Arkiv
I Sikhall intet nytt
I Sikhall har kommunen låtit Sikhalls Magasin förfalla och områden växa igen. Den långa fina stranden i Sikhall är ett minne blott och den som är kvar sköts inte. Nu har dock vattnet i Vänern stigit så kanske blir badplatsen attraktivare i sommar, av sig själv.
Redan 2005 så menade kommunen att den skulle köpa mark i Sikhall för att utveckla strand och badplats, bryggor och småbåtshamn osv. Det bidde en tumme. Kommunen har byggt toaletter, fast vid badplatsen tog det sin tid. En beachvolleyplan anlades på stranden, men sanden var vasst grus som man inte kunde springa på utan skor. Stenpiren vid småbåtshamnen renoverades 2008 genom att en ny “betongkaka” göts. Samtidigt göts också en kedja in. Det 
var tänkt att en flytbrygga till Segelsällskapet skulle kopplas på kedjan. Länsstyrelsen och kommunen “glömde” dock att kontakta Magnus Larsson som ägde mark och vatten på båda sidor om den tänkta flytbryggan. Länsstyrelsen missade även att det krävdes en vattendom när den beviljade en strandskyddsdispens som skulle påverka en så stor vattenyta. (Se “Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)”.) Det blev ingen flytbrygga på den förlängda piren – där pålarna innehöll, och fortfarande innehåller, kreosot som läcker ut i vattnet.
Så visst, kommunen har försökt göra några saker, mycket för att tillfredsställa Vänersborgs Segelsällskap (VSS) verkar det som. Många politiker och tjänstepersoner har genom åren varit medlemmar i VSS. Men mycket har blivit fel i Sikhall – och framför allt, mycket har inte blivit gjort. Trots vad översiktsplaner, kommunchefer, politiker och andra har sagt. Det har bara blivit prat. Och frågan är om kommunen överhuvudtaget bryr sig om Sikhall nu för tiden. Det tycks mest som om kommunens prioritet är att hindra Magnus Larsson från att utveckla området.
En anonym kommuninvånare skrev i veckan till byggnadsförvaltningen. Hen var intresserad av att bygga hus i Sikhall och undrade därför när kommunen skulle bli klar med detaljplanen för Sikhallsviken. Och det är en helt befogad undran. Kommunen har hållit på med detaljplanen i snart 8 år, sedan maj 2015. Det torde vara ett svårslaget rekord även för Vänersborgs kommun. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.)
Den anonyme brevskrivaren fick svar på sina funderingar. Byggnadsförvaltningen skrev:
“I normalfall brukar det ta omkring 2 år att ta fram en helt ny detaljplan men det förutsätter att planprocessen rullar på och att det inte blir stopp på vägen. Sikhallsplanen berör ett stort område på mestadels oexploaterad mark. Här har vi tyvärr tvingats pausa processen efter samrådet som genomfördes i början av 2018.
En ny detaljplan är en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Till de allmänna intressena räknas naturvärden, kulturmiljövärden, hälsa och säkerhet, brukningsvärd jordbruksmark, vattenkontakt, landskapsbild mm.
För att kunna visa att den markanvändning som detaljplanen föreslår är lämplig krävs för en helt ny exploatering som den i Sikhall många olika utredningar tex naturvärdesinventeringar, geoteknik, dagvatten/skyfall, arkeologi. Vilka utredningar som krävs för just denna detaljplan konstaterades redan efter samrådet 2018. Men eftersom det är dyra utredningar som exploatörerna ska bekosta är det de som måste godkänna att utredningarna beställs och det har ännu inte gjorts. Kommunen för diskussioner med exploatörerna om vissa centrala markfrågor för att förhoppningsvis kunna komma vidare i planprocessen.
När det gäller den arkeologiska utredningen är den ett krav från länsstyrelsen och omfattar i stort sett hela det föreslagna planområdet.
Från att vi får klartecken att beställa de utredningar som behövs räknar vi med att det tar ca 1,5 år att få en färdig detaljplan.”
Det är inte denne tjänstepersons fel att detaljplaneprocessen stannade av. Det blev stopp när samhällsbyggnadsnämnden blev inblandad i “början av 2018”. (Se “DP Sikhall (6): Stiltje i 2,5 år”.) Kommunen har sedan inte lagt många strån i kors för att arbetet skulle fortsätta. Tjänstepersonen hänvisar i sitt svar till att det förs diskussioner ”om vissa centrala markfrågor”.
Magnus Larsson och de fastighetsägare som beställde detaljplanen, och ska betala en stor del av den, framförde redan 2015 att en förutsättning för planen var att fastighetsägarna och kommunen kom överens om fastighetsrättsliga lösningar, dvs ”centrala markfrågor”. Det betyder att gränserna mellan t ex Magnus Larssons och Vänersborgs kommuns fastigheter revideras, görs om.
Det måste nämnas att problemen med fastighetsgränserna uppstod i samma stund som Vänersborgs kommun förköpte (läs: exproprierade) delar av Magnus Larssons fastighet år 2007. Det kan vara bra att veta det. I samband med förköpet/expropriationen styckade kommunen sönder Larssons fastighet på ett sätt som gjorde det omöjligt för honom att utveckla Sikhall som han hade tänkt vid förvärvet. (Se “Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen”.)
Förklaringen till att det har blivit en “paus” i detaljplanearbetet är så enkel som att Magnus Larsson och fastighetsägarna inte vill betala hundratusentals kronor för någon eller några undersökningar, om de inte vet att de kan få möjlighet att exploatera i området. Och det kräver fastighetsrättsliga lösningar. Om det inte blir några fastighetsrättsliga lösningar så är fastighetsägarnas kostnader för utredningarna bortkastade.
Alltså 1) fastighetsrättsliga lösningar, 2) undersökningar, 3) detaljplan och 4) utveckling.
Det var en del möten mellan kommunen och Magnus Larsson förra året. Det var tänkt att “parterna” skulle försöka komma överens om lösningar så att arbetet med detaljplanen kunde gå vidare. En detaljplan är alltså ett måste för att fastighetsägarna i allmänhet och Magnus Larsson i synnerhet ska kunna utveckla Sikhall enligt de planer och visioner de har.
Men det går inget vidare. S+C, som drev igenom expropriationen av Larssons mark för snart 20 år sedan, verkar inte på något sätt vilja återlämna, sälja eller byta den minsta kvadratcentimeter av sin mark till Larsson. Kommunen ser tydligen den mycket tvivelaktigt förvärvade marken som en av kommunens absolut viktigaste markområden. Kommunen verkar inte vilja ha några fastighetsrättsliga lösningar. Och då blir det inte heller någon detaljplan i Sikhall. Eller utveckling…
Det kan även bero på misstro mot Magnus Larsson och hans avsikter i Sikhall. Ett uttryck som jag hört förekomma bland vissa i kommunhuset speglar det:
“Magnus ska inte få allt han vill.“
En del politiker och vissa tjänstepersoner verkar tro att Magnus Larsson ska förhindra allmänhetens tillträde till området. Och det trots att det är strandskydd i området och att det finns något som heter allemansrätt. Magnus Larsson skulle aldrig kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill och aldrig haft en tanke på! Det är precis tvärtom.
Däremot finns det en annan fastighetsägare som enligt byggnadsförvaltningen förhindrar allmänhetens tillträde till området, Vänersborgs Segelsällskap… (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)
Det har snart gått 8 år sedan byggnadsnämnden bestämde att upprätta en detaljplan i Sikhall. Om de fastighetsrättsliga frågorna blir lösta, om, så skriver tjänstepersonen på byggnadsförvaltningen till den anonyme brevskrivaren att det tar ytterligare 1,5 år.
Brevskrivaren får bygga hus någon annanstans än i Sikhall.
Wiklund – har Länsstyrelsen rätt?
I samband med att samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) ansökte om förhandsbesked och strandskyddsdispens för att bygga ytterligare ett enbostadshus på sin fastighet på Vänersnäs kommunicerade han med byggnadsförvaltningen. (Se ”Wiklunds strandskyddsdispens upphävs!”.) Då motiverade han sin ansökan.
Jag tänkte i denna blogg redovisa vad Wiklund har skrivit till byggnadsnämnden om orsaken till att han ansökte om strandskyddsdispens. Och varför han ansåg att han borde få dispens. Det finns flera skäl.
Anders Wiklund har ägt fastigheten på Vänersnäs i nästan 30 år. Då tog han över gården från en person som inte bodde på gården, eller i kommunen. Då brukades enbart de större åkrarna, medan de mindre fick växa igen. Det nämns särskilt i skrivelsen att just den del av fastigheten som de vill bygga det nya huset på var ett av de områden som “var starkt påverkat av igenväxning”.
Wiklund är mycket “miljömedveten”. Han har brukat marken med hjälp av sina “får och kor”, som han skriver till byggnadsnämnden. Wiklund har “öppnat upp markerna”, gynnat sällsynta växter och genomfört en restaurering av betesmarker i sjönära läge. Målsättningen har varit att öka den biologiska mångfalden utan att t ex använda konstgödsel eller kemiska bekämpningsmedel.
Det här har lyckats, skriver Wiklund, och fortsätter. Gården har:
“beviljats jordbruksstöd för betesmarker med särskilt höga naturvärden, av Statens Jordbruksverk och Länsstyrelsen i Västra Götaland. Gården är även eko-certifierad enligt EU:s regelverk.”
Wiklund skriver vidare att det har varit många besök av flera “kunniga personer” som har bekräftat att det finns en värdefull artrikedom på markerna.
Det är alltså genom Wiklunds eget arbete som den biologiska mångfalden på markerna har ökat och marken fått så höga naturvärden som den har nu.
Tiden går och det börjar snart bli dags att någon annan tar över gården. En av sönerna är beredd att göra det. Det är därför som Anders Wiklund har sökt förhandsbesked och strandskyddsdispens. Det är sonen som ska bo i det nya huset. Det är tänkt att far och son ska sköta gården tillsammans i ett övergångsskede och att sonen sedan helt tar över.
Uppförandet av ytterligare ett bostadshus är således för att möjliggöra en generationsväxling. Den skulle säkra en fortsatt skötsel, menar Anders Wiklund, som inte skulle äventyra den fina flora och fauna som gården har. De höga naturvärdena i ängsmarker, betesmarker och kulturlandskap skulle långsiktigt bevaras.
Wiklund skriver i kommunikationen till byggnadsförvaltningen:
“I rapporten “Riktlinjer för jordbruksmarken i Vänersborg” (2022-04-04) framgår i Del 3 “Metodik för bedömning gällande bl a planarbete och handläggning av förhandsbesked” på sid 31 att ”Generationsväxling för att upprätthålla lantbruk” är ett exempel på väsentligt samhällsintresse. I kommunikationen/tjänsteskrivelsen har detta inte nämnts. Vi anser likt författarna att generationsväxling kan vara, och i detta fall är, ett samhällsintresse som skall beaktas i beslutet.”
Jag kan förstå den besvikelse Anders Wiklund ger uttryck för i skrivelsen. Det är så att säga hans förtjänst att markerna har blivit biologiskt värdefulla och han vill genom generationsväxlingen se till att de fortsätter vara det. Men Länsstyrelsen, och kommunens tjänstepersoner, anser att han istället är på väg att “förstöra” växt- och djurlivet och de höga naturvärdena… Som inte hade funnits där om inte Wiklund hade funnits där.
När det gäller placeringen av det nya bostadshuset påpekar Wiklund att det har tagits hänsyn till strandskyddet. Tomtplatsen har valts där det redan ligger ett 
antal bostäder mindre än 100 m ifrån. Tomten ligger vidare i den “yttersta delen” av strandskyddsområdet och dessutom öster om tillfartsvägen till husen. Vänern ligger drygt 200 m åt väster. (Se karta.)
Det nya huset ska byggas på jordbruksmark. Wiklund menar emellertid att fördelarna överväger med att placera huset här. Tomten upptar bara 0,2 av ca 18 ha av marken och bostadshuset är nödvändigt för generationsväxlingen. Wiklund har blivit rekommenderad att överväga en alternativ lokalisering inom fastigheten. Han kommenterar:
“Om vi skulle hitta ett tomtläge i skogen, skulle det behövas en lång framfartsväg på jordbruksmark, vilket skulle väsentligt försämra gårdens arrondering.”
Det finns inte heller någon skogsmark med lågt naturvärde på fastigheten. Wiklund har haft en långsiktig tanke med skogen och gallrat bort barrträd och gynnat lövträd. Det sökta läget är alltså i princip det enda möjliga för en tomt anser Wiklund.
Området som Wiklund bor på är även utpekat som ett så kallat LIS-område. LIS är en förkortning för “Landsbygdsutveckling i strandnära lägen”.
Boverket skriver:
“Inom ett LIS-område kan det särskilda skälet för landsbygdsutveckling användas vid dispens och upphävande av strandskyddet.”
Områden för landsbygdsutveckling i strandnära läge är alltså ett dispensskäl från strandskyddet. Dessutom står det i Miljöbalken (7 kap 18 d §):
“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet inom ett område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen får man också beakta om ett strandnära läge för en byggnad, verksamhet, anläggning eller åtgärd bidrar till utvecklingen av landsbygden. Om prövningen gäller en dispens för att uppföra enstaka en- eller tvåbostadshus med tillhörande komplementbyggnader och andra åtgärder får man i stället beakta om huset eller husen avses att uppföras i anslutning till ett befintligt bostadshus.”
Det nya bostadshuset ligger mindre än 100 m ifrån det befintliga huset…
Jag vet inte vilka bevekelsegrunder den tidigare ordförande Bo Dahlberg (S) i byggnadsnämnden hade för sitt ställningstagande vid beslutet om strandskyddsdispens, men jag är helt övertygad om att Anders Wiklund (MP) inte på något sätt använde sin politiska position för att få fördelar. Det är för mig helt otänkbart. Sedan måste väl även en politiker kunna ansöka om strandskyddsdispens. En politiker ska ju inte behandlas annorlunda – på ”det andra hållet”, heller.
Slutligen vill jag säga att när jag har satt mig in i Wiklunds ärende har jag fått en annan bild av hans ansökan om strandskyddsdispens. Jag kan emellertid inte avgöra vem som har “rätt”. Det finns skäl som talar för dispens och skäl som talar mot. Det tycks dock enligt min mening inte som om varken Länsstyrelsen, eller
byggnadsförvaltningen, har beaktat Anders Wiklunds synpunkter och argument i tillräcklig omfattning. Det kanske till och med var så att politikerna i byggnadsnämnden gjorde en helhetsbedömning – och hade rätt?
För övrigt tycker jag att det är lite synd att enskilda tjänstepersoner på Länsstyrelsen kan fatta sådana här avgörande beslut…
Vi får se om Anders Wiklund överklagar Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.
Wiklunds strandskyddsdispens upphävs!
I oktober sa Vänersborgs byggnadsnämnd nej till Bengt Davidssons ansökan om en ny strandskyddsdispens på Juta. På samma sammanträde beviljades däremot en annan ansökan om strandskyddsdispens. Det var en ansökan från en av ordförande Bo Dahlbergs (S) politiska kollegor. Det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) som fick dispens för att bygga ytterligare ett enbostadshus på sin fastighet på Vänersnäs.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden liksom byggnadsförvaltningen (tjänstepersonerna) hade föreslagit att ansökan om dispens skulle avslås. Politikerna i byggnadsnämnden hade emellertid en annan uppfattning. De tyckte bland annat att det var oproportionerligt utifrån enskilt intresse att inte medge dispens från strandskyddet.
På sammanträdet lyfte SD-politikern Torbjörn Moqvist frågan om inte ordförande Bo Dahlberg (S) var jävig. Anders Wiklund (MP) och Bo Dahlberg (S) var ju så att säga med och styrde Vänersborg ihop. De ingick i samma styrande koalition.
Ordförande Dahlberg låtsades inte vara medveten om att det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Wiklund som var den sökande. Och det sa Bo Dahlberg fortfarande i intervjun med SVT några veckor senare. Både SVT och TTELA visade nämligen stort intresse för fallet. (Se SVT “Politiker i Vänersborg gick emot tjänstemännen – kollega fick strandskyddsdispens”.)
Ordförande Dahlberg sa till SVT:
“Jag har inte funderat på namnet.”
I texten under TV-inslaget skrev dessutom SVT att Bo Dahlberg (S) hade sagt:
“Vi är många politiker som sitter i den alliansen. Jag hade ingen aning om att det var den här mannen som sökte. Jag går inte igenom namnen, jag läser ansökan.”
Det är klart att Bo Dahlberg hade läst namnet på ansökan om strandskyddsdispens. Han kunde helt enkelt inte ha undvikit att se Anders Wiklunds namn.
I varje ärende där en kommun har beslutat att bevilja en strandskyddsdispens granskar Länsstyrelsen besluten. (Miljöbalken 19 kap 3 a §.) Det gör Länsstyrelsen för att kontrollera att kommunen har gjort rätt. Om Länsstyrelsen tycker att det kan finnas tvivel på att beslutet på något sätt inte är korrekt så beslutar den att överpröva byggnadsnämndens beslut.
Den 17 november 2022 beslutade Länsstyrelsen att pröva Vänersborgs byggnadsnämnds beslut att bevilja strandskyddsdispens till Anders Wiklund. Motiveringen var:
“Länsstyrelsen behöver närmare granska huruvida platsen är belägen och ianspråktagen på ett sådant sätt att förutsättning för dispens är uppfylld.”
I förra veckan kom Länsstyrelsens beslut, fattat den 25 januari:
“Länsstyrelsen beslutar att upphäva Vänersborgs kommuns beslut den 25 oktober 2022 i ärende STR.2022.23 om strandskyddsdispens för bostadshus på fastigheten Vänersnäs-xxx x:x i Vänersborgs kommun.”
Länsstyrelsen upphäver alltså nämndens beslut att bevilja strandskyddsdispens till Anders Wiklund (MP). Byggnadsnämnden i Vänersborg får “bakläxa”.
Länsstyrelsen håller med miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg (en tjänsteperson svarade på delegation från nämnden) att:
“platsen bedöms ha höga naturvärden”
Länsstyrelsen skriver vidare, precis som miljö och hälsa, att marken består av:
“mager fin betesmark med inslag av torra hedar”
Och att dispensen för ett husbygge därför inte är:
“förenlig med strandskyddets syfte utifrån påverkan på växt- och djurlivet”
Länsstyrelsen verkar inte heller tycka att byggnadsnämnden har beaktat vissa andra avgörande saker som följer av strandskyddsdispensen:
“Med ett bostadshus på platsen, samt den tomtplats och tillfartsväg som följer med bostadshuset, kommer växt- och djurlivet att förändras på ett negativt sätt vilket medför att strandskyddets syften motverkas.”
Länsstyrelsen påpekar att ett nytt hus genererar en ny tomtplats och väg. Det är ju helt riktigt. Huruvida växt- och djurlivet skulle förändras på ett negativt sätt kan jag dock inte uttala mig om. Länsstyrelsen och miljö- och hälsoskyddsnämnden har emellertid samma uppfattning.
Bruna fyrkanter är hus, röd cirkel är placeringen av det ”nya” huset och det blårandiga är strandskyddat område. Vänern till väster.
Länsstyrelsen har även andra skäl till sitt upphävande av byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen anser att den aktuella platsen inte är en sådan plats som avses med begreppet ”i anslutning till ett befintligt bostadshus”. Det nya bostadshuset kommer inte att kunna uppfattas som att det tillhör samma enhet som befintliga byggnader tycker Länsstyrelsen.
Det kanske viktigaste argumentet för Länsstyrelsen att upphäva beslutet om strandskyddsdispens är att det drabbar allmänheten. Mark tas i anspråk som är allemansrättsligt tillgänglig, platsen är en naturlig passage för att ta sig ner till vattnet och Länsstyrelsen bedömer att:
“platsen för bostadshus stänger av en passage…”
Länsstyrelsen gör en intresseavvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Det blir allt viktigare nu för tiden, det enskilda intresset får nämligen allt större tyngd. Dock inte i Wiklunds fall, Länsstyrelsen anser inte helt oväntat att:
“det allmänna intresset som strandskyddet representerar väger tyngre än det enskilda intresset att uppföra bostadshuset på den aktuella platsen.”
Länsstyrelsen gav alltså byggnadsnämnden “bakläxa” och beslutet om strandskyddsdispens från den 25 oktober för Anders Wiklund upphävdes. Tråkigast är det naturligtvis för Wiklund och hans familj. Det omkullkastar sannolikt deras planer och får praktiska konsekvenser. Tråkigt också eftersom folk lätt kan få intrycket att Anders Wiklund (MP) är någon slags “miljöbov” som inte visar någon hänsyn till växt- och djurliv. Jag känner inte Anders Wiklund personligen, men jag har stött på honom i politiken i ett antal år.
Anders Wiklund är ingen miljöbov. Det är precis tvärtom.
Anm. Läs gärna fortsättningen – ”Wiklund – har Länsstyrelsen rätt?”.
Byggnadsnämndens första sammanträde
Nu på tisdag den 24 januari sammanträder den nya byggnadsnämnden. Det är en till stora delar ny nämnd. (Se “Personerna i nämnderna 2023-2026”.) Flera ledamöter och ersättare var inte med under den förra mandatperioden, och även nämndens ordförande är ny på sin post. Benny Jonasson (S) ska leda nämnden i 4 år framåt.
Den nya nämnden får flera “delikata” och komplicerade ärenden på sitt bord. Det mest uppmärksammade är väl Juta-ärendet. Den gamla byggnadsnämnden med ordförande Bo Dahlberg (S) i spetsen lyckades ju inte “lösa ärendet” innan den upplöstes.
Tanken har varit att Juta skulle behandlas och beslut fattas redan på den nya nämndens allra första möte. I onsdags fick emellertid Bengt Davidsson reda på att det inte blir något beslut nästa vecka. Det bestämde den nye ordföranden Benny Jonasson (S), möjligtvis tillsammans med vice ordförande Piotr Gabrys (M). Däremot ska nämnden informeras om Juta-ärendet på mötet.
Beskedet var inte direkt överraskande. De nya ledamöterna behöver sannolikt bli lite “varmare i kläderna” innan de tar sig an Juta. Det är bara att hoppas att ledamöterna och ersättarna får en objektiv, korrekt och mer verklighetsbaserad beskrivning av de faktiska omständigheterna på Juta från förvaltningen. Det vore också på sin plats, om det nu finns några relevanta och motsvarande rättsfall på liknande ärenden, att de presenteras. Det fungerar inte med lösa antaganden eller att lägga skulden på Bengt Davidsson för den uppkomna situationen.
Men det kan nog ändå inte Davidsson eller alla engagerade vänersborgare vara riktigt säkra på. Bengt Davidsson får flera luddiga, vaga och svävande besked när han ställer frågor till förvaltningen.
Vi får se hur den nya byggnadsnämnden beslutar, vilket alltså blir tidigast den 7 mars. Tipset är att Bengt Davidsson och hans fru får förbereda sig på en lång process, som sannolikt inte kommer att avslutas förrän tidigast i Mark- och miljödomstolen. Det är nog inte mycket att hoppas på att Länsstyrelsen ska gå emot byggnadsnämnden om nämnden avslår Davidssons ansökan om en ny strandskyddsdispens med en annan tomtplatsavgränsning.
Den nya byggnadsnämnden behöver inte heller ta sig an Segelsällskapets fastighet i Sikhall nu på tisdag. Ärendet lär dock hamna hos nämnden inom en inte alltför avlägsen framtid. Då tvingas den att besluta om den ska gå vidare med de förelägganden som byggnadsförvaltningen har bestämt för Segelsällskapet, eller inte. (Se “Bryter Segelsällskapet mot strandskyddsdispensen?”.)
Byggnadsnämnden ska däremot ta ställning till ett motionssvar om stenpiren i Sikhall redan nu på tisdag. Det är Medborgarpartiet (MBP) som i en motion från april förra året yrkar på att:
“stenpiren i Sikhall förlängs så att kommuninnevånarna på Dalslandssidan har möjlighet få en kommunal båtplats i sitt närområde.”
Byggnadsförvaltningen föreslår att politikerna i nämnden ska fatta följande beslut:
“Byggnadsnämnden föreslår kommunfullmäktige att motionen delvis bifalles i den delen att nämnden är positiv till utbyggnad av båtplatser i Sikhall samt förlängning av stenpiren vilket också prövas i pågående detaljplanearbete. Huruvida stenpiren ska byggas ut av kommunen och om båtplatserna därmed ska vara kommunala är en fråga för kommunens budgetprocess.”
Kommunen har naturligtvis inga pengar till att investera i en stenpir i Sikhall. Det torde bara vara en from förhoppning från förvaltningen, kanske enbart ett sätt att visa att den är positiv till själva tanken. För övrigt verkar inte frågan vara så komplicerad. Men det är den. Och det framgår när ledamöterna läser den “fördjupade beskrivningen av ärendet”.
Kommunfullmäktige beslutade år 2013 om en “Strategi för lokalisering av småbåtshamnar utmed Dalslandskusten, Vänersborgs kommun”. I den pekades Sikhall ut som enda iordningställda gästhamnen mellan Grönvik (Ursand) och Sunnanå (Mellerud) med 40-50 båtplatser.
Förvaltningen skriver:
“Läget är strategiskt för utveckling av fler båtplatser både för turism och närrekreation. I strategin kan man också läsa att småbåtshamnen inte ska ses som ett kommunalt framtida utvecklingsprojekt och att det kommer krävas detaljplan, tillstånd för vattenverksamhet, strandskyddsdispens och bygglov för anläggande av småbåtshamn.”
Hur det går med detaljplanen i Sikhall vet vi ju alla. Den är nu snart 8 år sedan det beslutades att upprätta en detaljplan, den 19 maj 2015, och det har egentligen inte hänt något under alla dessa år. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) Det krävs fastighetsrättsliga lösningar mellan kommunen och Magnus Larsson. Och med den syn som kommunen har på Larsson så lär det ta minst 8 år till.
Förvaltningen är också tydlig med att en småbåtshamn i Sikhall inte är ett kommunalt projekt. Däremot är en utbyggnad av småbåtshamnen något som Magnus Larsson driver… Förvaltningen skriver:
“Utbyggnad av småbåtshamnen utgår från ett privat initiativ där avsikten är att till största delen hyra ut båtplatser till lokalbefolkningen men även ha platser för båtturismen.”
Jag tror att Medborgarpartiets motion faller även på denna punkt. Kommunen får ju inte konkurrera hur som helst med privata aktörer. I skriften “Konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet” skriver Konkurrensverket (se här):
“Reglerna innebär att staten, kommuner och regioner/landsting kan förbjudas att sälja varor eller tjänster på ett sätt som begränsar konkurrensen. Även exempelvis uthyrning omfattas.”
Och:
“Reglerna gäller när säljverksamheten begränsar, eller hotar att begränsa, konkurrensen på marknaden. En konkurrensbegränsning kan leda till att privata företag får svårare att etablera sig, expandera befintlig verksamhet eller att de trängs undan från marknaden.”
Byggnadsförvaltningen påpekar också:
“För att det ska vara möjligt att genomföra småbåtshamnen enligt samrådsförslaget måste exploatören (dvs Magnus Larsson; min anm) och kommunen komma överens gällande rådighet över vattenområde och piren.”
Och det verkar som sagt vara långt kvar till en överenskommelse mellan kommunen och Magnus Larsson. Tyvärr…
Jag antar att byggnadsnämnden är positiv till förvaltningens beslutsförslag. Motionen ska så småningom till kommunfullmäktige för avgörande.
Det är möjligt att byggnadsnämnden vid ett senare tillfälle får tillbaka ett annat ärende som beslutades i oktober förra året. Det var ett ärende som fick stor uppmärksamhet i både TTELA och SVT, nämligen den beviljade strandskyddsdispensen för en ledande politiker i den styrande minoriteten. (Se “Davidsson återigen på SVT” och SVT “Politiker i Vänersborg gick emot tjänstemännen – kollega fick strandskyddsdispens”.)
Länsstyrelsen har nämligen beslutat att pröva byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens och har därför begärt ut kopior på samtliga handlingar i ärendet från kommunen. Motiveringen var:
“Länsstyrelsen behöver närmare granska huruvida platsen är belägen och ianspråktagen på ett sådant sätt att förutsättning för dispens är uppfylld.”
Det verkar nästan som om Länsstyrelsen inte riktigt litar på byggnadsnämnden i Vänersborg. (Byggnadsförvaltningen ville ju inte bevilja denna dispens.) Länsstyrelsen har dock inte fattat något beslut än.
Den nya byggnadsnämnden har en hektisk mandatperiod framför sig. Kommunens invånare har säkerligen förhoppningar om att nämnden blir mer serviceminded än tidigare och att den framför allt blir konsekvent i sina beslut.
Bryter Segelsällskapet mot strandskyddsdispensen?
År 2021 anmäldes Vänersborgs Segelsällskap (VSS) till miljö- och byggnadsförvaltningen. Det gällde Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22. Någon kommuninvånare misstänkte att VSS bröt mot strandskyddsreglerna. Efter sommaren förra året, efter 1,5 år, gjorde miljö- och byggnadsförvaltningen en tillsyn på fastigheten. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)
Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22 ligger vid Vänern “inklämd” som en ö omringad av fastigheten Sikhall 1:4 som ägs av Vänersborgs kommun. Kommunen förköpte/exproprierade detta område 2007 av Magnus Larsson. Därför ligger kommunens fastighet i sin tur som en ö omringad av Magnus Larssons betydligt större fastighet Sikhall 1:6. På kommunens fastighet ligger Sikhalls magasin. Magnus Larsson har för närvarande nyttjanderätten över magasinet. (Se “Magnus Larsson och Sikhalls magasin”.)
Det fanns mycket intressant att titta på för byggnadsförvaltningens tjänstepersoner när de åkte ut till Sikhall… Men de koncentrerade sig naturligtvis på VSS fastighet och hur det såg ut där. Fast det visste de 
egentligen redan innan. Byggnadsförvaltningen har genom åren gjort många besök i Sikhall och Sikhall 1:22 har varit privatiserat länge… Det har varit svårt att missa t ex staket och bommar.
Vänersborgs Segelsällskap fick ett föreläggande om att ta bort ett flertal “anläggningar, anordningar samt byggnader”:
- “Ta bort staket”
- “Ta bort grindbom”
- “Ta bort container, uthus, betongrör, övrigt upplag utav metallföremål m.m.”
- “Ta bort altan med staket framför servicebyggnad placerad utanför tomtplatsavgränsning”
- “Ta bort grillkåta”
- “Ta bort lekplats, sandlåda och flaggstång”
Det är oerhört långtgående åtgärder som VSS är tvunget att vidta. Segelsällskapets fastighet ska, när alla åtgärder är utförda, uppfattas som ett område där allemansrätten gäller och vem som helst har tillträde. Och struntar VSS i någon av åtgärderna ska ett vite kunna utgå på 10.000 kr för varje punkt, dvs sammanlagt 60.000 kr.
Segelsällskapet fick dock möjlighet att besvara och kommentera föreläggandet. Det brukar gå till så. VSS svarade redan den 24 oktober. Och självklart bestrider Segelsällskapet föreläggandet från byggnadsförvaltningen.
VSS börjar sitt svar i kommunikationen med kommunen med en sammanfattning:
“Sammanfattningsvis hävdar vi att anordningarna på fastigheten, med beaktande av anläggningens karaktär av allmänt besöksmål för det rörliga friluftslivet, inte strider mot lagens förbud mot åtgärder som avhåller allmänheten från att beträda områden där man annars skulle ha fått färdas fritt. De är därmed tillåtliga utan dispensprövning och tillsynen ska därför lämnas utan krav på rättelser.”
VSS medger alltså att “anordningarna” inte har fått någon strandskyddsdispens, men klubben anser inte heller att det har behövts. Anläggningen har ju “karaktär av allmänt besöksmål för det rörliga friluftslivet”.
Därför menar VSS är att:
“Tillsynen har uppenbarligen genomförts med den felaktiga utgångspunkten att det handlar om en privat anläggning när det i själva verket handlar om en besöksanläggning för det rörliga friluftslivet”
Segelsällskapet underkänner alltså hela tillsynen och därmed naturligtvis också föreläggandet.
Segelsällskapet utvecklar sitt försvar. Klubben menar att anläggningen alltid har sett ut så här. Fastigheten har varit:
“ianspråktagen för gästhamns- och klubbverksamhet med betoning på det förra.”
Alla har varit välkomna oavsett medlemskap i Segelsällskapet skriver klubben.
Miljöbalken citeras också i svaret från Segelsällskapet (7 kap 15 §):
“Inom ett strandskyddsområde får inte
2. byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt”
VSS ståndpunkt är att anläggningens syfte inte är att “hindra allmänheten” utan att:
“välkomna besökare snarare än att avhålla dem från att vistas i området”
Därför måste anordningarna:
“bedömas utifrån sina effekter, inte utifrån förekomsterna i sig.”
Det är vad jag förstår en något ovanlig tolkning av Miljöbalken.
Segelsällskapet anser vidare att klubbens syn på anläggningen befästs av den bedömning av strandskyddet som framgår av framtagandet av det förslag till detaljplan för Sikhallsviken som kommunen förde till samråd 2017. Segelsällskapet skriver:
“Förslaget är att strandskyddet upphävs för kvartersmarken (som inkluderar VSS fastighet; min anm). Som särskilt skäl hänvisas till att området redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften, att det behövs för att utvidga en pågående verksamhet som inte kan genomföras utanför området samt att det ingår i ett LIS-område.”
Detaljplanen är dock inte färdig än och den är inte beslutad. Det torde därför inte vara ett särskilt hållbart argument.
Segelsällskapet använder också ett argument mot byggnadsförvaltningens slutsatser av tillsynen som känns igen från Juta:
“Förvaltningen har vidare underlåtit att ta ställning till vilka anordningar som funnits på plats före den nya strandskyddslagen 1975 (t.ex. staket, flaggstång och lekanordningar) och som därmed under alla omständigheter måste betraktas som lagligt tillkomna då länsstyrelsens tidigare (1966) beslut om strandskydd endast avsåg förbud mot nya byggnader i strandområdet.”
VSS menar alltså att området har varit ianspråktaget ända sedan strandskyddslagstiftningen infördes i 
hela landet. Jag vet inte om Segelsällskapet kan bevisa att staket och flaggstång fanns där 1975 när strandskyddsreglerna infördes. Med tanke på byggnadsnämndens bevisning i fallet Juta så lär VSS få svårt att hävda det. Det finns nämligen gamla suddiga flygbilder över Sikhall från 1960 och 1975 också.
Staket, flaggstång och lekanordningar syns inte på fotot från 1975… Det tolkar sannolikt byggnadsnämnden som att de inte fanns. I likhet vad nämnden gjorde på Juta.
Anordningarna syns inte heller på en flygbild från 1960.
I fallet Juta räckte det med exakt sådana här suddiga flygbilder i både byggnadsnämnden och Länsstyrelsen, och faktiskt även i Mark- och miljödomstolen, för att bevisa att området inte hade varit ianspråktaget, dvs privatiserat… (Se “Juta: Det tar aldrig slut! (4)”.)
Något som talar mot att t ex staket och grindbom fanns på plats 1975 är att fastigheten Sikhall 1:22 inte avstyckades och förvärvades av Segelsällskapet förrän 1981 (möjligtvis 1978).
Segelsällskapet anger till sist ytterligare två argument för att bevisa att byggnadsförvaltningen har fel.
VSS menar att staketet syftar till att:
“förhindra lekande barn på området att springa ut på parkering och sjösättningsramp”
Det kanske är orättvist, men det första jag tänkte på när jag läste detta var att det var en “kreativ förklaring”. Om det är på det här viset borde det väl också finnas ett staket mot vattnet…? För mig markerar staket och grindar ganska tydligt att hela fastigheten är privat. Det är inget ställe dit man som allmänhet känner att man har tillträde.
VSS skriver om altandäcket med sitt räcke utanför servicebyggnaden att det har:
“utformats för att ansluta till befintlig ramp från bryggan samt att uppfylla plan- och bygglagens krav på tillgänglighet för rörelsehindrade och skydd mot olyckor.”
Altandäcket godtogs i “slutbeskedet” skriver VSS. Det är dock inte detsamma som en strandskyddsdispens. Men det kanske finns en sådan också…?
Och på tal om strandskyddsdispenser. Den 15 juni 2015 gav byggnadsnämnden strandskyddsdispens för nybyggnad av servicebyggnad på Segelsällskapets fastighet. Med byggnadsnämndens beslut fanns en karta med en tomtplatsavgränsning. Tomtplatsavgränsningen på fastigheten Sikhall 1:22 var, och är, satt till 1 meter runt byggnaderna, och så har det alltid varit. Det framgår av kommunens handlingar. (Se “Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (8)”.)
Det betyder att innanför detta område gäller inte allemansrätten, det är Segelsällskapets privata utrymme. Men utanför avgränsningen på 1 meter har allmänheten fritt tillträde, här gäller allemansrätten oinskränkt. Och detta område på Segelsällskapets fastighet får inte heller på något sätt privatiseras.
När det gäller punkt 7 i föreläggandet “ta bort container, uthus, betongrör, övrigt upplag utav metallföremål m.m.” så har inte denna kommenterats i Segelsällskapets svar till kommunen. Det betyder väl, antar jag, att Segelsällskapet ska åtgärda detta.
Vänersborg Segelsällskap har skrivit ett uttömmande svar. Huruvida sällskapet har rätt eller inte kan jag inte bedöma. Jag inser dock att det skulle bli både kostnadskrävande och komplicerat att återställa området på det sätt som byggnadsförvaltningen kräver. Men det är ju det här med likabehandling…
Det blir hur som helst en svår nöt att knäcka för den nya byggnadsnämnden. Ska politikerna låta Segelsällskapet få ha kvar alla sina anläggningar och anordningar eller ska de gå vidare med föreläggandet? Nämnden måste också överväga vilka följder detta får för alla andra som söker eller redan har strandskyddsdispens.
Och sen vore det dags att detaljplanen för Sikhallsviken äntligen blev klar…
Juta med Bengt Davidsson egna ord
Det är inte ofta som jag låter andra skriva här på bloggen. Men det har hänt. Jag har vid något tillfälle publicerat texter från någon av mina partikamrater och en gång även ett genmäle från en politisk motståndare. Politikern hade fått kritik i en av bloggarna och ville ha utrymme för ett svar. Det fick han.
Bengt Davidsson har bett om att med egna ord få beskriva sin situation med byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen i Vänersborg. Och det tyckte jag var på sin plats eftersom jag har skrivit så mycket om honom.
Här följer Bengt Davidssons egna ord.
===
Då har jag läst alla bloggar som hittills blivit publicerade och det kanske är intressant att höra min åsikt också.
Det är nu snart 5 år sen jag fick mitt bygglov och strandskyddsdispens och det har hela tiden varit en resa mellan hopp och förtvivlan.
Nu när man har lite distans till det som hittills varit, så kan man undra vad dom sysslar med på byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun. Det hela började med en felaktigt utritad tomtplats där dom missat att ta med min altan som var godkänd i bygglovet. Det har ni säkert läst om redan. Många turer att få dom att fatta att den var fel men ändå tycker förvaltningen fortfarande att den inte var det, men dom ändrade den lite i alla fall. Dom var ute på besök på plats och då passade jag på att spela in samtalet dom hade med mej.
Enligt förvaltningen så behöver inte tomtplatsavgränsningen vara exakt så, jag kunde tänka mej en gräns. Det kändes lite konstigt. Jag fick också till mej att ingen karta är exakt, och då blev det ännu konstigare.
“Ingen karta är exakt och tänk dej en gräns.” Jag tänkte att detta kan inte vara sant, att förvaltningen är ute på besök och säger detta till mej. Det är tur att det finns inspelat.
När media tog upp historien så blev det annat ljud från förvaltningen. Plötsligt kunde jag få hela vägen, parkeringsplats mm. Tänk vad ett reportage i Ttela och SVT kan. Det kan till och med ändra LAGEN, som nu plötsligt tillät mej att parkera bredvid mitt hus. Fast det hade ju varit trevligt med lite gräsmatta också.
Så om dom får som dom vill så får jag nu parkering och plats för sophämtning och lite till. Men att få lite gräsmatta framför huset tycker dom är helt fel. Jag har försökt få dom att godkänna min nya tomtplats och lovat att lägga tillbaka bron där den låg så den fria passagen kan vara som innan, men se det vill dom inte.
Förvaltningen tycker mitt förslag är bra, men förvaltningschefen kan inte hitta någon lag att hänga upp mitt förslag på. Så förvaltningen kommer att säga NEJ.
Om jag skulle få ja till mitt förslag i byggnadsnämnden pga politikerna, så är det ju inte säkert att länsstyrelsen godkänner beslutet ändå. Då är jag tillbaka på ruta 1 och måste överklaga till länsstyrelsen och mark och miljö osv. ……
Däremot kunde förvaltningschefen tänka sig att skriva ett underlag till länsstyrelsen om att mitt förslag gynnar allmänheten och det kanske kunde hjälpa till lite. Det är ju bra, men varför inte godkänna så att det blir bra även för mej, och allmänheten.
Och då frågar jag varför det är så svårt att lösa detta och får till svar: “Du har ju redan fått en dom på din tomtplats och den har vunnit laga kraft, så det är svårt, ja nästan omöjligt, att ändra beslutet.”
Ja, men den domen togs ju på felaktiga kartor och fel underlag i alla instanser. Jag frågade vems fel det var att inte underlaget var rätt. Var det mitt fel? Nej fick jag till svar. Ja då är det ju förvaltningens fel eller? Även det svaret var NEJ. Konstigt att ingen gör fel men underlaget var felaktigt och har nu ändrats.
När byggnadsförvaltningen var ute på inspektion en morgon i januari -21 så fick jag ett vite på staket och en privat skylt. TA BORT ANNARS!!!
Men dessa har funnits på tomten sedan 1969 så då borde dom få stå kvar eller?
Om jag läser hos naturvårdsverket så finns det stöd i LAGEN under “redan ianspråktaget”. Tomten på Juta har varit avstängd för allmänheten sedan i alla fall 1975 då strandskyddet kom till. Och det har funnits staket och skyltar som talar om att området är PRIVAT.
En etablerad hemfridszon eller tomtplats runt ett bostadshus är avgörande om ett område inte är allemansrättsligt tillgängligt. En bedömning om ett område är ianspråktaget bör baseras på en utredning om hur allmänheten ser på området. Och det har jag gjort och lämnat in underlaget till förvaltningen, som inte bryr sig om detta utan kör sitt eget race.
Vi får se hur detta slutar, men jag kommer nog aldrig att ge upp.
Bengt Davidsson
Ska Juta ha en tomt? (4/4)
Den förra bloggen (se “Ska Juta ha en tomt? (3/4)”) avslutades med frågorna:
“Kanske är rätten att ha en hemfridszon runt sin bostad ett sådant “mycket angeläget intresse”? Eller är det kanske själva äganderätten till bostaden i sig som är det avgörande?”
I denna blogg ska jag titta lite på äganderättens betydelse för strandskyddslagstiftningen.
Miljöbalkens 7 kap 25 § lyder:
“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”
Paragrafen kallas proportionalitetsprincipen. Den kom till efter att Sverige gjorde EKMR (=Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna) till svensk lag. I denna 
konvention finns nämligen ett egendomsskydd. Även Regeringsformen, som också fick sin nuvarande utformning i samband med att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt, stadgar i 2 kap 15 §:
“Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.”
Det är detta proportionalitetsprincipen handlar om – det enskilda intresset i förhållande till det allmännas. Varje person ska ha rätt till respekt för sin egendom.
Proportionalitetsprincipen innebär en prövning i tre led, och här citerar jag en dom i Mark- och miljööverdomstolen (F 11186-17):
“om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet (ändamålsenlighet), om ingreppet är nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ (nödvändighet) och slutligen om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (proportionalitet i strikt mening).”
Jag undrar vad en sådan här prövning skulle få för resultat i fallet Juta…
Det börjar ske en förändring av svensk rättspraxis, bland annat genom domar i Högsta domstolen och Mark- och miljööverdomstolen. Det började med rättsfall kring marköverföring enligt fastighetsbildningslagen och domarna förstärkte helt enkelt egendomsskyddet.
Mark- och miljööverdomstolen har i två domar från 2020 slagit fast att egendomsskyddet innebär att det även finns (se Wistrand Advokatbyrå “Förstärkt egendomsskydd vid prövning av dispenser enligt miljöbalken”):
“anledning att nyansera den intresseavvägning som ska göras vid prövningen av om strandskyddsdispens kan ges enligt miljöbalken.”
En inskränkning i en enskilds rätt att använda mark eller vatten får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med strandskyddet ska tillgodoses.
“Det innebär att det vid den intresseavvägning som ska göras enligt strandskyddsbestämmelserna måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i miljöbalken som skäl för dispens.”
Det här, skriver Wistrand Advokatbyrå vidare, bekräftas av Stockholms tingsrätts dom den 3 mars 2020 (T 4824-19). Domen konstaterade att:
“egendomsskyddet i RF och EKMR innebär ett krav på en fristående proportionalitetsbedömning vid prövning av frågor om strandskyddsdispens enligt miljöbalken. Då någon sådan proportionalitetsbedömning inte hade gjorts i det fallet hade en överträdelse av den enskildes egendomsskydd skett.”
Jag vet inte hur just det här fallet slutade, domen har överklagats, men en förändring av praxis börjar i varje fall ske. Egendomsskyddet får en allt tyngre roll.
Det bekräftas även av ett examensarbete vid Umeå universitet, “Strandskyddet och äganderätten” (kan laddas ner här):
“Under 2018 kom ett stort och viktigt mål från HD, NJA 2018 s. 753. I målet kom HD fram till att det ska göras en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen i varje enskilt fall som berör tvingande marköverföringar. Fallet har dock fått en bredare tillämpning än så, exempelvis proportionalitetsprövningar vid strandskyddsdispenser.”
Det här är dock något som inte Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning tycks ha tagit hänsyn till. Överhuvudtaget har inte nämnden, vad jag förstår, tagit denna aspekt under övervägande. Den har t ex inte gjort prövningarna enligt proportionalitetsprincipen. Det borde den antagligen göra.
Jag skulle faktiskt vilja svara nekande på de tre prövningarna i fallet Juta – det aktuella ingreppet är inte ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet, ingreppet är inte nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet och den fördel som det allmänna vinner står inte i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar paret Davidsson.
Advokatbyråns slutsats av domarna är:
“Det enskilda intresset av rätten till respekt för sin egendom ska således, på ett mer framträdande sätt än tidigare, vägas in i bedömningen av om dispens kan ges.”
Det torde stå utom allt tvivel att den ansökan om ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning som Davidsson har lämnat in, och som byggnadsnämnden (eventuellt) ska ta ställning till redan den 24 januari, tillgodoser allmänhetens intressen och hans egna enligt Miljöbalkens proportionalitetsprincip.
Förslaget tillgodoser syftet med strandskyddet samtidigt som Davidssons rätt att använda sin mark enligt 7 kap. 25 § i Miljöbalken inte inskränks. 
Det gör inte nuvarande tomtplatsavgränsning och inte heller den nya (“Davidsson ska få vägen”) som byggnadsförvaltningen har föreslagit.
Det är självklart att bostadshuset på Juta ska ha en strandskyddsdispens med en tomtplatsavgränsning som garanterar paret Davidsson att ha en tomt för sig själva – en hemfridszon.
Jag frågade slutligen min partikamrat Pontus Gläntegård (V), som sitter i byggnadsnämnden, om hur han ser på en lösning i ärendet.
“Alla bostadshus genererar en hemfridszon oavsett vad som finns på en karta eller i ett beslut. Hemfridszonen på Juta är större än till vägen. 
Det är därför det krävs ett staket, en mur eller häck. Den naturliga hemfridszonen skulle annars nå ända ner till vattnet om det inte fanns en avgränsning. Således anser jag tomten vara ianspråktagen så långt som det enskilda intresset möter det allmänna någonstans nere på gräsplanen. Det behövs en avskild passage, gärna skyltad, för allmänheten, annars upplevs Juta som ett stopp för allmänheten.”
Det är många som hoppas att byggnadsnämndens ledamöter ska lyssna på Gläntegård.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Ska Juta ha en tomt? (1/4)” – 4 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (2/4)” – 5 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (3/4)” – 7 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (4/4)” – 8 januari 2023
Ska Juta ha en tomt? (3/4)
Det finns enligt Miljöbalken 7 kap 18c § sex särskilda skäl vid prövningen av upphävande av eller dispens från strandskyddet. Jag tycker dock att lagstiftningen har missat det självklara sjunde skälet – det måste finnas en privat tomt, en hemfridszon runt ett bostadshus. Som jag ser det tas detta för givet i alla texter, domar och lagparagrafer som jag har läst, men i Vänersborgs kommun verkar det inte vara självklart.
Det första skälet för strandskyddsdispens är om det område som dispensen avser:
“redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”
Det är det här villkoret som har diskuterats och fortfarande diskuteras. Byggnadsnämnden anser inte att skälet är uppfyllt. Det anser Bengt Davidsson.
Naturvårdsverket förklarar vad ianspråktagen mark är (se här):
“Att ett område redan är ianspråktaget innebär ofta att det utgörs av en etablerad hemfridszon eller beslutad tomtplats runt ett bostadshus, avgörande är att området inte längre är allemansrättsligt tillgängligt. En bedömning av om ett område är ianspråktaget bör baseras på en utredning av hur allmänheten har tillgång till området.”
När marken är ianspråktagen är den alltså inte tillgänglig för allmänheten. Det är väl den enklaste förklaringen. Förklaringen från Naturvårdsverket har också sin bäring på det oskrivna “sjunde skälet” kan jag tycka. Det är självklart med en hemfridszon runt ett bostadshus.
Jag vet inte om byggnadsnämnden eller förvaltningen har läst denna text från Naturvårdsverket. Den utredning som har gjorts, om den nu ens kan kallas så, är ofullständig, spekulativ och tendentiös. “Beviset” består egentligen bara av ett suddigt flygfoto från omkring 1975… “Beviset” räckte häpnadsväckande nog för Länsstyrelsen som utifrån det underlag den hade fått från byggnadsnämnden i Vänersborg skrev i sitt beslut den 15 oktober 2018, när den avvisade Davidssons överklagande av byggnadsnämndens beslut:
“Vid fastställande av tomtplatsen får endast den del av fastigheten som lovligt har tagits i anspråk ingå. Då det saknas strandskyddsdispens sedan tidigare får man gå tillbaka till hur det såg ut på platsen 1975, då strandskyddslagstiftningen infördes.”
Byggnadsnämnden och Länsstyrelsen hade och har fel. Området var inte och har inte heller varit allemansrättsligt tillgängligt. Det är därför som jag har skrivit fyra bloggar enbart om att området på Juta har varit ianspråktaget. (Se “Davidsson: Ianspråktaget? (1/4)”.) Flera vittnen har berättat att området har varit ianspråktaget – tre kvinnor som har skött hästar på Juta, en vårdpersonal på socioterapin vid Östra Klinikerna, ägaren tillika jordbrukaren på grannfastigheten och Lave Thorell.
Jutafastigheten har varit privat mark och därmed ianspråktaget sedan landstinget tog över fastigheten från staten 1969. På landstingets tid, 1969-1999, fanns det en skylt vid infarten till Juta som markerade att detta var privat område. Landstinget satte också upp ett taggtrådsstaket mellan Jutafastigheten och grannfastigheten. Hela Juta var privat, det som på juridiskt språk alltså kallas att marken var ianspråktagen.
Sträckan längst ner vid älven har dock alltid fungerat som allmänhetens passage förbi Jutafastigheten. Det ligger ett båthus och en brygga här, men de tillhör inte Juta. De tillhör grannfastigheten och därför ingår strandremsan också i den fastigheten. På den tiden var allmänheten alltså tvungen att gå nere vid vattnet.
Längst ner mot älven, på Jutafastigheten, var det stundtals ett trädgårdsland och senare en hästhage där det fanns en hinderbana som ungdomar fick utnyttja. Den senare verksamheten höll på till åtminstone 1990-talet när Juta hyrdes av en privatperson.
Det här har det som sagt vittnats om av många personer och det har jag alltså redogjort för i tidigare bloggar. Efter alla diskussioner och allt “strul” kontaktade jag ett av vittnena igen, Lave Thorell. Thorell svarar att han naturligtvis fortfarande står för det han skrev till byggnadsnämnden på uppmaning(!) av förvaltningschef Eddie Sandin. (Se “Byggnadsnämnden och Juta (1/5)”.) För säkerhets skull upprepade och kompletterade Thorell för mig:
“Ang. förhållandena åren 1970-1975
Mark i slänten utanför vägen var ianspråktagen dvs uppfattades helt klart som privat = hemfridszon = tomtplats. Där fanns trädgårdsmöbler och trädgårdsland, uppskattningsvis 5-10 meter mot älven. Exakt var dessa möbler stod eller vilken del som uppodlades respektive säsong är inte möjligt att precisera. Sannolikt varierade man placeringarna år från år.”
Den här iakttagelsen förnekar av någon anledning förvaltningschefen och byggnadsförvaltningen. Så var det inte säger de. Vilket är anmärkningsvärt. Det tyckte Vänersborgs förre kommunalråd Gunnar Lidell (M) också, som i en bloggkommentar (se här) skrev:
“Jag kan för övrigt inte förstå varför byggnadsnämnden besvärade sig med att fråga den mkt påläste Lave Thorell om historiken vid Juta, och sedan struntar helt i den fakta som han presenterade, månne en släng av faktaresistens?”
I övrigt hänvisar jag återigen till mina bloggar för mer fakta om Jutas ianspråktagande. (Se “Davidsson: Ianspråktaget? (1/4)”.)
Det sista skälet som kan ge dispens från strandskyddet är om området:
“behöver tas i anspråk för att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse.”
Det innebär, skriver Naturvårdsverket, mycket speciella omständigheter som är mer eller mindre unika till sin karaktär. Det kan emellertid röra sig om enskilda intressen. Kanske är rätten att ha en hemfridszon runt hela sin bostad ett sådant “mycket angeläget intresse”? Eller är det kanske själva äganderätten till bostaden i sig som är det avgörande?
Anm. Fortsättning följer i bloggen ”Ska Juta ha en tomt? (4/4)”.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Ska Juta ha en tomt? (1/4)” – 4 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (2/4)” – 5 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (3/4)” – 7 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (4/4)” – 8 januari 2023
Ska Juta ha en tomt? (2/4)
Alla boningshus har rätt till en privat tomt med en tydlig hemfridszon. Det skrev jag i den förra bloggen. (Se ”Ska Juta ha en tomt? (1/4)”.) Byggnadsnämnden eller byggnadsförvaltningen har emellertid inte tagit med denna aspekt i sina beslut.
Davidsson fick bygglov och följde det. Han tog för givet att han skulle få hela tomten, utom möjligtvis en bit längst nere vid älven. Davidsson var i god tro. Hela fastigheten hade ju varit ianspråktagen under lång tid – åtminstone ända sedan landstinget tog över Juta 1969. Han tog för givet att han skulle få disponera fastigheten på samma villkor. Han kunde inte ana att byggnadsnämnden inte ansåg att han skulle ha någon hemfridszon runt huset.
Paret Davidsson fick på sätt och vis en tomtplats, men bara väster om huset. Det är ett bergigt och svårtillgängligt område, särskilt för Bengt som är rörelsehindrad. Varför byggnadsförvaltningen ansåg att det inte borde finnas någon hemfridszon runt hela huset, precis när Bengt Davidsson köpte det, därom tvistar de lärde. När förvaltningen varit där 
tidigare, hos den föregående ägaren, hade byggnadsinspektören ifråga menat att den privata tomtplatsen sträckte sig nästan ända ner till älven. Hon hade till och med satt upp en skylt där. (Se “Davidsson: Ianspråktaget! (3/4)”.) Nu skulle det inte bli någon hemfridszon överhuvudtaget åt öster, mot älven, dit altan och balkong vette och där husets huvudingång var belägen…
Sträckan längst ner vid älven har alltid fungerat som passage förbi Juta. Det är den naturliga passagen förbi fastigheten. Allmänheten går mycket sällan på grusvägen förbi huset och altanen. Människor inser nämligen att allemansrätten är noga med att de boende har rätt att få vara i fred, att det finns en hemfridszon runt ett hus.
Davidsson har underlättat passagen för allmänheten genom att för egna medel sätta upp en bro över bäckravinen. De flesta människor trodde uppenbarligen att det var kommunen som i sin klokhet och välvilja hade satt upp och bekostat den, men så var det inte. Davidsson tog bort bron dagarna efter att byggnadsnämnden beslutade om att avslå hans 
begäran om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning. Nu är det svårt för allmänheten och omöjligt för äldre och funktionsvarierade att passera Juta.
Byggnadsnämndens beslut om tomtplatsavgränsning har inte bara avskaffat hemfridszonen för Davidsson, det har också omöjliggjort allmänhetens fria passage förbi Jutafastigheten. Kommunen har på ett negativt sätt slagit två flugor i en smäll…
I den förra bloggen skrev jag om Allemansrätten. Orsaken var att strandskyddslagstiftningen till stor del syftar till att skydda allemansrätten. Jag tänkte utveckla syftet med och konsekvenserna av den för Sverige tämligen unika allemansrätten.
Allemansrätten är ingen lag. Det är mer av en sedvänja, men den omges av lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet och inte. Allemansrätten har stöd i grundlagen, Regeringsformen 2 kap 15 §, som säger att:
”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”
Det sägs dock inget om vad allemansrätten är för något.
På Naturvårdsverkets hemsida finns det en publikation som heter “Allemansrätten – Vad säger lagen?” av Bertil Bengtsson. (Den kan laddas ner här.) Den är från 1999. Naturvårdsverket skriver om publikationen:
“Här kan du läsa om vad som är tillåtet och vilka typer av uppträdanden som kan leda till rättsliga påföljder.”
Allemansrätten, skriver Bengtsson, ger rätt att färdas på annans mark, men:
“en främling får emellertid inte ens på vägar och stigar inkräkta på hemfridszonen. Han får inte komma så långt in på annans område att han gör sig skyldig till hemfridsbrott”
Och hemfridsbrott kan medföra böter eller fängelse i högst ett år…
Allemansrätt eller inte – det är tydligt att det ska finnas en privat tomt runt ett hus, en hemfridszon. Och vidare att det enligt Bengtssons och Naturvårdsverkets definition inte går att betrakta grusvägen förbi altanen som allemansrättslig tillgänglig. Den går alldeles för nära huset och inkräktar på paret Davidssons hemfrid.
Allmänheten måste alltså, menar Bengtsson, hålla sig borta från annans ”gård”, annans tomt. Det spelar ingen roll hur oskyldig passagen kan synas vara.
Vad är då en tomt frågar sig Bengtsson, och det undrar nog också paret Davidsson, som inte har någon. Bengtsson slår fast att begreppet har central betydelse för allemansrättens del, men att det dessvärre är svårt att precisera. Huvudtanken är dock klar. I Brottsbalken stadgas ju att allmänheten inte får färdas över annans tomt.
Bengtsson skriver:
“En tomt i lagens mening är alltså vidsträckt omkring bostadshus”
OBS! Detta är den gamla felaktiga kartskissen från byggnads-nämnden. Jutahuset är större och har dessutom en altan.
Jag antar att “omkring” betyder att hemfridszonen sträcker sig i alla de fyra väderstrecken, inte enbart mot ett otillgängligt bergsområde i ett av väderstrecken…? Särskilt viktigt torde det väl vara att ha en tomtplats framför husets altan, balkon och huvudingång, dvs där familjen huvudsakligen håller till.
Men så hamnar man återigen i frågan – hur långt ska husägarens, eller hyresgästens, hemfridszon sträcka sig? Frågan är naturligtvis ytterst aktuell i fallet Juta.
Bengtsson skriver:
“Hur långt skyddet når från byggnaderna varierar med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt terrängförhållandena. Träd, buskar och bergknallar som hindrar insyn mot bostadshus medför att man kan passera ganska nära huset – sällan dock närmare än 10–15 meter, om man inte följer vägar som tydligen används också av grannar och andra utomstående. Är insynen fri, får man hålla sig på längre avstånd. Men den som går förbi en villa på 60–70 meters håll lär i allmänhet inte kunna straffas för att han tagit väg över tomt.”
Tänk, jag tror inte att detta är någon som helst nyhet för allmänheten i Vänersborg. Det är inte på något sätt uppseendeväckande. Jag tror att alla som rör sig i skog och mark vet att detta resonemang är riktigt. Det är något som de allra flesta “flanörer” på Juta följer rent instinktivt. De går inte på Davidssons altan eller på grusvägen, de går vid älvkanten därför att de respekterar allemansrätten och paret Davidssons hemfridszon.
Även om inte byggnadsnämnden gör det. I varje fall inte den “gamla” under ordförande Bo Dahlbergs (S) ledning. Vem vet, kanske den nya under Benny Jonasson (S) har en annan uppfattning.
Anm. Fortsättningen följer i bloggen ”Ska Juta ha en tomt? (3/4)”.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Ska Juta ha en tomt? (1/4)” – 4 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (2/4)” – 5 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (3/4)” – 7 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (4/4)” – 8 januari 2023
Ska Juta ha en tomt? (1/4)
Juta är mycket vackert beläget vid Göta älv. Det ligger ute på Restad, strax nordöst om fängelset, med utsikt över hamn- och industriområdet i Vargön. Huset ligger i skogsbrynet på en höjd ungefär 70-80 meter från strandlinjen.
Bengt Davidsson köpte fastigheten i juni 2017. Efter köpet renoverade Davidsson huset och byggde både om och till. Det gjorde att han och hans fru inte flyttade in förrän vid midsommar 2019. Davidssons mark går runt huset och sträcker sig ca 60 meter ner mot vattnet. Det område på 10-20 meter som går längs strandlinjen tillhör emellertid inte Davidsson. (Eftersom älven har “naggat” ganska mycket på marken vid Juta så är det frågan om hur mycket det egentligen finns kvar av grannfastighetens mark vid älvkanten. Det får mätningar visa.)
Alla boningshus har rätt till en tomt. På denna tomt har de boende i huset rätt att få vara i fred. Det är “hemfridszonen”. Hemfridszonen är området närmast runt bostadshuset. Det är ett alltså privat område och här har man som fastighetsägare (eller hyresgäst) full rådighet. Ingen utomstående får vistas på tomten utan lov. Det är hemfridsbrott att utan lov passera över eller vistas på privat tomt. Inom hemfridszonen gäller således inte allemansrätten.
I 1 kap 4 § definierar Plan- och bygglagen (PBL) en tomt. En tomt är:
“ett område som inte är en allmän plats men som omfattar mark avsedd för en eller flera byggnader och mark som ligger i direkt anslutning till byggnaderna och behövs för att byggnaderna ska kunna användas för avsett ändamål”
Tomten behövs alltså för att byggnaden ska kunna användas för avsett ändamål. Det är dock lite oklart vad som behövs för avsett ändamål. PBL nämner möjligheter till vattenförsörjning, avlopp, avfallshantering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt. Även väg, parkering och möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området ingår vad jag förstår också.
I Boverkets byggregler står det en del om vad som gäller en tomt vid t ex nybyggnad. Det ska finnas minst en tillgänglig och användbar gångväg mellan tillgängliga entréer till byggnader, till bostadskomplement och parkeringsplatser. Jag antar att det i stort sett gäller även ombyggnad av bostadshus, fast då “i skälig utsträckning”. Det ska också finnas framkomlighet för utryckningsfordon och möjlighet till lastning och lossning av fordon.
Det är svårt, skriver Naturvårdsverket, att:
“ange ett generellt mått på hur stor hemfridszonen är runt ett bostads- eller fritidshus eftersom förutsättningarna varierar från fall till fall. Ibland finns givna, tydliga gränser för hemfridszonen som ett staket, en häck, en väg eller en gång- och cykelväg.”
Det finns ingen tumregel eller lagstiftning på hur stor hemfridszonen ska vara och hur långt från huset tomtplatsavgränsningen således ska gå. Det beror på, som många jurister brukar säga. Det beror t ex på avståndet till huset eller hur topografin och vegetationen ser ut. Naturvårdsverket skriver (se broschyren “Allemansrätten – en vägledning”):
“Berg, kullar och träd som skyddar mot insyn gör kanske att du kan gå lite närmare ett boningshus. Är landskapet däremot öppet och huset exponerat bör avståndet vara längre.”
Det beror alltså på olika omständigheter hur stor hemfridszonen ska vara, men lagstiftningen förutsätter att det ska finnas en hemfridszon runt ett bostadshus.
Det går en liten grusväg alldeles utanför och längs med altanen på Jutahuset. Den utgör enligt byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen en naturlig gräns för Davidssons hemfridszon. I varje fall innan sammanträdet den 6 december. På detta sammanträde var det tänkt att förvaltningen skulle lägga ett förslag om att Davidsson även “skulle få vägen” som förvaltningschefen uttryckte det. Ärendet lyftes emellertid ur dagordningen och beräknas istället återkomma på sammanträdet den 24 januari.
Sedan 2018, och alltså fortfarande, har paret Davidsson ingen tomt, privat hemfridszon, runt huset. Tomtplatsavgränsningen går mellan grusvägen och altanen. Det här området är mellan 0 och 3 meter brett och det är brant. Det går nästan inte att gå på denna markyta. Det är knappast ens möjligt att anlägga en rabatt med blommor. (Här kräver för övrigt byggnadsnämnden att Davidsson ska bygga en mur, sätta upp ett staket eller plantera en häck enligt beslutet 2018 – annars ska Davidsson betala vite…)
Paret Davidsson har en mindre parkering söder om bostaden där max två bilar och ett släp kan stå. De går dock inte att vända i hemfridszonen… Vid några tillfällen har ambulansen fått göra utryckning till Juta. Det finns då inte plats för ambulansen på det privata området. Bengt Davidsson, som är rörelsehindrad, kan inte heller bygga någon ramp. Den allmänhet som kommer från söder, dvs infarten till fastigheten, har insyn i huset och över tomten väster om huset.
Väster om byggnaden är det bergigt. Terrängen stiger brant och berget går i dagen. Det är på grund av höjdskillnader och ojämnheter inte möjligt att sitta här vid t ex ett bord och det finns inte plats för t ex gungor till barnbarnen. Det går inte heller att uppföra ett växthus eller trädgårdsland. Ja, Bengt kan på grund av sitt handikapp knappast ens gå eller vistas i området.
Norr om huset finns ytterligare en ingång till huset, ett garage och en gammal lada. Paret Davidsson är tvungen att lämna sin tomt och köra på allmänhetens grusväg för att komma dit. Det är tveksamt om de egentligen får göra det. Sannolikt uppfattar allmänheten det som att Davidsson privatiserar vägen och att vägen därför är privat. Det är inte tillåtet. Och det är definitivt inte tillåtet att snöröja och sanda vägen på vintrarna. Då privatiseras tveklöst vägen vilket kan verka avskräckande för allmänheten. Paret Davidsson kan inte gå på sin privata tomt från den ena sidan huset till den andra.
I norr ligger också värmepumps- och avloppsanläggningarna, fast inte innanför tomtplatsavgränsningen. Det går inte att reparera, tömma eller på annat sätt underhålla anläggningarna med mindre än att man gör intrång och privatiserar allmänhetens område. 
I norr har kommunen dragit tomtplatsavgränsningen långt fram mot bostaden för att allmänheten ska ha en möjlighet att med en viss sannolikhet kunna korsa bäckravinen oskadda, utan alltför stor fara för liv och lem. Det har sin grund i att förvaltningen ignorerat möjligheten att villkora bron som Davidsson har satt upp längre ner vid ravinen. (Bron har Davidsson tagit bort när han i oktober fick avslag på sitt nya förslag till strandskyddsdispens.) Tomtplatsavgränsningen innebär att allmänheten har insyn även från norr, från Önaforssidan. Ja, allmänheten är i stort sett “inne på tomten” när de befinner sig där.
Öster om “Jutatorpet” och grusvägen vid altanen finns en mycket stor gräsmatta. Den slutar vid Göta älv. Paret Davidsson äger detta område (det tillhör fastigheten Juta och har alltid gjort), men får enligt byggnadsnämndens tolkning av strandskyddsbestämmelserna inte använda området. De får inte ha något trädsgårdsland på gräsmattan, än mindre ett växthus. De får inte ha fruktträd och de får inte ens klippa gräset. Alla sådana åtgärder privatiserar nämligen marken. Davidsson måste ta bort alla privatiserande installationer, annars måste han betala vite.
Med andra ord, paret Davidssons tomt, enligt byggnadsnämndens beslut 2018, uppfyller inte de krav som PBL och Boverket ställer upp för en privat tomt. Tomten fyller inte den funktion som gör att byggnaden “ska kunna användas för avsett ändamål”. Den enda privata hemfridszon som Davidsson har är väster om byggnaden – och där är naturen och terrängen sådan att det knappast går att vistas i området.
Byggnadsnämnden anser att tomtplatsavgränsningen är enligt svensk lagstiftning och att grusvägen alldeles utanför altanen på Jutahuset utgör en naturlig gräns för Davidssons hemfridszon. Är det verkligen så?
Naturvårdsverket skriver i samband med ovanstående citat:
“I andra fall finns det naturliga gränser som till exempel ett dike, ett skogsbryn, en åkerkant eller en väg på ett rimligt avstånd från huset. Om det finns tät vegetation eller är kuperat runt huset är risken för störning mindre, och då kan gränsen för hemfridszonen ligga närmare bostadshuset. Om huset ligger i ett öppet, flackt landskap kan hemfridszonen istället behöva vara större.”
Det står helt klart att grusvägen vid altanen inte under några omständigheter kan sägas ha ett “rimligt avstånd från huset”. Går man på vägen ser man när Bengt och hans fru sitter och äter frukost. Ja, Davidsson och allmänhet kan samtala i normal ton och nästan hälsa fysiskt på varandra. Från vägen kan man också se in i huset.
Naturvårdsverket, som har både strandskyddsregler och allemansrätt helt klart för sig, utgår från att allmänheten inte ska störa de boende i hemfridszonen. 
Det är själva utgångspunkten i verkets resonemang om en privat tomt och hemfridszon. Det här perspektivet tycks emellertid inte ens ha slagit byggnadsnämnden i Vänersborg…
“Hemfridszonen är området närmast runt ett bostads- och fritidshus där den boende har rätt till ett privat område och att få vara ostörd.”
Det gäller enligt byggnadsnämnden dock inte paret Davidsson på Juta.
Anm. Du kan läsa fortsättningen här: ”Ska Juta ha en tomt? (2/4)”.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Ska Juta ha en tomt? (1/4)” – 4 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (2/4)” – 5 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (3/4)” – 7 januari 2023
- ”Ska Juta ha en tomt? (4/4)” – 8 januari 2023
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer