Arkiv

Archive for the ‘Sikhall’ Category

Historien om Magnus Larsson (8)

14 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Det var ett tämligen ovanligt beslut. Jag vet inte att expropriationer har stått på dagordningen varken förr eller senare under min tid som kommunpolitiker. Och särskilt anmärkningsvärt var det när kommunen egentligen inte hade något behov av i varje fall den absolut största delen av marken…

Och Magnus Larssons, och många andras, uppfattning var att kommunfullmäktige faktiskt hade överskridit sina befogenheter med beslutet. Den 20 januari 2006 diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Det innebar att Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Som det stod i överklagandet:

“Magnus Larsson gör gällande att Vänersborgs kommuns beslut om förköp strider mot lag och att kommunfullmäktige genom beslutet överskridit sin kompetens.”

I denna blogg ska jag helt enkelt återge i stort sett hela inlagan från Advokatfirman Kjällgren. Det är till viss del en ganska tung läsning, men jag anser att överklagandet för det första är en mycket bra sammanfattning av hela ärendet och för det andra återger Magnus Larssons syn på processen på ett föredömligt sätt. Den som har skrivit överklagandet är juristen Anders Lundmark. Jag har fått till mig från säkra källor att advokat Lundmark var, och är, en mycket skicklig jurist och en av de främsta i landet på denna typ av frågor. Och det märks, överklagandet är oerhört kunnigt och stringent. Jag rekommenderar verkligen att du läser texten till Länsrätten.

Det viktigaste i inlagan är när, som det heter på juridikspråk, grunderna för laglighetsprövningen utvecklas, och det är denna del som jag ska återge. 

Så här skrev advokat Anders Lundmark den 19 januari 2006 till Länsrätten i Vänersborg:

“Bevarandeintresset
Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång.
I förarbetena till de ändringar i förköpslagen som infördes år 1984 (prop 1983/84:141) har förutsatts, att förköp i nu aktuellt avseende skall syfta till att bevara skyddsvärda byggnader som annars riskerar att gå förlorade. Sålunda motiveras bestämmelsen med att även byggnader som inte kan omfattas av byggnadsminnesförklaring bör kunna ges skydd genom att det allmänna övertar äganderätten till fastigheter. Vidare hänvisas till att kommuners möjligheter till rivningsförbud enligt plan- och bygglagen endast kan ge ett tidsbegränsat skydd. Av detta följer således, att det för utnyttjande av förköpsrätt med stöd av 1 § 1 st 4 p förköpslagen måste föreligga någon form av rivningshot eller annat hot mot byggnadens bestånd.
Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.

Friluftsliv
Förköpsrätt får även utnyttjas i det fall att det föreligger ett väsentligt behov av mark för att tillgodose idrott eller friluftsliv. Bestämmelsen infördes genom de ovan omnämnda ändringarna i förköpslagen år 1984. Av såväl lagtexten som förarbetena framgår, att denna grund för rätten till förköp är densamma som för rätten till expropriation enligt 2 kap 9 § expropriationslagen. I förarbetena till nämnda ändring av förköpslagen framhöll departementschefen bland annat följande.
”För att förköpsrätt skall föreligga måste enligt min mening kommunen i sin planering kunna visa att den behöver råda över marken på ett sådant sätt att det krävs att marken förvärvas. Behovet av mark för friluftsliv bör med andra ord vara av den arten att annan markanvändning bör underordna sig friluftsintresset och att detta inte kan garanteras på annat sätt än att marken förvärvas.”
Det krävs således att det föreligger ett väsentligt behov av marken för att kommunen ska kunna tillgodose friluftsintresset ifråga. Vidare har kommunen att påvisa, att den behöver råda över området och att detta inte kan ske på annat sätt än genom att marken förvärvas. Av det ovan citerade förarbetsuttalandet följer också, att det måste finnas någon annan, konkurrerande markanvändning som inte kan garanteras bli underordnad friluftslivsintresset såvida kommunen inte inträder som ägare till fastigheten. Satt i detta rättsliga ljus framstår kommunen beslut om förköp som ogrundat främst av följande skäl.
Området omfattas av strandskydd. Härav följer att det inte är tillåtet att inom 300 meter från strandlinjen uppföra byggnad. Det är inte heller tillåtet utföra anläggningar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda området. Redan av strandskyddet följer, att de delar av fastigheterna som kommunen uttalad bör skyddas för allmänhetens tillgänglighet redan är skyddade i detta avseende. Något bärande skäl att strandområdena skall vara i kommunal ägo finns därmed inte.
Beträffande framtida möjligheter för fortsatt uthyrning av båtplatser vid bryggorna på Sikhall 1:4 och möjligheter till sjösättning av småbåtar vid rampen är dessa tryggade även om fastigheten är i privat ägo. Strandområdet kan nämligen inte användas för annan verksamhet än den nuvarande. Tvärtom har på ett tydligt sätt framkommit under kommunens beredning av ärendet, att Magnus Larssons syfte med förvärvet av fastigheten bland annat är att just utveckla dessa möjligheter. … Det har saknats anledning för kommunen till antagande att kommuninvånarnas möjligheter till förhyrning av båtplatser på fastigheten skulle försvinna eller minskas. Tvärtom utgör ett privat ägande till fastigheten en garant för att ekonomiska medel lösgörs för upprustning av bryggorna och att dessa utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det må härvid också framhållas, att det för att rätt till förköp eller expropriation skall föreligga krävs, att syftet med kommunens förvärv är att marken skall bli tillgänglig för envar (…). Det är således inte lagenligt att ett förvärv sker med syfte att tillgodose exempelvis en sluten förenings önskemål om tillgång till mark eller vatten. Detsamma har ansetts gälla för öppna föreningars behov av mark där utövandet av föreningens verksamhet av praktiska skäl är begränsat till ett visst antal medlemmar, exempelvis när det gäller båtföreningar där det endast finns ett bestämt antal båtplatser. Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det är dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.
Vänersborgs kommun har under beredningen av ärendet som skäl för förköp pekat på att det föreligger behov av ytterligare parkeringsplatser i området samt att den campingplats som finns i Sikhall delvis är belägen på Sörbo 1:4. Sistnämnda uppgift är direkt felaktig. Ingen del av campingen är belägen på Sörbo 1:4. Kommunfullmäktige har därför haft ett oriktigt underlag för sitt beslut. Beträffande parkeringsmöjligheter i anslutning till badplatsen öster om Sörbo 1:4 har kommunen endast framhållit att vägen till badplatsen går genom denna fastighet och att det finns ett behov av utökade parkeringsmöjligheter. På vilket sätt detta behov måste tillgodoses genom att kommunen förvärvar Sörbo 1:4 är dock svårt att förstå, i synnerhet då den fastighet där badplatsen ligger redan är i kommunal ägo. När det gäller parkeringsmöjligheter på Sikhall 1:4 finns sådana redan idag, men det finns ett behov av större parkeringsytor för att tillgodose främst segelsällskapets medlemmar, eftersom sällskapets fastighet inte i nuvarande utformning erbjuder parkeringsmöjligheter. Som framgår av de yttranden som ingivits under ärendets beredning … kommer fastigheten i Magnus Larssons ägo att erbjuda ökade möjligheter till parkering.
Sammanfattningsvis saknas rättslig grund för kommunen att utnyttja förköpsrätten även såvitt gäller behov av mark för friluftsliv. Kommunens beslut strider därför även i detta hänseende mot förköpslagen och är kompetensöverskridande.

Proportionalitet
En kommuns beslut att utnyttja förköpsrätt och överta rättigheterna i ett köpekontrakt utgör ett tvångsingripande i enskildas avtals- och förfogandefrihet över egendom. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vilken sedan 1995 utgör svensk lag likställd med grundlag, följer att det för tillåtligheten av sådana tvångsmedel krävs att det föreligger ett konkret allmänt intresse av sådan vikt, att detta står i proportion till den enskildes intresse av att få förfoga över sin egendom. De skäl Vänersborgs kommun anfört som grund för sitt ställningstagande att inträda i Magnus Larssons köp av fastigheterna må vid en första anblick kanske framstå som angelägna, men bleknar betydligt vid en saklig och rättslig analys. För Magnus Larsson framstår det dessutom helt klart, på goda men här inte redovisade grunder, att det legat helt andra krafter bakom kommunens förköpsbeslut än objektiva allmänna intressen.
Vägt mot Magnus Larssons intresse att få bruka och utveckla de fastigheter han förvärvat, tillträtt och numera betalat för, framstår kommunens argument för att tvångsvis överta äganderätten till fastigheterna som alltför tunna för att beslutet om förköp skall vara lagligt även vid en prövning inom ramen för ovannämnda proportionalitetsprincip.”

Det var ett mycket långt utdrag från Magnus Larssons överklagande till Länsrätten – av kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005 om att förköpa hans fastigheter. Jag tycker att det är ett både intressant och mycket övertygande dokument.

Överklagandet slutade med följande sammanfattning:

“Det föreligger inte något behov av att fastigheterna ägs av kommunen för att magasinsbyggnaden skall bevaras för framtiden. Inte heller föreligger något väsentligt kommunalt behov av marken för att trygga allmänhetens friluftsliv. Kommunfullmäktiges beslut om förköp är därför kompetensöverskridande och strider såväl mot förköpslagen som Europakonventionens egendomsskydd.”

Slutligen krävde Magnus Larsson att Länsrätten skulle hålla en muntlig förhandling och att Länsrätten företog syn på de aktuella fastigheterna.

Det tycks som om Vänersborgs kommun på något sätt hade trott att eftersom det fanns en lag om kommuners rätt att förköpa fastigheter, så var det bara att göra det. Då kunde kommunen köpa allt den ville. Det räckte typ med enbart denna vilja. Min vilja är min lag, för att travestera ett känt citat.

Kommunpolitikerna verkade inte förstå att det fanns bestämda lagkrav för att få verkställa ett förköp, en expropriation. Och i det här fallet hade ju faktiskt kommunen inte ens någon gång under processen utvecklat skälen till varför förköpen var nödvändiga – och särskilt inte hur kommunen uppfyllde lagens krav. Det tycktes som om kommunen ansåg att detta var onödigt och meningslöst. I kommunfullmäktiges förköpsbeslut fanns det överhuvudtaget inte ett ord som motiverade nödvändigheten av förköp av Magnus Larssons fastigheter. Det nämndes inte ens något om ”det rörliga friluftslivet”, ”allmänhetens intressen” eller dylikt.

Jag har svårt att se att överklagandet inte skulle bifallas i Länsrätten. Särskilt om man också betänker att advokat Lundmark endast diskuterade de områden av Magnus Larssons fastigheter som låg vid vattnet. Hur skulle expropriationen av den mark som låg betydligt längre från stranden kunna motiveras…? För att inte nämna det sakfel som fanns i fullmäktiges underlag…

Inlagan till Länsrätten från Advokatfirman Kjällgren visade tydligt att det fanns helt andra skäl till kommunens beslut att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter. Jag ska utveckla detta i några kommande bloggar.

Kommunen fick naturligtvis möjlighet att så småningom bemöta Magnus Larssons överklagande.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (9)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Juridik, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (7)

12 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad, trots hans desperata kamp för att få kommunen att besinna sig och förhandla fram en acceptabel lösning för båda parter. Men han vägrade att ge upp, Larsson försökte in i det sista.

Dagen innan fullmäktigesammanträdet, den 19 december 2005, skrev Magnus till kommunen (se “Historien om Magnus Larsson (6)”) och samma dag som sammanträdet gick av stapeln damp det återigen ner ett brev i kommunens brevlåda. Magnus Larsson gjorde ett sista försök att blidka kommunen. Han framförde ett ännu mer långtgående kompromissförslag:

“Min förslag, en ungefärlig delning som framgår av markering på bifogade karta. Min prisförslag ligger på 1.200.000, med utgångspunkt från gränsdragningen och min värdering av hela fastigheten.”

Denna karta bifogades:

Sedan utvecklade Larsson förslaget:

“Dessutom önskar jag ett avtal om hyra av stenpiren, för att kunna bedrivra en fungerande verksamhet med uthyrning av båtplatser och där stenpiren har en central roll. Angående gångtrafikanter ifrån angränsande sommarstugeområde som idag lite olämpligt går över tomten mellan bostadshuset och garaget så förbinder mig att skriftligen att anlägga en grusad stig runt tomten så att allmänheten inte känner sig utestängd. I och med detta förslag tycker jag att jag tillgodosett kommunens, allmänhetens och friluftslivets intressen fullt ut, varför något kommunalt förköp inte längre borde vara aktuellt. Avseende den övriga delen av fastigheten så kommer jag inte att utestänga någon då det är allemansrättens sedvanerätt som gäller.”

Det var för sent. Jag tror inte att några ledamöter i kommunfullmäktige hann se detta förslag innan sammanträdet. Kanske hade kommunfullmäktiges ordförande Dan Nyberg (S) eller kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fått se förslaget, men vad jag kommer ihåg nämndes det inte på sammanträdet.

Och det var nog synd. Jag tror nämligen, precis som Magnus Larsson skrev, att hans förslag hade tillfredsställt kommunens planer, ambitioner och visioner samt allmänhetens intressen. Det var egentligen endast denna del av Larssons fastigheter som kommunen ansåg sig behöva.

Samma dag, den 20 december 2005, sammanträdde kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslut blev:

“Kommunfullmäktige beslutar, med stöd av 1 § punkt 3 förköpslagen, förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering kan ske genom minskad amortering.”

Det ska noteras att det ingenstans i hela protokollet från fullmäktigebeslutet står ett enda ord om orsaken till att kommunfullmäktige beslutade att förköpa fastigheterna. Det hänvisades inte till Sikhalls magasin, det hänvisades inte till det rörliga friluftslivet – det hänvisades inte till någonting överhuvudtaget. Det är anmärkningsvärt.

Beslutet fattades dock inte lika smidigt och enkelt som hade varit fallet tidigare när ärendet hade malts i de kommunala kvarnarna. På fullmäktiges sammanträde visade det sig att det hade växt fram en opinion mot förköpet/expropriationen.

Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars G Blomgren (FP) framförde ett annat yrkande i fullmäktige, och i det yrkandet instämde Gunnar Lidell (M), som senare skulle bli oppositionsråd. Det hade inte funnits några som helst indikationer i de kommunala protokollen och handlingarna att det hade förekommit några andra åsikter i förköpsfrågan överhuvudtaget. Men kanske hade Magnus Larssons envisa kamp fått några politiker att börja fundera…

Blomgren yrkade på:

  1. “Kommunfullmäktige beslutar att med stöd av 1 § punkt 3 i förköpslagen förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering sker genom minskad amortering.”
  2. “Fullmäktige uppdrar åt kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren och förste vice ordföranden Lars G Blomgren att förhandla med köpare och säljare av berörda fastigheter om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”
  3. “Under förutsättning av att bindande överenskommelse kan träffas mellan säljare, köpare och kommunen i enlighet med vad som anges i punkt 2 delegerar kommunfullmäktige beslutanderätten att genomföra förvärvet till kommunstyrelsen. Beslut i frågan skall fattas av kommunstyrelsen senast den 18 januari.”
  4. “Kommunfullmäktige bemyndigar kommunstyrelsen att återkalla kommunfullmäktiges beslut om förköp om förvärvet kan genomföras i enlighet med vad som anges i punkt 3 ovan.”

Det kanske inte är helt lätt att förstå vad Blomgren menade, men tyngdpunkten ligger i den andra punkten:

“…om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”

Lars G Blomgren, och Gunnar Lidell, ansåg att kommunen bara skulle förköpa de delar av Magnus Larssons fastighet som kommunen behövde för sina planer och syften – och allmänhetens intressen. De menade uppenbarligen att kommunen inte hade någon anledning till att köpa hela fastigheterna.

Det skulle också kunna ses som att de faktiskt ansåg att det kompromissförslag som Magnus Larsson hade lagt fram, var helt ok för kommunen, och för allmänheten.

Det tyckte inte fullmäktige. Det blev votering och Blomgrens och Lidells yrkande röstades ner av fullmäktige med siffrorna 37-14.

De som reserverade sig mot beslutet var Sven-Ingvar Eriksson (M), Kerstin Andersson-Carlsson (M), Gunnar Lidell (M), Ragnar Sandberg (M), Astrid Karlsson-Björkman (M), Erling Pettersson (M), Tove af Geijerstam (FP), Johan Ekström (FP), Lars G Blomgren (FP), Kristina Rosell (FP), Sven Andersson (FP) och John-Åke Ericsson (KD).

Och det bara att erkänna, och skämmas – undertecknad bloggare, som vid tillfället var mycket dåligt insatt i ärendet, röstade med Ljunggren och majoriteten…

Magnus Larsson var på plats under fullmäktigesammanträdet och fick med egna ögon och öron se och höra hur kommunen tog hans hus och hem, hans jord och skog från honom.

Och sedan gick alla ledamöter och inmundigade den traditionella jullunchen som kommunen bjöd på… 

En månad efter kommunfullmäktige, den 22 januari 2006, sammanfattade Gunnar Lidell (M) skriftligen sitt inlägg i debatten och skickade det till kommunen för diarieföring. Det vet jag inte att jag har varit med om någon gång förut, men tanken var säkert bra – särskilt nu när en bloggare efter drygt 15 år försöka reda ut vad som hände…

Gunnar Lidell skrev:

”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. Det finns också några rena sakfel(Y) i underlaget till kommunens förköpsbeslut.
Då ”Sikhalls Gård” från början diskuterades, kom möjligheten om kommunalt förköp bland annat fram som ett ”redskap” för att öka förhandlingsviljan hos köparen, då somliga ledamöter ansåg sig veta köparen inte ville förhandla om avstyckning mm. En dylik förhandling kunde lett fram till en avstyckning/servitut av de delar av fastigheterna som kommunen ansåg vara viktiga för att säkra allmänhetens tillträde till området. Jag konstaterar att köparen hela tiden sedan 17 okt. 2005 visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen. Min bestämda uppfattning är att om köparen varit en annan dvs. en känd fastighetsförvaltare, VD vid ett känt företag eller liknande, hade förhandlingar tidigt inletts.”

Gunnar Lidell borde kanske ha lagt till – om köparen varit en känd centerpartistisk politiker…

Jag förstår inte varför jag inte lyssnade bättre på Gunnar Lidell på den tiden…

Det tog alltså två månader från det att Magnus Larsson hade undertecknat köpekontraktet med den förre ägaren, och blivit ägare till flera fastigheter i Sikhall, tills kommunfullmäktige hade beslutat att ta dem ifrån honom. Det är sällan Vänersborgs kommun arbetar i det tempot. Hela ärendet var extraordinärt.

Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad.

Och här kunde också historien om Magnus Larsson i Sikhall vara slut. Men Magnus Larsson är inte den som ger upp så lätt. När jul- och nyårshelgerna var över så hade han bestämt sig för att överklaga kommunfullmäktiges beslut.

Och som en känd brittisk ledare sa under 2:a världskriget:

”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.”

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (6)

11 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.

Den 17 oktober 2005 köpte Magnus Larsson fyra fastigheter i Sikhall – Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Det kunde de styrande i Vänersborgs kommun inte acceptera, de ville förköpa Larssons fastigheter. Alla utom den lilla sommarstugan på 1:23. Det upptäckte någon, möjligtvis i samhällsbyggnadsförvaltningen, att ett sådant förköp skulle vara omöjligt att motivera och försvara.

Kommunens kvarnar malde oerhört snabbt. Redan den 7 december var kommunstyrelsen redo att avgöra frågan så att kommunfullmäktige kunde fatta det slutliga beslutet den 20 december 2005.

Och så blev det.

Magnus Larsson visste vad som väntade och skrev ytterligare ett brev till kommunen. Det gjorde han den 5 december, och tonen var närmast uppgiven och desperat. Men samtidigt gjorde han det tydligt att han inte tänkte ge upp.

Magnus Larsson kommenterade de osanningar och det förtal som florerade i Gestadbygden (både Magnus Larsson och Bo Carlsson bodde här) och kommunhuset. Det hade börjat när Magnus köpte fastigheterna och det hade pågått ända sedan dess. Och det skulle fortsätta… Det hörde jag själv då det begav sig. Jag återkommer till det, men Magnus Larsson kände sig tvungen att försvara sig. Han hoppades antagligen att politikerna skulle se till fakta och inte lyssna på illasinnade rykten.

Larsson skrev följande till kommunen:

“Det är viktigt att beslutsunderlaget grundar sig på korrekta sanningsenliga uppgifter. Det har kommit till min kännedom att någon från bygden sprider ut att jag har avverkat skog på fastigheten. Detta är fel, den avverkning som gjorts i området har jag utfört åt ägarna av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:11. De arbeten som jag gjort efter tillträdet av Sikhall 1:4 är enbart uppröjningsarbeten som; bortforsling av skrotbilar, järnskrot, batterier samt viss röjning av träd på tomten som lutade mot huset och som var absolut nödvändigt att få utfört. Jag har även tagit bort en mycket lågt hängande strömförande ledning. Jag kommer även att byta ut taket på huset, då huset annars riskerar att förstöras pga. takläckage.”

Och så kommenterade Larsson ryktena om sin person:

“Det har kommit till min kännedom att ryktesspridning har florerat inom kommunen för att smutskasta mig. Jag har F-skattsedel, körkort, har inga ärenden hos kronofogden, så det finns inget fog för denna smutskastning och att jag har lyckats bra som företagare borde inte ligga mig till last.”

Det fanns ju andra i Gestad-bygden som så att säga hade haft betydligt fler kontakter med kronofogden än Larsson… Men Magnus Larsson vädjade förgäves…

Den 7 december beslutade en enhällig kommunstyrelse att föreslå att kommunfullmäktige skulle besluta att:

“förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

Det lades inte heller denna gång fram någon mer fakta eller information än det som hade funnits tidigare, och som jag har redogjort för. Det står helt klart utifrån de knapphändiga uppgifter som fanns i ärendet att det fanns andra bevekelsegrunder för beslutet att expropriera Magnus Larssons fastigheter än fakta.

Kommunstyrelsen beslutade också slutgiltigt att:

“inte utöva förköp vad gäller fastigheten Sikhall 1:23”

Magnus Larsson skulle få behålla sommarstugan…

Nu skulle ärendet avgöras av kommunfullmäktige den 20 december 2005. Men Magnus Larsson gav sig inte. Han fortsatte kämpa med näbbar och klor för att behålla sin ärligt och rättmätigt förvärvade egendom. Och han reagerade på vad som hade sagts på sammanträdet med kommunstyrelsen. Han skrev den 19 december, dagen innan fullmäktigesammanträdet:

“Jag hänvisar till det första och enda mötet med kommunen som jag fått på två månaders tid och vill anföra följande. I början på det protokollet finns att läsa att jag vill vara samarbetsvillig och är för att hitta en lösning. På kommunstyrelsemötet lär Ljunggren ha sagt att kontinuerliga kontakter skulle hållas med Magnus Larsson, för att hitta en lösning, men så har inte skett Jag har försökt att få träffa kommunens företrädare för att få ett nytt möte till stånd så har heller inte skett.”

Och det stämmer, i KS-protokollet står det att Magnus Larsson:

“har haft kontinuerliga kontakter med företrädare för kommunen”

Larsson ville visa att detta inte var sant och att kommunen inte hade velat diskutera eventuella lösningar och kompromisser. Det var inte han som var ovillig till dialog och lösningar. Och det hade Magnus Larsson helt rätt i.

Larsson fortsatte med att bemöta rykten och visade återigen på möjliga lösningar:

“Apropå att det befaras att jag kommer att stänga av området så har jag tänkt mig en kostnadsfri parkering, en kostnadsfri sjösättningsramp samt en allmän toalett och jag är för att säkerställa allmänhetens intresse och är villig att släppa till mark för att göra parkeringen större och bättre.”

Magnus Larsson avslutade sitt brev till kommunen med att påpeka det orimliga, ogenomtänkta och ologiska i att inte utnyttja förköpsrätten till sommarstugan på Sikhall 1:23:

“…uppstår det problem, fastigheten har ingen uttagen väg varför jag måste bygga en ny väg som måste röjas, dräneras och grusas”

Jag tror inte att någon i kommunhuset lyssnade på Magnus Larsson. (Det har de fortfarande aldrig gjort) De styrande hade målet klart för sig, Magnus Larsson skulle äga så lite som möjligt i Sikhall… Det är nog så som några anonyma personer i Sikhall skrev till kommunen några år senare, i februari 2008:

“Han (=Magnus Larsson; min anm) skulle ju förvisas från Sikhall! Vi som blivit lovade av Bo Karlsson att han inte skulle få fotfäste i Sikhall. … Jag(vi) är mycket besvikna på Bo Karlsson som lovat att fullfölja förköpet.”

Kommunen visade, enligt de dokument som finns i kommunens diarium, inte det ringaste intresse av att göra upp i samförstånd med Magnus Larsson. Kommunen svarade inte på hans skrivelser eller när han ringde till dem. Kommunen ville åt Larssons egendom. Punkt, slut. Det var nog så, som jag har skrivit tidigare, att man kunde misstänka andra motiv än det så kallade allmänintresset…

Magnus Larsson hann med att skriva ytterligare ett brev innan kommunfullmäktige sammanträdde strax före julhelgen, den 20 december 2005. Brevet kom till kommunen samma dag.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (5)

9 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.

Kommunen började närma sig ett beslut om att förköpa Magnus Larsson rättmätigt och ärligt förvärvade egendom i Sikhall. Eller som Larsson såg det, det var expropriation på gång. Kommunen ville ta hans jord och skog ifrån honom, hans levebröd.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) hade uttalat sin vilja om förköp och nu hade samhällsbyggnadsnämnden gjort detsamma. Magnus Larsson tyckte inte att det var varken schysst eller ok. Han skrev till kommunen några dagar efter beslutet i samhällsbyggnadsnämnden och sitt möte med kommunens höjdare den 16 november (2005). Magnus Larsson började bli desperat…

Larsson började sin skrivelse från den 22 november:

“Då jag är samarbetsvillig att hitta en lösning och inte har för avsikt att utestänga någon från området får jag lämna följande förslag, för att säkerställa allmänhetens intresse.”

Och han fortsatte:

“Mitt syfte med förvärvet är dels att bedriva jord och skogsbruk samt att jag själv har ett brinnande båtintresse varför jag vill bygga upp en småbåtshamn där båtägare kan hyra båtplatser. I nuläget finns ett antal bryggor, de flesta i undermåligt skick, varför det krävs stora investeringar och detta är bara intressant om jag äger fastigheten. Även i övrigt kräver fastigheten ett stort underhåll och investeringar för att närområdet skall vara i attraktivt skick och detta sammantaget talar för att ägandet och brukandet skall höra ihop.”

Och så framför Larsson ett kompromissförslag:

“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering. Gränsdragningen vid denna avstyckning är mycket beroende av priset. Mina tankar att göra området attraktivt medför att jag önskar tillgång till större delen av vattenlinjen denna gränsdragning får bestämmas separat. Jag kan även tänka mig att arrendera resterande båtplatser.”

Magnus Larsson öppnar för en avstyckning. Det betyder att han kan tänka sig att gå med på att kommunen förköper delar av hans fastighet.

Det skulle visa sig att Magnus Larsson skrev för “tomma öron”. Bo Carlssons (C) allierade i styret, kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), hade bestämt sig, och inget kunde ändra på det…

Det närmade sig sammanträde med kommunstyrelsen. Och det var inget fel på tempot när det gällde förköpsärendet. Eller också var det just vad det var…

Inför kommunstyrelsens sammanträde utarbetade självaste kommunchef Guy Mahlviker underlaget till sammanträdet. Naturligtvis skedde det, i varje fall informellt, i samarbete med de styrande, särskilt med Ljunggren som var kommunens “statsminister”. Antagligen var även Bo Carlsson (C) med på ett hörn… Underlaget var daterat den 23 november 2005, dvs dagen efter att Larsson hade sänt in sin skrivelse. Det var möjligt, kanske till och med sannolikt, att kommunchefen hade skrivit sitt underlag innan han hade läst Magnus Larssons skrivelse. Fast det vet jag egentligen inte.

Överskriften på kommunchef Mahlvikers skrivelse var:

“Förköp av fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4”

Den uppmärksamme läsaren ser direkt att det fattas en av de fastigheter som Larsson hade förvärvat – sommarstugan på Sikhall 1:23… Av någon anledning hade kommunen släppt intresset för den. Och det utan den ringaste förklaring, det bara konstaterades sist i dokumentet att förköp inte skulle utövas på denna fastighet.

Den här “lilla detaljen” visar nog hur ogenomtänkt hela förköpsprocessen egentligen var från början. Det tycks så här i efterhand som om kommunen inte riktigt visste vilken mark den ville åt eller varför…

Kommunchefen återgav fakta kring själva köpet och sedan beskrevs Sikhallsområdet på ungefär en A4-sida. Skälen för att förköpa fastigheterna utvecklades på en halv sida. Eller rättare sagt, själva motiveringen upptog bara sex rader:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att anlägga båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.
Kommunens avsikter med Sikhallsområdet kommer även att redovisas i den nya översiktsplanen.”

Kommunchefens beskrivning av kommunens planer passade ganska bra in på vad Magnus Larsson hade för avsikter med området. Och det var också intressant att Mahlviker framförde framtida planer som skäl, planer som det inte fanns några beslut om. Och visst är det väl lite svårt att smälta formuleringen “kommunen bedömer att den är bäst lämpad…”, särskilt om man tittar på vad kommunen respektive Magnus Larsson har gjort i och för området idag…

Och det räckte väl egentligen att titta på vad kommunen hade gjort i Sikhallsområdet så långt. Kommunen ägde ju faktiskt mark i området och hade länge haft stora möjligheter att utveckla och göra området mer attraktivt.

Eric Olsson är kanske en okänd person för de flesta, men i Brålanda och Gestadbygden var han känd. Han var nämligen en mycket uppskattad och respekterad politiker. Och han kom också just från Sikhallsområdet. Olsson tillhörde centerpartiet och var, som en politiker i ett annat parti skrev till mig:

“en verklig hedersman och Bondeförbundare av den gamla konservativa stammen.”

Så här skrev Eric Olsson (C) till kommunen den 6 juni 2006:

“Vänersborgs kommun äger omkring 400 m av Sikhalls badplats och i anslutning därtill goda parkeringsmöjligheter. Varför händer så lite i detta attraktiva område?
Sikhalls badplats har söderläge och underbara barnvänliga sandstränder. I sitt nuvarande skick tycks platsen lämnas åt sitt förfall.
Halva området förväxer i vass. Staketet vid parkeringen är under all kritik. Det allra sämsta är toaletterna, placerade i ena hörnet av parkeringen, tillsynen undermålig. Badplatsen är i stort behov av en ordentlig upprustning.”

Kommunchefens argumentation för ett förköp/expropriering måste nog betraktas som tämligen svagt. Det var faktiskt ingen ordentlig utredning. Som jag ser det, så måste en kommunal utredning åtminstone ha med kostnadssidan. Det är ju skattebetalarnas pengar som kommunen förvaltar och då måste kostnaderna för olika åtgärder redovisas. Dessutom stämde inte motiveringarna för förköp i de olika kommunala instanserna riktigt överens med varandra. Och framför allt, om kommunen verkligen tänkte verkställa dessa av kommunchefen beskrivna planerna, så behövde kommunen endast mindre delar av Larssons fastigheter. Inte alltihop.

Kommunens argumentation för ett förköp imponerade verkligen inte.

Kommunchef Guy Mahlvikers skrivelse, som var daterad den 23 november, behandlades samma dag(!) på kommunstyrelsen. Jag har lite svårt att få kronologin att gå ihop. Men kommunstyrelsen fattade inget beslut denna gång, utan förköpet var enbart ett informationärende.

I sammanträdesprotokollet framgick det att kommunstyrelsen fick information om vilka skrivelser, beslut etc som hade förekommit i ärendet. Det är inget annat än det som har beskrivits i mina bloggar. Det är också värt att återigen påpeka – det fanns alltså fortfarande inte någon riktig utredning, om t ex för- och nackdelar eller kommunens kostnader. Magnus Larssons skrivelse till kommunen från den 22 november fanns också med i underlaget. Och därmed borde kommunstyrelsens ledamöter ha varit medvetna om det kompromissförslag som Larsson hade lagt fram.

Den 7 december hade kommunstyrelsen sitt nästa möte. Det var det sista sammanträdet innan 2005 års sista kommunfullmäktige. På båda sammanträdena skulle förköpet av Magnus Larssons fastigheter avgöras.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (4)

8 september, 2021 3 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.

Den 2 november 2005 hade kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) bestämt sig. Han ansåg att kommunen skulle förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Ja, den lilla fastigheten med endast en sommarstuga skulle också förköpas (dvs 1:23).

Jag hade en undran i gårdagens blogg (se ”Historien om Magnus Larsson (3)”) om hur Ljunggren kunde få fastighetsaffären i Sikhall på sitt bord så tidigt. Nu har jag av en kunnig läsare fått reda på att det var så på den här tiden att förköpsärenden bereddes av personal på Fastighetsenheten. Någon tjänsteperson tog helt enkelt reda på lite information om fastigheten ifråga och sedan gick ärendet vidare till kommunstyrelsens ordförande. Kommunstyrelsens ordförande hade delegation på att säga nej till förköp. Men ville ordförande däremot gå vidare med ett förköp, som i detta fall, så var det kommunfullmäktige som skulle avgöra frågan. Kommunen följde således rutinerna.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fick alltså fastighetsförvärvet i Sikhall på sitt bord. Han initierade inte någon ytterligare utredning om fastigheterna eller förvärvet. Ljunggren hade sin uppfattning klar direkt. Hur och varför han kunde ha det vet jag inte, det kan jag bara spekulera om. Men det ligger onekligen nära till hands att tänka sig att Ljunggren hade fått sin uppfattning och övertygelse från den i kommunhuset som förlorade budgivningen på fastigheterna, Ljunggrens kommunalrådskollega och vapendragare Bo Carlsson (C).

Ljunggrens förslag behandlades i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) den 9 november. KSAU fattade följande beslut:

“Kommunstyrelsens arbetsutskott beslutar remittera ärendet till samhällsbyggnadsnämnden för yttrande. Ärendet kommer åter att behandlas i kommunstyrelsens arbetsutskott 2005-11-23.”

Det var ju i sammanhanget ett osedvanligt klokt beslut. (Även om det var kommunstyrelsemöte den 23 november och inte KSAU.) I samhällsbyggnadsnämnden skulle väl fakta som kommunens kostnader tas fram liksom för- och nackdelar med ett förköp…

Det var emellertid anmärkningsvärt att kommunalrådet Bo Carlsson (C) inte anmälde jäv i ärendet. Han var ju i högsta grad jävig, eftersom han var en av spekulanterna till fastigheterna.

Magnus Larsson misstänkte att allt inte stod rätt till i kommunhuset. Och det var inte särskilt underligt. Tvärtom. Och det stod ju faktiskt inte rätt till. Den jävige Bo Carlsson var ju inblandad i besluten…

Larsson hade alltså redan dragit den slutsats som alla som var insatta i ärendet på den tiden (vilket inte jag var) hade gjort, att kommunen hade agerat helt annorlunda om det hade varit Bo Carlsson som hade fått köpa fastigheterna.

Magnus Larsson ville ha ett möte. Och det fick han faktiskt.

Den 16 november (2005) träffade Magnus Larsson kommunens representanter. Det var kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars Blomgren (FP) och ytterligare fem tjänstemän, varav en av dem var den högste chefen av dem alla – kommunchef Guy Mahlviker.

Ljunggren redogjorde, enligt de minnesanteckningar som kommunsekreteraren förde under mötet, för bakgrund, inkomna samtal och skrivelser samt en del “formalia”. Han angav skälen till sitt intresse av förköp:

  • “säkerställa det rörliga friluftslivet”
  • “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”
  • “kulturbyggnad”

Ljunggren redovisade även kommunens investeringar under åren i området. Men inte hade väl kommunen investerat på privat mark?

Magnus Larsson började tydligen enligt minnesanteckningarna med att påpeka Bo Carlssons misstänkta roll i hanteringen och att Carlsson var jävig. Sedan berättade han om sin roll som:

“jord- och skogsbruksbonde med spannmålsodling”

Och att han i den rollen hade behov av mark för att utveckla verksamheten. Larsson framhöll att han:

“vill vara samarbetsvillig och hitta en bra lösning”

Magnus Larsson lämnade en redogörelse, som det uttrycktes i minnesanteckningarna, vad gäller de fastigheter som är föremål för prövning för kommunalt förköp (jag redovisar inte samtliga punkter, bara de viktigaste):

  • “positiv till att upplåta området för allmänheten och säkerställa tillträde”
  • “villig arrendera ut mark till kommunen till självkostnadspris för att säkerställa parkeringsplats till allmänheten”
  • “positiv till att bidra ekonomiskt till parkeringsplats”
  • “påtalade behovet av allmän toalett – inget som skall bekostas med privata medel”
  • “kan tänka sig “släppa till”/arrendera ut skogsmark och/eller dika ut vid stranden för att skapa ytterligare plats för parkering”
  • “villig ordna grusad väg för angränsande sommarstugeägare för att ge dessa tillträde till området”
  • “kan tänka sig avstyckning”
  • “kan tänka sig att sälja mark för att möjliggöra utvidgning av Sikhalls Camping”
  • “vill sätta upp ljus och lampor vid båtplatsen för att i möjlig utsträckning säkra båtar med tillbehör och parkerade bilar. Se till att området är snyggt.”

Jag kan väl tycka att Larsson var tämligen tillmötesgående. Det ska ju inte heller förglömmas att det faktiskt var hans privata mark som det var fråga om, mark som han rättmätigt hade förvärvat. Sedan var Magnus Larsson självklart helt medveten om att det fanns strandskydd och allemansrätt. Och han hade inga planer på att bryta mot de lagar som reglerade detta. Tvärtom. (Det har han väl också bevisat under alla dessa år…?)

Det diskuterades också andra frågor och i flera frågor verkade parterna ha olika syn. Det var dock det första mötet och det vore väl konstigt om man kom överens om allt på direkten. Dessutom satt Magnus Larsson i en speciell och synnerligen utsatt sits. Han hade ju Ljunggrens, och sannolikt kommunens, vilja att förköpa hans mark hängande över sig – en expropriering…

På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 17 november 2005, dagen efter mötet med Magnus Larsson, behandlades förköpsärendet. Det hade fortfarande inte gjorts någon utredning, det fanns ingen information från tjänstemännen i förvaltningen – i nämndens beslut hänvisades enbart till den kortfattade och knapphändiga skrivelse som fastighetsenheten hade upprättat den 2 november. (Se “Historien om Magnus Larsson (3)”.) Samhällsbyggnadsnämnden hade inte ens fått någon information om de eventuella kostnaderna av ett kommunalt övertagande. (Och minnesanteckningarna från mötet med Magnus Larsson dagen innan torde inte ha varit färdigställda. De nämns i varje fall inte i protokollet.)

Det är faktiskt anmärkningsvärt hur tunt underlaget var för ett sådant här avgörande beslut för en enskild kommuninvånare. Det gjorde det inte bättre att detta var mer regel än undantag på denna tid då Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) styrde Vänersborg ihop. Det var inte lång tid kvar till arena- och Toppfrysskandalerna…

Samhällsbyggnadsnämnden beslutade att föreslå kommunstyrelsen och kommunfullmäktige att:

“kommunen utövar förköpsrätten avseende Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Bo Carlsson (C) var ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. Han anmälde jäv och deltog inte i nämndens överläggningar och beslut. Bo Carlsson anmälde alltid jäv från och med nu när förköpsärendet behandlades. Det är väl nästan så att man misstänker att någon påpekade jävsituationen för Carlsson – och i så fall var det nog inte Lars-Göran Ljunggren. Han tillät ju Bo Carlsson att delta i KSAU:s beslut den 9 november… Eller hade Ljunggren kommit på andra tankar efter mötet med Magnus Larsson…? För övrigt vet alla, partikamrater och andra politiker, precis vad den jävige vill i sådana här situationer…

Det fanns en motivering till beslutet. Det lydde:

“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”

Beslutet ger upphov till flera funderingar.

Varför var det viktigt för kommunen att äga marken just i Sikhall? Kommunen ägde ju inte marken i alla andra strandområden i kommunen. Varför visade inte kommunen intresse av att förköpa området innan Svensk Fastighetsförmedling gick ut på marknaden med försäljningen? Mäklaren hade ju förhört sig om detta vid två tillfällen. (Uppgiften finns dock inte dokumenterad.) Hur kunde området fungera så bra för allmänheten och båtlivet mm innan Magnus Larsson köpte fastigheterna? Området var ju privatägt redan då. Vad var anledningen till att kommunen misstrodde Larssons avsikter med området? De kände ju inte honom. Varför undersökte inte kommunen andra möjligheter och lösningar att tillgodose allmänhetens krav och intressen än ett kommunalt ägande? Det fanns ju andra, och billigare, lösningar, t ex servitut eller detaljplan.

Och kanske den viktigaste funderingen, återigen:

Om samhällsbyggnadsnämndens ordförande och tillika Ljunggrens regeringskollega, kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Bo Carlsson (C), hade fått köpa fastigheterna i Sikhall, hade då samhällsbyggnadsnämnden beslutat att föreslå att kommunen skulle utöva förköpsrätten…?

Det finns en intressant detalj i samhällsbyggnadsnämndens beslut…

Beslutet gällde:

“…Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4…”

Det saknas en fastighet, den lilla fastigheten Sikhall 1:23 – dvs säga fastigheten med sommarstugan…

Var det en medveten smäll på Ljunggrens fingrar, som hade föreslagit förköp av sommarstugan också, eller var det en miss i beslutsfattandet? Eller hade kanske Ljunggren, efter mötet med Magnus Larsson, insett sitt “misstag” och meddelat samhällsbyggnadsnämnden att stryka denna fastighet. Han kanske hade kommit till insikt om att det aldrig skulle gå att motivera ett kommunalt förköp av en sommarstuga…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium om inget annat anges.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (3)

7 september, 2021 2 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (2)”.

Den 17 oktober 2005 skrev Svensk Fastighetsförmedling till Vänersborgs kommun:

“I enlighet med bestämmelserna i 7 §, andra stycket, förköpslagen, anmäles härmed att fastigheten Vänersborg Sikhall 1 :4, Sikhall 1 :6 och Sörbo 1 :4 i Gestad församling med … har försålts/förvärvats enligt bifogat köpekontrakt, daterat 2005-10-17.”

Magnus Larsson hade efter budgivning köpt fastigheterna i Sikhall. Han hade lagt det högsta budet. I köpet ingick också Sikhall 1:23, ett litet markområde med en sommarstuga. Sommarstugan låg som en ”ö” i Sikhall 1:4 och man var tvungen att åka igenom denna fastighet, och Sikhall 1:6, för att komma ut och in till stugan från landsvägen. Köpet av Sikhall 1:23 genomfördes samtidigt med de andra, men det upprättades separata kontrakt och handlingar för detta köp.

Köpekontrakten hade skrivits på den 17 oktober 2005 och omedelbart efter parternas underskrifter anmälde Svensk Fastighetsförmedling fastighetsaffärerna till kommunen. Det var lag på det, det var en så kallad förköpsanmälan. (Det var obligatoriskt när fastigheternas areal överskred 3.000 kvadratmeter.) Jag förmodar att mäklaren antog att det var en formsak. Hen hade ju hört sig för till kommunen innan fastigheterna bjöds ut till försäljning, och då var inte kommunen intresserad. Som advokatfirman Kjällgren senare skrev till Länsrätten (19 januari 2006):

“Fastighetsmäklaren hade dessförinnan genom två muntliga kontakter med företrädare för kommunen förvissat sig om att något intresse för förköp inte förelåg.”

Efter att Magnus Larsson hade köpt fastigheterna ändrade kommunen sig…

Jag har inte fått reda på hur gången riktigt var när brevet från Svensk Fastighetsförmedling ankom till kommunen. Det torde inte heller vara särskilt viktigt. Den 2 november (2005) hade i varje fall Fastighetsenheten, som lyder under samhällsbyggnadsnämnden, där Bo Carlsson var ordförande, tittat på brevet. Så antagligen var det där som brevet från mäklaren hamnade från början.

Det är inte orimligt att anta att Bo Carlsson (C) nu fick reda vem som hade köpt de fastigheter i Sikhall som han själv hade varit med och bjudit på. Såvida han inte visste det redan innan…

Fastighetsenheten upprättade en skrivelse där köpet av fastigheterna redovisades, vad som utmärkte fastigheterna, t ex att Sikhalls magasin låg på den ena fastigheten och att en del av infarten till Sikhallsbadet låg på den andra, samt en beskrivning av vad förköpslagen stadgade om kommuners förköpsrätt. Här pekade Fastighetsenheten på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:

“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

Det fanns inget förslag i skrivelsen om hur kommunen skulle agera, utan Fastighetsenheten beskrev ärendet sakligt och korrekt. Men det är klart, genom att enbart lyfta fram just de här två skälen till en kommuns förköpsrätt så kunde man väl redan ana vartåt “det lutade”…

Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).

Jag förstår inte varför skrivelsen lämnades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S). Fastighetsenheten ligger ju under samhällsbyggnadsnämnden och det naturliga torde rimligen vara att skrivelsen hade hittat vägen dit istället. Det är nästan så att man anar att rutinerna var annorlunda just denna gång…

När ordförande Ljunggren får skrivelsen från fastighetsenheten i sin hand den 2 november började det snabbt hända saker. Senare samma dag(!) formulerade nämligen ordförande Ljunggren (S) en skrivelse till kommunstyrelsen. Och brådskan var anmärkningsvärd. Kommunen hade 3 månader på sig att förköpa fastigheterna. Med så lång tid så skulle man väl kunna tänka sig att Ljunggren eller kommunen skulle initiera eller invänta åtminstone en liten utredning om t ex för- och nackdelar med ett köp. Det borde i varje fall ha varit ett minimum, kan man tycka, att ha undersökt vad förköpet skulle innebära för skattebetalarna och kommunens ekonomi…

Ljunggren skrev till kommunstyrelsen:

“Ovan redovisade ärenden överlämnas till kommunstyrelsen med förslag att föreslå kommunfullmäktige att fatta beslut om förköp.”

Ljunggren (S) redovisade inga skäl, men han hänvisade till skrivelsen från Fastighetsenheten:

“Fastighetsenheten har i skrivelse 2005-11-02 redovisat ärendena samt vad som sägs i förköpslagen (1967:868) om kommuns förköpsrätt.”

Antagligen menade Ljunggren med denna hänvisning att marken var nödvändig för kommunen att förköpa på grund av att den var väsentlig för “idrott eller friluftsliv” och att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk synpunkt”. Fast det måste redan då ha varit svårt att inse detta, särskilt för sommarstugan på fastigheten Sikhall 1:23 (se karta ovan). Hur kunde den vara väsentlig för friluftslivet? …såvida det inte var tänkt för någon politikers friluftsliv…

Det som skulle kunna tala för att det låg något motiv som hänförde sig till “idrott eller friluftsliv” bakom Ljunggrens snabba agerande var att det redan den 9 augusti 2005 inkom en skrivelse till kommunen från Vänersborgs Segelsällskap (VSS), Sikhall Brattens samfällighetsförening, Sikhalls Trollingklubb och Stiftelsen Sikhalls magasin.

De fyra föreningarna beskrev i skrivelsen området som låg ute till försäljning och framhöll dess betydelse för den omgivande bygden och det rörliga friluftslivet. De betonade sina egna verksamheter, vilket naturligtvis inte behövde vara fel. De nämnde bland annat vikten av sjösättningsrampen, stenpiren, parkeringarna, uppställningsplatserna för segeljollar och Sikhalls magasin för allmänheten, och de själva, och att de fick vara kvar även efter försäljningen. De menade också att dessa var viktiga även för turister och andra besökare. De såg Sikhall som ett område som kommunen borde utveckla. Föreningarna befarade att:

“tillgängligheten till området … kan komma att inskränkas.”

Föreningarna avslutade skrivelsen med att “hemställa” att kommunen:

“ska agera för att säkerställa allmänhetens tillträde till området”

Det ska noteras att inga av föreningarna då visste vem som skulle vinna budgivningen. Jag tror inte ens att det var offentligt vilka budgivarna var. Magnus Larsson fick t ex inte reda på vilka han bjöd emot förrän han skrev på köpeavtalet.

Vänersborgs Segelsällskap kom för övrigt att senare spela en något tvivelaktig roll i denna affär.

Det var som jag ser det oerhört märkligt att kommunstyrelsens ordförande redan i detta tidiga skede, den 2 november, kände till en förhållandevis liten fastighetsaffär i en ganska bortglömd del av kommunen där en okänd skogs- och jordbrukare figurerade. Jag tror inte att det berodde på att Ljunggren hade läst brevet från de fyra föreningarna i Sikhall. Det hänvisades inte till brevet någonstans. Ljunggren hänvisade bara till Fastighetsenhetens yttrande, inte specifikt till t ex sjösättningsramp, stenpir eller något annat skäl som de fyra föreningarna hade fört fram.

Så jag kan inte låta bli att undra – hur kunde Ljunggren veta något om denna fastighetsaffär, och varför var han intresserad? Och den avgörande frågan torde vara – hur kunde kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) med bara några timmars betänketid formulera en skrivelse till kommunstyrelsen där han uppmanade till förköp av fyra fastigheter, varav en sommarstuga, i Sikhall?

Kunde det bero på att den ledande centerpartistiske politikern, som hade lagt bud på fastigheterna, råkade vara Ljunggrens ”regeringskollega” och 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen, Bo Carlsson (C)? Det kan ju naturligtvis vara ett sammanträffande, en sådan där ödets nyck som faktiskt händer ibland.

Fast… Om man tänker så här – om Bo Carlsson hade fått köpa fastigheterna, hade Ljunggren då yrkat på att kommunen skulle ha utnyttjat sin förköpsrätt…?

Knappast…

Uteslutet…

Och då kan det vara Bo Carlsson (C) som hela tiden hade informerat Lars-Göran Ljunggren (S) om vad som hände i Sikhall och hur kommunen skulle hantera frågan…

Och redan nu började en förtalskampanj mot Magnus Larsson…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.

…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (2)

6 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (1)”.

Magnus Larsson har levt hela sitt liv i trakterna kring Gestad och Sikhall. Han är uppvuxen här och här vill han leva och verka. Sikhall och Gestad är Larssons plats på jorden. Han är en bygdens son i ordets rätta bemärkelse. Många skulle kanske hävda att Magnus till och med är Sikhall.

Larsson har arbetat hårt i hela sitt liv. Han har haft framgångar och han har haft motgångar. Hans huvudsakliga sysselsättning har hela tiden handlat om jord och skog. Han är, som han själv säger, en enkel jord- och skogsbrukare. Magnus har också haft ett stort intresse för sjön. Många har sett honom åka vattenskidor i Sikhallsviken och många är de i bygden som han har lärt upp. På äldre dagar har sjöintresset mer övergått till att lugnt och stilla sitta i en båt. Tja, lugnt och stilla kanske inte var rätt uttryck…

Larssons företagande har genom åren expanderat. De pengar han har tjänat har investerats i mer mark och fler fastigheter. Och det inte enbart på grund av budgivning. När man köper och övertar fastigheter, som familjer och släkter har brukat i generationer i sådana här områden, så är förtroende en minst lika viktig fråga som pengar. Magnus mål blev tidigt att utveckla sin hembygd, sitt Sikhall.

År 2005 bjöds fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23 ut till försäljning. (Se streckade områden på kartan nedan.) Det här var några fastigheter i så att säga centrum eller kärnan av Sikhall. Dessa fastigheter hade Magnus Larsson tittat på länge, dom ville han definitivt ha. Det var vad han hade drömt om och kämpat för i alla år. De var nödvändiga förutsättningar för att förverkliga drömmen om att kunna utveckla och göra Sikhall mer attraktivt. Fastigheterna var även viktiga i hans näringsverksamhet. De behövdes för att bredda basen för hans jord- och skogsbruk.

Innan försäljningen av fastigheterna hade mäklaren vid två tillfällen tillfrågat kommunen om den hade intresse av att förköpa fastigheterna. Mäklaren Svensk Fastighetsförmedling hade båda gångerna fått svaret att så inte var fallet. Svaren var dock inte skriftliga, det fanns ingen anledning. Det var kanske synd, men logiken säger att det vore en “dålig” mäklare om den inte hade gjort så. Det torde ligga i mäklarens intresse att förvissa sig om att de fastigheter som såldes verkligen fick behållas av köparen… Dessutom var mäklaren skyldig att anmäla avyttring och förvärv till kommunen när affären väl var gjord.

Magnus Larsson lade bud på fastigheterna. Det gjorde också flera andra, vilka visste inte Larsson då. Det fanns inga budgivningslistor på den tiden.

Budgivningen gick till som det brukar. Det var inga konstigheter. Spekulanterna lade sina bud och fick sedan möjlighet att höja buden när de fick höra om motbuden. Tills alla utom en av spekulanterna så att säga hade “hoppat av”.

Magnus Larsson vann budgivningen. Han lämnade det högsta budet.

Magnus Larsson stod som ny ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23.

Då började problemen för Magnus Larsson…

Det ska tilläggas att före detta fastighetsförvärv var Magnus Larsson en vanlig hårt arbetande dalslänning som tillbringade sina dagar i en skogsmaskin, grävmaskin eller skördetröska. Han hade inte haft något otalt med kommunen. Och kommunen hade inte haft något otalt med honom.

Det visade sig mycket snabbt att kommunen hade intresse av Larssons förvärv. Själv kunde han inte riktigt förstå varför, kommunen hade ju aldrig visat något större intresse av vad som utspelade sig i de dalsländska delarna av kommunen. Kommunen hade ju inte heller visat någon direkt vilja eller intresse av att utveckla bygden.

Magnus började ana oråd. Då fick han se den så kallade mäklarlistan.

Magnus Larsson kände igen flera namn på listan. Men det var framför allt ett namn som fångade hans intresse lite extra. Det visade sig att Bo Carlsson stod på listan. Bo Carlsson hade varit en av spekulanterna.

Den centerpartistiske politikern Bo Carlsson var vid denna tid 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen och dessutom ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. 

Det spred sig en märkligt unken doft kring Sikhall.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.

…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (1)

5 september, 2021 3 kommentarer

Den första gång jag såg Magnus Larsson, det var en vårdag 2013. Det var egentligen alldeles för sent. Magnus Larsson var nämligen redan då ökänd i Vänersborgs kommunhus. Han hade hunnit med att utkämpa många strider med kommunen – men han hade i och för sig många kvar. Och det visste han. För det mesta hade Larsson fått stå ensam på slagfältet, även om han hela tiden hade majoriteten av lokalbefolkningen i Sikhall på sin sida.

Magnus Larsson hade stundtals varit en omtalad person i media. TV hade varit i Sikhall, tidningar likaså. De hade skildrat den ”lille mannens” kamp mot den mäktiga kommunala byråkratin… Larsson hade nämligen hamnat i skottgluggen redan 2005 när han förvärvade fyra fastigheter i Sikhall. Det var då diskussioner och mygel bland politiker och tjänstemän hade tagit fart i kommunens olika korridorer och sammanträdesrum. Och den politiska processen hade slutat med att kommunfullmäktige beslutade om att förköpa de fastigheter som Magnus Larsson hade köpt i området.

Kommunens beslut om förköp av Larssons fastigheter var egentligen inget annat än en expropriering. Larsson ville nämligen inte sälja eller på annat sätt avhända sig sina fastigheter som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Fullmäktiges beslut var därför både tufft, kränkande och ganska unikt, det riktade sig mot en enskild person och näringsidkare. Vägen mot beslutet hade dessutom föregåtts av jävsituationer och kantats av en omfattande ryktesspridning. Det senare hade jag själv varit vittne till flera gånger. Och det var få som egentligen hade ifrågasatt smutskastningen – eller kommunens förköpsplaner.

Magnus Larsson var emellertid inte den som gav sig utan kamp. Särskilt inte när han blev orättvist behandlad. Han hade protesterat vilt under förköpsprocessen. Larsson skrev till kommunen, JO, Länsrätten och han anlitade jurister för att biträda honom i sin kamp mot kommunen. Larsson ville ha kvar sina fastigheter och han reagerade självklart även på förtalskampanjen.

Min partivän James Bucci (V) påverkades av Larssons skrivelser och kanske också av förtalskampanjen. Men inte riktigt på det sätt som ryktesspridarna hade hoppats på. Bucci blev intresserad, och nyfiken som han var ville han träffa Magnus Larsson i egen hög person och tala med honom på “brottsplatsen” i Sikhall. Bucci hade i början av april 2006 börjat ana att det var både en och två, eller flera, hundar begravda i Sikhallsärendet. Då började också några av oss i Vänsterpartiet få en annan uppfattning om vad som hade hänt i Sikhall och våra ögon började öppnas för det drev som hade startats i kommunen.

Så när James Bucci flera år senare tog med mig ut till Sikhall, till den plats som Larsson hade döpt till Politikerhyllan, så visste jag lite vad denne man hade gjort och vad han hade utsatts för. Mina förväntningar var tämligen stora, vem var denne Magnus Larsson egentligen? Och hur orkade han utmana och kämpa mot en överlägsen fiende? I alla dessa år…

Så här i efterhand funderar jag på varför jag inte reagerade starkare och framförallt tidigare på det som kommunen utsatte Magnus Larsson för. Kanske berodde det på att min partikamrat Bucci så att säga bevakade fallet, eller var det andra kommunala affärer som tilldrog sig mitt intresse, typ arenaskandalen? Jag vet fortfarande inte.

Den första gången jag pratade med Magnus Larsson var alltså i James Buccis sällskap 2013. Besöket i Sikhall gav upphov till en blogg, och jag är tämligen säker på att det var den allra första som jag skrev om Larsson – se “Sikhall – en pärla vid Vänern”. Den följdes några dagar senare av ännu en blogg – se “Sikhall 1:6”. Bloggarna hade naturligtvis inspirerats av mötet med Magnus. Det var bra bloggar, som gav ett ganska stort eko. Särskilt hos folk i bygden, för att inte tala om reaktionen hos några centerpartister…

Det har blivit en hel del bloggar under senare år… Jag har t ex nu senast redogjort för turerna kring upprättandet av en detaljplan för Sikhallsviken. (Se ”DP Sikhall (9): Framtiden”.)

Med de följande bloggarna vill jag visa hur Vänersborgs kommun har behandlat Magnus Larsson i Sikhall. Det är en viktig läsning om hur maktens politiker gaddade sig samman med den kommunala byråkratin när dess intressen utmanades av en enskild invånare. Det är också en historia om jäv och intriger. Och förföljelser av sällan skådad art – som aldrig har genomlysts, lyfts upp eller uppmärksammats. Och de som stod bakom alla intriger och allt mygel fortsatte att verka i kommunen. Det utkrävdes aldrig något ansvar. Ingen var intresserad av att rentvå Magnus Larsson…

Bloggarna blir ett försökt att ge en rättvis bild av Magnus Larsson i Sikhall och hans kamp mot Vänersborgs kommun. Förhoppningsvis kan det ge dagens politiker och tjänstemän i kommunhuset en annan bild av honom, en annan förståelse och därmed förhoppningsvis också ett annat bemötande.

Hela historien började samma dag som Magnus Larsson köpte sin drömfastighet Sikhall 2005…

Fortsättning följer – se ”Historien om Magnus Larsson (2)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Bygglov och ställplatser

15 augusti, 2021 2 kommentarer

När man skriver bloggar om ett ämne, som nu senast om detaljplanen i Sikhall, så stöter man ofta på information som liksom hamnar lite utanför ämnet. Ett sådant ”sidospår” handlade t ex om kommunens försök att förköpa hela Magnus Larssons fastighet i Sikhall. Det utspelade sig ganska snart efter Larssons förvärv 2005. Det tänkte jag återkomma till när tiden medger. Ett annat sidospår var att Magnus Larsson nekades att upprätta ställplatser för husbilar på sin mark tidigare i år. Detta tänkte jag ta upp i denna blogg

Sikhall lockar många turister, särskilt en varm sommar som den i år. Turister kommer från när och fjärran och det blir allt vanligare att de kommer med och i husbilar. Och många vill gärna övernatta. Men det är inte helt enkelt alla gånger…

Vi hörde förra året om konflikten i ”stan” där en privat företagare lade ner sin verksamhet med avgiftsbelagda ställplatser när hen konkurrerades ut av kommunens gratisplatser på Sanden. (Se “Hotas av konkurs – efter kommunens nya gratisparkering”.)

Det finns inte särskilt många ställplatser i Vänersborgs kommun. Enligt sajten husbil.se, som har ambitionen att samtliga landets ställplatser ska finnas med i deras “register”, och hemsida, finns det (klicka här) bara ställplatser på Ursand, Café Gula Huset i Brålanda, Onsjö Golfklubb och Vänersborgs Gästhamn och Marina. Det sistnämnda stället, marinan, trodde jag hade stängt ner verksamheten för gott, men har tydligen öppnat för husbilar igen. I varje fall enligt marinans hemsida. (Se “Vänersborgs ställplats för husbilar”.) Sandens ställplats står inte med på hemsidan. Men där kan husbilar fortfarande parkera gratis på kommunal mark.

I Sikhall finns det inga ställplatser för husbilar. Det funderade Magnus Larsson på att avhjälpa. Larsson äger ju en del mark i området. På platsen där han tänkte sig ställplatserna behövde inget åtgärdas. Det var bara för husbilarna att parkera. Larsson hade också strandskyddsdispens och tillstånd för vattenverksamhet på området.

Magnus Larsson frågade därför kommunens tf förvaltningschef på byggnadsförvaltningen om han fick använda området på sin fastighet till ställplatser. Typ ett tiotal ställplatser tills detaljplanen var färdig. Det fick han inte. Enligt Magnus Larsson fick han också beskedet att kommunen skulle polisanmäla honom om den såg några husbilar på ”parkeringen”…

Och förvaltningschefen hade helt rätt. Det krävs nämligen bygglov för att anlägga ställplatser. Eller rättare sagt, det krävs bygglov för parkeringar. Ställplatser för husbilar kan jämställas med en bygglovspliktig parkering. Det behövs bygglov även om ingen fysisk förändring av marken behöver göras och det krävs bygglov både inom och utanför detaljplanelagt område. (Om vi pratar om mer omfattande verksamhet, med fler ställplatser mm, så kan ett sådant område definieras som en camping. En camping behöver i regel också bygglov.)

Så förvaltningschefen hade självklart rätt. Som sagt. Magnus Larsson behövde bygglov. Trots strandskyddsdispens mm. Det var egentligen bara ett problem. Kommunens parkeringar hade inte heller några bygglov…

På Sanden i Vänersborg finns det t ex inget bygglov för den parkering, där husbilarna får stå. För ställplatserna alltså. Ändå finns det gratis ställplatser där. Men, skriver kommunens plan- och bygglovschef:

“… den parkeringen har funnits länge (parkeringen finns med i ett foto från 1993 som finns i planbeskrivningen) så den är äldre än 10 år i alla fall.”

Det är intressant. Får man rätt fast man gör fel – bara det går tillräckligt lång tid? En intressant historisk och filosofisk fråga.

I det här sammanhanget har det dock mindre relevans. i varje fall med detta tidsspann. Det har krävts bygglov för parkeringsplatser sedan 1987, då Plan- och bygglagen beslutades av Sveriges riksdag.

Har det funnits en parkering på Sanden, där ställplatserna för husbilarna finns, i mer än 34 år? Jag tvivlar, men vågar inte säga något säkert. Kanske någon bloggläsare vet. På kommunen vet de inte.

Tf förvaltningschef skriver:

“De parkeringsplatser du nämner är ju inga nya utan har funnits länge. (Hur länge vet jag inte). Jag kan inte på rak arm svara på om kommunen såsom fastighetsägare gjort fel som inte sökt bygglov på dessa eller om dessa parkeringsplatser är så gamla att de är legala av det skälet.”

Som sagt, kanske någon bloggläsare kan hjälpa kommunen… Om det nu spelar någon roll. Det kanske inte är så viktigt om kommunen har gjort fel eller inte. Det viktiga kanske är att privata fastighetsägare följer lagen. Typ Magnus Larsson.

Det är väl inte bara undertecknad bloggare som har noterat att det väldigt ofta står husbilar på Sjövallen, den gamla grusplanen (fotboll och cirkus) på Skräcklan. Förra sommaren så hänvisade kommunen husbilarna dit om det var fullt på Sanden. (Se bild till höger.) Nu görs inte det längre. Jag tror knappast att kommunen hade bygglov för parkering på Sjövallen heller… Jag tvivlar faktiskt på att det överhuvudtaget är en parkering på fotbollsplanen… Men som sagt, det står husbilar där. Även idag söndag. Kanske polisanmäler kommunen sig själv…

Det finns kommunala parkeringsplatser i Sikhall också, både vid magasinet och badstranden. Bara ett stenkast från Magnus Larssons marker. Faktiskt ett väldigt kort stenkast. Men kommunen kanske har bygglov för parkeringsplatser i Sikhall?

Eller?

Nää. Kommunen har inga bygglov för de här parkeringarna heller. De finns dock med i flygbilder från 2006, vilket faktiskt, återigen, är tämligen ointressant eftersom det är före eller efter 1987 som gäller. Det är även osäkert om parkeringarna har strandskyddsdispens…

För fullständighetens skull. Det finns parkeringar i Vänersborgs kommun som har bygglov. Hur många det är vet jag inte, men parkeringen i kvarteret Haren 5 fick i varje fall bygglov den 29 maj förra året. Det finns rimligtvis fler parkeringsplatser med bygglov, men det kanske är något som borde undersökas. Fast man ska också komma ihåg att parkeringar som är till endast för de boende i en mindre fastighet, “ett eller två enbostadshus eller ett tvåbostadshus”, eller om parkeringsplatsen är placerad vid en gata eller väg inte behöver bygglov.

Men faktum kvarstår. Kommunen har två parkeringar alldeles bredvid Magnus Larssons fastighet i Sikhall. De saknar bygglov och kanske också strandskyddsdispens. Magnus Larsson har mark som husbilar kan parkera på, men han måste ha bygglov om de ska parkera där. Annars blir han polisanmäld av kommunen.

Det är något som inte stämmer…

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, Magnus Larsson, parkering, Sanden, Sikhall

DP Sikhall (9): Framtiden

12 augusti, 2021 7 kommentarer

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen ”DP Sikhall (8): Medveten fördröjning? (2/2)”.

Det har gått över 6 år sedan byggnadsnämnden den 19 maj 2015 beslutade att upprätta en ny detaljplan för området kring Sikhallsviken. Och detaljplanen är fortfarande inte klar…

Detaljplanen har försenats av flera orsaker. Jag har redogjort för dem tämligen noggrant. Det har varit flera intressenter inblandade, det har varit (och är fortfarande) krav på utredningar och inventeringar, de inblandade är inte överens och inte minst verkar det finnas politiska krafter i bakgrunden som medvetet har försökt försena, eller kanske till och med omöjliggöra, upprättandet av en detaljplan.

En följd av att det inte har upprättats någon detaljplan är bland annat att Magnus Larsson fick ett negativt förhandsbesked i Sikhall den 19 januari 2021 av byggnadsnämnden. Nämnden skriver att den inte kan tänka sig att ge några fler bygglov förrän det finns en detaljplan med “en mer omfattande helhetssyn”. Och det måste ske genom:

“en demokratisk planeringsprocess.”

Jag undrar varför ordet “demokratisk” användes i sammanhanget. Anser inte byggnadsnämnd och -förvaltning att kommunen brukar arbeta demokratiskt? Hur som helst, beslutet, och motiveringen, innebar i varje fall att byggnadsnämnden har lagt en blöt filt över allt byggande av bostäder i Sikhall. Den har helt enkelt stoppat nybyggnation. I varje fall för Magnus Larsson. Det sägs dock att markägare i området, som inte tillhör de som bekostar detaljplanen, har beviljats förhandsbesked… Byggnadsnämndens negativa förhandsbesked kostade för övrigt Magnus Larsson 5.960 kr.

Det är intressant att mot bakgrund av detta negativa besked läsa minnesanteckningar från möten i februari och mars 2015. mellan Magnus Larsson och kommunen. På februarimötet (2015) förde den nuvarande tillförordnade förvaltningschefen för miljö- och byggnadsförvaltningen Eddie Sandin anteckningar och i mars var det den dåvarande förvaltningschefen Sophia Vikström vid tangenterna. Kommunen skulle dra VA i Sikhall och var tvungen att dra ledningarna över Magnus Larssons mark. Kommunen var därför mycket angelägen att komma överens med Larsson… En stor del av diskussionerna på mötena handlade om Magnus Larssons möjligheter att bygga i Sikhall.

Det står ganska klart att kommunen förespeglade Larsson att han skulle få bygga, att han skulle få förhandsbesked och bygglov på mark utanför strandskydd. Med på minst ett av mötena var kommundirektör Ove Thörnqvist, VA-chef Daniel Larsson, miljöchef Peter Almqvist och Sophia Vikström, förvaltningschef. Det var tunga namn.

Och det blev också så. Magnus Larsson fick tre förhandsbesked 2015, 2017 respektive 2019. Men 2021 sa alltså byggnadsnämnden stopp… Var det ett brott mot kommunens överenskommelse med Magnus Larsson vi fick se? Utifrån minnesanteckningarna från 2015 så är det ganska lätt att dra den slutsatsen…

I tisdags denna vecka ringde två personer och ville köpa tomter. Vad skulle Magnus Larsson svara? “Jag vill bygga, men får inte för kommunen. Om 7 år kanske…” Typ…

Magnus Larsson skrev själv i en kommentar till en av bloggarna (se här):

“…den här knappt halvfärdiga detaljplanen är vad två planarkitekter har klarat av på snart 7 år till en kostnad på nästan 1,5 miljon. Vad tror vi om 7 år? Ytterligare 3 miljoner förbrukade och en plan som är klar till 70 procent?
Några miljoner till och ytterligare 7 år, totalt 21 år – då kanske detaljplanen är klar och det går att söka vattenverksamhet vilket tar några år. Sen ska det överklagas i några år. Och sen är det dax att söka bygglov, som tar några år. Och så tar det ytterligare några år när byggloven överklagas.
Men sen, när jag är pigg glad och 107 år – då kan jag börja bygga!”

Med tanke på allt som kommunen har utsatt Magnus Larsson för genom åren (se t ex “Sikhall 1:6” [2013] och “Magnus Larsson i Sikhall: ”Det är oförskämt!” [2014]”) är det inte så svårt att konspirationstankar föds, och frodas. (Se också min förra blogg.) Frågor dyker upp som – har kommunen satt igång processen med detaljplanen för Sikhallsviken enbart för att sätta käppar i hjulen för Magnus Larsson? vill någon köra Magnus Larssons ekonomi i botten? vem eller vilka i kommunen kan det i så fall vara som drar i trådarna…?

Rent sakligt, utifrån själva detaljplanens innehåll och utseende, finns det framför allt två stora konfliktområden kvar mellan kommunen/byggnadsnämnden och fastighetsägarna. Det handlar om det mindre skogsområdet kring Svartebäcks utlopp väster om badplatsen och om småbåtshamnen.

Kommunens förslag till detaljplan har fortfarande samma utseende som tidigare. Det finns ännu ingen reviderad plankarta, trots att det var länge sedan det var samråd. (Det är kanske inte helt lätt att tyda plankartan nedan, men du kan ladda ner den här (Plankarta) – då får du bättre koll. Den finns också på kommunens hemsida – klicka här.)

Plan- och bygglovschefen skrev den 26 juli och förklarade orsaken till att det inte finns någon reviderad version av förslaget:

“En naturvärdesinventering genomfördes 2019 och en häckfågelinventering pågår. Dessa visar på vilka olika naturvärden som finns och vilken hänsyn som måste tas till dem. Nästa steg är att genomföra bl.a. arkeologisk utredning, geoteknisk undersökning, dagvattenutredning. Därefter kan ett nytt planförslag tas fram som kan ställas ut för granskning.”

Byggnadsförvaltningen väntar således på fler utredningar. Som Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna förväntas betala…

Den första oenigheten mellan byggnadsnämnden/-förvaltningen och markägarna/exploatörerna gäller alltså skogsområdet väster om stranden. Kommunen vill behålla skogsområdet i stort sett intakt, med eventuellt några åtgärder som ska ge platsen ett mer städat intryck och möjligtvis gångstigar runt och genom skogen. Fastighetsägarna ser däremot “naturmarken” som ett problem. Den hindrar utveckling menar de och vill istället göra en park av området och förlänga sandstranden.

En tjänsteperson på byggnadsförvaltningen förklarar kommunens syn:

“Förvaltningens utgångspunkt har hela tiden varit att det finns naturvärden där som vi har ansvar att bevaka. Det fick visst stöd i den naturvärdesinventering som genomförts.”

Fastighetsägarna anser att området är en så viktig pusselbit i deras planer så att de nyligen har ställt ett ultimatum till kommunen. De vill att området ska ritas ut som på kartan till vänster.

I förslaget är även campingområdet betydligt utvidgat. Fastighetsägarna vill också se en åretruntöppen lanthandel och kanske en dansbana etc i området.

Notera att fastighetsägarna har gjort två rutor – “ja” och “nej” – längst ner på planförslaget..

De här rutorna finns med på det andra tvisteområdet också, småbåtshamnen. Kommunen gick ut med följande förslag i samrådet . se karta nedan till höger:

Byggnadsnämnden var positiv till en utvidgning av småbåtshamnen. I förslaget fanns det inritat nya bryggor, förrådsbyggnader och parkeringsplatser. Fastighetsägarna vill emellertid se en betydligt mer utvecklad småbåtshamn. De vill se att detaljplanen får följande utseende – se karta nedan till vänster:

Det finns betydligt många fler båtplatser, sjöbodar, servicehus mm än i kommunens förslag. Det kan också noteras att gångbryggan inte finns med i förslaget.

Dessa två förslag från fastighetsägarna har reviderats jämfört med tidigare förslag och de skickades in till byggnadsförvaltningen i början på juli. (De kan laddas ner här, “Campingförslaget” och “Hamnförslaget”.)

Fastighetsägarna med Magnus Larsson i spetsen menar att det får vara “nog nu”. De anser att det har varit alldeles för många förseningar, meningslösa utredningar etc. Nu måste kommunen bestämma sig. Därför vill de att kommunen ska sätta ett kryss i någon av rutorna. Och blir det ett “Nej” på något ställe, så avbryter fastighetsägarna detaljplaneprocessen. Då kommer de att avsluta sitt arbete för fler båtplatser, sjöbodar, fina stränder, parkeringar, gång- och cykelbanor mm och även sina ansträngningar för att få till ett lyft runt Sikhalls kiosk och camping med åretruntöppen lanthandel och utökning av campingen.

Naturligtvis ska kommunen säga nej om den t ex anser att fastighetsägarnas förslag är helt oförenliga med lagarna kring strandskydd och andra lagar eller att konsekvenserna för natur- och djurliv blir oacceptabla. Kommunen ska dock vara medveten om vad den och vänersborgarna i så fall går miste om… Dels när det gäller att göra kommunen attraktiv i alla delar, som visionen av någon anledning fortfarande lyder, dvs även för invånarna i Frändefors, Brålanda och Gestadbygden. Och dels när det gäller den kraft, målmedvetenhet och entreprenörsanda som finns hos fastighetsägarna. För det kommer inte att kosta kommunen många kronor för att få till en ännu mer attraktiv kommun, och kommundel…

Vem det är på kommunen som bestämmer var kryssen ska placeras vet jag inte, men jag antar att det är politikerna i byggnadsnämnden efter förslag från byggnadsförvaltningen.

Ett nej skulle också bli en dyr affär, och erfarenhet, för fastighetsägarna. Det är de som har beställt detaljplanen och det är de som ska betala huvuddelen av den och de utredningar som är nödvändiga för arbetet. Kostnaden beräknas till ungefär 1,5 miljon. Och det är mycket pengar.

Fastighetsägarna/exploatörerna kan inte heller låta bli att fråga sig, om inte detaljplanen blir tillräckligt tillåtande – varför ska man då ha en detaljplan överhuvudtaget? Sedan kan man undra om det ska vara tillåtet att hålla på med en detaljplan i över 6 år (svenskt rekord?) – som leder till att enskilda måste punga ut med så mycket pengar…

Jag måste flika in att jag även har ett annat litet problem med att fastighetsägarna ska betala 80% av kostnaden för detaljplanen.

I den “Fördjupade översiktsplanen för Dalslandskusten”, som antogs 2011, föreslås det att nya detaljplaner ska utarbetas. Det står bland annat:

“Det är lämpligt att ändra gällande detaljplaner eller upprätta nya detaljplaner i övriga delar av området i takt med att va-utbyggnaden går vidare.”

Jag kan inte förstå annat än att det menas att kommunen då ska stå för kostnaderna. Det förstärks också när man läser kommunens “Blåplan”, som antogs av kommunfullmäktige den 22 april 2015:

”De områden som ska anslutas till kommunalt VA kommer som utgångspunkt att detaljplaneras innan VA byggs ut om det finns intresse från fastighetsägare.”

Har kommunen glömt sin “Blåplan” och sin “FÖP” när det gäller Sikhall?

Fastighetsägare har också uttalat sin känsla av att det finns “krafter” som vill utnyttja deras pengar för att få utredningar gjorde utan att kommunen behöver betala… Vissa utredningar verkar tämligen meningslösa anser de.  En arkeologisk utredning t ex är i senaste laget eftersom de fornminnen som kan ha funnits på åkermarken är bortplöjda för länge sedan, långt innan nuvarande ägare förvärvade marken. Och en geoteknisk utredning på marken vid hamnen? Som Länsstyrelsen vill.

På bilden till höger punktbelastas marken med 80 ton på 5 kvadratmeter, utan problem. En sjöbod väger max 3 ton fördelat på 20 kvadrat… En geoteknisk utredning, varför då…?

Även om byggnadsnämnden/kommunen och fastighetsägarna mot all förmodan skulle lyckas bli överens så finns fortfarande Miljö- och hälsoskyddsnämnden och Länsstyrelsen kvar i bakgrunden. De har krav på flera nya undersökningar och utredningar, t ex den ovan nämnda geotekniska utredningen. Och de har också nyckelpositionen i frågan om strandskydd… För mig tycks denna “motsättning” vara olöslig. Det är knappast möjligt att jämka ihop dessa åsikter med fastighetsägarnas.

De rutor som finns på fastighetsägarnas nya och slutliga planförslag visar att de inte håller med byggnadsförvaltningen. Tjänstepersonerna på byggnadsförvaltningen menar nämligen att bollen just nu ligger hos fastighetsägarna/exploatörerna. Plan- och bygglovschefen skrev:

“Vi för en dialog med fastighetsägarna om hur de vill gå vidare med planarbetet och vilka kompletterande utredningar som behöver göras. … Men eftersom utredningarna är kostsamma är det viktigt att fastighetsägarna funderar på hur de vill utveckla sin mark och vad som ser genomförbart ut.”

Nä, jag tror inte att man efter drygt 6 års arbete med detaljplanen i Sikhall kan hävda att bollen ligger hos fastighetsägarna.

När det gäller den politiska inblandningen i processen, som har skett helt bakom kulisserna, finns det en hel del att gräva i och få fram i ljuset. Det visar sig dock vara svårt. Men det är en stor fråga. Var och varannan politiker har sannolikt fått höra av någon kommuninvånare att det finns personer eller föreningar som har behandlats annorlunda och positivare än andra av kommunen. Det kan handla om byggnationer utan bygglov, byggen på strandskydd, båtplatser utan kostnad, felaktiga tomtplatsavgränsningar, anmälningar som göms undan i skrivbordslådor osv. Det är ofta svårt för utomstående att få reda på om sådant här stämmer eller om det bara är rykten. Men visst finns det fastighetsägare med andra fastigheter, till och med i Sikhallsområdet, som vid en första anblick tycks ha betydligt lättare att få gehör och ”förståelse” från kommunen än de fastighetsägare som denna serie bloggar handlar om…

Till sist kan jag inte heller låta bli att göra en mer allmän reflektion kring tjänstepersonernas betydelse i den politiska processen.

Tjänstepersonerna utreder alla ärenden innan de kommer till politikerna. Det gör de eftersom de har utbildat och specialiserat sig på ett visst område, de sitter inne med sakkunskapen. Det är de som tolkar regler, förordningar och lagar. Jag använder medvetet ordet tolkar, eftersom det skrivna ordet ska tillämpas på speciella och ofta unika situationer. Och det finns självklart inget facit för varje situation. Det måste till tolkningar och bedömningar, och det görs självklart utifrån personliga åsikter och ideologiska ställningstaganden. Det kan t ex vara så att just den handläggande tjänstepersonen på förvaltningen anser att alla skogar, var de än finns, ska vara kvar. Eller att allt djurliv ska ha första “tjing” på alla områden.

När tjänstepersonernas förslag kommer till politikerna, som ska besluta, så följer politikerna förslagen i åtminstone 9 av 10 fall. Det är min erfarenhet efter ganska många år i kommunpolitiken. Oftast faktiskt, tyvärr, tämligen okritiskt. Det är ju typ tjänstepersonerna som har kunskapen och jag som politiker, resonerar många politiker, har tillnärmelsevis inte en sådan kunskap, varken om sakfrågorna eller lagarna… Även om jag oftast inte låtsas om det…

Kontentan, den generella slutsatsen, som egentligen inte har något att göra med detta konkreta ärende, är att enskilda, ej valda tjänstepersoner har alldeles för stor makt i den kommunala organisationen. Men det kanske måste vara så, vad vet jag? Men det är inte bra. Rent hypotetiskt skulle en enda negativ tjänstemän någonstans i den kommunala organisationen eller på Länsstyrelsen kunna omintetgöra en utveckling i Sikhall som en majoritet av kommuninvånarna vill ha.

För det kommer nog inte att bli någon utveckling i Sikhall.

Och det är synd.

Fruktansvärt synd.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Magnus Larsson, Sikhall