Arkiv

Archive for the ‘Centerpartiet’ Category

Historien om Magnus Larsson (21)

8 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

Strax efter årsskiftet 2006-2007 ändrade kommunstyrelsen sin “målsättning” med Magnus Larssons fastigheter. Den ville inte längre förköpa/expropriera hundra procent av marken i Sikhall, utan “bara” vissa delar. Och dessa delar hade Magnus Larsson erbjudit kommunen som gåva…

Gåvan var nog ett sätt för Larsson att visa att han ville få ett snabbt avslut på hela den långdragna processen som på många sätt hindrade honom från att ta sin mark i anspråk. Larsson ville t ex bygga en bostad på en av fastigheterna.

James Bucci (V) har en minnesbild av att det fanns tjänstepersoner på kommunkansliet som tyckte att Magnus Larsson gjorde ett smart drag när han erbjöd den mark som kommunen hade specifikt sagt sig vara intresserad av som gåva. Bucci kunde inte annat än att hålla med om att det var skickligt gjort. Om kommunen tackade nej till att få det man mest ville ha, så skickade kommunen ut en mycket märklig signal till den pågående rättsliga prövningen.

Det visade sig att Vänersborgs kommun inte ville acceptera Magnus Larssons erbjudande om, som advokat Anders Lundmark uttryckte det i ett brev till kommunen den 19 februari (2007):

“överlåtelse av aktuella områden vederlagsfritt till kommunen.”

Kommunen vill alltså inte ta emot Magnus Larssons gåva, som alltså skulle ha inneburit att kommunen fick den begärda marken helt gratis.

Det framkom vid ett möte mellan Vänersborgs kommun och advokat Lundmark samma dag som Lundmark skrev ovanstående brev. Lundmark skrev brevet för att han ville sammanfatta hur han hade uppfattat innehållet i samtalet. Tyvärr har jag inte några anteckningar eller något protokoll från kommunen om mötet. Det är möjligt att eventuella anteckningar betraktades som arbetsmaterial och därför inte diariefördes. Hur som helst har jag bara den ena sidans version. Men jag betraktar advokat Lundmark som en mycket trovärdig källa.

Det verkade på Lundmark som om parterna kom, eller i varje fall skulle komma, överens om lösningar på flera av de “praktiska” problemen, t ex om hur marken skulle “fördelas” både vid området/parkeringen vid badplatsen och området/parkeringen vid segelsällskapet. De var också eniga om att bilda en gemensamhetsanläggning i det sistnämnda området. Kommunen bekräftade enligt Lundmark också att det var rimligt att Magnus Larsson kompenserades för de kostnader han hade haft för anläggandet av parkeringsytor.

Det var alltså advokat Lundmarks syn på vad parterna var överens om. Men Lundmark noterade också skiljaktigheter i kommunens och Larssons uppfattningar.

Det visade sig att den kanske största stötestenen var stenpiren mellan segelsällskapet och magasinet – se flygbilden ovan.

Kommunen ville, fortfarande enligt Lundmark, inte ens diskutera någon gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren som Larsson ville. Kommunen framförde att piren enbart skulle vara en kommunal gästpir för tillfälliga besökare. Vilket inte var helt genomtänkt eftersom Trollingklubben hade behov av stenpiren och även närboende och boende på öarna i Vänern. Flera av de sistnämnda hade avtal för platser till sina djupgående båtar vilka hade löpt årsvis under flera decennier. Men hur det än var med den saken så ville inte kommunen att det skulle finnas något privat ägarintresse i stenpiren. Det gällde inte bara Magnus Larsson menade kommunen utan även trollingklubben och segelsällskapet. Kommunen hade också meddelat att den hade för avsikt att reparera och rusta upp piren på egen bekostnad…

Med denna inställning omöjliggjorde kommunen tanken på en gemensamhetsanläggning. Advokat Lundmark hade varit tydlig gentemot kommunen med att en gemensamhetsanläggning där Magnus Larsson var tänkt att dela kostnader och underhåll måste bygga på att det fanns en fastighetsmässig nytta, inte bara för Larsson utan för alla de deltagande fastigheterna:

“Om nu stenpiren och dess funktion med platser för djupgående båtar skall förbehållas kommunens fastighet ensam, framstår det orimligt att Magnus Larssons fastigheter enbart skall delta i kostnaderna för allmänna toaletter och parkeringar.”

Kommunen ville så att säga plocka russinen ur kakan. Kommunen ville behålla “det bästa” själv, men låta Magnus Larsson vara med och betala “det som var kvar”…

Advokat Lundmark menade att skulle en gemensamhetsanläggning med delat kostnadsansvar bildas måste detta innefatta området som helhet, inklusive sjösättningsramper och stenpir. Lundmark menade också att kommunen fortfarande skulle ha kontroll över området även om en gemensamhetsanläggning bildades. Och det skulle bli billigare för kommunen… 

Advokat Lundmark avslutade sitt brev med att sammanfatta:

“För Magnus Larsson finns bara två alternativ. Antingen bildas en gemensamhetsanläggning för hela området med parkeringsytor, toaletter, sjösättningsramp och stenpir. Om kommunen inte anser sig kunna delta i en sådan gemensamhetsanläggning beträffande stenpiren, återstår endast alternativet att ingen gemensamhetsanläggning alls bildas. Härigenom får kommunen ensam råda över området och får förstås därmed också ensam bekosta och utföra investeringar, underhåll och ensam driva utvecklingen framåt.”

Det skulle innebära skrev Lundmark att kommunen:

“tar död på Magnus Larssons engagemang och energi i området.”

Det var sant, men det var nog ett dåligt argument. Kommunen hade aldrig visat att de uppskattade Magnus Larssons “engagemang och energi”… Det har de aldrig gjort sedan dess heller…

Och framför allt, om ingen gemensamhetsanläggning bildades måste en fastighetsreglering genomföras och då:

“uppkommer förstås också en fråga om vilken ersättning som skall erläggas för restfastigheten, då hela hamnområdet frångår köpet och då kommunen blir ensam ägare till de iordninggjorda parkeringsytorna som bekostats av Magnus Larsson.”

Det var inte svårt för Magnus Larsson och hans advokat att se att kommunen ville tvinga honom att gå med på krav som var orimliga och som bara gynnade kommunen.

Magnus Larsson och kommunen var således fortfarande långtifrån överens om formerna för förköpet…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Kl 18.00 imorgon tisdag är det en ljusmanifestation mot rasism på Gågatekrysset. Det är till minne av Kristallnattens offer. Natten mellan 9-10 november 1938 var kulmen på de våldsamma pogromerna mot judar som genomfördes i det nazistiska Tyskland.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (20)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

Under några veckor runt julhelgen 2006 gjorde Vänersborgs kommun helt plötsligt en omsvängning. Kommunen släppte kravet på att förköpa hundra procent av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen nöjde sig “bara” med vissa delar. Politiker och tjänstemän (kanske var det kommunens jurister) var med andra ord beredda att på sätt och vis kringgå kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005. Istället ville kommunen förhandla med Magnus Larsson om en lösning som var acceptabel för båda parter.

Det visade sig dock att lösningen skulle vara mest acceptabel för kommunen…

Det var emellertid en stor förändring i kommunens attityd. I över ett år hade Magnus Larsson haft hotet hängande över sig att kommunen skulle ta ifrån honom all hans egendom i Sikhall, 100 procent. Men det är viktigt att framhålla att även om kommunen nu tänkte nöja sig med att förköpa mindre delar av  Magnus Larssons mark, så var det ändå en tvångsåtgärd riktad mot privatpersonen och näringsidkaren Magnus Larsson. Larsson ville naturligtvis behålla sina fastigheter intakta. Fastigheterna hade alltid varit privata och han hade köpt dem ärligt och rättmätigt genom att lägga det högsta budet.

Och varför? Varför ville kommunen absolut stycka sönder och köpa delar av Magnus Larssons fastigheter? Som läsare till bloggarna har märkt hade kommunen hela tiden varit tämligen svepande och oklar på denna punkt. Så fanns det t ex ingen motivering till förköpet i kommunfullmäktiges beslut om expropriering den 20 december 2005.

Det som nämndes i olika sammanhang var att kommunen var tvungen att förköpa Magnus Larssons mark för säkerställa “det rörliga friluftslivet” och “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”. Till en början spelade också Sikhalls magasin en viss roll i argumentationen. Kommunen menade även att Sikhallsområdet skulle utvecklas i kommunens ägo. Det skulle anläggas både större parkeringsplatser och fler båtbryggor.

Vid ett tillfälle dristade sig kommunen, genom kommunchef Guy Mahlviker, att till och med skriva att:

“Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder”

Fastigheterna som Magnus Larsson hade köpt och som kommunen nu ville förköpa hade alltid varit privata. Argumenten var svaga och det fanns egentligen ingen logisk förklaring till varför kommunen vill förköpa dem nu när Magnus Larsson blev ny ägare. Det var svårt att se hur kommunen på något sätt kunde se Magnus Larsson som ett hot mot “det rörliga friluftslivet” eller “allmänhetens tillgänglighet”. Larsson hade många gånger i praktisk handling visat att han var mån om “allmänheten” och att just tillgängligheten för “vanliga människor” var själva drivkraften i hans verksamhet.  (Det är också något som de boende i Sikhall kan vittna om än idag.) Dessutom visste självklart kommunen att allemansrätt och strandskydd gällde även i Sikhall… Men som alla bloggläsare vet så hade vissa i kommunen helt andra skäl till att ta Magnus Larssons egendomar ifrån honom. Och dessa “vissa” hade stor makt…

Magnus Larsson ville få ett slut på “tvisten” med kommunen. Den hade hållit på i över ett år, från förvärvet i slutet av 2005 och hela 2006. Magnus Larsson ville äntligen få lugn och ro och börja bygga sitt hem och bruka sin mark på sina inköpta fastigheter. Larsson kunde ju faktiskt inte heller lita på hur Länsrätten skulle döma eller hur regeringen, som ju skulle godkänna förköpet, skulle agera. Och särskilt säker kunde han ju egentligen inte heller vara på kommunen. Vänersborgs kommun hade ju inte direkt betett sig förtroendeingivande eller ärligt mot honom.

Och skulle inte heller göra i fortsättningen…

Det verkade också som det pågick någon slags ”maktkamp” mellan politiker och tjänstemän i kommunen och dessutom mellan tjänstemän och tjänstemän. Vem som skulle dra det längsta strået i denna kamp kunde ingen veta.

Det fanns således, trots kommunens omsvängning, fortfarande en tämligen stor risk att Magnus Larsson skulle förlora allt, all sin rättmätigt och ärligt förvärvade mark i Sikhall. Magnus Larsson upplevde hela tiden detta som en fullt realistisk möjlighet. Och ställd inför denna situation så tvingades han att gå med på kommunens krav.

Det är viktigt att komma ihåg detta. Kommunen med dess jäviga personer i kulisserna tvingade Larsson… Och hur liten eller stor del av hans mark som Vänersborgs kommun än förköpte så handlade det om en tvångsåtgärd, en expropriering av Magnus Larsson privata egendom. Mot hans vilja.

Kommunstyrelsen gick den 10 januari 2007 på tjänstepersonernas linje, dvs den tillstyrkte den omsvängning som trots allt framkom i tjänsteskrivelsen från den 2 januari som skrivits under av kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson. (Se “Historien om Magnus Larsson (19)”.)

Det var dags för kommunen att börja förhandla med Magnus Larsson.

Till en början gick det så där… Eller var det kommunal taktik…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet

3 november, 2021 2 kommentarer

De två bloggarna om Bo Carlssons (C) “hantering” av fornminnena har dragit till sig en hel del uppmärksamhet. Förutom att de har lästs av ett fyrsiffrigt antal, så har reaktionerna varit många. (Se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)” och “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”.)

De flesta ”kommentatorer” har varit mycket irriterade eller kanske snarare förbannade på den attityd och det beteende som det mångåriga kommunalrådet och nuvarande ordförande i barn- och utbildningsnämnden Bo Carlsson (C) har visat. Andra verkar ha blivit i det närmaste mållösa över den nonchalans och respektlöshet som Carlsson har gett prov på, inte bara mot det kulturhistoriska arvet, utan även mot Sveriges lagar och rättsväsende.

Det har bara varit två kritiska kommentarer, som jag känner till. Den ene ansåg att jag skulle “tagga ner”, eftersom:

“politikerna i stan är ”goa gubbar” som bara vill väl.”

Den kommentaren var inte så mycket att bry sig om. Den andra kritiska kommentaren var desto intressantare. Den framfördes av ingen mindre än Vänersborgs tidigare kommunalråd Marie Dahlin (S).

Marie Dahlin (S) hade ett meningsutbyte med sverigedemokraten Mathias Olsson i Facebook-gruppen “Vänersborgare”. Marie Dahlin (S) tyckte att Kärvling bara klagade och inte drev någon politik. Dessutom hade han, dvs jag, inte några visioner.

Dahlins åsikter och omdöme om undertecknad borde kanske lämnas därhän. Men jag måste ändå ge en kort kommentar. Marie Dahlin förkunnade stolt ett flertal gånger för några år sedan, bland annat i TTELA, att hon aldrig läste mina bloggar. Jag tror inte att Dahlin har börjat läsa efter sin flytt till Mellerud. Jag kan därför tycka att det är tämligen förvånande hur hon kan ge uttryck för sådana åsikter och omdömen. Såvida inte Dahlin lever i det förgångna och fortfarande hävdar uppfattningen att den som var mot bygget av arenan var utan visioner…

Mathias Olsson (SD) ville inte direkt uttala sig om Dahlins tyckanden om mig, utan konstaterade bara att Kärvling:

“inte ”råkat” förstöra fornminnen vid ett flertal tillfällen”

Och då svarade Marie Dahlin:

“har Carlsson det då?”

Och den frågan var enkel att svara på, i varje fall för alla de som läste bloggen “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)”. Men som sagt, Marie Dahlin (S) läser ju aldrig några bloggar, och sannolikt inte heller tidningar som GT eller TTELA. Båda tidningarna har genom åren skrivit om Bo Carlssons fornminnesbrott. Men Marie Dahlin (S) kanske är lyckligt omedveten om att hennes mycket förtrogne vän Bo Carlsson, den 7 december 2017, fälldes för brott mot kulturmiljölagen. I TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) så erkände Carlsson dessutom brottet:

”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter.”

Så är det. Och sen blev Carlsson åtalad 2019 för att han en andra gång hållit på och förstört fornminnena…

Och nu är det alltså dags igen, för tredje gången! Det skrev jag om i min förra blogg, “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”.

I dagens blogg kan jag även avslöja att Länsstyrelsen tänker polisanmäla Bo Carlsson (C). Det blir då också den tredje gången som Länsstyrelsen polisanmäler Bo Carlsson för brott mot Kulturmiljölagen.

Jag fick nämligen följande besked från Länsstyrelsen:

“Vi avser att gå vidare med en polisanmälan.”

Jag undrar hur Marie Dahlin tänker nu. Kanske anser hon att Länsstyrelsen bara klagar – och inte har några visioner…?

Jag gav mig inte in i debatten mellan Marie Dahlin (S) och Mathias Olsson (SD). Jag nöjde mig med att lägga upp en aktuell karta från Lantmäteriet:


Det är en aktuell karta, det syns tydligt. Det finns nämligen inte något grönt område, som markerar ett fornminne, längs landsvägen i fornminnesområdets södra del. Det är ju nämligen detta fornminne som Bo Carlsson (C) utplånade. Men det är noterbart att hela området fortfarande betecknas som fornlämningsområde – “Stora Kyrkebyns gamla tomt”. I området är både det “Stora impedimentet” och det “Lilla impedimentet” grönmarkerade.

Hela området är alltså Bo Carlssons mark. I nedanstående flygbild (som jag också publicerade i min förra blogg) så ser vi att fornlämningsområdet inte var uppodlat år 1960. (Lantmäteriet uppger att flygfotot är taget ungefär 1960.) Det var antagligen av respekt för fornminnena. Istället lät markägaren korna gå där och beta.

På Facebook lämnades följande kommentar om detta område:

“När jag flyttade hit till Gestad för snart 25 år sedan, fanns det en massa kossor som betade av gärdet. Nu är alla gamla fornminnen förstörda utom en jordkällare i dungen som finns på kortet.”

Det torde alltså vara under Bo Carlssons tid som marken började odlas, och plöjas. Det var då som förstörelsen av fornminnena började. Antagligen hände detta någon gång efter millennieskiftet.

En bloggläsare med jordbrukserfarenhet skrev till mig och ifrågasatte att marken inom det streckade fornlämningsområdet överhuvudtaget fick plöjas och brukas på det sätt som Bo Carlsson har gjort under 2000-talet. (Marken var ju “bara” betesmark tidigare.)

“Det brukar vara så att ”om generationer har plöjt marken” så är det OK. I varje fall om man inte gräver under ”plogdjup” dvs 25-28 cm under markytan. Men om marken aldrig varit plöjd är det bara att gilla läget och ge sjutton i att gräva… Eller åtminstone kolla med Länsstyrelsen först…”

Det låter riktigt, även om jag egentligen inte kan avgöra det. När jag letar efter vägledning i Kulturmiljölagen, så blir jag ändå inte säker. Vissa avsnitt i lagen styrker att det inte är tillåtet att plöja eller gräva i ett fornlämningsområde. Det finns dock inget som säger att det är tillåtet, såvida inte Länsstyrelsen har gett tillstånd.

Jag tänkte återge några citat från Kulturmiljölagen. Det är ju denna lag som Bo Carlssons “insatser” på sin mark ska vägas mot och “jämföras” med i en kommande process, och eventuell dom. Jag tror att nedanstående paragrafer kan vara relevanta i sammanhanget.

De två första paragraferna är mer allmänna och definierar begreppen:

“1 Kap 1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön. … Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.”

“2 Kap 1 § Fornlämningar är skyddade enligt denna lag. Fornlämningar är …
5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,”

Fornlämningar spelar en viktig roll i den svenska kulturmiljön och historien. Men det känner sannolikt alla till.

De följande två paragraferna kommer en åklagare och en domstol att väga noga mot de ingrepp som Bo Carlsson har utfört i fornlämningsområde:

“2 Kap 2 § Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.
När en fråga om fastställelse av gränserna för ett fornlämningsområde uppkommer, prövas frågan av länsstyrelsen.”

“2 kap 6 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning.”

Begreppet “fornlämningsområde” är centralt. På Lantmäteriets karta är ju hela området fortfarande, trots Carlssons ingrepp, betecknat som “fornlämningsområde”.

Jag var inte riktigt nöjd med lagens förklaring. På Boverkets hemsida hittade jag emellertid mer information. Boverket försöker nämligen reda ut begreppen och vad som gäller.

Boverket definierar först begreppet “fornlämningsområde” (se “Fornlämningar”):

“Skyddet omfattar inte enbart själva fornlämningen utan även ett så stort område på marken eller sjöbotten som behövs för att bevara den och för att ge den ett tillräckligt utrymme, ett fornlämningsområde.”

Och sedan beskriver Boverket vad som gäller:

“Detta fornlämningsområde har samma lagskydd som själva fornlämningen. För fornlämningar som har ett högt upplevelsevärde och exempelvis ligger i ett öppet landskap kan det krävas ett relativt stort fornlämningsområde. Det finns vissa fornlämningar som genom särskilt beslut har försetts med en gränsbestämning. Beslut om gränsbestämning fattas idag endast undantagsvis.”

Och detta torde vara oerhört viktigt och intressant i sammanhanget – “fornlämningsområde har samma lagskydd som själva fornlämningen”. Om Boverkets tolkning och bedömning är korrekt, vilket den med all sannolikhet är, så är det inte den minsta tvekan om att Bo Carlsson (C) har begått brott – flera gånger. Och kanske till och med fler brott än vad Länsstyrelsen faktiskt har polisanmält.

Och till sist ytterligare två paragrafer från Kulturmiljölagen som beskriver vad som gäller vid “dispenser” – och vid brott mot lagen:

“2 kap 12 § Den som vill rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning ska ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse.”

Den som överträder bestämmelserna i Kulturmiljölagen kan begå ett brott som samhället ser tämligen allvarligt på:

“2 kap 21 a § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet…”

Det är alltså fängelse i straffskalan om brottet bedöms som grovt…

Jag kan fortfarande inte förstå varför Bo Carlsson (C) beter sig på det här sättet. Om man i 3 generationer har ägt en fastighet med ”R-märkt” område på, så måste det vara absolut olämpligt att gräva och plöja i det området utan att åtminstone kolla med Länsstyrelsen först. Och att dessutom gräva och plöja vid 3 tillfällen – minst…

Det går inte heller att förstå dom som vill förringa eller till och med försvara Bo Carlssons handlande.

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet

Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)

1 november, 2021 2 kommentarer

Jag avslutade min förra blogg (se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)”) med att ställa frågan:

“varför skriver jag en blogg med en massa gamla fakta?”

Svaret är enkelt. I fredags kunde jag ta del av en tjänsteanteckning från Länsstyrelsen, daterad den 28 oktober:

Stora impedimentet

“Tjänsteanteckning vid tillsyn på plats Hallstorp 1:7, Vänersborgs kommun, fornlämning L1966:7526”

Länsstyrelsen hade, återigen, fått ett tips på att Bo Carlsson (C) höll på att plöja sönder de återstående fornminnena på sin mark. Länsstyrelsen gjorde därför en tillsyn på Carlssons gård Hallstorp i Gestad. Och det ledde till följande tjänsteanteckning:

“Fortlöpande plöjning har skett på platsen, varvid den södra fd åkerholmen är helt överplöjd och uppvisar spår i form av tegel, stenar med mera. De båda norr åkerholmarna naggas kontinuerligt i kanterna och minskas genom odlingsaktiviteter över tid.”

Tjänsteanteckningen är kortfattad och kanske inte helt enkel att förstå.

De båda åkerholmarna i norr, i tjänsteanteckningen ovan, är desamma som kallas “Stora impedimentet” och “Lilla impedimentet” på bilden ovan. Det är dessa som enligt Länsstyrelsen:

“naggas kontinuerligt i kanterna och minskas genom odlingsaktiviteter över tid”

Stora impedimentet

Med andra ord. Bo Carlsson (C) har varken avskräckts eller hållit sina löften – Carlsson har fortsatt att “nagga”, att gräva och plöja i fornminnena på sin mark. Och göra dem allt mindre. (Om det är Carlsson själv eller någon av hans anställda som sitter i traktorn låter jag emellertid vara osagt.) För att slutligen, troligen, utplåna dem helt. Som han gjorde med fornminnet närmast vägen.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det diplomatiskt. Kanske så här – Bo Carlsson fortsätter, trots att han redan har fällts för brott mot kulturmiljölagen och med nöd och näppe sluppit en rättegång (se “Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)”), att förstöra fornminnena på sin mark.

Nedanstående flygbilder visar tydligt hur områdena med fornminnen “minskas … över tid”. (Källa: Eniro.) Det första flygfotot är taget någon gång mellan 1955-1967: 

Det syns tydligt att ägaren till marken, jag antar att det var Bo Carlsson själv eller någon i släkten, har respekterat fornminnena. Hela området är obrukat. Det finns flera träd i området och det är där som fornminnena finns. Det handlar om att en medeltida by har funnits här.

Riksantikvarieämbetet beskrev alltså fornminnet på följande sätt, som jag även citerade i min förra blogg, den 18 juni 1987 (källa):

Lilla impedimentet

“Bytomt, 145 x 60 m. Inom området som vid inventeringstillfället huvudsakligen utgjordes av betesvall är impediment, varav två i N och V kanten har rester av dels 1 källargrund och dels hörnet av 1 källargrund, samt att detta impediment även är övervuxet med 1 fruktträd, syrénbuskar och prydnadsbuskar “smällbär”. På impedimentet med källargrunden är en del röjningssten uppslängd längs kanterna, och till källaren går en “nedtrampad” stig.”

Texten fortsätter vad jag förstår med ytterligare en sida, men det går inte att få fram någon fortsättning. I det “Stora impedimentet”, det som nu har “naggats i kanten”, finns det rester kvar av en gammal jordkällare.

Förr i tiden byggdes husen på mindre kullar och typ “åsar”, som i detta område. Som det gamla ordspråket säger:

”Där inte plogen kan gå, där inte lien kan slå, där ska hus stå”.

Det betyder att förr i tiden uppfördes husen där det inte gick att odla. Det var oftast på terrängens höjdpunkter. De tre impedimenten på Bo Carlssons mark, inklusive det borttagna vid vägen, var just sådana små höjder.

För några år sedan, någon gång mellan 2014-2017, såg området ut så här:

Området längst vägen i söder, den mörkgrå marken vid vägen, är idag jordbruksmark och kan inte skiljas från övrig mark. Vi ser också hur fornminnena, även det “Lilla impedimentet”, har blivit betydligt mindre, förutom att hela området mellan impedimenten nu är uppodlade. Och sedan denna bild togs så har kanterna “naggats”, som Länsstyrelsen uttrycker det, ytterligare. Fornminnena är idag alltså ännu mindre…

Jag vet inte huruvida Länsstyrelsen tänker polisanmäla Bo Carlsson (C) denna gång. Men jag förmodar att det är ofrånkomligt. Länsstyrelsen har polisanmält Carlsson två gånger tidigare och det vore underligt om man inte gjorde det också en tredje gång. Bo Carlsson (C) visar ju faktisk en total respektlöshet gentemot vårt kulturhistoriska arv.

Hela historien är enligt min mening ofattbar. Jag fattar helt enkelt inte hur Bo Carlsson (C) tänker. Han visar en total respektlöshet, inte bara för det kulturhistoriska arvet, han visar även total respektlöshet för Sveriges lagar och rättsväsende. Carlsson ställer sig över de regler som gäller alla oss andra.

Och inte att förglömma, Bo Carlsson (C) är just nu ordförande i Vänersborgs barn- och utbildningsnämnd… Borde han inte som ordförande vara ett föredöme för barnen och ungdomarna? Hur länge ska Centerpartiet tillåta att Carlsson innehar denna förtroendefulla post?

Och hur länge ska Benny Augustsson och socialdemokraterna tolerera Bo Carlssons övertramp av Sveriges lagar?

Läs fortsättningen ”Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet”.

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet

Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (1/2)

31 oktober, 2021 3 kommentarer

Den 24 november 2016 gick GT ut med nyheten att ett kommunalråd hade grävt upp en fornlämning. Det var kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Bo Carlsson (C) som hade varit i farten.

GT skrev (se här):

”Den centerpartistiske toppolitikern Bo Carlsson anklagas för att med grävmaskin förstört 120 kvadratmeter av en fornlämning med anor tillbaka till medeltiden.”

Bo Carlsson kommenterade:

”En storm i ett vattenglas.”

Centerpartiets dåvarande lokala ordförande i Vänersborg Ingvar Håkansson sa (se ”Förundersökning mot grävande toppolitiker”):

”Han har inte grävt upp något kulturminne, han har rensat bort några buskar i sin åker. Att han skulle har rensat bort ett kulturminne är bara påhitt.”

Carlsson hade grävt upp ett fornminne på sin mark, ett fornminne med anor från medeltiden. Det var på en gammal bytomt, som övergavs i samband med laga skifte år 1844. 

Riksantikvarieämbetet beskrev fornlämningen så här den 3 juli 1987:

”Bytomt, 145 x 60 m. … Inom området som vid inventeringstillfället huvudsakligen utgjordes av betesvall är impediment, varav två i N och V kanten har rester av dels 1 källargrund och dels hörnet av 1 husgrund, samt att detta impediment är övervuxet med 1 fruktträd, syrénbuskar och prydnadsbuskar ”smällbär”. På impedimentet med källargrunden är en del röjningssten uppslängd längs kanterna och till källaren går en ”nedtrampad” stig”.

Det är svårt att tro att Riksantikvarieämbetet fantiserade ihop beskrivningen… Det var nog bara Ingvar Håkansson som trodde det.

Så här såg fornminnet närmast landsvägen ut innan Bo Carlsson förstörde det:

Då ska vi också ha i åtanke att Carlsson successivt hade utökat jordbruksmarken under åren så att fornminnesområdet blev allt mindre. (Jag återkommer till det.) Länsstyrelsen skrev i sin polisanmälan:

”Sammanfattningsvis har området lagts under plogen och odlats åtminstone sedan 1990-talet, vilket successivt bör ha åsamkat fornlämningen allt större skada.”

I november 2016 hade Bo Carlsson ”förändrat” fornminnet:

Ett drygt halvår senare, i maj 2017, hade fornminnet “förändrats” ytterligare:

Fornminnet var inte längre ”bara” förstört – fornminnet var borta. Det fanns inte mer. Fornminnet var utplånat. Nedanstående bild är från juli 2017:

Den 7 december 2017 blev det officiellt att Carlsson hade fällts för brott mot kulturmiljölagen. I TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) så sa Carlsson:

”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter.”

Det betydde att Carlsson erkände brottet, betalade sina böter och därmed slapp rättegång. Bo Carlsson hade emellertid sin egen tolkning. Han var oskyldig ändå…

Carlsson sa till TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”):

”Egentligen skulle jag vilja pröva det, jag räknar med att jag skulle gå vinnande ur det, men det är lite av en praktisk fråga. Det skulle kräva en jädra massa tid och en jädra massa pengar för att ta det till rättegång.”

En del står aldrig för vad de har gjort… Även om rättsväsendet säger annorlunda.

Men Bo Carlsson sa åtminstone (se GT ”Kommuntopp grävde upp fornlämning”):

”Jag kommer inte gräva på det viset igen. Aldrig någonsin.”

Löftet hölls ett tag. Men…

1,5 år senare var det dags för en ny skandal. Det visade sig att Bo Carlsson (C) återigen hade grävt i sina fornminnen.

Den 21 juni 2019 vaknade nämligen vänersborgarna upp till följande rubrik i TTELA, ”Fornminne ännu mer förstört – politiker åtalas”. TTELA skrev:

”Vänersborgs kommunalråd Bo Carlsson (C) har åtalats misstänkt för fornminnesbrott. Det är inte första gången samma plats utsatts för skada. Nu riskerar kommunalrådet sex månaders fängelse.”

Åklagaren beskrev i sin stämningsansökan gärningen:

”Bo Karlsson har under tiden oktober 2017 till och med den 3 januari 2018 såsom lagfaren ägare … uppsåtligen eller av oaktsamhet själv eller tillsammans med annan olovligen rubbat, tagit bort, grävt ur, täckt över eller på annat sätt ändrat eller skadat delar av den på fastigheten belägna fornlämningen RAÄ Gestad 105:1.”

Det var Länsstyrelsen som polisanmälde Bo Carlsson. Ännu en gång… Länsstyrelsen motiverade sin anmälan genom att beskriva den åverkan som Carlsson hade gjort. Det gjorde Länsstyrelsen på följande sätt:

”Skadan omfattar samtliga tre områden, som fram till 2016 hade välbevarade synliga lämningar, vilka ingick i fornlämningen. Av dessa är de synliga spåren från impedimentet närmast landsvägen idag utplånat. Det mindre impedimentet i åkermarken har minskats markant medan även det större impedimentet skadats. Skadans omfattning kan inte bedömas på annat sätt än att fortgående åverkan sker och med tiden riskerar att utplåna alla synliga spår.”

Länsstyrelsen såg mycket allvarligt på den skadegörelse som hade skett, på ”välbevarade synliga lämningar”, och på konsekvenserna för fornlämningarna – en av dom är ju nu helt utplånad.

Länsstyrelsen menade sig även se ett mönster där åverkan på fornlämningarna hade pågått under en längre tid. Det nämndes till och med i ett av förhören att det fanns skador på fornlämningarna som gick många år tillbaka i tiden, men att denna åverkan var preskriberad… Länsstyrelsen bedömde att Bo Carlssons ”misstänkta” brott var att betrakta som ”grovt fornminnesbrott”.

Vid ett av dessa förhör visade förhörsledaren Bo Carlsson några bilder från förstörelsen år 2016, och som Carlsson redan hade erkänt, och då sa Carlsson:

”det ser ut som att det är vildsvin som har bökat i marken”

Vildsvin? I mina ögon var i så fall spåren efter vildsvin förvillande lika däckspår efter en traktor, grävare eller något liknande…

Och Carlsson som hade sagt till TTELA den 8 december 2017 (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”):

”Jag har gjort ett formellt fel i att jag började gräva innan jag hade frågat om lov.”

Åtalet mot Bo Carlsson slutade med ett antiklimax. Den 14 april 2020 skrev TTELA på sin hemsida (se “Tingsrättsmål mot Bo Carlsson läggs ned”):

“Nu ändrar åklagaren sig och lägger ner hela åtalet, vilket gör att målet skrivs av. Anledningen är enligt Vänersborgs tingsrätt att brottet preskriberats.”

Tiden hade gått för fort. Brottet hade hunnit preskriberas, dvs tiden hade gått ut och åtalet lades ner. Sådant händer nog sällan vanliga människor. Det är nog vanligare att styrande politiker “råkar ut” för sådana tråkiga missöden…

Men nu var inte Bo Carlsson helt oskyldig för att tiden hade gått så snabbt, alltför snabbt. Det verkar som om Carlsson hade satt i system att inte svara på brev som han inte tyckte om. Han kanske inte ens öppnade dom. Låtsades man inte om breven så fanns de liksom inte… Men till slut fick Tingsrätten meddelandet att Bo Carlsson var delgiven åklagarens stämningsansökan. Polisen hade då fått tag i Carlsson och hade kunnat överlämna stämningen personligen. Det hade emellertid tagit drygt två månader…

Hur som helst, efter många turer och bortförklaringar, där åklagare och tingsrätt stundtals gav olika besked, så lades fallet ner. Läs gärna bloggen “Varför lades åtalet mot Bo Carlsson ner?” för att få mer detaljer.

Och då är frågan – varför skriver jag en blogg med en massa gamla fakta? Ja, gissa det… Imorgon kommer svaret… Se ”Bo Carlsson och fornminnet i Gestad (2/2)”. (Det kom också en tredje blogg: ”Reaktioner på Bo Carlsson, och en nyhet”.)

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet

Historien om Magnus Larsson (19)

20 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (18)”.

Det var stundtals en ganska intensiv “brevväxling” via Länsrätten mellan parterna Magnus Larsson och Vänersborgs kommun. Larsson företräddes som framgått av advokat Lundmark som visade prov på en enastående kunskap och skicklighet i dessa frågor. Och jag tror faktiskt att juristerna på kommunen förstod att de i advokat Lundmark hade mött sin överman på ”fastighetsjuridikens” område. Det var nog allt fler som insåg det, kanske också andra på kommunen som inte var jurister. (Advokat Lundmark anlitades senare av Vänersborgs kommun i några andra fastighetsfrågor…) Kommunen lämnade i varje fall inga fler yttranden till Länsrätten. Det konstaterades också i ett dokument daterat den 8 december 2006.

Och när jag sedan tittar på nästa dokument i den kronologiska ordningen bland alla diarieförda handlingar får jag en stor överraskning. Så stor att jag inte riktigt förstod vad jag läste första gången jag hade dokumentet i min hand, eller snarare på min skärm.

Det är ett tjänsteutlåtande från den 2 januari 2007. Titeln är “Kommunens förköp av fastigheterna Sikhall 1:4 m.fl.” och det var underskrivet av kommunchef Guy Mahlviker och ett helt nytt namn, kanslichef Claire Gabrielsson.

Jag kommer ihåg Claire Gabrielsson (senare Melin) mycket väl. Hon blev utan egen förskyllan inblandad i skandalen kring Arena Vänersborg. Ja, hon blev faktiskt kallad till ett polisförhör när S Anders Larson hade blivit polisanmäld. Claire Gabrielsson svarade ärligt och sakligt på polisens frågor. Jag var imponerad när jag läste polisförhöret med henne och skrev en blogg om förhöret den 12 juni 2011. (Det var för övrigt en mycket bra blogg som än idag kastar ljus över omfattningen av arenaskandalen. Den borde läsas av dem som har intresse av kommunens skandaler, och kanske också om man vill ha exempel på hur kommunen aldrig lär sig av sina misstag… Se “Polisförhören kring Arena Vänersborg”.)

Claire Gabrielsson var jurist och anställdes som kanslichef i kommunen. Hon tillträdde tjänsten i december 2006. (Se TTELA “Claire tar över kommunkansliet”.) Hon var alltså alldeles ny på jobbet när hon fick engagera sig i Sikhallsärendet.

Tjänsteutlåtandet från den 2 januari 2007 var ställt till kommunstyrelsen. Jag tror att utlåtandet kan ha varit ett svar på, eller åtminstone en följd av, det brev som advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren på uppdrag av Magnus Larsson skrev till kommunen i slutet av oktober. (Se “Historien om Magnus Larsson (17)”.) Det var det brev där Larsson meddelade kommunen att han var villig att skänka kommunen de markområden som de så hett eftertraktade. 

Det stod i tjänsteutlåtandet:

“Samtal har förts med köparens ombud och en formell förhandling bör inledas för att ärendet skall kunna avslutas utan onödig tidsförlust.”

Va?! Var det en omsvängning på gång? Skulle kommunen försöka komma överens med Magnus Larsson?

Tjänsteutlåtandet fortsatte:

“Köparen har föreslagit en lösning i form av en gåva till kommunen innefattande vissa markområden på de berörda fastigheterna. Kommunkansliet föreslår således följande hantering av ärendet. Kommunen inleder förhandlingar med köparen avseende de områden kommunen anser sig behöva för att säkerställa friluftslivet och möjligheterna till rekreation i området. Efter avslutad förhandling upprättas förslag till avtal där köparen kommer att få förvärva fastigheterna med undantag för de områden kommunen skall äga. En förutsättning är att köparen återtar sitt överklagande efter träffat avtal.”

Det var en total omsvängning! 180 grader! Kommunen skulle komma överens med Magnus Larsson!

Wow.

Kanslichef Gabrielsson föreslog att det dessutom skulle inledas förhandlingar med inte bara Magnus Larsson utan även andra berörda som t ex Vänersborgs Segelsällskap och hembygdsföreningen. Det för att lösa frågorna avseende skötsel av kommunens framtida ägda mark i området.

Och sedan skulle Magnus Larsson och kommunen komma överens om fastigheterna:

“Kommunen blir efter återtaget överklagande lagfaren ägare till fastigheterna. Därefter fullföljs upprättat avtal mellan köparen och kommunen avseende vilka delar de två parterna skall äga och avstyckning och ny fastighetsbildning genomförs.”

Claire Gabrielssons, och Guy Mahlvikers, förslag till beslut till kommunstyrelsen var:

“1. Kommunstyrelsen beslutar att uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna.”
“2. Vidare ger kommunstyrelsen kommunchefen i uppdrag att inleda | förhandlingar med berörda parter med inriktning att lösa frågor kring skötsel av kommunens framtida ägda mark.”

Som vanligt var det kommunfullmäktige som skulle fatta det slutliga beslutet i ärendet.

Det var alltså en total omsvängning från kommunens sida. Helt plötsligt släpptes kravet på att kommunen skulle förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter på Sikhall. Istället för att tvinga Magnus Larsson till total underkastelse så skulle kommunen enas om en överenskommelse där Larsson skulle få behålla de absolut största delarna av sina fastigheter.

Det var inga dåliga nyheter. Vad hade hänt i kommunen?

Jag kan inte säga vad som hände. Men med de uppgifter jag har fått till mig från flera olika källor, rykten som förmedlats av trovärdiga personer etc, så går det åtminstone att formulera några spekulationer.

Jag tror att den nya kanslichefen Claire Gabrielsson kan ha haft betydelse. Med henne som ny chef kan kommunkansliet ha fått tillräckligt självförtroende för att ta tag i taktpinnen i kommunen. Vilket i så fall betydde att samhällsbyggnadsnämnden med fastighetsenheten och Bo Carlsson (C) som ordförande föstes åt sidan. Det kan ha varit så att juristerna på kommunkansliet helt enkelt gick segrande ur en intern maktkamp. Och varför inte, hela förköpsaffären var ju en skandal från början till slut – dikterad av jäviga politiker. Magnus Larsson och hans juridiska ombud advokat Lundmark hade rätt i sak, och det hade också Lundmark visat med sina inlagor till Länsrätten. Det skulle vara osannolikt om inte Claire Gabrielsson förstod detta.

Det var också avgörande att Magnus Larsson var villig att helt enkelt skänka bort delar av sina fastigheter. Det skulle ju ha blivit en aning pinsamt för kommunen när den först hade ritat en karta på det den ansåg sig behöva i markväg – och sedan meddelade Magnus Larsson helt sonika att dessa områden kunde kommunen få som gåva utan ersättning. Det skulle bli tämligen besvärligt för kommunen att strida i domstol om något som kommunen ville ha – och som den skulle få gratis…

Politiskt skulle det vara självmord att strida i Länsrätten. Vad skulle hända när det gick upp för domstolen att kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggrens (S) bäste politiske vän Bo Carlsson (C) var jävig. Det kunde ju faktiskt också betyda att även Ljunggren var jävig…

Det fanns hela tiden politiker som hävdade att hela förköpsprocessen var en slags politisk komplott. Det var framförallt Gunnar Lidell (M) och Lars G Blomgren (Fp), men även James Bucci (V). Och de var en nagel i ögat på de styrande. Vad skulle t ex hända om Magnus Larsson kallade Gunnar Lidell som vittne i en rättegång? Som den 1 januari 2007 dessutom hade blivit kommunstyrelsens 1:e vice ordförande (efter Lars G Blomgren).

I två bloggar har jag nämnt Eric Olsson (C). (Se “Historien om Magnus Larsson (5)” och “Historien om Magnus Larsson (10)”.) Han var en äldre centerpartist som bodde i Sikhall. Enligt ryktena var han mycket aktiv. Det sades att han ringde runt till sina partivänner, däribland Bo Carlsson, och undrade vad de höll på med. Eric Olsson var nämligen mycket positiv till vad Magnus Larsson gjorde, och försökte göra, i Sikhall. Kanske blev Bo Carlssons partivänner tveksamma till hela processen?

Det går kanske aldrig att få ett riktigt svar på vad som orsakade kommunens omsvängning. Antagligen var det flera faktorer som samverkade. Men den var inte desto mindre glädjande.

Allt var dock inte frid och fröjd…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (18)

14 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

Advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren var ovanligt rak och närmast upprörd när han för Magnus Larssons räkning yttrade sig (den 4 december 2006) på kommunens inlaga till Länsrätten. Kommunens inlaga var “anmärkningsvärd” ansåg advokaten. Kommunens intresse av att “sätta dit” Magnus Larsson, dvs expropriera hans mark, var större än att det skulle bli bra för allmänheten. Och det var onekligen en riktig iakttagelse. Tyvärr verkar detta förhållande fortfarande till stor del ha sin giltighet…

Lundmark yttrade sig också över kommunens åsikt att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut:

“Överlämnandet av de aktuella markområden var givetvis inte ett känt förhållande vid överklagandet av kommunens beslut. Gåvorna åberopas heller inte såsom sådan omständighet som avses i 10 kap 10 & kommunallagen. Den händelseutveckling som skett under målets handläggning har emellertid förstärkt den grund som åberopats av Magnus Larsson, nämligen att det aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Sug på den meningen, det är en nyckelmening i hela det här skandalösa affären:

“det [har] aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Advokat Lundmark hade varit bortrest under hela november 2006. Under tiden hade Magnus Larsson författat en egen inlaga till Länsrätten, men väntat med att skicka in den tills Lundmark hade återvänt. Larsson fick nämligen anstånd med att komma in med ett yttrande.

Lundmark skrev i sitt yttrande till Länsrätten:

“Eftersom Larssons egen skrivelse på ett bra sätt ger en bild av bakgrunden till strandskyddsdispensen och markfrågorna, därtill med personlig prägel, fogas skrivelsen till denna inlaga.”

Jag håller med Lundmark och tänkte därför redogöra för Magnus Larssons egenhändigt skrivna yttrande till Länsrätten.

Angående strandskyddsdispensen skrev Magnus Larsson att Vänersborgs kommun hade rekommenderat honom att söka dispens:

“Vem som helst som vore köpare till den här fastigheten hade varit tvungen att söka strandskyddsdispens för att allmänheten och det rörliga friluftslivet ska fungera.”

Magnus berättade att strandskyddsdispensen delvis omfattade byggnader:

“Jag har t ex rivit mitt eget garage för att göra plats åt en gång & cykelbana, den är redan färdig.”

Vidare omfattade strandskyddsdispensen, skrev Larsson:

“sjösättningsramp, avbärare, båtplatser, bryggor, muddring och allmänna toaletter så att även kvinnor, små barn och handikappade kan vistas i området.”

Larsson berättade om hur han anlagt en mindre parkeringsplats och att den stora parkeringen hade röjts, städats, dränerats och grusats. Han hade också gjort i ordning och bekostat en kombinerad väg och vandringsled.

Larsson nämnde även att samhällsbyggnadsnämnden hade återremitterat ett yttrande till Länsstyrelsen angående strandskyddsdispensen:

“om det är samma påverkade samhällsbyggnadsnämnd som lade ett enhälligt beslut om att förköpa min sommarstuga 1:23 då får nog jag vara glad om jag får tälta i området efter att de har yttrat sig!”

Magnus Larsson kommenterade också gåvobreven och bakgrunden till dem. Och det var ganska viktig information, speciellt när det gällde gåvobrevet till Vänersborgs kommun. Larsson skrev:

“[Gåvobrevet] innefattar exakt det som tagit VBG kommun åtta månader att själva rita in på en karta.”

Vi känner igen den tidsåtgång som alltför ofta tycks vara ett signum för de tekniska nämnderna i Vänersborgs kommun… Magnus Larsson fortsatte:

“Parkeringsplatser, stenpiren, sjösättningsramp och plus en del vattennära mark. Kommunen får naturligtvis gärna ta över de delar av strandskyddsdispensen som rör kommunens tilltänkta mark, för att det ska bli så bra som möjligt i Sikhall. Om kommunen behöver en hundradel av min fastighet för det rörliga friluftslivet och jag skänker bort den hundradelen då behöver väl inte kommunen förstöra en hel gård för en jord & skogsbrukare som behöver gården i sin näring.”

Här har vi naturligtvis motivet för Magnus Larssons villighet att sluta en överenskommelse. Han levde under det ständiga hotet att kommunen skulle expropriera alltihop, alla hans fastigheter i Sikhall. Det var en slags utpressning från kommunen. Om kommunen hade någon moral? Tja…

Larsson förstod inte riktigt kommunens agerande:

“Marken har bytt ägare från en privat ägare till en annan, vad är problemet? Jag har aldrig nekat kommunen att köpa den mark de vill ha!”

På tal om kommunal effektivitet, Larsson fortsatte:

“Det har nu gått ca ett år, ändå har inte kommunen kunnat precisera en enda siffra på vad de vill betala för marken. Jag har lämnat förslag på att anlita oberoende värderingsmän! Omgående fick jag svar att på den iden trodde inte kommunen på och på det sättet ville inte kommunen göra upp affären.
Där emellan har jag lämnat massor med olika förslag t ex att kommunen kan få råda över marken gratis och jag sköter den. Jag har lagt förslag om att bilda en parkeringsförening där jag upplåter marken gratis och själv tar 25 % av kostnaderna att sköta parkeringen. Jag har lämnat olika gräns och prisförslag men jag har talat för döva öron. Kommunen har visat totalt ointresse av att lösa problemet.”

Och återigen betonade Magnus Larsson för Länsrätten vilken ohållbar och frustrerande situation kommunen hade försatt honom i:

“Därför lämnar jag nu dessa gåvobrev för jag vill behålla resterande av min gård, mitt hus och hem som jag köpt på ett ärligt sätt till högstbjudande.”

Det är svårt att egentligen beskriva vad Vänersborgs kommun utsatte Magnus Larsson för. Det verkade vara någon slags psykologisk krigföring, och utmattningstaktik. Som faktiskt verkar fortsätta än idag.

Men Larsson avslutade inlagan till Länsrätten:

“Ni har ju säkert förstått att det är något som inte stämmer i detta förköpsärende : t ex att samhällsbyggnadsnämndens ordförande med dottern XX (Magnus nämner förnamnet; min anm) står som spekulanter på mäklarlistan.”

Och ställde den enkla, men avgörande frågan – en fråga som många i Vänersborgs kommun, politiker som tjänstepersoner, borde ha ställt sig under hela den här makabra förköpsprocessen:

“Om vi vänder på förköpsärendet, finns det någon som tror att detta vore ett ärende för förköp med dem som köpare?”

Skulle kommunfullmäktige ha beslutat att förköpa fastigheterna om Bo Carlsson hade vunnit budgivningen och blivit ägare till fastigheterna i Sikhall?

Alla som tror det kan räcka upp en hand…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (17)

10 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

I slutet av oktober 2006 meddelade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren både kommunen och Länsrätten att Magnus Larsson var villig att skänka kommunen de markområden som den så hett eftertraktade. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa alla, och hela, de tre fastigheter som Larsson ärligt och lagligt hade förvärvat i Sikhall. Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december.

Och det fick Larsson på sätt och vis ganska omgående. Kommunjuristen svarade dock inte Magnus Larsson direkt, han ställde svaret till Länsrätten. Vilket i och för sig inte var helt fel, eftersom även Länsrätten hade skickat brevet från Advokatfirman Kjällgren till kommunen för yttrande. Kommunjuristen skrev svaret den 8 november.

Kommunjuristen började med att ifrågasätta lagligheten i att Magnus Larsson vände sig till Länsrätten. Han menade att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut. Och det var säkert helt riktigt. Kommunjuristen drog därför slutsatsen att Länsrätten helt skulle bortse från gåvorna till kommunen. (Advokat Lundmark hade dock en annan vinkling på saken.) Dessutom, menade kommunjuristen, att kommunen ännu inte hade tagit ställning till Larssons erbjudande om gratis mark.

Så det var egentligen inget svar på Magnus Larssons erbjudande.

Ett intressant detalj i svaret från kommunjuristen var att han hänvisade till att Länsstyrelsen:

“tillstyrker bifall till förköp inför regeringens avgörande.”

Det beslut som kommunjuristen hänvisade till finns emellertid inte med i de handlingar som jag har fått från kommunens diarium. Så jag vet inte hur Länsstyrelsen motiverade ett förköp av t ex Magnus Larssons skogs- och jordbruksmark flera hundra meter från Vänerns strand… Det var dock inte varken första eller sista gången som Länsstyrelsen helt okritiskt har sprungit kommunens tvivelaktiga ärenden. Det senaste exemplet är Bengt Davidssons kamp mot kommunen. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.)

Men ännu intressantare var kommunjuristens avslutning av brevet:

“Kommunen kan också konstatera att Magnus Larsson numera sökt dispens från strandskyddsbestämmelserna i det aktuella området. Detta visar enligt kommunens mening att det aktuella området inte redan genom strandskyddet är skyddat för allmänhetens tillgänglighet på sätt som klaganden gör gällande. Även i framtiden kan dispens sökas från strandskyddsbestämmelserna. Strandskyddsbestämmelserna i sig är sålunda inte ” någon garanti för allmänhetens tillgänglighet till området.”

Det här sistnämnda reagerade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren mycket starkt på. Och det återkommer jag strax till. Det måste först nämnas att kommunstyrelsen den 8 november 2006 beslutade att ställa sig bakom kommunjuristens yttrande, dvs samma dag som yttrandet var daterat.

Det var riktigt att Magnus Larsson hade sökt strandskyddsdispens. I yttrandet till kommunens inlaga skrev advokat Lundmark:

“Som framgår av Magnus Larssons skrivelse har han ansökt om strandskyddsdispens hos länsstyrelsen för de åtgärder som han i stor utsträckning redan vidtagit inom fastigheternas strandområden. Det rör sig bland annat om anläggande av en gång- och cykelväg från det intilliggande fritidshusområdet (Brattens sommarstugeområde), iordningställande av parkeringsytor och rastplats för allmänheten, anläggande av ny sjösättningsramp, allmänna toaletter, avbärare vid stenpirarna samt upprustning av de befintliga bryggorna. Därtill har Magnus Larsson även sökt dispens för att rusta upp två fallfärdiga byggnader på området, oaktat sådan dispens torde vara obehövlig härför.”

Och så tog advokat Lundmark i ordentligt, på juristers språk:

“Kommunens invändning, att den ingivna ansökningen om strandskyddsdispens enligt kommunen mening visar att allmänhetens tillgänglighet inom området inte är skyddad genom miljöbalkens strandskydd, är synnerligen anmärkningsvärd.”

Ordet “anmärkningsvärd” är mycket tungt i juristkretsar och advokat Lundmark fortsatte i samma anda:

“Invändningen innefattar, såvitt kan förstås, ett påstående om att länsstyrelsen inte skulle vara kapabel att i sin prövning av dispenserna värna om en oinskränkt allemansrätt på fastigheterna. Det är häpnadsväckande att ett sådant påstående kommer från en kommun. Magnus Larsson är övertygad om att länsstyrelsen i alla delar kommer bevaka att eventuellt meddelade dispenser inte innebär någon negativ inverkan på de intressen strandskyddet är avsett att skydda. Redan av lagbestämmelsen om strandskyddsdispens i 7 kap 26 8 miljöbalken framgår, att sådan dispens endast får meddelas om den är förenlig med strandskyddets syfte. Häri ligger således, att Magnus Larssons ansökan om dispens för ovan angivna anläggningar kommer bifallas endast under förutsättning att områdets tillgänglighet för allmänheten inte minskar. Nu förhåller det sig dock så, att de anläggningar för vilka Larsson ansökt dispens är sådana som är ägnade just för besökare i området och för att underlätta tillgängligheten, varför något hinder inte torde finnas för bifall. I ljuset av det nu anförda bör kommunens invändning och påstående om bristande skydd för strandområdet kunna lämnas därhän. Till yttermera visso torde kommunen vid en fullföljd av förköpet under alla förhållanden få ansöka, eller överta ansökningen, om strandskyddsdispens för bibehållande av de anläggningar för allmänheten som Larsson tillfört området.”

Och advokat Lundmark avslutade resonemanget med att visa att det låg andra orsaker bakom kommunens agerande än värnandet av allmänheten och det rörliga friluftslivet:

“Det är tråkigt att Vänersborgs kommuns företrädare inte ens beträffande åtgärder som uppenbart är till gagn för allmänheten och friluftslivet, såsom exempelvis cykelvägar, allmänna toaletter och parkeringsytor, kan inta en positiv hållning gentemot Magnus Larssons insatser i området, utan istället i sin inlaga till länsrätten försöker vända detta mot honom.”

Vänersborgs kommun visade sig återigen från sin sämsta sida. Och det verkade som om någon eller några i kommunen också började inse det.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (18).

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (16)

6 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

Kommunens tjänstepersoner ville under inga omständigheter komma överens med Magnus Larsson. De ville fullfölja förköpet/expropriationen, som kommunfullmäktige hade bestämt, av samtliga Magnus Larssons ärligt inköpta fastigheter i Sikhall. Men naturligtvis fanns Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) med och bestämde i bakgrunden… Det råder inga som helst tvivel om detta.

Hela kommunens argumentation kring “nödvändigheten” av förköpet handlade i själva verket “bara” om vissa delar av Larssons fastigheter, i det stora hela egentligen till ytan ganska små delar av fastigheterna. För att försöka eliminera risken att bli av med rubbet, med alltihop, som fullmäktige faktiskt hade bestämt, så beslutade Magnus Larsson att skänka de åtråvärda delarna av sin mark till kommunen. Det var en desperat åtgärd för att få behålla i varje fall det mesta av marken, av jorden och skogen. Och tomten där han ville bygga sin bostad. (Den som senare skulle kallas “Politikerhyllan”.)

Den 20 oktober 2006 skrev Magnus Larssons mycket kompetenta juridiska ombud Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren till kommunen:

“Magnus Larsson har trots sitt starka principiella motstånd mot kommunens agerande i förköpsfrågan en uppriktig vilja att försöka hitta en lösning beträffande ägandet till fastigheterna som tillgodoser även kommunens intressen. Jag har därför låtit noggrant granska de skäl kommunen anfört för sin begäran om förköp och efter överläggningar med Magnus Larsson har denne accepterat följande.
Magnus Larsson har beslutat att till Vänersborgs Kommun skänka de delar av fastigheterna som kommunen i förköpsärendet uttalat intresse av. Kommunen erhåller dessa markområden utan ersättning. Han har vidare såsom gåva överlåtit Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden. Gåvoavtalen är bindande och träder ikraft i samma stund som Vänersborgs kommun återkallar sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Magnus Larsson har själv ombesörjt överlämnandet av gåvobreven i original till kommunstyrelsens kansli.”

Jag har nämnt det förut, ett förköp skulle innan det blev lagligt godkännas av regeringen. Sedan var ju fullmäktiges beslut också överklagat.

För att få behålla de större delarna av sina fastigheter och börja “använda dem på riktigt” var Magnus Larsson alltså beredd till den ultimata eftergiften – han var beredd att skänka bort de delar som kommunen ville ha. Och jag skulle vilja säga, trots att Larsson hade stora chanser att hans överklagande skulle få Länsrättens bifall. Men Magnus ville få denna konflikt ur världen. Och säker på juridikens utfall kunde ju ingen vara.

I gåvan till kommunen ingick Sikhalls Magasin. I gåvobrevet stod det:

“Magnus Larsson överlåter härmed såsom gåva till Stiftelsen Sikhalls Magasin den del av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:4 som markerats på till detta gåvobrev fogad karta. För överlåtelsen skall inget vederlag utgå.”

Den var ingen dålig gåva. Och så här i efterhand, mycket tråkig. Idag är nämligen magasinet så fruktansvärt dåligt skött och underhållet så eftersatt att det, enligt säkra källor, inte ens är tillåtet att gå in i byggnaden. Detta ovärderliga kulturminne… Det hade förmodligen aldrig hänt om Larsson hade fått sköta om magasinet.

Kartan som medföljde gåvobrevet visade gränserna för gåvan – se bild vänster.

Och det var likadant med det område på Larssons fastighet vid vägen och parkeringen strax före badstranden i Sikhall. Även den överlät han som gåva till kommunen, se streckat område på kartan nedan till höger.

Den uppmärksamme läsaren noterar sannolikt att hela det streckade området nu är i kommunal ägo sedan många år tillbaka. (Jag återkommer senare till hur det gick till.) Det är detta område, som idag består av ett mycket ovårdat skogsområde som byggnadsförvaltningen upphöjer till kommunens mest värdefulla skogsdunge… (Se ”DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”.) Och den ännu mer uppmärksamme läsaren ser att Magnus Larsson också var villig att lämna ifrån sig en del av åkermarken på andra sidan landsvägen. Här skulle kommunen ordna en parkeringsplats. Det finns fortfarande ingen parkering här, och har aldrig funnits… Kommunen har i stället låtit området, den före detta åkermarken, vid flera tillfällen växa igen. Eller rättare sagt, det sägs att kommunen bara har slagit växtligheten tre gånger på ca 15 år…

Enligt Magnus Larsson var det tjänstepersonerna på kommunen som själva hade markerat dessa områden på kartorna, som de områden som kommunen ”ville ha”…

Gåvorna förutsatte, och skulle inte träda i kraft, förrän kommunen återkallade sin tillståndsansökan om förköp av fastigheterna hos regeringen.

Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren fortsatte:

“Jag kan i det material som Vänersborgs kommun ingivit i de pågående juridiska processerna inte finna annat, än att Magnus Larssons gåva av de båda delarna av fastigheterna säkerställer de intressen och ambitioner som kommunen redovisat såsom grund för utnyttjandet av förköpsrätten. Om kommunen kan anse de kommunala angelägenheterna härigenom tillgodosedda, besparar sig kommunen såväl den avtalade köpeskillingen på tre miljoner kronor som ersättningen till köparen för på fastigheterna nedlagt arbete och kostnader samt de rättegångskostnader som kommunen enligt förköpslagen har att bära vid kommande prövning av denna fråga. Kommunen uppnår sålunda sitt mål helt utan kostnad.”

Advokat Lundmark skrev också till Länsrätten, den 22 oktober, och informerade om gåvorna. Lundmark skrev:

“Eftersom Vänersborgs kommun genom gåvorna erhåller de delar av fastigheterna varpå de angivna allmänna intressena för friluftsliv påstås lokaliserade, torde skäl saknas för kommunen att … tvångsvis överta äganderätten av hela fastigheterna.”

Jag noterar en vädjan, och närmast en desperation, i brevet till Länsrätten.

Kunde kommunen motstå detta synnerligen välvilliga erbjudande? Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december 2016.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (15)

5 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (14)”.

Kommunfullmäktige hade fattat beslut om att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall den 20 december 2005. Kommunen skulle expropriera rubbet, även områden som låg långt från stranden. Larsson överklagade kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmälde kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Det intressanta var att kommunen efter fullmäktiges beslut visade vissa tendenser på att vilja förhandla med Magnus Larsson. Det var i och för sig bara tendenser, det verkade aldrig vara några riktigt ärliga försök att komma överens.

Så här många år efteråt undrar jag dock fortfarande varför det ändå fanns sådana “tendenser”. Varför ville kommunledningen ge sken av att de ville göra upp i godo med Magnus Larsson?

En förklaring kan kanske vara att det rådde en viss splittring i kommunhuset. Politikerna var i och för sig tämligen eniga, bara folkpartister och moderater (med Lars G Blomgren och Gunnar Lidell i spetsen) hade röstat mot fullmäktiges beslut. Men resten, den stora majoriteten, var fortfarande mer eller mindre starkt emot Magnus Larsson, särskilt utmärkte sig politiker i Centerpartiet, Folkviljan och Kristdemokraterna. De fortsatte dessutom förtalskampanjen mot honom. Det enda som egentligen hade hänt i politiken var att James Bucci i Vänsterpartiet hade ändrat uppfattning under 2006, och han fick några andra partikamrater, däribland undertecknad, att börja se “Sikhallsaffären” i ett annat ljus.

Jag har emellertid fått “intrycket” att bakom den kompakta politiska enigheten mot Magnus Larsson så fanns det flera politiker som hade sina tvivel. De var, tror jag, tveksamma om hur de rättsliga tvisterna skulle utveckla sig, och sluta. Det rådde en osäkerhet om att kommunen verkligen hade rätt. Några började antagligen även att inse att personligt ogillande inte kunde vara en orsak till expropriering av egendom. Och faktiskt fanns det ju politiker, framför allt Gunnar Lidell, som öppet hävdade att ryktena om Magnus Larsson var totalt gripna ur luften.

Orsaken till politikernas osäkerhet härstammade sannolikt även från en del tjänstemän. Vad jag förstår så fanns det nämligen några, särskilda några med juridisk skolning, i kommunhuset som inte bara förutspådde att kommunen skulle förlora de rättsliga processerna utan också ansåg att fullmäktiges beslut var högst tveksamt från första början. Däremot så verkade många tjänstepersoner i de tekniska nämnderna mycket villiga att springa de styrande politikernas ärenden. Och gjorde så i många år framåt. Ja, vi ser det väl till stor del än idag. Och hur detta är möjligt, att tjänstepersoner med berått mod missgynnar och motarbetar en person bara för att politiker och chefer vill att de ska göra det, ja det övergår mitt förstånd. Man kan ibland fråga sig var yrkeshedern och stoltheten i att göra ett korrekt och professionellt jobb har tagit vägen.

Min egen, personliga slutsats, som jag drar utifrån flera samtal med politiker och tjänstemän, är att Bo Carlssons (C) och Lars-Göran Ljunggrens (S) grepp över kommunens förvaltning och styre var starkt. Och det var naturligtvis både anmärkningsvärt och skrämmande – lojaliteten till den politiska ledningen gick före yrkeshedern. Så var det hos många, dock inte alla.

Och greppet blev egentligen ännu starkare efter valet hösten 2006. Socialdemokraterna och Centerpartiet fick inte bara förnyat förtroende av Vänersborgs väljare, de fick dessutom egen majoritet i kommunfullmäktige. Det berodde dock inte på deras politik i Sikhall. Magnus Larsson var inte någon valfråga, trots att Larsson tryckte upp ett flygblad där han uppmanade till en röst på Lars G Blomgren (Fp) eller Gunnar Lidell (M).

Det är för övrigt tämligen tunt i diariet med handlingar om Sikhall från tiden kring valet. Det finns inga dokument från tidpunkten då Fastighetsenheten mötte Magnus Larsson den 27 juni 2006 och fram till oktober. Jag antar det berodde på att inget hände mellan parterna. De kanske väntade på att Länsrätten och JO skulle höra av sig eller komma med några utslag, men tydligen var det alldeles tyst även från de hållen.

Magnus Larsson hade under tiden arbetat med sina fastigheter. Vilket han för övrigt hade all rätt att göra. Så länge som ingen dom hade fallit på överklagandet till Länsrätten så var han laglig ägare. Dessutom skulle regeringen godkänna kommunala förköp av detta slag innan de blev lagliga. Och det hade regeringen inte gjort. Larsson hade lagt ner både ett omfattande arbete och stora kostnader för att öka områdets trevnad. Magnus Larsson hade ställt i ordning parkeringsytor, röjt upp bland skräp och vegetation, rivit förfallna byggnader och reparerat de medfarna bryggorna och sjösättningsrampen. När jag var där i somras, på Sikhall Rock (se ”DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), så var det faktiskt inte mindre än tre personer som ville berätta för mig hur förfallet det var på fastigheterna, särskilt på den som senare kom att kallas ”Politikerhyllan”, innan Magnus Larsson etablerade sig i Sikhall.

Det finns ett brev från den 4 oktober 2006 i kommunens diarium som visar att det ändå hade funnits någon form av kontakt mellan kommunen och Magnus Larsson under den här perioden. Två tjänstepersoner på Fastighetsenheten skrev till Magnus Larsson:

“Du har därefter [efter mötet den 27 juni; min anm] muntligt delvis ändrat dina markanspråk och föreslagit att resp part skulle anlita en värderingsman och därefter eventuellt anlita en tredje part för att nå en uppgörelse.”

Det är väl inte bara jag som ser “Storebror” i formuleringen, och den skrämmer mig. “Dina markanspråk” skrev tjänstepersonerna… Men herregud, Magnus Larsson hade ju köpt fastigheterna på ett ärligt och rättmätigt sätt. Det var ju hans mark! “Dina markanspråk”…

Och tjänstepersonerna slutade brevet:

“Vi tror inte heller på den lösningen och vill med denna skrivelse delge dig detta.”

Och det här beslutet tog tydligen två enskilda tjänstemän – utan att fråga någon politiker. (Eller? Tjänstepersonernas politiske chef var Bo Carlsson, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden…) Och det de avvisade var att Magnus Larsson ville att oberoende, utomstående experter skulle avgöra, eller åtminstone hjälpa till, att nå en uppgörelse. Skulle det vara ett önskemål som var oacceptabelt? Man häpnar.

Och vad gjorde Magnus Larsson i detta läge? Vad skulle ni som läser detta ha gjort när ingenting tycktes duga för Vänersborgs kommun?

Magnus Larsson beslöt att skänka bort de delar av fastigheterna som kommunen ville ha för sina syften, för det “rörliga friluftslivet”.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall