Arkiv

Archive for the ‘Magnus Larsson’ Category

Sikhalls magasin 2: Stiftelsen

19 juli, 2022 1 kommentar

Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.

Sikhalls Magasin förfaller. Det finns risk att väggar och tak på den gamla anrika byggnaden rasar ihop. Det skulle vara en mycket stor förlust för bygden och för Vänersborgs kommun. Med Sikhalls Magasin skulle ett stycke svensk historia gå förlorad. Som länsantikvarie Margareta Hallin skrev 1985:

“Idag står detta ståtliga magasin som ett minne över en intensiv och mycket viktig period i Dalslands utveckling. Havreodlingen kom som inget annat att prägla det dalsländska jordbruket under större delen av 1800-talet. Därför är det synnerligen angeläget att en byggnad som är så förknippad med en förändringsprocess som har omvandlat den småskaliga odlingsbygden till det kulturlandskap vi möter idag, bevaras för framtiden.”

Men vem är ansvarig för magasinsbyggnaden, är det Vänersborgs kommun? Jag skrev och frågade samhällsbyggnadsförvaltningen och fick svaret den 2 mars i år:

“Ärendet har tagits upp på ett presidiemöte, dock tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”

Den 10 mars (2022) skrev jag till Miljö- och byggnadsförvaltningen:

“Kommunen äger ju marken/fastigheten … Men är det inte så att det är Stiftelsen Sikhalls Magasin som äger själva byggnaden, dvs magasinet? Och då undrar jag vem som egentligen är ansvarig för misskötseln av byggnaden – är det kommunen eller Stiftelsen? Vad är kommunens ansvar i misskötseln, när byggnaden ägs av Stiftelsen?”

Svaret från Miljö- och byggnadsförvaltningen var kort och gott:

“… handläggningen av ärendet [har] inte påbörjats ännu så jag kan inte svara på dina frågor i dagsläget. Det är först när handläggningen av ärendet sker som man sätter sig in i detaljerna.”

Ansvarsfrågan är inte helt enkel. Och handläggningen har efter en anmälan i oktober 2021 fortfarande inte påbörjats… Det är illa. Särskilt som man betänker att förfallet har uppmärksammats av flera ledamöter i byggnadsnämnden…

Vänersborgs kommun äger fastigheten som Sikhalls Magasin står på, därom råder inga tvivel. Men själva byggnaden ägs av Stiftelsen Sikhalls Magasin. Tror i varje fall kommunen…

Stiftelsen Sikhalls Magasin bildades en gång i tiden av hembygdsvårdande föreningar i Vänersborgs kommun. Enligt TTELA den 21 juli 2005 (se “Ovanlig försäljning i Sikhall”) består Stiftelsen av fyra stiftare – Gestad hembygdsförening, Brålanda-Sundals Ryrs hembygdsförening, Motormännens helnykterhetsförbund i Brålanda samt Lions i Brålanda. Syftet med stiftelsen torde helt enkelt ha varit att underhålla byggnaden så att den bevarades för framtiden.

Stiftelsen bildades i samband med att de tidigare, privata ägarna inte ville sköta byggnaden längre. De började bli gamla och det var dags för andra att ta över. Det upprättades därför ett nyttjanderättsavtal den 23 april 1986 mellan jordägarna, som upplåtarna kallades, och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Inskrivningsmyndigheten Vänersborgs Domsaga godkände, beviljade, avtalet den 3 december 1986.

I nyttjanderättsavtalet stadgades att äganderätten till byggnaden och tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 skulle övergå till Stiftelsen Sikhalls Magasin:

“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”

Nyttjanderättshavaren var Stiftelsen Sikhalls Magasin.

Jag tror att denna formulering i avtalet har gett upphov till missuppfattningar. Mer om det nedan.

I nyttjanderättsavtalet ingår även marken som byggnaden står på, och faktiskt hela udden. Detta trots att inte marken nämns i formuleringen om äganderätten. I paragraf 1 under delrubriken “Nyttjanderättsobjekt” definieras nämligen själva objektet som avtalet handlar om:

“En ekonomibyggnad uppförd 1874 som havremagasin jämte tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 i Gestads socken, Vänersborgs kommun i enlighet med bifogad kartskiss.”

Alltså också “jämte tillhörande markområde”. Det tillhörande markområdet definierades dels i en bilagd kartskiss (se bild; den röda texten har jag lagt in) och dels i avtalstexten:

“Markområdets norra gräns skall gå i södra kanten av befintlig väg till bryggan vid Vänern.”

I resten av avtalet, liksom i formuleringen kring ägandet, handlar det dock om nyttjanderätten till byggnaden och inte till marken. Det torde kunna bli en juridisk diskussion om detta, antar jag. Nyttjanderättsavtalet är för övrigt mycket tydligt, och det innehåller ytterligare en del mycket viktiga paragrafer.

Syftet med hela överlåtelsen till Stiftelsen Sikhalls Magasin var att:

“bevara den kulturhistoriskt intressanta byggnaden och för att kunna nyttja den i nyttjanderättshavarens verksamhet.”

Upplåtelsetiden var på 50 år, dvs avtalet gäller fram till och med 1 augusti år 2035. Och som ersättning för nyttjanderättsupplåtelsen skulle nyttjanderättshavaren erlägga 1.000 kr per år. Ersättningen skulle justeras enligt konsumentprisindex.

Och sedan kommer en mycket viktig paragraf, paragraf 5:

“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”

Paragrafen är på ett sätt mycket tydlig, och det kan ha en stor betydelse i framtiden. Stiftelsen Sikhalls Magasin får ”överlåta nyttjanderätten” till vem den vill.

Det är dock en formulering som förbryllar, nämligen “utan jordägarnas skriftliga medgivande”. Jordägarna? Men hade inte äganderätten till marken enligt en tidigare paragraf övergått till Stiftelsen? Är inte formuleringen då helt onödig?

För mig har nyttjanderätt alltid betytt att man får använda någon annans egendom, men att det på inget sätt innebär att man äger egendomen. Det verkar som om denna definition är korrekt. Den bekräftas på Lantmäteriets hemsida och Sveriges Domstolars hemsida. Det är vad jag förstår Jordabalken som reglerar allt det här.

Jag är tämligen säker på att samhällsbyggnadsförvaltningen hade fel när de svarade mig, den 2 mars i år:

“… tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”

Det måste, som jag ser det, vara Vänersborgs kommun som äger magasinsbyggnaden. Det styrks också av § 8 i nyttjanderättsavtalet:

“Nyttjanderättsobjektet skall underhållas av nyttjanderättshavaren i enlighet med det syfte som anges i § 2 ovan. Eftersättes underhållet så att nyttjanderättsobjektet skadas i väsentlig mån har jordägarna rätt att säga upp avtalet till omedelbart upphörande.”

Och hur skulle “jordägarna” kunna säga upp avtalet om det inte längre var jordägarna, dvs Vänersborgs kommun, som fortfarande ägde byggnaden…?

Det uppstår en mycket intressant fråga – när fastighetsägaren och ägaren av byggnaden, dvs Vänersborgs kommun, ser att magasinsbyggnaden missköts, “skadas i väsentlig mån” som det står i nyttjanderättsavtalet, är det då inte bara en rättighet utan också en skyldighet att säga upp avtalet och “ta över” ansvaret för byggnaden helt och hållet? Sikhalls Magasin är ju faktiskt ett byggnadsminne…

Det kanske blir anledning för kommunen och dess jurister att inom en nära framtid reda ut ansvar och skyldigheter. Men det får gå fort, taket håller på att rasa in…

Det kan också vara värt att påpeka att när upplåtelsetiden går ut 2035 måste ett nytt nyttjanderättsavtal ingås om Stiftelsen ska fortsätta vara nyttjanderättshavare. Avtalet förlängs inte automatisk. Och då kommer ansvaret för magasinet helt och hållet att ligga på fastighetsägaren, dvs Vänersborgs kommun. Och då, om inte förr, kommer en upprustning/renovering/ombyggnad garanterat att bli mycket kostsam.

Fortsättning följer.

==

Anm. Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Magnus Larsson, Sikhall, Sikhalls Magasin

Sikhalls magasin 1: Byggnaden

17 juli, 2022 Lämna en kommentar

Den 17 oktober 2005 skrev Magnus Larsson på ett köpekontrakt. Han hade lagt det högsta budet i en budgivning på några fastigheter. I budgivningen deltog kommunalrådet Bo Carlsson (C). Men Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.

Det innebar att Magnus Larsson hade köpt sina drömmars fastigheter – fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Här tänkte han bygga sitt hem, och det här området ville han utveckla. Larsson hade stora planer.

På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det var en mycket anrik gammal byggnad. Länsstyrelsen hade beskrivit byggnaden på följande sätt år 2007 (se här):

“Magasinet är byggt av tegel på en hög grund murad av natursten direkt på urberget. Fasaderna är putsade, ytan är jämn men med en grov struktur. Putsens ytskikt kan ha kvastats då kalken ytterst är borttvättad så att ballasten sticker fram. Fasaden är ofärgad förutom fönsteromfattningarna som är vita med helt slät puts. Fönstren har nio små rutor och bågar av trä, innanför fönstren finns järngaller. Ingången sker från norr där en trappa av betong leder upp till en plattform av stålbalkar med trägolv och en kraftig parbräddörr. Vid södra gaveln finns en mindre brädklädd ytterdörr och en relativt modern plattform av förzinkat järn med järnräcke, troligen tillkommen vid renoveringen, dörren fungerar nu som utrymningsväg.”

Länsstyrelsen beskrev även magasinets insida (se här):

“Interiört består magasinet av två våningar samt vind, varje våningsplan består av helt öppna rum, med undantag för den invändiga stommen av stolpverk som bär upp bjälklagen. Golven är släta trägolv och vid norra gaveln finns en bred trappa med låga steg vilket underlättar bärandet av spannmålssäckar. Bottenvåningen används som hembygdsmuseum och hyrs ut som festlokal och en del lös inredning har tillkommit för denna verksamhet. I övervåning står hitflyttade kyrkbänkar längs väggarna.”

Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne den 16 november 1987. Det innebar att byggnaden skulle bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:

“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”

Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer.

Denna serie om fyra bloggar ska handla om Sikhalls Magasin.

Sikhall ligger vid Vänern, ungefär 15 km (fågelvägen) norr om Vänersborg. Länsantikvarie Margareta Hallin skrev år 1985:

“Sikhallsviken ligger med utsikt mot Halle- och Hunneberg som bildar en blå bakgrund och ger liv åt den även i övrigt vackra landskapsbilden.”

Vid 1800-talets andra hälft uppstod något av ett centrum kring hamnen i Sikhall. Här fanns tegelbruk, varv och affär. Magasinet byggdes 1874 för att magasinera spannmål, företrädesvis havre. Det ligger på en klippudde omgivet av Vänerns vatten på tre sidor.

Riksantikvarieämbetet skrev (se här):

“Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880; den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd.
Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg.”

Sikhalls Magasin uppfördes av Johannes Larsson och övertogs senare av hans son.

Sikhalls Magasin är ett viktigt historiskt minnesmärke för Gestad- och Sikhallsbygden och för hela Dalsland. Som gammal historielärare har jag nämnt magasinet åtskilliga gånger i min undervisning – i bygdens närmaste högstadieskola, Dalboskolan i Frändefors. Efter den så kallade “havreruschen”, då även Hästefjorden sänktes för att få mer odlingsbar mark, sjönk havreexporten till England kraftigt omkring 1880. Dalsländsk havre utkonkurrerades av bland annat amerikansk havre, och någonstans har jag också läst majs. Området drabbades av en svår kris. Mellan 1870 och 1915 emigrerade 30% av Dalslands befolkning och faktum är att andelen av invånarna som utvandrade från områdena kring Gestad och Grinstad (Melleruds kommun) är bland de högsta i hela Sverige. I vissa socknar utvandrade upp mot hälften av befolkningen.

Storhetstiden för Sikhalls Magasin är för länge sedan över. Det har sett sina bästa dagar. Byggnaden har inte skötts eller underhållits under de senaste åren. Den har förfallit. Det är fuktskador, väggen mot sjön ser ut att falla ihop när som helst och taket är på väg att rasa in. Magasinsbyggnaden är i ett uruselt skick. Det används inte längre, varken som museum eller festlokal. Ett stycke dalsländskt historia håller på att försvinna.

Ett flertal personer har hört av sig till Vänersborgs kommun om förfallet, bland annat ledamöter i byggnadsnämnden. Så här skrev en av dem:

“En fråga gällande det vackra magasinet i Sikhall. Det har kommit till min kännedom av flera personer att taket läcker in. Finns det en plan för renovering?”

Byggnaden är också anmäld för misskötsel. En av anmälningarna står en annan ledamot i byggnadsnämnden för:

“Jag vill att förvaltningen upprättar ett tillsynsärende om ovårdad byggnad för sikhallsmagasinet.”

Faktum är att misskötseln har gått så långt att kommunen också har anmält sig själv… 

Handläggningen av anmälningsärendena har dock inte påbörjats ännu. Trots att anmälan för ovårdad byggnad gjordes redan i oktober förra året…

Den 9 mars fick jag följande svar från miljö- och byggnadsförvaltningen:

“Vi har ännu inte påbörjat handläggningen av det ärendet. De handlingar som finns är anmälan, ärendebekräftelse samt utskick till fastighetsägare gällande att ett tillsynsärende har upprättats. … Vår ambition är att påbörja handläggningen så snart som möjligt, förhoppningsvis innan sommaren.”

Nu i juli bekräftade förvaltningen att handläggningen inte hann påbörjas innan semestrarna.

Det är en skandal att Sikhalls Magasin har fått förfalla. Frågan är dock vems ansvar det är. Det verkar inte vara så enkelt.

Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.

==

Anm. Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Magnus Larsson, Sikhall, Sikhalls Magasin

Sikhall Rock 2.0

15 juli, 2022 Lämna en kommentar

I onsdags, den 13 juli, arrangerades “Sikhall Rock 2.0”. Det var för andra året i rad och i år liksom förra året hade arrangörerna med Magnus Larsson i spetsen en sagolik tur med vädret.

Sikhallsborna och även utsocknes besökare, som undertecknad bloggare, samlades nedanför den så kallade “Politikerhyllan”. På backen upp till “hyllan” hade Magnus Larsson sett till att en scen hade uppförts. Här uppifrån hade man en bra utsikt över den blå Vänern och småbåtshamnen i Sikhall. Och på scenen återfanns det mycket populära och skickliga bandet ”Just nu”. Konserten var mycket uppskattad och särskilt noterades den utmärkta sången.

Det är svårt att avgöra hur många människor som hade samlats vid politikerhyllan, men det var betydligt fler än förra året. Kunde det ha varit 500 personer?

Människorna njöt av det fina vädret, uppträdandet och den gratis korven – med bröd. Magnus hade köpt en klassisk korvvagn i Göteborg och sin vana trogen polerat upp och renoverat den – precis som han gör med sina bilar.

Korvvagnen var klassisk även på ett annat sätt. Vagnen var nämligen med på Ullevi under fotbolls-VM 1958. Vem vet, min fader Arne kanske köpte en korv från denna vagn under matchen mellan Sverige och Västtyskland. Det var semifinal och Sverige vann med 3-1. Arne var där tillsammans med 50.000 andra och såg Kurt Hamrins klassiska mål från högerkanten i slutminuterna. Det var ett av svensk fotbolls mest klassiska VM-mål. (Se här.) 

Karsten och Tomas skötte korvutdelningen med den äran. De hade till och med tänkt på smittorisken och ingen fick själv ta i senap- och ketchupflaskorna. Naturligtvis använde de plasthandskar (se bild). Arrangörerna av Sikhall Rock tänker på allt. Det gick enligt uppgift åt omkring 450 korvar. Korvgubbarna hade att göra hela kvällen, det fanns ingen tid för raster.

En stor del av en sådan här tillställning handlar om att träffa bekanta och samtala om både ditten och datten. Fast det är väl ingen hemlighet att många diskuterade kommunens behandling av Magnus Larsson och Sikhall. Kommunledningen är inte särskilt populär bland sikhallsborna. För egen del träffade jag “gamla” elever och återupplivade många glömda minnen. Det är alltid roligt och givande att möta tidigare elever.

Efter några timmar i det gröna gräset och bryggorna i hamnen tågade så småningom den nöjda publiken hemåt. Några semesterfirare passade emellertid på att grilla vid Vänerns strand. Alla de som jag pratade med var mycket belåtna med kvällen och jag är övertygad om att de hoppas på ett Sikhall Rock 3.0, dvs att arrangemanget ska bli en tradition.

Och vem vet, kanske kommer kommunen att utveckla Sikhall kommande år. Det har ju kommunen och kommunledningen lovat sedan 2005 när kommunfullmäktige bestämde sig för att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter i Sikhall…

Kategorier:Magnus Larsson, Sikhall, sommarläsning

Nya åtgärder vid oljehamnen

30 juni, 2022 4 kommentarer

Det fortsätter att hända saker vid oljehamnen…

Det började med att jag i en blogg i måndags drog en liten parallell mellan vad kommunen helt obefogat befarar att Magnus Larsson ska göra i Sikhall och vad kommunen själv gör i oljehamnen. I Sikhall fruktar kommunens politiker och tjänstepersoner att det ska bli slut på allmänhetens tillträde till stranden/vattnet och det rörliga friluftslivet om marken vid småbåtshamnen överlåts till Magnus Larsson – samtidigt som kommunen själv stänger av vägen ner till oljehamnen och sjön… Och om inte omöjliggör för allmänheten så i varje fall försvårar tillträdet till stranden och vattnet.

Det skrev jag alltså om i måndags. (Se “Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen“.) Tidigt på tisdag förmiddag fick jag reda på att de förbudsskyltar som var uppsatta ner till oljehamnen var borttagna. Jag åkte dit och kunde konstatera att det stämde. Kommunen hade tydligen ändrat inställning. Trodde jag. Jag skrev om händelsen. Det kunde ju vara bra för de vänersborgare som ibland hade vägarna ner till det fina området att veta att de nu kunde åka dit igen. (Se “Oljehamnen forts…”.)

På Facebook har de två bloggarna lett till omfattande diskussioner. Några har tagit ställning för kommunens beslut att stänga av vägen, andra är emot. Det finns flera som anser att det inte är nedskräpat i området, andra säger att det är det. Det har också blivit en diskussion om Bert Karlsson har någon roll i kommunens beslut eller inte. Och det har i sin tur lett till en diskussion om kommunen ska upplåta gratis ställplatser till husbilar – i konkurrens med enskilda näringsidkare, som t ex Bert. Det har också diskuterats, stundtals ganska upprört, om inkompetenta politiker, medan andra har påstått att det snarare är tjänstepersonerna som ska hållas ansvariga.

Och den diskussionen lär få förnyat bränsle efter att det hände saker också efter min andra blogg i tisdags. Kl 17.10 igår onsdag plingade det nämligen till i mobilen. Någon hade lämnat en skriftlig kommentar till bloggen:

“Nu är det uppsatt två suggor och förbudsskylt.”

Idag är nedfarten till oljehamnen återigen inspekterad…

Den som kommenterade bloggen hade rätt. Kommunens tjänstepersoner har begränsat det rörliga friluftslivet och allmänhetens tillträde till stranden/vattnet – med två suggor och en förbudsskylt…

Min känsla är att stängningen denna gång är definitiv. Den som vill ner till oljehamnen får i fortsättningen bereda sig på en längre promenad. Det är långt från Ursandsvägen ner till oljehamnen, för att inte tala om uppförsbacken på väg tillbaka… Där Erik Blix övade sina färdigheter på skateboard på 70-talet… Och det finns dessutom dåligt med parkeringar i närheten av nedfarten. (Det går lättare att promenera till oljehamnen via Dalbostigen.)

Beslutet om avstängningen har fattats av tjänstepersoner i samhällsbyggnadsförvaltningen. Det är inte dokumenterat och hur giltigt beslutet då är vet jag inte. Det är ovanligt, tror jag, att det inte finns skriftligt. I min värld, dvs skolans värld, vet jag hur viktigt det var, och är, att alla beslut kring t ex elever hela tiden dokumenterades. Men det kanske är annorlunda i samhällsbyggnadsnämnden, jag vet som sagt inte. Eller också kanske det har dokumenterats i efterhand…

I förra veckan, den 21 juni, fick jag i varje fall ett skriftligt svar från förvaltningen på ett mail som jag skickade. I svaret beskrevs motivet till de förbudsskyltar som då hade satts upp. Jag återger svaret i sin helhet, eftersom det sprider ljus över förvaltningens handlande:

“Vi har privatpersoner och egen personal blivit uppmärksammade på att det förekommer nedskräpning, eldning m.m  vid oljehamnen. Förvaltningen har till en början valt att sätta upp soptunnor och städa området, men anser nu att vi inte ska lägga skattepengar på att städa ett område som inte har ett utpekat användningsområde. Det har sedan tidigare också suttit en förbudsskylt för nedfart till området men har blivit nedsparkat. Vi har därför valt att sätta upp skyltar igen och kommer att stänga av vägen med bom.
Området  är inte skyddsområde men hamnanläggningen fungerar som nödhamn och tillfällig hamn för kustbevakningen, därav kan man diskutera lämpligheten av att ha privatpersoner nära. Men i dagsläget inga beslut på det.
Hans Därnemyr förbundschef NÄRF samt Benny Gustavsson enhetschef  samhällsskyddsavadelningen NÄRF har i samtal uttryckt ” fordon på platsen förhindrar räddningstjänstens framkomst eller utgör ett hot för uppkomst av brandspridning eller utrymning.””

Det kan noteras att inte heller farhågorna från NÄRF eller samhällsskyddsavdelningen är skriftliga.

Jag vet inte om diskussionen på Facebook kring kommunens agerande slutar nu med de upplysningar som ges i mailet, men det torde i varje fall vara denna förklaring som gäller. När det gavs information om förvaltningens åtgärder och planer i samhällsbyggnadsnämnden den 16 juni så ledde det till diskussion i nämnden mellan politiker och andra politiker och tjänstepersoner.

Klockan 9.00 idag torsdag fick jag följande direktrapport från Ursandsvägen:

”Ha, har suttit en stund och skött lite epost på en parkeringsficka intill oljehamnsvägen. Och då passerar vaktbolagsbilen. Den saktade in vid suggorna för att kolla. Det hade hunnits parkera en bil framför dessa, en mor och son som gick nedåt vägen till oljehamnen. Antar att samhällsbyggnadsförvaltningen (förvaltningschefen?) har bett dem kolla att vägen är tillgänglig för det rörliga friluftslivet eller hur?
Nej, de har nog blivit ombedda att se att suggorna står kvar när de åker en runda ned till Ursands parkering för att se att ingen har överträtt parkeringsregler nere på den parkeringen.”

Och till sist kan jag återigen inte låta bli att skänka en tanke till Magnus Larsson i Sikhall. Tänk om Magnus Larsson hade satt upp suggor och förbudsskyltar för att försvåra allmänhetens tillträde till stranden och vattnet i Sikhall…

Som kommunen har gjort vid oljehamnen. Och Segelsällskapet i Sikhall…

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Hamnar, Magnus Larsson, Sikhall

Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen

27 juni, 2022 4 kommentarer

Det rör sig en del kring Sikhall så här i början av sommaren. Det har t ex varit några fysiska möten mellan kommunen och Magnus Larsson. Men dom återkommer jag till.

Den minnesgode kommer kanske ihåg att Magnus Larsson köpte fastigheten i Sikhall i slutet på 2005. Han lade helt enkelt det högsta budet vid en försäljning. Bland de som förlorade budgivningen fanns kommunalrådet Bo Carlsson (C). (Se “Historien om Magnus Larsson”.) Magnus Larsson blev på det sättet ägare av småbåtshamnen i Sikhall, dvs hamnen vid Sikhalls magasin och bredvid Segelsällskapets klubbstuga.

Men Vänersborgs kommun accepterade inte Magnus Larssons förvärv. Den reagerade snabbt och satte igång en process i stort sett omedelbart. Kommunen ville förköpa Larssons nyligen förvärvade fastigheter. Fastigheter? Ja, fastigheter. Herrarna Ljunggren och Carlsson ville, i sin iver, även förköpa en mindre fristående fastighet, en sommarstuga, som också omfattades av Larssons högsta bud.

På sätt var det tur för Bo Carlsson att han inte vann budgivningen. Då hade ju istället han blivit indragen i en lång och jobbig process mot samma kommun som han var kommunalråd i…

Kommunens motiv för att förköpa Larssons mark var, och här citerar jag från samhällsbyggnadsnämndens underlag den 9 nov 2005:

“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”

Förköpsprocessen fortsatte och det var jurister, domstolar och inte minst politiker och kommunens tjänstepersoner inblandade. Det var en process fylld av konflikter, förtal och illasinnade rykten. Den fick sitt (tillfälliga) slut den 21 november 2007 när kommunfullmäktige beslutade att förköpa delar av Larssons fastigheter. Som motiv till förköpet hänvisades i beslutet till de motiv som kommunchefen hade redovisat i en skrivelse från den 23 november 2005:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att utveckla båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

”Kommunen bedömer att den är bäst lämpad…” Ja, ja…

Kommunen hade från tiden då kommunchefen författade sin skrivelse till fullmäktiges beslut begränsat köpet till vissa men ytterst strategiska delar av Magnus Larssons fastigheter. Men det var ändå inget mindre än en expropriation, Magnus Larsson tvingades av kommunen att sälja delar av sin mark. Det är viktigt att inte glömma det.

I kommunens möten med Magnus Larsson just nu, och som jag som sagt ska återkomma till, så är fortfarande kommunens position densamma. Den vill inte sälja tillbaka marken till Magnus Larsson utan fortsätta ha kontroll över den. Och det (citerat från en tjänsteskrivelse den 24 mars 2022 från samhällsbyggnadsförvaltningen) därför att detta:

“… säkerställer allmänhetens tillträde till området”

Det är viktigt för kommunen att allmänheten garanteras tillträde till strandområdet. Därför ska kommunen inte sälja tillbaka marken till Magnus Larsson. Kommunen misstänker tydligen att Magnus Larsson skulle sätta upp staket runt sin fastighet, förbudskyltar och vägbommar för att hindra allmänheten att komma in och använda marken och vattnet. Och det trots att det är strandskydd i området och att det finns något som heter allemansrätt. Det är svårt att se att Magnus Larsson skulle kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill. Magnus Larsson har aldrig hindrat någon att ha tillträde till sin mark.

De som besöker Magnus Larssons bostad eller småbåtshamnen i Sikhall, eller kanske bara parkerar vid Sikhalls magasin, kan inte undgå att se Vänersborgs Segelsällskaps (VSS) klubbhus. Segelsällskapet äger nämligen en fastighet alldeles vid vattnet bredvid Larsson och magasinet.

VSS var för 20 år sedan pådrivande för att kommunen skulle förköpa Magnus Larssons fastighet i Sikhall. Redan den 9 augusti 2005 lämnades en skrivelse till kommunen från VSS och tre andra föreningar där de befarade att:

“tillgängligheten till området … kan komma att inskränkas.”

Det vill säga om en privat köpare fick förvärva området. Vid det här tillfället visste ingen vem köparen skulle bli. VSS och föreningarna avslutade skrivelsen med att “hemställa” att kommunen:

“ska agera för att säkerställa allmänhetens tillträde till området”

Det var historia. Nu är det 2022 och nyss har kommunfullmäktige haft sitt sista sammanträde före sommarvilan. På sammanträdet passade Torbjörn Moqvist (SD) på att ställa en interpellation om just Segelsällskapets fastighet i Sikhall till byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S).

Moqvists interpellation hade följande lydelse:

“Enligt gällande strandskydd så får ingenting finnas utanför hemfridszonen/tomtplatsavgränsningen eftersom där gäller allemansrätten.
På denna tomt, utanför hemfridszonen/tomtplatsavgränsningen, så finns det bl. a. en vägbom, staket, en bom vid vattenkanten som används för att stänga ute allmänheten (som det ser ut i alla fall).
Det finns även en grillplats som heller inte är tillåten samt att gräset bara får slås (ej klippas) två gånger om året.”

Moqvists beskrivning är helt riktig. Det finns alltså andra fastighetsägare i Sikhall som förhindrar allmänhetens tillträde till området. Och det kan ingen undgå att se som besöker Vänersborgs Segelsällskaps klubbstuga i Sikhall, magasinet eller Magnus Larsson. Förutom Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning då. De har under alla år som de har besökt Larssons egendom undgått att lägga märke till staket och bommar runt Segelsällskapets fastighet…

Ordförande Bo Dahlberg (S) svarade på Moqvists interpellation:

“Det finns sedan en tid ett tillsynsärende på denna fastighet för att titta på just de frågor som interpellationen avser. Detta innebär att vi efter utredning och dialog med berörda kommer att fatta beslut i ärendet.”

Dahlberg menade att:

“det hålls på att jobbas med detta.”

Det visade sig att det inte alls ”hålls på att jobbas” med tillsynsärendet. Torbjörn Moqvist (SD) hade nämligen varit i kontakt med byggnadsförvaltningen samma dag, i onsdags. Ingen därifrån hade varit ute i Sikhall och tittat:

“De planerar att åka ut till hösten.”

Bo Dahlberg (S) förklarade att det berodde på att det är en otrolig belastning på personalen.

Jag var också tvungen att säga några ord, bland annat att det var över ett år sedan anmälningen mot Segelsällskapet kom till kommunen. (Dock inte från mig.) Jag berättade också att representanter för nämnden hade varit och besökt “grannfastigheten” under flera år utan att notera hur VSS bröt mot strandskyddsreglerna. Och jag undrade över de prioriteringar som byggnadsnämnden gör. Det har ju utförts åtskilliga tillsyner på vissa andra fastigheter trots att det inte har förelegat några anmälningar…

Segelsällskapet uppförde ytterligare en byggnad på sin fastighet 2015. VSS hade då fått en ny strandskyddsdispens. Jag berättade också om detta i fullmäktige. Då upprättades en karta, som är brukligt i dessa sammanhang. På kartan ritas en så kallad tomtplatsavgränsning in. Den visar var hemfridszonen går, dvs var gränsen för det privata området är dragen och där allemansrätten inte gäller. I Segelsällskapets fall går tomtplatsavgränsningen 1-2 meter runt byggnaderna…

Den blå streckade linjen visar gränserna för Segelsällskapets fastighet, den tjocka svarta linjen visar tomtplatsavgränsningen. Mellan tomtplatsavgränsningen och fastighetsgränsen har allmänheten tillträde, där gäller allemansrätten. Det råder ingen tvekan om att Segelsällskapet inte har respekterat tomtplatsavgränsningen och reglerna för strandskyddsdispensen.

Bo Dahlberg (S) kommenterade inte mitt inlägg.

Det visar sig att inte heller kommunen alltid garanterar och underlättar allmänhetens tillträde till stränder. För några dagar sedan såg det ut så här vid vägen ner till oljehamnen.

Förbudsskyltar är uppsatta och tanken är enligt samhällsbyggnadsförvaltningen att snart stänga av vägen med en bom. Även om inga beslut i frågan är dokumenterade…

Det är möjligt att förvaltningens åtgärder är helt befogade, jag kan inte uttala mig om det. Men det är svårt att undgå att se motsägelserna i kommunens budskap och handlande. Obefogade farhågor om att Magnus Larsson ska hindra allmänhetens tillträde i Sikhall används för att förköpa delar av hans fastighet, och vägra att sälja tillbaka marken, medan både Segelsällskapet och kommunen själv gör det som de befarar att Larsson ska göra.

Man kan ju tänka sig hur kommunen skulle reagera om Magnus Larsson satte upp vägbommar eller staket på strandskyddat område…

För att inte tala om hur kommunen behandlar David på Juta. Men det är en annan historia… (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.)

Anm. Det hände lite kring oljehamnen dagen efter denna blogg – se ”Oljehamnen forts…”.

Kategorier:Magnus Larsson, Sikhall, VSS

Visar kommunen vilja i Sikhall?

10 april, 2022 Lämna en kommentar

I fredags upptäcktes några intressanta handlingar i diariet. De handlade om fastighetsrättsliga lösningar i Sikhall.

Fastighetsrättsliga lösningar är både ett krav och ett måste för att detaljplanearbetet i Sikhall ska kunna gå vidare och slutföras. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.) Och en detaljplan är i sin tur ett måste för att fastighetsägarna i allmänhet och Magnus Larsson i synnerhet ska kunna utveckla Sikhall enligt de planer och visioner de har. Problemen med fastighetsgränserna uppstod för övrigt i samma stund som kommunen förköpte (läs: exproprierade) delar av Magnus Larssons fastighet år 2007. Det kan vara bra att veta det. I samband med förköpet/expropriationen styckade nämligen kommunen sönder Larssons fastighet på ett sätt som gjorde det omöjligt för Larsson att utveckla Sikhall som han hade tänkt vid förvärvet. (Se “Historien om Magnus Larsson”.)

Men kanske är en lösning äntligen på gång. Det är emellertid fortfarande svårt att uttala sig säkert om. Magnus Larsson har vad jag förstår inte varit med i någon dialog med kommunen under en ganska lång tid nu. Jag tror inte heller att Larsson ännu har fått se kommunens underlag – det som finns i diariet och som jag tänker presentera i denna blogg. Kommunen verkar just nu arbeta med att komma fram till vilken inställning den ska ha i framtida samtal och förhandlingar med fastighetsägarna och Magnus Larsson. Så uppfattar jag läget.

Tjänstepersoner från samhällsbyggnadsförvaltningen har tillsammans med plan- och byggnadsförvaltningen tittat på olika förslag, alternativ och möjligheter, eller scenarion som de kallar det. De har gemensamt utarbetat flera scenarion som presenterades för Fastighetsutskottet den 31 mars.  Fastighetsutskottet är ett utskott i samhällsbyggnadsnämnden och består följaktligen av politiker. Fastighetsutskottet beslutade (du kan ladda ner sammanträdesprotokollet här):

“Samhällsbyggnadsnämndens fastighetsutskott noterar informationen om inriktning för fastighetsrättsligt tillvägagångssätt för åtgärder inom planarbetet för Sikhallsviken.”

I sammanfattningen av ärendet skriver förvaltningen till utskottet, och jag återger hela avsnittet:

“Förvaltningen kommer att fortsätta dialogen med fastighetsägaren med huvudinriktning av alternativen C samt ägandeform/upplåtelse för piren/vågbrytaren enligt huvudinriktningen. En möjlig upplåtelse med pir/vågbrytare i kommunal ägo utreds som ett led i detta arbete samt vilken typ av pir/vågbrytare som vore lämplig för respektive lösning. Målet är att hitta en fastighetsrättslig lösning som samtliga parter står bakom och kan ligga till grund för fortsatt planläggning samt genomförande av detaljplanen.”

Det låter på sätt och vis förhoppningsfullt, men det har hänt att kommunen har gett liknande positiva signaler förut. Utan att egentligen mena det… Förhoppningarna är trots allt att det ska bli annorlunda denna gång. Ingen tjänar på att inget händer i Sikhall. Det innebär nämligen i praktiken att utvecklingen faktiskt går bakåt – Sikhall växer igen och förfulas. Och det kan inte ens kommunen tycka är önskvärt. Det finns dock en del ganska komplicerade frågor att lösa, det framgår väl om inte annat av citatet ovan – och då tar den sammanfattningen egentligen bara med en aspekt…

I underlaget/utredningen, med titeln “Alternativ för fastighetslösningar i samband med detaljplanering i Sikhallsviken” (kan laddas ner här), börjar förvaltningen med att presentera tre scenarior för området väster om badplatsen.

Förvaltningen visar möjliga fastighetsförhållanden på tre kartor och för var och en anger man för- och nackdelar. Ett alternativ är det som Magnus Larsson själv förespråkar, alternativ A, och ett är det som kommunen föredrar, alternativ C. Och så finns det ett alternativ till, B. (ML=Magnus Larsson, K=kommunen.)

Jag ska inte återge texten till alternativen utan hänvisar den intresserade att ladda ner underlaget och läsa.

Kommunen tycker uppenbarligen att det är viktigt att:

“kommunen har full rådighet över strandområdet”

I ett annat dokument finns en så kallad “fördjupad beskrivning av ärendet” (kan laddas ner här). Där utvecklar förvaltningen sin syn:

“Strandområdet är av stort allmänt intresse och bör vara i kommunalt ägo för att långsiktigt trygga allmänhetens möjlighet till vattennära rekreation och bad. Strandområdet bör ses från kommunens sida som en viktig investering ur rekreationsperspektiv. Erfarenheter kring delat ägande och samfällda lösningar med skötselavtal finns både i kommunen men också i kranskommunerna. För en långsiktig lösning badstränder finns det stora värden att dessa ligger i kommunalt ägo till sin helhet. Ett helägt strandområde medför också en flexibilitet för kommunen att utveckla strandområdet till ett attraktivt besöksmål i kommunen.
För att bibehålla Sikhalls stranden som ett besöksmål kommer det krävas investeringar och utökat underhåll från kommunens sida.”

Jag kan väl inte låta bli att tänka – tycker eventuella badgäster det? Åker man till Sikhall och tittar så ser man snabbt hur igenväxt och nedgånget det är på badstranden. Kommunen har inte skött Sikhall som den borde de senaste åren. Så varför skulle allmänheten tycka att det är viktigt att strandområdet är i kommunal ägo? Och varför skulle kommunen börja investera och utöka underhållet just nu? Stora delar av Nordkrokens och Gardesannas badstränder är för övrigt i privat ägo. Jag vet inte om t ex Gardesanna är sämre underhållet än Sikhall… Och sedan kan man nog fråga sig om det är kommunens förtjänst att Ursand är så fint som det är…

Något säger mig att det inte blir helt lätt för parterna att mötas på denna punkt.

Sedan gör förvaltningen samma sak för området kring hamnen i Sikhall, tre alternativ presenteras. Alternativ B är det som Magnus Larsson tidigare har framfört att han helst ser som lösning. Kommunen förespråkar återigen alternativ C. (ML=Magnus Larsson, K=kommunen, VSS=Vänersborgs Segelsällskap, SM=Sikhalls magasin.)

Det är samma här, jag rekommenderar den nyfikne att ladda ner underlaget och läsa vad förvaltningen skriver (kan laddas ner här).

Det kan vara viktigt att notera att det är en stiftelse som äger Sikhalls magasin, trots att huset ligger på kommunens mark. Underhållet på magasinet är kraftigt eftersatt och är anmält till miljö- och byggnadsförvaltningen.

I den fördjupade beskrivningen av ärendet (kan laddas ner här) skriver kommunen:

“Den lösning som förvaltningen funnits bäst är lösning C … då denna säkerställer allmänhetens tillträde till området, medför en ägandeform som tryggar investeringar för samtliga parter och skapar ett fastställt ägande samt formellt ansvar parterna emellan.”

Det är lite mer komplicerat i Sikhalls hamn, jämför den citerade sammanfattningen ovan. Men kommunen visar onekligen en viss misstro mot Magnus Larsson vilket inger farhågor om att en överenskommelse ska vara möjlig. Det är ju strandskydd i området och det finns något som heter allemansrätt. Magnus Larsson skulle aldrig kunna spärra av området för allmänheten även om han ville. Vilket han naturligtvis inte vill.

Underlaget diskuterar också anläggandet av en cykelväg mellan i första hand badet och hamnen och i andra hand från busshållplatsen i Åstebo till badet. Det verkar dock lite komplicerat, så jag lämnar den frågan tills vidare. Jag noterar dock att förvaltningen skriver:

“Kommunen har efter många turer fått godkännande från Trafikverket att kunna anlägga vägen på egen hand i anslutning till bilvägen.”

Det var åtminstone ett positivt besked…

Det finns anledning att återkomma i frågan. Men jag vill återigen understryka att det trots allt är mycket positivt att det ser ut att hända något i Sikhallsfrågan och att det finns flera personer i kommunhuset som verkligen har tagit sig an ärendet. Och det finns tydligen, enligt underlaget, öppningar för både förhandlingar och  kompromisser.

“Dum spiro spero”

Som de gamla romarna sa….

PS. Det latinska citatet betyder: ”Så länge jag lever, hoppas jag”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Magnus Larsson, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall, VSS

Länsstyrelsen besökte Magnus Larsson

19 december, 2021 1 kommentar

Den 2 december skulle Länsstyrelsen göra syn på plats i Sikhall. Den blev inställd på grund av sjukdom. Nu har äntligen Länsstyrelsen varit i Sikhall och träffat Magnus Larsson.

Besöket satt hårt åt även denna gång, och det berodde inte på väglaget. Det hade snöat på natten och Gestadvägen är tillräckligt trafikfarlig som den är utan halka… Nä, representanterna från Länsstyrelsen hade vissa svårigheter att hitta till Sikhall. De körde helt enkelt fel, och när de väl kom fram så körde de förbi…

Till slut kom dock Länsstyrelsen, som tur var, fram till de andra väntande. Men det var liksom ingen bra eller förtroendefull början… De andra väntande på Sikhall var inte bara Magnus Larsson utan också tjänstepersoner från Vänersborgs byggnadsförvaltning.

Det var bra och viktigt att representanter för enheten för vattenärenden på Länsstyrelsen kom och fick se hur det såg ut i Sikhall. Länsstyrelsen är en synnerligen viktig part i målet. Den har mycket att säga till om, t ex när det gäller strandskydd, och den kan också ställa krav på utredningar etc.

Det handlar alltså om detaljplanen för Sikhall. Fastighetsägarna beställde ju en sådan för några år sedan för att kunna förverkliga sina planer och visioner för en utveckling av området. Den 19 maj 2015 beslutade byggnadsnämnden att det skulle utarbetas en detaljplan. (Se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”.)

Det har nu gått snart 7 år och det finns fortfarande ingen detaljplan. Kostnaderna för fastighetsägarna närmar sig 1,5 milj kr och det börjar väl närma sig en smärtgräns kan jag gissa.

En av frågorna som byggnadsnämnd och -förvaltning har “bråkat” med fastighetsägarna om är de mindre och misskötta skogspartierna på den västra sidan av badstranden, vid landsvägen till. Markägarna vill rensa upp, snygga till och göra ett mer parkliknande område. Och vid stranden av detta skogsparti vill de röja upp, muddra och så att säga ta fram badstranden och förlänga den – precis som det var förr. En gång i tiden var badstranden i Sikhall väldigt lång och inbjudande, nu har stora delar vuxit igen.

Länsstyrelsen ansåg tydligen att det krävdes tillstånd för vattenverksamhet för att göra något vid stranden, i vattnet. Och så är det sannolikt. Magnus Larsson hade då sagt att han kunde väl få se hur kommunens ansökan och tillstånd såg ut. Så kunde han typ använda samma formuleringar. Kommunen hade ju muddrat sin del av stranden förra året, fram till handikapprampen…

Det visade sig att kommunen antagligen inte hade något sådant tillstånd… I varje fall har kommunen fortfarande inte kunnat hitta något i sina pärmar och hyllor.

Det torde inte vara särdeles svårt att gissa vad som hade hänt om Magnus Larsson hade muddrat utan tillstånd… Det återstår att se vad Länsstyrelsen gör med kommunen…

Magnus Larsson och fastighetsägarna har fått en kortare, sammanfattande avrapportering från byggnadsförvaltningen om hur Länsstyrelsen såg på planerna för Sikhall:

  • “Länsstyrelsen uttalar sig inte om i vilka fall det kan krävas anmälan eller tillstånd för vattenverksamhet, förrän det blir ett formellt ärende.”
  • ”Strandskydd är en tyngre (generellt sett mer begränsande) lagstiftning så strandskyddsprövning bör komma före vattenverksamhet.”
  • ”Det kan finnas andra skydd, till exempel biotopskydd eller artskydd.”
  • ”[Länsstyrelsen] menar att såväl kulverteringen som ”strandupprensningen” förutom strandskyddsdispens bör kräva minst anmälan av vattenverksamhet.”
  • ”När anmälan skickats in avgör länsstyrelsen om det behövs en tillståndsprövning. Om det saknas underlag kommer kompletteringar att krävas in. Bland annat behövs underlag för att kunna bedöma påverkan på miljökvalitetsnormer, skyddade arter och hydrologiska effekter upp- och nedströms.”
  • ”Anmälan i sig kostar 1660 kr, men ofta är utredningarna det som kostar mer. Arbetet ska påbörjas inom två år och avslutas inom fem år efter beslut. Om prövning genomförts tidigare är det i regel enkelt att få ett nytt beslut.”
  • ”[Länsstyrelsens] råd är alltså att redan i detta skede söka strandskyddsdispens och anmäla vattenverksamhet för att få föreslagna åtgärder prövade.”

Länsstyrelsen ställer ganska höga krav. Fastighetsägarna ser att Länsstyrelsen uppenbarligen anser att det behövs fler utredningar, mer tid och, inte minst, mer pengar. Jag tror att det leder till att förhoppningarna, optimismen och framtidstron hos exploatörerna börjar avta ganska betydligt. Det reses fler hinder än lösningar för varje träff och varje samtal.

Det ställer också till en viss förtret för fastighetsägarna att fastigheterna har styckats av under åren så att ägarförhållandena och gränserna många gånger är i vägen för utveckling. Det skulle enlig Magnus Larsson behövas en fastighetsrättslig reglering, som skulle göra det enklare att komma vidare. Det krävs rådighet över marken för att utföra vissa åtgärder och på den mark som kommunen äger händer sällan någonting.

Nä, hoppet om en utveckling av Sikhall börjar försvinna. De tankar som Magnus Larsson närde redan när han förvärvade mark i Sikhall 2005 liknar alltmer bara förhoppningar och önskedrömmar. Kommunen, och nu kanske även Länsstyrelsen, har motarbetat honom i snart 20 år (se “Historien om Magnus Larsson”) och det ser alltmer ut som om kommunen ska få sin vilja fram – ett stagnerande, misskött och igenväxt Sikhall utan fler bostäder och invånare.

Vänersborgs kommun måste nog formulera en ny vision.

Kategorier:detaljplan, Länsstyrelsen, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (25): Epilog

25 november, 2021 1 kommentar

Jag har känt Magnus Larsson i många år vid det här laget. Han har ofta berättat om vad han har varit utsatt för av kommunen. Och visst, jag hade helt klart insett att han hade varit med om något utöver det vanliga. Striden med byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen, när Larsson skulle bygga sin bostad, var jag ganska bekant med. Det hade jag också skrivit några bloggar om en gång i tiden. (Se t ex “Sikhall 1:6”.)

När jag började skriva om det sega och utdragna kommunala arbetet med detaljplanen i Sikhall (se “DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), där Magnus Larsson och några andra fastighetsägare står för huvuddelen av kostnaderna, så misstänkte jag att Larsson fortfarande behandlades annorlunda än andra kommuninvånare. Misstankarna förstärktes av flera vittnesmål.

Jag bestämde att jag skulle ta reda på vad som hände när Magnus Larsson köpte fastigheterna i Sikhall år 2005. Jag ville veta händelseförloppet mer i detalj. Var Magnus Larssons “berättelser” korrekta?

Jag var redan från början tämligen övertygad om det omoraliska i kommunens handlande, men ändå inte riktigt. På något sätt hade jag inte greppat “djupet” och det becksvarta allvaret, och tragiken, i det som kommunens politiker och tjänstepersoner utsatte Larsson för.

I arbetet med dessa 24 bloggar (“kapitel”) om “historien om Magnus Larsson”, och den läsning av alla kommunens diarieförda dokument som detta innebar, framträdde alltså en historia som jag inte hade insett vidden av tidigare. Gamla personliga minnesbilder, uttalanden och anteckningarna var bitar som nu föll på plats. Jag samtalade också under arbetets gång med diverse personer. Flera kontaktade mig när jag började publicera. Alla som hört av sig har bekräftat mina misstankar. Tyvärr är det nästan inga som vill framträda med sina namn. Magnus Larsson är fortfarande ett mycket känsligt ämne i kommunhuset, trots att mina bloggar enbart handlar om historia, tiden från slutet av 2005 till slutet av 2007.

Jag skäms över historien.

Jag skäms över kommunens, politikers och tjänstepersoners behandling av Magnus Larsson. Det var så utstuderat illasinnat och grymt så det kan inte med ord beskrivas. Kommunen försökte med alla medel den kunde hitta på tvinga Magnus Larsson till underkastelse under den kommunala byråkratiska stöveln.

Det hoppas jag har framgått av bloggarna…

Man kunde kanske tro att kommunen efter att ha tilltvingat sig de vattennära och mest värdefulla områdena av Magnus Larssons fastigheter, till underpris, skulle slå sig till ro och gnugga sina händer av förtjusning och tillfredsställelse över segern. Det klappades i och för sig säkert på axlar och skakades sannolikt en del händer på kommunhuset, men det var bara tillfälligt. Det fanns smolk i bägaren… De involverade politikerna och tjänstepersonerna hade ju faktiskt misslyckats med att expropriera rubbet, dvs 100 procent av fastigheterna. Det var Bo Carlssons (C) djupt förtrogne kommunalråds- och “regerings”kollegas, Lars-Göran Ljunggrens (S), avsikt och mål redan från början.

Kommunens kamp fortsatte därför med delvis nya politiker och tjänstepersoner. De tog den vid det här laget nedsmutsade stafettpinnen för att fortsätta motarbeta och förfölja Magnus Larsson. Huvudaktörerna kom att bli byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen. De fortsatte att göra livet surt för Magnus Larsson. Det handlade om att han ville bygga en bostad på sin mark.

Och kommunens kamp mot Magnus Larsson fortsätter än idag. Jag har skildrat, och håller på att skildra, kommunens förhalning och sabotage av en detaljplan i Sikhall som ska möjliggöra utveckling av området. Detaljplanearbetet har pågått i över 6 år och det återstår enligt uppgift fortfarande flera år. Men det gör inte kommunen något, den gynnas som vanligt av en lång och utdragen process. Då ställer ju kommunen till det för Larsson, hans pengar tickar iväg. (Just nu närmar sig kostnaderna 1,5 milj kr.) Det är ju han och tre andra fastighetsägare som får stå för notan…

Kommunen tycks också arbeta hårt för att sabotera Magnus Larssons verksamhet som näringsidkare. Flera av Larssons kunder verkar få problem med kommunen. Kommunen underkänner t ex ansökningar om både bygglov och enskilda VA-lösningar för de som har anlitat Magnus Larsson och hans företag som entreprenör. Kommunens taktik tycks vara att få kommuninvånare att välja andra entreprenörer. På det sättet hoppas väl tjänstepersoner och politiker att de ska kunna tvinga Magnus Larsson till underkastelse. Vad nu en underkastelse skulle innebära i dagens läge. Det handlar nog snarare om hämnd mot en kommuninvånare som var våghalsig och dumdristig nog att utmana mäktiga krafter i Sikhall/Gestad och kommunhuset.

Jag kan inte låta bli att nämna två av dom som jag tidigare har skildrat i mina bloggar och som vid tillfällen har anlitat Magnus Larsson som entreprenör – Anders Solvarm (se ”Solvarm 1: Varför jagar kommunen Solvarm?”) och Bengt Davidsson (se ”Byggnadsförvaltningen och David på Juta”). De problem som dessa har haft med miljö- och byggnadsförvaltningen är väl bekanta för alla bloggläsare. Om det är en slump att de båda har anlitat Magnus Larsson, eller inte, det vet jag inte. Det kan vara så, men problem har de definitivt fått. Och som sagt, de är bara två av flera.

Till det här återkommer jag. Någon gång.

Till sist.

Tänk er vilken tur Bo Carlsson (C) hade som förlorade budgivningen på fastigheterna i Sikhall. Hur skulle han ha klarat av all den kommunala förföljelse som har drabbat Magnus Larsson?

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (24): Upplösningen

19 november, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (23)” och en avslutning på hela bloggserien.

Den 30 oktober 2007 upprättades en skrivelse, ett yttrande till kommunfullmäktige, som i vanlig ordning först skulle behandlas av kommunstyrelsen. Det var kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson som hade undertecknat. Men först måste en “liten teknikalitet” förklaras.

Kommunfullmäktige hade beslutat att förköpa Magnus Larssons tre fastigheter i Sikhall till 100 procent. Det var också detta beslut som låg och väntade på godkännande från regeringen. Beslutet skulle inte vara lagligt förrän regeringen hade godkänt det. Magnus Larsson hade även överklagat fullmäktiges förköpsbeslut till Länsrätten. Där hade det inte heller hänt någonting, bland annat av det skälet att advokat Lundmark, Magnus Larssons ombud, den 6 februari 2007 hade bett Länsrätten att:

“avvakta med prövning av målet tills förhandlingarna mellan parterna är avslutade.”

När kommunen och Magnus Larsson nu förhandlade under 2007 så var det “bara” de mindre delarna av fastigheterna som kommunen ville köpa. Men det gick till så, rent formellt, att kommunen köpte 100% av fastigheterna och Magnus Larsson fick sedan köpa tillbaka fastigheterna av kommunen – utom då alltså de mindre delarna som kommunen ämnade behålla. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa “rubbet”. Det var bestämt.

Den 30 oktober 2007 upprättades alltså en skrivelse. Och det hade hänt saker sedan den 27 juni:

“nu har förslag till avtal förhandlats fram, vilka också köparen undertecknat. Avtalens giltighet kräver kommunfullmäktiges godkännande.”

Det krävdes också att Magnus Larsson drog tillbaka överklagandet till Länsrätten.

I skrivelsen/yttrandet till kommunstyrelsen bifogades också avtalen för de tre fastigheterna som förköpet gällde, Sikhall 1:4 och Sikhall 1:6 samt Sörbo 1:4.

Kommunchefen och kanslichefen föreslog även att kommunstyrelsen skulle föreslå kommunfullmäktige att godkänna de upprättade köpeavtalen.

Det första avtalet gällde fastigheten Sikhall 1:4.

Överenskommelsen/avtalet innebar att Magnus Larsson skulle få köpa tillbaka hela fastigheten utom 7.500 kvm. Det är streckade området på kartan till vänster som kommunen skulle behålla, dvs parkeringen framför segelsällskapets fastighet, magasinet och stenpiren.

Magnus Larsson skulle betala 1.150.000 kr för det som var kvar av fastigheten.

Det andra avtalet handlade om fastigheten Sikhall 1:6.

Denna fastighet värderades till 500.000 kr. Jag kan inte förstå varför kommunen överhuvudtaget beslutade att förköpa denna fastighet från början. Kommunen ville inte behålla någon del av fastigheten överhuvudtaget. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Det visade väl om inte annat att det fanns andra skäl bakom förköpen än att kommunen ansåg sig “behöva mark” för det rörliga friluftslivet… (Kanske ville någon hålla Magnus Larsson borta från Sikhall…)

Den tredje och sista fastigheten skulle Magnus Larsson få betala 500.000 kr för. Det var Sörbo 1:4, vid själva badplatsen. Kommunen ville absolut behålla 12.000 kvm (se det streckade området).

Även i det här fallet har jag mycket svårt att förstå varför kommunen tyckte sig behöva denna mark. Kommunen inbillade sig kanske att Magnus Larsson skulle kunna använda den lilla “fliken” uppe till höger för att spärra av infarten till parkeringen och badet. Men trodde tjänstemännen och politikerna det, då skulle de faktiskt vara mer än lovligt verklighetsfrämmande. Man kan också notera att kommunen behöll en 17 meter bred remsa av Magnus Larssons jordbruksmark (“åker”) uppe till vänster, vid “landsvägen”. Här tänkte kommunen anlägga en parkeringsplats. Det har än idag aldrig parkerat en enda bil på denna remsa… (Se foto till vänster.) Dessutom ville kommunen behålla ett större område ner mot och nere vid sjön. Denna mark har sedan dess misskötts å det grövsta och har nu blivit en skog av sly. (Det är bara att sätta sig i bilen och åka dit och titta.) I Sikhall går området under beteckningen “Träsket”.

Det hade gått 4 månader (från den 27 juni) utan några vettiga samtal mellan parterna. Parterna hade tydligen haft någon form av kontakt, som inte var diarieförda, men det hade inte förts några förhandlingar. Avtalen speglade nämligen ”bara” de fastighetsgränser som ritades upp i ett tidigt skede. Kommunen hade låtit tiden arbeta för sig – medan Magnus Larssons personliga och ekonomiska situation blev allt jobbigare och svårare. Larsson fick underkasta sig den mäktiga kommunen. Han hade bilan hängande över nacken, han riskerade att förlora allt – hus och hem, jord och skog. Larsson tvingades att skriva på avtalen.

Magnus Larsson tror att han förlorade en miljon kronor på avtalen. Men han menar än idag att han inte hade något val. Han ville inte riskera att förlora allt.

Den 7 november 2007 beslutade kommunstyrelsen att föreslå kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och det noterades i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Och den 21 november 2007 beslutade ett enhälligt kommunfullmäktige att:

“godkänna upprättade köpeavtal avseende fastigheterna Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4”

Och återigen noterades det i protokollet att Bo Carlsson (C):

“inte deltog i handläggningen eller beslutet i detta ärende på grund av jäv.”

Kommunens nettokostnad för de områden den förköpte inklusive det arbete och de pengar Magnus Larsson hade lagt ner uppgick till 720.000 kronor. Det var den ersättning som Magnus Larsson fick för sin dyrt köpta, attraktiva mark (i budgivning mot bland annat Bo Carlsson), för det arbete han lagt ner, de pengar han hade satsat, det lidande som han utsatts för och de pengar han hade tvingats betala i juristkostnader. I två år hade Larssom fått försvara sig mot kommunen.

Det var en mörk dag för kommunen. De hade tvingat en laglydig och skattebetalande undersåte till underkastelse under den byråkratiska makten. Tack vare “dolda” personliga, och synnerligen själviska, intressen.

Som politiker och ledamot i kommunfullmäktige skäms jag för vad jag har varit med och utsatt Magnus Larsson för. Men jag visste inte bättre. Och det är jag övertygad om att andra inte heller visste. Men nu har åtminstone jag kommit på bättre tankar. Och jag hoppas att andra också har gjort det.

Däremot var det andra politiker som visste bättre, redan då – de visste precis vad de gjorde. Och deras motiv var inget att stoltsera med…

Det positiva med uppgörelsen var att Magnus Larsson, tack vare sin ihärdiga och envisa kamp, lyckades behålla den större delen av sina fastigheter. Kommunen misslyckades med att expropriera all mark och tvinga bort honom från Sikhall.

I och med att kommunen och Magnus Larsson hade kommit överens, dvs skrivit på avtalen, så kom det ett godkännande från regeringen om förköpet. Det stod uttryckligen i skälen att Magnus Larsson:

“numera medgivit att förköp får ske. Med hänsyn härtill finns inget hinder mot att meddela tillstånd till förköp.”

Magnus Larsson återkallade också sitt överklagande i Länsrätten. Det var ju en förutsättning för avtalet med kommunen.

Och så slutade historien om kommunens expropriering i Sikhall. Det har gått nästan 15 år sedan kommunen tog delar av Magnus Larssons ärligt och rättmätigt förvärvade egendomar ifrån honom. Han har fortfarande inte fått någon officiell ursäkt av kommunen för att de med all sannolikhet agerade olagligt, bland annat på grund av det jäv som fanns bland flera personer i “bakgrunden”. Det är bara enskilda tjänstepersoner, bland annat tidigare jurister på kommunen, som har hört av sig personligen till honom.

Magnus Larsson bor nu i Sikhall på en plats med utsikt över hamnen som han kallar “Politikerhyllan”. Namnet är valt för att ingen någonsin ska glömma hur jäviga, och jävliga, politiker och tjänstepersoner försökte tvinga bort honom från hans hus och hem, jord och skog. Och det är många som genom åren har sett och t ex fotograferat sig vid skylten. Den har blivit lite av en symbol för Sikhall och den enskilde invånarens kamp mot den kommunala byråkratin – en byråkrati som inte skyr några medel för att få sin vilja fram.

Det hade varit trevligt att få avsluta historien om Magnus Larsson med att få skriva – “och så levde Magnus Larsson lycklig i alla sin dagar”… Men tyvärr slutar inte historien så. De här 24 “kapitlen” utgör bara den första delen i vad som skulle kunna bli en hel “romansvit”. Men jag får återkomma till de andra kapitlen och delarna vid något senare tillfälle.

Tack för att du läste.

===

Jag bestämde mig senare att avsluta bloggserien med en slags epilog – se ”Historien om Magnus Larsson (25): Epilog”.

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (23)

14 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (22)”.

Den 27 juni 2007 träffades parterna igen, kommunen på den ena sidan bordet och Magnus Larsson och hans advokat på den andra. Och sin vana trogen antecknade advokat Lundmark från advokatfirman Kjällgren vad som hade förhandlats fram under mötet. Som tur var skickade Lundmark anteckningarna till förvaltningschef Christer Larsson och kommunjuristen, som tydligen också var med på mötet, så att de blev diarieförda.

Parterna verkade vara överens om allting, ja nästan… Lundmark skrev:

“Magnus Larsson förvärvar ”restfastigheterna” på de villkor som angivits i tidigare justerade utkast till köpeavtal. Köpeskillingen skall uppgå till 2.150.000 kronor. Därvid har Magnus Larsson inga ytterligare anspråk på ersättning utöver vad som följer av 13 § förköpslagen beträffande ränta på den av honom tidigare erlagda köpeskillingen. Räntan skall utgå för tiden från den 4 januari 2006 till den tidpunkt som anges i nämnda bestämmelse.”

Men avslutade brevet med:

“Beträffande fördelningen av köpeskillingen mellan de båda köpekontrakten får vi återkomma.”

Jag vet inte vad som hände under 4 månader fram till den 30 oktober 2007. Det är först då som jag hittar nästa dokument. Det borde ha förhandlats kan man tycka, fast det var ju egentligen inte så mycket att förhandla om. Det var ju i stort sett bara ersättningsfrågan kvar. Och den verkade man ju faktiskt också ha varit överens om…

Men enligt uppgift så förhalade kommunen förhandlingarna och sköt på själva avgörandet, avtalet. Det innebar en svår sits för Magnus Larsson – på två sätt, ett personligt och ett som företagare.

Det fanns ju, som jag har beskrivit tidigare, en uppenbar risk att Magnus Larsson skulle bli av med hus och hem, jord och skog. Det var en ovisshet och ett hot som han tvingades leva under sedan kommunfullmäktiges beslut om att förköpa hans fastigheter den 20 december 2005. Och den utdragna tiden gjorde ju inte det hela bättre…

Det behövs ingen större inlevelseförmåga för att inse vilken otroligt påfrestande situation detta måste ha inneburit för Magnus Larsson. Det var tjänstepersonerna i kommunen som försatte Larsson i denna pressade situation. Och sannolikt vissa speciella politiker som “dirigerade” i bakgrunden och talade om för tjänstepersonerna hur de skulle agera…

Men inte nog med det. Alla som har kännedom om hur det är att vara företagare vet att en företagare ofta ligger ute med pengar. Inkomsterna kommer när arbetet är klart. Innan dess så får företagaren oftast själv med egna pengar betala råvaror och material, reparationer, transporter och ersättningar till underleverantörer osv. Och ibland händer det att betalningar från en kund för ett arbete eller en tjänst kommer för sent, eller inte alls. Många företagare är därför helt beroende av lån för att få vardagen och logistiken att gå ihop ekonomiskt.

Magnus Larsson hade 2005 vunnit budgivningen och köpt fyra fastigheter i Sikhall. Det var fastigheter som han skulle ha i sin näringsverksamhet. Larsson hade lagt ut mycket pengar. När kommunen beslutade att förköpa fastigheterna innebar det att Magnus Larsson inte fick några lagfarter på fastigheterna. Han hade köpt fastigheterna men ägde dom ändå inte riktigt. Han var juridisk ägare och kunde bruka och sköta gårdarna, men han kunde inte belåna dom. Det innebar stora ekonomiska svårigheter för Larsson i sin affärsverksamhet.

Det var svårt att leva och verka under sådana omständigheter – både som privatperson och företagare. Många skulle helt enkelt inte klara av det. Det borde ha varit lätt för kommunen att inse. Och det var kanske just vad de insåg… 

Jag tror att tjänstemän och politiker faktiskt kalkylerade med att Magnus Larsson inte skulle klara av pressen som privatperson och/eller ekonomin som företagare. Det finns flera saker, typ vittnesmål, som tyder på att kommunen faktiskt använde dessa fula trix, vilket är en stor underdrift i sammanhanget, för att “besegra”, kanske snarare krossa, Magnus Larsson och tvinga honom att skriva under ett för honom ofördelaktigt avtal.

Tjänstemännen var i en helt annan sits. De hade en fast anställning i kommunhuset,  fast lön, fasta arbetstider och lagstadgad semester. Allt de gjorde var på arbetstid. Företagaren Magnus Larssons situation var helt annorlunda. Han fick ägna sig åt denna “konflikt” på sin fritid, efter arbetsdagen. Som ofta var betydligt längre än 8 timmar… Och den hjälp och expertis som han behövde fick han betala med egna pengar…

Kommunen lyckades med sin taktik. De tvingade Magnus Larsson att gå med på ett för honom ofördelaktigt avtal.

Fortsättning, och avslutning, följer…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall