Arkiv

Archive for the ‘Byggnadsnämnden’ Category

Juta (2/2): Rättsfall och lagar

5 mars, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning från bloggen “Juta (1/2): Lagar och rättsfall”.

I kommunikationen mellan byggnadsförvaltningen och Bengt Davidsson har det ofta framförts att det inte finns några rättsfall som stöder Davidssons förslag till ny strandskyddsdispens med en annan tomtplatsavgränsning.

Det här är Bengt Davidssons förslag:

Däremot hade byggnadsförvaltningens gamla tomtplatsavgränsning stöd, enligt förvaltningen själv, i lagar och rättsfall, liksom även den nya avgränsningen. Den nya tomtplatsavgränsningen kom till efter att TTELA och SVT uppmärksammade att felaktiga kartor hade använts i besluten 2018 och oktober 2022. I den nya tomtplatsavgränsningen har Davidsson också “fått vägen” som går strax förbi bostadshuset.

Det här är byggnadsförvaltningens nya förslag:

Det är inte sant att det inte finns några rättsfall som stöder Davidssons förslag till ny strandskyddsdispens med en annan tomtplatsavgränsning…

Jag har läst flera domar från Mark- och Miljööverdomstolen. “Överdomstolen” är den högsta domstolen på “mark- och miljöområdet” och domarna är prejudicerande. De domar som jag har studerat är från 2015-2021.

Alla de rättsfall som jag anför nedan handlar om tomtplatsavgränsning i samband med strandskyddsdispenser. När jag citerar från domarna så nämner jag inom parentes domarnas målnummer. Med dessa beteckningar kan man lätt hitta domarna på nätet.

I mål om strandskyddsdispenser föreligger i stort sett alltid en konflikt mellan två intressen. Det är markägarens intresse av att själv få bestämma över användningen av sin mark – och allmänhetens intresse av att få tillgång till strandområden. Det här har lagen löst genom att det vid strandskyddsdispenser ska bestämmas en gräns för det område som får användas som privat tomt och som således inte ingår i allemansrätten.

En tomtplats är (M 6607-16):

“det område inom vilket markägaren kan hävda en privat zon. Hur tomtplatsen ska bestämmas måste bedömas från fall till fall. En av utgångspunkterna är att en tomt inte ska sträcka sig ända till strandlinjen. Fastighetens storlek och form tillsammans med topografi, växtlighet och byggnaders placering är avgörande för bedömningen. En intresseavvägning måste även göras mellan enskilda och allmänna intressen.”

Det framgår tydligt av flera av domarna att markområden som är ianspråktagna (privatiserade, inte tillgängliga för allmänheten) ska ingå i tomtplatsen (M 9621-19):

“Till stöd för sin talan har E.E. lämnat in skriftliga vittnesutsagor vari anges att det funnits en altan på platsen sedan 1960-talet. Skäl saknas att ifrågasätta dessa uppgifter. Platsen får därför anses vara privatiserad på ett sådant sätt att den allemansrättsliga tillgängligheten redan utsläckts och platsen saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Den här domen är också intressant eftersom Mark- och miljöverdomstolen anser att även ett område vid stranden ska ingå i tomtplatsen, trots att det innebär att allmänhetens fria passage försvinner.

Det finns ett annat mål där Mark- och miljööverdomstolen resonerar på samma sätt (M 1154-19):

“Området var därmed inte allemansrättsligt tillgängligt när reglerna om det generella strandskyddet infördes. Tomtplatsen ska därför bestämmas på ett sätt som säkerställer att den markanvändning av gräsytan nära vattnet som pågått sedan före år 1975 och alltjämt pågår inte inskränks.”

Den här domen är också intressant av samma orsak. Mark- och miljöverdomstolen anser nämligen även i detta fall att tomtplatsen ska sträcka sig ända ner till vattnet. Domen innebar att gräsytan vid vattnet, se pil på fotot, också skulle ingå i tomtplatsen. Även här försvann allmänhetens fria passage längs stranden.

Det är alltså inte ens så att “principerna” om att en tomt inte ska sträcka sig ända till strandlinjen alltid gäller eller att allmänheten ska ha fri passage vid stränderna. Vid tomtplatsavgränsning måste myndigheten – byggnadsnämnden, Länsstyrelsen eller Mark- och miljödomstolen – hela tiden utgå från att (M 6607-16):

“Fastighetens storlek och form tillsammans med topografi, växtlighet och byggnaders placering är avgörande för bedömningen.”

Redan med ovanstående exempel torde det vara lätt att inse att den förra mandatperiodens byggnadsnämnd visade både bristande kunskap och flexibilitet. Mark- och miljöverdomstolen lägger stor tyngd, inte bara på ianspråktagandets betydelse, utan också på fastighetsägarnas legitima intressen av användningen av sin mark. Även det tycks ha gått den förra nämndens majoritet förbi…

Det finns andra aspekter av rätten att ha en privat tomtplats…

En typisk privat tomtplats i Nordstan.

I domen i mål M 12640-19 resonerar Mark- och miljööverdomstolen kring begreppet “hemfrid”. Domstolen konstaterar att begreppet inte förekommer i Miljöbalken utan utgår från straffbestämmelsen om hemfridsbrott. Domstolen fortsätter:

“Hemfridsskyddet gäller “där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg”. Med bostad avses inte bara en lokal eller en annan plats där en person bor stadigvarande, under en längre tid. Det straffsanktionerade skydd som bestämmelsen ger avser förutom den egentliga bostaden också gård eller trädgård etc. som hör till bostaden. Det är inte nödvändigt att gården eller trädgården är inhägnad om det på annat sätt framgår att området hör till bostaden.”

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning har lagt sådan energi på att med en “dåres envishet” hävda att Jutatorpet inte har varit inhägnat. Ja, det ifrågasattes till och med ända tills helt nyligen att det överhuvudtaget hade funnits staket. Det har nu bevisats, men vad är det Mark- och miljööverdomstolen skriver i domen:

“Det är inte nödvändigt att gården eller trädgården är inhägnad om det på annat sätt framgår att området hör till bostaden.”

Det kan vara förståeligt att man inte kan allt eller har läst vartenda rättsfall. Men är det korrekt att i sin myndighetsutövning hävda att man har lagen och rättsfallen på sin sida när det uppenbarligen inte stämmer? (Det är ju bara en enkel googling till kunskap…) Och om svaret är nej, har man då begått tjänstefel?

Ovanstående förhållanden, ingen inhägnad, hade relevans för det mål som Mark- och miljööverdomstolen skulle döma i.

På flygfotot ser vi att även i detta fall kom domstolen fram till att tomtplatsen skulle omfatta hela området ner till sjön. Domstolen motiverade sin bedömning (M 12640-19):

“När det gäller förhållandena på platsen framgår det av det tillgängliga underlaget att strandområdet är lägre beläget än marken kring bostadshuset och att en person som befinner sig vid strandlinjen endast kan se husets tak. Fotografier tagna från bryggan visar dock att bostadshuset syns tydligt för den som närmar sig strandområdet från vattnet.”

Domstolen betraktade hela området från sjön till huset som privat, eftersom man kunde se bostadshuset från bryggan. Hela området från stranden till byggnaden skulle därför ingå i hemfridszonen, i den privata tomtplatsen.

Hemfrid har vad jag förstår av domstolens resonemang att göra med insyn. Kan man se in i huset eller in på den privata tomtplatsen så är den inte privat längre. Och då är det ingen hemfridszon. Men en hemfridszon har varje fastighetsägare rätt till.

Mina funderingar styrks av en annan dom i Mark- och miljöverdomstolen. I mål M 1850-15 motiverar domstolen sitt domslut:

“På denna plats bidrar den befintliga byggnadens utformning, med stora fönster mot vattnet som upptar nästan hela fasaden mot stranden, till att byggnaden får anses ha en inte obetydlig hemfridszon i denna riktning, likaså åt de två håll som gavlarna vetter mot.”

De stora fönstren i huset genererar alltså i sig en “inte obetydlig hemfridszon”. Och det av den anledningen att allmänheten kan gå längs stranden och titta in i huset – genom de stora fönstren… Möjligheten till insyn gör att bostaden och tomtplatsen inte är privat. Hemfridszonen måste därför omfatta hela området ner till sjön…

Det är naturligtvis lätt att dra paralleller med Juta och se det absurda i det sätt som majoriteten av den tidigare byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen resonerade och hanterade Davidssons strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning. Den gamla byggnadsnämnden visade inte den minsta tendens att fundera i dessa banor. I Vänersborgs kommun finns det tydligen inget som kan kallas hemfrid eller privat tomtplats. I varje fall inte för paret Davidsson. Byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen ansåg att allmänheten kunde gå på vägen förbi huset och titta rakt in på altanen eller rakt in i huset hos Davidsson. Ja, allemansrätten gällde enligt kommunen till och med på delar av altanen…

Till sist vill jag tillägga att i två av Mark- och miljödomstolens domar (M 9621-19 och M 6607-16) tycks det tas för givet att det ingår parkeringsplatser i den privata tomtplatsen. Jag har inte heller letat efter fler domar kring den så kallade skälighetsprincipen, utan hänvisar till en tidigare blogg. (Se “Davidsson: Ianspråktaget! (4/4)”.)

Vänersborgs kommun har fått en ny byggnadsnämnd med nya ledamöter och en ny ordförande. Nämnden har sammanträde på tisdag, den 7 mars. Då har den nya konstellationen alla möjligheter att ställa allt tillrätta och att lägga “fallet Juta” till handlingarna. Det är på tiden, efter drygt 5 år, att ge Davidsson den lugn och ro han behöver på ålderns höst – och ge hans fru möjligheten att äntligen kunna anlägga ett trädgårdsland, och kanske ett växthus.

Byggnadsnämnden måste besluta om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt det förslag som Davidsson har lämnat. Det skulle också innebära att allmänheten får en fri passage längs Göta älv och att människorna kan ta sig över ravinen mellan Juta och Önafors på Davidssons gångbro.

===

Tidigare bloggar om Davidsson på Juta:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta

Juta (1/2): Lagar och rättsfall

4 mars, 2023 Lämna en kommentar

Det närmar sig ett avgörande för Juta.

Tisdagen den 7 mars samlas byggnadsnämndens ledamöter och ersättare i kommunhuset på Sundsgatan för att behandla ärendet Juta. Förhoppningsvis sätter nämnden punkt för ärendet, även om det inte kan bli någon riktig punkt förrän också Länsstyrelsen har sagt sitt.

Länsstyrelsen är som bekant statens förlängda arm och ska kontrollera att kommunen fattar korrekta beslut kring strandskyddsärenden. Den kan både “fälla och fria”. Om Länsstyrelsen visar sin sämsta sida tvingas Davidsson överklaga Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen. Då skulle det vara till stor hjälp om Bengt Davidsson hade byggnadsnämnden på sin sida. Självklart hoppas Davidsson att få slippa överklaganden, men jag anar att han redan nu förbereder sig mentalt på en fortsättning. Det kan i värsta fall dröja ytterligare något år innan han kan njuta av sin pension.

Davidsson har i drygt 5 år haft en kommunikation, eller vad man nu ska kalla det, med kommunens byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning. De har frenetiskt och ihärdigt försvarat sina bedömningar och beslut från 2018. De har fortsatt argumentera att den strandskyddsdispens med en tomtplatsavgränsning som faktiskt går över Davidssons altan är riktig och korrekt. Det har jag redogjort för i en mängd bloggar.

Det är först sedan fallet Juta uppmärksammades i medierna, t ex SVT (se “SVT har besökt David på Juta”) och TTELA (se ”Kommunen drog tomtgränsen över Bengts altan”), som politiker och tjänstepersoner på kommunen har börjat ifrågasätta sina beslut…

Byggnadsnämnden har fram tills nu använt framför allt två argument. Det första argumentet har gått ut på att Jutafastigheten inte har varit ianspråktagen och privatiserad. Eller “hävdad” som det ibland uttrycks.

I Miljöbalken (7 kap 18 c §) står det nämligen att strandskyddsdispens kan lämnas om ett område:

“redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Eftersom Jutatomten, enligt byggnadsnämnden, inte har varit ianspråktagen tillåter inte lagen någon annan tomtplatsavgränsning än den byggnadsnämnden bestämt. Det är i och för sig ändå en alldeles för rigid och ensidig tolkning som på ett felaktigt sätt bortser från att Davidsson som fastighetsägare faktiskt har rättmätiga intressen på sin egen fastighet. (Se ”Ska Juta ha en tomt? (1/4)”.)

I Miljöbalken 7 kap 25 § står det:

“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”

Den enskilde fastighetsägaren har alltså enligt lagen legitima intressen, och de intressena måste kommunen ta hänsyn till. Det här verkar emellertid inte ha bekymrat byggnadsnämnden i Vänersborg… Det är också anmärkningsvärt att miljö- och hälsoskyddsnämnden inte resonerade kring denna paragraf i sitt yttrande i ärendet. (Se “Davidsson på Juta kämpar vidare (2/3)”.) Lagparagrafen nämndes inte med ett ord.

Naturvårdsverket nämner ofta att en “kompromiss” mellan fastighetsägarens och allmänhetens intresse alltid innebär att det ska finnas en fri passage för allmänheten längs strandkanten och att den ska vara minst några tiotal meter bred. (Se skriften “Strandskydd”.) Det anser Bengt Davidsson gäller också på Juta.

Davidsson har arbetat hårt för att visa att Juta har varit ianspråktaget, privatiserat, åtminstone sedan Landstinget tog över fastigheten 1969. Det har visat sig i åtminstone en dom i Mark- och miljööverdomstolen (M 9621-19) att vittnesutsagor har accepterats som bevis. Vilket är självklart, utom kanske just i Vänersborg. Lave Thorells skriftliga vittnesmål (se “Byggnadsnämnden och Juta (1/5)”) accepterades ju inte av byggnadsnämnden. (Se “Mörka moln över Juta”.) Vittnesmålet övertrumfades av en suddig flygbild från 1975… (Se “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.) Bengt Davidsson har sedan fått kontakt med inte mindre än fem ytterligare vittnen som kan intyga att Juta vid olika tider har varit ianspråktaget. Jag har skrivit om några av dem. (Se “Juta: Det tar aldrig slut! (3)” och “Davidsson: Ianspråktaget! (4/4)”.)

Det har under de senaste veckorna framgått i dialoger mellan Davidsson och förvaltningen att den äntligen tycks ha insett att Jutatomten, dvs gräsmattan från bostadshuset ner mot vattnet, har varit ianspråktagen. Vi får se om byggnadsförvaltningen står fast vid denna förändrade ståndpunkt när den presenterar ärendet för byggnadsnämnden på tisdag.

Det andra argumentet som har kommunicerats med Bengt Davidsson handlar om att det inte finns några rättsfall som talar för Davidssons sak. Förvaltningen har tydligen letat, men inte hittat några. Däremot fann de domstolsutslag som talade mot Davidsson. Det är ytterst tvivelaktiga fall som förvaltningen har anfört och som faktiskt inte alls har några paralleller med Juta. Det är anmärkningsvärt att byggnadsnämnden och dess förvaltning i sin argumentation har valt att relatera till dessa domar. (Se “Juta: Det tar aldrig slut! (2)”.)

Det finns andra rättsfall som har betydligt större likheter med Davidsson och Jutafallet och där utgångarna istället talar till Bengt Davidssons fördel. Dessa rättsfall är också mycket lätta att hitta. Varför inte byggnadsförvaltningen har hittat dem är för mig en gåta, såvida inte fallen helt enkelt hoppades över därför att de inte passade in i förvaltningens argumentation och redan fastslagna slutsats…

Fortsättning följer i bloggen ”Juta (2/2): Rättsfall och lagar”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta

Bryter kommunen mot lagen?

7 februari, 2023 1 kommentar

I september år 2020 lades en utredning fram om kommunens fastigheter, “Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring”. (Utredningen kan du ladda ner här.) Utredningens syfte var att:

“redovisa vilka lokaler som inte nyttjas fullt ut och/eller nyttjas av andra än kommunens egna verksamheter samt att belysa relevanta aspekter av kommunens fastighetsinnehav och eventuella försäljningar”

Jag skrev ett antal bloggar då, om hur kommunen skötte eller snarare misskötte en del av sina fastigheter. Jag skrev bland annat om Huvudnässkolans aula, Holmens fd huvudkontor, Kommunhuset och Arena Vänersborg. (Länkar finns i slutet av bloggen.)

Det var signaturen “Jenny”, som med några kommentarer kring bloggarna om Norra skolan, fick mig att tänka på denna utredning. Och visst, jag skrev också om Norra skolan då det begav sig (se ”Kommunala fastigheter (1): Norra, aulan och Holmen”):

“Skolan behandlas eftersom bristande och eftersatt underhåll har medfört att stora delar av byggnaden är obrukbar och att skolverksamheten därför ska läggas ner.”

Kommunens skötsel av Norra skolan har varit under all kritik. Det är stor skam hur de fina skolbyggnaderna med högt kulturhistoriskt värde från 1900 respektive 1916 har misskötts. Skolan ligger dessutom inom ett område som är av riksintresse för kulturmiljövården. Men nu har i varje fall taken på Norra skolan åtgärdats och det till en kostnad av totalt 7,9 milj kr. Men det kanske mest var för att höja skolans värde om och när fastigheten ska säljas…

“Jenny” tar upp en del lagparagrafer kring kommunens skötsel av sina byggnader, framför allt då Norra skolan så klart. Det är synpunkter och hänvisningar till PBL som hon tidigare också har delgett miljö- och byggnadsförvaltningen.

Synpunkterna är intressanta tycker jag. Kommunen har ju om inte annat en hel del åsikter om hur andra, vanliga kommuninvånare, ska sköta sina byggnader och utbyggnader, avlopp och tomtplatser mm. Det kan därför vara intressant att återge resultatet av “Jennys” arbete kring kommunens ansvar för sina byggnader.

Kommunen har blivit anmäld för att missköta några av sina byggnader. Jag vet att det t ex har inkommit anmälningar på Sikhalls magasin och Holmens fd kontorsbyggnad i Vargön. Jag tror till och med att byggnadsnämndens egna ledamöter kan ha varit inblandade i någon anmälan. Även Norra skolan har anmälts.

Den 6 december 2022 skrev anmälaren:

“Om det inte redan finns ett pågående tillsynsärende så begär jag att byggnadsnämnden startar tillsyn enligt PBL kring bristande underhåll på fastigheten Vänersborg Oxeln 7 – Norra skolan.”

Anmälaren menade att Norra skolans fuktproblematik är så omfattande att:

“skolan anses som olämplig för fortsatt drift och detta borde innebära att byggnaderna förlorar sin funktion.”

Utifrån anmälan har “Jenny” studerat PBL, plan- och bygglagen. Hon börjar med att citera PBL 8 kap 4 §:

”Ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om …
7. lämplighet för det avsedda ändamålet”

Och för Norra skolans del är det avsedda ändamålet naturligtvis att bedriva skola.

Jenny fortsätter att citera 8 kap, nu 14 §:

“Ett byggnadsverk ska hållas i vårdat skick och underhållas så att dess utformning och de tekniska egenskaper som avses i 4 § i huvudsak bevaras. Underhållet ska anpassas till omgivningens karaktär och byggnadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt.

Om byggnadsverket är särskilt värdefullt från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, ska det underhållas så att de särskilda värdena bevaras.”

Det är uppenbarligen ingen större tvekan om att Norra skolan inte har hållits i vårdat skick. Underhållet av byggnaderna har inte heller anpassats till omgivningens karaktär eller byggnadsverkets värde. Det bristande underhållet har gjort skolan obrukbar och det har lett till att skolverksamheten ska läggas ner.

Då frågar sig “Jenny”:

“innebär inte det att kommunen har brutit mot sin underhållsskyldighet?”

Svaret på den frågan tycks för en lekman på PBL vara tämligen uppenbar. I det här fallet handlar det alltså inte heller bara om att det är en byggnad av mycket högt kulturhistoriskt värde och att det ligger i ett område som är av riksintresse för kulturmiljövården. Norra skolan används av många människor. Och det är barn… Kraven på underhåll borde då vara mycket högt ställda, kan man tycka.

“Jenny” fortsätter.

Det är byggnadsnämnden som har ansvar för att kontrollera att detta underhåll sköts. Och inte kan väl kommunens byggnadsnämnd sköta tillsynen lite ”hipp som happ”?

Nej, byggnadsnämndens tillsyn är myndighetsutövning. Boverket skriver (se “Byggnadsnämndens tillsynsansvar”):

“Reglerna om straffansvar för tjänstefel och civilrättsligt skadeståndsansvar kan därför aktualiseras vid felaktigt, försumligt eller uteblivet tillsynsarbete. Det är därför viktigt att byggnadsnämnden utför tillsyn och ingriper när det finns skäl för det.”

Det är ett stort ansvar att sitta i byggnadsnämnden eller att arbeta i byggnadsförvaltningen. Det finns något som heter tjänstefel vid myndighetsutövning (se Brottsbalken 20 kap § 1):

“Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.”

Med “underlåtenhet” menas att man låter bli att ingripa när man borde göra det. Preskriptionstiden för tjänstefel är för övrigt 5 år. Det finns domar för tjänstefel mot politiker. Det senaste exemplet är härvan i Alingsås. Där har en åklagare åtalat 11 politiker för tjänstefel – nästan två år efter att bygglovet gavs. (Se SVT “Därför är 11 politiker åtalade – bygglovshärvan i Alingsås”.)

För drygt ett år sedan blev kommunen alltså anmäld för att ha misskött Norra skolan. Och det har fortfarande inte fattats något beslut i ärendet. Handläggningen av ärendet hade för övrigt inte ens påbörjats i november och hur det går med handläggningen nu har jag ställt frågor om, men ännu inte fått något svar på.

Tillägg 8 februari. Idag fick jag följande svar från Miljö- och byggnadsförvaltningen:

”Handläggningen av ärendet har inte påbörjats därmed har vi inte gjort någon bedömning ännu. Det vi gjort är att skickat ut ett brev om upprättat tillsynsärende. Fastighet och service ska enligt inkommen skrivelse i ärendet ha beställt en utredning för inomhusmiljön.”

Anm. Fastighetsutredningen gav upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Nordstan, Skola, Skola och utbildning

I Sikhall intet nytt

5 februari, 2023 2 kommentarer

I Sikhall har kommunen låtit Sikhalls Magasin förfalla och områden växa igen. Den långa fina stranden i Sikhall är ett minne blott och den som är kvar sköts inte. Nu har dock vattnet i Vänern stigit så kanske blir badplatsen attraktivare i sommar, av sig själv.

Redan 2005 så menade kommunen att den skulle köpa mark i Sikhall för att utveckla strand och badplats, bryggor och småbåtshamn osv. Det bidde en tumme. Kommunen har byggt toaletter, fast vid badplatsen tog det sin tid. En beachvolleyplan anlades på stranden, men sanden var vasst grus som man inte kunde springa på utan skor. Stenpiren vid småbåtshamnen renoverades 2008 genom att en ny “betongkaka” göts. Samtidigt göts också en kedja in. Det var tänkt att en flytbrygga till Segelsällskapet skulle kopplas på kedjan. Länsstyrelsen och kommunen “glömde” dock att kontakta Magnus Larsson som ägde mark och vatten på båda sidor om den tänkta flytbryggan. Länsstyrelsen missade även att det krävdes en vattendom när den beviljade en strandskyddsdispens som skulle påverka en så stor vattenyta. (Se “Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (6)”.) Det blev ingen flytbrygga på den förlängda piren – där pålarna innehöll, och fortfarande innehåller, kreosot som läcker ut i vattnet.

Så visst, kommunen har försökt göra några saker, mycket för att tillfredsställa Vänersborgs Segelsällskap (VSS) verkar det som. Många politiker och tjänstepersoner har genom åren varit medlemmar i VSS. Men mycket har blivit fel i Sikhall – och framför allt, mycket har inte blivit gjort. Trots vad översiktsplaner, kommunchefer, politiker och andra har sagt. Det har bara blivit prat. Och frågan är om kommunen överhuvudtaget bryr sig om Sikhall nu för tiden. Det tycks mest som om kommunens prioritet är att hindra Magnus Larsson från att utveckla området. 

En anonym kommuninvånare skrev i veckan till byggnadsförvaltningen. Hen var intresserad av att bygga hus i Sikhall och undrade därför när kommunen skulle bli klar med detaljplanen för Sikhallsviken. Och det är en helt befogad undran. Kommunen har hållit på med detaljplanen i snart 8 år, sedan maj 2015. Det torde vara ett svårslaget rekord även för Vänersborgs kommun. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.)

Den anonyme brevskrivaren fick svar på sina funderingar. Byggnadsförvaltningen skrev:

“I normalfall brukar det ta omkring 2 år att ta fram en helt ny detaljplan men det förutsätter att planprocessen rullar på och att det inte blir stopp på vägen. Sikhallsplanen berör ett stort område på mestadels oexploaterad mark. Här har vi tyvärr tvingats pausa processen efter samrådet som genomfördes i början av 2018.

En ny detaljplan är en avvägning mellan allmänna  och enskilda intressen. Till de allmänna intressena räknas naturvärden, kulturmiljövärden, hälsa och säkerhet, brukningsvärd jordbruksmark, vattenkontakt, landskapsbild mm.

För att kunna visa att den markanvändning som detaljplanen föreslår är lämplig krävs för en helt ny exploatering som den i Sikhall många olika utredningar tex naturvärdesinventeringar, geoteknik, dagvatten/skyfall, arkeologi. Vilka utredningar som krävs för just denna detaljplan konstaterades redan efter samrådet 2018. Men eftersom det är dyra utredningar som exploatörerna ska bekosta är det de som måste godkänna att utredningarna beställs och det har ännu inte gjorts. Kommunen för diskussioner med exploatörerna om vissa centrala markfrågor för att förhoppningsvis kunna komma vidare i planprocessen.

När det gäller den arkeologiska utredningen är den ett krav från länsstyrelsen och omfattar i stort sett hela det föreslagna planområdet.

Från att vi får klartecken att beställa de utredningar som behövs räknar vi med att det tar ca 1,5 år att få en färdig detaljplan.”

Det är inte denne tjänstepersons fel att detaljplaneprocessen stannade av. Det blev stopp när samhällsbyggnadsnämnden blev inblandad i “början av 2018”. (Se “DP Sikhall (6): Stiltje i 2,5 år”.) Kommunen har sedan inte lagt många strån i kors för att arbetet skulle fortsätta. Tjänstepersonen hänvisar i sitt svar till att det förs diskussioner ”om vissa centrala markfrågor”.

Magnus Larsson och de fastighetsägare som beställde detaljplanen, och ska betala en stor del av den, framförde redan 2015 att en förutsättning för planen var att fastighetsägarna och kommunen kom överens om fastighetsrättsliga lösningar, dvs ”centrala markfrågor”. Det betyder att gränserna mellan t ex Magnus Larssons och Vänersborgs kommuns fastigheter revideras, görs om.

Det måste nämnas att problemen med fastighetsgränserna uppstod i samma stund som Vänersborgs kommun förköpte (läs: exproprierade) delar av Magnus Larssons fastighet år 2007. Det kan vara bra att veta det. I samband med förköpet/expropriationen styckade kommunen sönder Larssons fastighet på ett sätt som gjorde det omöjligt för honom att utveckla Sikhall som han hade tänkt vid förvärvet. (Se “Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen”.)

Förklaringen till att det har blivit en “paus” i detaljplanearbetet är så enkel som att Magnus Larsson och fastighetsägarna inte vill betala hundratusentals kronor för någon eller några undersökningar, om de inte vet att de kan få möjlighet att exploatera i området. Och det kräver fastighetsrättsliga lösningar. Om det inte blir några fastighetsrättsliga lösningar så är fastighetsägarnas kostnader för utredningarna bortkastade.

Alltså 1) fastighetsrättsliga lösningar, 2) undersökningar, 3) detaljplan och 4) utveckling.

Det var en del möten mellan kommunen och Magnus Larsson förra året. Det var tänkt att “parterna” skulle försöka komma överens om lösningar så att arbetet med detaljplanen kunde gå vidare. En detaljplan är alltså ett måste för att fastighetsägarna i allmänhet och Magnus Larsson i synnerhet ska kunna utveckla Sikhall enligt de planer och visioner de har.

Men det går inget vidare. S+C, som drev igenom expropriationen av Larssons mark för snart 20 år sedan, verkar inte på något sätt vilja återlämna, sälja eller byta den minsta kvadratcentimeter av sin mark till Larsson. Kommunen ser tydligen den mycket tvivelaktigt förvärvade marken som en av kommunens absolut viktigaste markområden. Kommunen verkar inte vilja ha några fastighetsrättsliga lösningar. Och då blir det inte heller någon detaljplan i Sikhall. Eller utveckling…

Det kan även bero på misstro mot Magnus Larsson och hans avsikter i Sikhall. Ett uttryck som jag hört förekomma bland vissa i kommunhuset speglar det:

“Magnus ska inte få allt han vill.“

En del politiker och vissa tjänstepersoner verkar tro att Magnus Larsson ska förhindra allmänhetens tillträde till området. Och det trots att det är strandskydd i området och att det finns något som heter allemansrätt. Magnus Larsson skulle aldrig kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill och aldrig haft en tanke på! Det är precis tvärtom.

Däremot finns det en annan fastighetsägare som enligt byggnadsförvaltningen förhindrar allmänhetens tillträde till området, Vänersborgs Segelsällskap… (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Det har snart gått 8 år sedan byggnadsnämnden bestämde att upprätta en detaljplan i Sikhall. Om de fastighetsrättsliga frågorna blir lösta, om, så skriver tjänstepersonen på byggnadsförvaltningen till den anonyme brevskrivaren att det tar ytterligare 1,5 år.

Brevskrivaren får bygga hus någon annanstans än i Sikhall.

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Magnus Larsson, Sikhall

Wiklund – har Länsstyrelsen rätt?

1 februari, 2023 1 kommentar

I samband med att samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) ansökte om förhandsbesked och strandskyddsdispens för att bygga ytterligare ett enbostadshus på sin fastighet på Vänersnäs kommunicerade han med byggnadsförvaltningen. (Se ”Wiklunds strandskyddsdispens upphävs!”.) Då motiverade han sin ansökan.

Jag tänkte i denna blogg redovisa vad Wiklund har skrivit till byggnadsnämnden om orsaken till att han ansökte om strandskyddsdispens. Och varför han ansåg att han borde få dispens. Det finns flera skäl.

Anders Wiklund har ägt fastigheten på Vänersnäs i nästan 30 år. Då tog han över gården från en person som inte bodde på gården, eller i kommunen. Då brukades enbart de större åkrarna, medan de mindre fick växa igen. Det nämns särskilt i skrivelsen att just den del av fastigheten som de vill bygga det nya huset på var ett av de områden som “var starkt påverkat av igenväxning”.

Wiklund är mycket “miljömedveten”. Han har brukat marken med hjälp av sina “får och kor”, som han skriver till byggnadsnämnden. Wiklund har “öppnat upp markerna”, gynnat sällsynta växter och genomfört en restaurering av betesmarker i sjönära läge. Målsättningen har varit att öka den biologiska mångfalden utan att t ex använda konstgödsel eller kemiska bekämpningsmedel.

Det här har lyckats, skriver Wiklund, och fortsätter. Gården har:

“beviljats jordbruksstöd för betesmarker med särskilt höga naturvärden, av Statens Jordbruksverk och Länsstyrelsen i Västra Götaland. Gården är även eko-certifierad enligt EU:s regelverk.”

Wiklund skriver vidare att det har varit många besök av flera “kunniga personer” som har bekräftat att det finns en värdefull artrikedom på markerna.

Det är alltså genom Wiklunds eget arbete som den biologiska mångfalden på markerna har ökat och marken fått så höga naturvärden som den har nu.

Tiden går och det börjar snart bli dags att någon annan tar över gården. En av sönerna är beredd att göra det. Det är därför som Anders Wiklund har sökt förhandsbesked och strandskyddsdispens. Det är sonen som ska bo i det nya huset. Det är tänkt att far och son ska sköta gården tillsammans i ett övergångsskede och att sonen sedan helt tar över.

Uppförandet av ytterligare ett bostadshus är således för att möjliggöra en generationsväxling. Den skulle säkra en fortsatt skötsel, menar Anders Wiklund, som inte skulle äventyra den fina flora och fauna som gården har. De höga naturvärdena i ängsmarker, betesmarker och kulturlandskap skulle långsiktigt bevaras.

Wiklund skriver i kommunikationen till byggnadsförvaltningen:

“I rapporten “Riktlinjer för jordbruksmarken i Vänersborg” (2022-04-04) framgår i Del 3 “Metodik för bedömning gällande bl a planarbete och handläggning av förhandsbesked” på sid 31 att ”Generationsväxling för att upprätthålla lantbruk” är ett exempel på väsentligt samhällsintresse. I kommunikationen/tjänsteskrivelsen har detta inte nämnts. Vi anser likt författarna att generationsväxling kan vara, och i detta fall är, ett samhällsintresse som skall beaktas i beslutet.”

Jag kan förstå den besvikelse Anders Wiklund ger uttryck för i skrivelsen. Det är så att säga hans förtjänst att markerna har blivit biologiskt värdefulla och han vill genom generationsväxlingen se till att de fortsätter vara det. Men Länsstyrelsen, och kommunens tjänstepersoner, anser att han istället är på väg att “förstöra” växt- och djurlivet och de höga naturvärdena… Som inte hade funnits där om inte Wiklund hade funnits där.

När det gäller placeringen av det nya bostadshuset påpekar Wiklund att det har tagits hänsyn till strandskyddet. Tomtplatsen har valts där det redan ligger ett antal bostäder mindre än 100 m ifrån. Tomten ligger vidare i den “yttersta delen” av strandskyddsområdet och dessutom öster om tillfartsvägen till husen. Vänern ligger drygt 200 m åt väster. (Se karta.)

Det nya huset ska byggas på jordbruksmark. Wiklund menar emellertid att fördelarna överväger med att placera huset här. Tomten upptar bara 0,2 av ca 18 ha av marken och bostadshuset är nödvändigt för generationsväxlingen. Wiklund har blivit rekommenderad att överväga en alternativ lokalisering inom fastigheten. Han kommenterar:

“Om vi skulle hitta ett tomtläge i skogen, skulle det behövas en lång framfartsväg på jordbruksmark, vilket skulle väsentligt försämra gårdens arrondering.”

Det finns inte heller någon skogsmark med lågt naturvärde på fastigheten. Wiklund har haft en långsiktig tanke med skogen och gallrat bort barrträd och gynnat lövträd. Det sökta läget är alltså i princip det enda möjliga för en tomt anser Wiklund.

Området som Wiklund bor på är även utpekat som ett så kallat LIS-område. LIS är en förkortning för “Landsbygdsutveckling i strandnära lägen”.

Boverket skriver:

“Inom ett LIS-område kan det särskilda skälet för landsbygdsutveckling användas vid dispens och upphävande av strandskyddet.”

Områden för landsbygdsutveckling i strandnära läge är alltså ett dispensskäl från strandskyddet. Dessutom står det i Miljöbalken (7 kap 18 d §):

“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet inom ett område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen får man också beakta om ett strandnära läge för en byggnad, verksamhet, anläggning eller åtgärd bidrar till utvecklingen av landsbygden. Om prövningen gäller en dispens för att uppföra enstaka en- eller tvåbostadshus med tillhörande komplementbyggnader och andra åtgärder får man i stället beakta om huset eller husen avses att uppföras i anslutning till ett befintligt bostadshus.”

Det nya bostadshuset ligger mindre än 100 m ifrån det befintliga huset…

Jag vet inte vilka bevekelsegrunder den tidigare ordförande Bo Dahlberg (S) i byggnadsnämnden hade för sitt ställningstagande vid beslutet om strandskyddsdispens, men jag är helt övertygad om att Anders Wiklund (MP) inte på något sätt använde sin politiska position för att få fördelar. Det är för mig helt otänkbart. Sedan måste väl även en politiker kunna ansöka om strandskyddsdispens. En politiker ska ju inte behandlas annorlunda – på ”det andra hållet”, heller.

Slutligen vill jag säga att när jag har satt mig in i Wiklunds ärende har jag fått en annan bild av hans ansökan om strandskyddsdispens. Jag kan emellertid inte avgöra vem som har “rätt”. Det finns skäl som talar för dispens och skäl som talar mot. Det tycks dock enligt min mening inte som om varken Länsstyrelsen, eller byggnadsförvaltningen, har beaktat Anders Wiklunds synpunkter och argument i tillräcklig omfattning. Det kanske till och med var så att politikerna i byggnadsnämnden gjorde en helhetsbedömning – och hade rätt?

För övrigt tycker jag att det är lite synd att enskilda tjänstepersoner på Länsstyrelsen kan fatta sådana här avgörande beslut…

Vi får se om Anders Wiklund överklagar Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, strandskydd

Wiklunds strandskyddsdispens upphävs!

30 januari, 2023 Lämna en kommentar

I oktober sa Vänersborgs byggnadsnämnd nej till Bengt Davidssons ansökan om en ny strandskyddsdispens på Juta. På samma sammanträde beviljades däremot en annan ansökan om strandskyddsdispens. Det var en ansökan från en av ordförande Bo Dahlbergs (S) politiska kollegor. Det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Anders Wiklund (MP) som fick dispens för att bygga ytterligare ett enbostadshus på sin fastighet på Vänersnäs.

Miljö- och hälsoskyddsnämnden liksom byggnadsförvaltningen (tjänstepersonerna) hade föreslagit att ansökan om dispens skulle avslås. Politikerna i byggnadsnämnden hade emellertid en annan uppfattning. De tyckte bland annat att det var oproportionerligt utifrån enskilt intresse att inte medge dispens från strandskyddet.

På sammanträdet lyfte SD-politikern Torbjörn Moqvist frågan om inte ordförande Bo Dahlberg (S) var jävig. Anders Wiklund (MP) och Bo Dahlberg (S) var ju så att säga med och styrde Vänersborg ihop. De ingick i samma styrande koalition.

Ordförande Dahlberg låtsades inte vara medveten om att det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Wiklund som var den sökande. Och det sa Bo Dahlberg fortfarande i intervjun med SVT några veckor senare. Både SVT och TTELA visade nämligen stort intresse för fallet. (Se SVT “Politiker i Vänersborg gick emot tjänstemännen – kollega fick strandskyddsdispens”.)

Ordförande Dahlberg sa till SVT:

“Jag har inte funderat på namnet.”

I texten under TV-inslaget skrev dessutom SVT att Bo Dahlberg (S) hade sagt:

“Vi är många politiker som sitter i den alliansen. Jag hade ingen aning om att det var den här mannen som sökte. Jag går inte igenom namnen, jag läser ansökan.”

Det är klart att Bo Dahlberg hade läst namnet på ansökan om strandskyddsdispens. Han kunde helt enkelt inte ha undvikit att se Anders Wiklunds namn.

I varje ärende där en kommun har beslutat att bevilja en strandskyddsdispens granskar Länsstyrelsen besluten. (Miljöbalken 19 kap 3 a §.) Det gör Länsstyrelsen för att kontrollera att kommunen har gjort rätt. Om Länsstyrelsen tycker att det kan finnas tvivel på att beslutet på något sätt inte är korrekt så beslutar den att överpröva byggnadsnämndens beslut.

Den 17 november 2022 beslutade Länsstyrelsen att pröva Vänersborgs byggnadsnämnds beslut att bevilja strandskyddsdispens till Anders Wiklund. Motiveringen var:

“Länsstyrelsen behöver närmare granska huruvida platsen är belägen och ianspråktagen på ett sådant sätt att förutsättning för dispens är uppfylld.”

I förra veckan kom Länsstyrelsens beslut, fattat den 25 januari:

“Länsstyrelsen beslutar att upphäva Vänersborgs kommuns beslut den 25 oktober 2022 i ärende STR.2022.23 om strandskyddsdispens för bostadshus på fastigheten Vänersnäs-xxx x:x i Vänersborgs kommun.”

Länsstyrelsen upphäver alltså nämndens beslut att bevilja strandskyddsdispens till Anders Wiklund (MP). Byggnadsnämnden i Vänersborg får “bakläxa”.

Länsstyrelsen håller med miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborg (en tjänsteperson svarade på delegation från nämnden) att:

“platsen bedöms ha höga naturvärden”

Länsstyrelsen skriver vidare, precis som miljö och hälsa, att marken består av:

“mager fin betesmark med inslag av torra hedar”

Och att dispensen för ett husbygge därför inte är:

“förenlig med strandskyddets syfte utifrån påverkan på växt- och djurlivet”

Länsstyrelsen verkar inte heller tycka att byggnadsnämnden har beaktat vissa andra avgörande saker som följer av strandskyddsdispensen:

“Med ett bostadshus på platsen, samt den tomtplats och tillfartsväg som följer med bostadshuset, kommer växt- och djurlivet att förändras på ett negativt sätt vilket medför att strandskyddets syften motverkas.”

Länsstyrelsen påpekar att ett nytt hus genererar en ny tomtplats och väg. Det är ju helt riktigt. Huruvida växt- och djurlivet skulle förändras på ett negativt sätt kan jag dock inte uttala mig om. Länsstyrelsen och miljö- och hälsoskyddsnämnden har emellertid samma uppfattning.

Bruna fyrkanter är hus, röd cirkel är placeringen av det ”nya” huset och det blårandiga är strandskyddat område. Vänern till väster.

Länsstyrelsen har även andra skäl till sitt upphävande av byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen anser att den aktuella platsen inte är en sådan plats som avses med begreppet ”i anslutning till ett befintligt bostadshus”. Det nya bostadshuset kommer inte att kunna uppfattas som att det tillhör samma enhet som befintliga byggnader tycker Länsstyrelsen.

Det kanske viktigaste argumentet för Länsstyrelsen att upphäva beslutet om strandskyddsdispens är att det drabbar allmänheten. Mark tas i anspråk som är allemansrättsligt tillgänglig, platsen är en naturlig passage för att ta sig ner till vattnet och Länsstyrelsen bedömer att:

“platsen för bostadshus stänger av en passage…”

Länsstyrelsen gör en intresseavvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Det blir allt viktigare nu för tiden, det enskilda intresset får nämligen allt större tyngd. Dock inte i Wiklunds fall, Länsstyrelsen anser inte helt oväntat att:

“det allmänna intresset som strandskyddet representerar väger tyngre än det enskilda intresset att uppföra bostadshuset på den aktuella platsen.”

Länsstyrelsen gav alltså byggnadsnämnden “bakläxa” och beslutet om strandskyddsdispens från den 25 oktober för Anders Wiklund upphävdes. Tråkigast är det naturligtvis för Wiklund och hans familj. Det omkullkastar sannolikt deras planer och får praktiska konsekvenser. Tråkigt också eftersom folk lätt kan få intrycket att Anders Wiklund (MP) är någon slags “miljöbov” som inte visar någon hänsyn till växt- och djurliv. Jag känner inte Anders Wiklund personligen, men jag har stött på honom i politiken i ett antal år.

Anders Wiklund är ingen miljöbov. Det är precis tvärtom.

Anm. Läs gärna fortsättningen – ”Wiklund – har Länsstyrelsen rätt?”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, strandskydd

Byggnadsnämndens första sammanträde

20 januari, 2023 Lämna en kommentar

Nu på tisdag den 24 januari sammanträder den nya byggnadsnämnden. Det är en till stora delar ny nämnd. (Se “Personerna i nämnderna 2023-2026”.) Flera ledamöter och ersättare var inte med under den förra mandatperioden, och även nämndens ordförande är ny på sin post. Benny Jonasson (S) ska leda nämnden i 4 år framåt.

Den nya nämnden får flera “delikata” och komplicerade ärenden på sitt bord. Det mest uppmärksammade är väl Juta-ärendet. Den gamla byggnadsnämnden med ordförande Bo Dahlberg (S) i spetsen lyckades ju inte “lösa ärendet” innan den upplöstes.

Tanken har varit att Juta skulle behandlas och beslut fattas redan på den nya nämndens allra första möte. I onsdags fick emellertid Bengt Davidsson reda på att det inte blir något beslut nästa vecka. Det bestämde den nye ordföranden Benny Jonasson (S), möjligtvis tillsammans med vice ordförande Piotr Gabrys (M). Däremot ska nämnden informeras om Juta-ärendet på mötet.

Beskedet var inte direkt överraskande. De nya ledamöterna behöver sannolikt bli lite “varmare i kläderna” innan de tar sig an Juta. Det är bara att hoppas att ledamöterna och ersättarna får en objektiv, korrekt och mer verklighetsbaserad beskrivning av de faktiska omständigheterna på Juta från förvaltningen. Det vore också på sin plats, om det nu finns några relevanta och motsvarande rättsfall på liknande ärenden, att de presenteras. Det fungerar inte med lösa antaganden eller att lägga skulden på Bengt Davidsson för den uppkomna situationen.

Men det kan nog ändå inte Davidsson eller alla engagerade vänersborgare vara riktigt säkra på. Bengt Davidsson får flera luddiga, vaga och svävande besked när han ställer frågor till förvaltningen.

Vi får se hur den nya byggnadsnämnden beslutar, vilket alltså blir tidigast den 7 mars. Tipset är att Bengt Davidsson och hans fru får förbereda sig på en lång process, som sannolikt inte kommer att avslutas förrän tidigast i Mark- och miljödomstolen. Det är nog inte mycket att hoppas på att Länsstyrelsen ska gå emot byggnadsnämnden om nämnden avslår Davidssons ansökan om en ny strandskyddsdispens med en annan tomtplatsavgränsning.

Den nya byggnadsnämnden behöver inte heller ta sig an Segelsällskapets fastighet i Sikhall nu på tisdag. Ärendet lär dock hamna hos nämnden inom en inte alltför avlägsen framtid. Då tvingas den att besluta om den ska gå vidare med de förelägganden som byggnadsförvaltningen har bestämt för Segelsällskapet, eller inte. (Se “Bryter Segelsällskapet mot strandskyddsdispensen?”.)

Byggnadsnämnden ska däremot ta ställning till ett motionssvar om stenpiren i Sikhall redan nu på tisdag. Det är Medborgarpartiet (MBP) som i en motion från april förra året yrkar på att:

“stenpiren i Sikhall förlängs så att kommuninnevånarna på Dalslandssidan har möjlighet få en kommunal båtplats i sitt närområde.”

Byggnadsförvaltningen föreslår att politikerna i nämnden ska fatta följande beslut:

“Byggnadsnämnden föreslår kommunfullmäktige att motionen delvis bifalles i den delen att nämnden är positiv till utbyggnad av båtplatser i Sikhall samt förlängning av stenpiren vilket också prövas i pågående detaljplanearbete. Huruvida stenpiren ska byggas ut av kommunen och om båtplatserna därmed ska vara kommunala är en fråga för kommunens budgetprocess.”

Kommunen har naturligtvis inga pengar till att investera i en stenpir i Sikhall. Det torde bara vara en from förhoppning från förvaltningen, kanske enbart ett sätt att visa att den är positiv till själva tanken. För övrigt verkar inte frågan vara så komplicerad. Men det är den. Och det framgår när ledamöterna läser den “fördjupade beskrivningen av ärendet”.

Kommunfullmäktige beslutade år 2013 om en “Strategi för lokalisering av småbåtshamnar utmed Dalslandskusten, Vänersborgs kommun”. I den pekades Sikhall ut som enda iordningställda gästhamnen mellan Grönvik (Ursand) och Sunnanå (Mellerud) med 40-50 båtplatser.

Förvaltningen skriver:

“Läget är strategiskt för utveckling av fler båtplatser både för turism och närrekreation. I strategin kan man också läsa att småbåtshamnen inte ska ses som ett kommunalt framtida utvecklingsprojekt och att det kommer krävas detaljplan, tillstånd för vattenverksamhet, strandskyddsdispens och bygglov för anläggande av småbåtshamn.”

Hur det går med detaljplanen i Sikhall vet vi ju alla. Den är nu snart 8 år sedan det beslutades att upprätta en detaljplan, den 19 maj 2015, och det har egentligen inte hänt något under alla dessa år. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) Det krävs fastighetsrättsliga lösningar mellan kommunen och Magnus Larsson. Och med den syn som kommunen har på Larsson så lär det ta minst 8 år till.

Förvaltningen är också tydlig med att en småbåtshamn i Sikhall inte är ett kommunalt projekt. Däremot är en utbyggnad av småbåtshamnen något som Magnus Larsson driver… Förvaltningen skriver:

“Utbyggnad av småbåtshamnen utgår från ett privat initiativ där avsikten är att till största delen hyra ut båtplatser till lokalbefolkningen men även ha platser för båtturismen.”

Jag tror att Medborgarpartiets motion faller även på denna punkt. Kommunen får ju inte konkurrera hur som helst med privata aktörer. I skriften “Konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet” skriver Konkurrensverket (se här):

“Reglerna innebär att staten, kommuner och regioner/landsting kan förbjudas att sälja varor eller tjänster på ett sätt som begränsar konkurrensen. Även exempelvis uthyrning omfattas.”

Och:

“Reglerna gäller när säljverksamheten begränsar, eller hotar att begränsa, konkurrensen på marknaden. En konkurrensbegränsning kan leda till att privata företag får svårare att etablera sig, expandera befintlig verksamhet eller att de trängs undan från marknaden.”

Byggnadsförvaltningen påpekar också:

“För att det ska vara möjligt att genomföra småbåtshamnen enligt samrådsförslaget måste exploatören (dvs Magnus Larsson; min anm) och kommunen komma överens gällande rådighet över vattenområde och piren.”

Och det verkar som sagt vara långt kvar till en överenskommelse mellan kommunen och Magnus Larsson. Tyvärr…

Jag antar att byggnadsnämnden är positiv till förvaltningens beslutsförslag. Motionen ska så småningom till kommunfullmäktige för avgörande.

Det är möjligt att byggnadsnämnden vid ett senare tillfälle får tillbaka ett annat ärende som beslutades i oktober förra året. Det var ett ärende som fick stor uppmärksamhet i både TTELA och SVT, nämligen den beviljade strandskyddsdispensen för en ledande politiker i den styrande minoriteten. (Se “Davidsson återigen på SVT” och SVT “Politiker i Vänersborg gick emot tjänstemännen – kollega fick strandskyddsdispens”.)

Länsstyrelsen har nämligen beslutat att pröva byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens och har därför begärt ut kopior på samtliga handlingar i ärendet från kommunen. Motiveringen var:

“Länsstyrelsen behöver närmare granska huruvida platsen är belägen och ianspråktagen på ett sådant sätt att förutsättning för dispens är uppfylld.”

Det verkar nästan som om Länsstyrelsen inte riktigt litar på byggnadsnämnden i Vänersborg. (Byggnadsförvaltningen ville ju inte bevilja denna dispens.) Länsstyrelsen har dock inte fattat något beslut än.

Den nya byggnadsnämnden har en hektisk mandatperiod framför sig. Kommunens invånare har säkerligen förhoppningar om att nämnden blir mer serviceminded än tidigare och att den framför allt blir konsekvent i sina beslut.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juta, Medborgarpartiet, Motion, Sikhall, strandskydd

Bryter Segelsällskapet mot strandskyddsdispensen?

12 januari, 2023 4 kommentarer

År 2021 anmäldes Vänersborgs Segelsällskap (VSS) till miljö- och byggnadsförvaltningen. Det gällde Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22. Någon kommuninvånare misstänkte att VSS bröt mot strandskyddsreglerna. Efter sommaren förra året, efter 1,5 år, gjorde miljö- och byggnadsförvaltningen en tillsyn på fastigheten. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Segelsällskapets fastighet Sikhall 1:22 ligger vid Vänern “inklämd” som en ö omringad av fastigheten Sikhall 1:4 som ägs av Vänersborgs kommun. Kommunen förköpte/exproprierade detta område 2007 av Magnus Larsson. Därför ligger kommunens fastighet i sin tur som en ö omringad av Magnus Larssons betydligt större fastighet Sikhall 1:6. På kommunens fastighet ligger Sikhalls magasin. Magnus Larsson har för närvarande nyttjanderätten över magasinet. (Se “Magnus Larsson och Sikhalls magasin”.)

Det fanns mycket intressant att titta på för byggnadsförvaltningens tjänstepersoner när de åkte ut till Sikhall… Men de koncentrerade sig naturligtvis på VSS fastighet och hur det såg ut där. Fast det visste de egentligen redan innan. Byggnadsförvaltningen har genom åren gjort många besök i Sikhall och Sikhall 1:22 har varit privatiserat länge… Det har varit svårt att missa t ex staket och bommar.

Vänersborgs Segelsällskap fick ett föreläggande om att ta bort ett flertal “anläggningar, anordningar samt byggnader”:

  • “Ta bort staket”
  • “Ta bort grindbom”
  • “Ta bort container, uthus, betongrör, övrigt upplag utav metallföremål m.m.”
  • “Ta bort altan med staket framför servicebyggnad placerad utanför tomtplatsavgränsning”
  • “Ta bort grillkåta”
  • “Ta bort lekplats, sandlåda och flaggstång”

Det är oerhört långtgående åtgärder som VSS är tvunget att vidta. Segelsällskapets fastighet ska, när alla åtgärder är utförda, uppfattas som ett område där allemansrätten gäller och vem som helst har tillträde. Och struntar VSS i någon av åtgärderna ska ett vite kunna utgå på 10.000 kr för varje punkt, dvs sammanlagt 60.000 kr.

Segelsällskapet fick dock möjlighet att besvara och kommentera föreläggandet. Det brukar gå till så. VSS svarade redan den 24 oktober. Och självklart bestrider Segelsällskapet föreläggandet från byggnadsförvaltningen.

VSS börjar sitt svar i kommunikationen med kommunen med en sammanfattning:

“Sammanfattningsvis hävdar vi att anordningarna på fastigheten, med beaktande av anläggningens karaktär av allmänt besöksmål för det rörliga friluftslivet, inte strider mot lagens förbud mot åtgärder som avhåller allmänheten från att beträda områden där man annars skulle ha fått färdas fritt. De är därmed tillåtliga utan dispensprövning och tillsynen ska därför lämnas utan krav på rättelser.”

VSS medger alltså att “anordningarna” inte har fått någon strandskyddsdispens, men klubben anser inte heller att det har behövts. Anläggningen har ju “karaktär av allmänt besöksmål för det rörliga friluftslivet”.

Därför menar VSS är att:

“Tillsynen har uppenbarligen genomförts med den felaktiga utgångspunkten att det handlar om en privat anläggning när det i själva verket handlar om en besöksanläggning för det rörliga friluftslivet”

Segelsällskapet underkänner alltså hela tillsynen och därmed naturligtvis också föreläggandet.

Segelsällskapet utvecklar sitt försvar. Klubben menar att anläggningen alltid har sett ut så här. Fastigheten har varit:

“ianspråktagen för gästhamns- och klubbverksamhet med betoning på det förra.”

Alla har varit välkomna oavsett medlemskap i Segelsällskapet skriver klubben. 

Miljöbalken citeras också i svaret från Segelsällskapet (7 kap 15 §):

“Inom ett strandskyddsområde får inte
2. byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt”

VSS ståndpunkt är att anläggningens syfte inte är att “hindra allmänheten” utan att:

“välkomna besökare snarare än att avhålla dem från att vistas i området”

Därför måste anordningarna:

“bedömas utifrån sina effekter, inte utifrån förekomsterna i sig.”

Det är vad jag förstår en något ovanlig tolkning av Miljöbalken.

Segelsällskapet anser vidare att klubbens syn på anläggningen befästs av den bedömning av strandskyddet som framgår av framtagandet av det förslag till detaljplan för Sikhallsviken som kommunen förde till samråd 2017. Segelsällskapet skriver:

“Förslaget är att strandskyddet upphävs för kvartersmarken (som inkluderar VSS fastighet; min anm). Som särskilt skäl hänvisas till att området redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften, att det behövs för att utvidga en pågående verksamhet som inte kan genomföras utanför området samt att det ingår i ett LIS-område.”

Detaljplanen är dock inte färdig än och den är inte beslutad. Det torde därför inte vara ett särskilt hållbart argument.

Segelsällskapet använder också ett argument mot byggnadsförvaltningens slutsatser av tillsynen som känns igen från Juta:

“Förvaltningen har vidare underlåtit att ta ställning till vilka anordningar som funnits på plats före den nya strandskyddslagen 1975 (t.ex. staket, flaggstång och lekanordningar) och som därmed under alla omständigheter måste betraktas som lagligt tillkomna då länsstyrelsens tidigare (1966) beslut om strandskydd endast avsåg förbud mot nya byggnader i strandområdet.”

VSS menar alltså att området har varit ianspråktaget ända sedan strandskyddslagstiftningen infördes i hela landet. Jag vet inte om Segelsällskapet kan bevisa att staket och flaggstång fanns där 1975 när strandskyddsreglerna infördes. Med tanke på byggnadsnämndens bevisning i fallet Juta så lär VSS få svårt att hävda det. Det finns nämligen gamla suddiga flygbilder över Sikhall från 1960 och 1975 också.

Staket, flaggstång och lekanordningar syns inte på fotot från 1975… Det tolkar sannolikt byggnadsnämnden som att de inte fanns. I likhet vad nämnden gjorde på Juta.

Anordningarna syns inte heller på en flygbild från 1960.

I fallet Juta räckte det med exakt sådana här suddiga flygbilder i både byggnadsnämnden och Länsstyrelsen, och faktiskt även i Mark- och miljödomstolen, för att bevisa att området inte hade varit ianspråktaget, dvs privatiserat… (Se “Juta: Det tar aldrig slut! (4)”.)

Något som talar mot att t ex staket och grindbom fanns på plats 1975 är att fastigheten Sikhall 1:22 inte avstyckades och förvärvades av Segelsällskapet förrän 1981 (möjligtvis 1978).

Segelsällskapet anger till sist ytterligare två argument för att bevisa att byggnadsförvaltningen har fel.

VSS menar att staketet syftar till att:

“förhindra lekande barn på området att springa ut på parkering och sjösättningsramp”

Det kanske är orättvist, men det första jag tänkte på när jag läste detta var att det var en “kreativ förklaring”. Om det är på det här viset borde det väl också finnas ett staket mot vattnet…? För mig markerar staket och grindar ganska tydligt att hela fastigheten är privat. Det är inget ställe dit man som allmänhet känner att man har tillträde.

VSS skriver om altandäcket med sitt räcke utanför servicebyggnaden att det har:

“utformats för att ansluta till befintlig ramp från bryggan samt att uppfylla plan- och bygglagens krav på tillgänglighet för rörelsehindrade och skydd mot olyckor.”

Altandäcket godtogs i “slutbeskedet” skriver VSS. Det är dock inte detsamma som en strandskyddsdispens. Men det kanske finns en sådan också…?

Och på tal om strandskyddsdispenser. Den 15 juni 2015 gav byggnadsnämnden strandskyddsdispens för nybyggnad av servicebyggnad på Segelsällskapets fastighet. Med byggnadsnämndens beslut fanns en karta med en tomtplatsavgränsning. Tomtplatsavgränsningen på fastigheten Sikhall 1:22 var, och är, satt till 1 meter runt byggnaderna, och så har det alltid varit. Det framgår av kommunens handlingar. (Se “Vänersborgs Segelsällskap och Sikhall (8)”.)

Det betyder att innanför detta område gäller inte allemansrätten, det är Segelsällskapets privata utrymme. Men utanför avgränsningen på 1 meter har allmänheten fritt tillträde, här gäller allemansrätten oinskränkt. Och detta område på Segelsällskapets fastighet får inte heller på något sätt privatiseras.

När det gäller punkt 7 i föreläggandet “ta bort container, uthus, betongrör, övrigt upplag utav metallföremål m.m.” så har inte denna kommenterats i Segelsällskapets svar till kommunen. Det betyder väl, antar jag, att Segelsällskapet ska åtgärda detta.

Vänersborg Segelsällskap har skrivit ett uttömmande svar. Huruvida sällskapet har rätt eller inte kan jag inte bedöma. Jag inser dock att det skulle bli både kostnadskrävande och komplicerat att återställa området på det sätt som byggnadsförvaltningen kräver. Men det är ju det här med likabehandling… 

Det blir hur som helst en svår nöt att knäcka för den nya byggnadsnämnden. Ska politikerna låta Segelsällskapet få ha kvar alla sina anläggningar och anordningar eller ska de gå vidare med föreläggandet? Nämnden måste också överväga vilka följder detta får för alla andra som söker eller redan har strandskyddsdispens.

Och sen vore det dags att detaljplanen för Sikhallsviken äntligen blev klar…

Kategorier:Byggnadsnämnden, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Juta med Bengt Davidsson egna ord

10 januari, 2023 4 kommentarer

Det är inte ofta som jag låter andra skriva här på bloggen. Men det har hänt. Jag har vid något tillfälle publicerat texter från någon av mina partikamrater och en gång även ett genmäle från en politisk motståndare. Politikern hade fått kritik i en av bloggarna och ville ha utrymme för ett svar. Det fick han.

Bengt Davidsson har bett om att med egna ord få beskriva sin situation med byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen i Vänersborg. Och det tyckte jag var på sin plats eftersom jag har skrivit så mycket om honom.

Här följer Bengt Davidssons egna ord.

===

Då har jag läst alla bloggar som hittills blivit publicerade och det kanske är intressant att höra min åsikt också.

Det är nu snart 5 år sen jag fick mitt bygglov och strandskyddsdispens och det har hela tiden varit en resa mellan hopp och förtvivlan.

Nu när man har lite distans till det som hittills varit, så kan man undra vad dom sysslar med på byggnadsförvaltningen i Vänersborgs kommun. Det hela började med en felaktigt utritad tomtplats där dom missat att ta med min altan som var godkänd i bygglovet. Det har ni säkert läst om redan. Många turer att få dom att fatta att den var fel men ändå tycker förvaltningen fortfarande att den inte var det, men dom ändrade den lite i alla fall. Dom var ute på besök på plats och då passade jag på att spela in samtalet dom hade med mej. 

Enligt förvaltningen så behöver inte tomtplatsavgränsningen vara exakt så, jag kunde tänka mej en gräns. Det kändes lite konstigt. Jag fick också till mej att ingen karta är exakt, och då blev det ännu konstigare.

“Ingen karta är exakt och tänk dej en gräns.” Jag tänkte att detta kan inte vara sant, att förvaltningen är ute på besök och säger detta till mej. Det är tur att det finns inspelat.

När media tog upp historien så blev det annat ljud från förvaltningen. Plötsligt kunde jag få hela vägen, parkeringsplats mm. Tänk vad ett reportage i Ttela och SVT kan. Det kan till och med ändra LAGEN, som nu plötsligt tillät mej att parkera bredvid mitt hus. Fast det hade ju varit trevligt med lite gräsmatta också. 

Så om dom får som dom vill så får jag nu parkering och plats för sophämtning och lite till. Men att få lite gräsmatta framför huset tycker dom är helt fel. Jag har försökt få dom att godkänna min nya tomtplats och lovat att lägga tillbaka bron där den låg så den fria passagen kan vara som innan, men se det vill dom inte.

Förvaltningen tycker mitt förslag är bra, men förvaltningschefen kan inte hitta någon lag att hänga upp mitt förslag på. Så förvaltningen kommer att säga NEJ.

Om jag skulle få ja till mitt förslag i byggnadsnämnden pga politikerna, så är det ju inte säkert att länsstyrelsen godkänner beslutet ändå. Då är jag tillbaka på ruta 1 och måste överklaga till länsstyrelsen och mark och miljö osv. ……

Däremot kunde förvaltningschefen tänka sig att skriva ett underlag till länsstyrelsen om att mitt  förslag gynnar allmänheten och det kanske kunde hjälpa till lite. Det är ju bra, men varför inte godkänna så att det blir bra även för mej, och allmänheten.

Och då frågar jag varför det är så svårt att lösa detta och får till svar: “Du har ju redan fått en dom på din tomtplats och den har vunnit laga kraft, så det är svårt, ja nästan omöjligt, att ändra beslutet.”

Ja, men den domen togs ju på felaktiga kartor och fel underlag i alla instanser. Jag frågade vems fel det var att inte underlaget var rätt. Var det mitt fel? Nej fick jag till svar. Ja då är det ju förvaltningens fel eller? Även det svaret var NEJ. Konstigt att ingen gör fel men underlaget var felaktigt och har nu ändrats.

När byggnadsförvaltningen var ute på inspektion en morgon i januari -21 så fick jag ett vite på staket och en privat skylt. TA BORT ANNARS!!!

Men dessa har funnits på tomten sedan 1969 så då borde dom få stå kvar eller?

Om jag läser hos naturvårdsverket så finns det stöd i LAGEN under “redan ianspråktaget”. Tomten på Juta har varit avstängd för allmänheten sedan i alla fall 1975 då strandskyddet kom till. Och det har funnits staket och skyltar som talar om att området är PRIVAT.

En etablerad hemfridszon eller tomtplats runt ett bostadshus är avgörande om ett område inte är allemansrättsligt tillgängligt. En bedömning om ett område är ianspråktaget bör baseras på en utredning om hur allmänheten ser på området. Och det har jag gjort och lämnat in underlaget till förvaltningen, som inte bryr sig om detta utan kör sitt eget race. 

Vi får se hur detta slutar, men jag kommer nog aldrig att ge upp.

Bengt Davidsson

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juta, strandskydd

Ska Juta ha en tomt? (4/4)

8 januari, 2023 1 kommentar

Den förra bloggen (se “Ska Juta ha en tomt? (3/4)”) avslutades med frågorna:

“Kanske är rätten att ha en hemfridszon runt sin bostad ett sådant “mycket angeläget intresse”? Eller är det kanske själva äganderätten till bostaden i sig som är det avgörande?”

I denna blogg ska jag titta lite på äganderättens betydelse för strandskyddslagstiftningen.

Miljöbalkens 7 kap 25 § lyder:

“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”

Paragrafen kallas proportionalitetsprincipen. Den kom till efter att Sverige gjorde EKMR (=Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna) till svensk lag. I denna konvention finns nämligen ett egendomsskydd. Även Regeringsformen, som också fick sin nuvarande utformning i samband med att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt, stadgar i 2 kap 15 §:

“Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.”

Det är detta proportionalitetsprincipen handlar om – det enskilda intresset i förhållande till det allmännas. Varje person ska ha rätt till respekt för sin egendom.

Proportionalitetsprincipen innebär en prövning i tre led, och här citerar jag en dom i Mark- och miljööverdomstolen (F 11186-17):

“om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet (ändamålsenlighet), om ingreppet är nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ (nödvändighet) och slutligen om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (proportionalitet i strikt mening).”

Jag undrar vad en sådan här prövning skulle få för resultat i fallet Juta…

Det börjar ske en förändring av svensk rättspraxis, bland annat genom domar i Högsta domstolen och Mark- och miljööverdomstolen. Det började med rättsfall kring marköverföring enligt fastighetsbildningslagen och domarna förstärkte helt enkelt egendomsskyddet. 

Mark- och miljööverdomstolen har i två domar från 2020 slagit fast att egendomsskyddet innebär att det även finns (se Wistrand Advokatbyrå “Förstärkt egendomsskydd vid prövning av dispenser enligt miljöbalken”):

“anledning att nyansera den intresseavvägning som ska göras vid prövningen av om strandskyddsdispens kan ges enligt miljöbalken.”

En inskränkning i en enskilds rätt att använda mark eller vatten får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med strandskyddet ska tillgodoses.

“Det innebär att det vid den intresseavvägning som ska göras enligt strandskyddsbestämmelserna måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i miljöbalken som skäl för dispens.”

Det här, skriver Wistrand Advokatbyrå vidare, bekräftas av Stockholms tingsrätts dom den 3 mars 2020 (T 4824-19). Domen konstaterade att:

“egendomsskyddet i RF och EKMR innebär ett krav på en fristående proportionalitetsbedömning vid prövning av frågor om strandskyddsdispens enligt miljöbalken. Då någon sådan proportionalitetsbedömning inte hade gjorts i det fallet hade en överträdelse av den enskildes egendomsskydd skett.”

Jag vet inte hur just det här fallet slutade, domen har överklagats, men en förändring av praxis börjar i varje fall ske. Egendomsskyddet får en allt tyngre roll.

Det bekräftas även av ett examensarbete vid Umeå universitet, “Strandskyddet och äganderätten” (kan laddas ner här):

“Under 2018 kom ett stort och viktigt mål från HD, NJA 2018 s. 753. I målet kom HD fram till att det ska göras en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen i varje enskilt fall som berör tvingande marköverföringar. Fallet har dock fått en bredare tillämpning än så, exempelvis proportionalitetsprövningar vid strandskyddsdispenser.”

Det här är dock något som inte Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning tycks ha tagit hänsyn till. Överhuvudtaget har inte nämnden, vad jag förstår, tagit denna aspekt under övervägande. Den har t ex inte gjort prövningarna enligt proportionalitetsprincipen. Det borde den antagligen göra.

Jag skulle faktiskt vilja svara nekande på de tre prövningarna i fallet Juta – det aktuella ingreppet är inte ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet, ingreppet är inte nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet och den fördel som det allmänna vinner står inte i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar paret Davidsson.

Advokatbyråns slutsats av domarna är:

“Det enskilda intresset av rätten till respekt för sin egendom ska således, på ett mer framträdande sätt än tidigare, vägas in i bedömningen av om dispens kan ges.”

Det torde stå utom allt tvivel att den ansökan om ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning som Davidsson har lämnat in, och som byggnadsnämnden (eventuellt) ska ta ställning till redan den 24 januari, tillgodoser allmänhetens intressen och hans egna enligt Miljöbalkens proportionalitetsprincip.

Förslaget tillgodoser syftet med strandskyddet samtidigt som Davidssons rätt att använda sin mark enligt 7 kap. 25 § i Miljöbalken inte inskränks. Det gör inte nuvarande tomtplatsavgränsning och inte heller den nya (“Davidsson ska få vägen”) som byggnadsförvaltningen har föreslagit.

Det är självklart att bostadshuset på Juta ska ha en strandskyddsdispens med en tomtplatsavgränsning som garanterar paret Davidsson att ha en tomt för sig själva – en hemfridszon.

Jag frågade slutligen min partikamrat Pontus Gläntegård (V), som sitter i byggnadsnämnden, om hur han ser på en lösning i ärendet.

“Alla bostadshus genererar en hemfridszon oavsett vad som finns på en karta eller i ett beslut. Hemfridszonen på Juta är större än till vägen. Det är därför det krävs ett staket, en mur eller häck. Den naturliga hemfridszonen skulle annars nå ända ner till vattnet om det inte fanns en avgränsning. Således anser jag tomten vara ianspråktagen så långt som det enskilda intresset möter det allmänna någonstans nere på gräsplanen. Det behövs en avskild passage, gärna skyltad, för allmänheten, annars upplevs Juta som ett stopp för allmänheten.”

Det är många som hoppas att byggnadsnämndens ledamöter ska lyssna på Gläntegård.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, strandskydd