Arkiv
M+L+KD: Avyttra kommunens tillgångar
Det är relativt politiskt lugnt denna vecka. Förutom några utskottsmöten är det bara byggnadsnämnden som sammanträder.
Byggnadsnämndens handlingar läggs som vanligt inte ut på kommunens hemsida. Det är lite synd kan jag tycka. Det är bara själva dagordningen som finns på hemsidan.
Det har kommit in en ny motion från Vänersborgsalliansen. Det är vad M+L+KD vill kalla sig i Vänersborg. Jag tror nämligen inte att de gillar uttrycket ”minialliansen” – ett uttryck som ursprungligen härrör från Dan Nybergs (S) vassa tunga.
Motionen handlar om hållbar ekonomi. Det handlar dock inte om miljö, som man kanske skulle kunna tro. Motionen handlar om att ta reda på om kommunen kan avyttra några ”tillgångar”.
”Vår motion handlar alltså om att inventera de tillgångar främst fastigheter, som idag inte utnyttjas fullt ut eller passar bättre in i en annan aktörs verksamhet. När dessa identifierats vill vi att det därefter görs en konsekvensanalys, detta i varje enskilt fall för att ett korrekt beslut kan tas.”
Motivet är att ”stärka kommunens ekonomi” och ”minska framtida räntekostnader o ränterisker”. (Citaten är från motionen.) Och dessa argument kan väl egentligen vem som helst skriva under på. Kommunens ekonomiska läge har onekligen en del att önska.
Det är en utredning om inventering som motionen efterfrågar och om den kommer fram till att kommunen kan avyttra något så ska en konsekvensanalys göras och ett beslut fattas i varje enskilt fall. Det låter tryggt – motionen i sig innebär alltså inte att kommunen ska börja sälja ut sina tillgångar.
Offentligt ägande är en delikat fråga för en vänsterpartist. Många har en vanföreställning om att socialister vill avskaffa den privata äganderätten – på allting. Det stämmer inte, inte ens Karl Marx hävdade något sådant. Däremot har den socialistiska uppfattningen varit att produktionsmedlen bör ägas av alla gemensamt, dvs av staten. Det handlar om de stora företagen, banker, infrastruktur osv. Men det är ju inte riktigt det som den borgerliga motionen handlar om. Lite tvärtom faktiskt. Motionärerna, Carl-Ewert Berg (KD), Gunnar Henriksson (L) och Dan Åberg (M), skriver:
”Vi tänker oss främst de tillgångar som inte ingår i vår kärnverksamhet eller inte längre används.”
Självklart skulle kommunen kunna avyttra tillgångar som ”inte längre används” eller planeras att användas inom överskådlig tid. Det kan väl också alla vara överens om. Att kommunen inte heller ska avyttra tillgångar som ingår i kärnverksamheten, som bostäder, äldreboenden, förskolor och skolor, är säkerligen inte heller särskilt kontroversiellt. Därmed inte sagt att bostäder inte skulle kunna byggas i privat regi eller till och med förskolor och skolor. Jag ser t ex inga problem med att kommunen hyr in i sig i en privat fastighet för att t ex bedriva kommunal förskola eller skola. (Det sker ju redan på t ex Vänerparken.)
Vilka tillgångar ska då avyttras tänker sig motionärerna? Det vet jag naturligtvis inte. Men själv skulle jag inte tveka en sekund på att sälja arenan. Skulle någon privat intressent vilja köpa den, så är det fritt fram. Ursands campingområde skulle jag också kunna sälja till t ex Bert Karlsson. Även Wargön Innovation skulle kunna säljas om priset var det rätta. Och det finns säkert fler tillgångar som kommunen skulle kunna avyttra för att få pengar till kärnverksamheterna…
Det kanske är läge att ta motionen seriöst, även från vänsterpartihåll?
—
PS. James Bucci (V) har bloggat om förra veckans händelser i kommunstyrelsen och samahällsbyggnadsnämnden – ”Några korn”.
Hållbar strandutveckling
På kommunstyrelsens sammanträde i förra veckan redovisade näringslivsutvecklare Karolin Olsson och planarkitekt Pål Castell rapporten ”Strategi för hållbar strandutveckling”. Det är ett resultat av ett 3-årigt projekt som Vänersborgs kommun har gjort tillsammans med Chobe District Council i Botswana. Det har jag nämnt i en tidigare blogg. (Se ”Dagens sammanträde i KS”.)
Syftet med projektet, ”Strategier för hållbar strandutveckling”, har varit att:
”områdena kring stränderna ska kunna nyttjas så rikt som möjligt av människor för rekreation och ekonomisk vinning samtidigt som förutsättningarna för naturmiljön och ekosystemen säkras.”
I slutrapporten har författarna samlat de viktigaste lärdomarna och idéerna från projektet. Några av de viktigaste projektidéerna för Vänersborg är kallbadhus, strandpromenader, småbåtshamnar, flytande restaurang och att skapa varumärket ”badstaden Vänersborg”.
Det har en gång i tiden funnits ett kallbadhus på Skräcklan, ett stenkast från Norra skolan.
Ett nytt kallbadhus i Vänersborg har varit en av projektets starkaste utvecklingsidéer. Det är nog emellertid inget som kommunen ensam har råd att uppföra, för skattepengar. Men kanske finns det privata intressenter som skulle vara villiga att satsa. Det kommunen skulle kunna göra ”under tiden” är att utarbeta planer som skulle kunna snabba på processen den dag en intressent dyker upp.
Strandpromenader finns det redan en hel del i Vänersborg (projektet har inriktat sig på själva Vänersborg). Det gäller att förbättra tillgängligheten till dem.
”Detta görs dels genom att skapa sammanhängande cykel- och promenadvägar längs strandkanten, dels genom att skapa fler ställen där man kan komma ner till strandpromenaden och dels genom att göra promenadstråken attraktiva med växtgestaltning, belysning, sittplatser, grillplatser, utsiktsplatser, informationsskyltar, lekplatser, utegym med mera.”
Man menar också att det är önskvärt att det skapas möjlighet till olika rundor, dvs att promenaden slutar där man börjar – man ska inte behöva gå tillbaka samma väg.
När det gäller idén om småbåtshamnar eller gästhamnar menar författarna att de har en särskilt viktig funktion då:
”dessa utgör grunden för båtburen turism och möjliggör utbytet med båtägare från hela Vänern och andra som färdas längs kanalrutterna.”
Författarna menar att gästhamnen i Vänersborg borde få en mer direkt koppling till stadskärnan. Och det är det lätt att hålla med om.
”Utredningen” ser också positivt på ”samlade småbåtshamnar”. De skulle ge:
”bättre möjligheter för gemensamma anläggningar – till exempel ramper, kranar, el och vatten, samt bevakning av båtarna.”
Småbåtshamnarna skulle också ge bättre förutsättningar för ekosystem och allemansrätt längs sträckor där det inte finns bryggor.
Utredningen gör faktiskt också en utblick mot Sikhall:
”I Sikhall finns idag en gästhamn samt en klubbstuga med 15 bäddar. Hamnen ägs och drivs av Vänersborgs Segelsällskap och är idag en viktig inkomstkälla för föreningen. Föreningen skulle gärna också se ställplatser för husbilar. I närheten ligger ett gammalt magasin som skulle kunna inhysa ett café eller en restaurang. En lokal markägare vill investera i utbyggnad av ett nytt hamnområde med sjöbodar och småbåtsbryggor i anslutning till befintligt område.”
Jag tror att jag vet vem denne lokale markägare är… Hittills har väl emellertid inte kommunen visat något större intresse av ett samarbete med denne markägare. Eller att uppmuntra denne till att utveckla Sikhall och Vänersborg… Men det kan väl ändras…
Ibland stämmer tyvärr inte kommunens visioner och planer riktigt överens med de praktiska handlingarna… I t ex Sikhall borde kommunen snabbast möjligt åtgärda sjösättningsrampen så att inte fler båtägare får sina propellrar förstörda. (Se ”Det klagas på kommunen: Hemtjänsten och Sikhall”.)
Det ser också ut som om projektet har andra och fräschare idéer, än de nuvarande, när det gäller idén om ”badstaden Vänersborg”.
Projektet vill utveckla stränderna och badandet längs sträckan Sanden till ”Jakobben”. (Här vill jag till skillnad mot utredningen stava Jakoben med ett ”b”!).
Utredningen vill skapa ”riktade attraktioner” på sträckan. Men projektet anser att kommunen ska satsa på förbättrade badmöjligheter i alla delar av kommunen och det tycker jag är oerhört viktigt:
”Det främsta syftet är att ge fler möjlighet och öka intresset för att använda strandområdena. I sin tur bidrar det till mer folkliv, vilket skapar attraktionsvärden, möten mellan olika grupper av människor, underlag för service, med mera. Det ökar också möjligheten att locka folk till strandområdena vid olika tidpunkter under dygnet, alla dagar i veckan och under en längre säsong. Möjligheten att bada skapar en tydlig koppling till vattnet, men med det följer också många andra aktiviteter: att ”hänga” på stranden, äta picknic, grilla, olika bollspel med mera.”
Alla som bor i Väne Ryr undrar säkert om dessa rader gäller dom också. Och det kan man väl undra. Kommunen var ju inte särskilt intresserade av badplatsen i Väne Ryr när det begav sig… Men kommunen kanske kommer på bättre tankar. (Se t ex ”Inga fler kommunalt skötta bad!”.)
Det är en bra slutrapport som lämnas av projektgruppen. Den innehåller många bra och kreativa idéer. En del kostar pengar, andra inte. De som inte kostar pengar, eller en mindre slant, kan genomföras tämligen omgående. När det gäller de större, dyrare projekten är det viktigt att kommunen knyter till sig och samarbetar med privata intressenter, som t ex den där lokala markägaren i Sikhall. Det är viktigt för kommunen att få igång en hållbar strandutveckling – både för vänersborgarnas och turisternas skull. Och för dom som vi vill locka att flytta till kommunen.
Kommunal upphandling
I tisdags var det utbildning för barn- och utbildningsnämndens ledamöter. Kanslichef och biträdande kommundirektör Katrin Siverby redogjorde engagerat, entusiastiskt och mycket kunnigt (naturligtvis!) för de regler och lagar som ligger till grund för kommunens verksamhet. Det handlade bland annat om kommunallagen och förvaltningslagen. Det var som vanligt en mycket givande föreläsning, där deltagarna från nämnden hade möjlighet att ställa frågor. Tyvärr var inte alla ledamöter och ersättare på plats. (Det kan ha berott på kollisioner i kalendrarna.)
Under kanslichefens genomgång ställde nämndens ordförande Mats Andersson (C) en mycket intressant fråga. Den handlade om upphandling. Och är det något som ofta skapar irritation bland kommunens anställda är det upphandlingar som resulterar i priser som ligger högre än hos andra leverantörer. Det kan handla om IT-utrustning som ofta kan köpas för bra mycket lägre priser på Överby eller Torp… Men det handlar också om interndebiteringar i kommunen när det gäller t ex städ och vaktmästeri. Vi, eller i varje fall undertecknad, känner många gånger att det ”rinner ut” onödigt mycket pengar från barn- och utbildningsnämnden till andra nämnder, i synnerhet till samhällsbyggnadsnämnden…
Men framför allt handlar det om en annan upphandling, och det var det som Andersson frågade om…
Det finns många lokala företag och entreprenörer som har funderingar kring kommunala jobb. Det kan handla om företagare som anser sig kunna utföra t ex grävarbeten betydligt snabbare och billigare än kommunen själv.
Mats Andersson nämnde kommuner som har lite annorlunda regler kring det här. Bengtsfors kommun är ett exempel. I Bengtsfors finns det något som kallas ”utmanarrätt”.
SKL (Sveriges kommuner och landsting) beskriver utmanarrätt, eller utmaningsrätt, på detta sätt (se ”Utmaningsrätt eller utmanarrätt”):
”en initiativrätt till en prövning av om en upphandling ska genomföras.”
Tanken är att pröva och förbättra den kommunala verksamheten både kostnads- och kvalitetsmässigt. Det betyder att en kommun kan ge lokala (eller andra) företagare möjlighet att lämna önskemål om att utföra arbeten som annars skulle ha gjorts i kommunal regi.
SKL skriver att utmaningsrätt innebär att:
”Den som vill driva en verksamhet åt kommunen på entreprenad har rätt att utmana den kommunala verksamheten.”
Kommunens syfte är självklart att använda kommuninvånarnas skattepengar så effektivt som möjligt.
Bengtsfors är en kommun som har infört utmanarrätt. Bengtsfors skriver så här på sin hemsida:
”Om du anser att du kan driva en verksamhet bättre eller billigare än kommunen har du möjlighet att utnyttja den så kallade utmanarrätten.”
Om något företag antar utmaningen så prövar och utreder kommunen om det finns möjlighet att tillämpa utmaningsrätten. Sedan beslutar kommunstyrelsen (i Bengtsfors) om verksamheten ska konkurrensutsättas.
Det betyder vad jag förstår att kommunen helt och hållet själv bestämmer vilka områden/vilka projekt som ska konkurrensutsättas. Det står följaktligen kommunen fritt att avslå utmaningen. Det är beroende av ett politiskt beslut i varje enskilt fall.
Det handlar därför inte om, som jag ser det, att privatisera kommunens verksamheter. För min del är jag som ”god vänsterpartist” absolut motståndare till att privatisera välfärden. Det ska inte vara så att t ex förskola, skola eller äldrevård ska konkurrensutsättas för att skapa vinster till olika riskkapitalister. Det handlar istället om, i varje fall som jag tolkar (och vill ha) det, att företag kan få utföra begränsade och väl definierade projekt med tydliga direktiv, framför allt av ”teknisk-praktisk” karaktär, t ex grävarbeten. För övrigt arbeten som i många fall redan nu utförs av externa utförare, i varje fall när de är i ”större skala” som t ex VA-dragningen längs Vänerkusten.
Jag kan inte på rak arm säga hur denna utmanarrätt ska utformas på ett rätt och riktigt sätt. Det blir naturligtvis också en del arbete med kravspecifikationer och anbud, det inser jag. Vilket i sin tur kan medföra risker för en viss byråkrati. Men vad jag förstår så är det i varje fall helt möjligt att undanta t ex välfärdstjänster. Det är viktigt.
Men det förefaller hur som helst som om kommunen och dess invånare och företag skulle kunna hitta en ”win-win”-situation. Därför borde kommunen åtminstone utreda frågan om att införa utmaningsrätt. Kommunen måste hitta sätt att spara pengar, så att mer kan satsas på barn och unga, gamla och sjuka.
För övrigt slutade utbildningsdagen för barn- och utbildningsnämndens ledamöter med att all (nästan) personal på barn- och utbildningsförvaltningen presenterade sig och redogjorde för vad de arbetade med. De uttalade också förväntningar på nämnden och dess ledamöter…
Presentationen var ett nytt grepp och det var väldigt trevligt att få ansikten på de namn man ser i utredningar, yttranden, mail etc.
Det var en bra och lärorik förmiddag – som gav upphov till en del oväntade tankar…
Ibland blir det fel
Ibland blir det fel. Det kan hända alla. Men när det gäller vänersborgsk politik så är verkligheten inte sällan grymmare. Här är det svårare att överse med fel/misstag, särskilt när de går att reparera utan att det görs. Därför gäller det att korrigera sig själv snabbast möjligt.
I en blogg för en tid sedan skrev jag att varje elev på ett högstadium i Vänersborg kan få två olika rektorer under högstadietiden. (Se ”Utredning av skolpersonalens arbetsbelastning och arbetsmiljö (2/2)”.) Erkänner, jag tänkte fel. Jag trodde att den rektor som var rektor för åk 9 detta läsår skulle ha åk 9 nästa läsår också. Och nästa. Men så var det inte tänkt. Nästa gång så blir denne rektor ansvarig för eleverna i åk 7 – och sedan följer rektorn denna årskurs genom högstadietiden. Det är enligt min mening ändå ingen bra lösning, men rätt ska vara rätt. Jag hade fel.
Sedan vill jag förebygga något som människor skulle kunna tro är eller blir ett slags ”fel”. Vänersborgarna kanske kommer att tro att Vänsterpartiet stjäl idéer från TTELA:s ledarskribent Max Eskilsson och gör motioner av dem. Det stämmer inte.
Eskilsson skrev en debattartikel i dagens TTELA. (Den publicerades redan igår på hemsidan, se ”Lär av Mellerud och Lilla Edet”). Eskilsson argumenterade för att Trollhättans och Vänersborgs fullmäktigesammanträden ska finnas ”tillgängliga i videoform”, dvs på webben. Som Mellerud och Lilla Edet har… Och Eskilsson har helt rätt, visst borde vänersborgarna kunna titta på sammanträdena t ex i efterhand när de har tid.
Grejen är att Lutz Rininsland (V) och undertecknad vänsterpartist redan har skrivit en motion om just detta. Den lämnades in den 2 januari och du kan läsa den här: ”Motion: Webbsändning från KF”. Det jag vill säga är alltså att vi hann före Eskilsson… (Om det nu egentligen spelar någon roll…) För övrigt har Vänsterpartiet skrivit en motion med denna innebörd för flera år sedan. Men så kom miljöproblemen i sessionssalen i vägen. (Jag vill minnas att det var Adam Frändelid som skrev motionen då det begav sig.)
Vissa fel är omöjliga att rätta till. Arena Vänersborg var på sin tid ett mycket dyrbart ”fel”. Både för skattebetalarna (de betalar ju fortfarande 20 milj kr per år för arenan) och för socialdemokraterna. Socialdemokraterna gick i valet efter arenabygget tillbaka från 21 mandat till 12. Ett historiskt ras, som S fortfarande inte har återhämtat sig från. (S har nu 14 mandat i fullmäktige.) Kanske kan kommunens nye ”statsminister” Benny Augustsson (S) ”reparera” detta ”fel”…
Men arenan står där den står och just nu spelas bandy-VM här. Även om det riktiga VM inte har börjat än. Kommunen gör så gott den kan för att locka publik. VM-arrangemanget, som alltså arrangeras av IFK Vänersborg och inte kommunen, får gratis reklamplats på kommunens hemsida… Samhällsbyggnadsförvaltningen har också gjort i ordning rondellen vid arenan. Den blev ganska häftig tycker jag. Hur mycket rondellutsmyckningen kostar har jag ingen aning om, men den kan väl kommunen bjuda på. Det är ju inte bara bandygäster som kan beskåda rondellen. Reklamen på hemsidan är däremot en principiell fråga….
Det är väl egentligen också all arbetstid som flera personer hos Kultur och Fritid lägger ner under bandy-VM. Den behöver inte VM-arrangörerna betala för. Signaturen ”rune” beskrev det i en kommentar för ett tag sedan (se här).
”Tänk bara serviceenheten och vaktmästeri som under minst tvåskift ska rodda i hela VM-byn alltifrån bandymatcher till Svenska Hits galan i idrottshuset. Toaletter, duschar och utrymmen ska servas och städas många gånger per dygn.
Alla kommunanställda har givetvis övertidsersättning och kompensationsledighet att fordra senare under 2019.”
Om det här stämmer, och det tvivlar jag inte på, så kan det vara ganska ”fel”. Kommunen ska behandla alla lika.
Jo då, kommunen kan också göra fel – till och med i protokoll. På fullmäktige den 19 december (2018) valdes ledamöter till nämnder och styrelser. I protokollet står det bland annat att Ann-Marie Jonasson (S) valdes till ordförande och Piotr Gabrys (M) till vice ordförande i byggnadsnämnden. Det blev fel, det ska vara miljö- och hälsoskyddsnämnden… (Det här beslutet måste rättas genom ett beslut i fullmäktige…)
Och på tal om miljö och hälsa. En del fel kan vara små, men bli pinsamma ändå. Det kan vara att någon skriver på Facebook att hen har gjort sitt första möte med ”miljö- och hälsovårdsnämnden”. Fast det heter ”miljö- och hälsoskyddsnämnden”…
Ibland ändrar tiden ett ”rätt” till ett ”fel”. När jubileumsboken ”Vänersborg 375 år” sammanställdes och gick ”i tryck” så var Marie Dahlin (S) (en av de politiker som till viss del ”associeras” med arenan) fortfarande kommunstyrelsens ordförande. Men sådant händer, det går inte att gardera sig mot utvecklingen. Men visst blir det fel… Det är i år (2019) som Vänersborg har jubileum och det är i år som jubileumsboken ska säljas. Och då är det inte längre Marie Dahlin som är kommunstyrelsens ordförande utan Benny Augustsson…
Det finns små fel och det finns stora fel. Det viktigaste är dock att man försöker rätta till de fel som oundvikligen görs och kommer att göras i framtiden också.
Politikernas arvoden
Det tycks i vissa kretsar råda en uppfattning om att politiker i Vänersborg utgör en särskild och privilegierad grupp. En grupp som inte bara fattar beslut som gynnar dem själva, utan också ser till att de tjänar bra med pengar den tid de lägger ner på att fatta dessa beslut… Även om beskrivningen är lite av en ytterlighet så finns det så att säga olika positioner på skalan i synen på de privilegierade politikerna. Så även om de extrema varianterna inte är särskilt utbredda, så stöter jag på varianter av dem då och då, inte minst på Facebook. Så därför tänkte jag beskriva hur det verkligen förhåller sig med kommunens arvodesregler.
Alla regler finns samlade i ett särskilt dokument som heter ”Bestämmelser om arvoden och andra ersättningar till förtroendevalda”. Regelverket är uppdaterat enligt beslut i kommunfullmäktige i juni och började gälla från och med den 1 januari i år.
I stor sett alla kommunala politiker är fritidspolitiker. Det betyder att de har vanliga jobb som de går till varje dag. Politiken är ett intresse som får skötas på fritiden. Naturligtvis krockar ibland arbete och fritidsintresse. Sammanträden med en nämnd eller styrelse är inte sällan på arbetstid. För min del sammanträder alltid barn- och utbildningsnämnden på måndagar (en gång i månaden) med början kl 08.30. Då får fritidspolitikern naturligtvis ta tjänstledigt från arbetet. Och i sådana fall så går kommunen in och ersätter politikern för förlorad arbetsförtjänst.
”Ersättning för förlorad arbetsinkomst utgår per timme som baseras på den faktiska inkomstförlusten.”
Om tjänstledigheterna för politikens skull påverkar antalet semesterdagar eller pensionsförmåner kompenserar kommunen också för detta. En förtroendevald har även rätt till reseersättning. Ingen ska bli ekonomiskt lidande av att ställa upp som politiker. Men dessa ersättningar innebär ju inte heller att man tjänar något ”extra”.
I ”Bestämmelser om arvoden och andra ersättningar till förtroendevalda” står det (även citatet ovan är taget från detta dokument):
”I enlighet med kommunallagen har förtroendevalda rätt till skälig ersättning för de arbetsinkomster och ekonomiska förmåner som de förlorar på grund av uppdraget.”
Naturligtvis ska varje politiker som begär ersättning styrka sin förlust genom intyg från sin arbetsgivare.
Hittills är det väl ”inget konstigt”, reglerna och bestämmelserna ser bara till att de som vill arbeta med politik inte ska förlora något på det. Men visst, det finns arvoden också.
Politiker som deltar i sammanträden får ett arvode för detta. Och på det sättet kan politiker ”tjäna pengar”. Sammanträdesarvode får de förtroendevalda politiker som har kommunala politiska uppdrag som sammantaget uppgår till mindre än 40 procent av heltid. Och det är den absoluta majoriteten av politikerna (alla utom tre kommunalråd). Då uppgår sammanträdesarvodet för första timmen till 280 kr. Därefter utgår ett arvode på 92 kr per påbörjad halvtimme.
Mycket pengar? Det beror på. En förtroendevald politiker förväntas ha läst igenom och satt sig in i de underlag och handlingar som ska behandlas på sammanträdet. Det kan röra sig om hundratals sidor. Politikerna förväntas också ha diskuterat ärendena i sin partigrupp och kanske också informerat ”utomstående”, som t ex kommuninvånare om vad nämnden eller styrelsen ska avhandla. Uppstår det frågor och tveksamheter bör den förtroendevalde också ta kontakt med någon tjänsteman för att få klarhet. Det kan också krävas att politikern formulerar ett eget yrkande, författar en protokollsanteckning eller skriver en reservation.
Är politikern ifråga aktiv och gör det som förväntas är arvodet mycket snålt tilltaget. Det kan jag garantera. Men självklart finns det politiker som ”gör mindre”, och det finns säkert dom som inte ens läser handlingarna ordentligt. Då är det klart att det är bra betalt. Förhoppningsvis röstar dock inte vänersborgarna på sådana politiker och partier…
Det finns också något som heter förrättningsarvode. En förrättning är ett uppdrag som en fritidspolitiker kan ha eller få för kommunens räkning. Det handlar då inte om ett sammanträde, utan om t ex en konferens eller kurs, studieresa, informationsmöte, protokollsjustering eller överläggning med myndigheter. Förrättningen ska ha beslutats av ett kommunalt organ eller dess ordförande. Förrättningsarvodet ligger på 280 kr för den första timmen och sedan 92 kr per påbörjad halvtimme. (Samma som sammanträdesarvodet.)
Det här är väl inte heller så mycket att orda om. Förresten, en politiker kan inte få både sammanträdes- och förrättningsarvode för samma aktivitet.
Sammanträdesarvode utgår inte för sammanträde med kommunfullmäktige. Ledamöterna och ersättarna får då istället något som heter inläsningsarvode. Arvodet är ett fast belopp, dvs det är lika stort, eller litet, oavsett hur länge sammanträdet pågår. Inläsningsarvodet uppgår till 1.208 kr per sammanträde. Då förväntas alla ledamöter ha läst och satt sig in i alla underlag och handlingar inför sammanträdet. Och handlingarna kan bestå av hundratals sidor…
Mycket pengar? Ja, i vissa fall. Det var under föregående år ett sammanträde på ca en timme med få ärenden. Då var det en bra timlön. Å andra sidan höll ett sammanträde på i 6 timmar, med många ärenden… Men sedan är det ju som vanligt, vissa politiker lägger ner mer tid och kraft på sitt politiska uppdrag än andra. Det gäller som sagt för väljarna att försöka ha koll på detta.
Det finns i kommunen en ersättning som kallas årsarvode. Årsarvodet:
”ersätter förtroendevald för arbetsuppgifter som ligger inom uppdraget, utöver sammanträden och förrättningar.”
Alla ordförande i kommunen, inklusive 1:e och 2:e vice ordförande, har årsarvoden. Kommunstyrelsens ordförande har ett årsarvode på 737.134 kr om året (61.427 kr/mån) och vice ordföranden (2 st) vardera 652.080 kr (54.340 kr/mån). Det är onekligen bra betalt och kan säkert diskuteras om det är skäligt. De här tre personerna är de enda som arbetar heltid med politik i kommunen. De skulle nog kunna sägas vara yrkespolitiker, till skillnad från oss andra som arbetar med politik på vår fritid vid sidan av ordinarie arbeten.
Barn- och utbildningsnämndens ordförande får 195.624 kr om året och de båda vice ordförande 97.812 kr, samma arvoden har socialnämndens tre ordförande. Miljö- och hälsoskyddsnämndens ordförande får 78.250 kr (vice ordförande 39.125 kr), samhällsbyggnadsnämndens ordförande 130.416 kr (1:e och 2:e vice 65.208 kr), byggnadsnämndens ordförande 117.374 (vice 58.687 kr) och kultur- och fritidsnämndens ordförande 91.291 kr (vice 45.646 kr). Kommunfullmäktiges ordförande har 97.812 kr, medan de två vice ordförande får vardera 48.906 kr.
Nu har jag en ganska dålig koll på vad som rent praktiskt och konkret ingår i en ordförandes uppdrag, men jag kan nog inte säga att jag rent spontant tycker att summorna generellt är särskilt stora eller överdrivna. Det skulle vara funktionerna som 2:e vice ordförande då. Här skulle man kanske kunna ha en diskussion om dessa funktioner är nödvändiga…
I reglerna definieras några av de arbetsuppgifter som anses ingå och täckas av årsarvodet:
- ”Kontakter med allmänhet och press””Rutinmässigt informera sig om förvaltningens arbete. Samråd och kontakter med förvaltningsledningen, besök på förvaltningar för information”
-
”Samråd och kontakter med andra ordföranden i frågor som berör nämnden/styrelsens frågor”
- ”Representera nämnden/styrelsen vid invigningar, uppvaktningar, avtackningar, premiärer och motsvarande”
- ”Genomgång och beredning av ärenden med sekreteraren, föredragande eller annan anställd till exempel inför sammanträde eller förrättning”
- ”Fatta beslut i ärenden som nämnden delegerat, påskrift av handlingar eller liknade
- ”Avstämning med företrädare för partiet/partigrupper”
Och att respektive ordförande och vice ordförande (i varje fall 1:e vice) utför dessa arbetsuppgifter råder det nog inget tvivel om. Men jag blir lite förvånad när reglerna anger att också följande ingår i de uppräknade arbetsuppgifterna:
”Inläsning av handlingar”
Som jag ser det så bör naturligtvis inläsning av handlingar ingå i sammanträdesarvodet. Det här ställs lite på sin spets när det gäller ytterligare en grupp politiker som får årsarvoden. De 12 ordinarie ledamöterna i kommunstyrelsen, dvs de tre heltidsanställda kommunalråden borträknade, får ett årsarvode på 32.604 kr (=2.717 kr/mån). Detta arvode ställer jag mig mycket frågande inför. Jag ser egentligen inte att någon av de uppräknade punkterna ovan motiverar detta arvode (med ett undantag). Punkterna är skrivna för ordförande i nämnderna, inte kommunstyrelsens ordinarie ledamöter. Kommunstyrelsens ledamöter fattar inte beslut på delegation, går inte igenom eller bereder ärenden med sekreteraren, representerar inte nämnden vid invigningar eller uppvaktningar etc.
Och att få 2.717 kr/mån för att stämma av ”med företrädare för partiet” är definitivt för bra betalt. Och vissa av ledamöterna i kommunstyrelsen gör inte ens detta…
Det finns naturligtvis ledamöter i kommunstyrelsen som gör ett förträffligt jobb när det gäller att t ex skaffa information och att delge den både till partimedlemmar och allmänhet. Kan det vara så att kommunen förväntar sig att en ordinarie ledamot i kommunstyrelsen tar på sig flera uppgifter för och i sitt parti?
Det där med ”inläsning av handlingarna” kan vi också bortse från, eftersom ledamöterna även får sammanträdesarvoden. Ersättarna i kommunstyrelsen får däremot inget årsarvode – skulle detta innebära att de inte ska läsa handlingarna?
Det finns ytterligare några arvoden som bara gäller ledamöter i socialnämndens socialutskott. De kan ibland ha jourtjänstgöring och också behöva fatta snabba beslut enligt Lag om vård av missbrukare, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga och Föräldrabalken. Dessutom vet jag att socialutskottet ledamöter ofta får flera hundra sidor att läsa igenom inför varje möte, att det handlar om komplexa frågor och att det finns ett särskilt ansvar för besluten blir riktiga och följer alla föreskrifter och lagar..
Förtroendevalda politiker har också rätt till ”kompetensutveckling”. Det kan handla om att göra studiebesök eller delta i information och liknande. Syftet är självklart att ledamöterna ska kunna utbilda sig inom den ”verksamhet som uppdraget omfattar”.
”Varje förtroendevald har fem utbildningsdagar per kalenderår, med rätt till förrättningsarvode.”
Förrättningsarvodet ligger som jag nämnt tidigare på 92 kr per påbörjad halvtimme (första timmen 280 kr). Det betyder att en politiker som gör studiebesök en heldag på t ex en förskola får 1.568 kr.
Den här regeln har ändrats (från och med 1 jan i år). Förra året och tidigare kunde en ledamot i kommunfullmäktige göra 10 studiebesök per mandatperiod (4 år). Det ser ut som om kommunen har ökat på möjligheten till kompetensutveckling. Men tidigare kunde ledamöter och ersättare i nämnder och styrelser också göra studiebesök. Med andra ord, satt en politiker i både kommunfullmäktige, kommunstyrelse och säg 1-2 nämnder (vilket inte är ovanligt) så kunde det bli ganska mycket kompetensutveckling varje år. Och därmed ganska stora summor i förrättningsarvode… Så på det sättet har kommunen faktiskt stramat upp möjligheten till kompetensutveckling.
Alla de ersättningsnivåer som har nämnts räknas upp varje år:
”Denna uppräkning ska ske utifrån en sammanvägning av de kommunanställdas löneutveckling, från och med den 1 januari varje år.
Till sist.
Dokumentet ”Bestämmelser om arvoden och andra ersättningar till förtroendevalda” tar också upp avgångs- och pensionsförmåner. Jag citerar:
”Förtroendevald med uppdrag motsvarande sammanlagt minst 40 procent av heltid, som lämnat sitt uppdrag efter minst fyra års sammanhängande uppdragstid och som inte fyllt 65 år, har rätt till aktiva omställningsinsatser enligt Omställningsstöd och pension för förtroendevalda, OPF-KL.”
Jag vet inte riktigt vad detta innebär i kronor och ören, men enligt uppgift så får t ex Marie Dahlin (S), som nyligen avgick som kommunstyrelsens ordförande, drygt 25.000 kr/månad tills hon fyller 65 år. Om 
Dahlin får en annan inkomst minskar denna fallskärm.
Det var en nästan fullständig redovisning av de förtroendevaldas ekonomiska villkor i Vänersborg. Jag hoppas att detta skingrar alla ”dimridåer” och missuppfattningar bland kommunens invånare. Och att rätt saker diskuteras, och kanske ifrågasätts, i fortsättningen.
PS. Bloggen uppdaterades språkligt kl 11.15 den 3 januari.
Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning (3/3)
I mina förra bloggar (se ”Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning (1/3)” och ”Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning (2/3)”) har jag redogjort för Tillitsdelegationens mer eller mindre förödande kritik mot det styrsystem som går under samlingsnamnet New Public Management (NPM). NPM är alltså det styrsystem som används av de flesta kommuner i Sverige, däribland Vänersborg.
Tillitsdelegationens kritik mot NPM kan sammanfattas i följande punkter:
- ”Bristande medborgarfokus.”
- ”Frånvaro av helhetsperspektiv.”
- ”Detaljstyrning och administrativa tidstjuvar.”
- ”Frånvarande ledarskap och bristande stöd till medarbetarna.”
- ”Bristande kompetensförsörjning och kunskapsutveckling.”
- ”Bristande öppenhet.”
NPM-systemet, menar delegationen, hindrar att mötet mellan medborgare och medarbetare blir så bra som det skulle kunna bli.
Tillitsdelegationen, som tillsattes i juni 2016, fick i uppdrag att bidra till en styrning av offentlig sektor som:
”i större utsträckning tar tillvara medarbetares kompetens, kunskap och engagemang med målet att skapa så goda möten som möjligt mellan medarbetaren och medborgaren.”
Ambitionen var att den formella styrningen och detaljstyrningen skulle minska, eller försvinna, och ersättas med en styrning som visade mer tillit till medarbetarna, framför allt till de som arbetade i direktkontakt med brukarna (eleverna, patienterna).
Tillitsdelegationen menar i sitt huvudbetänkande att den kommunala (offentliga) styrningen måste utgå från det mest väsentliga i verksamheten – mötet mellan medborgare och medarbetare:
”Detta möte är ”sanningens ögonblick”, det är här som värde och kvalitet uppstår.”
Delegationen menar att all styrning, från politiker, förvaltningschef och ner i kedjan, ska ha detta ”sanningens ögonblick” framför sig i allt de gör. Redan nu framstår Tillitsdelegationens arbete som revolutionerande, i varje fall om man jämför med styrningen i Vänersborg…
Tillitsdelegationen kallar den nya styrningen för ”tillitsbaserad styrning och ledning”. Den definieras så här:
”Grundidén med tillitsbaserad styrning och ledning är att öka och bibehålla kvaliteten i offentligt finansierade tjänster genom en ökad tillit i styrningen som också innebär ett ökat handlingsutrymme i mötet mellan medborgare och medarbetare. Vi definierar tillitsbaserad styrning och ledning som styrning, kultur och arbetssätt med fokus på verksamhetens syfte och medborgarens behov, där varje beslutsnivå aktivt verkar för att stimulera samverkan och helhetsperspektiv, bygga tillitsfulla relationer samt säkerställa att medarbetaren kan, vill och vågar hjälpa medborgaren.”
Nu är det naturligtvis inte så att allt ”det gamla” ska kastas bort. Det behövs fortfarande mått av t ex konkurrens, auktoritet och reglering även i framtiden. Men detaljstyrningen måste minska så att handlingsutrymmet blir större för medarbetare, och även chefer. Och självklart vill delegationen att alla de negativa effekterna av den nuvarande NPM-styrningen, som den har beskrivit så utförligt, ska åtgärdas med ett nytt styrsystem.
Tillitsdelegation har inte någon ”mönstermodell” som den lägger fram på bordet. Tvärtom så ”trevar” delegationen sig fram genom att beskriva de förutsättningar som måste finnas i en ny styrningsmodell. Den vill t ex att det ske försöksverksamheter i flera kommuner och landsting, försöksperioder på upp till 5 år och ”övervakade” av forskare, för att få fram bra modeller. Det är väl egentligen alltid så att det är lättare att se fel och att kritisera än att komma med färdiga och perfekta förslag. Med delegationen har gjort ett stort och gediget arbete med att skissa tankar, förutsättningar, utgångspunkter etc som krävs för en bättre styrning. Den ger också ett flertal exempel på hur en del kommuner i Sverige arbetar för att få fram en bättre styrmodell.
Jag tänkte i denna blogg lyfta fram några av de tankar som Tillitsdelegationen har kommit fram till och som måste ingå i ett nytt styrsystem.
Det finns enligt delegationen sju vägledande principer för en tillitsbaserad styrning och ledning:
- ”Tillit – Sträva efter att som utgångspunkt välja att lita på dem du samarbetar med och ha positiva förväntningar.
- ”Medborgarfokus – Sätt medborgarens upplevelse och kunskap i fokus och försök förstå vad medborgaren sätter värde på.”
- ”Helhetssyn – Uppmuntra alla i styrkedjan att aktivt och gemensamt ta ansvar för helheten och samverka över gränser.”
- ”Handlingsutrymme – Delegera handlingsutrymme och välkomna medbestämmande, men var också tydlig kring vem som har mandat att göra vad, och skapa goda förutsättningar för medarbetarna att klara sitt uppdrag.”
- ”Stöd – Säkerställ ett verksamhetsnära och kvalificerat professionellt, administrativt och psykosocialt stöd i kärnverksamheten.”
- ”Kunskap – Premiera kunskapsutveckling, lärande och en praktik baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.”
- ”Öppenhet – Sträva efter öppenhet genom att dela information, välkomna oliktänkande och respektera kritik.”
Tillitsdelegationen exemplifierar tämligen utförligt vad den menar genom att beskriva och sammanfatta tolv försöksverksamheter inom hälso- och sjukvård, skola och omsorg, som delegationen har genomfört. Det har också varit forskare kopplade till samtliga projekt.
Tillitsdelegationen har utifrån erfarenheterna av försöksverksamheterna identifierat nyckelord som är viktiga i utvecklingen mot en mer tillitsbaserad styrning och ledning. Och det visar väl ganska tydligt hur betänkande är formulerat, många idéer och tankar, färre konkreta alternativ till färdiga lösningar.
”Det behövs mod och nyfikenhet för att våga pröva nya arbetssätt som ligger utanför tidigare ramar, tankesätt och strukturer. Det behövs acceptans för att kunna hantera misstag och dra lärdomar av dem istället för att döma. Det behövs uthållighet och tålamod för att förändringsprocesser tar tid. Det behövs en gemensam vision att arbeta mot som kan engagera och involvera alla i styrkedjan.”
Och delegationen fortsätter med ”insikter” som är väsentliga vid tillitsbyggande:
- ”Tillitsfull dialog mellan tjänstemän och folkvalda politiker.”
- ”Begränsat antal mål, regler och krav på återrapportering.”
- ”Kollegial kvalitetsgranskning och lärande tillsyn.”
- ”Gränsöverskridande samarbeten.”
- ”Delegerad verksamhetsutveckling.”
- ”Medledarskap och chefer som skapar förutsättningar.”
- ”Psykologisk trygghet och relationsbyggande.”
- ”Lösningar med medborgaren i centrum.”
- ”Värdegemenskap och organisatoriskt självförtroende.”
- ”Tid och tålamod.”
Det låter nästan lite ”flummigt”… Men ju längre man kommer i det digra betänkandet, ju mer förstår man vad delegationen menar. Och det blir också alltmer ”kött på benen”. Men visst, det finns inga färdiga ”tillitsmodeller”. Så enkelt är det inte…
Det har varit ett starkt medborgarfokus i Tillitsdelegationens försöksprojekt och delegationen skriver mycket om fördelarna med att involvera medborgarna. Fokuset på medborgarna är helt enkelt en förutsättning för en ny modell. Det handlar ju om kärnuppdraget för offentlig sektor – att så bra som möjligt möta medborgarnas behov och önskemål
”I ett medborgarfokus ligger att erkänna att en medborgare som mottar stöd och service är både en resurs och en aktör.”
Delegationen menar att brukaren (patienten, eleven) många gånger kan medverka i sina egna insatser. (Det är om inte annat viktigt på grund av brukarnas varierande behov.) Det gör att brukaren blir involverad och därmed upplever insatsen som mer relevant. Det kan även öka förutsättningarna för att en insats blir verkningsfull. Dessutom har medborgarna ofta kunskap som är viktig för att verksamheten ska kunna förbättras.
”Inom många områden kan medborgarna, de som är mottagare av en viss tjänst eller insats, ha kunskap som är viktig för att verksamheten ska kunna förbättra sig. Verksamheterna har därför mycket att tjäna på att involvera medborgaren och lära av dennes erfarenheter. … Genom att inkludera och lyssna till medborgaren kan nya perspektiv och idéer generera utveckling och förbättring i verksamheten.”
För att medborgarfokus ska få genomslag i verksamheterna krävs, menar delegationen:
- ”Tydlig prioritering.
- ”Ökat handlingsutrymme för ett tydligare fokus på medborgaren.”
- ”Ett förhållningssätt som grundar sig i att se medborgaren som resurs och aktör.”
- ”Systematiskt ta tillvara erfarenheter och möjliggöra delaktighet.”
- ”Helhetssyn och tillit till andra professioner.”
Eftersom medborgaren möter en enskild, eller flera, av kommunens medarbetare krävs det också i detta möte att medarbetaren får mandat och resurser för att testa idéer och utveckla verksamheten. I de försöksverksamheter som delegationen har initierat visade det sig tämligen snabbt att dessa förändringar också sparade pengar. Sjuktalen bland personalen minskade nämligen…
Medarbetarna ska också uppmuntras, och ha ansvar för, att slå larm om missförhållanden. Det skapar förutsättningar för att dels åtgärda problem, men det skapar också en kultur av omsorg och fokus på medborgarens upplevelser.
Ett viktigt begrepp i betänkandet är helhetssyn. Det innebär att hela kedjan från politiker, höga chefer ända ut till ”personalen på golvet” ska utgå från ett:
”helhetsperspektiv vilket innebär att styrningen ska integrera aktörer och resurser i en gemensam struktur där alla aktörer har gemensamma mål och incitament som styr åt samma håll.”
Med helhetsperspektivet sätts individens behov i centrum och fokus förflyttas från den egna verksamheten, de egna strukturerna och regelverken till vad som är bäst utifrån individens behov.
Det finns en utredning som Innovationsrådet har utfört (SOU 2013:40) och som sammanfattar hur en så kallad helhetssyn skiljer sig från en traditionella organisering – se nedanstående tabell.
Som framgått, och som framgår av delegationens namn, så är betänkandets viktigaste huvudpoäng att det måste finnas tillit mellan de som styr och de som styrs. Delegationen menar att när det gäller framtagning av de mål som används i mål- och resultatstyrning ska de tas fram och utvecklas tillsammans av de som styr och de som styrs. Målen ska utvecklas till att använda färre processmål och fler mål som fokuserar på effekter och resultat. Överlag menar delegationen, vilket framgår av mina bloggar, måste färre saker mätas och resultaten måste analyseras, diskuteras och problematiseras. Utgångspunkten ska hela tiden vara vilket värde som i slutändan skapas för medborgaren.
I Vänersborg, och de flesta andra kommuner, är det politikerna som tar fram målen för verksamheterna, oavsett vilka verksamheter det handlar om. Tänket från delegationen är att verksamheterna ska bli delaktiga och forma processen på ett helt annat sätt. På det sättet kan målen bli ändamålsenliga. Rent konkret innebär detta en dialog som kan ta upp och diskutera frågor som: Vad ska följas upp? Vad behöver vi veta för att skapa större värde och kvalitet för verksamheten och de som verksamheten är till för? Vad är viktigast för medborgare med denna tjänst? Hur följer vi upp utan att orsaka administrativa tidstjuvar och belastning för medarbetare? Vad lärde vi oss av den uppföljning som vi har gjort? Vilka slutsatser kan dras och hur kan vi arbeta vidare och fortsatt utveckla verksamheten?
Det är viktigt att rätt saker mäts och att det inte finns en övertro på att allt värde som en verksamhet skapar kan mätas. Det räcker helt enkelt inte att följa upp och utvärdera verksamheten efter vissa statiska indikatorer.
Sedan påpekar delegationen också det självklara. Det viktiga för en kommun är det sammantagna resultatet – inte vilken nämnd som betalar vad. Som det fungerar nu försöker t ex olika nämnder och förvaltningar att vältra över kostnader på andra nämnder, för att själva gå med ”plus”. Tillitsdelegationen menar att det skulle vara självklart att alla enheter tar ett ansvar för helheten. Det är inte svårt att hålla med om det…
Jag ska inte utveckla Tillitsdelegationens resonemang kring chefer och ledarskap, mer än att konstatera att det behövs ett annorlunda chefskap än idag. Ett chefskap som visar tillit till verksamheterna och medarbetarna och som utgår från medborgarnas behov. Utredningen talar om ett värderingsstyrt ledarskap, ett ”medledarskap” där:
”medarbetarna är mer aktiva, självständiga och delaktiga i verksamhetens ledning, utformning och utveckling.”
Kommunledningar bör, och det är tycker jag är viktigt, se till att chefer ges ett ordentligt administrativt stöd. Och ett rimligt antal medarbetare…
Dessa tre bloggar var ett försök till sammanfattning av Tillitsdelegationens huvudbetänkande. Det bästa är naturligtvis att ladda ner betänkandet och läsa det själv. (Klicka här!) Något som jag för övrigt rekommenderar att både politiker, tjänstemän och medarbetare gör. Det är viktiga frågor. Det är också önskvärda förändringar som borde komma fram även i Vänersborg. Alldeles för stor del av personalens tid går åt till detta evinnerliga insamlande av statistik, enkäter, sammanställningar, avprickningar av mål och förväntade resultat och allt vad det heter och alltför stor del av kommunens ekonomiska resurser avsätts till tjänster som bara administrerar hela systemet av internfakturor, följer upp mål, utarbetar enkäter, mäter, sammanställer tabeller och konstruerar diagram. Och tar därigenom tid och pengar som borde hamna i verksamheterna istället.
För att inte prata om att hela kommunens mål är att följa budget, inte att ge medborgarna och skattebetalarna den service de har rätt att kräva och som är den kommunala organisationens yttersta syfte. Eller borde vara…
Förändringarna är dock inte lätta att åstadkomma. Det är mycket som behöver förändras och det kommer att ta tid. Det viktiga är dock att vi, dvs Vänersborg, börjar arbetet. Och att vi politiker börjar med att bestämma att vi ska starta en dialog med och mellan medarbetare och medborgare kring dessa frågor.
Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning (2/3)
Anm. Detta är en direkt fortsättning på gårdagens blogg ”Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning (1/3)”.
I Tillitsdelegationens huvudbetänkande (kan laddas ner här) talas det en hel del om ”tidstjuvar”.
”Tidstjuvarna stjäl tid från verksamheternas uppdrag, inte minst från mötet mellan medarbetaren och medborgaren. Det försvårar möjligheten att tillvarata medarbetarnas kunskaper och engagemang samt komplicerar chefernas möjlighet att bedriva ett gott ledarskap.”
Delegationen anser t ex att de uppgifter som begärs in från medarbetare och chefer inte alltid står i proportion till den tid det tar att samla in dessa. Ibland är värdet till och med i det närmaste obefintligt eftersom mottagaren inte förädlar eller ens använder informationen…
De administrativa tidstjuvarna tar både tid och engagemang från verksamheten. Det får till följd, skriver delegationen, att t ex lärare får mindre tid till att undervisa elever och förbereda lektioner. Vilket är vad lärarna är utbildade till och vad som är deras kärnuppgift.
En annan aspekt av detaljstyrningen, och NPM, är att det finns en utbredd rädsla att göra fel, både hos medarbetare och chefer. Denna rädsla ger upphov:
”till en rad negativa företeelser som hindrar att värde skapas i mötet mellan medborgare och medarbetare. En rädd verksamhet riskerar att bli defensiv, passiv och onödigt byråkratisk, vilket kan få konsekvenser som exempelvis försämrad verksamhetsutveckling, bristande innovation, ökat antal tidstjuvar och längre handläggningstider.”
Tillitsdelegationen menar också att medarbetarna har en viktig roll när det gäller att utveckla verksamheterna, men också att påtala brister och oegentligheter:
”Detta medarbetarnas möjligheter att påverka verksamheterna har minskat och att rädslan för att framföra kritik har ökat.”
Delegationen talar om att NPM-styrningen leder till en räddhågsen kultur där verksamheten lägger allt 
mer tid på att minimera fel. I betänkandet citeras en socialsekreterare:
”Vem är det vi skriver för? Man tappar kontakten med barnet i allt skrivande. Vi ska skriva av respekt för den enskilde men vi skriver för att vi själva inte ska göra fel.”
Det gäller att dokumentera som anställd, så att man har ”ryggen fri”…
”I en verksamhet som är fylld av rädsla krävs det mod hos medarbetare och chefer att påtala fel, något som dessutom kan riskera deras egna situation.”
Och det i sin tur leder till att det dokumenteras mer än vad som behövs…
Tillitsdelegationen menar att hela styrsystemet, NPM, påverkar arbetsglädje, arbetsmiljö, möjlighet till samarbete över organisationsgränser samt rätten till visslande vid missförhållanden negativt. Det här leder till ökad sjukfrånvaro, att medarbetare lämnar sina anställningar (vilket förvärrar arbetssituationen för de som är kvar) och att det blir svårare att rekrytera nya medarbetare.
”På lång sikt kan en hög personalomsättning påverka verksamhetsutvecklingen eftersom verksamheten kontinuerligt tvingas lägga ner resurser på att lösa de vardagligt återkommande bemanningsproblemen. Hög personalomsättning skapar även brister i kompetensförsörjningen och medför sämre kontinuitet för medborgaren, vilket i sin tur gör att medborgaren riskerar att hamna mellan stolarna och inte får den hjälp hen behöver.”
En god arbetsmiljö för medarbetarna är en förutsättning för att kunna minska sjukskrivningarna och för att kunna attrahera fler medarbetare…
Tillitsdelegationen riktar stor kritik mot NPM-systemet för sitt bristande medborgarfokus. 
Medborgarinflytande blir, menar delegationen, sällan mer än:
”att enskilda individer eller en grupp av patienter, elever eller brukare delger eller tar emot information.”
Det här kan leda till att verksamheter, som i sig själva kan vara av hög kvalitet, ändå inte får de önskade effekterna, eftersom verksamheterna inte är tillräckligt anpassade efter individens förutsättningar och behov.
Tillitsdelegationen tar bland annat skolan som exempel. Den riktar in sig på att skolsystemet inte lyckas fullt ut när det just gäller just att skapa möjligheter för barn och elever att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar – något som står i Skollagen.
”Det saknas uppföljning och utvärdering kring vad som fungerar väl för olika elever när det gäller extra anpassningar och särskilt stöd … de mest erfarna lärarna tenderar att arbeta i skolor som är relativt sett socioekonomiskt mer gynnade. Det kan leda till att de elever som är i störst behov av anpassning inte har tillgång till erfarna lärare i den utsträckning som kanske skulle behövas.”
Delegationen avslutar kritiken av NPM-systemet med att ledarskapet är frånvarande och att stödet till medarbetarna brister.
”Stödet från chefer och stödfunktioner ska syfta till att medarbetarna inom välfärdssektorn ska fokusera på att arbeta med det de är bra på. Det gynnar både medborgaren och medarbetaren.”
Idag sysslar chefer mer med administrativa uppgifter, som att bemanna organisationen, sköta återrapportering och rent praktiska uppgifter som annars lätt hamnar mellan stolarna, än att leda och styra verksamheterna. De arbetar inte med att utveckla arbetet utan tiden läggs på möten, samtal med personal, arbete med budgetar, IT-system, ekonomirapportering och personalplanering…
Det visar sig i undersökningar att cheferna inom vård, skola och omsorg anser att de jobbar under ohållbara arbetsvillkor med knappa resurser i förhållande till vad de förväntas åstadkomma. Tillitsdelegationen har även noterat, som vi också tydligt kan se i Vänersborg, att chefer inom skola och omsorg ansvarar för betydligt fler medarbetare än cheferna inom teknisk service. Det är skillnad på traditionellt mansdominerande respektive kvinnodominerande arbetsplatser…
Den här fokuseringen för cheferna på administrativa uppgifter har lett till att stödet till medarbetarna har minskat. Istället har stödfunktionerna centraliserats, de finns alltmer sällan ute i verksamheterna. Det här riskerar att skapa, eller har redan skapat, en distans till de medarbetare som arbetar direkt med kärnuppdraget. Och det leder också ofta till:
”att lärare, socialsekreterare och läkare själva genomför de administrativa arbetsuppgifterna samtidigt som den administrativa personalen finns kvar eller till och med utökas.”
Jag tänker på hur IT för ett antal år sedan försvann från skolorna i Vänersborg och centraliserades till ”kommunhuset”.
Sammantaget har denna utveckling, skriver delegationen, i t ex skolan:
”gjort att lärare och skolledare numera har en ansträngd arbetssituation med bristande stöd när det gäller såväl administration som grundläggande förutsättningar för pedagogiken. I dag måste lärarna själva utföra en större del av arbetet med elevers hälsa och psykosociala situation.”
Anm. Det kommer ytterligare en blogg i denna serie, del 3, om Tillitsdelegationens huvudbetänkande . Del 1 kan du läsa här: ”Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning (1/3)”. Del 3 finns här!
PS. Varje vecka kan man läsa om vad NPM-systemet leder till. Här är två exempel från den senaste tiden:
Tillitskommissionens betänkande om kommunal styrning (1/3)
Den 16 juni 2016 beslutade civilminister Ardalan Shekarabi (S) och regeringen att tillsätta en delegation som skulle utreda styrningen i den offentliga sektorn. Den fick namnet Tillitsdelegationen och fick i uppdrag att analysera och föreslå hur styrningen av välfärdstjänster kan och bör utvecklas. Det var också tillsagt att medarbetares kompetens och erfarenhet skulle tas tillvara i större omfattning i en ny styrmodell.
Tillitsdelegationen har nu lämnat sitt huvudbetänkande till regeringen. Betänkandet har rubriken ”Med tillit växer handlingsutrymmet – tillitsbaserad styrning och ledning av välfärdssektorn”. (SOU 2018:47, du kan ladda ner betänkandet här.)
Huvudbetänkandet är på nästan 500 sidor. Jag har inte läst hela betänkandet utan framför allt sammanfattningen och de delar som beskriver bristerna med den nuvarande modellen för styrning. (Tänkte läsa vidare sen…) Kommuner och landsting i Sverige använder en styrmodell som går under beteckningen ”New Public Management” (NPM). (Jag har tidigare skrivit en del om den, se ”Målarbete – till nytta för vem?”.)
Det har under de senaste åren börjat riktas hård kritik mot NPM ute i landet. I Vänersborg har det ganska länge, enligt min uppfattning, ”tuffat” på som vanligt. Visserligen har kommunstyrelsen precis börjat ifrågasätta texter och formuleringar i gällande vision och inriktningsmål. Men det handlar inte som jag ser det om att i grunden vilja förändra styrprinciperna. Vänsterpartiet har visserligen försökt sig på inlägg som visar på en annan inriktning, men det har inte ”gått hem” än så länge. Men vi får se var diskussionerna leder, till våren skall fullmäktige föra frågan vidare.
Än så länge fortsätter den traditionella styrningen. Inom socialtjänsten har en ny arbetsorganisation med nya scheman införts, sk ”smart bemanning”. Och det trots den anställda personalens vilja – och protester. Och på vart och vartannat sammanträde redovisar tjänstemännen röda, gula och gröna ”ploppar”, som ska beskriva hur väl den kommunala mål- och resultatstyrningen uppfylls i verksamheten.
Vänersborg styrs, liksom de flesta andra kommuner, genom att politikerna sätter mål för verksamheterna, mål som tjänstemännen och personalen ”på golvet” ska uppnå. Måluppfyllelsen ligger sedan till grund för framtida åtgärder. Det finns en del problem med dessa mål och därmed hela styrningen och resultaten av den.
Delegationen skriver:
”Verksamheter som styrs med mål- och resultatstyrning kommer, förr eller senare, att anpassa sig till att försöka nå just de mål som verksamheten följs upp och utvärderas utifrån. … Men om målen inte omfattar relevanta professionella värderingar (om exempelvis kvalitet) eller etiska överväganden riskerar verksamhetens mål glida ifrån verksamhetens uppdrag. Målen, som tidigare varit medel för att nå ett övergripande syfte, blir i stället själva uppdraget för verksamheten.”
Jag tror att samtliga anställda i kommunen kan intyga att så här är det i Vänersborg också. Som (kritisk) politiker kan jag väl också tycka att processen kring målformuleringarna ibland kan te sig smått löjeväckande. Ska vi sätta upp som mål att betygsresultaten ska höjas med en eller två procentenheter? Eller varför inte fem? Med hur många procentenheter ska skolnärvaron öka nästa år? (Och sedan beslutar samma politiker att minska resurserna till skolan…) Och i delårsrapporter, bokslut etc, får sedan samma politiker så småningom reda på om målen har uppnåtts, illustrerat med ”ploppar” i olika färger eller med en tumme-upp… Och vad säger detta? Ska politikerna vara nöjda då? Betyder en grön plopp allt är frid och fröjd och kommunen ”går bra” och alla invånare nöjda och glada? Ett sätt att öka måluppfyllelsen är för övrigt att göra målen mindre svåra att uppnå. Då blir det automatiskt fler gröna ploppar…
Det är svårt att mäta kvalitet och det går inte att mäta allting som skapar värde för invånarna i en verksamhet. De mål som vi politiker ställer upp tenderar därför att i stället mäta det som går att mäta. Och det är en uppfattning som framförs i alla sammanhang, där mål ska diskuteras. ”Målen måste vara mätbara.” Viktiga kvalitativa mål som är svåra att formulera i mätbara siffror lämnas därför ofta utanför målformuleringar. Och det innebär i sin tur att dessa ”mål” nedprioriteras i verksamheten…
Förutom att målen ofta blir tämligen intetsägande och slumpmässigt bestämda utifrån mätbarhet så får resultatmått som mäter kortsiktiga mål större betydelse än sådana som mäter mer långsiktiga mål. Och kortsiktighet är också något som präglar mycket av politiken i Vänersborg.
Mål- och resultatstyrning är alltså en del av styrsystemet NPM. Tillitsdelegationen beskriver hur och varför NPM-systemet implementerades i den offentliga förvaltningen och redogör även för ett antal andra brister med styrformen.
I betänkandet skriver delegationen att den goda ekonomiska utveckling som präglade Sverige under efterkrigstiden bröts under 1970-talet. I slutet av 1980-talet drog den socialdemokratiska regeringen igång ett program med avsikt att förnya den offentliga sektorn. Det var till stor del en inhemsk utveckling där det bland annat diskuterades decentralisering, delegering, målstyrning, utvärderingar och valmöjligheter. Det diskuterades och lämnades förslag om konkurrensutsättning, att beställarrollen skulle separeras från producentrollen och entreprenader som alternativ till offentlig verksamhet.
”Det var under dessa förhållanden som de styrningsidéer som svepte över västvärlden – hämtade från Reagans USA och Thatchers England – kunde få starkt fotfäste på relativt kort tid.”
Namnet New Public Management (NPM) gavs av den engelske statsvetaren Christopher Hood (1991). Styrningsidéerna var hämtade från det privata näringslivet. De gick ut på marknadstänkande, överföring av marknadsmekanismer till den offentliga verksamheten, decentralisering samt bolagisering och privatisering.
Verksamheter skulle delas in i resultatenheter, interndebiteringssystem infördes och ett starkt resultatfokus utvecklades genom införandet av mål- och resultatstyrning. Ett annat viktigt inslag var ”marknadisering”. Det innebar att den offentliga sektorn skulle konkurrensutsättas och lämna utrymme för privata utförare. Tanken var att den offentliga sektorn skulle tvingas att minska sina kostnader och därmed öka effektiviteten.
I och med införandet av mål- och resultatstyrning så blev uppföljning och granskning allt viktigare. Både organisationen och individerna skulle bedömas utifrån mätbara prestationer. Det betydde att de som granskade och kontrollerade utvecklade kriterier och modeller för mätning och rangordning. Organisationen och individerna skulle bli självdokumenterande och återkopplande och genom utbildning och sanktionssystem ”disciplineras” så att de anpassade sig till de nya kraven. Och detta skulle kontrolleras, regleras och sanktioneras. Systemet förutsatte också att individerna, de anställda, var formbara och kunde bli de självdisciplinerade subjekt som systemet önskade.
Det sistnämnda ledde till en professionskritik. Olika yrkeskårer inom den offentliga sektorn kunde uppfattas av styrande politiker och ledande byråkrater som svårstyrda och kostnadsdrivande och de kunde behöva ”tämjas” med bland annat starkare ledning och mer kontroll. Hela systemet ledde till att makten i arbetet hamnade hos managers och byråkrater i stället för hos yrkesprofessionen. Den kvalitativa bedömningen, som grundade sig på de professionella medarbetarnas kunskaper och erfarenheter, ifrågasattes som subjektiv. Den nya resultatorienteringen och detaljstyrningen med hjälp av nyckeltal och resultatindikatorer var mer ”objektiv”.
Trots att NPM-systemet sägs tro på decentralisering, så blev det tvärtom. Genom resultatstyrningen med återrapporteringskrav, som formulerades centralt, så fick administratörerna mer makt över arbetet. En stor del av de anställdas tid kom att gå åt till att berätta vad man hade gjort i stället för att ägna sig åt själva verksamheten.
”Detta skapar frustration hos medarbetare, som upplever att de inte har förutsättningar att kunna göra det bästa möjliga och fullt ut kunna använda sin kunskap, kompetens och sitt engagemang i mötet med medborgare.”
En allt större del av tiden fick läggas på rapportering, dokumentation och administration…
Och samtidigt växte den administrativa apparaten…
”Offentliga verksamheter har generellt sett utökat antalet medarbetare som arbetar med administration på central nivå i verksamheten, yrkesgrupper av typen controllers, strateger, koordinatorer och kommunikatörer. Det är inte ovanligt att dessa centrala administratörer i sin tur skapar en ökad administrativ börda hos andra delar av verksamheten via uppföljning, enkäter etc. Kommuner och landsting verkar med andra ord befinna sig i en paradoxal situation. De yrkesprofessionella spenderar allt mer tid på administration och mindre tid på kärnuppgifter, samtidigt som den administrativa personalen har ökat i antal.”
Och när den administrativa apparaten växer, så ökar också detaljstyrningen.
Blandat om kommunalråd
Det började som en vindpust någonstans på slätterna i Skaraborg. Fast det var ingen vanlig liten vindpust, den var het och intensiv – och förebådade en betydligt kraftigare storm. Och storm blev det. I den framgångsrika kommunen vid Vänerns sydspets.
Marie Dahlin (S) har avgått som kommunstyrelsens ordförande och enligt uppgift också från sin plats i kommunfullmäktige. En enig styrelse i arbetarkommunen (socialdemokraterna) stod bakom Dahlins beslut att avgå.
Det diskuteras en del i sociala medier och på TTELA:s insändarsidor om ryktesspridning, häxjakt, politiska motiv etc. I gårdagens papperstidning hittade vi t ex en insändare i ämnet. (Se ”Rasistiskt uttalande var för sju år sedan”.) Skribenten spekulerade i att det var ett:
”konstigt sammanträffande att detta ”avslöjande” kom i samband med slutfasen av nomineringarna till kommunens nämnder.”
Jag undrar hur många av vänersborgarna som kände till dessa nomineringar. Hade det inte varit rimligare, om insändarskribentens teori om att det fanns politiska motiv bakom, att ”avslöjandet” kom innan valet?
Nej, man kan nog dementera att det låg politiska motiv bakom ”avslöjandet”. Det var helt enkelt så att Marie Dahlins sätt att uttrycka sig och bete sig hade passerat acceptabla gränser. Det hade egentligen gått för långt för rätt länge sedan. Många har tagit illa upp och flera ”topptjänstemän” har genom åren sökt sig från kommunen. Det var dags att återställa arbetsmiljön i kommunhuset till en miljö där människor kan arbeta.
Sedan kommer jag inte från en speciell mening i insändaren:
”Det påstådda rasistiska uttalandet mot en praktikant ska ha inträffat för cirka sju år sedan.”
Jag tror att jag har läst allt om händelserna, men jag har mig veterligen inte stött på uppgiften att det var för 7 år sedan. Om jag har missat denna uppgift hoppas jag att någon läsare kan upplysa mig om var det stod. Eller är det så att insändaren är skriven av en som känner till händelsen mycket väl, samtidigt som skribenten står Marie Dahlin nära?
Det har även varit en del turbulens inom socialdemokratin ända sedan arenabyggets tid. Det är lätt att glömma det. Efter socialdemokraternas katastrofval 2010, då socialdemokratin gick från 21 mandat till 12 mandat, tillsattes en grupp för att utvärdera valet. (Se TTELA ”(S)-medlemmarna kräver nya ledare i Vänersborg”.)
TTELA skriver:
”I rapporten pekas på flera viktiga orsaker till det dåliga valresultatet. … Medlemmarna slår även mot ledningen; de tycker att det saknas solidaritet inom partiet och att man ”straffas” om man tycker för olika. ”Vi måste få säga vad vi vill – utan att bli straffade – borde vara bra med kritik – förändringar behövs!”, skriver man bland annat. … ”Vi måste byta ledning”, kräver medlemmarna: ”Vi måste ha ärliga, ansvarstagande politiker som ledare.””
Vad jag förstår så hände det inte så mycket med rapporten – Lars-Göran Ljunggren red ut stormen och blev kvar ända tills i år, då han med ålderns rätt inte ställde upp för omval. Och Marie Dahlin blev också kvar. Tills nu. S Anders Larsson (ni minns väl honom?) lämnade emellertid Vänersborg i augusti 2011 efter att ha axlat posten som Vänersborgs näringslivschef ett tag. (Se ”S Anders Larsson säger upp sig!”.)
Det kanske ändå har legat och pyrt ett missnöje i de socialdemokratiska leden under alla dessa år? Och som nu har blåst upp och ”svept med sig” Marie Dahlin.
S Anders Larsson hade förresten under hösten också sitt eget blåsväder.
En sverigedemokrat anklagade under valrörelsen S Anders Larsson för att fortsätta vara kommunfullmäktiges vice ordförande i Åstorp trots att han hade flyttat till Åhus. P4 Malmöhus gjorde ett reportage där journalisten intervjuade grannar etc. (”SD vill riva upp kommunala beslut i Åstorp”)
Nu vet jag inte hur historien slutade och vem som fick rätt. Eller hur det gick med SD:s överklagande. (Antagligen fick S Anders Larsson rätt, det handlar så vitt jag förstår om mantalsskrivning och inte ett flyttdatum.) Och förresten så angår det inte Vänersborg längre. Men jag kan inte låta bli att avsluta med att återge ett citat från radiointervjun med Vänersborgs gamle kommunalråd:
”Men lägg ner för i helvete”
Och ytterligare en politiker som det alltid blåser om och som egentligen inte heller har med Vänersborg att göra längre är Stig Bertilsson (M).
För det finns faktiskt en likhet mellan Bertilsson och S Anders – det finns folk som tvivlar på var Bertilsson bor… Det finns många som säger att Bertilsson uppger eller i varje fall har uppgett fel bostadsort. De menar att han bor (har bott) i Vänersborg, men påstått att han bott i Bengtsfors. (Se ”En mycket moderat marknad”.) Men Bertilsson är helt klart skriven i Bengtsfors. Och nu kommer han hur det än ligger till att ”tvingas” tillbringa sin tid i Bengtsfors. Stig Bertilsson har nämligen gjort en storstilad och ordentlig politisk comeback sedan det snöpliga domslutet i maj 1996, då hovrätten för Västra Sverige menade att Bertilsson på grund av allvarlig brottslighet inte längre var lämplig att vara ledamot av Sveriges Riksdag. Och att Bertilsson skulle skiljas från riksdagsuppdraget.
Men det var då det. Nu har Stig Bertilsson och moderaterna ingått en teknisk valsamverkan kring valet av politiska poster i kommunen med centerpartiet, kristdemokraterna och sverigedemokraterna. Det innebar att Bertilsson valdes till kommunstyrelsens ordförande i Bengtsfors kommande mandatperiod. (Se Bengtsfors kommun ”Stig Bertilsson (M) vald till kommunstyrelsens ordförande”.)
Det har blåst en hel del kring de gamla kommunalråden.
PS. Vem vet, det kanske börja blåsa på Bo Carlsson (C) också. Igen… Bo Carlsson blir ju Vänersborgs nye kommunstyrelseordförande fram till årsskiftet. Imorgon skriver Max Eskilsson på TTELA en ledare om Carlsson i papperstidningen. (Ledaren finns redan ute på TTELA:s hemsida; se ”Nedtoning ger inte bra intryck”.)
Marie Dahlin avgår (+en nyhet)
Arbetarkommunens (=socialdemokraterna) styrelse fattade igår tisdag enhälligt beslutet att acceptera Marie Dahlins (S) önskan att avgå. Det skriver TTELA idag på sin hemsida. (Se ”Efter krismötet – Marie Dahlin avgår”.)
Det var ett bra beslut. Det fanns inget annat alternativ. Det var också bra av Marie Dahlin att ta konsekvenserna av kritiken. Även om det inte heller här fanns något egentligt alternativ.
Det som dock inte framkommer är vad Dahlin avgår från. Vi tar väl alla för givet att det i första hand är uppdraget som kommunstyrelsens ordförande, vilket också har bekräftats. Men ska Dahlin fortsätta som politiker överhuvudtaget? Ska Dahlin sitta kvar i kommunfullmäktige? Det vet vi inte, men vänersborgarna får säkert besked inom kort.
Dan Nyberg (S) sitter i Arbetarkommunens styrelse. Han intervjuas i TTELA. Och det han säger ger Marie Dahlins kritiker och framförallt Gunnar Lidell (M) helt rätt.
TTELA skriver:
”-Det var oundvikligt. Ju högre upp i beslutsfattande desto viktigare är det tänka på vilket språk man använder. Marie Dahlin har haft problem med detta.
Enligt Dan Nyberg har fler personer försökt få henne att ändra beteende, både kollegor, partikamrater och personer från oppositionen.
-Det vi pratade om är plumpa och sexistiska skämt som har förekommit en längre tid.
Dan Nyberg gör bedömningen att anklagelserna är sanna.
– Det är så omfattande anklagelser, ingen har hittat på allt detta.”
Dan Nyberg ger alltså Gunnar Lidell rätt i det han säger. Det är värt att understryka. Men visst kan man undra vad som hänt om Lidell inte hade slagit larm. Hade Marie Dahlin fått sitta kvar då? Ja, jag tror faktiskt det. Socialdemokraterna har ju låtit henne vara kommunalråd i 8 år och hon var dessutom påtänkt att vara det i 4 år till – Dahlin stod ju överst på valsedeln…
Och TTELA skriver (se ”Bo Carlsson tar över efter Dahlin”):
”Och tanken från Socialdemokraterna var att hon skulle ha den posten även kommande mandatperiod. I så fall hade hon tillträtt efter nyår.”
Och det är ju faktiskt lite beklämmande… Det är nästan så att jag undrar vad socialdemokraterna i Vänersborg är för parti… Bör partiet inte på egen hand ingripa och sätta stopp för sådant här beteende?
Dan Nybergs uttalande visar med all önskvärd tydlighet att socialdemokraterna har varit medvetna om Marie Dahlins sätt att bete och uttala sig. De har hört hennes ”plumpa och sexistiska skämt”, och det ”en längre tid”. Dessutom nämner Nyberg att många har pratat med Dahlin och försökt få henne att ändra sig. Då kan man faktiskt dra ytterligare en slutsats, tråkigt nog – Marie Dahlin har inte svarat korrekt på
frågor som hon fick i radio eller från tidningens journalister…
Och vad ska man då säga om Bo Carlsson (C)?
Bo Carlsson är omedveten och okunnig om allt. (Se ”Bo Carlsson tar över efter Dahlin”). Han säger till TTELA:
”Jag anser att de här anklagelserna är våldsamt överdrivna. Jag har personligen inte sett eller hört något av detta.”
Jag undrar om någon tror på Bo Carlsson… Han kan naturligtvis inte ha missat det som socialdemokraterna själva, Gunnar Lidell, alla högre tjänstemän på kommunen och andra politiker har sett och hört. Nä, inte en chans. Bo Carlsson håller naturligtvis sin vän och kollega bakom ryggen.
Det är för övrigt samma Bo Carlsson som nu ska ta över och bli kommunstyrelsens ordförande fram till årsskiftet…
Bo Carlsson tycker också att det är helt befängt att Dahlin skulle uttrycka sig negativt om personer från andra länder. Hmm… Vi får väl se om kommundirektör Pascal Tshibanda väljer att ta bladet från munnen.
Socialdemokraten och samhällsbyggnadsnämndens ordförande Benny Augustsson uttrycker sig försiktigare än Bo Carlsson. Han verkar inte vilja kommentera saken närmare, men säger ändå att Marie Dahlin har betytt mycket för Vänersborg och:
”Hon har gjort ett bra arbete.”
Det är fortfarande oklart vem som ska bli kommunstyrelsens ordförande efter årsskiftet. Det bör bli en socialdemokrat eftersom S är kommunens största parti. Den nyss nämnde Benny Augustsson är partiets 2:a-namn på listan (efter Marie Dahlin) och bör väl bli den som tar över. Men Augustsson är försiktig och menar att nu börjar en demokratisk process inom partiet kring frågan och tillägger:
”Det här får arbetarekommunen ta ställning till.”
Samtidigt har kommunens valberedning haft möte idag och jag antar att det styrande blocket bestående av S+C+MP nu får möblera om ordentligt i sina nomineringar. Samtidigt har M+L+KD+V+MBP beslutat att ingå ett tekniskt valsamarbete. Det betyder att dessa partier liksom räknas som en grupp när poster i nämnder och styrelser ska fördelas på kommunfullmäktiges sammanträde i december. Då får denna tekniska valallians sammanlagt 22 mandat i fullmäktige. S+C+MP har 20…
Det blir, som vanligt kan man kanske tillägga, en spännande tid i politikens Vänersborg.
PS. TTELA har ett ”TV-reportage” om händelserna – ”TTELA sände live efter Dahlins avgång”.
Ser nu också att Max Eskilsson har skrivit ytterligare en bra ledare om händelserna kring Marie Dahlin – ”Snabb avgång var det enda rätta”.
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer