kan det förhoppningsvis användas som ersättningsmedel för cement. Men Vargöbon trodde inte att Alloys någonsin skulle få bort slagghögarna. Det ligger ju 700.000 ton i högarna… En i publiken ropade:

“Teckomatorp…”

Den kommentaren, rätt eller fel, sa nog allt om den starka misstrogenhet som flera åhörare kände gentemot verksamheten… (BT-Kemi-skandalen i Teckomatorp är en av de största miljöskandalerna i Sveriges historia. Nedgrävda gifttunnor förgiftade marken och människorna.)

Alloys meddelade att en geoteknisk undersökning pågår vid slagghögarna, bland annat avseende stabilitet och skredrisk. Vid behov ska det vidtas åtgärder. Det skulle låta lugnande, men beskedet gav nog snarare motsatt effekt. Det är mycket ferrokromslagg som ligger i området – högarna är både höga och tunga (se tabell nedan): 

Och först nu undersöks markförhållandena… Ska vargöborna även behöva oroa sig för ras och skred? Beskedet om att det kan bli aktuellt med kompletterande instängsling gav samma effekt. Om det nu visar sig att slagget behöver stängslas in, varför har det då inte gjorts tidigare? För närvarande är upplag U2 och Mjölkeberget instängslade och kommande upplag U5 ska bli det också.

Anm. Fortsättning följer i ett andra och sista blogginlägg – ”Hur ser framtiden ut för Vargön Alloys? (2/2)”.

==

Blogginlägg om Vargön Alloys:

Kategorier:Alloys, miljö, Vargön

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)

15 juli, 2025 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en direkt fortsättning på ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)”.

Den 19 mars 2024 överklagade Jan Andersson, ordförande för Gestad Hembygdsförening, MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm.

Den 29 maj 2024 kom beslutet från MÖD (Mark- och miljööverdomstolen). Domstolen beslutade att lämna över:

“Gestads hembygdsförenings överklagande av länsstyrelsens två beslut den 13 februari 2024 med diarienummer 323-2024 och 340-2024 till mark- och miljödomstolen för erforderlig behandling.”

MÖD ansåg att Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg hade gjort en miss, ett gravt fel… I MMD:s dom hade endast privatpersonen Jan Andersson varit upptagen som part och inte Gestad Hembygdsförening. MÖD skrev i sitt beslut:

“I mark- och miljödomstolens dom har endast Jan G Andersson varit upptagen som part. … Mark- och miljööverdomstolen bedömer … att … Gestad hembygdsförening överklagat länsstyrelsens båda beslut. Vid sådant förhållande ska hembygdsföreningens överklagande lämnas över till mark- och miljödomstolen för erforderlig behandling.”

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) bedömde alltså, helt riktigt och självklart, att Gestad hembygdsförening hade överklagat Länsstyrelsens beslut.

Jag är inte riktigt säker på hur MÖD:s beslut skulle tolkas. Var det MÖD:s mening att MMD bara skulle fatta ett nytt beslut om Gestad Hembygdsförening skulle få överklaga eller inte? Eller var det tänkt att Gestad hembygdsförening hade rätt att överklaga själva sakfrågan? Jag lutar åt det sistnämnda, dvs att MÖD ansåg att Gestad Hembygdsföreningen hade rätt att överklaga. Det innebar i så fall att MMD var tvunget att pröva byggnadsnämndens beslut, i sak.

Jag skrev vid tre tillfällen till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg sedan domstolen fick ärendet tillbaka av MÖD och ställde frågan om något beslut hade fattats. Svaren var vid samtliga tillfällen att domstolen hade mycket att göra och att det jobbades med ärendet. Det talade som jag ser det för att MMD arbetade med överklagandet i sak. Hade det bara gällt om hembygdsföreningen hade rätt att överklaga hade säkerligen målet avgjorts snabbt.

Men strax före sommarvilan kom, efter en ny fråga, ett “protokoll” från MMD i Vänersborg. Protokollet var från den 14 maj 2025, dvs nästan ett helt år efter MÖD:s dom…

Protokollet konstaterade att Gestad hembygdsförening hade överklagat:

“Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 13 februari 2024”

MMD uppfattade det som om MÖD:s dom innebar att MMD bara skulle fatta ett nytt beslut om Gestad Hembygdsförening skulle få överklaga eller inte. MMD tänkte inte pröva ärendet i sak.

Och under rubriken “SAKEN” stod:

“Avvisning av överklagande”

Det var ingen överraskning, men naturligtvis nedslående. Hade det tagit MMD ett år att komma fram till det? I protokollet beskrevs hur det gick till när MMD fattade beslutet.

Gestad hembygdsförening hade fått en kallelse med ett slags ultimatum. I MMD:s protokoll stod det nämligen:

“Målet ropas på, varvid konstateras att Gestad hembygdsförening, som delgetts kallelse till sammanträdet vid äventyr av att målet kan komma att skrivas av vid utevaro, inte inställer sig.”

MMD kallade alltså till sammanträde med Gestad Hembygdsförening. Och kom inte hembygdsföreningen till mötet så skulle målet kunna skrivas av, dvs läggas ner.

Jag förstår inte varför MMD överhuvudtaget skulle ha ett möte med Gestad Hembygdsförening. MMD skulle ju enligt MÖD avgöra om hembygdsföreningen hade rätt att överklaga. Eller pröva ärendet “i sak”. Det kunde väl MMD göra på egen hand genom att läsa Miljöbalken och eventuellt åka ut till Sikhall, studera förhållandena på platsen, ta in eventuella vittnesmål, jämföra med lagtexten och förkunna en dom? Varför gjorde inte MMD det?

Men som sagt, MMD ville antagligen slippa att avgöra ärendet i sak. En sådan prövning hade kunnat få stora konsekvenser för Segelsällskapet…

När det var dags för sammanträde så visade det sig att Jan Andersson, ordförande i Gestad hembygdsförening, inte infann sig till sammanträdet. Chat GPT förklarar:

“Eftersom Gestad hembygdsförening inte kom till förhandlingen, trots att de blivit kallade och varnade för att det kunde leda till att målet avskrivs, så valde domstolen att avsluta ärendet utan att pröva det vidare.”

I protokollet framgick, eftersom det inte finns någon anteckning om detta, att MMD inte hade brytt sig om att ta reda på varför ordförande Jan Andersson hade uteblivit från sammanträdet – eller helt enkelt blivit försenad. Domstolen var ointresserad av om Andersson hade krockat på vägen till domstolen eller om han blivit akut sjuk etc. Och sanningen är att Jan Andersson var på väg till MMD men av olika orsaker blivit försenad…

Men efter 25 minuter, det framgår av protokollet att “sammanträdet” bara varade mellan 13.00-13.25, bestämde MMD:

“Mark- och miljödomstolen avskriver målet.”

Beslutet var naturligtvis helt enligt någon ”bortglömd” paragraf, men inte desto mindre ett enkelt och bekvämt sätt att avsluta målet.

Microsofts AI-motor, Copilot fick en fråga om rättssäkerheten i fallet. Svaret blev mycket tänkvärt: 

“beslutet framstår inte som rättssäkert i materiell mening, även om det formellt sett kan stödjas i lag. En avskrivning efter 25 minuter, utan att ens pröva om parten kunde inställa sig kort därefter, är i strid med principen om rätt till domstolsprövning (6 kap. EKMR, Århuskonventionen, RF 2:11) och kan ifrågasättas för att vara oproportionerlig och rigid.”

Det hade varit intressant om Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) hade fått pröva om Mark- och miljödomstolens (MMD) avskrivning av målet var ok. Hela ärendet hade dock tagit en väldigt lång tid med många diskussioner, mycket dokumentation och korrespondens och Jan Andersson orkade inte överklaga MMD:s beslut en gång till…

För mig är hanteringen av detta ärende en stor skandal, ända från anmälan 2021 om misstänkt brott mot strandskyddsreglerna (se ”Update: Tillsynen av Sikhall 1:22” och ”Byggnadsnämnden och strandskydd”) till MMD:s beslut 4 år senare. Vanliga människor och en ”vanlig” ideell förening har behandlats på ett styvmoderligt och partiskt sätt av Vänersborgs byggnadsnämnd och -förvaltning, Länsstyrelsen i Vänersborg och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Invånarnas rättigheter har på flera sätt satts åt sidan av myndigheterna genom att ärendet systematiskt har förhalats, komplicerats och ”byråkratiserats”. Det egentliga strandskyddsärendet har kvävts av detaljer och begravts under en hög av petitesser och formalia…

Jag tror att myndigheternas hantering strider mot de flesta kommuninvånares rättsuppfattning. Och det kan naturligtvis få konsekvenser. Bristande tillit till myndigheter, som ska vara ”samhällets stöttepelare”, kan i förlängningen leda till att tilltron till demokratin och rättsväsendet undergrävs…

Och byggnadsnämndens beslut om att avskriva det ursprungliga tillsynsärendet och lämna strandskyddsdispens i efterhand har alltså inte ens blivit prövat av högre instans. Och tänk, jag kan inte släppa tanken på att det har varit myndigheternas agenda hela tiden…

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (1/2)

13 juli, 2025 2 kommentarer

En överklagan om strandskyddsdispens på Sikhall 1:22 fick den 14 maj ett mycket tvivelaktigt avslut. Och det handlar inte om Magnus Larsson…

Bakgrunden till detta blogginlägg är att en kommuninvånare år 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna på sin fastighet i Sikhall. Personen anmälde därför VSS till miljö- och byggnadsförvaltningen där ett tillsynsärende upprättades. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.) Efter många turer med förelägganden (byggnadsförvaltningen höll helt med anmälaren), mailkorrespondens och ränksmideri bakom kulisserna (vilket fick byggnadsförvaltningen att totalt ändra uppfattning) beslutade byggnadsnämnden den 5 december 2023 att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge strandskyddsdispens i efterhand… (Se “Byggnadsnämnden och strandskydd”.)

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap och jag ska inte lägga några synpunkter eller värderingar på denna utgång. Dock med ett undantag, behandlingen av Segelsällskapets fastighet, Sikhall 1:22, skilde sig helt från hur byggnadsnämnden behandlade andra fastigheter i kommunen i motsvarande situation, t ex Juta. Byggnadsnämnden satte likställighetsprincipen helt åt sidan.

Länsstyrelsen ska som bekant alltid granska strandskyddsdispenser beslutade av en kommun. Redan samma dag(!) som Sikhallsärendet hamnade på Länsstyrelsens bord, den 15 december 2023, bestämde sig Länsstyrelsen. Den beslutade att godkänna Vänersborgs kommuns beslut om strandskyddsdispens – med följande motivering:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.“

Det var ett närmast provocerande beslut med tanke på hur Länsstyrelsen behandlade ett mycket likartat ärende på Juta. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Byggnadsnämndens beslut, och Länsstyrelsens godkännande, uppmärksammades av SVT:s Lokala Nyheter Väst som den 30 januari 2024 sände ett längre avsnitt, ca 3.30 min, om Sikhall. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.) Byggnadsnämndens beslut upprörde flera i området och i programmet intervjuades Jan Andersson, ordförande i Gestad Hembygdsförening. Andersson ansåg att besluten bröt mot strandskyddsreglerna. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) I programmet intervjuades även Segelsällskapets ordförande Henrik Stålheim. Stålheim var av motsatt uppfattning, men utlovade en del förändringar på fastigheten. Området skulle göras mer öppet för allmänheten. Stålheim sa till SVT:s reporter att Segelsällskapet skulle:

“bredda den gången [vid grillhuset; min anm] och även en liten ramp upp mot bryggan och även flytta … en bänk som upplevs stå i vägen…”

Jan Andersson, som var ordförande i Gestad Hembygdsförening, överklagade byggnadsnämndens beslut till Länsstyrelsen. (Det gjorde också två privatpersoner.) Länsstyrelsen skulle alltså pröva ett beslut om strandskyddsdispens som den redan hade tagit ställning till. Så är det, men Länsstyrelsen prövade faktiskt inte ens ärendet i sak. Den 13 februari 2024 kom beslutet:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen menade att de två privatpersonerna och hembygdsföreningen inte hade rätt att överklaga.

En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga skrev Länsstyrelsen. Och om det handlade om, fortsatte Länsstyrelsen, “vissa allmänna intressen” som t ex strandskyddsärenden, så tillvaratogs de av myndigheterna. Med andra ord, ett moment 22. Det var myndigheter som byggnadsnämnden och Länsstyrelsen som bevakade de allmänna intressena…

Länsstyrelsen ansåg inte heller att Gestad Hembygdsförening uppfyllde Miljöbalkens kriterier (16 kap. 13–14 §§) eftersom föreningen bara hade 80 medlemmar den 8 januari 2024. (Hembygdsföreningen redovisade 186 personer i sitt medlemsregister. Antagligen hade inte alla medlemmar betalat in sin medlemsavgift den 8 januari…) Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen var alltså inte intresserad om själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Ordförande i hembygdsföreningen Jan Andersson gav sig inte, han överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD). MMD.s dom kom snabbt, redan den 1 mars 2024. Inte helt överraskande gick MMD i Vänersborg på Länsstyrelsens linje:

“Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet, dvs. ändrar inte länsstyrelsens beslut.“

Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Det är oerhört förvånande att MMD inte berörde Århuskonventionen i domen…

MMD höll således med Länsstyrelsen. 

En vanlig människa skulle antagligen ge upp i detta läge, men Andersson hade krafter kvar. Den 19 mars 2024 överklagade han MMD:s dom till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) i Stockholm. Hur han nu kunde komma på en sådan idé… Trodde verkligen Andersson att Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen hade fel? Och byggnadsförvaltningen och byggnadsnämnden?

Fortsättning följer i inlägget ”Bortglömd överklagan i Sikhall fick ett tvivelaktigt avslut (2/2)”.

===

Tidigare blogginlägg i detta ämne:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

I Sikhall står tiden still

10 juli, 2025 1 kommentar

Den 18 september 2024 undertecknade Magnus Larsson dokumentet ”Överenskommelse om fastighetsreglering i Sikhall”. Dagen efter, den 19 september 2024, beslutade oppositionspartierna i Samhällsbyggnadsnämnden att:

“godkänna upprättade avtalshandlingar rörande Sikhall utveckling och ger mark- och exploateringsingenjör i uppdrag att underteckna bilagda avtalshandlingar.”

Det var en mycket positiv och glädjande händelse för alla som vill se en utveckling i Sikhall. Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Det skrev jag om i ett blogginlägg om Sikhall för snart två månader sedan – “I alla delar – utom Sikhall”. Och detta vet sedan länge alla invånare i Vänersborgs kommun i allmänhet och dalslandsborna i synnerhet.

Kommunen har, som alla som följt Sikhallsärendet erfarit, försvårat och förhindrat Magnus Larssons planer, och en utveckling i Sikhall. Tiden som har gått sedan blogginlägget har inte heller gett anledning till att ändra denna uppfattning…

För att den fastighetsreglering som samhällsbyggnadsnämnden och Magnus Larsson hade kommit överens om och undertecknat ska bli verklighet, så måste den godkännas av Lantmäteriet i kommunen. Jag ställde frågan till byggnadsförvaltningen varför det tog så lång tid för Lantmäteriet, det hade ju gått nästan 8 månader efter undertecknandet. Jag fick svaret att det hade varit kö på ärenden. På Lantmäteriets hemsida står det:

“Från det att ansökan kommer in till oss tar det ca 5 månader innan vi kan påbörja handläggningen.”

Enligt kommuninvånare som varit i kontakt med Lantmäteriet är väntetiden snarare en policy… Utom för kommunen själv… Om vi jämför med avstyckningen av Fregatten på Sanden södra, som kommunen köpte i februari-mars någon gång, så är den redan godkänd och klar…

Men nu var det snart klart skrev byggnadsförvaltningen:

“Just nu så är handläggningen i stort sett klar”

Den 22 maj skulle beslutet fattas. Det har inte fattats än. Däremot har stolparna/rören för de nya fastighetsgränserna placerats ut i slutet av maj. Det visade sig dock att några gränser såg bättre ut på kartan än i verkligheten. Vid Sikhallsbadet justerades gränsen något till kommunens fördel (vid infarten till parkeringen). Det var ok med Magnus Larsson. Larsson ville sedan justera gränsen något vid rampen vid småbåtshamnen. Det skulle skapa ytterligare två båtplatser. Det gick inte kommunen med på… 

Magnus Larsson tyckte då att justeringen av gränsen kunde kvitta men innan det hann göras en överenskommelse mellan kommunen och Larsson gick kommunens representant på semester…. Och eftersom det inte kom något besked till Lantmäteriet om en överenskommelse så kunde inte lantmätaren fatta något beslut. Vilket naturligtvis är tråkigt eftersom det antagligen bara är någon timmes kontorsarbete kvar…

Och som sagt, de två båtplatserna spelar ingen större roll. I småbåtshamnen ligger det just nu bara 3 båtar. Det är ingen som vill ha båtarna i Sikhall. Kommunen har släckt ner ljusen i området nattetid och det gör att båtägare är rädda för stölder.

Samhällsbyggnadsförvaltningen har också satt upp två elmätare i hamnområdet, varav en mätare för Sikhalls magasin. “Undermätaren” tycks vara ganska onödig eftersom magasinet inte drar mindre ström för att den är uppsatt. Problemet med strömmen är istället att propparna hela tiden går i magasinet när människor vistas där. Kommunens huvudsäkring är nämligen på bara 16 ampere, men enbart pumpen till de kommunala toaletterna på hamnområdet drar 16 ampere när den sätter igång. Det betyder att sätts en kaffebryggare eller lampa på samtidigt som pumpen går så går propparna… Larsson har därför fått byta proppar under tiden som arrangemang har pågått i magasinet.

Det bästa vore naturligtvis om kommunen snabbt fixade huvudsäkringen till minst 25 ampere. Då kanske också belysningen på planen kunde vara tänd under dygnets mörka timmar. Men i samband med att mätarna installerades så satte kommunen istället lås på proppskåpet. Det gör det i praktiken omöjligt att i fortsättningen ha arrangemang i magasinet. Det omöjliggör även det traditionella Sikhall Rock som planerades in senare i sommar.

Det är mycket svårt att förstå varför samhällsbyggnadsförvaltningen vidtar åtgärder som i praktiken stänger av strömmen för magasinet och därmed alla arrangemang. Det bekräftar på sätt och vis att det finns krafter i kommunhuset som vill försvåra och sätta käppar i hjulet för Magnus Larsson. Och jag tänker på vad fastighetschefen skrev den 12 maj angående magasinet (se “I alla delar – utom Sikhall”):

“vi från förvaltningen [har] ingen tanke om att stänga av eller ändra någonting fram tills att fastighetsaffären är reglerad.”

Jag skrev till fastighetschefen och påpekade detta samt beskrev konsekvenserna av att ha en för låg huvudsäkring samtidigt som proppskåpet var låst. Han var på semester… Den tillförordnade fastighetschefen ordnade dock så att Magnus Larsson ska få en nyckel till proppskåpet.

Egentligen är både proppbyten, nycklar, mätare mm helt onödiga. När fastighetsregleringen är klar, som alltså är godkänd och påskriven av samhällsbyggnadsnämnden och Magnus Larsson i september förra året och inskickad till Lantmäteriet i oktober, så kommer Magnus Larsson att äga en markbit som sammanbinder hans fastighet (Sikhall 1:6 – se pilen på kartan) med Sikhalls magasin. Han kan då lösa elfrågan helt på egen hand. Och det vet samhällsbyggnadsförvaltningen. Så därför kan man undra varför de satte in två onödiga ”undermätare”… Två servicebussar, två montörer plus material typ skåp och elmätare osv – räcker 60.000 kr…?

För att problemen med Sikhalls magasin ska bli lösta krävs alltså att någon på samhällsbyggnadsförvaltningen skriver på överenskommelsen med Magnus Larsson om de mindre justeringarna av fastighetsgränserna och att Lantmäteriet sedan godkänner dessa. Men så länge som Lantmäteriet inte har gjort det, så kan inte Magnus Larsson gräva ner nya elledningar till Sikhalls magasin. Och bli oberoende av Vänersborgs kommun när det gäller elen.

Cirkeln är sluten, men tiden står still… 

Samhällsbyggnadsnämndens beslut är efter snart 10 månader fortfarande inte verkställt. Hur svårt kan det vara?

Kategorier:lantmäteri, Magnus Larsson, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall, Sikhalls Magasin

Äntligen beslut om Kulturhuset

8 juli, 2025 Lämna en kommentar

Diskussionerna kring hur Kulturhuset i Vänersborg ska drivas i framtiden har varit minst sagt livliga. Det har varit en lång, seg och omständlig historia där Folkets Hus-föreningen på många sätt har stått i centrum.

Jag ska inte försöka mig på att sammanfatta historien, jag är inte tillräckligt insatt i alla turer. Niklas Johansson på TTELA gjorde i februari ett bra försök (se TTELA “Folkets hus kan bli kvar i Kulturhuset i Vänersborg”), liksom TTELA:s ledarskribent Karl af Geijerstam (se “Beslutet om Kulturhuset kan kosta Vänersborg miljoner”). TTELA har för övrigt skrivit flera artiklar om kulturhusets “historia” – se här. (Det har trots allt också blivit ett blogginlägg från min sida, se “Beslut om Folkets hus överklagat”.)

TTELA har emellertid inte rapporterat om den senaste händelseutvecklingen. Och det är i och för sig inte så konstigt. Politiker brukar ta en sommarpaus, och så är det även i år. TTELA verkar dock ha missat årets undantag. För en vecka sedan, den 2 juli, sammanträdde nämligen kultur- och fritidsnämnden. Det fanns bara en punkt på dagordningen:

“Beslut om tilldelning avseende drift av verksamhet i Kulturhuset”

Informationen är för en utomstående knapphändig, och möjligtvis har den varit det även för nämndens ledamöter. I inledningen av protokollet står det:

“Ordföranden har kallat till ett extra sammanträde med kultur- och fritidsnämnden med anledning av att tilldela beslut om drift av verksamhet i Kulturhuset, efter upphandling. Vid offentlig upphandling råder absolut sekretess, inga uppgifter alls om anbud eller liknande får lämnas till dess att beslut är fattat om tilldelning till en viss leverantör. Handlingar i ärendet delas ut under sammanträdet.”

Ledamöterna från de olika partierna verkade trots den tidigare historien av misshälligheter och stridigheter ha kommit bra överens. Sammanträdet varade i endast 90 minuter och då hade det varit en ajournering för partiöverläggningar i 10 minuter, vilket även det var kort i sådana här sammanhang.

Det handlade alltså om den framtida driften av verksamheten i Kulturhuset. Ärendet hade varit ute på upphandling och det visade sig att det bara fanns anbud från en enda intressent – “Folkets Hus Vänersborg ekonomiska förening”, dvs samma förening som tidigare drivit, och som fortfarande driver, verksamheten.

I protokollet står det:

“Anbudet uppfyller samtliga krav och inga hinder föreligger. Anbudsgivaren har lämnat efterfrågade beskrivningar.”

Det blev ett beslut som alla ledamöter stod bakom – socialdemokrater, moderater, sverigedemokrater, vänsterpartister och en centerpartist:

“Kultur- och fritidsnämnden beslutar att tilldela uppdraget om drift av verksamhet i Kulturhuset i Vänersborg, till Folkets Hus Vänersborg ekonomiska förening, organisationsnummer 762500-0349. Ordföranden för kultur- och fritidsnämnden undertecknar avtalet.

Kultur- och fritidsnämnden beslutar att komplettera det slutliga avtalet med följande text:

Ersättning enligt detta avtal är delvis utformad med hänsyn till det åtagande som föreningen tog på sig i form av ett banklån i samband med renovering av fastigheten. Att amortering sker är en förutsättning för detta avtals undertecknande. Föreningen ska, jämte att betala ränta, årligen amortera minst 50.000 kr på detta lån. Vid omläggning av lån ska föreningen föra dialog med kommunens ekonomiavdelning i syfte att erhålla bästa möjliga lånevillkor.”

Den kompletterande texten i beslutet föreslogs av Moderaterna. Det var inget konstigt tillägg, en sådan skrivning finns med i nuvarande avtal. Samtliga ledamöter instämde i yrkandet och således blev beslutet enhälligt. 

Beslutet innebär att Folkets Hus-föreningen får uppdraget att bedriva verksamhet i Kulturhuset från och med den 1 april 2026 när nuvarande avtal löper ut.

Det är fantastiskt glädjande att det till slut blev en lösning i detta tidvis turbulenta ärende, som har dragits i långbänk alldeles för länge. Och jag är övertygad om att Folkets Hus-föreningen är den rätta att driva verksamheten i Kulturhuset. Föreningen har framgångsrikt gjort Kulturhuset till en central mötesplats i Vänersborgs kommun med ett rikligt evenemangsutbud, hög tillgänglighet och olika typer av arrangemang.

Kulturhuset är både välbesökt och uppskattat. Det lär det bli i fortsättningen också.

Kategorier:Folkets hus/Kulturhus, kultur, Kultur- och Fritidsnämnden, ttela

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (5)

6 juli, 2025 2 kommentarer

Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.

Kommunens chef för juridik och säkerhet ger ett tredje skäl till varför det är olämpligt att ge revisorerna tillgång till Netpublicator. Det sker under rubriken “Om Netpublicator och olämpligheten i förhandsåtkomst”:

“Skapande av allmän handling”

Förklaringen till att detta, enligt kommunen, är ett av de avgörande skälen förklaras i direkt anslutning:

“Om revisorer hämtar dokument från t.ex. Netpublicator för intern granskning, kan detta skapa nya allmänna handlingar hos revisionsmyndigheten, vilket innebär krav på hantering av begäran om utlämnande enligt offentlighetsprincipen.”

Jag har skrivit det några gånger, det gäller för kommunen att hitta argument för det som den redan har bestämt sig för. Det här tycks vara ytterligare ett sådant argument.

Argumentet är i sak helt korrekt. Det är bara det att detta är inget skäl för att neka revisorerna insyn i kommunens handlingar eller att neka dem tillgång till Netpublicator. Revisorerna är en myndighet som bedriver sin verksamhet under allmänhetens insyn. (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.) Revisorerna ansvarar redan idag för sina handlingar – och är därför skyldiga att hantera handlingar enligt offentlighetsprincipen och andra lagar. Det är inget konstigt med det. Tvärtom, det vore konstigt om Vänersborgs revisorer inte hanterade handlingar på detta sätt.

Och att en handling blir diarieförd innebär inte att den per automatik blir offentlig. Sekretessprövning sker vid begäran om utlämnande. Som alltid. Prövningen måste naturligtvis ske på korrekt sätt, men det är en rutin som jag tror att alla myndigheter är vana vid. Om handlingarna innehåller sekretessbelagda uppgifter, kommer de att fortsätta vara sekretessbelagda även hos revisionsmyndigheten och kan därmed nekas allmänheten med stöd av sekretesslagen.

Jag kan inte se att detta skulle vara något som helst problem.

Hanteringen av handlingar är med andra ord ett administrativt ansvar, inte ett argument för att begränsa rätten till information. Kommunen kan alltså inte undanhålla en handling med hänvisning till att den sedan blir allmän hos revisorerna.

Svaret från kommunen på min fråga om varför Gunnar Lidell och de andra revisorerna förvägrades tillgång till Netpublicator avslutas med ett avsnitt med rubriken “Personuppgiftsansvar och krav på myndighetsutövning”.

Det räknas upp fem saker som revisorerna måste tänka på som myndighet. De är ju, påpekas det, personuppgiftsansvariga enligt dataskyddsförordningen (GDPR) för de personuppgifter som behandlas inom revisionsverksamheten. Eftersom revisorerna är en myndighet sedan flera år tillbaka förstår jag inte riktigt vad dessa påpekanden har med Netpublicator och tillgången till handlingar att göra. (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.)

Efter uppräkningen avslutar kommunen hela dokumentet med följande avsnitt:

“Att få tillgång till Netpublicator – där obearbetat material, utkast och individärenden kan förekomma – innebär därför ett utökat ansvar och ökad risk för felhantering av personuppgifter. Det kräver avancerad och dokumenterad hantering, vilket inte är förenligt med revisionens uppdrag och roll. Även om man tekniskt kan styra tillgång i systemet Netpublicator så ska man beakta uppdrag, ansvar och lämplighet i sitt uppdrag utifrån det som ovan sammanställts.”

Texten tycks vara ett skri från kommunhuset – “Vi vill inte! Vi vill inte! VI VILL INTE!!”.

Kommunen skriver att det inte är “förenligt med revisionens uppdrag och roll”. Inte heller denna gång hänvisas till någon lag eller annan källa… För det kan väl ändå inte vara ett personligt tyckande från Vänersborgs kommun…? Jag vill fortfarande påstå att en “avancerad och dokumenterad hantering” fortfarande är ett administrativt ansvar och inte ett argument för att begränsa revisorernas rätt till information.

Hela avsnittet verkar vara ett sätt att försöka flytta fokus från den lagstadgade rätten till handlingar till en mer subjektiv bedömning av ”lämplighet”. Problemet är att den ”lämplighet” som kommunen hänvisar till inte utgör någon rättslig grund för att neka revisionen insyn. Den leder dessutom till en inskränkning av den lagstadgade insynsrätten… 

Men visst har revisorerna ett stort ansvar. Det är ett lagstadgat ansvar som revisorerna har redan nu och som de måste hantera. Det är en del av den professionella revisionsverksamheten. Och det är självklart “förenligt med revisionens uppdrag och roll” att hantera känslig information och sekretessregler. Fattas bara! En revision som inte kan hantera sådana uppgifter skulle helt enkelt inte kunna fullgöra sitt uppdrag. 

Att argumentera för att revisorer inte ska få tillgång till information på grund av risken för felhantering av personuppgifter är att ifrågasätta själva grunden för revisorernas lagstadgade uppdrag och deras förmåga att utföra det. De eventuella svårigheter som finns är det kommunens skyldighet och ansvar att ordna.

Sedan kan man notera att kommunen gör ett litet, eller kanske stort, självmål när den faktiskt skriver att “även om man tekniskt kan styra tillgång i systemet Netpublicator”… Ja, men gör det då – om det nu skulle finnas några lagliga möjligheter att begränsa revisorernas tillgång till information vill säga…

Gunnar Lidell har alltså avgått som förtroendevald revisor i Vänersborgs kommun. Lidell var inte bara ledamot i revisionen, han var dess ordförande. En av orsakerna till hans avgång var att revisorerna inte fick tillgång till verktyget Netpublicator – Netpublicator som är en digital, molnbaserad plattform för digital möteshantering och säker dokumentdistribution. Lidells uppfattning är att kommunen genom detta:

“visar sänkt förtroende och respekt för sina förtroendevalda revisorer”

Det svar och den motivering som kommunen har gett till att revisorerna inte får tillgång till Netpublicator har jag redogjort för i dessa fem blogginlägg. För mig råder ingen tvekan…

Kommunen har genom att neka revisorerna tillgång till Netpublicator, där många centrala handlingar lagras, i praktiken begränsat revisorernas möjligheter att utöva sitt uppdrag på ett självständigt, effektivt och rättssäkert sätt. Det kan inte bara påverka allmänhetens förtroende för den kommunala revisionens oberoende. Det står i strid med kommunallagen och lagens anda och intention.

Det är allvarligt och måste ändras. Jag hoppas att det kan ske utan att rättsväsendet behöver kopplas in.

Till sist, här kan du ladda ner hela svaret från Vänersborgs kommun om varför inte revisorerna får tillgång till Netpublicator.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Se också ”Nyhet: Revisorn avgår!” – 25 juli 2025.

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor

MMD avslår Rostvägens överklagande

3 juli, 2025 Lämna en kommentar

Den 19 juni 2024 ansökte Babak Salahi Tabrizi från Partille om bygglov på fastigheten Blåsut 2:18 – mellan Rostvägen 1 och 9. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.) Det handlar om det område som Tabrizi, och mäklare, kallar “Blåsut Höjd”. Här vill Tabrizi och hans företag Nova Nord AB bygga 24 lägenheter i fem fristående flerbostadshus med tillhörande komplementbyggnader.

Den 7 april 2025 beviljade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun bygglov för Tabrizis byggplaner. (Se “Bygglov beviljat på Blåsut (1)”.) De boende runt skogsområdet tyckte att det var ett felaktigt och mycket ogenomtänkt beslut av nämnden och överklagade det till Länsstyrelsen den 15 maj. (Se “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”.)

Grannarna yrkade att:

  • ”Länsstyrelsen ska upphäva det av nämnden beslutade bygglovet i sin helhet.”
  • “Klagandena yrkar också att nämndens beslut om bygglov ska inhiberas.”

Inhibera betyder att Länsstyrelsen skulle fatta ett snabbt beslut om att kommunens beslut om bygglov inte fick verkställas innan Länsstyrelsen hade fattat beslut om bygglovet i sin helhet.

Beslutet kom den 28 maj och det löd (se “Tråkig nyhet från Blåsut”):

“Länsstyrelsen avslår yrkandet om inhibition.”

Länsstyrelsens avslagsbeslut betyder att det är fritt fram för Babak Salahi Tabrizi att börja hugga ner skogen och spränga bort berget på fastigheten Blåsut 2:18. Det ska dock i ärlighetens namn sägas att det vore både dumdristigt och oklokt om Tabrizi faktiskt skulle borra ner dynamiten i berget och sätta skopan i jorden och börja bygga innan hela ärendet är avslutat. Enligt Plan- och bygglagen (se PBL 11 kap. 20 §) kan nämligen kommunen kräva både skadestånd och att “Blåsut Höjd” ska återställas om Länsstyrelsen eller MMD (Mark- och miljödomstolen), eller MÖD (Mark- och miljööverdomstolen), i ett senare skede skulle upphäva hela bygglovet. Det skulle i sådant fall kunna bli mycket kostsamt för Tabrizi och Nova Nord AB. Därför avvaktar de antagligen med exploateringen tills alla överklaganden är färdigbehandlade.

För två veckor sedan, den 18 juni, överklagade grannarna på Rostvägen Länsstyrelsens beslut om att avslå inhiberingsyrkandet. Det gjorde de boende till MMD (Mark- och miljödomstolen).

“Vi överklagar härmed Länsstyrelsens beslut att inte bevilja inhibition av det bygglov som beviljats för nybyggnad på fastigheten Blåsut 2:18 i Vänersborgs kommun.”

Grannarna motiverade överklagandet:

“Inhibition yrkas eftersom ianspråktagande av bygglovet kommer att kräva sprängning vilket innebär en irreversibel skada på naturmiljön. Om byggstart tillåts innan ett slutligt rättsligt avgörande har fattats, finns en betydande risk för att naturvärden, kulturmiljö och befintlig bebyggelse påverkas oåterkalleligt.”

Det är svårt att förstå att Länsstyrelsen avslog yrkandet om inhibering. Även om tjänstepersonerna på Länsstyrelsen vid ett första påseende anser att byggnadsnämndens beslut om bygglov är helt i sin ordning, så skulle ju faktiskt MMD eller MÖD senare kunna avslå bygglovet i sin helhet. Och då skulle naturmiljön på det lilla skogs- och bergsområdet onekligen vara oåterkalleligt skadat. Den skulle inte ens Babak Salahi Tabrizi kunna återställa…

De boende i området hänvisade i sin överklagan av inhiberingsbeslutet till den överklagan de lämnade av bygglovet i sin helhet. De åberopade samma skäl (se bland annat “Grannarna på Blåsut överklagar (2)”):

  • “Att bygglovet strider mot gällande detaljplan beträffande byggnaders typ, antal och fristående karaktär.”
  • “Att den tilltänkta exploateringen innebär betydande olägenheter för omgivande fastigheter avseende insyn, buller, skuggning och trafik.”
  • “Att området har dokumenterade naturvärden och förekomst av skyddade arter, där sprängning och avverkning riskerar att medföra skador i strid med artskyddsförordningen och miljöbalkens försiktighetsprincip.”
  • “Att byggnationens omfattning är oproportionerlig i förhållande till områdets karaktär och planens intentioner.”

Det är viktigt att notera att överklagandet till Mark- och miljödomstolen endast gällde inhibitionen. Grannarnas överklagan av byggnadsnämndens beviljade bygglov, “i sin helhet”, har Länsstyrelsen ännu inte fattat något beslut om.

Idag, den 3 juli, kom domen från Mark- och miljödomstolen (MMD):

”Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet.”

Domen kan knappast förvåna någon som följer denna blogg… Jag vet inte om det beror på att MMD och Länsstyrelsen huserar i samma fastighet, men de verkar alltid vara överens i sina bedömningar. Vilket också brukar sammanfalla med byggnadsförvaltningens uppfattning… Det kan gälla det svarta taket i Vargön, strandskyddet i Sikhall respektive Juta osv.

MMD har alltså prövat riktigheten av Länsstyrelsens beslut att avslå klagandenas yrkande om inhibition. MMD skriver i domen:

”Mark- och miljödomstolen har gått igenom handlingarna i målet samt övervägt vad de klagande anfört i mark- och miljödomstolen. Domstolen delar länsstyrelsens bedömning att det inte har funnits skäl att inhibera nämndens beslut att bevilja bygglov. Vad de klagandena har anfört vid domstolen medför ingen annan bedömning.”

Det här är faktiskt hela motiveringen. Mark- och miljödomstolen har som synes gjort det enkelt för sig. Den har inte gått igenom de klagandes synpunkter och domstolen har inte heller varit på plats och sett hur det ser ut i området. Jag har en känsla av att grannarna är både uppgivna och besvikna på rättsväsendet.

Det finns möjlighet för grannarna till Blåsut 2:18 att överklaga till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag tvivlar dock på att MÖD skulle pröva detta ärende, men vi får se vad grannarna bestämmer sig för. Det är ju en viktig fråga och det kostar inget att försöka.

Det stora avgörandet kommer hur som helst att vara när byggnadsnämndens bygglov prövas i sin helhet. Det är ett avgörande som faller på Länsstyrelsens lott och som sedan kan överklagas till både MMD och MÖD.

Anm. Se vidare: ”Länsstyrelsen avslår överklagandet på Rostvägen”.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, Juridik, Rostvägen Blåsut

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)

1 juli, 2025 1 kommentar

Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (3)”.

Kommunens chef för juridik och säkerhet ger under rubriken “Om Netpublicator och olämpligheten i förhandsåtkomst” tre skäl till varför det är olämpligt att ge revisorerna tillgång till Netpublicator:

  • “Förhandsgranskning strider mot uppdraget”
  • “Individuella ärenden och sekretess”
  • “Skapande av allmän handling”

Det första skälet är avhandlat i de föregående inläggen. Detta blogginlägg ska ta upp det andra skälet.

Som motivering till varför “Individuella ärenden och sekretess” gör det olämpligt att revisorerna får tillgång till de handlingar de anser sig behöva via Netpublicator skriver kommunen:

“I Netpublicator kan handlingar innehålla individuppgifter och känsliga personuppgifter innan de är slutligt beslutade. Detta kan medföra att revisorerna får tillgång till material som enligt lag endast ska hanteras av sakkunniga revisorer vid särskild granskning enligt 12 kap. 3 § kommunallagen.”

Ja, det gäller att hitta argument för en förutbestämd ståndpunkt… Men det är intressant att det faktiskt hänvisas till en lagparagraf, äntligen. Jag citerar paragrafen i sin helhet, Kommunallagen 12 kap 3 §:

“Revisorernas granskning omfattar inte ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild i andra fall än

  1. när handläggningen av sådana ärenden har vållat kommunen eller regionen ekonomisk förlust,
  2. när granskningen gäller hur nämnderna verkställer egna gynnande beslut enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och socialtjänstlagen (2025:400),
  3. när granskningen gäller hur nämnderna verkställer avgöranden av allmänna förvaltningsdomstolar, eller
  4. när granskningen sker från allmänna synpunkter.”

Det är onekligen en del undantag… Man kan undra vem som ska avgöra om ett ärende faller under revisorernas granskning och vilka som faller under denna undantagsparagraf. Är det de som ska granskas av revisorerna, eller är det revisorerna själva?

Självklart är det revisorerna som bestämmer vilka ärenden de ska granska eller inte. De har rätt att ta del av alla handlingar, även sekretessbelagda sådana – de omfattas ju själva av sekretess. Och vilka andra än revisorerna själva kan avgöra om ”granskningen sker från allmänna synpunkter”? Ser revisorerna att ett ärende inte omfattas av deras granskning, då lägger de det åt sidan helt enkelt.

Det står inget i den av kommunen anförda paragrafen om “sakkunniga revisorer vid särskild granskning”. Så jag förstår inte varför kommunen hänvisar till denna paragraf i detta sammanhang. I paragrafen står ju inte det som ska “bevisas”, som ska underbygga kommunens motivering… 

Var hänvisningen till denna paragraf fel? Jag letade i Kommunallagen om det stod om sakkunniga revisorsbiträden på något annat ställe. Och visst, det finns en paragraf i Kommunallagen som handlar om sakkunniga revisorsbiträden, 12 kap 8 §:

“Revisorerna ska i sin granskning biträdas av sakkunniga som de själva väljer och anlitar i den omfattning som behövs för att fullgöra granskningen enligt god revisionssed.”

Denna paragraf begränsar i varje fall inte revisorernas eller de sakkunnigas rätt att ta del av handlingar… Det finns inte heller något i Kommunallagen om “särskild granskning”. Det kanske finns i någon annan lag, men då borde en jurist hänvisa till rätt lag och lagrum vid ett officiellt svar – kan man tycka…

Finns det då någon annan lag eller lagparagraf som talar för att revisorerna genom Netpublicator kan få “tillgång till material” som de “enligt lag” inte har rätt till?

Jag tror inte det.

Tidigare i svaret till undertecknad skriver kommunen att revisorerna har rätt att få de upplysningar de behöver (se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)):

“även när det gäller sekretessbelagd information.”

Det kallas “överförd sekretess”, sekretessen överförs till revisionen. Det står ingenstans i Kommunallagen att sekretess skulle vara ett skäl till att neka revisorerna insyn. Jag kan alltså tycka att kommunen talar emot sig själv i sekretessfrågan.

Revisorerna omfattas av Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) och har personuppgiftsansvar enligt GDPR. Dessa lagar måste revisorerna hantera redan nu, t ex när de granskar individ- och familjeomsorgen. 

Enligt 10 kap 17 § i Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) kan sekretessbelagda uppgifter lämnas till revisionen:

“Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en myndighet, om uppgiften behövs där för tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.”

Det överensstämmer, naturligtvis, med skrivningarna i Kommunallagen. Och då gäller, för att vara fullständig, OSL 11 kap 1 §:

“Får en myndighet i verksamhet som avser tillsyn eller revision, från en annan myndighet en sekretessreglerad uppgift, blir sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även hos den mottagande myndigheten.”

Det kan vara av intresse att känna till att SKR kommenterar denna lagparagraf (se “Revisionens rätt att ta del av handlingar”). SKR skriver följande om OSL 11 kap 1 §:

“Denna regel är bra att hänvisa till om det finns tveksamhet inom en myndighet och förvaltning att lämna ut uppgifter och handlingar till revisorerna.”

Det är en mycket intressant synpunkt och kommentar från SKR. Den slår faktiskt hål på kommunens argumentation…

Som jag ser det, om det nu finns några som helst hinder för revisorerna att ta del av information, så kan det ändå inte vara ett skäl att neka tillgång till t ex Netpublicator. Det är snarare skäl att säkerställa korrekt hantering av information. Och det är revisorerna fullt ansvariga för – som myndighet.

En liten “sidotråd” med anledning av en fråga från en läsare.

Det diskuteras ibland om revisorerna verkligen är en myndighet. På SKR:s webbplats står det:

”Revisorerna är en myndighet som bedriver sin verksamhet under allmänhetens insyn. Revisorerna ansvarar för sina handlingar och sitt arkiv.”

Information är publicerad den 28 april 2025, men jag ställde också frågan direkt till SKR för att vara riktigt säker. Svaret kom snabbt:

“Ja de är en myndighet.
Om frågan handlar om de ev. skulle vara var sin myndighet så fastställs det i en prop. SOU 2004:107 (s.146-147)”

I propositionen som det hänvisas till står det:

“Mot bakgrund av ovanstående gör utredningen bedömningen att revisorerna i såväl granskningsarbetet som när de fattar förvaltningsbeslut bör ses som en enda myndighet.”

Även i svaret från kommunen till mig står det:

“Eftersom revisorerna tillsammans utgör en myndighet…”

Slut på “sidotråden”.

Det som kommunen anför i den andra punkten om “Individuella ärenden och sekretess” är alltså inte ett hinder för revisionen – det är ett förvaltningsansvar. Om, om…, det finns hinder eller “krockar” så måste det vara fullt möjligt att reglera tillgången, t ex genom olika behörigheter eller någon typ av filtrering av ärenden i Netpublicator.

I Kommunallagens 12 kap, som handlar om revisionen, kan jag inte annat än att dra den bestämda slutsatsen att lagstiftningen utgår från att revisorerna har tillgång till känslig information – och att de kan hantera den rättssäkert. Jag tror också att Dan Nyberg (S) håller med, eller om det är jag som håller med honom. På fullmäktige den 21 maj (se “KF (21/5): Debatt om Lidells avsägelse”) sa Nyberg nämligen att han inte förstod varför revisorerna var utestängda från Netpublicator:

“Det är fullständigt obegripligt för mig.”

Och Nyberg slog fast att:

“en revisor har per definition alltid rätt”

Fortsättning följer – “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (5)”.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor

Nog är nog – inga fler skattemiljoner till flygplatsen

30 juni, 2025 1 kommentar

På TTELA:s webbplats publicerades idag en insändare från Vänsterpartiets ledamöter i kommunfullmäktige. Insändaren har rubriken “Nog är nog – inga fler skattemiljoner till flygplatsen”. Den handlar om det beslut som det senaste kommunfullmäktige fattade kring flygplatsen. (Se “KF (18/6): Blå dunster?”.) En stor majoritet i fullmäktige sa ja till ytterligare miljoner från kommunen till Fyrstads Flygplats AB. Det gjorde inte Vänsterpartiet.

===

Nog är nog – inga fler skattemiljoner till flygplatsen

Trots detta valde en majoritet i fullmäktige att säga ja. Vänsterpartiet röstade nej. Vi säger: det får vara nog nu!

Vid det senaste kommunfullmäktigemötet i Vänersborg togs ett beslut som borde få fler att höja på ögonbrynen – och faktiskt säga ifrån. Fyrstads Flygplats AB vill ha ännu mer pengar. Flygplatsen går dåligt, och istället för att dra i handbromsen vill bolagets styrelse att kommunerna ska stå för notan – igen.

Det handlar inte om småsummor. Förslaget innebär att Vänersborgs borgensåtagande ska öka från 3,4 miljoner till hela 23,8 miljoner kronor. Dessutom begärs ett ägartillskott på 5,1 miljoner och ett utökat årligt bidrag på 3,4 miljoner – varje år. Det är tiotals miljoner av våra gemensamma resurser. Pengar som hade kunnat gå till skolan, äldreomsorgen eller stöd till föreningslivet – där det verkligen gör skillnad för människor i vardagen.

Trots detta valde en majoritet i fullmäktige att säga ja. Vänsterpartiet röstade nej. Vi säger: det får vara nog nu!

Flygverksamhet är inte en kommunal kärnuppgift. Om staten anser att det behövs regionala flygplatser – då får staten ta kostnaden. Kommuninvånarna i Vänersborg ska inte agera räddningsplanka för en flygplats med svajig framtid.

Men det här handlar inte bara om ekonomi. Det handlar också om ansvar för vår tids största ödesfråga: klimatet.

Flyget är ett av de mest klimatbelastande transportslagen vi har. Även med 40 procent biobränsle är utsläppen betydligt högre än tågets och elbilens. Att fortsätta investera skattemiljoner i flyget är att blunda för både vetenskapen och verkligheten. Det är att säga ett uppgivet ”nej tack” till framtiden.

Samtidigt som kommunen gör klimatplaner, energieffektiviserar byggnader och uppmuntrar hållbart resande – skickar vi miljoner till en verksamhet som drar åt rakt motsatt håll. Det går inte ihop. Varken ekonomiskt eller moraliskt.

Vi beklagar beslutet. Men vi kommer inte släppa frågan. Nuvarande avtal gäller till 2027, och måste sägas upp senast i december 2026. Då måste vi sätta stopp. För plånbokens skull – och för planetens.

Inga fler skattemiljoner till flygplatsen. Nog är nog.

Vänsterpartiet Vänersborgs kommunfullmäktigegrupp

Stefan Kärvling, Gunilla Cederbom, Ida Hildingsson, Lutz Rininsland, Peter Lenberg, James Bucci

Kategorier:Debattartiklar och insändare, flygplats, ttela, Vänsterpartiet

Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (3)

29 juni, 2025 Lämna en kommentar

Anm. Direkt fortsättning från inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)”.

Juridik och säkerhetschefen i Vänersborgs kommun liksom kommunalråden Benny Augustsson (S) och Mats Andersson (C) anser att det inte är lämpligt att ge kommunens revisorer tillgång till plattformen Netpublicator. Kommunen skriver:

“Kommunal revision är en efterhandsgranskning. Revisorerna granskar inte arbetsmaterial eller utkast till beslut innan dessa har slutligt beslutats och dokumenterats.”

Kommunallagen (12 kap 9 §), som är den paragraf som reglerar revisorernas rätt till information, säger helt emot påståendet om att revisionen är en efterhandsgranskning. (Se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)”.)

Den andra delen av citatet ovan, om arbetsmaterial och utkast, är en tolkning som är mycket tveksam både utifrån lagens syfte och gällande praxis. Jag förstår uppriktigt sagt inte varifrån denna tanke har kommit.

Jag tar det från början…

Enligt Offentlighetsprincipen är en handling allmän, och offentlig, om (se regeringens hemsida “Offentlighetsprincipen”):

“den förvaras hos en myndighet och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.”

Det finns även handlingar som inte har expedierats som anses vara upprättade, Tryckfrihetsförordningen 2 kap 10 §:

“[när handlingen har] färdigställts på annat sätt”

Det betyder att t ex en handling som ligger till grund för ett beslut på ett nämndsmöte mycket väl kan anses vara en sådan handling som är ”upprättad” – och därmed offentlig. Och detta enligt offentlighetsprincipen. Då ska man komma ihåg att revisorernas rätt till handlingar är ännu mer omfattande än enskildas rätt enligt offentlighetsprincipen. Kommunallagen 12 kap. 9 § ger nämligen revisorerna rätt till “de upplysningar som behövs”, oavsett om dessa är allmänna handlingar eller inte. Revisorerna har enligt lagparagrafen rätt att när som helst inventera handlingar som rör deras verksamhet, även handlingar som ännu inte är beslutade. Att hävda något annat är definitivt att devalvera revisorernas uppdrag, som Gunnar Lidell uttryckte det.

Det handlar alltså om åtkomst till handlingar som ett revisionsverktyg – inte offentlighet för allmänheten. Och det är upp till revisorerna att avgöra om de anser att något är motiverat utifrån revisionssyftet. Revisorernas viktiga demokratiska arbete ska naturligtvis inte ske på villkor som de som ska kontrolleras bestämmer. Tvärtom, revisorerna ska vara oberoende och självständiga, fria från de som ska kontrolleras.

För att vara rak – att inskränka revisorernas rätt på det sätt som Vänersborgs kommun gör skulle med all säkerhet kunna ses som ett hinder av revisionens arbete och därför strida mot syftet med revisionsbestämmelserna i Kommunallagen. Det gäller bara att någon anmäler Vänersborgs kommun.

Juridik och säkerhetschefen i Vänersborgs kommun anger tre skäl för att det är olämpligt att ge kommunens revisorer tillgång till plattformen Netpublicator.

Det första skälet är:

“Förhandsgranskning strider mot uppdraget”

Detta skäl har jag egentligen argumenterat mot, och uttömt, i det förra inlägget (se “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (2)”) och även i detta inlägg, men här i slutet av svaret går kommunen ett steg längre:

Det är inte bara “olämpligt”, menar kommunen, att revisorerna granskar underlag och processer inför beslut – det “strider mot uppdraget”. Huruvida “strider mot” ska uppfattas som att det strider mot lagen eller mot någon slags “sedvänja” framgår inte. Det finns inte heller här någon hänvisning till något lagrum. Vilket kan tyckas både märkligt och talande… Det är ju naturligtvis lagen som gäller…

Faktum är att det inte finns någon begränsning i kommunallagen som säger att revisorerna bara får granska “slutligt upprättade handlingar”, tvärtom. (Se ovan, KL 12 kap 9 §.) Men om påståendet signalerar bestämdhet och säkerhet så gör inte den efterföljande förklaringen det.

Kommunen skriver:

“Revisorernas uppdrag gäller granskning av redan avslutade processer. Att ta del av pågående ärenden kan ge intryck av förhandsgranskning, vilket riskerar att underminera revisionens oberoende.”

Som jag tidigare har konstaterat finns det ingen lag eller förordning som styrker påståendet att revisorerna enbart ska granska ”avslutade processer”. Det är alltså precis motsatsen. Därför anlägger kommunen ett annat perspektiv på argumentet:

“…kan ge intryck … riskerar att underminera…”

Det är lätt att få intrycket att kommunen, av någon anledning, först har bestämt en sak. Därefter letar kommunen argument som talar för det ställningstagande som redan gjorts – och bortser medvetet från allt som talar mot det. (Det har många politiker i opposition i kommunen varit med om… Se “Politiker och tjänstemän 6: Motargument?”.) Men osäkerheten i argumentet ovan lyser igenom, det finns ju varken lagparagrafer eller praxis som stödjer påståendet.

Med andra ord, det finns inget i kommunallagen som förbjuder revisorer från att ta del av information i realtid eller löpande. Revisorerna bestämmer själva vad de behöver granska och när. Och att revisorer har kontinuerlig insyn i handlingar under processens gång är naturligtvis inte lika med otillbörlig påverkan. Det är lika självklart att det inte heller är förhandsgranskning så länge revisorerna inte ingriper i beslutsprocessen eller påverkar beslutsfattandet.

Av svaret kan man nästan få uppfattningen att kommunen misstänker revisorerna för att inte vilja göra sitt jobb utan bara snoka och kontrollera enskilda befattningshavare.

Det finns inget i kommunallagen som ger stöd för att insyn i ett system som Netpublicator strider mot god revisionssed.

Punkt!

Fortsättning följer i inlägget “Varför får inte revisorerna tillgång till Netpublicator? (4)”.

===

Blogginlägg i denna serie:

==

Jag har i tre blogginlägg skildrat turbulensen kring Gunnar Lidell och revisionen:

Här kan du läsa en kommentar av Gunnar Lidell (25 maj 2025). Det går även att ladda ner Gunnar Lidells begäran om entledigande från revisorsuppdrag här.

Kategorier:Juridik, revisor