Arkiv
Det svarta taket 1: Olagligt beslut?
Förra måndagen offentliggjordes protokollet från byggnadsnämndens sammanträde den 21 januari. Protokollet lades ut på kommunens hemsida. I ärendelistan fanns ärendet BN § 7 – “Ansökan om bygglov för utvändig ändring av rad/kedjehus”. Det handlade om Barken 1, dvs paret Thorenius hus på Snickaregårdsvägen i Vargön. Ni vet, huset med ett svart tak…
Eftersom det finns väldigt många hus i området med svart tak (se kryssen på fotot) så markeras det aktuella huset med en ring.
När man laddar ner protokollet från kommunens hemsida upptäcker man att det inte står något om ärendet ”det svarta taket”… Det finns bara med på dagordningen. Vid ärendet finns det emellertid en röd asterisk – och längre ner på dagordningen förklaras asterisken med fet röd text:
“Avser myndighetsutövning mot enskild och publiceras inte på kommunens hemsida”
Det är GDPR-lagstiftningen som hindrar publicering. I Sverige är emellertid alla protokoll och beslut mm offentliga. Man kan därför begära ut protokollet och så får man det utskrivet och hemskickat, eller så hämtar man det i kommunhuset. Jag begärde ut protokollet och hämtade det i förra veckan.
TTELA har antagligen också hämtat ut protokollet, eller också har de fått all information via intervjuer. (Se TTELA “Politiker ville ge bygglov till svarta taket i Vargön – röstades ned”.)
Paret Thorenius flyttade till Snickaregårdsvägen år 2002. Det var ett rött hus med rött tak. Efter 14 år, 2016, byttes taket ut till svarta, blanka takpannor. Då skulle snön lättare glida av och dessutom hade Thorenius tänkt skaffa solpaneler, vilket de också gjorde. De skulle smälta bättre in mot
ett svart tak. Den 11 december 2020, fyra år senare, upprättade byggnadsförvaltningen helt oväntat ett tillsynsärende. Kommunens byggnadsförvaltning menade att takbytet var en olovlig utförd åtgärd.
Den 31 oktober 2023 fattade byggnadsnämnden beslutet att paret Thorenius skulle:
“återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör.”
Thorenius skulle tvingas att betala upp mot ett sex-siffrigt belopp för att plocka bort solpanelerna, ta bort det svarta taket, lägga ett nytt rött tak och sedan sätta upp solpanelerna igen. Ett rött tak var enligt byggnadsnämnden och kommunens stadsarkitekt ett allmänt intresse…
Thorenius ansökte sent i höstas om att få bygglov i efterhand på det svarta taket:
“År 2016 i juli utförde jag Teresa Thorenius och Björn Thorenius byte av takkulör från rött tegelpannetak till svart betongpannetak Palema Candor färgkod: svart 020080 med hjälp av Svenska Byggruppen. Vi ansöker härmed om bygglov för denna förändring av takkulör.”
Tisdagen den 21 januari 2025 avslog byggnadsnämnden ansökan:
“Byggnadsnämnden ger inte bygglov.”
Skälet för beslutet var:
“Sökt åtgärd uppfyller inte lagkraven för bygglov avseende hänsyn till intresset av en god helhetsverkan.”
Och så följer en längre bedömning. Den tänkte jag redogöra för i ett senare blogginlägg.
Byggnadsnämnden var oenig. Voteringen slutade 4-4. Som det brukar vara i Vänersborgs kommun så röstade de styrande partierna med tjänstepersonerna i förvaltningen.
Det var den socialdemokratiske ordföranden Benny Jonassons (S) utslagsröst som avgjorde… Eller om det nu var Sverigedemokraterna som avgjorde. Torbjörn Moqvist avstod nämligen från att rösta!! 
Moqvist banade därmed vägen för att de styrande partierna, och tjänstepersonerna, skulle få sin vilja fram.
Jag förstår inte Moqvist och Sverigedemokraterna. Eller de styrande partierna. Ett höghus och en domstolsbyggnad som totalt skiljer sig från Vänersborgs stadsbild och karaktär är ok, den totala bristen på enhetlighet på Holmängen är ok. Men ett litet hus i Vargön får inte ha ett svart tak…
Det finns en hel del att säga om byggnadsnämndens beslut… Eller rättare sagt, det går att också att beskriva kortfattat. Det är sannolikt – OLAGLIGT!
Det finns en kommunallag som bland annat reglerar kommunens maktbefogenheter, de kommunala organens uppgifter, förtroendevalda och överklagande av kommunala beslut. I 4 kap 26 § står det:
”En ledamot i en nämnd som deltar i handläggningen av ett ärende ska delta i avgörandet av ärendet, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Detta innebär ingen skyldighet att rösta för fler än ett förslag.”
På kommunens webbplats finns det dessutom en politisk ordlista. I den förklaras begreppet “avstå att rösta”:
“Vid beslut som avser myndighetsutövning mot enskild går det inte att avstå från att rösta.”
Att bevilja eller avslå bygglov är “myndighetsutövning mot enskild”. Eller som Chat GPT förklarar:
“Eftersom beslutet om bygglov innebär att det allmänna utövar makt över enskilda, faller det inom ramen för myndighetsutövning.”
Fast byggnadsförvaltningen formulerar det ännu tydligare i protokollet från byggnadsnämndens sammanträde. Thorenius ärende om det svarta taket publiceras inte – med motiveringen:
“Avser myndighetsutövning mot enskild och publiceras inte på kommunens hemsida”
Tjänstepersonerna i byggnadsförvaltningen, liksom ordförande Benny Jonasson (S), borde känna till skrivningarna i Kommunallagen. Även Torbjörn Moqvist (SD) som avstod. Men det formella ansvaret för det olagliga beslutet är självklart ordförande Jonassons.
Ärendet har överklagats till Förvaltningsrätten i Göteborg. Beslutet borde vara självklart, men har man haft med jurister att göra kan man aldrig vara säker…
Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket 2: Enhetlighet?”.
==
Se tidigare blogginlägg:
- ”Det svarta taket i Vargön (1)” – 19 oktober 2024
- ”Det svarta taket i Vargön (2)” – 20 oktober 2024
- ”Det svarta taket i Vargön (3)” – 21 oktober 2024
- ”Det svarta taket 1: Olagligt beslut?” – 3 februari 2025
- ”Det svarta taket 2: Enhetlighet?” – 5 februari 2025
- ”Det svarta taket 3: Bedömningen” – 6 februari 2025
Kommunen delar ut pris till Solvarm
“Sent ska syndaren vakna. Skrattar bäst som skrattar sist.”
Det finns många ordspråk som dyker upp i huvudet. Jag tror dock inte att Anders Solvarm tänker så. Han är nog bara otroligt glad att han äntligen har fått ett 
erkännande av Vänersborgs kommun – ett pris istället för ris…
Byggnadsnämnden har som bekant utsett Solvarms nya hus, som kallas Atri, till vinnare av byggnadsnämndens nyinstiftade “Byggnadsvårds- och arkitekturpris”. (Se “Byggnadsvårds- och arkitekturpriset”.)
Byggnadsnämnden motiverade priset på följande sätt:
”Med tilldelningen av Byggnadsvårds- och arkitekturpriset utmärker byggnadsnämnden ett spännande exempel på god arkitektur vid nybyggnation. Atri visar på nytänkande och en medveten och hållbar gestaltningsprocess med smarta tekniska lösningar och ett helhetsperspektiv på rumsligheter och funktion. Huset väcker internationellt intresse och bidrar till dialogen om hur vi kan leva naturnära och mer klimatsmart. Byggnadsnämnden är tacksam att byggherren har valt att satsa i Vänersborgs kommun.”
Det är många som har stått i kö för att gratulera Anders Solvarm och hans kollega, arkitekten Niklas Dahlström, till det mycket välförtjänta priset. (Se “Naturvillan”.) Och ännu fler lär göra det när priset delas ut på Vänersborgs födelsedag, nu på lördag den 25 januari i kommunhuset.
Atri, som huset kallas, är en ordlek med ”atrium” och ”A-frame house”. Atrium är ett romerskt rum i mitten av en byggnad, en innergård, och ”A-frame house” beskriver husets konstruktion/utseende. Atrivillan innehåller ett cirkulärt avloppssystem och bostaden är också ett lågenergihus med integrerade solceller på både fasad och tak, värmeåtervinningssystem och vedeldad kökspanna som eldstad. Huset är inte anslutet till varken avlopp, vatten eller elnät, och får därför inte heller några fakturor. Fast ved och biodiesel till generatorn behöver köpas in vintertid.
Priset, om än oerhört välförtjänt, är mycket överraskande. Solvarm har aldrig varit särskilt väl sedd i Vänersborgs kommunhus. Kommunen har, framför allt genom samhällsbyggnads- och miljö- och hälsoskyddsnämnden, motarbetat Solvarm och med alla medel försökt tvinga honom att ansluta sitt bostadshus (inte atrivillan alltså) till det kommunala VA-nätet. Det har varit många tuffa år för familjen Solvarm.
Det började redan den 20 maj 2015 när kommunfullmäktige i Vänersborg beslutade att:
”införa verksamhetsområde för VA, vatten och spillvatten, etapp 6 för Sikhall södra i Vänersborgs kommun.”
Det innebar att Solvarms bostadshus hamnade inom ett verksamhetsområde och därför skulle inordna sig i kommunens VA-nät. (Se “Solvarm i Sikhall vs kommunen”.) Solvarm överklagade beslutet. Han beskrev naturhuset i Sikhall på bland annat följande sätt:
”Vi har på Sikhall eget enskilt avloppssystem med näringsåtervinning i integrerat växthus=eget kretslopp. Sonderingar så långt ger att vårt kretslopps-system är bättre än kommunens system för att uppfylla regler och lagkrav (Miljöbalken).”
Solvarm var övertygad om att han tänkte rätt, vilket många sakkunniga runt om i landet höll med om:
“Ecocycle System bygger på kretsloppsprincipen, dvs ‘att det du ger ifrån dig räcker till att göda den mängd växter som räcker till att föda dig’.”
Det spelade ingen roll ansåg kommunen och fortsatte striden mot Solvarm och naturhuset. Det slutade i domstol.
Den 2 september 2019 slog Mark- och miljödomstolen fast att Solvarms enskilda VA-system var bättre än kommunens (se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!” och själva domen kan laddas ner här):
“Vid en samlad bedömning finner domstolen mot bakgrund av vad som anförts att makarna Solvarm har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen.”
Mark- och miljödomstolens dom gällde alltså familjen Solvarms bostadshus. Det positiva domslutet inspirerade däremot Solvarm till att planera för att bygga ett nytt naturhus, Atri. Han hade nämligen utvecklat sitt VA- och miljötänk ytterligare. Men att bygga i Vänersborgs kommun? Efter en fråga från mig en gång i tiden svarade Anders Solvarm på hur han tänkte:
“Inte kan väl kommunen fortsätta att igen påstå samma oriktigheter som saknar både vetenskapligt och juridiskt stöd. Därför blir det inga problem att bygga ett nytt, ännu bättre naturhus i Sikhall.”
Trodde Anders Solvarm…
Han trodde fel..
Tjänstepersonerna på miljö och hälsa accepterade inte domen. Det var inte förrän den 19 maj 2021 som oppositionspartierna (V+M+SD) i Miljö- och hälsoskyddsnämnden, mot de styrande partiernas vilja, beslutade att ge Solvarm ett permanent tillstånd för sitt VA-system i bostadshuset. (Se “Solvarm vann!”.)
Det skulle emellertid visa sig att tjänstepersoner på miljö- och hälsa inte hade gett upp. Förvaltningen fortsatte att “strula till det” för Solvarm när han var i färd med att rita och bygga sitt nya Atrihus, det hus som nu har fått pris… Den 22 juni 2021 fick Solvarm ett mail från en av tjänstepersonerna (se “Kommunens kamp mot Solvarm”):
“Enligt våran bedömning klarar inte växtbäddarna att uppnå normal skyddsnivå för miljöskyddet gällande reningen av kväve och fosfor.”
Det här var ett totalt uppseendeväckande påstående. Det innebar att Vänersborgs miljö- och byggnadsförvaltning inte accepterade Mark- och miljödomstolens dom eller Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut. Det planerade Atrihuset hade nämligen samma cirkulära VA-system som bostadshuset, men med ett utvecklat och förbättrat sådant. (Solvarm kallade det System Two+.)
Det har varit en fortsatt kamp kring det nya Atrihuset. Solvarm på ena sidan, kommunens miljöförvaltning på den andra. (Jag har skildrat Solvarms ibland tröstlösa kamp mot Vänersborgs kommun i otaliga blogginlägg genom åren. Klicka här – och sedan är det bara att scrolla…) Det blev till slut en kompromiss kring det nya huset där chefen för miljö- och byggnadsförvaltningen spelade en viktig roll.
Jag har i detta inlägg försökt att kort sammanfatta det “kommunala strul” som varit kring Solvarms båda naturhus. Det är ett under att familjen Solvarm har orkat kämpa under alla dessa år. Men de har haft ett stort stöd inte bara av lokalbefolkningen i Sikhall och södra Dalsland utan också av den massmediala uppbackningen i både Sverige och utomlands. (Se t ex “Naturhus i Vadstena och Sikhall”, om programmet Grand Design i TV4.) Och nu till sist också från kommunhuset på Sundsgatan…
Den nuvarande byggnadsnämnden, som tillträdde efter valet 2022, avslutade sin motivering för att tilldela Solvarms Atrihus Byggnadsvårds- och arkitekturpriset med orden:
“Byggnadsnämnden är tacksam att byggherren har valt att satsa i Vänersborgs kommun.”
Det är ett modigt beslut av Vänersborgs byggnadsnämnd och innebär en upprättelse för familjen Solvarm.
Anders Solvarm tar alltså emot byggnadsnämndens “Byggnadsvårds- och arkitekturpris” lördagen den 25 januari i kommunhuset.
PS. Den 27 januari hade TTELA en artikel om priset – ”Naturvillan i Sikhall prisad: ‘Ett slags erkännande’”.
En politikers avgiftsdilemma
Som förtroendevald i kommunfullmäktige har jag varit med om att besluta storleken på de flesta avgifter och taxor som Vänersborgs kommuns invånare måste betala i olika kommunala sammanhang.
Det finns ett problem med detta – ett slags dilemma.
På TTELA:s hemsida idag kan vi läsa om den chock som Andrés Sundqvist i Frändefors fick när en räkning damp ner från kommunen. (Se “Andrés chockfaktura – 40.000 för ett enkelt bygglov i Vänersborg”.)
“När fakturan för det godkända bygglovet dök upp kom den som en chock. Andrés Sundqvist i Frändefors trodde inte sina ögon när han insåg att det kostade 40.000 kronor att få bygga ett fritidshus på 80 kvadratmeter i Vänersborgs kommun.”
40.000 kr? Det var nog inte bara Andrés Sundqvist som fick en chock… Även en beslutsfattare i kommunfullmäktige undrade vad det var fråga om.
Sundqvists fritidshus är alltså på 80 kvadratmeter. Det ligger utanför planlagt område på en gammal tomt och där finns det redan en tillfartsväg. Huset ska kopplas till kommunalt VA och det finns lösningar för dagvattnet. Huset byggs inte heller på åkermark och ligger inte vid någon sjö.
Det kan knappast vara rimligt att bygglovstaxan ska uppgå till 5 % av fritidshusets värde. Hur kunde ett enhälligt kommunfullmäktige bestämma en sådan taxa? Hur kunde jag…?
TTELA skriver att politikerna var fullt medvetna om den här effekten för Sundqvist när de fattade beslutet. För i underlaget till beslutet stod det:
”En del åtgärder kommer att bli dyrare för att få en genomsnittlig kostnadstäckning.”
Det är bara att erkänna – jag var inte “fullt medveten om den här effekten” när beslutet fattades. Jag tvivlar på att någon annan i församlingen var det heller. Hur skulle någon fullmäktigeledamot kunna vara det utifrån ovanstående formulering? I vissa lägen måste vi politiker lita på de underlag som förvaltningarna tillhandahåller, särskilt som det sitter 51 ledamöter i fullmäktige (eller 48 just nu beroende på avhopp i SD) och ingen reagerar. Med all sannolikt därför att de inte har kunskap i frågan.
De som beslutar i kommunfullmäktige är naturligtvis ansvariga för sina beslut, det kan ingen förklara bort. Samtidigt är det uppenbart så att en ledamot inte kan ha kunskap om allt som ska beslutas. 
Frågan är egentligen också om de ens har skyldighet att skaffa den kunskapen. 45 av dem som sitter i fullmäktige är ju politiker på sin fritid…
Det är ett dilemma.
Imorgon ska ett annat ärende om avgifter/taxor behandlas på kommunstyrelsen. (Ärendet ska sedan gå vidare till kommunfullmäktige för att slutligt bestämmas där.) Det handlar om att ändra avgiften för boendestöd inom socialnämnden. Ärendet skickades faktiskt ut till KS-ledamöterna först i morse.
Förslaget till beslut har följande lydelse:
“Kommunfullmäktige beslutar att ändra avgiften för boendestöd i gällande Taxor och avgifter inom socialnämnden från timavgift med maxtaxa till en fast månadsavgift på 420 kr per månad. Den nya boendestödsavgiften gäller fr.o.m. den 1 januari 2025 och får årligen uppräknas av socialnämnden enligt omsorgsprisindex.”
I underlaget står vidare:
“Förslaget bedöms innebära en kostnadsminskning för de flesta brukarna.”
Det ringer några varningsklockor. Jag blir alltid misstänksam, rätt eller fel, när bestämda slutsatser dras utifrån en “bedömning”. I det här påståendet ringer det även vid formuleringen “för de flesta”. Jag skulle självklart vilja veta vilka det är som inte tillhör “de flesta”, hur många de är och hur mycket kostnaderna höjs för dessa – som inte tillhör “de flesta”?
I resten av underlaget finns det flera andra beskrivningar som har att göra direkt med taxan och den nya förändringen.
- “Socialnämnden har beslutat att föreslå en minskning av boendestödsavgiften, från dagens maxtaxa till en fast avgift”
- “Månadstaxan … inkomstprövas enligt gängse ordning. Den fasta avgiften utgår oavsett antalet besök”
- “Den föreslagna förändringen … bedöms vara positiv för personer som på grund av funktionsnedsättning är i behov av stöd och hjälp under en större del av livet”
- “det finns möjligheter att på individnivå ansöka om merkostnadsersättning hos Försäkringskassan för de merkostnader en funktionsnedsättning kan medföra, är förslaget att en mindre fast avgift per månad tas ut.”
Jag kan inte säga att jag fortfarande blir “fullt medveten” på vad taxeförändringen innebär, särskilt inte för de som inte tillhör “de flesta”. Kanske är jag till och med ännu mer osäker…
Även kommunjuristen har yttrat sig över förslaget. Kanske klarnar det nu?
“Förslaget innebär vidare att kostnaden blir lika stor oavsett antalet besök. Avgiftens storlek bör dock rymmas inom självkostnadsprincipen, även i det fall en brukare endast haft ett litet behov av insatsen.”
Det följer också med ett urklipp från dokumentet “Taxor och avgifter inom socialnämnden” i underlaget. Det visar vad förslaget på ändring av boendestödsavgiften verkligen innebär, dokumentet är det som styr.
Gällande avgift är överstruken och markerad i blått. Förslag till ny avgift är markerad i gult.
De som tycker att det är solklart vilka konsekvenserna blir för brukarna av avgiftsförändringarna i boendestödet kan väl höra av sig. Dessutom tar jag gärna emot råd och hjälp med att rösta rätt denna gång.
Det blev ju fel när det gällde bygglovsavgifterna…
Byggnadsnämnden (2): Huset vid 45:an
I det förra blogginlägget om byggnadsnämnden beskrev jag två byggärenden från Vargön där bedömningen skedde från samma utgångspunkt men med olika slutsatser. (Se “Byggnadsnämnden (1): Holmens kontorsbyggnad”.)
Byggnadsnämnden hade vid sitt sammanträde den 26 september ett ärende i en annan del av kommunen, på andra sidan sjön. Vi ska bege oss från Vargön till Dalsland.
Precis som med huset på Snickaregårdsvägen i Vargön (“det svarta taket”) så upptäckte tjänstepersoner i byggnadsförvaltningen på egen hand en “avvikelse” på en fastighet i Brålanda, vid E45:an. Med andra ord, ingen kommuninvånare eller någon annan hade anmält fastighetsägarna till byggnadsförvaltningen.
I Vargön handlade det om kultur och kulturhistoria, i Brålanda om:
“Byggnadsnämnden bedömer att fastigheten i fråga är i ovårdat skick och att betydande olägenheter för omgivningen har uppkommit.”
Sådana här ovårdade fastigheter/tomter är ofta obebodda och ett stort problem för framför allt grannar. De har en tendens att dra till sig människor som festar, förstör, smutsar ner, super och knarkar etc vilket gör livet otryggt och osäkert för omgivningen. Det finns exempel på ovårdade fastigheter på Parkvägen i Vargön och Torstenssonsgatan i Vänersborg.
Huset vid 45:an är inte en sådan fastighet. Det är inte obebott och inte ett tillhåll – inte för människor i varje fall. Dock för bilar. På fastigheten finns just nu flera motorfordon och två husvagnar. Tidigare har det funnits ännu fler. Förvaltningen upptäckte nämligen fastigheten redan år 2020 och då upprättades även ett tillsynsärende om ovårdad tomt. (Nedanstående fotografier är från Google Maps. Det verkar vara sommar och det syns bilar på tomten. Jag vet dock inte vilket år fotona är tagna.)
Fastighetsägaren har varit föremål för flera tillsynsbesök sedan 2020. Fastighetsägaren har städat och rensat upp efter hand; fordon och annat har forslats bort. Men vid ett platsbesök den 28 maj i år bedömde förvaltningen att avlägsnandet av fordon hade avstannat och:
“de fordon, 29 styck, som är kvar på fastigheten bedöms ge ett ovårdat intryck”
Det handlar ofta om “bedömningar” i sådana här fall. Det är kanske ofrånkomligt, men det ger utrymme för personliga åsikter och tolkningar. Och då kan t ex kommuninvånare behandlas på olika sätt.
Fordonen bedömdes av förvaltningen också vara uttjänta och ej i körbart skick – och fastigheten ligger:
“i nära anslutning till väg E45 och synlig för bland annat trafikanterna på vägen.”
Därför beslutade byggnadsnämnden att förelägga fastighetsägaren att avlägsna 19 av fordonen och de två husvagnarna. Fastighetsägaren skulle få behålla 9 fordon, dock alltså inte husvagnarna.
Byggnadsnämnden beslutade också:
“De bilar som blir kvar på fastigheten som inte är i körbart skick och ska förvaras utomhus ska placeras prydligt på fastighetens södra del, se röd markering.”
Det betyder, menar nämnden, att sju av dessa nio bilar, traktor samt bilkärran och traktorkärran kan stå kvar på tomten:
“om de placeras prydligt på fastighetens baksida där växtligheten delvis skymmer insyn från vägen.”
Det är onekligen en ansenlig mängd fordon på tomten och rent spontant tycker säkert de flesta att så kan man inte ha det. Det kan jag också tycka, men då ser jag i min inre syn grannarnas trädgårdar i Nordstan fyllda med fordon. Men ärendet, dess hantering och beslut, är lite mer komplicerat och ställer en del frågor som är värda att fundera på.
Fastigheten (se röd pil) ligger “på landet”. Det finns inga grannar. Det finns två hus bredvid (vit pil), eller kanske snarare ett hus och en “gäststuga”, men de är obebodda. De skymmer dessutom delvis tomten med bilarna. Det är också mycket växtlighet framför det aktuella huset mot 45:an och i stort sett runt hela tomten. Det håller ju också byggnadsförvaltningen med om när den skrev att växtligheten delvis skymmer insyn från vägen. 
Samtidigt skrev förvaltningen att fordonen på gården var synlig bland annat för trafikanterna. “Bland annat”? Jag kan inte förstå vilka andra än trafikanterna på E45:an som skulle kunna se in på tomten…
Det är svårt att se bilarna på fastigheten även från E45:an. Jag skulle vilja säga att det är nästan omöjligt, i synnerhet när alla träd och buskar har kvar sina löv och blad.
Från 45:an – infarten till fastigheten.
Man ska också komma ihåg att den tid det tar för ett fordon att passera huset på E45:an torde ligga på max 2 sekunder, antagligen mindre. Vad hinner förare och passagerare då se? 
Lägger de märke till något så torde det vara de två obebyggda rucklen bredvid den aktuella tomten. Dessa ruckel verkar dock varken nämnd eller förvaltning ha uppmärksammat.
Från E45:an ser det ut så här när man kommer från Vargön och Frändefors och kör norrut:
Fordonen syns men de är inte helt lätta att urskilja. (Till vänster syns de obebodda grannbyggnaderna.)
På hösten faller blad och löv och det blir lättare att se in på fastigheten. Så här såg det ut från E45:an den 12 november.
Några av bilarna syns från vägen, i varje fall om man tittar noga och kör långsamt. Men hur många gör det? Och hur många upplever en olägenhet av vad de skulle kunna se?
Byggnadsnämnden grundar sitt beslut på Plan- och bygglagen (PBL) 8 kap. 15 §:
“En tomt ska hållas i vårdat skick och skötas så att risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer.”
Det är svårt att se att fordonen, trots att de är många, kan ge upphov till olycksfall. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Det kan tilläggas att miljö- och hälsa deltog vid ett besök på fastigheten. De hade inga synpunkter på fordonen (med tanke på ev utsläpp etc).
Det torde också vara svårt att hävda att bilarna på tomten kan ge upphov till betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken. Bilarna syns ju knappt och nämnden måste väl bedöma utifrån det man kan se? Och inte som förvaltningen gjorde när tjänstepersoner gick in på tomten och tog kort… (Det kan ju betyda att det skulle vara meningslöst att sätta plank runt om fastigheten, byggnadsförvaltningen går ändå in på tomten. Eller?) Det ska återigen noteras att det är ingen som har anmält fastighetsägaren till kommunen.
Det är också anmärkningsvärt att byggnadsnämnden i sitt beslut bestämmer var fastighetsägaren ska parkera sina bilar på sin egen fastighet. Borde det inte vara upp till var och en att bestämma var man vill parkera sin bil? Det är intressant att vänsterpartisten i nämnden, Pontus Gläntegård, var den enda som opponerade sig mot beslutet i nämnden, men inte t ex moderaterna. Nämndens beslut innebar ju att äganderätten inte respekterades överhuvudtaget.
Det kan också noteras att fordonen enligt nämndens beslut skulle placeras på “fastighetens södra del”. Därifrån kan de ju faktiskt synas från E45:an, precis som idag. (Se fotografier ovan.)
Pontus Gläntegård (V) skrev i sin reservation mot nämndens beslut att man borde ta fram underlag på husvagnarnas skick. Boverket skriver nämligen (se “Uppställning av fritidsbåt, husvagn och husbil”):
“Det krävs inte bygglov för att i omedelbar närhet av ett en- och tvåbostadshus ställa upp högst två fritidsbåtar, husvagnar och/eller husbilar.”
Det gäller “säsongsförvaring”, dvs man måste använda husvagnen t ex en vecka på året vid typ semester. Det borde vara upp till byggnadsnämnden och förvaltningen att visa att detta inte är uppfyllt när man kräver att husvagnarna ska “avlägsnas”.
Det här ärendet är intressant på flera sätt. Jag får dock känslan av att nämnden går mer efter egna personliga principer och värderingar kring hur invånare bör och ska uppträda och ordna det i sina hem och trädgårdar än på vad lagarna säger. ”Betydande olägenhet” när det nästan är omöjligt att se bilarna på fastigheten? Det är viktigt att kommunen visar respekt för invånares integritet och egendom. Alla är inte lika.
En annan reflektion är att det inte heller är helt lätt för vanliga kommuninvånare att försvara sig mot experter och jurister i kommunhuset. Kommunen sitter inte bara inne med kunskap, utan har också ekonomiska resurser att anlita utomstående expertis. Dessutom arbetar kommunens anställda med ärendena på arbetstid medan enskilda invånare får lägga sin fritid på kommunikation med och försvar mot kommunen. De är inte likställda parter och det borde kommunen förstå och ta hänsyn till.
Slutligen undrar jag om inte byggnadsförvaltningen borde ha viktigare saker för sig än att uppmärksamma och jobba med bilar i en trädgård på landsbygden som ingen ser. Eller ett svart tak i Vargön? I synnerhet som det inte finns några lagparagrafer som tydligt kräver något ingripande. Det är som jag ser det bättre att byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen fortsätter den utveckling som startades för några år sedan med att visa mer av förståelse och respekt för kommunens invånare – och arbeta ännu mer med att ge invånarna hjälp och service.
Byggnadsnämnden (1): Holmens kontorsbyggnad
Det har under några av de senaste åren kunnat skönjas en ljusning i byggnadsnämndens och byggnadsförvaltningens hantering av ärenden. Flera invånare har till och med anat ett trendbrott, eller i varje fall att nämnd och förvaltning var på väg mot ett. Det verkar som om kommuninvånare och företagare har börjat behandlas på ett annat sätt än tidigare, med mer av förståelse och respekt. Kommunens “byggnadsavdelning” tycks med andra ord ha anlagt en attityd av service och hjälpsamhet.
Den senaste tiden har vi dock sett några beslut i nämnden som har förmörkat den ljusning som varit på gång. I några beslut och underlag har invånare upplevt mindre förståelse för sina intressen och behov. Regelverken har också tolkats på ett sätt som att nämnden hellre fäller än friar.
Man kan hoppas att dessa beslut endast är tillfälliga felbedömningar och “olycksfall i arbetet”. Det är av stor betydelse för Vänersborgs kommun att det tidigare ryktet om att vara besvärlig och petig i byggnadsfrågor tvättas bort och försvinner. Företagare som vill etablera sig i eller utvidga sin verksamhet i Vänersborg ska veta att byggnadsnämnd och
byggnadsförvaltning är välvilliga, visar förståelse för invånarnas och företagens behov och intressen samt gör sitt yttersta för att hjälpa till och ge bra service. Det är också ett sätt förbättra kommunens placeringar i de rankningar som görs.
Det senaste exemplet på byggnadsnämndens “olycksfall i arbetet”, som också har fått ett stort medialt intresse, är ärendet kring paret Thorenius svarta tak i Vargön. Efter 8 år ska paret för dyra pengar tvingas byta tak från svart tillbaka till rött. Det är av kulturhistoriska skäl betydelsefullt, menade byggnadsnämnden, att taklandskapet på Snickaregårdsvägen i Vargön är enhetligt. I varje fall i den begränsade del av området där Thorenius bor… (Se “Det svarta taket i Vargön”.)
Det är inte omöjligt att det räcker med ett sådant här felaktigt beslut från byggnadsnämnden för att Vänersborgs kommun riskerar att få tillbaka stämpeln av en kommun som i byggnadsfrågor “gör det besvärligt” för sina invånare. Det kan för övrigt nämnas att på det senaste sammanträdet med byggnadsnämnden (5 november) informerades ledamöterna om att Thorenius har sökt bygglov i efterhand för det svarta taket. Det ska bli intressant att se hur nämnden så småningom behandlar denna ansökan…
De enhetliga röda taken på en del av Snickaregårdsvägen i Vargön är i byggnadsnämndens ögon en kulturhistorisk viktig egenskap. På förra veckans sammanträde med nämnden behandlades ett annat kulturhistoriskt arv av betydligt större dignitet. Ja, nämnden vill till och med riva denna historiska byggnad. Och då tänker jag inte på Hallevibadet som den styrande minoriteten i samhällsbyggnadsnämnden, med undantag av Kristdemokraterna, vill riva. (Se “Hallevibadets öde på väg att avgöras”.) Nä, jag tänker på Holmens fd kontor.
Holmens gamla anrika kontorsbyggnad från 1888 är för många Vargöbor, och historieintresserade, av stor betydelse. Det är ett monument över Vargön som brukssamhälle och för arbetarrörelsen. (Det är märkligt att kommunens socialdemokrater inte inser det.)
Företaget WSP Sverige AB gjorde 2021 en kulturhistorisk utredning med titeln ”Bruket 8, Wargöns bruk/Holmen paper”. (Se “Vad händer med Holmens kontor?”.) Utredningen drog slutsatsen att:
”det fanns ett stort värde i kvarvarande delar som gör en renovering av huset fullt möjlig.”
Huvudkontoret och porten hade, visade utredningen, höga kulturvärden och därmed också ett skydd i lagstiftningen.
I förra veckan gav byggnadsnämnden sin förvaltning i uppdrag att ändra detaljplanen för området så att en rivning av byggnaden ska bli möjlig. I den nuvarande detaljplanen från 2013 står det nämligen:
“De äldsta byggnaderna som utgörs av huvudkontoret med den gamla fabriksporten skall finnas kvar.”
Det finns alltså ett förbud i detaljplanen mot att riva kontorsbyggnaden och fabriksporten, den så kallade “Vargporten”. (Se ”Byggnadsnämnden: Holmens fd kontor”.) Kommunen vill ändra på detta, och satsa åtskilliga miljoner på att riva åtminstone den eldhärjade kontorsbyggnaden – allt för att göra området attraktivare för företag att förvärva.
Det är flera som undrar vad en rivning av kontorsbyggnaden skulle innebära för Vargporten. En ensam port kan knappast finnas kvar i området om marken ska säljas. Det talas om att flytta den, men det blir antagligen både svårt och tämligen dyrt. Det kan kanske misstänkas att det finns krafter som även vill riva Vargporten. Det är ingen som vet ännu, inga avgörande beslut har fattats. Och det finns ledamöter i byggnadsnämnden med andra åsikter, som Pontus Gläntegård i Vänsterpartiet.
Gläntegård (V) menade att kommunen inte har försökt att sälja fastigheten och kontoret på ett seriöst och riktigt sätt. Han skrev i sin reservation:
“Att fastighetsägaren haft fastigheten ute till försäljning i ett fåtal månader under lågkonjunktur till ordinarie pris kan inte anses som tillräckligt underlag för att väga det enskilda intresset av att riva mot det allmänna att bevara fasaderna ur ett kulturhistoriskt perspektiv av industrihistoria. En längre försäljningsperiod med rimlig prisavvägning måste prövas innan ett rivningsförbud kan hävas.”
Gläntegård menar att kostnaden för att återställa kontorsbyggnaden borde återspeglas i priset så att det blir rimligt. Men också att t ex större tillbyggnader och påbyggnader ska vara möjliga.
Pontus Gläntegård (V) påpekade också i sin reservation att:
“Enligt tidigare undersökningar av WSP är tegelfasaden i konstruktionsmässigt godtagbart skick hållfasthetsmässigt.”
Det måste göras en helhetsbedömning innan beslut fattas. Byggnadsnämnden måste också få svar på frågan om det överhuvudtaget går att flytta Vargporten.
Vi får se vad kulturhistorien i Vänersborgs kommun är värd jämfört med kommersiella och andra intressen när det ställs på sin spets. Precis som när det gäller Brätte… (Se “Bevara Brätte!”.)
Det känns som om kommunen inte helt sällan silar mygg och sväljer kameler angående vad som ska åtgärdas och bevaras och vad man kan överse med och strunta i. Och i centrum för dessa intressekonflikter står samhällsbyggnadsnämnden – och byggnadsnämnden…
Nästa blogginlägg tar upp ett exempel från Dalsland, ”Byggnadsnämnden (2): Huset vid 45:an”. Det behandlades också på byggnadsnämndens senaste sammanträde.
Byggnadsvårds- och arkitekturpriset
En lärdom jag fick som lärare var att omröstningar i klassrummet kunde bli helt fel och missvisande.
Omröstningen som fick mig att “tänka till” handlade om en skolresa. Klassen hade tre förslag. Det var som jag såg det två populära alternativ, Liseberg och Skara Sommarland, och ett som i mina ögon verkade vara mindre populärt, Vattenpalatset. Eleverna fick rösta på ett vanligt ”traditionellt” sätt, dvs var och en hade en röst och den fick de placera på något av alternativen. Röstningen var sluten.
Liseberg och Skara Sommarland fick vardera 8 röster och Vattenpalatset fick 9 röster. Det utbröt ett smärre kaos i klassrummet. Flera elever protesterade och sa att de inte ville åka med till Vattenpalatset. Men herregud, sa jag lite irriterad, vi har ju röstat och Vattenpalatset fick flest röster. Eleverna höll inte med, men hade svårt att motivera varför inte alternativet som fick flest röster skulle vinna.
Jag funderade, det låg mycket i vad eleverna förde fram. Och det var, som jag uppfattade det, antagligen en majoritet av eleverna som inte ville åka till Vattenpalatset. De flesta ville hellre åka till Liseberg eller Skara Sommarland.
Det fanns information på nätet om omröstningar, andra hade långt före mig haft samma funderingar. Det visade sig att det fanns andra sätt att rösta som var betydligt mer rättvisande när det fanns tre eller flera alternativ. Det jag fastnade för var en metod som gick under namnet “Approval Voting” (godkännandevotering). Det var en metod som var lätt att förstå och genomföra.
I Approval Voting får varje väljare rösta på så många alternativ den vill, istället för att bara välja ett. Varje röst räknas som ett ”godkännande”, och alternativet med flest röster (godkännanden) vinner.
Fördelen med detta sätt att rösta är uppenbar. Väljare kan visa sitt stöd för alla alternativ de gillar, vilket minskar risken att ett mindre populärt alternativ vinner på grund av splittrade röster. Det garanterar att det alternativ med bredast stöd vinner.
Jag testade metoden efter att ha fått klassens godkännande, även om några som ville åka till Vattenpalatset muttrade. Omröstningen genomfördes och resultatet blev – en annan vinnare! Liseberg fick 16 röster, Skara Sommarland 14 och Vattenpalatset 12. Och det tyckte klassföreståndaren ifråga var ett bra alternativ. Liseberg var ju inhägnat… ;)
Jag lärde mig något viktigt om omröstningar, och förhoppningsvis gjorde klassen det också. Tyvärr är det alltför många som inte har varit med om omröstningar om skolresor…
Inom parentes kan jag tycka att de länder som har val i två omgångar, t ex presidentvalen i Frankrike, har tänkt lite i Approval Voting-banor. (I första omgången deltar samtliga kandidater, medan i omgång två bara de två kandidater som får flest röster i första omgången.)
I december ska byggnadsnämnden i Vänersborg ha en omröstning om ett pris som är statusfyllt. Nämnden ska utse vem som ska få kommunens nyinrättade “Byggnadsvårds- och arkitekturpris”. (Jag har beskrivit bakgrunden till priset samtidigt som jag motiverade min nominering – se “Sikhalls Magasin nominerat till pris”.)
Det kom, enligt Vänersborgs kommuns hemsida, in 17 förslag från både byggherrar och allmänhet. Fem projekt gick vidare till den slutliga omröstningen. (Fotografierna har jag knyckt från hemsidan.)
- Elisabeths Port i Vänersborg
- Drottninggatan i Vänersborg (är det en byggnad?)
- Atri i Sikhall (Solvarms nybyggda naturhus i Sikhall)
- Sikhalls magasin
- Holmängenskolan i Vänersborg
Omröstningen ska ske i byggnadsnämnden den 9 december. Jag antar att den sker enligt den gamla orättvisa och mindre demokratiska metoden – en person en röst.
Jag fruktar därför att resultatet av omröstningen kan bli densamma som för skolresan. Det skulle kunna bli så att t ex Elisabeths Port får flest röster trots att en majoritet i nämnden vill att ett av de två Sikhallsalternativen, Magasinet eller Atri, är förtjänta av priset. Men de rösterna splittras och Elisabeths Port som tredje populärast alternativ får priset.
Det var alltså ett exempel även om jag inte sticker under stol med att jag själv skulle vilja se att Sikhalls magasin (se ”Magnus räddar Sikhalls magasin!”) eller Atri får priset (se ”Solvarm, pris och uppmärksammat naturhus”). Det är inte bara byggnaderna och arbetet bakom som motiverar priset. Det är två personer, Magnus Larsson och Anders Solvarm, som till stor del drivs av ideella och osjälviska motiv – den ene av kulturhistoriska och den andre av miljömässiga. Det är också två personer som har motarbetats kraftfullt och under lång tid av Vänersborgs kommun. Skulle någon av dem vinna byggnadsvårds- och arkitekturpriset skulle det värma ett oppositionellt
politikerhjärta… (Det är redan ganska varmt, de har ju båda gått till final…)
Egentligen tycker jag att Byggnadsvårds- och arkitekturpriset borde delas upp så att båda fick var sitt pris. Magnus Larsson skulle få Byggnadsvårdspriset för sitt arbete med magasinet och Anders Solvarm Arkitekturpriset för Atri.
Priset består för övrigt av en plakett och ett diplom. Det delas ut till vinnaren i samband med Vänersborgs födelsedagsfirande i början av nästa år. Att dela ut priset till en byggnad i Sikhall vore också ett utmärkt sätt för Vänersborgs kommun att visa att kommunen inte bara består av Vänersborgs stad…
PS. Sent omsider så hade TTELA den 8 december en artikel om ”Byggnadsvårds- och arkitekturpriset” – se ”Här är de nominerade till Vänersborgs arkitekturpris”.
Det svarta taket i Vargön (3)
Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (2)”.
Det hänvisas i byggnadsnämndens motivering till beslutet, att det svarta taket måste bytas tillbaka till ett rött, till den fördjupade översiktsplanen (FÖP). Det är mycket anmärkningsvärt eftersom FÖP:en antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Planen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA (se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”):
“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”
Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan.
I den “Fördjupade översiktsplanen Vänersborg – Vargön” finns det flera kartor. Kartan över det aktuella området vid Snickaregårdsvägen i Vargön ser ut så här. (Jag har ”klippt ut” den från en större karta över hela Vargön):
Området har beteckningen “B9”. Om området skriver FÖP:en:
“Gavelhusen vid Sandgärdet: Byggt som grupphusområde på 1960-talet. Det regelbundna mönstret av gavlar mot gatan ger området en speciell karaktär. Av betydelse är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Höga krav bör ställas på anpassning vid ändringar.”
Det skrevs alltså 7 år efter att taket på paret Thorenius hus hade bytts. Det är underligt att takfärgen ges sådan betydelse medan andra egenskaper på husen inte är viktiga, som t ex gavelfärgerna. I dessa tider av klimatförändringar och diskussioner kring föroreningar från fossila bränslen är det svårt att se de röda takens betydelse i förhållandena till alla tak runt om i Sverige som täcks med solpaneler. Eller av hela solcellstak…
Jag var nyfiken på vad som gällde i kommunens planer innan FÖP:en antogs 2023. Det visade sig att det fanns en annan plan som gällde, “Översiktsplan 2017” (ÖP). Den planen gäller som jag förstår fortfarande. Jag kan emellertid inte hitta någonting särskilt i översiktsplanen från 2017 om området kring
Snickaregårdsvägen. Det finns som i alla översiktsplaner flera kartor. Så här ser kartbilden över det aktuella området ut (bild till vänster).
“K3” betyder “Skyddsvärd bebyggelsemiljö”. Men jag tror inte att det är området kring Snickaregårdsvägen som är markerat. Det övre K3-området ligger norr om järnvägen så det området är det definitivt inte. Det nedre området markerar, som jag läser kartan, Ronnums herrgård och byggnaderna däromkring. Området ligger för nära älven för att det ska kunna vara området där paret Thorenius bor. Med andra ord, översiktsplanen 2017 ger inga anvisningar om vad som gäller i det aktuella området. Och då gäller inte heller några särskilda anvisningar eller restriktioner antar jag.
Hur som helst, lika lite som den fördjupade översiktsplanen är juridiskt bindande är översiktsplanen det. 
Men det finns kommunala dokument som faktiskt är juridiskt bindande – detaljplanerna.
Detaljplanen för det aktuella området är från 1988. På den tiden kallades detaljplanerna för “stadsplaner”. Stadsplanen från 1988 hade följande utseende för området kring Snickaregårdsvägen i Vargön. (Jag har satt dit kryssen. Rött kryss=Thorenius hus. Svarta kryss: de två grannhusen i “kanten” på området som också har svarta tak.)
Kvarteret där Thorenius hus ligger kallas “Barken”. Det har beteckningen “BS I”. “BS” betyder:
“Bostäder, sammanbyggda hus”
Den romerska siffran “I” innebär:
“På med romersk siffra betecknat område får byggnad uppföras med högst det antal våningar som siffran anger.”
Det är detaljplanerna som bestämmer var byggnader får placeras, hur stora de får vara och vilken typ av verksamhet som får bedrivas där. De är juridiskt bindande. I stadsplanen från 1988 finns inga bestämmelser för takfärg i området. Och det torde vara denna stadsplan som fortfarande gäller. I Sverige är det väl så att det som inte är förbjudet är tillåtet…?
Paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön överklagade byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen höll med byggnadsnämnden och avslog överklagandet.
Länsstyrelsen skrev i sitt beslut den 8 april 2024:
“Enligt länsstyrelsens bedömning innebär den förändrade taktäckningen att enhetligheten i taklandskapet i området har försvunnit. Den röda färg som tidigare hållit ihop bilden har brutits. Länsstyrelsen anse därför att detta är en åtgärd som väsentligt ändrar byggnadens och områdets karaktär. Åtgärden som sådan är alltså, enligt länsstyrelsens uppfattning bygglovspliktig.”
Vi är många som inte håller med, men jag ska inte upprepa argumenten igen. Det kan bara konstateras att bedömningen verkade vara mycket godtycklig, och präglad av personliga tyckanden. Till Länsstyrelsens försvar ska dock nämnas att den hänvisade till flera lagparagrafer innan beslutet meddelades. Det känns som om Länsstyrelsen, trots att den drog en felaktig slutsats, ändå var mer mån om att hänvisa till lagparagraferna än vad byggnadsnämnden var.
Thorenius överklagade även Länsstyrelsens beslut, denna gång till Mark- och miljödomstolen. Domstolar bör ju omnämnas med respekt, men med tanke på dess agerande i bland annat fallet Juta och strandskyddsfrågorna i Sikhall så…
Mark- och miljödomstolen (MMD) avkunnade sin dom den 21 augusti. Domstolen gjorde det ganska lätt för sig. Den började domskälen med:
“Tillämpliga bestämmelser framgår i huvudsak av länsstyrelsens beslut.”
Jaha, och enligt domstolen betyder det mer konkret…?
MMD var mån om att inte riskera att ramla i någon fallgrop, och garderade sig på ett sätt som var smart, men oschysst mot Thorenius. MMD skrev:
“Domstolen konstaterar att de tegelröda takpannorna är den gemensamma nämnaren för bostadsbyggnaderna i plangränsen till åkermark i söder och sydost, dvs. fastigheterna benämnda Veden och Barken.”
Domstolen för in nya parametrar i definitionen, ”plangränsen till åkermark” och ”Veden och Barken”. 
De sistnämnda begreppen är kvartersbeteckningar. Med dessa parametrar utesluts de två grannhusen med svarta tak – husen ligger i kvarteret Sliperiet. De två husen utesluts också med ”plangränsen till åkermark”. Åkermarken slutar lägligt nog vid Thorenius hus. Men vad har åkermarken med det hela att göra?
Domstolen hittade, som jag ser det, argument för att på ett enkelt och bekvämt sätt motivera en förutbestämd åsikt. Men är detta ett objektivt och rättvist sätt att tolka lagen?
Fotografiet är taget på baksidan av Thorenius hus. Bilden visar var MMD:s gräns för åkermarken går. Vid den röda texten ”misstänkt åkermark” är marken misstänkt lik åkermark…
Domstolen förklarade inte varför åkermark och kvartersnamn skulle vara avgörande för var gränsen skulle dras. Det finns ju massor med hus i Thorenius
absoluta närområde som har svarta tak. Hur kom MMD fram till att just den angivna “gränsen” utgjorde ”området” och “områdets karaktär”?
Och så gjorde domstolen en, enligt min mening, kullerbytta:
“Att fasadfärgerna skiljer sig åt förstärker vikten av takens enhetlighet.”
Oops. Alla andra fastighetsägare har “fuskat” med den enhetliga röda fasadfärgen, och målat om sina hus. Det får konsekvensen att Thorenius måste ha ett rött tak för enhetlighetens skull… Logiken är förbluffande…
Och så avslutade Mark- och miljödomstolen med vad som föreföll som ett tyckande:
“Att på den aktuella fastigheten ändra takbeklädnad från tegelröda till svarta pannor ändrar enligt domstolen både byggnadens och områdets karaktär väsentligt.”
Jaha? Och på vilket sätt? Vad talade för domstolens åsikt och vad talade mot, och hur resonerade domstolen? Det står inte i domen… Det känns som om, om jag ska vara ärlig, domen och domskälen hämtades från någon färdigskriven manual…
De så kallade allmänna intressena, definierade av byggnadsnämnden, Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen, har bedömts viktigare än det enskilda intresset. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):
“Kommunens beslut drabbar paret hårt. De berättar för TTELA att de inte har råd att åtgärda detta. Beslutet togs dessutom på rekommendation från takfirman som menade att den svarta färgen var bättre rent tekniskt och paret tänkte att det passade bättre med solcellerna som sattes upp.”
Det kan kosta upp mot en halv miljon kronor för det pensionerade paret Thorenius att följa byggnadsnämndens beslut. Vill allmänheten det? Tycker allmänheten att det är ok? Det tycks inte så av reaktionerna i TTELA.
Är det konstigt att Vänersborgs kommun har rykten om sig att göra livet svårt för sina invånare? Är det konstigt att invånare tappar respekten och förtroendet för kommunen?
==
Anm. Det kan vara lite intressant att jämföra byggnadsnämndens beslut med ett beslut som nämnden fattade i november 2021. Då beviljade nämnden bygglov för solpaneler på ett hus som innebar att taket blev svart i stället för rött. Borde inte Thorenius ha fått bygglov i efterhand om kommunen ska behandla alla invånare lika? (Se “Solceller i “SAAB”-området”.)
Anm. Det finns ett fall i Trollhättan från 2013 som har en del likheter med fallet i Vargön. Även där var Mark- och miljödomstolen inblandad. Domstolen dömde 
dock på ett annorlunda sätt än denna gång. Det kan ha berott på att tjänstepersoner och politiker i Trollhättan var mer flexibla och inlyssnande gentemot invånarna än i Vänersborg, i varje fall när allt ställdes på sin spets… Men varför är inte MMD konsekvent i bedömningen? (Det går att ladda ner den domen i MMD här.)
==
Denna bloggserie består av tre inlägg:
- ”Det svarta taket i Vargön (1)” – 19 oktober 2024
- ”Det svarta taket i Vargön (2)” – 20 oktober 2024
- ”Det svarta taket i Vargön (3)” – 21 oktober 2024
- ”Det svarta taket 1: Olagligt beslut?” – 3 februari 2025
- ”Det svarta taket 2: Enhetlighet?” – 5 februari 2025
Det svarta taket i Vargön (2)
Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (1)”.
Byggnadsnämnden beslutade den 31 oktober 2023:
“Byggnadsnämnden förelägger rättelseskyldiga att utföra rättelse genom att återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör. Rättelse ska ske inom sex månader från det att beslutet vunnit laga kraft.”
Det pensionerade paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön hade självklart yttrat sig inför beslutet. De menade att åtgärden att ändra takfärg från röd till svart inte bedömdes kräva bygglov då förändringen inte väsentligen ändrade byggnadens eller områdets karaktär.
Thorenius skrev till byggnadsnämnden:
“Husen saknar historisk och estetisk samhörighet, då de ursprungliga röda fasadfärgerna på majoriteten av husen ändrats till helt andra färger”
Och fortsatte:
“Det har skett förändringar av fasadfärg på flertalet av husen utan att kommunen har haft några som helst invändningar på detta.”
Det står, som jag skrev i mitt förra inlägg (se “Det svarta taket i Vargön (1)”), i den av byggnadsnämnden anförda paragrafen i PBL (9 kap 2 § 3c):
“Det krävs bygglov för annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.”
Byggnadsnämnden ansåg att takfärgen var ensamt avgörande, inte husens färg eller fasadbeklädnad. Det är uppenbart att nämnden har gjort en egen tolkning av lagen, den bortser från en del formuleringar och lyfter andra. Och det har betydelse för Thorenius. Deras hus har nämligen, till skillnad från flertalet av de övriga husen:
“kvar den ursprungliga karaktäristiska röda fasadfärgen som från början kännetecknar husen i området”
Och som Thorenius mycket riktigt påpekar:
“Det är den röda fasadfärgen som ger mest intryck och skapar den klassiska kultbilden av röda svenska trähus som var utmärkande i Vargön på 1960-talet och genom historien i Sverige.”
Det får mig att tänka på en sång som under lång tid var obligatorisk i skolundervisningen – “Röda stugor tåga vi förbi”. Jag antar att det var för att den beskrev en typisk svensk stuga. Som var röd. Och då är frågan… Vilka hus passar bäst in på sången – blå hus med röda tak eller röda hus med svarta tak?
Och vilken är den mest “väsentliga förändringen” (från byggnadsnämndens motivering till sitt beslut) av en byggnad som från början har röd fasad och rött tak – att måla fasaden blå eller byta till ett svart tak?
För inte ska det väl vara så som kommunens stadsarkitekt (se “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”) sa till TTELA om husfasaderna i området:
“Vi vet inte om alla färgbyten alltid fått bygglov. Hade alla hus varit faluröda hade man inte bedömt att den ändringen varit lämplig. Det som är kvar nu som är enhetligt är de röda taken och då är det något man vill bevara.”
Det betyder alltså att om fler fastighetsägare hade bytt färg på taket utan att fråga byggnadsnämnden om lov så hade Thorenius också fått göra det… Det kan inte vara rätt och riktigt.
Det hör självklart också till saken att Thorenius tänkte skaffa solceller. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):
“Frågan kompliceras också av att solcellerna är svarta. … Röda solceller finns på marknaden, men de är mycket sällsynta och dyra. Kommunernas detaljreglering står här i strid med utbyggnad av fossilfri energi.”
Det torde vara tämligen självklart att ett svart tak passar bättre med svarta solpaneler, som täcker större delen av taket, än ett rött tak…
Det finns ett undantag från PBL:s krav på bygglov (se ovan, 9 kap 2 § 3c). I 9 kap 5 § står det:
“För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader inom ett område med detaljplan krävs det, 
trots 2 §, inte bygglov för att färga om, byta fasadbeklädnad eller byta taktäckningsmaterial, om åtgärden inte väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär.”
Jag kan inte se att denna paragraf nämns i byggnadsnämndens handlingar…
Det är lätt att få uppfattningen att byggnadsnämnden hade en egen agenda som bortsåg från väsentliga aspekter av både lag och områdets karaktär och enbart, av någon anledning, framhävde takens betydelse. Taken på en av byggnadsnämnden definierad och avgränsad del av området bestämde “områdets karaktär”.
“Områdets” karaktär…
TTELA har i artikeln om paret Thorenius en flygbild från Google över området. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”.) Jag publicerar fotografiet här, men har till skillnad från TTELA satt ett kryss på alla hus i området som har svarta tak. (Det inringade huset tillhör Thorenius.)
Jag har svårt att förstå hur byggnadsnämnden såg på området. Hur valde nämnden ut vilka hus som hörde ihop och vilka som inte tillhörde området? Och hur ändrade det svarta taket på Thorenius hus “områdets karaktär”?
Uppenbarligen har nämnden brutit ut de hus som finns på “kanterna”, som “ringar in” området. Husen innanför tillhör i nämndens värld inte området. Men med sin definition missar nämnden emellertid två av grannhusen till Thorenius hus. Bilden till höger är en uppförstorad del av bilden ovan.
Två hus bortanför Thorenius finns det två hus med svarta tak (se pilar). De räknas tydligen bort av nämnden trots att de finns på ”kanten” som ”ringar in” området. Varför räknas dessa hus inte med i ”området” eller “områdets karaktär”? Det är som sagt lätt att få intrycket att byggnadsnämndens avgränsning sker på godtyckliga grunder.
I nästa inlägg, som blir det sista, ska jag bland annat titta på vad den fördjupade översiktsplanen säger. Och detaljplanen… Samt hur det gick med överklagandena.
Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket i Vargön (3)”.
==
Denna bloggserie består av tre inlägg:
- ”Det svarta taket i Vargön (1)” – 19 oktober 2024
- ”Det svarta taket i Vargön (2)” – 20 oktober 2024
- ”Det svarta taket i Vargön (3)” – 21 oktober 2024
Det svarta taket i Vargön (1)
“Man tar sig för Pannan! Att få morgonkaffet i halsen en vanlig sketen onsdag är inte att rekommendera.”
Det var säkerligen många invånare i Vänersborgs kommun som upplevde precis detsamma som trollhättebon(!) Danne Palm. (Se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak”.) Samtidigt var det nog ingen större överraskning för kommunens invånare. De har varit med om byggnadsnämndens tveksamma göranden och låtanden under många år nu, även om flera antagligen har sett en ljusning de allra senaste åren. Nu verkar kommunens byggnadsnämnd ha fått ett ordentligt återfall i gamla vanor.
Danne Palms insändare handlade om TTELA:s artikel om paret Thorenius öde. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”,)
TTELA skrev:
“…byggnadsnämnden fattade ett beslut om föreläggande riktat mot paret. Kommunen kräver rättelse. Takbeklädnaden ska återställas till takpannor i tegelröd kulör.”
Artikeln följdes snabbt av två insändare (se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak” och “Fullständigt vansinnigt kräva att återställa taket”) och en ledare av Karl af Geijerstam (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”). Ingen av dem försvarade byggnadsnämndens beslut.
Paret Thorenius bor i ett hus på Snickaregårdsvägen i Vargön. Det är ett av husen i ett grupphusområde som byggdes på 1960-talet. Stadsarkitekten Martin Staude i kommunen skrev om området:
“Alla hus har ursprungligen varit identiska bland annat i volym, fasadgestaltning och takform.”
Stadsarkitekten fortsatte:
“Oklart är vilka fasadkulörer som har varit ursprungliga men sannolikt är att alla hus från början har varit täckta med röda lertegelpannor.”
Enligt Thorenius var alla fasader från början röda.
När Thorenius flyttade till Snickaregårdsvägen år 2002 var inte området så enhetligt längre. Flera hus hade t ex målats om. Det fanns fasader i blått, gult, brunt, grönt och vitt. Och förändringarna fortsatte successivt. Flera hus bytte dessutom till svarta tak.
Torenius bestämde sig för att byta tak år 2016. Takfirman rekommenderade att huset skulle få svarta, blanka takpannor. Det skulle enligt takfirman göra, säger Thorenius till TTELA:
“att snön lättare gled av”
Varken Thorenius eller byggfirman hade en tanke på att detta skulle kräva bygglov, fortsätter TTELA, och dessutom hade Thorenius redan 2016:
“planer på solpaneler och såg framför sig hur dessa skulle smälta in bättre mot ett svart tak.”
Sagt och gjort, Thorenius bytte tak och satte sedan solpaneler på taket. Och allt var frid och fröjd – och tiden gick…
Den 11 december 2020, fyra år senare, upprättade byggnadsförvaltningen helt oväntat ett tillsynsärende. Enligt förvaltningen fick den information om en olovlig utförd åtgärd. Och tiden gick… Eller som Danne Palm i Trollhättan skrev i sin läsvärda insändare den 16 oktober (se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak”):
“tick tack”
Den 31 augusti 2023 inkom ett remissyttrande till byggnadsnämnden från stadsarkitekt Staude om bygglov kunde beviljas i efterhand. Stadsarkitekten skrev:
“Genom åren har de allra flesta husen genomgått olika förändringar. Tacktäckningsmaterialet har delvis ändrats till betong eller plåt med pannprofil men huvudtaken på alla hus är fortfarande röda. De genomgående röda taken är ett viktigt karaktärsdrag för området; en enhetlighet som präglar gatubilden och förstärker husens historiska och estetiska samhörighet.”
I sin avslutande “bedömning” var dock stadsarkitekten lite försiktigare och tog inte direkt ställning:
“Taket med de svarta takpannorna skiljer sig tydligt från de övriga kedjehusens röda takkulör. Ändringen följer inte FÖP:ens riktlinje och uppfyller inte varsamhetskravet enligt 8 kap. 17 §, plan- och bygglag (2010:900), PBL.”
Stadsarkitekten överlät till byggnadsnämnden att fatta det slutliga avgörandet, men Staudes yttrande räckte för nämnden. (I TTELA intervjuades stadsarkitekt Staude där han då försvarade byggnadsnämndens beslut.)
Den 31 oktober 2023 fattade byggnadsnämnden beslutet:
“Byggnadsnämnden förelägger rättelseskyldiga (dvs paret Thorenius; min anm) att utföra rättelse genom att återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör. Rättelse ska ske inom sex månader från det att beslutet vunnit laga kraft.”
Nämnden angav två motiveringar till sitt beslut. Det första skälet var:
“Rättelseskyldiga har efter år 2016 utfört en väsentlig förändring av huvudbyggnadens sadeltak, beklädnaden har tidigare varit röd och efter åtgärder är beklädnaden i svart kulör.”
Och då kan man undra varför Thorenius inte fick göra detta. Byggnadsnämnden hänvisar till den Fördjupade Översiktsplanen (FÖP):
“I kommunens Fördjupade översiktsplan, som gäller för området, omfattas fastighet Barken 1 av ”B9”, att det är av betydelse att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Det är 29 fastigheter i området som omfattas av ”B9”, en av dessa är Barken 1. Det svarta taket bedöms väsentligt ha förändrat byggnaden och områdets karaktär. Åtgärden följer inte kommunens riktlinjer i FÖP:en.”
Nämnden menade därför att takbytet till svart tak krävde bygglov enligt 9 kap 2 § 3c PBL. Den paragrafen i Plan- och bygglagen (PBL) säger:
“Det krävs bygglov för annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.”
Byggnadsnämndens andra, och sista, motivering var:
“Åtgärden bedöms inte uppfylla varsamhetskravet i 8 kap. 17 § PBL”
Paragraf 8 kap 17 § i PBL lyder:
“Ändring av en byggnad och flyttning av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.”
Jag noterar att det står byggnaden i singular. Skulle “byggnadens karaktärsdrag” förändras på ett “inte-varsamt” sätt om svarta solpaneler sätts upp på ett svart tak jämfört med på ett rött tak? Hur tänkte byggnadsnämnden?
Byggnadsnämnden var hård och bestämd. Den avslutade motiveringen med följande klara och entydiga ord:
“… lov i efterhand bedöms därmed sannolikt inte kunna erhållas. … Området är utpekat i kommunens FÖP och det allmänna intresset är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt de rödfärgade pannorna. Det allmänna intresset att bevara kedjehusens takkulörer bedöms vägra (ska naturligtvis vara “väga”; min anm) tyngre än det enskilda intresset.”
Det hänvisas återigen till den fördjupade översiktsplanen. Det är intressant eftersom planen antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Översiktsplanen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA:
“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”
Och i Plan- och bygglagen (PBL) 3 kap 2 § står det:
“Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. … Planen är inte bindande.”
Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan. Det undgår säkerligen inte heller någon att lagstiftningen (PBL) inte är särskilt tydlig alla gånger. Det ingår inte sällan stora mått av personliga tyckanden och bedömningar i lagen. Vad är t ex avgörande “karaktärsdrag” på en byggnad eller “konstnärliga värden”? Beslut blir därför ofta, som jag ser det, beroende av beslutsfattarnas erfarenheter, värderingar och tyckanden… Olika personer tolkar helt enkelt lagen på olika sätt. Och besluten blir därmed även subjektiva och därför inte heller lika.
Byggnadsnämnden skrev också att det var ett allmänt intresse att behålla de rödfärgade pannorna. Är politikerna i byggnadsnämnden per definition representanter för det “allmänna intresset”? Anser allmänheten att Thorenius ska betala ett sex-siffrigt belopp för att plocka bort solpanelerna och sedan betala 2 eller 3 gånger så mycket för att ta bort det svarta taket, lägga ett nytt rött tak och sedan sätta upp solpanelerna igen. Hamnar kostnaden på en halv miljon? Jag tvivlar på att allmänheten tycker att det ligger i deras intresse.
Johan håller i varje fall inte med byggnadsnämnden. Han skrev i sin insändare (se TTELA “Fullständigt vansinnigt kräva att återställa taket”):
“Jag kan förstå den ursprungliga tanken, men när det nu gått åtta år sedan taket lades på och det dessutom numera är fritt att lägga på solpaneler som också är svarta, så låter det ju fullständigt vansinnigt att kräva återställning.”
Det kan också noteras att byggnadsnämnden tolkade Plan- och bygglagen (9 kap 2 § 3c) ganska “flexibelt”. För nämnden var takfärgen det helt avgörande trots att paragrafen även nämner byte av byggnadens färg och fasadbeklädnad. Det bortser dock nämnden ifrån. Det är intressant eftersom flera hus i området bevisligen har målats om och även bytt fasadbeklädnad…
Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket i Vargön (2)”.
==
Denna bloggserie består av tre inlägg:
- ”Det svarta taket i Vargön (1)” – 19 oktober 2024
- ”Det svarta taket i Vargön (2)” – 20 oktober 2024
- ”Det svarta taket i Vargön (3)” – 21 oktober 2024
Kommunen spränger på Blåsut
Den 19 juni 2024 ansökte Babak Salahi Tabrizi om bygglov på fastigheten Blåsut 2:18 mellan Rostvägen 1 och 9. Planerna var att bygga 24 lägenheter fördelade på sex hus i skogsdungen på höjden. Området benämns i byggplanerna för Blåsut Höjd. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.)
Byggnadsnämnden hade redan den 14 juni gett marklov. Beslutet fattades av byggnadsförvaltningen på delegation och är det första och nödvändiga steget mot att området får bebyggas. De berörda grannarna vid skogs- och bergsområdet överklagade byggnadsnämndens beslut om att bevilja marklov till Blåsut Utveckling. (Se “Marklovet överklagat för Blåsut Höjd”.)
Den 19 juli fattade Länsstyrelsen beslut i ärendet (se “Länsstyrelsens beslut om Blåsut”):
“Länsstyrelsen förordnar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla och bifaller således yrkandet om inhibition.”
Hela ärendet stoppades tills vidare. Byggnadsnämndens beslut fick inte börja verkställas förrän Länsstyrelsen hade gjort en slutlig prövning av det överklagade beslutet.
Eller?
I förra veckan, den 12 september, började det sprängas i området…
Det blev en viss aktivitet i Blåsutgruppen på Facebook. Blåsutbor undrade vad som var på gång och om inte bygget hade stoppats. Andra reagerade på att det inte hade gjorts någon besiktning på grannfastigheterna innan sprängningarna. Marken var ju bergig.
Jag blev också överraskad över att det sprängdes, byggnadsnämndens beslut var ju inhiberat (“stoppat”) av Länsstyrelsen. Jag skrev till Tekniska på Vänersborgs kommun. Det var denna enhet på samhällsbyggnadsförvaltningen som stod för sprängningen.
Tekniska svarade:
“Det stämmer att Tekniska startade med sprängning för en ny servis på Rostvägen.
Denna är föranledd av en beställning av ny anslutning i verksamhetsområde där Kretslopp och Vatten ansvarar för att tillse behov, vilket beställs och utförs via Tekniska.”
Gällde det fastigheten Blåsut 2:18 undrade jag. Igen. Jag hade faktiskt frågat om det redan i det första mailet.
“Tyvärr är detta en fråga som jag får hänvisa till va-verket@vanersborg.se för svar på.”
Sådana svar genererar automatiskt nya frågor… Jag skrev till Kretslopp och Vatten, en annan enhet på förvaltningen.
“Tekniska började spränga för en ny servis på Rostvägen i Blåsut förra veckan. Arbetet är föranlett av en beställning av ny anslutning i verksamhetsområde där Kretslopp och Vatten ansvarar för att tillse behov.
Är arbetet en förberedelse för Blåsut Höjd, dvs byggnationen av sex stycken fyrbohus med totalt 24 lägenheter på fastigheten Blåsut 2:18?
Hur förhåller sig i så fall kommunens åtgärder till Länsstyrelsens beslut i ärendet den 19 juli om inhibition av kommunens beslut?”
Jag fick svar snabbt, men svaret gjorde mig både överraskad och mycket fundersam:
“Jag har inte informerats om Länsstyrelsens beslut i ärendet den 19 juli om inhibition av kommunens beslut. Jag får efterfråga beslutet och se hur det påverkar anslutningen.”
Hur står det egentligen till med kommunikationen mellan kommunens enheter och förvaltningar? Tänkte jag, och tänker väl egentligen så fortfarande… Information och beslut som angår flera parter i ”kommunhuset” måste ju kommuniceras säkert, organiserat och på upparbetade kanaler.
Och varför beställde byggnadsförvaltningen överhuvudtaget en ny anslutning när Länsstyrelsen tills vidare har stoppat byggplanerna?
Två dagar senare, igår den 19 september, fick jag följande besked från Kretslopp och Vatten:
“Vår bedömning är att inhibitionsbeslutet inte i sig hindrar en fortsatt utbyggnad av den allmänna va-anläggningen fram till förbindelsepunkten som kommer sättas av 0,5 m utanför tomtgräns.
Inhibitionsbeslutet avser endast det beviljade marklovet för fastigheten som ska bebyggas (Vänersborg Blåsut 2:18). Marklovet avser väg inom fastigheten och inhibition har skett då länsstyrelsen inte anser att det finns tillräckligt underlag för prövningen. Som du skriver har Kretslopp och vatten ett ansvarar att tillse behov nämligen att kommunen har en utbyggnadsskyldighet inom verksamhetsområdet, det vill säga en skyldighet att snarast ”så snart det kan ske” tillse att behovet av allmänna vattentjänster tillgodoses i området genom en allmän va-anläggning.”
”Vår bedömning” torde vara byggnadsförvaltningens bedömning. Och det är intressant att det ändå är en bedömning. Det finns, som jag ser det, alltid en viss osäkerhet i en bedömning.
Men huruvida inhibitionsbeslutet inte hindrar en fortsatt utbyggnad av den allmänna va-anläggningen vågar jag inte uttala mig om. Även om jag som lekman kan tycka att det är uppenbart att det är Blåsut Utvecklings byggplaner som är orsak till utbyggnaden av VA-anläggningen. Om inte byggplaner fanns på fastigheten så vore ju en utbyggnad helt onödig. Utbyggnaden är helt uppenbart en förutsättning för en byggnation på fastigheten – en utbyggnad som är inhiberad av Länsstyrelsen…
Det här är dock en juridisk fråga som “grannarna”, som har överklagat byggplanerna, får undersöka noggrannare. Resultaten skulle kunna bli sprängstoff…
En politisk fråga torde vara varför samhällsbyggnadsförvaltningen lägger ner pengar på arbeten som kan visa sig vara totalt onödiga. Det förekommer knappast ett enda sammanträde i kommunstyrelsen där det inte finns minst ett ärende där samhällsbyggnadsnämnden äskar mer pengar… Och så visar det sig att pengar investeras i nya VA-anslutningar i obebodda skogs- och bergsområden i kommunen.
Helt i onödan.
==
Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:
- ”Oj, är det skog kvar i Blåsut?” – 17 juli 2024
- ”Blåsut Höjd, Rostvägen” – 22 juli 2024
- ”Marklovet överklagat för Blåsut Höjd (1)” – 24 juli 2024
- ”Marklovet överklagat för Blåsut Höjd (2)” – 25 juli 2024
- ”Länsstyrelsens beslut om Blåsut” – 26 juli 2024
- ”Kommunen spränger på Blåsut” – 20 september 2024
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer