Arkiv

Archive for the ‘Byggnadsnämnden’ Category

Sikhall: Förvaltningen kovänder

10 augusti, 2023 6 kommentarer

Byggnadsförvaltningens vägar äro outgrundliga. I kommunikationen med Magnus Larsson den 25 juli var förvaltningens ståndpunkt entydig och solklar:

“ansökan avseende serviceväg saknar särskilda skäl för dispens samt strida mot strandskyddets syfte med hänsyn till påverkan av växt- och djurlivet. Miljö- och byggnadsförvaltningen bedömer därför att dispens inte kan ges för serviceväg.”

Det skrev jag om igår. (Se “Ingen dispens för Magnus Larsson?”.) Sedan kommunikationen har inte Magnus Larsson fått några fler besked från miljö- och byggnadsförvaltningen. Han fick dock ett oanmält besök av en tjänsteperson i tisdags. Tjänstepersonen antydde att förvaltningens kommande beslutsförslag kunde se annorlunda ut, men Larsson fick inga dokument som sa annorlunda. Och Magnus Larsson, och denne bloggare, vet att det är skriftliga dokument som gäller i kommunala beslutsprocesser. Besöket föranledde mig dock att sätta ett frågetecken på rubriken. (Och naturligtvis även för att det i slutändan är politikerna i byggnadsnämnden som avgör. Det skrev jag också i bloggen.)

Byggnadsnämnden sammanträder nästa vecka på tisdag den 15 augusti. Handlingarna publicerades på kommunens hemsida igår och ärendet om servicevägen vid Sikhalls magasin fanns som förväntat med på dagordningen. Men mer information fanns inte. Den röda asterisken betyder nämligen att:

“Ärendet avser myndighetsutövning mot enskild och publiceras inte på kommunens hemsida.”

Jag pratade med Magnus Larsson och både han och jag var övertygade om att det kommunicerade beslutsförslaget också var det som gällde nästa tisdag. Därför publicerade jag också bloggen som planerat.

Senare på kvällen igår fick jag ett meddelande från en av ledamöterna i byggnadsnämnden att beslutsförslaget var positivt till Magnus Larssons ansökan om strandskyddsdispens. Det var en överraskning, men jag trodde att ledamoten hade missuppfattat.

I morse fick jag tillgång till byggnadsnämndens handlingar i ärendet. Ledamoten hade inte missuppfattat… Byggnadsförvaltningen hade gjort en 180-gradig “kovändning”. I ärendet står det nämligen:

“Förslag till beslut
Byggnadsnämnden ger strandskyddsdispens för serviceväg”

Förslaget till att ge Larsson strandskyddsdispens motiveras på följande sätt:

“Dispensen för serviceväg bedöms inte motverka strandskyddets syfte att säkra allmänhetens tillgång till strandområden och livsvillkor för djur- och växtlivet påverkas inte på ett oacceptabelt sätt.

Särskilt skäl till grund för dispensen är att området behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området. Anläggning måste, för sin funktion, ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området.

Underhåll av magasinet, som är ett byggnadsminne, och har höga kulturhistoriska värden, bedöms som ett angeläget intresse och väger upp för den negativa påverkan som åtgärden kan ha för djur och växtlivet. Åtgärden bedöms även öka tillgängligheten i området.

Fri passage längs stranden kan säkerställas.”

Motiveringen är kort och kärnfull, men har ändå med de viktigaste aspekterna. Och det är bara att hålla med förvaltningens nya professionella bedömning.

Byggnadsförvaltningens anger också villkor för servicevägen. Det ska vara fri passage för allmänheten när arbetet inte pågår och:

“Utformning skall vara: ca 17-18 meter lång (max), ca 4,5 meter bred (max). Släntas ca 1:3 ner mot vattnet.”

Dessa villkor är helt ok och ingår i Magnus Larssons planering.

Det kan väl nämnas att de synpunkter som en tjänsteperson på miljö- och hälsoskyddsnämndens vägnar (delegation) lämnade i ärendet står fast. De finns med i underlaget och hävdar fortfarande att strandskyddsdispens inte ska ges.

Byggnadsförvaltningens hantering av ärendet är svår att förstå. Ena stunden är det avslag, andra stunden bifall. Före semestern skulle Magnus Larssons serviceväg ha en stor negativ påverkan på växt- och djurlivet, efter semestrarna har den inte det.

I underlaget till byggnadsnämnden förklaras de ändrade ståndpunkterna:

“Kommunicering har skett enligt 25 § förvaltningslagen. Sökande har inte yttrat sig skriftligt men vid besök på plats 8/8 har sökanden motiverat varför servicevägen behövs och visat på att andra alternativ inte är möjliga eller rimliga.”

Förvaltningen ändrade alltså ståndpunkt så sent som i tisdags eftermiddag. Det betyder att förvaltningschef Eddie Sandin, som var den som gjorde platsbesöket, skrev det nya beslutsförslaget samtidigt som jag skrev min blogg… 

Magnus Larsson, och naturligtvis även jag, välkomnar det nya förslaget. Det är enligt min uppfattning både professionellt och ansvarstagande av förvaltningschefen att komma ut på plats för att gå igenom ett planerat genomförande. Det visar att han vill vara öppen och lyhörd för argument och fakta och också hans stora vilja att förvaltningen ska göra rätt. Det ska förvaltningschef Sandin ha en stor eloge för.

Samtidigt kan man undra vad som sker inom förvaltningen. Det finns uppenbarligen flera olika stridande viljor i de olika kontorsrummen på kommunhuset… Det kanske är dags att politikerna pekar ut en färdriktning för förvaltningens fortsatta arbete och inte låter vissa tjänstepersoner fatta beslut efter eget gottfinnande. 

Det tycks givet att byggnadsnämnden fattar ett positivt beslut på tisdag och ger Magnus Larsson strandskyddsdispens. Allt annat vore totalt osannolikt.

Byggnadsnämndens beslut ska sedan i vanlig ordning överprövas av Länsstyrelsen, och där kan allt hända, tyvärr. Avdelningen som har hand om byggnadsminnen är som vi vet oerhört positiv till Magnus Larsson och hans arbete för att bevara Sikhalls magasin. Men strandskyddsdispenser sköts av en annan avdelning och det vet om inte annat Bengt Davidsson på Juta vad som kan hända då… (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.)

Det kan fortfarande bli så att Magnus Larsson tvingas gå vidare till högre instanser för att kunna fortsätta sitt arbete med att rädda Sikhalls magasin för kommande generationer…

OBS! Det visade sig att Magnus Larsson hade många synpunkter på byggnadsförvaltningens beslutsförslag – läs vidare ”Sikhall: Kovände förvaltningen?”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Magnus Larsson, Sikhall, Sikhalls Magasin

Ingen dispens för Magnus Larsson?

9 augusti, 2023 4 kommentarer

Vänersborgs kommun tycks betrakta och värdera naturen kring Sikhall högre än alla andra natur-, grön- och vattenområden i kommunen. Slyskogen vid badplatsen i Sikhall är t ex betydligt värdefullare än vad Mariedalskogen eller skogen vid Kindblomsvägen i Blåsut någonsin var. Det tycks även som om en bit strandkant vid Sikhall är avgörande för växt- och djurliv i kommunens vattenmiljöer.

Denna blogg handlar om en ca 13,5 meter lång strandkant vid Sikhalls magasin. (Se det röda strecket på fotot till vänster.)

Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne 1987. Det innebar att byggnaden ska bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:

“Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”

Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer. (Se “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.) Det har varit lite si och så med underhållet av magasinet som alla vet. Men när Magnus Larsson tog över Sikhalls magasin i september 2022 startade han en storslagen renovering både utvändigt och invändigt. Detta uppmärksammades också av TTELA. (Se TTELA “Sikhalls magasin rustas för framtida fester”.)

Magnus Larsson fick alla tillstånd av Länsstyrelsen. Länsstyrelsen skrev den 16 maj 2023 (se “Nyhet: Länsstyrelsen ger Magnus tillstånd”):

“Länsstyrelsen ger med stöd av 3 kap 14 § lagen (1988:950) kulturmiljölagen er tillstånd att utföra exteriöra och interiöra åtgärder på byggnadsminnet Sikhalls Magasin.”

Länsstyrelsen skrev också:

“Exteriört anläggs en serviceväg som ökar tillgängligheten till byggnaden. Strandskoning (=konstruktion för att skydda stränder från erosion; min anm.) görs i sten som liknar det som idag finns i vattenbrynet. Plats, utsträckning och utförande sker i samråd med antikvarisk medverkan.”

Den mest prioriterade åtgärden var att byta ut taket på magasinet. Taket mot sjösidan åtgärdades först, sedan var det dags för taket mot landsidan. Det var och är dock ett problem med denna del av taket. Marken runt magasinet mot landsidan består av kuperat berg och ska Larsson bygga upp en ställning är det ett jättejobb och dessutom farligt då han inte kan förankra i fasaden.

Larsson ville därför bygga en serviceväg vid strandkanten för att lösa problemet.

På en serviceväg skulle Larsson kunna komma åt magasinets tak med en skylift. En serviceväg vore också bra att för framtida underhåll av magasinet. Servicevägen skulle bli permanent och gräs tillåtas att växa upp på ytan, så att den kan smälta in. Släntningen skulle bli 1:3 ner mot vattnet och släntfoten hamna i vattenkanten.

Magnus Larsson behövde emellertid kommunens tillstånd till en serviceväg. Det tog sin tid, men nu har miljö- och byggnadsförvaltningen bestämt sig.

Förvaltningen skriver i sin kommunikation inför det slutliga beslutet till Larsson:

“ansökan avseende serviceväg saknar särskilda skäl för dispens samt strida mot strandskyddets syfte med hänsyn till påverkan av växt- och djurlivet. Miljö- och byggnadsförvaltningen bedömer därför att dispens inte kan ges för serviceväg.”

Miljö- och byggnadsförvaltningen anser att Larsson inte har uppgett några särskilda skäl i ansökan och att det inte har framkommit någon information om att underhåll av byggnaden inte kan utföras utan en permanent serviceväg:

 “Strandskyddsdispens bedöms inte kunna medges då det saknas särskilda skäl samt att åtgärden strider mot strandskyddets syfte att långsiktigt bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet”.

En tjänsteperson, som har Miljö- och hälsoskyddsnämnden delegation, är inne på samma linje:

“Nämnden avstyrker dispens för serviceväg i anslutning till magasinet (Sikhall 1:4) då åtgärden inte bedöms vara förenlig med strandskyddets syften.”

Tjänstepersonen menar att:

“Servicevägens utformning med utfyllnad över hällar och en släntfot ända ner till vattnet bedöms påverka växt- och djurlivet negativt.”

Jag vet inte om tjänstepersonen har varit i Sikhall och undersökt just de här 13,5 meter strandkant. Tjänstepersonen skriver nämligen:

“Strandzoner i anslutning till grunda bottnar har generellt ett högt värde för växt- och djurlivet som uppväxtområden för fisk och som biotoper för fåglar och vattenlevande organismer.”

Det är väl inte utan att man undrar hur högt värde dessa drygt 13 meter har för ”växt- och djurlivet som uppväxtområden för fisk och som biotoper för fåglar och vattenlevande organismer”… (Förvaltningen skriver att vägen blir 17-18 meter lång, men en kontrollmätning visar att vägen fram till bergsklacken är 13,5 meter nere vid strandkanten.)

Men visst innebär en serviceväg en förändring av strandkanten, om än mycket liten – strandkanten finns ju kvar fortsättningsvis också. Och om strandkanten mot all förmodan skulle bli “helt förstörd” så undrar jag om inte t ex fåglar och fiskar i värsta fall kan flytta sig 13 meter… Och jag kan inte heller låta bli att tänka på att Vänerns vattennivå ska höjas ytterligare några decimeter. (Den har ju höjts 1-2 dm redan.) Vad har det för effekter på ”växt- och djurlivet” enligt nämnden?

Miljö och hälsoskyddsnämnden fortsätter:

“Nämnden bedömer att det finns andra lösningar som innebär en mindre negativ påverkan på växt- och djurlivet och som inte är permanent utformade.”

Helt plötsligt blev generaliseringen till oomtvistlig fakta… Det slås fast att servicevägen innebär en negativ påverkan.

Miljö- och byggnadsförvaltningen hänvisar till formuleringar i Miljöbalken i sitt yttrande, men undviker andra delar. Det nämns t ex inte att det finns flera skäl till strandskyddsdispens i 7 kap 18c § – om dispens:

  • “behövs för en anläggning som för sin funktion måste ligga vid vattnet och behovet inte kan tillgodoses utanför området,
  • behövs för att utvidga en pågående verksamhet och utvidgningen inte kan genomföras utanför området,
  • behöver tas i anspråk för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området, eller
  • behöver tas i anspråk för att tillgodose ett annat mycket angeläget intresse.”

Sikhalls magasin ligger ju där det ligger och magasinet är dessutom förklarat som byggnadsminne. Om nu inte förvaltningen anser att paragrafen är tillämplig så borde åtminstone en diskussion om detta ha tagits – kan man tycka… 

Miljö- och byggnadsförvaltningen tycks inte ha något större förtroende för Magnus Larsson som yrkesman. Förvaltningen anser att det finns “andra lösningar” (utan att berätta vilka dessa är) och underkänner därmed Larssons bedömningar.

Jag förstår inte hur förvaltningen tänker. Tror de inte att Magnus Larssons främsta syfte är att renovera och underhålla Sikhalls magasin, detta byggnadsminne? Tror tjänstepersonerna att Larsson har några andra, dolda syften med servicevägen?

Det tycks saknas förtroende för Magnus Larsson i kommunhuset. Till skillnad från Länsstyrelsen som skrev i sitt tillstånd till Larsson – om Larsson själv:

“Åtgärder till en förbättrad tillgänglighet är ett tillägg till vårt kulturarv. Det är även ett uttryck för en humanistisk och demokratisk människosyn.”

Länsstyrelsen ser värdet av byggnadsminnet Sikhalls magasin och Magnus Larssons åtgärder. Men det verkar onekligen som om Vänersborgs kommun anser att det är viktigare med växt- och djurlivet på dessa 13 meter än att bevara magasinet. Jag kan inte tycka annat än att kommunen tycks leva upp till bibelorden i Matt 23:24:

“Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!”

Jag har nyligen bloggat om utsläppen från kommunens reningsverk. De släppte förra året ut bland annat 41 kg koppar, 72 kg zink, 7 kg krom, 8 kg nickel och 2 kg arsenik i Frändeforsån och Vänern… (Se “VA och utsläppen 2022 (2/2)”.) Miljö- och hälsoskyddsnämnden kanske anser att dessa utsläpp inte påverkar växt- och djurlivet lika mycket som en serviceväg på en 13 meter “lång” strandkant i Sikhall…

Miljö- och byggnadsförvaltningen har inte rätt att ge avslag. Därför kommer Magnus Larssons ansökan att beslutas av politikerna i byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden sammanträder den 15 augusti 2023. Förhoppningsvis ser politikerna annorlunda på servicevägen än tjänstepersonerna. Om inte så lär Magnus Larsson överklaga beslutet.

Tillägg den 10 augusti.
Byggnadsförvaltningen har gjort en 180-gradig “kovändning” – se ”Sikhall: Förvaltningen kovänder”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall, Sikhalls Magasin, strandskydd

Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?

19 juli, 2023 4 kommentarer

Anm. Denna blogg är en slags fortsättning på bloggen “Juta i Svt (3): Vittnet J”.

Paret Davidsson har reagerat på att ärendehandläggaren på Länsstyrelsens  naturavdelning, dvs den person som har gjort utredningen som låg till grund för enhetschef Olsens avslagsbeslut, är en av Jutatorpets närmaste grannar. Handläggaren bor faktiskt bara ett stenkast från Jutatorpet – i synnerhet om man ser till fågelvägen. Han bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson…

Det förvånade Bengt Davidsson att denne person fick i uppdrag att “utreda” ärendet. Davidsson hade nämligen uttryckligen och i ett tidigt skede bett enhetschef Eva Olsen om att få en handläggare som inte bodde eller arbetade på Länsstyrelsen i Vänersborg. Davidsson hade, om inte misstankar, så i varje fall vissa aningar om att han inte behandlades helt objektivt, att inte alla tjänstepersoner var opartiska.

Den uppfattningen bär Bengt Davidsson med sig från 2018 när byggnadsnämnden fattade det första och ödesdigra beslutet om strandskyddsdispens med tomtplatsavgränsning. Det gjorde som bekant nämnden utifrån ett felaktigt kartmaterial – och drog tomtplatsavgränsningen över Davidssons altan. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.) När Bengt Davidsson överklagade byggnadsnämndens beslut gick Länsstyrelsen i Vänersborg på byggnadsnämndens linje utan att ens göra ett platsbesök. Länsstyrelsen tycktes egentligen inte det minsta intresserad av vad Davidsson hade att anföra, och hans skrivna inlagor tycktes man också bortse ifrån. Länsstyrelsen litade helt och okritiskt på det underlag som byggnadsförvaltningen i Vänersborg hade tagit fram. När Davidsson sedan överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen, också i Vänersborg, fastställde även domstolen byggnadsnämndens beslut – utan att göra platsbesök, fast Davidsson uttryckligen bad om det. Han ville att domstolen med egna ögon skulle se att byggnadsnämndens beslut grundade sig på felaktiga kartor. Det behövdes inget platsbesök ansåg Mark- och miljödomstolen i Vänersborg…

Bengt Davidsson sa till TTELA om ärendehandläggaren (se TTELA den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”):

“Det är en person som mer eller mindre är närmsta granne till min fastighet. Det är alltså en handläggare som gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

TTELA skriver att Eva Olsen menar att handläggaren är opartisk:

“Vi har begränsat med handläggare och i det här fallet har vi bedömt att handläggaren har ingen koppling till platsen, har inte varit där utöver sitt yrke och ingen koppling till de som bor där. Så vi har bedömt att jävsreglerna inte är aktuella.”

Det här sista citerar TTELA från Svt. (Se Svt “Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”.)

Bengt Davidsson reagerar på uttalandet att handläggaren inte har någon koppling till Juta. Det gör jag också. För mig ter det sig helt osannolikt att påstå att handläggaren inte har någon koppling till Juta när han bevisligen bara bor drygt 1 km fågelvägen från Davidsson. Bor han så nära har han en koppling till Juta. Självklart. Varför förnekar Olsen det?

Det är viktigt att notera att detta med att handläggaren har en koppling till Juta inte är detsamma som att påstå att handläggaren är jävig ur juridisk synpunkt. Jäv tror jag faktiskt är svårt att hävda. Men ur moralisk och etisk synpunkt så är nog den allmänna meningen att det i högsta grad var olämpligt att just denne handläggare fick ta sig an utredningen i fallet. Det är ju faktiskt, som Davidsson säger till TTELA, att ärendehandläggaren på Länsstyrelsen:

“gör bedömningar kring sin egen bakgård, som fattar beslut om friluftsområdet som ligger i anslutning till det egna hemmet.”

Det är onekligen så att handläggaren tycks anlägga ett helt annat perspektiv på äganderätt, allemansrätt, vittnen och fotografier än vad byggnadsnämnden i Vänersborg gjorde. Det tycks enligt min mening vara ett perspektiv som verkar grunda sig i en önskan att Davidssons gräsmatta ska bli ett blivande utflyktsmål för allmänheten – en grönyta där det är fritt fram att t ex spela brännboll och dricka kaffe. Trots att området aldrig någonsin har varit allemansrättsligt tillgängligt…

Det är den “snälla” förklaringen.

Länsstyrelsens beslut är så osannolikt att Malin Lernfelt i en ledare i TTELA den 15 juli skrev:

“Nu har Bengt Davidsson inte haft några som helst intentioner att hindra andra människor från att nå älven. Tvärtom. Sedan han köpte fastigheten har han underhållit den vandringsled som går längs med vattnet. Han har satt dit lampor, ställt ut en bänk och placerat ut en bro över ett brett vattenfyllt dike. Han har även erbjudit sig att ordna med skyltar för att visa vägen.”

Beslutet är så osannolikt att ledarskribenten anar andra bevekelsegrunder för Länsstyrelsens beslut:

“Att myndigheter utövar vad som i det närmaste tycks vara trakasserier mot en enskild medborgare på det här sättet är orimligt.”

Länsstyrelsens underlag för beslut är onekligen mycket vinklat och de rättmätiga och juridiskt legitima intressen som Davidsson har beaktas överhuvudtaget inte av Länsstyrelsen. Och det får en naturligtvis att undra varför. I en rättsprocess är det ju faktiskt statens uppgift att vara objektiv, att också se tvisten eller brottet ur allas perspektiv. Det gör inte Länsstyrelsen. Det gjorde byggnadsnämnden i Vänersborg den 7 mars 2023… Det gör även Mark- och miljööverdomstolen i en rad rättsfall de senaste åren.

Med dessa ord får fallet Juta vila ett tag, dvs om inget oväntat inträffar. Under tiden rekommenderar jag alla att ta en promenad vid Juta och utnyttja bron som Bengt Davidsson har lagt tillbaka på sin rätta plats, numera namngiven till Kärvlings Bro efter en lokal bloggare – också i Vänersborg.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Sikhall Rock 2023. Och magasinet!

17 juli, 2023 5 kommentarer

Det närmar sig en av årets stora höjdpunkter i Sikhall. Strax nedanför den så kallade “Politikerhyllan” vid Sikhalls magasin med vacker utsikt över Vänern och småbåtshamnen har en scen byggts upp. Det är dags för “Sikhall Rock”. Onsdagen den 19 juli kl 18.00 drar festen igång.

Det är “Just Nu” som traditionsenligt ska uppträda – för tredje året i rad. Just Nu är Sveriges enda Tomas Ledin-tribute band. Gruppen består av mycket populära och skickliga musiker och har du inte sett och hört dem tidigare så är det dags nu.

Det är precis som vanligt fri entré på Sikhall Rock. Försäljning av hamburgare, vårrullar mm ordnas på området. Efter Just Nus spelning slås portarna upp till Sikhalls Magasin där det finns möjlighet att köpa en bit mat. Det blir även underhållning senare på kvällen.

Sikhall Rock har blivit en årlig tradition. Evenemanget drar allt fler människor för varje år. I år räknar Magnus Larsson och arrangörerna med att publikrekordet kommer att slås. I varje fall om vädergudarna står dem bi.

Förutom att njuta av musiken, och sången, så handlar en stor del av Sikhall Rock om att träffa vänner och bekanta och samtala om både ditten och datten. Och det är väl ingen hemlighet att många i Sikhall är politiskt intresserade. De diskuterar mer än gärna kommunens behandling av Magnus Larsson och Sikhall. Kommunledningen är inte särskilt populär bland sikhallsborna… Det har den aldrig varit, inte sedan socialdemokrater och centerpartister drev igenom kommunens förköp/expropriation år 2007 av delar av Magnus Larssons ärligt förvärvade fastighet.

Vänersborgs kommun har inte heller gjort Magnus Larsson gladare genom åren. Tvärtom fortsätter kommunen att sätta käppar i hjulen och försvåra för Larsson. Det spelar ingen roll vad han vill göra, kommunen ser alltid hinder för planerna. En möjlighet har dock öppnat sig, i varje fall politiskt, då en enig opposition i kommunfullmäktige den 17 maj beslutade att inriktningen för de fastighetsrättsliga frågorna skulle utgå från Magnus Larssons förslag. (Se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.)

Oppositionen tycks dock inte ha kommunens tjänstepersoner på sin sida. De tycks fortfarande inte vara särskilt positiva till Larsson och Sikhall…

Sikhall Rock hålls i skuggan av den gamla anrika byggnaden Sikhalls Magasin från 1874, och festen kommer att flytta in i magasinet senare under kvällen. Det är möjligt efter Magnus Larssons arbete med att rusta upp magasinet.

Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne 1987. Det innebar att byggnaden ska bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:

“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”

Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer. (Se “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.)

I september 2022 övertog Magnus Larsson nyttjanderätten till Sikhalls Magasin från Stiftelsen Sikhalls Magasin. Det “accepterades” av kommunen i februari i år. (Se “Nyhet om Sikhalls magasin”.) Larsson började i stort sett att direkt renovera och göra i ordning magasinet. TTELA har i en utmärkt artikel skildrat Larssons arbete – se TTELA “Sikhalls magasin rustas för framtida fester”.

TTELA skriver:

“Bland annat har källaren grävts ur, nya takpannor pryder halva taket och en större del av fönstren är återställda efter ett original som de hittade på vinden. Våningarna är utröjda på de söndertrasade inventarierna, men många av de gamla antikviteterna får nytt i liv i det gamla magasinet.

På andra våningen står även en festsal redo att ta emot bokningar. Här finns ett honnörsbord som, liksom de flesta av de nya möblerna, är lokalproducerade av eget virke.”

Magnus Larsson har stora planer för magasinet, men först gäller det att åtgärda grundläggande konstruktioner, bland annat och framför allt taket. Larsson har redan åtgärdat taket mot sjön, nu är det “bara” taket mot landsidan kvar. Det är dock ett problem med denna del av taket. Marken runt magasinet består av kuperat berg och ska man bygga upp en ställning är det ett jättejobb och riktigt farligt då man inte kan förankra i fasaden. Larsson vill bygga en serviceväg vid strandkanten för att lösa problemet.

Länsstyrelsen har gett Larsson tillstånd för de åtgärder på magasinsbyggnaden som han vill utföra. Länsstyrelsen skrev den 16 maj i år (se “Nyhet: Länsstyrelsen ger Magnus tillstånd”):

“Länsstyrelsen ger med stöd av 3 kap 14 § lagen (1988:950) kulturmiljölagen er tillstånd att utföra exteriöra och interiöra åtgärder på byggnadsminnet Sikhalls Magasin.”

Länsstyrelsen skrev också:

“Exteriört anläggs en serviceväg som ökar tillgängligheten till byggnaden. Strandskoning (=konstruktion för att skydda stränder från erosion; min anm.) görs i sten som liknar det som idag finns i vattenbrynet. Plats, utsträckning och utförande sker i samråd med antikvarisk medverkan.”

Magnus Larsson behövde emellertid kommunens tillstånd för att anlägga den 4 meter smala och 13 meter korta servicevägen vid strandkanten. Eller kanske inte… Men Larsson, vis av erfarenheten, kontaktade för säkerhets skull kommunen.

Byggnadsförvaltningen har inte samma förtroende för Magnus Larsson som Länsstyrelsen… Länsstyrelsen skrev ju i tillståndet till Larsson – om Larsson själv:

“Åtgärder till en förbättrad tillgänglighet är ett tillägg till vårt kulturarv. Det är även ett uttryck för en humanistisk och demokratisk människosyn.”

Det tycks inte som om byggnadsförvaltningen delar Länsstyrelsens uppfattning om Magnus Larsson. Eller om magasinet.

Byggnadsförvaltningen fattade inget beslut på direkten, trots att det torde ha varit möjligt eftersom Länsstyrelsen hade sagt ja till servicevägen. Byggnadsförvaltningen krävde istället att Larsson skulle lämna in en ansökan om strandskyddsdispens. Det gjorde Larsson. Då begärde byggnadsförvaltningen att Larsson lämnade in en ansökan om bygglov – och senare också en ansökan om vattenverksamhet för servicevägen… 

Tiden gick och Larsson upplevde att hela ärendet förhalades. Det hade ju i så fall inte varit första gången. Larsson tyckte nog att hans misstankar bekäftades när byggnadsförvaltningen också ville ha in sektionsritningar för servicevägen. Det kunde inte Magnus Larsson förstå, det var ju inte direkt E45:an han skulle bygga vid Sikhall…

Men det spelade ingen roll Byggnadsförvaltningen hann hur som helst inte behandla Larssons inlämnade ansökningar. Det var ju semestrar på gång…

Magnus Larsson har därför fortfarande inte fått något tillstånd till servicevägen av Vänersborgs kommun. Därmed har inte heller Larsson kunnat åtgärda taket mot landsidan… Det tycks inte som om förvaltningen riktigt förstår vad Länsstyrelsens byggnadsminnesförklaring innebar, och att det var bråttom…

Och vad händer? Det regnar självklart “nåt såpass” i Sikhall. Och taket som inte blivit åtgärdat läcker naturligtvis…

     

Hur mycket av tak, väggar och golv har blivit förstört? Det finns risk att skadorna är ganska omfattande. Men det får vi se på onsdag. I varje fall vi som tänker besöka Sikhall Rock. Meteorologerna lovar sol och uppehåll på onsdagskvällen.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Sikhall, Sikhalls Magasin

Juta i Svt (3): Vittnet J

16 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

Bengt Davidsson och jag har träffat och samtalat med ett av de vittnen som har saker att berätta om Jutaområdet. Hon kallas i fortsättningen för vittne J.

Vittne J var en av några tjejer som ägnade mycket av sin ungdomstid i Jutaområdet. De var intresserade av ridning och det fanns hästar omkring Juta. Tjejerna red vid Juta i mitten och slutet på 1980-talet och början på 1990-talet.

Vittnet J har klara minnesbilder av hur det såg ut på Juta och närliggande områden. Hon är mycket trovärdig. Davidsson och jag var särskilt intresserade av dels om Juta var privatiserat, eller ianspråktaget som det heter med Miljöbalkens juridiska formulering. Och dels om flygbilderna återgav verkligheten.

Vittnet J är säker på att det fanns många staket i området. Och staket är viktiga – de markerar och definierar ofta gränser mellan olika egendomar eller områden. Staket kan därmed visa var ett område är privatiserat, ianspråktaget, och inte. Flera av staketen användes som inhägnader för hästarna.

Det hade funnits hagar för hästar lite överallt i området på 1980- och 1990-talen – och alla hagarna var inhägnade med staket. Staketen fanns inte bara på fastigheten Juta (=Restad 3:2), utan även på fastigheterna runt om.

Vittnet J markerade på ett av Länsstyrelsens flygfoton var staketen fanns – se prickarna på nedanstående flygfoto.

Vittnet J:s minnesbild bekräftas också av andra vittnen. Det fanns staket i området säger även Lave Thorell, två andra “hästtjejer”, ägaren av jordbruksfastigheten söder om Juta och en vårdare/sköterska som arbetade med patienter på Restad.

Och sist men inte minst.

Bengt Davidsson har i sina eftersökningar med att hitta fakta till sin överklagan samlat på sig några fotografier från Jutaområdet, som visar att det fanns staket. (På en del bilder kan det vara svårt att se staketen, men de syns bättre på originalen.)

Det är många bilder från några olika tidsperioder, med början från 1951 (längst upp till vänster) till det sista från 2017 (längst ner till höger). Det finns staket på samtliga bilder, utom den sista. Den visar istället skylten ”privat område” . (Några bilder vet inte Davidsson säkert när de är tagna.)

Varför är det intressant att det fanns staket på områdena kring Juta? Jo, förutom att de markerade gränser, så fanns staket bevisligen runt Juta fast de inte syns på några flygbilder. De flygbilder som tidigare byggnadsförvaltningen och nu Länsstyrelsen använder som bevis sträcker sig från 1975 till 2001. På åtminstone några av dessa flygbilder borde staketen ha synts om bilderna hade varit skarpa och tydliga nog för att användas som bevis. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Länsstyrelsens flygbilder visar alltså inga staket, men staketen har bevisligen funnits där. Det bevisar både vittnen och Davidssons fotografier. Flygbilderna avspeglar således inte verkligheten på marken. Och det är centralt. Det går inte att lita på flygbilderna. Det spelar ingen roll hur “trygg” Eva Olsen och Länsstyrelsen är – de suddiga och otydliga flygbilderna visar inte verkligheten nere vid marken. Punkt!

Bengt Davidsson hade en del funderingar om, och även vittnet J, staketet mellan Juta och jordbrukarens mark söder om Juta. Det verkade inte gå vid fastighetsgränsen mellan Juta och jordbruksfastigheten i söder. Förklaringen kan vara att den exakta fastighetsgränsen var otydlig på den tiden. Eller också fanns det två staket, ett som markerade fastighetsgränsen och ett för inhägnaden. I så fall skulle allmänheten ha kunnat gå i ”korridoren” mellan staketen ner till älven.

Vittnet J är bestämd, staket som fanns avgränsade Jutafastigheten. Hon kommer ihåg det för att hästtjejerna visste att på andra sidan staketet vistades patienterna från Restad, och de skulle tjejerna akta sig för. Det var till och med så att när vittnet J var yngre, så ville inte hennes mor att hon skulle vara där själv. Det var alltför nära de “farliga” patienterna…

Paddocken i denna hage syns faktiskt, om än otydligt, på ett av Länsstyrelsens ”bevisfoton”, flygfotot från 1987. (Denna del av flygfotot är uppförstorat av mig.) Det syns dock inget staket. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.)

Landstinget satte upp staket när det tog över marken från staten 1969. Det skapade en fysisk avgränsning för att så att säga säkra området. Landstinget ville inte ha obehöriga på Juta eftersom patienterna från Restad använde Juta som rekreationsområde och för terapiarbete på trädgårdsodlingarna. Enligt säkra källor var det ett taggtrådsstaket.

Jag hittade för övrigt ytterligare ett vittne i ett äldre dokument, SA. Han skriver om vad hans mor berättade för honom om 1950-talet och att:

“det finns kort som visar att det var inhägnat.”

Själv har han minnen, om än vaga, att det också gick djur och betade där på 1970-talet. Det kunde inte vara annat än hästar. Han såg staketen när han och hans kompisar var och fiskade nere vid udden och fiskeboden.

Flera av ovanstående vittnen berättar också att de har sett grindar och skyltar vid Jutafastigheten. Skyltarna upplyste allmänheten att Juta var ett privat område. Det var Landstinget som hade satt upp även dessa 1969.

Mark- och miljööverdomstolen slog i en dom den 9 november 2017 (M 4628-17) fast att kravet på bevisningen i strandskyddsmål inte bör ställas alltför högt beträffande sådana omständigheter som ligger långt tillbaka i tiden.

“Med hänsyn till svårigheterna att föra bevisning om omständigheter som ligger så långt tillbaka i tiden bedömer Mark- och miljööverdomstolen att beviskravet dock inte bör ställas alltför högt.“

Mark- och miljööverdomstolen skrev detta i domen med anledning av det krav på bevisning som låg på de personer som överklagade ett beslut från Länsstyrelsen, dvs de som var i precis samma situation som Davidsson…

Slutsatsen av alla vittnesmål och fotografier kan bara bli en – Jutafastigheten var ianspråktagen, den var privatiserad. Och Länsstyrelsens otydliga och suddiga flygbilder saknar bevisvärde… Vittnena och Davidssons fotografier har däremot ett mycket starkt bevisvärde, starkare än i det strandskyddsmål som Mark- och miljööverdomstolen avgjorde ovan.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?

13 juli, 2023 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på bloggen “Juta i Svt (1): Lst kan inte lagen”.

Eva Olsen, enhetschef på Länsstyrelsen, fattade själva beslutet om att upphäva och ändra byggnadsnämndens beslut i fallet Juta. Hon sa till Svt (se Svt ”Detta har hänt: Striden om strandskyddet kring Jutatorpet i Vänersborg”):

“Och i det här fallet så har vi då tittat på, har det här området varit ianspråktaget som tomtmark sedan strandskyddet infördes? Och där har vi gjort bedömningen att, nej inte hela den ytan utan en mindre del har varit ianspråktaget och det är då den ytan som vi har gett som tomtplats.”

Länsstyrelsen menar att gräsmattan framför Jutatorpet aldrig har använts som tomtmark, i varje fall inte när strandskyddslagstiftningen började gälla hela Sverige 1975. Och då menar myndigheterna att den aldrig kan bli tomtmark heller.

Jag kan inte låta bli att komma med en liten randanmärkning, innan jag går vidare.

“Vi har gett” säger Eva Olsen. Är det inte en formulering från en typisk byråkrat? “Vi har gett”… Jag får i varje fall känslan av att det är en byråkrat som helt har tappat förankringen i vanligt folks verklighet. Davidsson ska ödmjukt böja sig för auktoritetens tolkning och vara tacksam för att Länsstyrelsen tillåter att Davidsson överhuvudtaget får en tomt där de kan parkera bilen. Fast det är Davidssons fastighet…

Länsstyrelsen, säger Eva Olsen också, har gjort “bedömningen” att Jutatomten inte har varit ianspråktagen. En bedömning betyder att det har skett någon typ av avvägning, vilket i sin tur torde innebära att det finns argument för Länsstyrelsens uppfattning, men också argument mot. Hur Olsen och Länsstyrelsen har resonerat kring och vägt samman de fakta som talar för Davidssons uppfattning återges dock inte. Olsen och Länsstyrelsen bortser också helt från de argument och fakta som byggnadsnämnden lämnade som motivering för sitt genomtänkta beslut.

För att stödja sitt och Länsstyrelsens beslut anför Olsen ett antal flygbilder. (Se ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.) Och dessa flygbilder är säger Olsen (se Svt ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen”):

“ett starkt underlag som vi brukar använda oss utav det, i våra ärenden. Och det är också det underlag som man ofta använder i rättsprocesser, i domstol. Så vi har bedömt att det underlaget har varit ett tryggt underlag för oss att använda.”

I min blogg ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis” hävdar jag bestämt att flygbilderna inte är ett “starkt underlag”. Tvärtom! Fotona är otydliga och suddiga. Det finns åtskilliga vittnesmål som berättar saker som inte syns på flygbilderna. Flera vittnen har intygat att Jutatomten har varit privatiserad och ianspråktagen. Och då spelar det ingen roll om Länsstyrelsen “brukar använda” flygbilder och att man “ofta använder” flygbilder i rättsprocesser…

Ofta kanske, men inte alltid… I rättsprocesser är det faktiskt mer regel än undantag att man använder vittnesmål…

I Sverige är vi mycket måna, i varje fall officiellt, om att följa ett antal rättsprinciper. De är viktiga för invånarnas rättssäkerhet. Rättssäkerhet innebär att (se “Domarbloggen”):

“lagen i ett land ska vara förutsägbar och skydda enskilda individer mot godtycklig maktutövning från staten eller personer i maktpositioner. Det betyder till exempel att ingen ska bli dömd utan att det finns tillräcklig bevisning…”

Vittnen har en viktig roll i denna rättsprocess. Det är nämligen viktigt att alla uppgifter som har betydelse i ett rättsfall kommer fram.

Jag har på senare tid, som så många andra, börjat använda mig av AI, artificiell intelligens, genom att använda Chat GPT. Jag ställde frågan vilken betydelse vittnen har i en rättsprocess.

Chat GPT svarade:

“Vittnen spelar en viktig roll i en rättsprocess. Deras uppgift är att ge muntlig eller skriftlig bevisning om händelser eller omständigheter som är relevanta för målet. Vittnen kan bidra till att fastställa fakta och hjälpa till att utforma en korrekt och rättvis bedömning av ett brott eller tvistefråga.”

Det här förstår sannolikt alla de som läser denna blogg. Det är också en grundläggande kunskap om rättsprocessen, så grundläggande att denna kunskap ingår i arbetsområdet “Lag och rätt” i högstadiet.

Vittnen är en så viktig del i rättsprocessen att det i Sverige finns en allmän vittnesplikt. Det innebär en skyldighet att vittna i domstol om det behövs.

Naturligtvis har Mark- och miljööverdomstolen samma syn på rättsprinciperna och rättssäkerheten…

I en dom i Mark- och miljööverdomstolen den 23 mars 2021, M 9621-19, där flera fotografier och filmer var en del av utredningen i målet, skriver domstolen:

“E.E. har vidare sökt dispens för att uppföra en träaltan på samma plats där det enligt hans egna uppgifter tidigare har funnits en stenlagd uteplats i förlängningen av en trappa uppifrån bostadshuset. Till stöd för sin talan har E.E. lämnat in skriftliga vittnesutsagor vari anges att det funnits en altan på platsen sedan 1960-talet. Skäl saknas att ifrågasätta dessa uppgifter. Platsen får därför anses vara privatiserad på ett sådant sätt att den allemansrättsliga tillgängligheten redan utsläckts och platsen saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Det står helt klart att Mark- och miljööverdomstolen i sin prejudicerande dom lutade sig mot vittnesmål, “skriftliga vittnesutsagor”. Vittnesmålen övertrumfade “dokumentation och foton i form av otydliga kopior”, som E.E. skrev i sin inlaga. Det kanske är så att flygbilder ofta används när det inte finns vittnesmål?

Som sagt, Länsstyrelsen i Vänersborg skriver att den “brukar använda” flygbilder. Men om det nu finns vittnesmål som ger en annan bild av verkligheten än några suddiga och otydliga flygbilder tagna från hög höjd? Mark- och miljööverdomstolen litade på vittnesmål, varför gör inte Länsstyrelsen det? Det finns 6-7 vittnesmål som vittnar om att det fanns “anordningar” på Juta som inte syns på flygbilderna.

Jag förstår inte heller på vilket sätt flygfotona skulle utgöra ett “tryggt underlag” för Länsstyrelsen. Fotona kan ju inte vara “trygga” när Länsstyrelsen vet, som de vet eftersom de har läst Vänersborgs byggnadsnämnds beslut i Jutaärendet, att vittnen ger en annorlunda bild. Och fotona kan ju inte heller sägas ge paret Davidsson någon särskild “trygghet”. Bilderna är kanske “trygga” för Länsstyrelsen i den meningen att de visar det som Eva Olsen vill bevisa…? För det kan väl ändå inte vara på det viset att Olsen anser att man bara kan lita på sådant som man själv har sett, även om det bara är på ett suddigt flygfoto?

Enhetschef Eva Olsen och ärendehandläggaren på naturavdelningen har uppenbarligen inte tagit del av Mark- och miljööverdomstolens dom. En dom som klart och tydligt slår fast att även i rättsfall på Miljöbalkens område så kan vittnen vara en avgörande del i bevisningen.

Länsstyrelsens bristande kunskap är beklämmande.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (3): Vittnet J”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Juta i Svt (1): Lst kan inte lagen

11 juli, 2023 Lämna en kommentar

Det har hänt en del på Juta under året. Den 7 mars beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt det förslag som Davidsson själv hade skissat. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.)

Den 17 maj upphävde Länsstyrelsen byggnadsnämndens beslut och bestämde en egen tomtplatsavgränsning. (Se ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.)

Jag har skrivit mycket utförligt om olika aspekter av Länsstyrelsens uppseendeväckande beslut. Det var ett beslut som knappast var värdigt en statlig myndighet.

Bloggen ”Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet” handlade om själva beslutet och vad Länsstyrelsens nya strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning innebar. Nästa blogg, ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”, handlade om en grundläggande förvaltningsrättslig princip som Länsstyrelsen hade “glömt”, principen om gynnande förvaltningsbeslut. Jag fortsatte med en djupare analys av Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning i bloggen ”Juta: Länsstyrelsens tomtplatsavgränsning”. Tankarna kring den enligt lag garanterade hemfridszonen utvecklade jag, och belade med några prejudicerande rättsfall, i bloggen ”Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”. I bloggen därefter, ”Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”, fördjupade jag diskussionen om allemansrätten och det stärkta egendomsskyddet som har utvecklats i Sverige efter EU-inträdet. Då kom jag oundvikligen också in på proportionalitetsprincipen och ytterligare fler prejudicerande rättsfall. Det var återigen domar i Mark- och Miljööverdomstolen som Länsstyrelsen i Västra Götaland inte verkade ha kännedom om. Sedan skärskådade jag Länsstyrelsens argumentation kring att Juta inte hade varit ianspråktaget, ”Juta: Inte ianspråktaget…”. Här tog jag också upp de vittnesmål som finns och som styrkte Davidssons uppfattning. I bloggarna ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis” och ”Juta: Mer om flygbilderna” behandlades Länsstyrelsens fotografier som sades bevisa att Davidsson hade fel.

Den sista (senaste) bloggen skrev jag den 22 juni. Det var när Bengt Davidsson, med hjälp av bland annat Magnus Larsson från Sikhall, satte upp gångbron igen. (Se “Jutabron på plats!”.) Bron möjliggjorde att allmänheten återigen kunde passera Jutafastigheten. Och för denne bloggare var det fantastiskt hedrande att Davidsson namngav bron efter mig – “Kärvlings Bro”. (Fast det ville tydligen inte TTELA skriva om i själva artikeln på hemsidan, den 8 juli, ”Länsstyrelsen upphäver beslutet om Jutatorpet”. Men det finns en bild som visar skylten med brons namn – och en bild på mig…)

Den 22 juni var för övrigt samma dag som Svt Västnytt sände ett reportage om Länsstyrelsens beslut om Juta. Och det är detta reportage och vad som sades i programmet som denna och ytterligare några bloggar ska handla om.

Det reportage som Lisa Johansson på Svt Västnytt gjorde om Bengt Davidsson och hans kamp mot Länsstyrelsen finns på Svt:s hemsida. Det är uppdelat i tre avsnitt trots att avsnitten visades i TV som ett enda. Du kan hitta avsnitten på följande länkar: ”Detta har hänt: Striden om strandskyddet kring Jutatorpet i Vänersborg”, ”Bengt i Vänersborg letar historiska bilder för att vinna mot länsstyrelsen” och ”Efter SVT:s frågor: Länsstyrelsen ser över ärendet på nytt”.

Det finns en hel del att ta upp och kommentera från inslaget i TV. Men först måste jag ge journalisten Lisa Johansson en stor eloge för reportaget och den kunskap hon visar kring Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen, och egentligen juridiska frågor i allmänhet.

Jag skulle vilja börja med Länsstyrelsens avgörande misstag. Det är ett misstag som en statlig myndighet helt enkelt inte får begå. Det handlar om den grundläggande förvaltningsrättsliga principen som Länsstyrelsen hade “glömt”, principen om gynnande förvaltningsbeslut.

Det står i Förvaltningslagen 37 § under rubriken “När en myndighet får ändra ett beslut”:

“En myndighet får ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning.

Ett beslut som till sin karaktär är gynnande för någon enskild part får dock ändras till den enskildes nackdel bara om

  1. det framgår av beslutet eller de föreskrifter som det har grundats på att beslutet under vissa förutsättningar får återkallas,
  2. tvingande säkerhetsskäl kräver att beslutet ändras omedelbart, eller
  3. felaktigheten beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.”

I Jutafallet handlar det om ett beslut som byggnadsnämnden fattade 2018 och som har vunnit laga kraft sedan långt tid tillbaka – efter att Bengt Davidsson överklagade till både Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen. De två myndigheterna avvisade naturligtvis överklagandet, och fastställde byggnadsnämndens beslut.

I det beslut som Länsstyrelsen nu fattade, den 17 maj, ändrade Länsstyrelsen beslutet till Davidssons nackdel. Davidsson blev av med det röda området. (Se bild skärmdumpad från Svt.)

Det innebar att Davidsson blev av med en del av vägen till ingången på nordsidan av huset och att han skulle tvingas bygga en mur eller sätta upp staket och dessutom sätta upp två grindar vid tomtplatsavgränsningen. Som han måste öppna och stänga varje gång han eller hans fru skulle ställa bilen på denna sida bostadshuset. Davidsson skulle även bli tvungen att ta bort två lyktstolpar i området, som för övrigt innehöll den enda (lilla) plana yta av gräsmatta som Davidsson hade kvar på tomten. (Jämför gärna nedanstående fotografi med bilden på Länsstyrelsens beslut ovan om ny tomtplatsavgränsning.)

Den 15 juni fick Davidsson ett mail från ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning, han som hade varit och inspekterat Juta vid tre tillfällen.

Ärendehandläggaren skrev:

“Länsstyrelsen har endast kunnat pröva utökningen av tomtplatsavgränsningen sedan 2018 i och med att vi tidigare godtagit 2018-års tomtplatsavgränsning. Vi har av misstag missat detta och beklagar det som inträffat. Vi kan inte ändra vårt beslut då vi inte är första instans. Vi vill upplysa dig om att det enda sättet för dig att få det rättat är att överklaga vårt beslut till Mark- och miljödomstolen.”

Notera – “Vi har av misstag missat detta”. Det är helt osannolikt! Det är ett sådant stort misstag så att jag faktiskt undrar hur någon kan ha kvar förtroendet för Länsstyrelsens “experter” efter en sådan grundläggande juridisk miss? Och hur kan man egentligen ha kvar den minsta tilltro till att resten av Länsstyrelsens beslut är korrekt?

Eva Olsen, enhetschef på Länsstyrelsen, som fattade själva beslutet, sa till Svt (se Svt ”Efter SVT:s frågor: Länsstyrelsen ser över ärendet på nytt”):

“Har man som enskild fått ett gynnande beslut av en myndighet, så väger det väldigt tungt och det ska mycket till för att en myndighet ska ändra ett sånt beslut och det är det vi behöver titta på.”

Olsen får den naturliga följdfrågan av Lisa Johansson på Svt:

“Men betyder det här att det beslut ni har tagit var fel?”

Eva Olsen svarade: 

“Det skulle kunna vara så, men systemet är ju riggat så att har en myndighet begått ett fel i handläggningen så går det att överklaga beslutet och man kan få sin sak prövad igen.”

Olsen vill inte riktigt erkänna sitt misstag, som ärendehandläggaren faktiskt gör i mailet till Davidsson. Det är svagt av Olsen. Hon beklagar inte heller misstaget, hon verkar mest bekymrad över Länsstyrelsens anseende än Davidssons hopplösa situation…

Sedan vet jag inte varför Olsen sa till Svt att Länsstyrelsen behöver titta på beslutet. Hon säger ju i nästa andetag att beslutet bara kan ändras genom ett överklagande. Det är alltså Davidsson som ska göra jobbet fast han är oskyldig. Davidsson ska lägga tid, kraft och pengar på att överklaga ett undermåligt och felaktigt beslut medan Länsstyrelsens välbetalda “experter” kan luta sig tillbaka och ta sig an andra stackares ansökningar om strandskyddsdispens…

På den blogg där jag skrev om gynnande beslut av en myndighet satte jag rubriken ”Juta: Kan Länsstyrelsen lagen?”. Svaret har Länsstyrelsens två “experter” själva givit:

Nej, de kan inte lagen.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta i Svt (2): Är beslutet i Lst rättssäkert?”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen

Jutabron på plats!

22 juni, 2023 4 kommentarer

Allmänhetens fria passage förbi Jutafastigheten har alltid gått längs älvkanten. I norra delen av tomten går en bäckravin. Där har det förr om åren varit en smal och riskabel spång, eller snarare några smala störar, som ledde vandrare och motionslöpare över på andra sidan mot Önafors. (Eller tvärtom.) Davidsson ville göra en bekvämare och säkrare passage över bäcken så han anlade på egen bekostnad en bro över den. Davidssons initiativ uppskattades av allmänheten – se t ex en inspelning av Niklas Claesson.

Vänersborgs byggnadsnämnd fattade den 25 oktober 2022 (se “Mörka moln över Juta”) ett minst sagt tvivelaktigt beslut om Juta. Nämndens tomtplatsavgränsning lät allmänheten till och med gå över det ena hörnet på Davidssons altan. Nämndens beslut var helt enkelt felaktigt.

I sin besvikelse, och jag anar också i ett visst vredesmod, lät Davidsson ta bort bron över bäckravinen. Tre dagar efter byggnadsnämndens beslut, den 28 oktober 2022, lyftes bron bort. (Se “Juta: Bron borttagen!”.) Sedan dess har ganska få människor passerat Juta. Passage på grusvägen längs bostadshuset och altanen var alldeles för nära huset för allmänheten. Människor kände instinktivt att de genom att gå där gjorde intrång i Davidssons hemfridszon. Vilket de enligt byggnadsnämnden i Vänersborg alltså inte gjorde.

Men efter en viss uppståndelse i media så omprövade byggnadsnämnden i Vänersborg beslutet… (Se t ex “Davidsson återigen på SVT”.)

Den 7 mars tidigare i år beslutade byggnadsnämnden om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt Davidssons förslag. Det var en glädjens dag på Jutatorpet. Davidsson fick tillbaka sin tomt och allmänheten skulle fortsättningsvis passera Juta vid älven som den alltid hade gjort. (Se “Juta: Idag fick Davidsson en tomt!”.) Davidsson tänkte därför lägga tillbaka bron.

Men så beslutade Länsstyrelsen att överpröva beslutet…

Paret Davidssons glädje blev kortvarig. Redan efter två månader, den 17 maj, förbyttes glädjen i sorg och bedrövelse. Länsstyrelsen ändrade och upphävde kommunens beslut. Bengt Davidsson och hans fru blev av med sin tomt. Igen. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Davidsson lade inte tillbaka bron.

Brofrågan har gnagt i Davidssons hjärna, och hjärta. Byggnadsnämnden fattade ju faktiskt, till sist, ett riktigt och bra beslut. Det var väl motiverat med flera hänvisningar till både prejudicerande rättsfall och vittnen. (Till skillnad från Länsstyrelsens beslut.) Beslutet gynnade inte bara Davidsson utan också allmänheten.

Varför skulle allmänheten få lida för vad en förvirrad och okunnig Länsstyrelse beslutade? Tänkte Bengt Davidsson. Han ältade frågan fram och tillbaka… Tills han bestämde sig.

Davidsson bestämde att gångbron över bäckravinen på Juta skulle läggas tillbaka.

Davidsson är en handlingskraftig man. Allt gjordes i ordning vid bäcken och bron fräschades upp och målades. Nu skulle det ske.

Idag torsdagen den 22 juni 2023 sattes Jutabron på plats. TTELA och bloggare var där och dokumenterade händelsen.

Det är inte helt lätt att sätta en bro på rätt ställe. Bron väger 2-2,5 ton så det är en ganska stor operation. Det krävs både tålamod och precision. Fyra personer och en lastbil med kran krävdes för att få bron på plats. En informell arbetsledare hade hämtats från Sikhall. Det var en kanske inte helt obekant entreprenör vid namn Magnus Larsson.

Allt gick bra, bron står där den ska stå och passagen mellan Restad och Önafors via Juta är nu öppen och fri igen. Det är bara för kommuninvånarna, och andra, att passera Juta nere vid älven som de alltid har gjort. Har de tur kan de se Bengt sitta med en kopp kaffe på altanen och vinka till alla förbipasserande.

Bengt Davidsson är nämligen mycket nöjd med sitt beslut om bron. Gnagandet slutade och han har fått lugn i sinnet.

Davidsson hoppas bara att allmänheten kommer ihåg att hålla till vänster när den passerar på bron… Det beror på att Bengt Davidsson har namngett bron efter en viss bloggare. Bron har fått namnet “Kärvlings Bro”.

Det är inte utan att man blir smickrad och stolt. Jag hoppas att bron får stå där i över 100 år. Tack Bengt och Miranda Davidsson.

PS. Idag sänder Västnytt under hela dagen ett reportage om Bengt Davidsson och hans kamp mot Länsstyrelsen. Det är uppdelat i tre avsnitt. Ser du alla avsnitten så har du sett alltihop:

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: Mer om flygbilderna

11 juni, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.

Vänersborgs byggnadsnämnd “gav” Davidsson och Juta en strandskyddsdispens den 7 mars i år. (Se “Idag fick Davidsson en tomt!”.) Den 17 maj ändrade och upphävde en tjänsteperson i chefsställning på Länsstyrelsen, efter en utredning av en ärendehandläggare på naturavdelningen, strandskyddsdispensen. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Det innebar också att tomtplatsavgränsningen ändrades drastiskt. Davidsson blev av med i stort sett hela sin tomt från bostadshuset ner till Göta älv.

Detta har antagligen inte passerat obemärkt för bloggläsarna. I den senaste bloggen om Juta (se “Länsstyrelsens fotobevis”) redovisade jag de så kallade “bevisen” som Länsstyrelsen lade fram för att visa att Juta inte hade varit kontinuerligt ianspråktaget sedan strandskyddsbestämmelserna infördes i hela Sverige 1975.

Bengt Davidsson har begärt ut en del handlingar från Länsstyrelsen, bland annat uppgifter om flygbilderna. Davidsson fick följande uppgifter om tre av de flygbilder som Länsstyrelsen använde som bevis. Det var de tre “nya” bilderna. De andra bilderna hade Länsstyrelsen lånat av kommunen. Fotona är lite små, men klickar du på dem blir de större. Du kan också se flygbilderna i bloggen “Länsstyrelsens fotobevis”.

Flygfoto från 1977: Fotograferat den 15 maj. Flyghöjd: 600 meter. Skala: ca 1:4.000. Enligt ChatGPT var vädret mestadels soligt den dagen. Temperaturen varierade mellan ca 10°-19°. Det var lätt vind.

Flygfoto från 1982: Fotograferat den 10 juli. Flyghöjd: 1.500 m. Skala: ca 1:10.000. Enligt ChatGPT var det soligt och varmt den dagen. Temperaturen låg mellan ca 21° och 27°. Det var lätt vind.

Flygfoto från 1987: Fotograferat den 7 maj. Flyghöjd: 3.000 m. Skala: ca 1:20.000 Enligt ChatGPT var det mestadels soligt. Temperaturen låg mellan ca 9° och 15° under dagen. Vinden var mild.

De tre flygfotona är alltså tagna på våren respektive sommaren. Det kan vara bra att veta och skulle kunna ge mer information om vad som syns på bilderna. På våren och sommaren har ju växtligheten kommit igång. Men vårvädret kan ju så klart ha varit väldigt olika år från år – torrt eller fuktigt, varmt eller kallt, vilket naturligtvis har påverkat vegetationen på olika sätt. Och det hade kanske också varit bra att veta. För Davidsson kan det vara avgörande om han och hans fru ska få en tomt till sitt bostadshus.

Jag kan dock inte säga att datumen gör någon skillnad, jag ser inget mer på flygbilderna efter den nya informationen än jag gjorde innan. Kanske kan man konstatera att det i varje fall inte är jordbruksmark på Juta. Eller? Länsstyrelsen hävdar ju bestämt att marken användes till betesmark, ängsmark, odlingsmark eller gräsyta… Har Länsstyrelsen rätt…? Å andra sidan är det ju en oerhörd skillnad mellan odlingsmark och en gräsyta…

Flyghöjderna var intressanta uppgifter. 600, 1.500 respektive 3.000 meters höjd. Det är naturligtvis svårt eller omöjligt att se detaljer som trädgårdsland, grödor, staket och skyltar från en position så högt upp i luften. Särskilt med de kameror som användes på den tiden. Det var ingen vidare skärpa. Men för två tjänstepersoner på Länsstyrelsen är flygbilderna helt tillfreds. Syns inget, finns inget…

Jag är fortfarande lika fundersam på Länsstyrelsen. Chefstjänstepersonen styrker sitt avslagsbeslut med tre fotografier från tre speciella tidpunkter med 5 års mellanrum. Det är “bevisen”. Det är alltså endast tre ögonblicksbilder från en period på 10 år. De ska enligt Länsstyrelsen bevisa att Juta inte har varit ianspråktaget under hela denna tidsperiod. Juta har varit öppet och tillgängligt för allmänheten.

Det här tunna och osäkra underlaget leder två tjänstepersoner på Länsstyrelsen till beslutet att ta ifrån Davidsson hans tomt. Länsstyrelsen exproprierar i praktiken Davidssons mark. Och gör hans fastighet, enligt en auktoriserad mäklare i Vänersborg, i praktiken osäljbar. Det betyder att Davidsson ovanpå allt förlorar några miljoner. Det är sannolikt inte många människor utanför Länsstyrelsen som tycker att flygbilderna är särskilt tunga och hållbara bevis för att rättfärdiga en åtgärd med sådana konsekvenser… Särskilt inte när det finns lagar och prejudicerande rättsfall som säger något helt annat. (Se ”Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”.)

Flygfotografiet från 1975 finns på Lantmäteriets hemsida. Det användes av byggnadsnämnden och man kan t ex hitta det på appen “Min karta”. Lantmäteriet skriver att flygbilden är tagen “ca 1975”, cirka alltså. Enligt en tjänsteperson på Lantmäteriet är fotot emellertid från 1977.

Det är en intressant upplysning, eftersom det i olika rättsfall betonas att det är förhållandena från 1975 som är avgörande för strandskyddsdispenser. Det var ju då strandskyddslagstiftningen började gälla i hela landet – och det är enligt praxis avgörande viktigt hur det såg ut då. Hade en byggnad en tydlig privat tomtplats 1975 så kan man åberopa Miljöbalken 7 kap 18 c §:

“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet får man beakta endast om det område som upphävandet eller dispensen avser
   1. redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Och tro det eller ej, myndigheterna har tolkat och tolkar fortfarande, i varje fall Länsstyrelser, lagparagraferna på det sättet att det är förhållandena för snart 50 år(!) sedan som gäller dagens dispenser. Den tolkningen torde strida mot de flestas rättsuppfattning. Det närmar sig det absurda.

TTELA:s ledarskribent Karl af Geijerstam skrev i TTELA den 17 november förra året (se “Dags för kommunen att göra en omprövning”):

“Då nuvarande strandskyddsregler infördes var fastigheten tjänstebostad åt anställda vid Restads sjukhus. Hur dåvarande markägaren Älvsborgs landsting och de som bodde i huset då använde marken bestämmer alltså hur bedömningen av strandskyddet ska ske idag. Det är inte rimligt.”

Det är mycket som kan hända under 2 år, exempelvis mellan 1975 och 1977. Det vet t ex människor som köper hus eller sommarstugor och börjar röja upp, fixa och dona. Mycket händer på 2 år. Flygfoton från 1977 torde vara i det närmaste meningslösa att anföra som bevis för att en tomt eller ett område har varit eller inte varit ianspråktaget 2 år tidigare. Det var kanske därför som Mark- och miljööverdomstolen i en prejudicerande dom (MÖD M 4628-17) bedömde att beviskravet inte borde (se Mark- och miljööverdomstolen):

“ställas alltför högt med hänsyn till svårigheterna att föra bevisning om omständigheter som ligger så långt tillbaka i tiden.”

Mark- och miljööverdomstolens förändrade inställning har fortfarande inte nått Länsstyrelsen i Västra Götaland…

Det har kommit en del reaktioner på flygbilderna.

En person, som jag har fullständigt förtroende för, är typ byggnadsingenjör boende i kommunen. Hen skriver att flygbilderna tydligt visar att:

“Jutabyggnaden har haft en hemfridszon större än till vägen under hela eller delar av perioden. Bilderna bevisar inte att allmänheten haft tillgång. Sitter man och fikar på bord 1m från vägen kan man inte anse att det är OK att gå förbi. Som att någon skulle gå igenom din tomt på Skräcklan 1m från utemöblerna bara för att det är grus på marken.”

Enligt Länsstyrelsen skulle alltså fotot från 1977 istället ”bevisa” att området direkt till vänster längs grusvägen, A, och slutet av grusvägen, B, inte var ianspråktagna. De tillhörde, fortfarande enligt Länsstyrelsen, inte husets hemfridszon. Därför ska områdena A och B inte heller ingå i tomtplatsavgränsningen nästan 50 år senare… (Se flygfoto från 2023 till vänster.)

De flesta håller inte med Länsstyrelsen. Det visar människor om inte annat i praktisk handling. De går vid älvkanten förbi Davidssons bostadshus. 

En av de kvinnor som tillbringade en stor del av sin uppväxt med hästarna på Juta har berättat om att det fanns flera inhägnader, åtminstone tre, på Juta och även på jordbrukarens grannfastighet. Hon visade Davidsson var de fanns. De syns inte på flygbilderna.

Det finns flera vittnen som kan bekräfta hennes uppgifter. Och dessa två fotografier visar tydligt att det fanns staket och ett inhägnat område med annan växtlighet på Juta – som inte heller syns på några flygfoton. Fotografierna visar därmed att det inte går att se verklighetens detaljer från 1.500 meters höjd…

Det finns även vittnen som kan gå i god för att Landstinget 1969 satte upp staket mellan Juta och jordbruksfastigheten i söder och att det sattes upp skyltar som markerade att Juta var privat område.

Det skulle emellertid underlätta med fler fotografier. Därför ber jag på paret Davidssons vägnar:

Är det någon som har fotografier från Juta från 70-, 80- eller 90-talen?

Fotografier skulle kunna hjälpa Davidsson att få behålla sin tomt – och allmänheten att kunna passera Juta på sina vandringar mellan Restad och Önafors.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: Länsstyrelsens fotobevis

4 juni, 2023 4 kommentarer

Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Inte ianspråktaget…”.

Länsstyrelsen ser den suddiga och otydliga flygbilden från 1975 som ett övertygande bevis på att Juta inte var ianspråktaget, privatiserat, när strandskyddsreglerna började gälla i hela Sverige. (Se ”Juta: Inte ianspråktaget…”.) Fotografiet är ett så tungt bevis att Länsstyrelsen inte ser något behov av att beakta de många vittnesmålen. Särskilt inte när vittnena har andra saker att berätta än mer eller mindre otydliga flygbilder…

Länsstyrelsen hänvisar också till de andra fotografierna som kommunen, dvs byggnadsnämnden, har presenterat. (De fotona är publicerade i bloggen “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.) Vi ska emellertid komma ihåg att byggnadsnämnden i sitt beslut från den 7 mars ansåg att flygbilderna var så otydliga att de istället gick på de vittnesmål som ett flertal personer lämnade.

Byggnadsnämnden skrev om flygbilderna kontra vittnesmålen på flera ställen i sitt beslut. Här är vad byggnadsnämnden skrev.

  • “I november 2022 inkommer flera vittnesmål som inte menar att området nedanför vägen varit ianspråktaget på olika sätt innan 1975 och framåt och därmed inte tillgängligt för allmänheten. Detta har inte gått att se på flygfoto.”
  • “Utifrån ovanstående nya omständigheter som tillkommit i ärendet och som inte var kända vid första prövningstillfället och inte heller vid de prövningar som förekommit i överinstanser bedömer förvaltningen att det finns goda skäl att ta upp ärendet till prövning igen och göra en förnyad bedömning.”
  • “Samstämmiga uppgifter från fastighetsägare och andra vittnesmål gör gällande att större delen av fastigheten (med undantag av en mindre remsa längs med vattnet) inte varit tillgängligt för allmänheten (sedan innan 1975) då det varit inhägnat och skyltar med privat område varit uppsatta.”
  • “Vittnesmål som inkommit under hösten 2022 (se skriftlig dokumentation i ”Yttrande från sökande” 2022-11-28) gör gällande att längs södra gränsen av fastigheten har det varit taggtråd och senare staket som markerat en privat zon. Öppning i staketet har funnits nere vid älven där den naturliga passagen alltid varit. På ytan mellan framfartsvägen och vattnet har det sommartid stått trädgårdsmöbler. Skyltar har funnits som markerat både att vandringsleden går nere vid vattnet och att en stor del av fastigheten varit privat. Gränsen mot älven har inte varit markerad med staket eller dylikt men vittnesmål gör gällande att man ändå inte gärna gått på gräsytan framför huset då denna upplevts som privat, en känsla som bekräftas vid ett platsbesök mycket på grund av husets höga läge med fri sikt över gräsytan.”
  • “Kravet på bevisning bör i strandskyddsmål inte ställas allt för högt för sådana omständigheter som ligger längre bak i tiden (MÖD M 4628-17). Det får det anses vara visat att större delen av fastigheten (förutom ett stråk längs med älven) har varit ianspråktagen (sedan innan 1975) då det varit inhägnat och skyltar med privat område varit uppsatta. Det som vittnesmålen styrker har inte kunnat upptäckas på de flygfoton som varit grund för tidigare beslut.”

Byggnadsnämnden, och byggnadsförvaltningen, värderade vittnesutsagorna högre än de suddiga flygbilderna. Det ska tilläggas att det skedde efter moget övervägande. Vittnesmålen kom från Lave Thorell, jordbrukaren som äger fastigheten söder om Juta (och remsan vid älvkanten), tre kvinnor som hade använt hästpaddocken på Juta och en som arbetade för Landstinget på Restad. (Bengt Davidsson har redovisat vittnesmålen i sina inlagor till byggnadsnämnden.)

De nya flygbilderna som Länsstyrelsen redovisar, utan att ange källa eller datum då de är tagna (enbart årtal), är följande flygbilder. Jag passar också på att kort kommentera bilderna.

Det är svårt att beskriva vad man egentligen ser på bilden. De två tjänstepersonerna från Länsstyrelsen gör inte heller något försök att göra det. Det fanns på den här tiden enligt samstämmiga vittnen staket vid fastighetsgränsen mot jordbrukarens fastighet och det fanns skyltar som visade att det var ett privat område. Det finns ju inte en chans att se detta på fotot. Eller ser man staketet som en ytterst tunn linje i en annan gråskala? Jag tycker mig se att det är upptrampat vid älvkanten, dvs det var här människor passerade Juta.

Jag vet inte heller vad ett flygfoto från 1977 har för bevisvärde, det är ju 1975 som är det “magiska” årtalet. Det kan ju också ha ändrats en hel del på 2 år. Har fotot något bevisvärde överhuvudtaget?

Nästa bild är ett “detaljfoto” av det förra fotot.

En del av den första flygbilden är alltså uppförstorad. Jag kan inte säga att man blir så mycket klokare av bilden. Det är svårt att avgöra vad de tre ljusa “sakerna” är norr om huset, dvs “nedanför” huset på bilden. Det kan vara bord och stolar, och det stämmer med vittnesutsagor. Men vad bevisar det i så fall? De kan ju faktiskt också ha stått någon annanstans 1974, 1975 och 1976. Jag kan inte heller låta bli att tycka att ljuset på “borden” ser lite onaturligt ut, men det kanske är orättvist. De ljusare partierna nedanför vägen skulle kunna vara trädgårdsland.

Även på denna bild från 1982 saknar jag en beskrivning från Länsstyrelsen vad de tycker sig se som bevisar att Juta inte var ianspråktaget. Jag tycker att det ser ut som en del av grannfastigheten tillhör Juta. Bondens fastighet kan vara uppodlad. Juta och del av bondens mark kan vara gräs. Är det helt enkelt områden för hästar och ridning? Det ser inte ut som ett område som är allemansrättsligt tillgängligt. Staket och skyltar är svåra eller omöjliga att se på ett sådant här flygfoto.

Det här är en detalj av den förra bilden. Det liknar mest en klippt gräsmatta tycker jag, dvs marken är ianspråktagen. Det kan vara “spår” efter gräsklipparen på marken. Där det såg ut som bord 5 år tidigare ser det nu ut som två buskar.

Nästa flygbild är från 1987.

Gränsen mellan fastigheterna är tydlig på den här flygbilden, men också mellan åker och äng/gräs. Vandringsleden vid älvkanten syns tydligt. En bil och möjligtvis tre eller fyra bord syns också. Längst ner till vänster på Jutatomten syns tydligt hinder för hästhoppning. Jag har själv förstorat detta foto, se foto till vänster.

Hindren för hästarna syns tydligt. Det syns emellertid inga staket, fast vittnen säger att området var inhägnat. Det är inte osannolikt att det kan bero på att fotot är för suddigt.

Nästa “bevis” är en flygbild från 1995.

Det är återigen svårt att förstå vad bilden ska bevisa och Länsstyrelsen ger inte heller denna gång någon förklaring. Bondens fält syns tydligt, men fortfarande ser västra och norra delen av hans fastighet ut att hänga ihop med Juta. Är det för att jordbrukaren har avsatt en del av sin mark till hästridning? Det fanns ju en öppning i staketet vid älven som ledde ut på Jutas grannfastighet. På Jutatomten syns det tämligen tydligt att det är en bana för hästridning. Man kan också se vandringsleden längs älven.

Länsstyrelsens sista “bevis” är från 2001.

Flygbilderna blir av någon anledning sämre och sämre. Bondens fält och gränsen till Juta ser ut som de tidigare fotona.

De här flygbilderna utgör menar Länsstyrelsen de kompletterande bevisen, tillsammans med byggnadsnämndens bilder, för att Juta inte var kontinuerligt ianspråktaget från 1975 till Davidsson köpte fastigheten 2018. Och då ska vi komma ihåg att byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen ansåg att de många vittnesmålen, som berättade att Juta har varit kontinuerligt ianspråktaget, vägde tyngre än fotografierna.

Länsstyrelsen skriver alltså följande i sitt beslut om att upphäva och ändra byggnadsnämndens beslut:

“Länsstyrelsen har tagit del av de uppgifter och flygbilder som fanns i kommunens ärenden, samt ytterligare flygbilder från 1977, 1982, 1987, 1995 och 2001. Länsstyrelsen konstaterar att markområdet öster och norr om grusvägen inte har varit kontinuerligt hävdat som tomtmark efter 1975, se bilaga 3.”

Bilaga 3 är helt enkelt flygbilderna – alla utan kommentarer från Länsstyrelsen! Det tycker jag för övrigt är anmärkningsvärt.

Länsstyrelsen skriver också i beslutet:

“Historiskt sett kan Länsstyrelsen konstatera, genom granskning av flygbilder och information i ärendet, att denna mark bland annat har använts som betesmark/ängsmark/odlingsmark/gräsyta. Sådan mark är inte att betrakta som ianspråktagen tomtmark i den mening som avses i strandskyddslagstiftningen.”

Jag anser att Länsstyrelsen har väldigt fel. Flygbilderna bevisar inte att Juta har varit allemansrättsligt tillgängligt.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Mer om flygbilderna”.

PS. Bilden på kvinnorna ovan är tagen på 90-talet. Notera staketet i bakgrunden. (Det syns även på den andra bilden, också från 90-talet.) Staketet fanns bevisligen där fast det inte syns på någon av Länsstyrelsens flygbilder. Skylten ”Privat område” är från Juta. Det kan enligt uppgift vara samma skylt som Landstinget satte upp 1969. Fotot på de tre männen är troligen från 2017.

PPS. Kommentera gärna vad du anser om flygbildernas bevisvärde.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd