Arkiv

Författararkiv

Inför KF 17/11

15 november, 2021 Lämna en kommentar

På onsdag sammanträder kommunfullmäktige.

I början av hösten så trodde jag att novembersammanträdet skulle bli det sista sammanträdet på distans med fullmäktige. Och det var nog de signaler som lite inofficiellt sändes ut från ordförande Annalena Levins (C) håll också. Men nu är jag inte lika säker. Pandemin har börjat ta fart igen och Levin kanske anser det vara bäst att avvakta ett tag till innan alla samlas fysiskt i en lokal. Vi får se. Själv får jag om allt går som planerat min tredje spruta lite senare nu i november. Det betyder att om ordförande Levin väljer att fullmäktige ska samlas fysiskt så är jag redo.

Så här ser onsdagens dagordning ut:


Som det ser ut på dagordningen lär det bli ett ganska kort, lugnt och händelsefattigt sammanträde. Men man vet aldrig, ibland har det “tänt till” när man minst anat det. Men mitt tips är ändå att det bara blir debatter i två eller tre ärenden.

Sammanträdet börjar lugnt. Revisorerna har granskat en delårsrapport och det ska ledamöterna bli informerade om. Revisorerna hittade nämligen inga konstigheter utan bedömer att:

“resultatet i delårsrapporten i allt väsentligt är förenligt med de mål fullmäktige beslutat om”

Det finns dock ett undantag, sjukfrånvaron bland kommunens anställda har inte minskat. Och det var väl ingen större överraskning i covidtider.

Efter 3,5 år är det äntligen dags för fullmäktige att godkänna:

“uppdragsredovisningen samt fastställer att kommunstyrelsen behandlar en prioriteringslista var fjärde år inför behandlingen av de regionala och nationella infrastrukturplanerna.”

Uppdraget är ett resultat av en motion från Dan Åberg (M). Jag har beskrivit den tämligen utförligt i bloggen “KS imorgon (27/10)”.

Nästa ärende kan föranleda en del diskussioner. Och det trots att alla partier har samma uppfattning.

I detaljplanen från 1992 finns det inritat en GC-väg genom den i stort sett sista skogsremsan som finns kvar på Korseberg, skogsdungen mellan Strandberidaren och Stapelorten. Det kom ett medborgarförslag som skulle medföra att detaljplanen måste göras om så att denna GC-väg togs bort. (Se “KS imorgon (27/10)”.)

Kommunstyrelsens förslag är att avslå medborgarförslaget. Förklaringen är att ingen vill att GC-vägen ska anläggas, precis som medborgarförslaget vill, men att det är för dyrt att ändra i detaljplanen. Fast det sägs liksom inte officiellt. (Se “KS (27/10): Inga större överraskningar (2/2)”.)

Medborgarförslagets yrkande är att:

“Vi föreslår att den delen av naturstigen inte skall byggas.”

Och eftersom alla partier uppenbarligen håller med om detta, så borde väl medborgarförslaget bifallas? Borde man inte kunna fatta ett sådant här beslut utan att ändra i detaljplanen? Typ att ett ärende om GC-väg i framtiden måste till fullmäktige för finansiering… Undrar jag…

I kommunstyrelsen röstade jag för att bifalla medborgarförslaget, vilket alltså enligt “partierna i kommunhuset” skulle innebära en ändring av detaljplanen. Det tänker jag stå fast vid även på onsdag. Skälen till mitt ställningstagande är att om GC-vägen finns kvar i detaljplanen så innebär det ju, som jag ser det, att någon, t ex en tjänsteperson, med ett enkelt beslut kan få för sig att starta bygget… Särskilt om det har blivit lite pengar över i samhällsbyggnadsnämndens budget. Eller varför inte en politiker i samhällsbyggnadsnämnden – om några år när veckans KF-sammanträde är glömt?

Nästa ärende, ärende 10 “Uppdrag – tillgängliggöra nämndernas handlingar på hemsidan”, torde också väcka debatt. Även detta ärende har jag beskrivit utförligt i bloggen “KS imorgon (27/10)”.

Lutz Rininsland (V) inkom 2019 med en motion till kommunfullmäktige, ”Öppenhet på den digitala anslagstavlan”. Rininsland yrkade att:

“kommunfullmäktige beslutar att nämndernas handlingar skall göras tillgängliga för allmänheten på den digitala anslagstavlan med beaktande av eventuella restriktioner av lagar och föreskrifter.”

Det torde för de allra flesta vara ett fullkomligt rimligt krav i en demokrati. Och det var också i överensstämmelse med kommunens vilja, i varje fall som den uttrycktes i diverse dokument. Kommunfullmäktige beslutade följaktligen i enlighet med Rininslands motion. Det innebar självklart att beslutet nu skulle verkställas…

Det fungerar faktiskt ganska bra i kommunen och samtliga nämnder och styrelser med offentlighet och transparens. Med ett eller två undantag, underlagen till sammanträdena i byggnads- och miljö- och hälsoskyddsnämnden publiceras inte. Inte heller publiceras protokollen i sin helhet efter sammanträdena. Flera sidor brukar regelbundet “maskas” dvs en stor svart ruta lägga över hela sidan så att den blir omöjlig att läsa.

Och miljö- och byggnadsförvaltningen (de två nämnderna har en gemensam förvaltning nu för tiden) med stöd av kommunstyrelseförvaltningen stretar emot. De vill inte.

Förklaringarna till att miljö- och byggnadsförvaltningen gör på sitt eget sätt har varierat. Byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S) sa vid ett tillfälle att det berodde på att TTELA kunde skriva om ärendena på ett felaktigt sätt. Jag har fått skriftliga besked om att handlingar som går till nämnden innan sammanträdena inte är offentliga. Sedan har det berott på GDPR-lagstiftningen. Den anser även kommunstyrelseförvaltningen överträffar offentlighetsprincipen, men det verkar vara lika mycket en politisk som en juridisk tolkning. Denna gång är orsaken att:

“nuvarande administrativa personalresurser inte räcker till för detta arbete.”

Beslutsförslaget till kommunfullmäktige lyder följaktligen:

“Kommunfullmäktige förklarar uppdraget slutfört, inom ramen för nuvarande administrativa personalresurser på den berörda förvaltningen.”

Det betyder att miljö- och byggnadsförvaltningen ska kunna fortsätta som vanligt. Vänsterpartiet tänker inte acceptera denna inskränkning av demokratin utan lägger ett yrkande som formuleras ungefär så här:

“Motionen har en gång fått fullmäktiges bifall. Kommunfullmäktige anser inte att uppdraget kan anses vara slutfört.”

Om miljö- och byggnadsförvaltningen fortsätter att ignorera fullmäktiges beslut så finns det nog ingen annan utväg än att anmäla kommunen till JO.

Kommunfullmäktige ska anta ett antal klimatlöften för 2022. I kommunstyrelsen avstod samtliga oppositionspartier från att delta i beslutet – alla utom Vänsterpartiet. (Se “KS (27/10): Inga större överraskningar (1/2)”.) Vänsterpartiet stödde de styrande partiernas och förvaltningens förslag. James Bucci (V) och jag (V) ansåg att det är viktigt att miljöarbetet fortsätter och att eventuella oklarheter och tveksamheter i klimatlöftena får rättas till på vägen. (Du kan läsa mer om klimatlöftena på Vänsterpartiets hemsida, “Vår kommuns klimatlöften”.)

Delar av oppositionen antydde att det skulle komma ett alternativt yrkande i fullmäktige. Om det gör det och samtliga oppositionsledamöter ställer sig bakom detta så får ett sådant förslag majoritet, även om Vänsterpartiet röstar med de styrande S+C+MP.

Lutz Rininsland (V) har sin vana trogen inlämnat en interpellation. Den kan du läsa om på hans blogg – “Finns väl inga dumma frågor?”.

Som vanligt ska fullmäktige hantera en del avsägelser, motioner och medborgarförslag. Denna gång ska ett medborgarförslag remitteras vidare, dvs inget beslut ska fattas på onsdag, som handlar om flytt och bevarande av Gamla porten till Wargöns bruk. Det är ett mycket intressant förslag som jag tror att de flesta Vargöbor ställer sig bakom. Tanken i medborgarförslaget är att porten ska placeras på:

”ett centralt läge i Vargön, förslagsvis vid/på kullen vid infarten till Vargön eller närmare dammen vid Fyrkanten.”

Och naturligtvis, en motion från Vänsterpartiet. Lutz Rininsland (V) har skrivit en motion som jag också har undertecknat. Vi yrkar att:

“kommunfullmäktige beslutar att överenskommelsen om tillköp hos Västtrafik av Seniorkortet ändras snarast efter årsskiftet så att 65+ kortet erbjuds i stället för det nu gällande 75+ kortet.”

Vänsterpartiet yrkar med andra ord att åldern för seniorkort sänks från 75+ till 65+, dvs att alla i Vänersborg som är 65 år eller äldre ska få ett gratis busskort. Du kan läsa mer om motionen i bloggen “Seniorkort för alla 65+!”.

Fullmäktiges kommer att direktsändas på kommunens webb-TV – klicka här.

PS. Nästa måndag sammanträder barn- och utbildningsnämnden. Idag kom kallelsen. Det ligger ett förslag på att nämnden ska fatta följande beslut:
”Barn- och utbildningsnämnden föreslår kommunfullmäktige att stänga Norra skolan.”

Kategorier:kollektivtrafik, Kommunfullmäktige 2021, Motion

Historien om Magnus Larsson (23)

14 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

Den 27 juni 2007 träffades parterna igen, kommunen på den ena sidan bordet och Magnus Larsson och hans advokat på den andra. Och sin vana trogen antecknade advokat Lundmark från advokatfirman Kjällgren vad som hade förhandlats fram under mötet. Som tur var skickade Lundmark anteckningarna till förvaltningschef Christer Larsson och kommunjuristen, som tydligen också var med på mötet, så att de blev diarieförda.

Parterna verkade vara överens om allting, ja nästan… Lundmark skrev:

“Magnus Larsson förvärvar ”restfastigheterna” på de villkor som angivits i tidigare justerade utkast till köpeavtal. Köpeskillingen skall uppgå till 2.150.000 kronor. Därvid har Magnus Larsson inga ytterligare anspråk på ersättning utöver vad som följer av 13 § förköpslagen beträffande ränta på den av honom tidigare erlagda köpeskillingen. Räntan skall utgå för tiden från den 4 januari 2006 till den tidpunkt som anges i nämnda bestämmelse.”

Men avslutade brevet med:

“Beträffande fördelningen av köpeskillingen mellan de båda köpekontrakten får vi återkomma.”

Jag vet inte vad som hände under 4 månader fram till den 30 oktober 2007. Det är först då som jag hittar nästa dokument. Det borde ha förhandlats kan man tycka, fast det var ju egentligen inte så mycket att förhandla om. Det var ju i stort sett bara ersättningsfrågan kvar. Och den verkade man ju faktiskt också ha varit överens om…

Men enligt uppgift så förhalade kommunen förhandlingarna och sköt på själva avgörandet, avtalet. Det innebar en svår sits för Magnus Larsson – på två sätt, ett personligt och ett som företagare.

Det fanns ju, som jag har beskrivit tidigare, en uppenbar risk att Magnus Larsson skulle bli av med hus och hem, jord och skog. Det var en ovisshet och ett hot som han tvingades leva under sedan kommunfullmäktiges beslut om att förköpa hans fastigheter den 20 december 2005. Och den utdragna tiden gjorde ju inte det hela bättre…

Det behövs ingen större inlevelseförmåga för att inse vilken otroligt påfrestande situation detta måste ha inneburit för Magnus Larsson. Det var tjänstepersonerna i kommunen som försatte Larsson i denna pressade situation. Och sannolikt vissa speciella politiker som “dirigerade” i bakgrunden och talade om för tjänstepersonerna hur de skulle agera…

Men inte nog med det. Alla som har kännedom om hur det är att vara företagare vet att en företagare ofta ligger ute med pengar. Inkomsterna kommer när arbetet är klart. Innan dess så får företagaren oftast själv med egna pengar betala råvaror och material, reparationer, transporter och ersättningar till underleverantörer osv. Och ibland händer det att betalningar från en kund för ett arbete eller en tjänst kommer för sent, eller inte alls. Många företagare är därför helt beroende av lån för att få vardagen och logistiken att gå ihop ekonomiskt.

Magnus Larsson hade 2005 vunnit budgivningen och köpt fyra fastigheter i Sikhall. Det var fastigheter som han skulle ha i sin näringsverksamhet. Larsson hade lagt ut mycket pengar. När kommunen beslutade att förköpa fastigheterna innebar det att Magnus Larsson inte fick några lagfarter på fastigheterna. Han hade köpt fastigheterna men ägde dom ändå inte riktigt. Han var juridisk ägare och kunde bruka och sköta gårdarna, men han kunde inte belåna dom. Det innebar stora ekonomiska svårigheter för Larsson i sin affärsverksamhet.

Det var svårt att leva och verka under sådana omständigheter – både som privatperson och företagare. Många skulle helt enkelt inte klara av det. Det borde ha varit lätt för kommunen att inse. Och det var kanske just vad de insåg… 

Jag tror att tjänstemän och politiker faktiskt kalkylerade med att Magnus Larsson inte skulle klara av pressen som privatperson och/eller ekonomin som företagare. Det finns flera saker, typ vittnesmål, som tyder på att kommunen faktiskt använde dessa fula trix, vilket är en stor underdrift i sammanhanget, för att “besegra”, kanske snarare krossa, Magnus Larsson och tvinga honom att skriva under ett för honom ofördelaktigt avtal.

Tjänstemännen var i en helt annan sits. De hade en fast anställning i kommunhuset,  fast lön, fasta arbetstider och lagstadgad semester. Allt de gjorde var på arbetstid. Företagaren Magnus Larssons situation var helt annorlunda. Han fick ägna sig åt denna “konflikt” på sin fritid, efter arbetsdagen. Som ofta var betydligt längre än 8 timmar… Och den hjälp och expertis som han behövde fick han betala med egna pengar…

Kommunen lyckades med sin taktik. De tvingade Magnus Larsson att gå med på ett för honom ofördelaktigt avtal.

Fortsättning, och avslutning, följer…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (22)

13 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

Det var tydligen en hel del kontakter mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson och hans advokat Anders Lundmark under våren och sommaren 2007. Det verkade till och med ha varit en del fysiska möten. Men precis som tidigare under detta år får jag i huvudsak lita till brev och skrivelser från advokat Lundmark. Kommunens egna skrivelser finns inte diarieförda. Det förvånar mig. Det borde ju, kan man tycka, finnas åtminstone några offentliggjorda och diarieförda dokument från tjänstepersonerna.

För det är viktigt att komma ihåg, bollen låg nu hos tjänstemännen. Det var de som den 10 januari 2007 hade fått i uppdrag av kommunstyrelsen att förhandla fram en lösning med Magnus Larsson. I kommunstyrelsens protokoll stod det:

“Kommunstyrelsen beslutar uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna, med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Det är så det brukar gå till i den kommunala demokratin, eller kanske snarare i den kommunala byråkratin. Förfarandet innebär naturligtvis att tjänstepersonerna får stor makt, särskilt som få eller inga handlingar diariefördes från samtalen och förhandlingarna. I praktiken kan man emellertid förmoda att tjänstemän och politiker pratade med varandra i kommunhusets korridorer och kontor. De utbytte sannolikt tankar med varandra, och då kan man också anta att de politiker som hade störst intresse i frågan engagerade sig mest…

Jag ska inte återge alla turer i förhandlingarna, utan nöja mig med en del nedslag.

Den 21 maj 2007 skrev advokat Lundmark till kommunen. Det framgick att det hade varit förhandlingar och att parterna hade kommit överens om någon typ av avtalskonstruktion. Och eftersom kommunen inte heller hade svarat på Magnus Larssons erbjudande om marken som gåva till kommunen, så skrev Lundmark att erbjudandet nu hade dragits tillbaka. Lundmark menade att det som återstod innan avtalet kunde skrivas på var storleken på köpeskillingen.

Men inte heller detta visade sig vara särskilt enkelt… Eller var det fråga om kommunal taktik…?

Magnus Larsson menade att värdet på hans fastigheter skulle sjunka betydligt, jämfört med det han själv hade betalat, om kommunen förköpte hamnområdet och stenpiren. Det var viktiga och strategiska delar av fastigheterna. Det borde Larsson naturligtvis ha kompensation för. Dessutom hade han nedlagt både arbete och pengar på området. Lundmark skrev:

“Området är ju idag iordningställt och omfattande arbetsinsatser har nedlagts på avverkning, röjning, borttransport av dumpat avfall och skrot, rivning, planering av massor, strandskovning, anläggande av dräneringssystem och parkeringsytor.”

Enligt förköpslagen hade Larsson rätt till ersättning för arbete och kostnader. Det var egentligen inget att diskutera. I brevet bifogade Lundmark en sammanställning av kostnaderna och även en experts värdering av området. Magnus Larsson hade lagt ner ungefär 550.000 kr i det område som kommunen ville förköpa.

Samhällsbyggnadsförvaltningens chef Christer Larsson sa den 4 juni (2007) blankt nej. Han menade att kommunen bara var villig att betala 400.000-500.000 för allt, både själva markområdet och arbetet. Och hotade med att avsluta diskussionerna.

Personer i kommunen spred nämligen ut ryktena att Magnus Larsson vidtog åtgärder på sin mark enbart för att ”jävlas” med kommunen. Då skulle kommunen, menade de, få betala om de skulle tvångsinlösa (obs! notera ”tvångsinlösa”!) marken. De tänkte nog inte på att Larsson gjorde i ordning den mark som han hade köpt och som var hans… Jag undrar vem som jävlades med vem…?

Advokat Lundmark blev med all rätt upprörd… I ett svar till förvaltningschef Christer Larsson skrädde han inte orden:

“I ljuset av Ditt brev måste jag ifrågasätta om kommunens företrädare blivit informerade om, eller förstått, det regelsystem som en fullföljd av förköpet utlöser. Det rör sig ju om ett tvångsförvärv, varvid den enskildes rätt till kompensation till och med är grundlagsskyddad samt där den enskilde tillförsäkrats rättssäkerhet genom domstolsförfarandet med rättegångskostnadsansvaret på kommunen. På vilken grund anser sig Vänersborgs kommun vara befriad från sådana rättsliga förpliktelser?”

Det var ord och inga visor. Och jag tror att Lundmark egentligen inte enbart var upprörd över förhandlingsbudet, eller snarare det så kallade. Min känsla är att Lundmark upprördes av hela den attityd som kommunen visade mot Magnus Larsson. Det var onekligen lätt att få intrycket att tjänstepersonerna uppbådade all den makt de kunde tänkas inneha – för att slå ned mot en enskild, “trilskande” kommuninvånare. Som bara hade gjort ett fel, att lägga ett högre bud på några fastigheter än en ledande politiker i kommunen…

Advokat Lundmark var samtidigt även besviken. Allt var färdigförhandlat och klart, markdispositionen, ränta och tillträdestidpunkt, i stort om köpeskillingen samt de närmare villkoren för uppgörelsen. Det enda som var kvar att enas kring var just Larssons lagliga rätt till kompensation för de kostnader som var nedlagda inom området.

Lundmark avslutade brevet med att fråga om kommunen verkligen var beredd att dra frågan till domstol med:

“långdragna och för kommunen mycket kostsamma processer i fastighetsdomstol och överrätter”

Det var ingen amatör som kommunen hade att göra med. Men inte nog med det, Magnus Larsson fattade själv pennan och skrev till förvaltningschefen, och kommunstyrelsen, den 18 juni 2007:

“Min ärliga och uppriktiga mening är att lösa den här konflikten. De delar av fastigheten som kommunen vill ha är av betydande värde, det är ca 2 ha vattennära mark med magasinet och stenpiren. Det pris som Krister Larsson presenterar täcker inte ens de faktiska kostnaderna och det skulle i verkligheten betyda att jag ska betala ca 200.000:- för att bli av med delar av fastigheten. Det är inte rimligt!”

Och det var det knappast… Och Magnus Larsson upprepade sitt förslag att ta hjälp av tre oberoende värderingsmän som inte var jäviga…

Och för att riktigt röra till det för förvaltningschefen – Magnus Larsson erbjöd sig återigen att skänka marken, magasinet och stenpiren till kommunen och det rörliga friluftslivet.

Det borde inte ha varit aktuellt för kommunen att ytterligare fördröja och förhala exproprieringen. Den borde ha kommit till skott och skrivit ett avtal. Det tyckte i varje fall Magnus Larsson och hans advokat. Men uppenbarligen inte kommunen. Tjänstepersonerna fortsatte att pressa Magnus Larsson, som privatperson och som näringsidkare, ytterligare en tid genom att med sin tystnad och saktfärdighet förhala hela processen.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Seniorkort för alla 65+!

12 november, 2021 Lämna en kommentar

I nästan alla kommuner i Västra Götalandsregionen får de äldre invånarna ett gratis ”busskort”, ett så kallat seniorkort. Det kortet kan de använda för att åka gratis i den zon som kommunen ligger. Vänersborg ligger i zon C och det innebär att man kan åka gratis kollektivtrafik i nästan hela länet, egentligen bara med undantag av Göteborg och kommunerna runt omkring – se karta. (På Västtrafiks hemsida kan du se kartan med de olika kommunerna markerade – klicka här,)

Det är varje kommun som beslutar om kommuninvånarna ska få ett seniorkort – och från vilken ålder. Kommunerna kan välja från och med 65 eller 75 år. Det är naturligtvis respektive kommun som betalar seniorkortet. Och det innebär självklart att det blir dyrare för kommunen om alla 65+ erbjuds kortet än om erbjudandet begränsas till 75+. I Vänersborg så är det bara de personer som är 75 år eller äldre som kan få ett gratis busskort.

Det vill vi i Vänsterpartiet ändra på. På Vänsterpartiets hemsida kan du läsa om hur vi resonerar. Det står:

”Två gånger har fullmäktige avslagit Vänsterpartiets yrkande om att ersätta Västtrafiks erbjudande om Seniorkort 75+ med det alternativ som många kommuner i Västra Götaland har beslutat sig för: Seniorkortet 65+.

I september kom ett nytt medborgarförslag med samma önskemål. I oktober nästa medborgarförslag, samma tanke. Och vid fullmäktiges möte nästa vecka ett tredje medborgarförslag, olika avsändare, olika texter, samma förslag: Anslut Vänersborgs kommun till Västtrafiks erbjudande om Seniorkort 65+.

Risken är överhängande att alla tre medborgarförslag möts av mycket förståelse – och ett avslagsyrkande. ”Vänta, det är förändringar på gång, vi får avvakta och se vad som händer.”

Vänsterpartiet har tagit reda på vad som händer och därför lämnar vi in en motion vid fullmäktiges sammanträde 17 november.

Om det blir 65+ så spelar det oss ingen roll om det blir en majoritet för något av de tre medborgarförslagen eller för vår motion, huvudsaken är att det blir en förändring.”

På Vänsterpartiets hemsida kan du läsa motionen som Lutz Rininsland (V) skrev och som jag också ställde mig bakom – klicka här.

Kategorier:kollektivtrafik, Motion, Seniorkort65+, Vänsterpartiet, Västtrafik

BN 26/10 (2): Solceller i “SAAB”-området

11 november, 2021 1 kommentar

Det har aldrig byggts så många hus i Sverige som på 1970-talet. Under decenniet byggdes inte mindre än 427.644 småhus i landet. (Se “1970-talshusens arkitektur, konstruktion och inredning”.)

Det var främst 1,5-plansvillor utan källare, även om en del hus naturligtvis hade källare också. Det som dominerade 1970-talshusen var taken. Takstol och mellanbjälklag var sammanfogade i en triangel och takfallet blev stort, 45 graders lutning. Taktäckningen var betongpannor i t ex rött eller brunt och svart.

Tyvärr användes en del riskkonstruktioner. Marlén Eskilsson skriver i den länkade artikeln ovan:

“man byggde platta på mark med isolering ovanpå betongen istället för under. När man lägger isoleringen ovanpå betongen hamnar de delar som ligger an mot den fuktiga betongen i en miljö där mögel och andra mikroorganismer kan växa. Dessa golv ger ofta ifrån sig en lukt av mögel.”

Och man byggde även in:

“tryckimpregnerat material i huset, exempelvis tryckimpregnerade syllar. Tanken då var att det impregnerade materialet skulle hålla borta röta, men med tiden uppstod det problem med lukt, ofta orsakad av kloranisoler, som letade sig in i huset.”

Det så kallade SAAB-området i västra Mariedal består av typiska 1970-talshus. Det byggdes i början av 1970-talet och anses av byggnadsnämnden och -förvaltningen ha:

“särskilt arkitektoniska värden och höga gestaltningskvalitéer.”

Så står det i underlagen till byggnadsnämndens sammanträde den 26 oktober.

Huruvida “SAAB-husen” har de riskkonstruktioner som beskrivs ovan vet jag inte. Husen beskrivs i kommunens handlingar på följande sätt:

  • “1½-planshusens stora och från gatan mycket påtagliga röda tegeltaken med lika form, färg och vinkel är tidstypiska till sin karaktär och håller ihop området och gatumiljön.”
  • “En av hustyperna har entré på gaveln. Dessa höga gavlar med en stor sammanhållen yta, två små fönster och en nätt entré med skärmtak i bottenvåningen är ett återkommande tema i området som på ett tilltalande sätt tolkar idén om den lilla stugan.”
  • “Också träfasadernas stående panel med listverk och detaljer ger området sin speciella karaktär. De är gemensamma för alla bostadshus och bidrar till den sammanhållna karaktären.”
  • “Det samma gäller balkongernas och takkupornas utförande.”
  • “De varierande färgerna på fasaderna ger en variationsrikedom som är en del av områdets ursprungsidé.”
  • “Fönster och dörrar utan spröjs är tidstypiskt och ursprungligt från när husen byggdes. De enkla fönstren och dörrarna utan spröjs bidrar också till lugn och balans i den i övrigt detalj- och variationsrika gatumiljön.”

Området/projektet fick Expressens miljöpris 1973. Motiveringen löd:

”En låghusby med den gamla småstadens charm men med all modern komfort till låg kostnad… Åk till Vänersborg och lär!”

I samband med att en fastighetsägare sökte bygglov för ett uterum för några år sedan utarbetades riktlinjer och nämnden antog tidigare i år ett gestaltningsprogram för att bevara områdets kulturvärden och karaktär. Den beskrivning av husen som jag återgav ovan är citerad från dessa riktlinjer. (Du kan ladda ner riktlinjerna här.)

Och så långt är väl allt frid och fröjd. Men i höst har en av de boende i SAAB-området ansökt om att få sätta solceller på taket. Det tyckte inte byggnadsförvaltningen var någon bra idé. Den ansåg att det stod i strid med det antagna programmet:

“Solceller påverkar gestaltningen på ett sådant sätt som inte är förenligt med gestaltningsprogrammet.”

Och därför var bedömningen att:

“följa angivna linjer i gestaltningsprogrammet och inte urholka rekommendationerna. Därmed väger kulturvärdena tyngre.”

På nämndsmötet i september behandlades ärendet första gången. Då var ett av skälen till förvaltningens förslag om avslag att:

“det sedan tidigare inte fanns några paneler”

En av politikerna i nämnden visste dock bättre. Det fanns sedan tidigare en husägare som hade fått bygglov för solpaneler. Det visste inte förvaltningen utan det blev återremiss. Beslutet hade följande lydelse:

“Byggnadsnämnden återremitterar ärendet för fortsatt utredning avseende inventering inom området av eventuellt befintliga solcellsinstallationer samt förnyad dialog med bostadsrättsförening och stadsarkitekt.”

Och i oktober skulle ärendet avgöras. Tjänstemännen hade gjort sin “läxa”:

“Området som omfattas gestaltningsprogram har sedan tidigare en bostad som installerad solpanel/solfångare på taket i en sektion om 5 paneler.”

Men det spelade ingen roll. Förvaltningens förslag var fortfarande att politikerna i nämnden inte skulle bevilja bygglov för solcellerna. De stora arkitektoniska värdena och de höga gestaltningskvalitéerna var viktigare än solceller.

Stadsarkitektens höll med, området hade stora kvalitéer som:

“bland annat utgörs av den genomgående enhetliga röda takkulören. Den sökta solcellspanelen utgörs av en närmare svart kulör och delas upp i solcellsytor på grund av en stor takkupa, detta gör att anläggningen får ett spretigt uttryck. Anläggningen har en stor negativ påverkan på kulturvärdet. Takytan är synlig från Tegelbruksvägen samt från GC vägen bakom området.”

Däremot hade ”Västra Mariedals Samfällighetsförening” (det finns ingen bostadsrättsförening eftersom de boende äger sina respektive hus) inget att erinra mot solcellerna. Samfälligheten menade att den information de hade fått var att det inte skulle vara några problem med att installera solceller i området. Samfälligheten tyckte också:

“Husen värms upp med direktverkande el och husen är inte så välisolerade. Att neka installation av solceller är kontraproduktivt mot kommunens målbild som fastslagits i ”Miljöprogram 2030” och ”Strategi för ett fossilfritt Vänersborg 2030”.”

Dessutom ansåg samfälligheten att de svarta solpanelerna  passade in tillsammans med de övriga svarta plåtdetaljerna som var vanliga på taken.

Även den sökande hade yttrat sig och påpekade att:

“takytan som ska kläs in med solceller inte är synlig mot området utan har skogen som betraktare.”

Det hade även förvaltningen fått medge:

“Dock har just denna fastighet och taksluttning ett sådant läge att den inte direkt är iögonfallande då den angränsar till skog i områdets ytterkant. Fastigheten har begränsad synlighet från Tegelbruksvägen och gc-väg in i området på sommarhalvåret”

Den sökande fortsatte:

“Men denna platsspecifika förutsättningen skulle inte anläggningen bli vägledande för andra bygglov.”

Det blev en ganska intensiv debatt på byggnadsnämndens sammanträde. Och som vanligt var det inte bara politiker som deltog, utan också tjänstepersonerna. Det verkar som om de tekniska nämnderna har mycket aktiva tjänstepersoner med många åsikter…

Det utkristalliserade sig ganska snabbt två läger bland politikerna. På den ena sidan de styrande från socialdemokraterna med ordförande Bo Dahlberg (S) i spetsen. Sett utifrån så verkar ordförande Dahlberg för det mesta tycka som tjänstepersonerna, liksom de övriga socialdemokraterna.

Flera politiker i oppositionen framförde att de aktuella solcellerna dels skulle ligga utanpå taket, dels så var de borttagbara/utbytesbara. De konstaterade också att det i stort sett bara skulle vara fiskmåsar och ekorrar som skulle se solcellerna. Och så syntes de så klart också på byggnadsförvaltningens flygbilder…

Det känns lite som att dokument, i detta fall ett kulturmiljöprogram, står mot en praktisk verklighet. Om kulturmiljöprogrammet leder till att fastighetsägarna inte kan satsa på sina fastigheter så lär det få följden att husen tappar i värde. Satsningar och upprusningar på de ca 50 år gamla husen omöjliggörs.

Pontus Gläntegård (V) ansåg att om han hade vetat att kulturmiljöprogrammet skulle stoppa hela utvecklingen i området skulle han aldrig varit positiv till det. Gläntegård ställde frågan vad som händer med husen i området när den tekniska livslängden är ute för husen och de behöver stora renoveringar. De kanske till och med måste rivas och återuppföras med samma kulörer, men kanske lite högre för att få en modern grundläggning och ett modernt uppvärmningssystem. Eller kommer de boende att vara förpassade till att leva i fallfärdiga mögelhus som tack för deras vilja att bevara kulörerna i området?

Flera politiker i nämnden ansåg att förvaltningen övertolkade innebörden av kulturmiljön i området. Och varför har inte samtliga områden från 1970 samma hårda krav på sina tak. Det finns ju t ex inga kulturmiljöprogram för Torpa och Flanaden, som inte ligger så långt därifrån.

Gläntegård (V) frågade sig också varför inte byggnadsnämnden stoppade rivningen av den vackert betonggrå sessionssalen när den hade fin miljonprogramsstil…

Det stod två förslag mot varandra – att följa tjänstepersonernas/förvaltningens linje och avslå bygglov, eller att bevilja bygglov.

Byggnadsnämnden beslutade att bevilja bygglov. De som röstade för detta förslag var Pontus Gläntegård (V), Bengt Fröjd (C), Torbjörn Moqvist (SD), Tommy Christensson (M) och Gisela Gavelin (M).

De ledamöter som inte ville ge bygglov var Bo Dahlberg (S), Christina Rosell (L), Elisabeth Bohlin (S) och Roland Stegeröd (S),

Det kan noteras att centerpartiets ledamot Fröjd stödde oppositionen, medan liberalernas representant Rosell gjorde tvärtom. Rosell gjorde gemensam sak med socialdemokraterna.

Enligt uppgift uttryckte tjänstepersonerna efter voteringen att arbetet med kulturmiljöprogrammet i stort var helt förgäves nu när politikerna hade gett bygglov.

Motiveringen till beslutet var följande:

“Just denna fastighet och taksluttning har ett sådant läge att den inte direkt är iögonfallande då den angränsar till skog i områdets ytterkant. Fastigheten har begränsad synlighet från Tegelbruksvägen och gc-väg in i området på sommarhalvåret. Bedömningen är att förvanskning av områdets karaktär och kulturvärde är begränsad utifrån fastighetens unika förutsättningar.”

Det ska bli intressant att se hur nämnden uppträder nästa gång någon i SAAB-området söker bygglov… Läser man byggnadsnämndens motivering så får i varje fall jag intrycket att detta bygglov kan vara ett undantag.

Kategorier:boende, Byggnadsnämnden

BN 26/10 (1): Sikhall, blåbär & demokrati

10 november, 2021 1 kommentar

Byggnadsnämnden hade sammanträde den 26 oktober. Det var två veckor sedan, tiden går fort. Jag skrev två bloggar inför mötet. Det gjorde jag för att det var två ärenden som jag var särskilt intresserad av, mer än vanligt…

Det första, och kanske mest uppmärksammade, ärendet var vilken väg byggnadsnämnden skulle välja för det fortsatta arbetet med detaljplanen och den fortsatta utvecklingen i Sikhall. Jag skrev utförligt om detta i bloggen “DP Sikhall (13): Utveckling i Sikhall?!”.

Byggnadsnämnden gick på förvaltningens linje och beslutade att:

“miljö- och byggnadsförvaltningen arbetar vidare med att anpassa detaljplaneförslaget till de intentioner som fastighetsägare visat på i de skisser som inkommit till byggnadsnämnden 7 juli 2021.”

Det var ett riktigt vägval. Den lilla och misskötta skogsdungen, som vägvalet till stor del handlade om, ska inte få stå i vägen för Magnus Larssons och de andra fastighetsägarnas planer och visioner för att utveckla Sikhall. Det var alltså ett bra och nödvändigt beslut. Tyvärr är det emellertid sannolikt så att det ändå är en lång väg kvar att gå innan det händer något i Sikhall. Det är många utredningar och undersökningar som förvaltningen vill få gjorda innan någon detaljplan blir verklighet. Och det finns som alla vet starka, och jäviga, krafter i kommunhuset som har en helt annan agenda… Och så har vi Länsstyrelsen som ska säga sitt…

Det andra ärendet handlade om en motion som Pontus Gläntegård (V) och Kärvling (=jag) lämnade in med anledning av nämndens behandling av blåbärsodlaren vid Hästefjorden. Jag beskrev motionen och bakgrunden till den i bloggen “Lex Blåbärsodlare”.

Byggnadsnämnden beslutade att blåbärsodlaren skulle betala 18.000 kr i tillsynsavgift, fast han inte hade gjort något fel. Det tyckte Gläntegård och jag självklart var helt befängt, och motionen yrkade att:

“Kommunen bör avskaffa taxan vid tillsyn enligt strandskyddslagstiftningen om inget fel har begåtts.”

Det visade sig att Gunnar Lidell (M) nästan samtidigt hade lämnat in en motion om i stort sett samma sak och med ungefär samma yrkande. (Du kan ladda ner Gläntegårds och min motion i pdf-format här och Gunnar Lidells motion här.)

Byggnadsnämnden yttrade sig till kommunfullmäktige om de båda motionerna… (Det är fullmäktige som fattar det slutliga beslutet om motionerna.) Och det visade sig att nämnden i stort sett följde byggnadsförvaltningens råd och beslutade att föreslå att kommunfullmäktige:

“delvis bifaller motionen genom att det i samband med att en ny taxa tas fram ska förtydligas att avgift inte tas inte ut för tillsyn som föranleds av klagomål som visar sig obefogat.”

Det står “delvis” i protokollet, men det är om man fortsätter att läsa protokollet lite oklart, nästan lite “lurigt” formulerat. Förslaget i motionen var nämligen att regeländringen skulle gälla retroaktivt från den 1 jan 2021, medan förvaltningen ansåg att ändringen inte skulle börja gälla förrän den 1 jan 2023.

Det framgår av protokollet att nämnden hade en votering om datumen. En majoritet i nämnden beslutade då att det överhuvudtaget inte skulle finnas med några datum. Majoriteten bestod av Gläntegård (V), Fröjd (C), Moqvist (SD) och Christensson (M). Och jag antar att Gavelin (M) var den femte i majoriteten. (Det blev ingen votering, utan de fyra första namnen står nog med i protokollet för att de, antagligen, yrkade bifall till förslaget.) Det var för övrigt ett identiskt scenario i behandlingen av Lidells motion. (Fast då yrkade även Gavelin bifall.) 

Byggnadsnämndens protokoll är inte alltid helt lättolkade. Men det viktigaste är att de båda motionerna med all sannolikhet, så småningom, kommer att bifallas av kommunfullmäktige. Och det vore kanon!

Lex Blåbärsodlare!

På tal om protokoll förresten. Alla sidor mellan 23 och 32 i byggnadsnämndens protokoll är “maskade” – de är helt svarta (se bilder). De är alltså censurerade, de går inte att läsa. Det framgår dock av dagordningen att det handlar om tre tillsynsärenden och ett bygglovsärende.

Det har för övrigt varit likadant tidigare. I januari skrev jag till byggnadsförvaltningen:

“Laddade ner sammanträdesprotokollet från 19 jan från hemsidan. Och ser att hela § 13 är ”totalmaskad”. Så får det väl inte vara? Vem som helst ska ju kunna överklaga beslut i en nämnd och hur ska man kunna göra det om hela paragrafen är maskad?
Jag vill ha ett omaskat protokoll från 19 jan.
Jag skickar en kopia till kommunstyrelseförvaltningen med förhoppningen om att få ett klargörande svar om förfarandet och hanteringen av protokollet är riktigt.”

Det blev en del mailväxling både med byggnads- och kommunstyrelseförvaltningen. Jag förstod egentligen aldrig vad som var problemet. Men jag tolkade det som att förvaltningarna menade att den personliga integriteten stod över offentlighetsprincipen. Fast med samma resonemang borde alla rättegångar hållas för lyckta dörrar…

Jag fick till slut protokollet – på papper, med “snigelposten”… Och då slutade jag också att argumentera vidare…

Jag hoppas att Lutz Rininslands (V) motion till kommunfullmäktige, ”Öppenhet på den digitala anslagstavlan”, bifalls av kommunfullmäktige kommande sammanträde – och att det kommer att innebära att det blir lite ordning på miljö- och byggnadsförvaltningen… (Se “KS imorgon (27/10)”.)

Till sist.

Det finns några som har frågat hur det går med konflikten på Juta vid Restad. Ni minns väl Davidsson och hans problem med byggnadsnämndens och -förvaltningens absurda tomtplatsavgränsning…? (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.) Jag vet inte vem som har “bollen”. Men det verkar nästan som om Bengt Davidssons ärende har försvunnit någonstans “på vägen”.

Eller också har förvaltningen lite för mycket att göra just nu. Det finns nämligen anmälningar om staket som inte följer tomtplatsavgränsningarna i Sikhall… Och det måste naturligtvis utredas. Eller? Men det är klart, det gäller inte någon av Magnus Larssons fastigheter…

PS. Har även skrivit en blogg om ett annat av byggnadsnämndens ärenden: ”BN 26/10 (2): Solceller i “SAAB”-området”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Demokrati, detaljplan, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (21)

8 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

Strax efter årsskiftet 2006-2007 ändrade kommunstyrelsen sin “målsättning” med Magnus Larssons fastigheter. Den ville inte längre förköpa/expropriera hundra procent av marken i Sikhall, utan “bara” vissa delar. Och dessa delar hade Magnus Larsson erbjudit kommunen som gåva…

Gåvan var nog ett sätt för Larsson att visa att han ville få ett snabbt avslut på hela den långdragna processen som på många sätt hindrade honom från att ta sin mark i anspråk. Larsson ville t ex bygga en bostad på en av fastigheterna.

James Bucci (V) har en minnesbild av att det fanns tjänstepersoner på kommunkansliet som tyckte att Magnus Larsson gjorde ett smart drag när han erbjöd den mark som kommunen hade specifikt sagt sig vara intresserad av som gåva. Bucci kunde inte annat än att hålla med om att det var skickligt gjort. Om kommunen tackade nej till att få det man mest ville ha, så skickade kommunen ut en mycket märklig signal till den pågående rättsliga prövningen.

Det visade sig att Vänersborgs kommun inte ville acceptera Magnus Larssons erbjudande om, som advokat Anders Lundmark uttryckte det i ett brev till kommunen den 19 februari (2007):

“överlåtelse av aktuella områden vederlagsfritt till kommunen.”

Kommunen vill alltså inte ta emot Magnus Larssons gåva, som alltså skulle ha inneburit att kommunen fick den begärda marken helt gratis.

Det framkom vid ett möte mellan Vänersborgs kommun och advokat Lundmark samma dag som Lundmark skrev ovanstående brev. Lundmark skrev brevet för att han ville sammanfatta hur han hade uppfattat innehållet i samtalet. Tyvärr har jag inte några anteckningar eller något protokoll från kommunen om mötet. Det är möjligt att eventuella anteckningar betraktades som arbetsmaterial och därför inte diariefördes. Hur som helst har jag bara den ena sidans version. Men jag betraktar advokat Lundmark som en mycket trovärdig källa.

Det verkade på Lundmark som om parterna kom, eller i varje fall skulle komma, överens om lösningar på flera av de “praktiska” problemen, t ex om hur marken skulle “fördelas” både vid området/parkeringen vid badplatsen och området/parkeringen vid segelsällskapet. De var också eniga om att bilda en gemensamhetsanläggning i det sistnämnda området. Kommunen bekräftade enligt Lundmark också att det var rimligt att Magnus Larsson kompenserades för de kostnader han hade haft för anläggandet av parkeringsytor.

Det var alltså advokat Lundmarks syn på vad parterna var överens om. Men Lundmark noterade också skiljaktigheter i kommunens och Larssons uppfattningar.

Det visade sig att den kanske största stötestenen var stenpiren mellan segelsällskapet och magasinet – se flygbilden ovan.

Kommunen ville, fortfarande enligt Lundmark, inte ens diskutera någon gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren som Larsson ville. Kommunen framförde att piren enbart skulle vara en kommunal gästpir för tillfälliga besökare. Vilket inte var helt genomtänkt eftersom Trollingklubben hade behov av stenpiren och även närboende och boende på öarna i Vänern. Flera av de sistnämnda hade avtal för platser till sina djupgående båtar vilka hade löpt årsvis under flera decennier. Men hur det än var med den saken så ville inte kommunen att det skulle finnas något privat ägarintresse i stenpiren. Det gällde inte bara Magnus Larsson menade kommunen utan även trollingklubben och segelsällskapet. Kommunen hade också meddelat att den hade för avsikt att reparera och rusta upp piren på egen bekostnad…

Med denna inställning omöjliggjorde kommunen tanken på en gemensamhetsanläggning. Advokat Lundmark hade varit tydlig gentemot kommunen med att en gemensamhetsanläggning där Magnus Larsson var tänkt att dela kostnader och underhåll måste bygga på att det fanns en fastighetsmässig nytta, inte bara för Larsson utan för alla de deltagande fastigheterna:

“Om nu stenpiren och dess funktion med platser för djupgående båtar skall förbehållas kommunens fastighet ensam, framstår det orimligt att Magnus Larssons fastigheter enbart skall delta i kostnaderna för allmänna toaletter och parkeringar.”

Kommunen ville så att säga plocka russinen ur kakan. Kommunen ville behålla “det bästa” själv, men låta Magnus Larsson vara med och betala “det som var kvar”…

Advokat Lundmark menade att skulle en gemensamhetsanläggning med delat kostnadsansvar bildas måste detta innefatta området som helhet, inklusive sjösättningsramper och stenpir. Lundmark menade också att kommunen fortfarande skulle ha kontroll över området även om en gemensamhetsanläggning bildades. Och det skulle bli billigare för kommunen… 

Advokat Lundmark avslutade sitt brev med att sammanfatta:

“För Magnus Larsson finns bara två alternativ. Antingen bildas en gemensamhetsanläggning för hela området med parkeringsytor, toaletter, sjösättningsramp och stenpir. Om kommunen inte anser sig kunna delta i en sådan gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren, återstår endast alternativet att ingen gemensamhetsanläggning alls bildas. Härigenom får kommunen ensam råda över området och får förstås därmed också ensam bekosta och utföra investeringar, underhåll och ensam driva utvecklingen framåt.”

Det skulle innebära skrev Lundmark att kommunen:

“tar död på Magnus Larssons engagemang och energi i området.”

Det var sant, men det var nog ett dåligt argument. Kommunen hade aldrig visat att de uppskattade Magnus Larssons “engagemang och energi”… Det har de aldrig gjort sedan dess heller…

Och framför allt, om ingen gemensamhetsanläggning bildades måste en fastighetsreglering genomföras och då:

“uppkommer förstås också en fråga om vilken ersättning som skall erläggas för restfastigheten, då hela hamnområdet frångår köpet och då kommunen blir ensam ägare till de iordninggjorda parkeringsytorna som bekostats av Magnus Larsson.”

Det var inte svårt för Magnus Larsson och hans advokat att se att kommunen ville tvinga honom att gå med på krav som var orimliga och som bara gynnade kommunen.

Magnus Larsson och kommunen var således fortfarande långtifrån överens om formerna för förköpet…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Kl 18.00 imorgon tisdag är det en ljusmanifestation mot rasism på Gågatekrysset. Det är till minne av Kristallnattens offer. Natten mellan 9-10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromerna mot judar som genomfördes i det nazistiska Tyskland.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (20)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

Under några veckor runt julhelgen 2006 gjorde Vänersborgs kommun helt plötsligt en omsvängning. Kommunen släppte kravet på att förköpa hundra procent av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen nöjde sig “bara” med vissa delar. Politiker och tjänstemän (kanske var det kommunens jurister) var med andra ord beredda att på sätt och vis kringgå kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005. Istället ville kommunen förhandla med Magnus Larsson om en lösning som var acceptabel för båda parter.

Det visade sig dock att lösningen skulle vara mest acceptabel för kommunen…

Det var emellertid en stor förändring i kommunens attityd. I över ett år hade Magnus Larsson haft hotet hängande över sig att kommunen skulle ta ifrån honom all hans egendom i Sikhall, 100 procent. Men det är viktigt att framhålla att även om kommunen nu tänkte nöja sig med att förköpa mindre delar av  Magnus Larssons mark, så var det ändå en tvångsåtgärd riktad mot privatpersonen och näringsidkaren Magnus Larsson. Larsson ville naturligtvis behålla sina fastigheter intakta. Fastigheterna hade alltid varit privata och han hade köpt dem ärligt och rättmätigt genom att lägga det högsta budet.

Och varför? Varför ville kommunen absolut stycka sönder och köpa delar av Magnus Larssons fastigheter? Som läsare till bloggarna har märkt hade kommunen hela tiden varit tämligen svepande och oklar på denna punkt. Så fanns det t ex ingen motivering till förköpet i kommunfullmäktiges beslut om expropriering den 20 december 2005.

Det som nämndes i olika sammanhang var att kommunen var tvungen att förköpa Magnus Larssons mark för säkerställa “det rörliga friluftslivet” och “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”. Till en början spelade också Sikhalls magasin en viss roll i argumentationen. Kommunen menade även att Sikhallsområdet skulle utvecklas i kommunens ägo. Det skulle anläggas både större parkeringsplatser och fler båtbryggor.

Vid ett tillfälle dristade sig kommunen, genom kommunchef Guy Mahlviker, att till och med skriva att:

“Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder”

Fastigheterna som Magnus Larsson hade köpt och som kommunen nu ville förköpa hade alltid varit privata. Argumenten var svaga och det fanns egentligen ingen logisk förklaring till varför kommunen vill förköpa dem nu när Magnus Larsson blev ny ägare. Det var svårt att se hur kommunen på något sätt kunde se Magnus Larsson som ett hot mot “det rörliga friluftslivet” eller “allmänhetens tillgänglighet”. Larsson hade många gånger i praktisk handling visat att han var mån om “allmänheten” och att just tillgängligheten för “vanliga människor” var själva drivkraften i hans verksamhet.  (Det är också något som de boende i Sikhall kan vittna om än idag.) Dessutom visste självklart kommunen att allemansrätt och strandskydd gällde även i Sikhall… Men som alla bloggläsare vet så hade vissa i kommunen helt andra skäl till att ta Magnus Larssons egendomar ifrån honom. Och dessa “vissa” hade stor makt…

Magnus Larsson ville få ett slut på “tvisten” med kommunen. Den hade hållit på i över ett år, från förvärvet i slutet av 2005 och hela 2006. Magnus Larsson ville äntligen få lugn och ro och börja bygga sitt hem och bruka sin mark på sina inköpta fastigheter. Larsson kunde ju faktiskt inte heller lita på hur Länsrätten skulle döma eller hur regeringen, som ju skulle godkänna förköpet, skulle agera. Och särskilt säker kunde han ju egentligen inte heller vara på kommunen. Vänersborgs kommun hade ju inte direkt betett sig förtroendeingivande eller ärligt mot honom.

Och skulle inte heller göra i fortsättningen…

Det verkade också som det pågick någon slags ”maktkamp” mellan politiker och tjänstemän i kommunen och dessutom mellan tjänstemän och tjänstemän. Vem som skulle dra det längsta strået i denna kamp kunde ingen veta.

Det fanns således, trots kommunens omsvängning, fortfarande en tämligen stor risk att Magnus Larsson skulle förlora allt, all sin rättmätigt och ärligt förvärvade mark i Sikhall. Magnus Larsson upplevde hela tiden detta som en fullt realistisk möjlighet. Och ställd inför denna situation så tvingades han att gå med på kommunens krav.

Det är viktigt att komma ihåg detta. Kommunen med dess jäviga personer i kulisserna tvingade Larsson… Och hur liten eller stor del av hans mark som Vänersborgs kommun än förköpte så handlade det om en tvångsåtgärd, en expropriering av Magnus Larsson privata egendom. Mot hans vilja.

Kommunstyrelsen gick den 10 januari 2007 på tjänstepersonernas linje, dvs den tillstyrkte den omsvängning som trots allt framkom i tjänsteskrivelsen från den 2 januari som skrivits under av kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson. (Se “Historien om Magnus Larsson (19)”.)

Det var dags för kommunen att börja förhandla med Magnus Larsson.

Till en början gick det så där… Eller var det kommunal taktik…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Skrien från vildmarken (Väne Ryr)

5 november, 2021 Lämna en kommentar

Det var länge sedan som Väne Ryr avhandlades i denna blogg. Det beror inte på att jag har glömt Väne Ryr, men det har varit tyst från kommunens sista utpost innan Uddevalla kommun tar vid. Borträknat då en och annan blogg och insändare från Rune Lanestrands fortfarande vassa penna. (Klicka här.)

Men det är egentligen inte särskilt tyst i Väne Ryr. Det hörs dagligen, från tidigt på morgonen till midnatt, höga skrin. Och de kommer inte från vargar runt Ryrsjön. Och det är inte trafikbullret och oväsendet från motorvägen som jag tänker på. Nä, ljuden kommer från vagnar, järnvägsvagnar. Skrien kommer från alla tåg som rullar från och till hamnen i Uddevalla.

Jag har genom åren skrivit en del om de skri som tågseten ger ifrån sig i Väne Ryr och som invånarna tvingas utstå och leva med. (Se ”Tågbullret i Väne Ryr”.) Godstågen körs ofta in på sidospåret utanför bostäderna i Väne Ryr och väntar på persontågen som har företräde. Det gnisslar och smäller när godstågen bromsar in och stannar ca 15 meter från samtliga hus utmed spåret. Den ökande trafiken sliter även på rälsen och därför har underhållet ökats på – och underhållsarbetet utförs naturligtvis nattetid…

Kommunen eller Trafikverket har aldrig gjort något åt ljuden. De har inte varit intresserade. Det har bland annat sagts att det är för dyrt att minska bullret med dämpande åtgärder som t ex en meter högt bullerplank i plast (vilket har visat sig vara dämpande). Men det är kanske inte helt förvånande. Det är inte alltför ofta som myndigheternas eller kommunens uppmärksamhet riktas mot landsbygden – och kanske inte mot Väne Ryr i synnerhet.

Häromdagen fick jag ett mail från Väne Ryr. Det berättar att oljuden har förvärrats.

Jag återger delar av mailet:

“Som Du vet så har det varit problem med buller från järnvägen här i Väne Ryr. Trafiken har ökat och det handlar då om godstågen.

Massaveden, som samlas alltmer vid Uddevalla hamn, har inneburit mer problem i och med att man numera kör med dubbla boggivagnar (heter det så?). Det innebär lika många lastvagnar och utgör dubbelt så långt tågset.

Utöver detta har man börjat att transportera tomma godsvagnar och då går det undan. Det handlar om bland de längsta tågset jag någonsin har sett och det låter. Då och då får även dessa stanna för mötande persontåg som alltid har företräde.

Jag kollade ett stannat tåg. Om man ser att sista vagnen stod 150 m mot Öxneredshållet så stod loket ca 150 m bortom kyrkan. Allt som allt utgjorde lok med vagnar ca 700 meter. Ett sjuhelvetes oväsen, både när det passerar utan att stanna och även när det stannar och när det kör igång igen.

Jag dristade mig att skriva till kommunen och påpekade att situationen blivit värre. Det var i början på sommaren och har inte erhållit svar. Mitt mail var tillsänt Förvaltningschefen.”

På kommunstyrelsen i onsdags förra veckan så passade jag på att fråga en av kommunens utvecklingsledare om skrien. Hen var mycket medveten om störningarna och att det är mycket oväsen i Väne Ryr. Det var känt att det t ex fanns växlar av bristfällig kvalitet. Utvecklingsledaren hade påtalat detta. 

Det är tydligen så att den ökade godstrafiken hänger samman med att Älvsborgsbanan (järnvägen från Borås till Uddevalla) är en omledningsbana för godstrafik. Och gladare blir nog inte invånarna i Väne Ryr när de får höra att Anders Strand (SD) berättade att Västtrafik har planer på ännu mer trafik vid Väne Ryr. Och att det inte ligger alltför långt bort i tid… Det beror vad jag förstår på att Bohusbanan (järnvägen från Göteborg via Uddevalla till Strömstad) är långsam och dessutom har brist på mötesspår.

Om vi tycker att det har varit tyst från människorna i Väne Ryr så är det inget mot vad människorna i Ryr tycker om tystnaden från centralorten.

Jag är inte säker på att kommunen vill att Väne Ryr ska ha någon framtid. Även om orten har gett namn åt ett av konferensrummen i kommunhuset. Men jag tror inte att jag har sett Väne Ryr omnämnas i några kommunala dokument de senaste åren. Med ett undantag. Och det var i ett mindre smickrande  och angenämt sammanhang. I kommunens miljörapport för några år sedan berättades att det hade bräddats i Ryrsjön, dvs orenat avloppsvatten hade släppts ut i bybornas älskade badsjö.

Och det kanske fortfarande finns anledning för kommunen att studera sjön lite närmare. Författaren till mailet från Väne Ryr skriver:

“Längre bort mot Frigård ligger det en större mosse. Det har tippats slagg från Ferro och Airco Alloys i dessa mossar. För inte så länge sedan har det tippats märkliga produkter där igen. Vid ett tillfälle såg jag en stor svart hög som jag på håll trodde var matjord. På närmare håll såg jag att det var sot, förmodligen från Uddevallas förbränningsanläggning. Denna mosses avrinning till Ryrsjön.”

Även om det skulle vara så att barnen och ungdomarna får manas till viss försiktighet om de vill bada i Ryrsjön så finns det ändå en ljusglimt i byn. Förskolan finns fortfarande kvar i den gamla, men fortfarande ganska nyrenoverade skolbyggnaden. Den inger väl trots allt ett visst hopp om en ljusnande framtid.

Det finns också en affär där man kan köpa får- och lammkött från en gård i närheten. Om byalaget är aktivt vet jag inte. Förr var det i varje fall väldigt aktivt. Jag minns hur byalaget och invånarna kämpade hårt för sin skola för 10 år sedan.

De kämpade också för sin badplats vid Ryrsjön. (Se ”Badplatsen vid Ryrsjön”.) Men kommunens hastigt påkomna paragrafrytteri hindrade kommunala insatser och hjälp med utveckling. Badplatsen låg nämligen på privat mark och därför kunde t ex ingen kommunal “baja-maja” sättas upp. Kanske ansåg kommunen att människorna kunde använda sjön när det ändå bräddades där…

Det kanske vore dags att kommunen höjer sina blickar och kollar vad som händer i kommunens gränsmarker mot Uddevalla. Invånarna i Väne Ryr betalar också kommunalskatt och kommunala avgifter.

Kategorier:Väne Ryr

Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet

3 november, 2021 2 kommentarer

De två bloggarna om Bo Carlssons (C) “hantering” av fornminnena har dragit till sig en hel del uppmärksamhet. Förutom att de har lästs av ett fyrsiffrigt antal, så har reaktionerna varit många. (Se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)” och “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”.)

De flesta ”kommentatorer” har varit mycket irriterade eller kanske snarare förbannade på den attityd och det beteende som det mångåriga kommunalrådet och nuvarande ordförande i barn- och utbildningsnämnden Bo Carlsson (C) har visat. Andra verkar ha blivit i det närmaste mållösa över den nonchalans och respektlöshet som Carlsson har gett prov på, inte bara mot det kulturhistoriska arvet, utan även mot Sveriges lagar och rättsväsende.

Det har bara varit två kritiska kommentarer, som jag känner till. Den ene ansåg att jag skulle “tagga ner”, eftersom:

“politikerna i stan är ”goa gubbar” som bara vill väl.”

Den kommentaren var inte så mycket att bry sig om. Den andra kritiska kommentaren var desto intressantare. Den framfördes av ingen mindre än Vänersborgs tidigare kommunalråd Marie Dahlin (S).

Marie Dahlin (S) hade ett meningsutbyte med sverigedemokraten Mathias Olsson i Facebook-gruppen “Vänersborgare”. Marie Dahlin (S) tyckte att Kärvling bara klagade och inte drev någon politik. Dessutom hade han, dvs jag, inte några visioner.

Dahlins åsikter och omdöme om undertecknad borde kanske lämnas därhän. Men jag måste ändå ge en kort kommentar. Marie Dahlin förkunnade stolt ett flertal gånger för några år sedan, bland annat i TTELA, att hon aldrig läste mina bloggar. Jag tror inte att Dahlin har börjat läsa efter sin flytt till Mellerud. Jag kan därför tycka att det är tämligen förvånande hur hon kan ge uttryck för sådana åsikter och omdömen. Såvida inte Dahlin lever i det förgångna och fortfarande hävdar uppfattningen att den som var mot bygget av arenan var utan visioner…

Mathias Olsson (SD) ville inte direkt uttala sig om Dahlins tyckanden om mig, utan konstaterade bara att Kärvling:

“inte ”råkat” förstöra fornminnen vid ett flertal tillfällen”

Och då svarade Marie Dahlin:

“har Carlsson det då?”

Och den frågan var enkel att svara på, i varje fall för alla de som läste bloggen “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)”. Men som sagt, Marie Dahlin (S) läser ju aldrig några bloggar, och sannolikt inte heller tidningar som GT eller TTELA. Båda tidningarna har genom åren skrivit om Bo Carlssons fornminnesbrott. Men Marie Dahlin (S) kanske är lyckligt omedveten om att hennes mycket förtrogne vän Bo Carlsson, den 7 december 2017, fälldes för brott mot kulturmiljölagen. I TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) så erkände Carlsson dessutom brottet:

”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter.”

Så är det. Och sen blev Carlsson åtalad 2019 för att han en andra gång hållit på och förstört fornminnena…

Och nu är det alltså dags igen, för tredje gången! Det skrev jag om i min förra blogg, “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”.

I dagens blogg kan jag även avslöja att Länsstyrelsen tänker polisanmäla Bo Carlsson (C). Det blir då också den tredje gången som Länsstyrelsen polisanmäler Bo Carlsson för brott mot Kulturmiljölagen.

Jag fick nämligen följande besked från Länsstyrelsen:

“Vi avser att gå vidare med en polisanmälan.”

Jag undrar hur Marie Dahlin tänker nu. Kanske anser hon att Länsstyrelsen bara klagar – och inte har några visioner…?

Jag gav mig inte in i debatten mellan Marie Dahlin (S) och Mathias Olsson (SD). Jag nöjde mig med att lägga upp en aktuell karta från Lantmäteriet:


Det är en aktuell karta, det syns tydligt. Det finns nämligen inte något grönt område, som markerar ett fornminne, längs landsvägen i fornminnesområdets södra del. Det är ju nämligen detta fornminne som Bo Carlsson (C) utplånade. Men det är noterbart att hela området fortfarande betecknas som fornlämningsområde – “Stora Kyrkebyns gamla tomt”. I området är både det “Stora impedimentet” och det “Lilla impedimentet” grönmarkerade.

Hela området är alltså Bo Carlssons mark. I nedanstående flygbild (som jag också publicerade i min förra blogg) så ser vi att fornlämningsområdet inte var uppodlat år 1960. (Lantmäteriet uppger att flygfotot är taget ungefär 1960.) Det var antagligen av respekt för fornminnena. Istället lät markägaren korna gå där och beta.

På Facebook lämnades följande kommentar om detta område:

“När jag flyttade hit till Gestad för snart 25 år sedan, fanns det en massa kossor som betade av gärdet. Nu är alla gamla fornminnen förstörda utom en jordkällare i dungen som finns på kortet.”

Det torde alltså vara under Bo Carlssons tid som marken började odlas, och plöjas. Det var då som förstörelsen av fornminnena började. Antagligen hände detta någon gång efter millennieskiftet.

En bloggläsare med jordbrukserfarenhet skrev till mig och ifrågasatte att marken inom det streckade fornlämningsområdet överhuvudtaget fick plöjas och brukas på det sätt som Bo Carlsson har gjort under 2000-talet. (Marken var ju “bara” betesmark tidigare.)

“Det brukar vara så att ”om generationer har plöjt marken” så är det OK. I varje fall om man inte gräver under ”plogdjup” dvs 25-28 cm under markytan. Men om marken aldrig varit plöjd är det bara att gilla läget och ge sjutton i att gräva… Eller åtminstone kolla med Länsstyrelsen först…”

Det låter riktigt, även om jag egentligen inte kan avgöra det. När jag letar efter vägledning i Kulturmiljölagen, så blir jag ändå inte säker. Vissa avsnitt i lagen styrker att det inte är tillåtet att plöja eller gräva i ett fornlämningsområde. Det finns dock inget som säger att det är tillåtet, såvida inte Länsstyrelsen har gett tillstånd.

Jag tänkte återge några citat från Kulturmiljölagen. Det är ju denna lag som Bo Carlssons “insatser” på sin mark ska vägas mot och “jämföras” med i en kommande process, och eventuell dom. Jag tror att nedanstående paragrafer kan vara relevanta i sammanhanget.

De två första paragraferna är mer allmänna och definierar begreppen:

“1 Kap 1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. … Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.”

“2 Kap 1 § Fornlämningar är skyddade enligt denna lag. Fornlämningar är …
5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,”

Fornlämningar spelar en viktig roll i den svenska kulturmiljön och historien. Men det känner sannolikt alla till.

De följande två paragraferna kommer en åklagare och en domstol att väga noga mot de ingrepp som Bo Carlsson har utfört i fornlämningsområde:

“2 Kap 2 § Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.
När en fråga om fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde uppkommer, prövas frågan av länsstyrelsen.”

“2 kap 6 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning.”

Begreppet “fornlämningsområde” är centralt. På Lantmäteriets karta är ju hela området fortfarande, trots Carlssons ingrepp, betecknat som “fornlämningsområde”.

Jag var inte riktigt nöjd med lagens förklaring. På Boverkets hemsida hittade jag emellertid mer information. Boverket försöker nämligen reda ut begreppen och vad som gäller.

Boverket definierar först begreppet “fornlämningsområde” (se “Fornlämningar”):

“Skyddet omfattar inte enbart själva fornlämningen utan även ett så stort område på marken eller sjöbotten som behövs för att bevara den och för att ge den ett tillräckligt utrymme, ett fornlämningsområde.”

Och sedan beskriver Boverket vad som gäller:

“Detta fornlämningsområde har samma lagskydd som själva fornlämningen. För fornlämningar som har ett högt upplevelsevärde och exempelvis ligger i ett öppet landskap kan det krävas ett relativt stort fornlämningsområde. Det finns vissa fornlämningar som genom särskilt beslut har försetts med en gränsbestämning. Beslut om gränsbestämning fattas idag endast undantagsvis.”

Och detta torde vara oerhört viktigt och intressant i sammanhanget – “fornlämningsområde har samma lagskydd som själva fornlämningen”. Om Boverkets tolkning och bedömning är korrekt, vilket den med all sannolikhet är, så är det inte den minsta tvekan om att Bo Carlsson (C) har begått brott – flera gånger. Och kanske till och med fler brott än vad Länsstyrelsen faktiskt har polisanmält.

Och till sist ytterligare två paragrafer från Kulturmiljölagen som beskriver vad som gäller vid “dispenser” – och vid brott mot lagen:

“2 kap 12 § Den som vill rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning ska ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse.”

Den som överträder bestämmelserna i Kulturmiljölagen kan begå ett brott som samhället ser tämligen allvarligt på:

“2 kap 21 a § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet…”

Det är alltså fängelse i straffskalan om brottet bedöms som grovt…

Jag kan fortfarande inte förstå varför Bo Carlsson (C) beter sig på det här sättet. Om man i 3 generationer har ägt en fastighet med ”R-märkt” område på, så måste det vara absolut olämpligt att gräva och plöja i det området utan att åtminstone kolla med Länsstyrelsen först. Och att dessutom gräva och plöja vid 3 tillfällen – minst…

Det går inte heller att förstå dom som vill förringa eller till och med försvara Bo Carlssons handlande.

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet