Arkiv
Kindblom – sista kapitlet?
Senast jag skrev om Kindblomsvägen var när jag kommenterade att Brunbergs Bygg AB hade presenterat ett alldeles eget ”Fair Play Certifikat”. (Se ”Stop digging”.) I samband med att Brunbergs certifierade sig själv som ”Fair Play” skrev företagets VD på Facebook:
”En tanke och ide som nu blir verklighet efter några års funderande. Vårt syfte och mål är att vi vill på detta sätt visa vår personal, beställare, kunder och leverantörer hur vi tänker och driver vår verksamhet.”
Det är väl dock frågan om Brunbergs agerande vid Kindblomsvägen leder tankarna till just Fair Play… Kanske snarare precis tvärtom.
Som läsare av denna blogg vet, så har ett antal blåsutbor kämpat i åtminstone 10 år för att det lilla skogsområdet vid Kindblomsvägen i Blåsut ska få vara kvar som ett orört grönområde. Kommunen däremot har till skillnad från de boende i området velat att det ska byggas hus i en del av skogsområdet. Trots att det strider mot kommunens egen Grönplan. Men som så ofta tidigare, om naturintressen står mot ekonomiska intressen så är det naturintressena som får ge vika…
Kommunen ”vann” naturligtvis striden. Kommunen sålde därför marken, ca 3.218 kvm, till Brunbergs Bygg AB för 1,6 milj kr. (Via Salamandern ekonomisk förening. Se Ratsit.)
Det var tänkt att Brunbergs skulle bygga bostäder.
Brunbergs gjorde ritningar och kommunen gav bygglov. Grannarna överklagade emellertid. Den 4 september 2017 upphävde Länsstyrelsen byggnadsnämndens beslut. Bygglovet var inte lagligt. (Se ”Byggnadsnämnden får underkänt!”.) Brunbergs gjorde om sina ritningar och byggnadsnämnden beslutade att godkänna dem – och ge bygglov. Grannarna överklagade återigen. Den 21 mars 2019 upphävde Länsstyrelsen ännu en gång byggnadsnämndens beslut… (Se ”Affären Kindblom: Länsstyrelsen säger nej”.)
Brunbergs surnade till ordentligt.
Den 7 maj i år skövlades nämligen helt plötsligt hela skogen på Brunbergs mark. Skogen avverkades – och fanns inte längre… (Se ”Skogen avverkas vid Kindblomsvägen”.)
Det var inte olagligt. (Det sägs emellertid att några träd på granntomterna åkte med av bara farten, och det är ju naturligtvis inte ok.) Enligt tf fastighetschefen på kommunen hade en bedömning gjorts av bygglovshandläggare att det inte behövdes något marklov för skövlingen av skogen.
Men Fair Play?
Brunbergs skövlade skogen trots att det inte fanns något bygglov. Trots att det inte var aktuellt att bygga precis nu. Företaget kunde ha avvaktat, väntat in byggnadsnämnden etc. Men nej. Skogen skulle bort. Till varje pris verkade det som…
Det var ett slag i ansiktet på grannarna till skogen. Skövlingen var helt klart sorglig, ledsam, bedrövlig, avskyvärd och onödig.
Nu har antagligen det sista kapitlet om skogen vid Kindblomsvägen börjat skrivas…
Brunbergs Bygg tänker nämligen inte längre bygga på marken. Företaget har inte längre något intresse av det skövlade skogsområdet. Brunbergs vill sälja marken.
Och det skriver samhällsbyggnadsförvaltningen att det inte möter något hinder:
”Gällande försäljningen är Salamandern Ekonomisk förening lagfaren ägare till fastigheten och har full rätt att försälja fastigheten till vem de vill. Fastighetsenheten/Samhällsbyggnadsförvaltningen har inget att säga till om i frågan.”
Så är det nog. Det jag emellertid funderar på är två paragrafer i köpeavtalet från den 25 januari 2017. I den första står det att köparen, dvs Salamandern ekonomisk förening (=Brunbergs Bygg), ska bekosta en vändplan för personbilar. Det bör väl fortfarande gälla antar jag…
I paragraf 10 står det att köpeavtalet endast gäller om:
”bygglovsansökan inkommit till kommunen senast 2017-07-25.”
Och det antar jag att så har skett – att en ansökan har lämnats in före detta datum alltså. Men… Ansökan har ju inte godkänts. Det finns inget bygglov. Har förutsättningen i köpeavtalet blivit uppfyllt då…? Och har inte avtalet uppfyllts, så antar jag att Fastighetsenheten/Samhällsbyggnadsförvaltningen fortfarande har något att säga till om…
För några veckor sedan fanns den här annonsen ute på Hemnet (se bild!):
Brunbergs hade uppenbarligen delat upp området i fyra tomter – och ville sälja varje tomt för 850.000 kr eller till högstbjudande. Hur det har gått med försäljningen vet jag inte, men jag antar att det inte har varit några större problem med att hitta köpare. Det kanske till och med har blivit budgivning.
Om Brunbergs fick sålt sina tomter (vilket jag förutsätter) så har försäljningen gett en inkomst på 3,4 milj kr. Det ska jämföras med de 1,6 milj som Brunbergs köpte marken för – en nätt liten förtjänst på 1,8 miljoner med andra ord. Jag antar också att även virket från skogen inbringade en del pengar.
Vänersborgs kommun har som vanligt gjort en dålig affär. Om kommunen själv hade sålt tomterna så hade kommunen tjänat dubbelt så mycket som de gjorde nu.
För övrigt ser jag ingen logik i kommunens hantering av tomter och försäljningar. I vissa fall säljer kommunen direkt, i andra säljer den till ett byggföretag som tjänar stora pengar (jämfört med insatt kapital) på att bara vara mellanhand och sälja vidare…
Till sist vet ju de flesta intresserade av skogen vid Kindblomsvägen att den redan är bebodd – av salamandrar.
För att salamandrarna inte ska lida skada har bland annat Länsstyrelsen beslutat om ”kompensationsåtgärder”. Så har t ex en damm anlagts. Frågan är om kommunen och kommunekologerna har följt upp åtgärderna och undersökt om de verkligen har fungerat. Om inte är det hög tid nu… Det vore faktiskt intressant att veta om salamandrarna finns kvar…
Vänersborgs kommun går emot utvecklingen i stora delar av världen. Där vill man skapa nya skogar. I Vänersborg gör man tvärtom, kommunen tar bort skogar… Stora delar av skogen vid Kindblomsvägen är borta… Och snart försvinner skogen vid Mariedal Östra…
Fair Play?
Åtgärder ska vidtas mot skadedjur
Det är otroligt, men inte desto mindre sant. Det finns personer som anser att fiskmåsar är pittoreska inslag i stadsbilden. Jag är övertygad om att ingen av dessa personer lever i områden som är invaderade och ockuperade av fiskmåsar. De har säkert inte upplevt måsarnas skrik nätterna igenom…
Läsare av denna blogg vet vad jag tycker om de befjädrade, flygande odjuren. Det var inte länge sedan som jag skrev om fiskmåsplågan – se ”Fiskmåsproblemet”. Jag ska inte fördjupa mig mer om det. Jag nöjer mig med att konstatera att hade det varit människor som utstötte dessa vansinnesvrål dygnet runt, så hade polisen, eller möjligtvis personer i vita rockar, varit på plats och tagit hand om de störande illa kvickt. Garanterat. Likadant om det hade varit människor som levererat all den skit som måsarna lämnar efter sig på bilar, hus, fönster, trädgårdar, barnvagnar, människor osv
I bloggen skrev jag däremot att det inte finns några sanktionsmöjligheter. Det är vad jag förstår fel. Det finns det.
Den lagstiftning som kan användas i sammanhanget är miljöbalken. I kap 2 § 3 står det:
”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik.
Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.”
Och i kap 9 § 3 förklaras vad olägenhet innebär:
”Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig.”
Invånarna i Nordstan kan gå i god för att fiskmåsarna påverkar hälsan menligt och att det inte är ringa. Naturligtvis kan inte heller fiskmåsarnas häckning under 4 månader varje år anses vara tillfällig.
Det finns också en Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. I § 34 i denna förordning står det:
”… skall byggnader, lokaler för annat än allmänna ändamål och anläggningar hållas fria från ohyra.
Åtgärder skall vidtas mot skadedjur som kan orsaka olägenhet för människors hälsa. Är det av särskild betydelse med hänsyn till hälsoskyddet, skall kommunen sörja för att åtgärderna vidtas.”
Det finns alltså åtgärder, sanktionsmöjligheter. Och det är kommunen som kan och ska sörja för att dessa vidtas…
I miljöbalken står det i kap 26, 9 §:
”En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att denna balk samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken ska följas.”
Det handlar om att kommunen kan besluta om förelägganden eller förbud. Även om jag inte är riktigt säker på att just förbud går att tillämpa i det här fallet… (Antagligen skulle fiskmåsarna strunta i ett förbud…) Men förelägganden ser ut att kunna vara en bra och effektiv åtgärd – tar du som fastighetsägare inte itu med fiskmåsarna så får du betala…
Naturligtvis vore det självklart bäst om problemen kunde lösas med dialog. Men det har faktiskt pratats med fastighetsägare, det har förts dialoger, miljö och hälsa har kontaktat dem, grannar och boende likaså. Men inget har hjälpt. Fastighetsägarna gör inget…
Det är nog inte särskilt vanligt i Vänersborg att fastighetsägare får föreläggande för att de har underlåtit att göra något åt fiskmåsplågan. Jag undrar om det någonsin har hänt. Fast någon gång ska ju bli den första… Och jag känner flera personer som aspirerar på förstaplatsen…
Solvarms kamp är inte över
Solvarm kunde hälsa miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut i måndags med glädje. (Se ”Nyhet: Solvarm får tillstånd!”.) Familjen fick sina VA-lösningar i naturhuset godkända, dock med förbehållet att de framtida mätningarna visar bra och godkända värden. Vilket naturligtvis inte ska vålla några problem.
Men än är inte kampen över för Solvarm. Imorgon torsdag ska samhällsbyggnadsnämnden sammanträda under ordförande Benny Augustssons (S) ledning…
Samhällsbyggnadsnämnden ska ta ställning till samhällsbyggnadsförvaltningens förslag till yttrande till Förvaltningsrätten i Göteborg. Solvarm har ju som bekant överklagat nämndens beslut att avvisa familjens begäran om att befintligt verksamhetsområde ska inskränkas.
Hittills har inte samhällsbyggnadsnämnden tillåtit några undantag från att ansluta sig till kommunens VA. Det har inte spelat någon roll om fastighetsägare vill eller ej, det har inte spelat någon roll om de har ett bättre system än kommunen eller ej… Alla ska anslutas. Även Solvarm…
Kretslopp och vatten (samhällsbyggnadsförvaltningen) blev för inte så länge sedan klar med sin förbindelsepunkt för VA-anslutningen till Solvarms fastighet. (Se 
”SKRIV PÅ FÖR SOLVARM!”.) Och vill nu alltså tvinga Solvarm att ansluta sig till en kostnad av 194.935 kr. Vilket Solvarm således har överklagat.
Det yttrande till Förvaltningsrätten som nämnden ska ta ställning till är författat innan måndagens beslut i miljö- och hälsoskyddsnämnden, dvs det beslut som innebar att Solvarms anläggning godkändes. Det är möjligt att politikerna i samhällsbyggnadsnämnden nu omvärderar Solvarms överklagan och tar upp ärendet på nytt, med tanken att Solvarm ska slippa ingå i verksamhetsområdet och kommunens VA-nät. Och slippa betala fakturan.
Men står nämnden fast vid förvaltningens förslag till yttrande är Solvarms kamp definitivt inte över. Då väntar fortsatta juridiska processer. Som dessutom kan överklagas både en och två gånger.
Samhällsbyggnadsförvaltningens förslag till yttrande har nämligen följande beslutsförslag:
”Vänersborgs kommun bestrider bifall till överklagandet.”
Det skulle betyda att samhällsbyggnadsnämnden anser att Solvarm måste betala 194.935 kr för att tvångsanslutas till kommunens VA. Och tänker ta strid för det i domstolen.
Eller också blir det en ”kompromiss”. På kommunens hemsida står det (se här):
”om kommunfullmäktige beslutar att ett nytt verksamhetsområde ska bildas, så ska alla aktuella fastigheter inom området betala för anslutning. Däremot innebär det inte att fastigheterna fysiskt måste anslutas till det kommunala nätet.”
Varför nu någon ska behöva betala för något man inte behöver eller vill ha…?
Vi får se hur samhällsbyggnadsnämnden resonerar nu när miljö- och hälsoskyddsnämnden har godkänt Solvarms anläggning.
Nyhet: Solvarm får tillstånd!
I eftermiddags blev det klart. Med röstsiffrorna 4-3 gick politikerna i miljö- och hälsoskyddsnämnden mot sina tjänstemän och gav familjen Solvarm tillstånd för sin VA-anläggning. Eller rättare sagt, sina VA-anläggningar. Både för det äldre ”System One” och det nya ”System Two”.
Beslutet innebär konkret att ”System One” helt enkelt godkändes, medan ”System Two” villkorades. Villkoret innebär att Solvarms ”System Two” får ett tidsbegränsat tillstånd på 2 år. Under denna tid ska Solvarm upprätta ett kontrollprogram för provtagning – och om allt är i sin ordning lär ”System Two” efter dessa två få ett permanent tillstånd.
Majoriteten, som röstade för Solvarm och lösningarna i naturhuset, bestod av miljöpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet. De ledamöter som röstade nej representerade moderaterna och sverigedemokraterna. (Inte liberalerna som jag skrev tidigare. Se Per Sjödahls kommentar. Ändrat kl 21.35.)
Det kan väl vara bra att komma ihåg i valet i september…
Du kan läsa mer om Solvarms naturhus på nedanstående länkar:
- ”Solvarms naturhus i Sikhall (1)”, 4 apr 2018
- ”Solvarms naturhus (2): En inspektion av MH”, 5 apr 2018
- ”Solvarms naturhus (3): Stäng systemet!”, 8 apr 2018
- ”Nyhet: Inga naturhus i Vänersborg!”, 16 apr 2018
- ”Solvarms avslag (1/2): System One”, 17 apr 2018
- ”Solvarms avslag (2/2): System Two”, 18 apr 2018
- ”Jakten på Solvarm fortsätter”, 6 maj 2018
- ”Solvarm kämpar vidare mot kommunen (1/2)”, 26 maj 2018
Statens nya tankar kring VA
Det är väl ingen, som är intresserad av miljö och VA-frågor, som kan ha undgått att märka att den statliga utredning som jag har skrivit om några gånger (senast här: ”Nya vindar för avloppen?”) nu har lagt fram sitt förslag.
Regeringens utredare Anders Grönvall lade i måndags fram sin utredning. (Se presskonferensen här.) Utredningen kom med flera nya förslag och alla handlade egentligen om:
”ökad flexibilitet för kommunerna när vatten och avlopp ska installeras.”
Den viktigaste anledningen till utredningen känner vi igen från Vänersborg. Fastighetsägare vill inte eller anser sig inte ha råd att bli anslutna till det kommunala VA-nätet. Enbart en anslutning kan nämligen kosta 200.000 kr. (Då ingår inte kostnaderna för grävning, inkoppling av pump och i vissa fall kanske också sprängning på tomten, som den enskilde också får stå för.) Anslutningen kan kosta mer än värdet på fastigheten och då kan man inte ens ta lån. Säger Grönvall på presskonferensen.
Grönvall ser också att det kan vara ett problem i många kommuner att bygga ut VA-nätet. Det finns fastighetsägare som kräver VA-anslutning och det kan betyda stora kostnader för VA-kollektivet. Det kan innebära ganska kraftiga höjningar av VA-avgifterna för att finansiera en sådan utbyggnad. Och det kan i sin tur betyda att kommuner avstår från att exploatera.
Den andra anledningen till att regeringen har utrett VA-frågan känner vi också igen från Vänersborg. Det har naturligtvis att göra med tvångsanslutningen i sig. Grönvall kallar detta ett demokratiskt underskott. Kommuninvånarna har inte möjlighet att påverka VA-utbyggnaden. Han tänker då särskilt på dom som blir tvångsanslutna med stora kostnader som följd.
Förslagen från utredningen är att ändra den omdiskuterade 6 § i vattentjänstlagen (se här) så att den leder till ökad flexibilitet för och i kommunerna. Paragrafen skulle få ett tillägg som innebär att när kommunen bedömer behovet av en vattentjänst:
”ska särskild hänsyn tas till möjligheten att på ett annat sätt uppnå ett motsvarande (Grönvalls egen understrykning; min anm) skydd för människors hälsa och miljön.”
Det här handlar inte om att dra ner på miljökraven betonar Grönvall, de är desamma som tidigare. Men det betyder att kommunerna behöver utreda om en fastighet verkligen behöver en kommunal VA-anslutning eller om det finns möjlighet att uppnå motsvarande skydd på annat sätt, t ex genom att skaffa enskilda anläggningar eller att fastighetsägare går ihop och ordnar det tillsammans.
Och detta träffar Vänersborgs kommun mitt i prick. Vänersborg utreder för närvarande inte de enskilda avloppen. Enskilda avlopp kan dömas ut utan saklig grund. Samhällsbyggnadsnämnden kräver ju tex att Solvarms naturhus ska anslutas till kommunens VA-nät – vare sig familjen vill eller inte, vare sig det behövs eller inte.
Det här förslaget från utredare Anders Grönvall är som jag ser det den viktigaste förändringen jämfört med dagens situation. På flera sätt kan jag ändå tycka att redan nuvarande lagtext kan ge kommunerna denna både rättighet och skyldighet. Men det tycker, som alla vet, inte Vänersborgs kommun… Vi får se vad kommunen säger nu när det föreslås att paragrafen ska bli betydligt tydligare.
Grönvall föreslår också i utredningen att det ska lagstiftas om ett:
”krav på en plan för hur kommunen långsiktigt ska uppfylla sina skyldigheter att ordna vattentjänster enligt 6 § vattentjänstlagen.”
Den här planen ska sedan, tänker sig Grönvall, ställas ut för samråd och granskning. Och i den processen ska även Länsstyrelsen medverka. Om kommunen och Länsstyrelsen har en dialog redan från början så kommer risken för senare förelägganden från Länsstyrelsen att minska eller försvinna. Men framför allt, menar Grönvall, så ökar plankravet den demokratiska förankringen. I samrådet och granskningen kan nämligen fastighetsägarna vara med och säga vad de tycker om utbyggnaden. Kommuninvånarna får nya möjligheter att påverka VA-besluten.
Grönvall föreslår också att en avloppsdeklaration ska införas. Bakgrunden till det förslaget är att det finns många avlopp som inte uppfyller lagkraven och att kommunen inte hinner med att tillsyna alla dessa avlopp. Det är ett problem menar utredaren. Avloppsdeklarationen ska innebära att fastighetsägare med små, enskilda avloppsanläggningar ska deklarera sitt avlopp vart 7:e år.
Kontrollen ska utföras av ett ackrediterat kontrollorgan. Kontrollen är tänkt att vara enkel och tydlig – är det ett bra avlopp eller inte. Då ska både den enskilde fastighetsägaren och kommunen få veta hur det står till med avloppet. Och kommunen skulle kunna lägga ner mer tid och koncentrera sig mer på de sämsta avloppen. Dessutom skulle den enskilde fastighetsägaren själv få reda på sin ”VA-status” och kunna åtgärda sitt avlopp, om det var
nödvändigt, för att det ska bli bättre.
Grönvall vill också att det ska inrättas en statlig VA-rådgivning. Detta för att avlasta kommunerna. Hit skulle fastighetsägare kunna ringa för att få reda på hur de skulle kunna åtgärda sina avlopp. Utredaren jämför med den statliga energirådgivning som finns idag.
Utredningen tar också upp klimatanpassning av dagvatten, t ex hur regnvatten vid skyfall ska tas om hand vid gator och vägar. Det handlar alltså inte direkt om VA-nätet (i den mening som frågan har diskuterats i Vänersborg). Grönvall funderar på om sådana åtgärder kan finansieras med VA-taxan. Vilket han menar att det gör, det går redan med nuvarande lagstiftning. Grönvall menar också att kommunen ska upprätta en plan för hur skyfall kan och ska hanteras.
Idag är många myndigheter inblandade i VA-frågan. Livsmedelsverket är engagerat i dricksvattnet, Naturvårdsverket i kommunernas reningsanläggningar, Havs- och vattenmyndigheten i de små enskilda VA-lösningarna och Boverket har hand om planering och viss klimatanpassning. Grönvall menar att det ska bildas någon typ av nationell plattform där de statliga myndigheterna samarbetar.
Många fastighetsägare, organisationer och politiker verkar positiva till Anders Grönvalls utredning och förslag. Den enda kritik jag har hört (det kan naturligtvis finnas massor som jag inte har hört) är att utredningens förslag fortfarande lämnar alltför stor makt till kommunernas politiker och tjänstemän. Trilskande och oflexibla betongkommuner fulla av prestige kommer även i framtiden att kunna sätta käppar i hjulet för enskilda VA-lösningar och inte följa den nya lagens intentioner. Jag tror inte att jag säger för mycket om jag starkt misstänker att Vänersborgs kommun tillhör denna kategori…
I Vänersborg sa man redan när vissa av utredningens förslag började läcka ut att utredningen var ointressant. Det var dagens lagar som gällde… Jag måste nog säga att ser kommunens tjänstemän och politiker att lagstiftaren håller på att ändra en lag, som av olika skäl inte är bra, så måste de kunna ta hänsyn till det. De behöver inte hålla stenhårt på det gamla. Lite lyhördhet och flexibilitet borde kommuninvånarna kunna begära.
Kommunens avloppsrening (3/3): Varför tvångsanslutning?
Fortsättning från ”Kommunens avloppsrening (2/3): Utsläpp”…
Det är helt befogat att ställa frågan – är kommunalt VA och kommunala reningsverk bättre än enskilda anläggningar?
I en rapport från Naturvårdsverket (april 2012, ”Läget inom markbaserad avloppsvattenrening”) så står det:
”Styrgruppen gör den generella bedömningen att markbaserade reningsanläggningar, förutsatt att de är rätt lokaliserade och byggda enligt de tidigare anvisningarna från Naturvårdsverket, ger en god resurshushållning och tillräckligt miljö- och hälsoskydd.”
Läs gärna detta en gång till och tänk på Timmervik, Sikhall och andra ställen i Vänersborg, där kommunen vill tvångsanslutna fastighetsägare till det kommunala VA-nätet… (Merparten av dagens reningsanläggningar för enskilda avlopp är anlagda med någon form av markbaserad rening.)
Det är faktiskt så att enskilda lösningar kan vara bättre. Naturvårdsverket igen:
”Reduktionen av läkemedel och organiska miljöfrämmande ämnen kan förväntas vara minst lika bra i markbaserade reningssystem eller till och med betydligt bättre jämfört med kommunala avloppsreningsverk.”
En liten jämförelse mellan kommunala reningsverk och markbaserade reningssystem med infiltration har gjorts av Peter Ridderstolpe, teknisk licentiat i tillämpad ekologi.
Vi kan se av tabellen att kommunala reningsverk har ganska mycket i övrigt att önska, t ex när det gäller kemikalier, läkemedelsrester och smittämnen. Enskilda anläggningar med infiltration är likvärdiga eller bättre… (Hallå Miljö och Hälsa!!)
Det är alltså något som inte stämmer i den kommunala argumentationen för tvångsanslutning till det kommunala VA-systemet. Det verkar som om kommunen har något att bevisa när det gäller miljöaspekterna… (Snällt sagt.)
Har förresten ni, som läser min blogg, någon gång tänkt på att kommunen tillåter jordbrukare att gödsla sina åkrar och vi stadsbor våra gräsmattor. Hur kan det komma sig, med all fosfor i gödseln? Ger inte det upphov till en förfärande näringstillförsel till våra sjöar? (Jag kontaktade, med anledning av detta, en kompis som är jordbrukare. Han menade att jordbruksmarken gödslas med så mycket som växterna ska ta upp, men att det alltid finns ett visst näringsläckage från marken. Jordbrukaren menade också att det kan vara intressant att nämna att bönderna måste köpa konstgödsel för att ersätta det som aldrig kommer tillbaka från reningsverken…)
Eller varför tillåts vi att begrava våra nära och kära? Människokroppen innehåller ju faktiskt 1,5% fosfor…
Och så vill kommunen inte tillåta enskilda avloppsanläggningar…
Markbaserad rening ger ett grundskydd som normalt är alldeles tillräckligt bra. Utsläpp till mark bryts faktiskt ner effektivt.
I skriften ”Markbaserad rening”, utgiven av Länsstyrelserna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne, skriver Peter Ridderstolpe:
”Markbaserad teknik är enkel och robust och har världen över visat sig fungera väl vad gäller grundläggande skydd för människors hälsa och miljö. … Markbaserad rening ger, förutsatt att den är rätt lokaliserad och utförd, ett billigt och mycket bra skydd mot smittspridning, lukt och annan sanitär olägenhet.”
Mark ger ett betydande skydd t ex mot övergödning. Ett hushåll med WC-avlopp kopplad till infiltration ger i normalfallet nollutsläpp av fosfor i mer än 50 år om avståndet mellan anläggning och utströmningsområde är mer än 100 m. På en konferens, VAK 2018, presenterade man en studie gällande Fyrisån. Man hade studerat områden med enbart enskilda avlopp och jämförde dem med vattendrag som påverkades av större kommunala reningsverk, bl a Uppsalas. Området bebos av 260.000 invånare och det fanns 26.000 enskilda avlopp. Man mätte 30 ämnen, t ex alvedon. Från de enskilda avloppen kom 2 ämnen ut i vattendragen. Från reningsverken kom i stort sett hela listan med ämnen, många läkemedel…
Rapporter från forskare, myndigheter och andra visar att vi med andra ord borde tänka om i landet när det gäller VA-lösningar och avloppsrening. Det är till och med sannolikt så att de kommunala reningsverken, som de fungerar nu, leder oss in i en miljömässig återvändsgränd. (Här kan du ladda ner ett dokument från VA-i-tiden som innehåller mängder med fakta och massor av länkar till andra fakta.)
Varför skriver jag då allt det här? Det är inte för att jag vill att kommunens reningsverk ska läggas ner. Självklart är det positivt att Vänersborg har två reningsverk – på Holmängen och i Brålanda. Men… De är inte så bra som folk i allmänhet och politiker och kommunala tjänstemän i synnerhet tror…
Och även om reningsverken är bra på mycket, t ex på att avskilja fosfor, kväve och BOD, så handlar det just om att avskilja – och inte cirkulera (återvinna). Och avskiljning är ingen framtidslösning, därom är väl de flesta eniga. Vi förflyttar ju egentligen bara ämnen från ett ställe till ett annat.
Det finns många skäl till att enskilda fastighetsägare inte ska tvingas in i Vänersborgs kommuns VA-nät. De har jag skrivit om tidigare. I de här bloggarna har jag visat att det alltså finns ytterligare ett viktigt skäl – de miljömässiga.
Det är dock viktigt att poängtera att dåliga enskilda anläggningar måste åtgärdas. Men lösningen måste inte vara en anslutning till kommunens VA. Kommunen måste vara öppen för andra, och för den enskilde billigare, lösningar än det kommunala VA-nätet.
Det ska noteras att det för övrigt inte står någonstans i lagen om allmänna vattentjänster (LAV) att enskilda lösningar ska vara bättre än kommunens. Vilket hävdas av nitiska tjänstemän och politiker.
I LAV 9 § står det:
”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”
Notera fetstilen (som är gjord av mig, liksom nedan). Lagen säger alltså inte att enskilda avloppslösningar måste vara bättre än kommunens.
I 24 § av LAV handlar det om fastighetsägares skyldighet att betala avgift till kommunalt VA. Där bekräftas detta:
”Vid bedömning av behovet … skall särskild hänsyn tas till i vilken utsträckning jämförda alternativ tillgodoser intresset av en god hushållning med naturresurser.”
Det står alltså ingenstans i lagen att enskilda lösningar ska vara bättre än kommunens… Även om det nu faktisk inte sällan kan vara så, t ex Solvarms hus i Sikhall…
Till sist.
Varför är det då så att politiker och tjänstemän vill tvinga in så många kommuninvånare som möjligt i de kommunala VA-näten?
Kanske är det för att en del anser att så ska det vara – för att så har det alltid varit… Jag tror inte det.
Kommunalt VA behövs, framför allt i städerna och tätorterna. Där går det inte att lösa VA-frågan på annat sätt (än så länge) än med gemensamma, kommunala lösningar. För kommunen handlar det då bara om ekonomi. Alla ska vara med och finansiera VA-nätet och reningsverken. Då blir det också billigare för de som verkligen behöver det.
På sätt och vis skulle man kunna se det som att pengar rinner från landsbygden in till tätorterna, precis som avloppsvattnet. Det är ju faktiskt så att det är de boende på landsbygden som i nu-läget kan ordna sitt avlopp på egen hand, något som stadsborna inte kan…
Eller är det så att kommunen genom den dyra tvångsanslutningen till det kommunala VA-systemet vill tvinga människor att lämna sina hem och stugor för att ge plats för ny befolkning..?
För övrigt är framtiden återvinning och kretslopp. Vi och framtida generationer kan inte fortsätta som vi gör. Det inte är långsiktigt hållbart. Men hur ska det bli? Vem ska forska och utveckla? Och hur ska det betalas?
Solvarm arbetar med och utvecklar sitt naturhus i Sikhall. Det vore bättre om kommunen stödde ett sådant arbete, och själv också jobbade med det, än att lägga ner tid på att jaga fastighetsägare med enskilda avloppslösningar…
====.
”Bilaga 1”
Jag vill återge en insändare från Bärgslagsbladet/Arboga Tidning från 19 mars:
”Bilaga 2”
Råd till politiker och myndigheter av Peter Ridderstolpe.
- ”Kommunens avloppsrening (1/3)”
- ”Kommunens avloppsrening (2/3): Utsläpp”
- ”Kommunens avloppsrening (3/3): Varför tvångsanslutning?”
Kommunens avloppsrening (2/3): Utsläpp
Fortsättning från ”Kommunens avloppsrening (1/3)”…
För att få veta lite mer om Holmängens avloppsreningsverk (ARV) så kan man förslagsvis studera en miljörapport från 2016. Det har jag gjort. (Vad jag förstår så är det här den senaste rapporten.)
I rapporten beskrivs hur Holmängens ARV är uppbyggt och hur det fungerar. Rapporten är naturligtvis stundtals mycket teknisk och det har jag varken kunskap eller lust att gå närmare in på. Men jag tror att systemet är så bra det kan bli, när det gäller sådana här kommunala anläggningar. Så länge reningsverket fungerar så renas avloppsvattnet på ett godkänt sätt enligt de lagar och förordningar som finns. (Rent tekniskt är det säkerligen möjligt med ett system, där allt från toaletterna går tillbaka till t ex åkermark utan att något rinner ut i vattendragen.)
Det kan dock vara bra att veta att t ex kväve, fosfor och BOD (biokemisk syreförbrukning) mäts i mg/liter och det kan vara väldigt missvisande. Koncentrationen kan se helt ok ut, men mängden ovidkommande vatten som rinner in i verket är stort. Avloppsvattnet späds därför helt enkelt ut. Mängderna kan sammanlagt bli stora. (Jag återkommer till det.)
Det kan vara värt att titta på vad en bra och godkänd rening enligt lagar och förordningar innebär. Hur ser t ex slambehandlingen ut? Det är ju något som kommunen har synpunkter på när det gäller t ex Solvarm i Sikhall.
I rapporten står det:
”Grovrens uppsamlas i container. Bio- och kemslam pumpas till förluftningsbassängen och avskiljs tillsammans med primär- och kemslam i försedimenteringen. Efter förtjockning rötas slammet.”
Det verkar ju bra. Det bildas gas i rötkammaren. Det används för uppvärmning av lokalerna samt rötkammaren. En del av gasen används även för att producera elström.
Det är också bra. Och sedan?
”Efter avvattning transporteras slammet till mellanlagringsplatsen. Under året har slammet transporteras från mellanlagringsplatsen till Ragns Sells på Heljestorp.”
Slam skickas alltså till Ragn-Sells anläggning i Heljestorp och återvinns inte. (Enligt muntlig uppgift så skickas det koncentrerade slammet nu för tiden till deponitäckning i Karlstad.) Det kan noteras att Solvarm vill återvinna allt slam från sin fastighet, men det stoppades som bekant av Miljö och Hälsa. Det fanns inget formellt tillstånd… (Se ”Solvarms naturhus (3): Stäng systemet!”.)
Det kan också nämnas att Holmängens ARV tillförs ”externslam”, ca 5.000 m³/år, från icke avloppsansluten bebyggelse. Det slam som blir kvar i Brålandas reningsverk skickas däremot inte till Holmängen. Det går direkt till Häljestorp.
Det är även intressant att titta på bräddningen. En bräddning innebär ett tillfälligt utsläpp av orenat avloppsvatten. Det kan bero på att ledningsnät eller reningsverk är överbelastat och vattenmängden är större än vad VA-systemet klarar av, t ex vid kraftigt regn och snösmältning. Bräddning är alltså inget bra…
Under år 2016 brann det i ett ställverk i centrala Vänersborg, vilket gjorde att verket blev utslaget i 20 timmar. Under den tiden bräddade verket 8.000 m³. (Ooops!) Det flöt ut i Vänern och Göta älv…
Det bräddades också i Ryrsjön, 339 m³ under 2016. Det var dock mindre än åren innan, 2014 bräddades nämligen 1.297 m³ och 2015 bräddades 911 m³… Det kanske inte alltid är så fräscht att bada i Väne Ryr…
Sammanlagt bräddades också 694 m³ vid de olika pumpstationerna. (I tabellen, som är min källa, ingår ”Ryr telestn” med 309 m³, en något annorlunda siffra än den som uppges på ett annat ställe i rapporten. Är det samma bräddning, som omtalas ovan, vilket allt talar för att det är, så får detta räknas bort från totalen.) Det bräddades vid Ängsvägens pumpstation, 129 m³ och Halleskogen 146 m³. Vid Sandgärdet bräddades det hela 7 gånger under året, men ”bara” sammanlagt 36 m³.
Det bräddas i Dalsland också. Brålanda reningsverk bräddade 240 m³ år 2016. I Frändeforsån skedde bräddning av orenat avlopp 50 ggr år 2016. Volymen var 3.124 m³. Det är ganska mycket i den lilla ån…
Jag har inga nyare uppgifter på bräddning, men det sägs av människor som bor vid Frändeforsån i Brålanda, att de aldrig har sett så mycket död fisk, som låg och flöt i vattnet, som i somras (2017). Det sägs också att avloppsrören läcker in vatten, vilket ibland gör att det behöver bräddas när det regnar extremt. Men att kommunen förnekar att det läcker ut… Det sista kan vara rykten.
En bräddning innebär alltså att avloppsvatten skickas ut orenat. Det kan t ex innebära utsläpp av sjukdomsalstrande mikroorganismer från människans tarmar (t ex e-koli, intestinala enterokocker och salmonella, men även virus mm). Det är för övrigt också ett problem att Vänersborgs kommuns reningsverk inte riktigt vet hur väl de tar hand om smittämnen vid reguljär drift. Det kan vara upp till 95%, men 5% blir mycket om det släpps ut i en enda punkt, t ex i Frändeforsån.
Kretslopp & Vatten (samhällsbyggnadsförvaltningen) bedömer att bräddningar och nödutsläpp på ledningsnätet kommer att ligga kvar på ungefär samma nivå i framtiden. I Vänersborgs kommuns miljörapport från 2016 står det för övrigt att utsläppen är försumbara… (Hallå Miljö och Hälsa!!)
Det är inte utan att tanken slår en att det kanske vore bättre miljömässigt om Miljö- och Hälsoskyddsförvaltningen och Kretslopp & Vatten lägger ner mer fokus på att samverka för att minimera (ta bort) bräddningar i kommunens nät än att jaga enskilda fastighetsägare i Timmervik och på Sikhall…
I ”Tillståndsansökan” från 2016 om att Holmängen ska ta emot mer avloppsvatten står det:
”Kväve och fosfor avleds via det renade avloppsvattnet till Göta älv. … Från H (Holmängen; min anm) släpps idag (2014-2015) ut ca 60 ton N (=kväve; min anm) per år och ca 1,3 ton P (fosfor; min anm) per år.”
Är dessa utsläpp ett problem? Kommunen anser inte det. Kommunen menar att Vänern är så stor och att vattenomsättningen vid Göta älvs utlopp också är det så att utsläppen knappast märks.
Men…
Tekn. Dr. Vattenförsörjnings- och avloppsteknik Hamse Kjerstadius skriver i sin analys och utvärdering av reningsgraden av avloppsvattnet i Naturhuset Sikhall:
”I avlopp återfinns mycket av de näringsämnen som konsumeras i våra samhällen. Bland dessa läggs särskilt fokus på kväve och fosfor. Återvinning av dessa näringsämnen från avlopp till åkermark föreslås i Naturvårdsverkets senaste förordningsförslag kring ny slamförordning.”
Kjerstadius skriver vidare att vid större avloppsreningsverk skiljs rent allmänt en stor mängd av fosforn bort från avloppsvattnet och hamnar i det avvattnade avloppsslammet. Men att endast en mindre del av kvävet återfinns i avloppsslammet, då det mesta av kvävet omvandlas till kvävgas. Och kvävgas är inte tillgängligt för växter. Det är däremot kvävet som finns i slammet. 
”Läget ser ännu värre ut för Vänersborg där allt avloppsslam från Holmängens ARV används som deponitäckning (Vänersborgs kommun, 2017). Således sker inget kretslopp av näringsämnen alls från Holmängens ARV idag.”
Det finns alltså en annan aspekt av utsläpp, inte bara att kvävet och fosforn hamnar i vattnet. Ämnena borde återvinnas… (Det sägs, även om jag själv inte kan räkna ut det, att 42% av kvävet rinner rakt igenom reningsverket.)
Holmängen släpper också ut andra ämnen. Här följer en tabell som visar de totala utsläppen från Holmängens ARV 2016:
Anm: BOD= biokemisk syreförbrukning, TOC=totalt organiskt kol, P=fosfor, N=kväve, NH4-N= ammonium, Hg=kvicksilver, Cd=Kadmium, Pb=bly, Cu=koppar, Zn=zink, Cr=krom, Ni=nickel och As=arsenik.
Det är en del… 
Som jämförelse, Solvarm släpper ut 1 m³ slam och noll liter orenat vatten varje år…
Det pratas en del i världen om kemikaliemixar, dvs när kemikalier, ibland i sig ofarliga, blandas och kan reagera med andra kemikalier och bli till nya farliga ämnen. Det är ganska outforskat än så länge vad jag förstår, men kemikalier blandas onekligen i utsläppen från reningsverken.
Med andra ord är kommunens rening inte alls så bra och effektiv som man kan tro, många farliga ämnen släpps ut i Vänern och förs via Göta älv så småningom ut i Skagerack/Kattegatt. Såvida inte en del hamnar i Trollhättan, Lilla Edet och Göteborg… Dessutom finns det alltså inget bra system för återvinning på Holmängens ARV. Och frågan är om det är hållbart…
Fortsättning följer…
.
- ”Kommunens avloppsrening (1/3)”
- ”Kommunens avloppsrening (2/3): Utsläpp”
- ”Kommunens avloppsrening (3/3): Varför tvångsanslutning?”
Kommunens avloppsrening (1/3)
Kommunen bygger ut VA-nätet i Vänersborg. Det är i grunden bra. Det är många på landsbygden som välkomnar utbyggnaden och som inget hellre vill än att ansluta sig. Men det finns också en baksida. Det finns de som inte vill eller behöver kommunalt VA. Det kan t ex bero på att det för många helt enkelt inte är prisvärt. Anslutningen till VA-nätet kostar ett par hundratusen kronor och överstiger kanske fastighetens värde. Det kan också bero på att fastighetsägare redan har en godkänd och bra avloppslösning. Som kanske till och med är bättre än kommunens…
Just nu, och sedan några år tillbaka, bygger kommunen ut VA-nätet längs vänerkusten i Dalsland. Det är en investering på åtskilliga miljoner kronor.
Kommunens VA-nät leder till två avloppsreningsverk. Det är där som avloppsvattnet ska renas. Det ena ligger i Brålanda och till det är ca 3.000 personer plus industrier anslutna. De viktigaste industrierna är naturligtvis Toppfrys AB och Dahlbergs slakteri. Det renade vattnet släpps sedan ut i Frändeforsån.
Det andra avloppsreningsverket är placerat på Holmängen. Här har verket varit lokaliserat sedan 1959. Holmängens reningsverk behandlar det kommunala och industriella avloppsvattnet från tätorterna Vänersborg och Vargön samt de mindre samhällena Båberg, Grunnebo och Väne-Ryr. Inga industrier av vikt ur belastningssynpunkt finns idag anslutna till verket. Utgående vatten från reningsverket leds till Vänerns utlopp i Göta älv via en 115 meter lång ”utloppstub” i betong.
Vattenledningarna som läggs ner i Dalsland just nu har blivit ihopkopplade med resten av kommunens. Dock ska allt avloppsvatten från fastigheterna längs Vänerkusten i Dalsland fortsättningsvis också gå till Brålandas avloppsverk.
Kapaciteten behöver utökas på Holmängens avloppsreningsverk (ARV). Samhällsbyggnadsnämnden ansöker om tillstånd till fortsatt och utökad verksamhet.
Kommunen yrkar i sin ansökan till Länsstyrelsen:
”fortsatt tillstånd till utökad verksamhet vid Holmängens avloppsreningsanläggning och fortsatt utsläpp av behandlat avloppsvatten till Vänerns utlopp till Göta Älv”
Enligt ansökan kommer anslutningen till reningsverket att öka från ca 28.600 hushåll till ca 45.000 personekvivalenter (=föroreningsbelastning som används vid dimensionering av enskilda avlopp och motsvarar den mängd som en person avger schablonmässigt på ett dygn). I ansökan ingår en miljökonsekvensbeskrivning. Av denna framgår bl.a. att verksamhetens utsläpp till vatten kommer att öka pga. den ökade anslutningen.
Det kan vi läsa på Länsstyrelsen Västra Götalands hemsida. (Se här.) Det är Länsstyrelsen som beviljar tillstånd för kommunens ARV (avloppsreningsverk), precis som kommunen gör för enskilda fastighetsägares avloppsystem i Vänersborg… Typ Solvarms…
Kommunen räknar med att den framtida belastningen kommer att öka på grund av en ökad hushållsanslutning och inkoppling av ytterligare bebyggelseområden inom kommunen, typ Holmängs Hage och Öxnered/Skaven. Däremot kommer reningsverket inte att flyttas, utan det beräknas ligga där det ligger i framtiden också:
”Omgivningsstörningarna orsakade av verksamheten är mycket begränsade och sannolikheten att hitta en annan och lämpligare lokalisering ur omgivningssynpunkt är tämligen liten med ekonomiskt rimliga insatser.”
Kostnaderna för att anlägga ett helt nytt reningsverk, lika stort som Holmängen, beräknas kosta mellan 400 och 750 miljoner (inklusive ledningar, pumpstationer, utloppsledning mm).
På Holmängen finns det en uppenbar översvämningsrisk. Det finns helt enkelt en fara att verket blir dränkt vid höjda vattennivåer. Vänerns medelvattenstånd är 44,64 meter över havet och Holmängens reningsverk ligger på ca 46,2-46,5 möh. För att klara kommunens dimensionerande nivå på 47,16 möh så ska kommunen uppföra en fysisk invallning av reningsverket. Vallen är för övrigt till stor del klar. (Den lägsta höjden på vallen blir på framsidan av verket +48,66 möh.)
Kommunens ansökan om en utbyggnad av reningsverket, som samhällsbyggnadsnämnden ansvarar för, har varit ute på remiss. Remisstiden gick ut den 7 april. Det var länge sedan som kommunen lämnade in sin ansökan, men Länsstyrelsen beslutade i december 2016 att samråd skulle ske med en bredare krets eftersom utbyggnaden kunde:
”antas medföra betydande miljöpåverkan.”
Länsstyrelsen har ställt en rad frågor som kommunen har fått utreda och besvara tämligen utförligt. Flera kompletteringar har lämnats in (oktober 2017). Slutsatsen från kommunen är att det inte kommer att bli några problem att ta emot avlopp från fler hushåll.
Miljö- och Hälsoskyddsnämnden i Vänersborg har tidigare (21/2 2017) yttrat sig till Länsstyrelsen över planerna. Nu är det ett nytt yttrande på gång, men det är inte klart än.
2017 ansåg Miljö och Hälsa att ansökan borde kompletteras på en rad punkter. Det fanns t ex ingen beskrivning av åtgärder som skulle vidtas vid driftsstörningar eller underhållsarbeten och hur det biologiska steget skulle klara av mer än det gör idag. Det bör också, menade Miljö och Hälsa, beskrivas utförligare hur byggnationen av vallar minskar översvämningsrisken.
Vi får se om Miljö och Hälsa är nöjda med de kompletteringar av ansökan som har gjorts. Det kan bli spännande. Miljö och Hälsa verkar ju ha intagit en betydligt strängare attityd till olika VA-lösningar, i varje fall av ”fallet Solvarm” att döma…
Fortsättning följer…
.
- ”Kommunens avloppsrening (1/3)”
- ”Kommunens avloppsrening (2/3): Utsläpp”
- ”Kommunens avloppsrening (3/3): Varför tvångsanslutning?”
Fiskmåsarna invaderar!
Fiskmåsarna har påbörjat sin årligen återkommande evolutionära livsuppgift – att fortplanta släktet. Som på en given befallning intog de taken på hyreshusen i Nordstan igår morse (torsdag 5 april). Det gällde att hitta de
bästa platserna för att föda upp den nya generationen. Och det fanns gott om plats. De flesta fastighetsägare välkomnar fiskmåsarna genom att inte bry sig om att sätta några hinder i vägen, på taken menar jag naturligtvis.
Fiskmåsarna var sena i år. Det var väl de kyliga nätterna som avskräckte. Jag tror nästan att invånarna i Nordstan hade önskat att vintern fortsatte ända till midsommar…
Fiskmåsar tillhör, som trogna läsare av denna blogg vet, inte mina favoriter i den svenska faunan. Jag kan inte se att de har något värde, allra minst något människovärde som en gammal miljöpartist ansåg att de hade. Och nu ska de bo på taken här i Nordstan i 4 månader framåt. Senast igår, samma dag som fiskmåsarna invaderade, hörde jag ytterligare en person som ska flytta ifrån Nordstan. Och fiskmåsarna var ett viktigt skäl till detta.
Nu väntar alltså månader av miljöproblem. Fiskmåsarna för väsen under dygnets alla 24 timmar. De skitar ner bilar, fönster, trädgårdsmöbler, barn, människor, trottoarer osv. Det vet och det tänker alla boende i Nordstan på med ångest. De utanför området som händelsevis hyser tvivel på att de vrålande gråvita varelserna utgör en sanitär olägenhet är välkomna till Nordstan. Gärna med bil, som naturligtvis parkeras på en av Nordstans alla smågator. För att sedan åka direkt till biltvätten… Och gärna naturligtvis också för att tillbringa en natt i området. För att sedan åka till bostaden eller hotellet långt från sjön för att sova ut… Och då ska man veta att när fiskmåsarnas ungar kläcks blir fågellivet ännu mer ”exotiskt”… Och påträngande.
Tyvärr verkar inte samhällets regler och moral (fast kanske inte min…) tillåta oss att ta itu med fiskmåsfrågan på det sätt som det sägs att de gjorde i Turkmenistan. Eller i Holbæk på danska Själland, där man satte in drönare. (Se ”Danmark sätter in drönare mot måsar”.) Eller i England, som också har sin beskärda del av fiskmåsproblem, där man byggde speciella torn för berguvar…
Eller kanske skulle man kunna fånga dem med bara händerna… (Se här.)
Fast jag vet inte om det ändå inte skulle gå att ta i med hårdhandskarna mot fiskmåsarna. I miljöbalken står det faktiskt:
”…ett sådant djur måste dödas, skadas, fångas eller störas till försvar mot angrepp på person eller värdefull egendom.”
Och det ju alla, åtminstone i Nordstan att fiskmåsar angriper både personer och värdefull egendom, som bilar…
För inte kan man väl hoppas att fastighetsägarna ska ta sitt ansvar just i år. Det har de ju inte gjort tidigare. Fiskmåsfrågan är nämligen fastighetsägarnas ansvar, som det stod på kommunens hemsida en gång i tiden (det verkar borttaget nu):
”Det är varje fastighetsägares skyldighet (Miljöbalken), att se till att boende och omgivningen inte utsätts för olägenheter från den egna fastigheten. Sådana olägenheter kan till exempel vara långvariga störningar av måsskrik.”
Det finns dock några fastighetsägare som har tagit sitt ansvar. (Heders till dem!) Det kanske är dom som faktiskt bor i sin egen fastighet…
Tågbullret i Väne Ryr
Miljö- och hälsoskyddsnämndens ordförande Per Sjödahl (MP) hälsar i en kommentar (se här) till bloggen ”Veckans politik: Hemsida, Brålanda, KS, Forum mm” att nämndens sammanträde i förra veckan ställdes in, eftersom det inte fanns tillräckligt med ärenden.
Så nu vet vi det.
På det förra sammanträdet med miljö- och hälsoskyddsnämnden, i december, var det desto mer att göra, bland annat avhandlades bullerproblemen med järnvägen i Väne Ryr. Tja, avhandlades var kanske för mycket sagt…
Det var ett tag sedan jag skrev om bullerproblemen i Väne Ryr, senast var det faktiskt i oktober 2016. Tiden går fort… (Se ”Den gordiska knuten i Väne-Ryr”.)
I Väne Ryr går järnvägen mellan Öxnered och Uddevalla rakt genom samhället. Det är inte bara persontåg på järnvägen utan tämligen långa och tungt lastade godståg, som bland annat är på väg med gods till hamnen i Uddevalla. Tågen går kanske 20 meter från flera bostadshus och faktiskt inte särskilt långt från Väne Ryrs skola heller, där det pågår både skol- och förskoleverksamhet.
Det är flera hushåll i Väne Ryr som har stora problem med bullret från järnvägen – både dag- och nattetid, både inomhus och utomhus. Problemet har varit att varken Trafikverket eller Miljö- och Hälsoskyddsnämnden har tagit bullerproblemen på riktigt allvar. De har i stort sett nöjt sig med att utgå från teoretiska bullerberäkningskartor.
De boende menar att de teoretiska bullerberäkningskartorna inte stämmer med de faktiska förhållandena på platsen, med start och stopp av godstågen på ett stickspår alldeles vid husen, nattliga servicetåg, inga naturliga ljudvallar i form av vegetation, järnvägens placering 2-3 meter över övrig marknivå, högt smällande vagnsljud och en växel som registrerar varje hjulpar med ett högt dunkande. Dessutom finns det också en viadukt i nära anslutning till husen, där tågen passerar, vilken naturligtvis ytterligare förstärkte oljuden.
En av de klagande i Väne Ryr ville att Miljö och Hälsa skulle komma ut och mäta bullret på plats. Hen fick då svaret att mäta själv, dygnet runt i två veckor… Att mäta under nätterna var nämligen viktigt, eftersom det då gick stora godståg genom samhället som störde nattsömnen flera gånger per natt.
Till sist kom dock Miljö och Hälsa ut till Väne Ryr för att mäta bullret. På dagtid. Och inomhus. Det slumpade sig dock så att inga godståg råkade passera genom det lilla samhället just då… Det var endast några persontåg som åkte förbi.
Det hindrade emellertid inte Miljö och Hälsa, på sammanträdet strax före jul, att utifrån ”mätningarna” vid detta tillfälle besluta att avsluta klagomålsärendet – med motiveringen:
”Nämnden beslutar att avsluta klagomålsärende om buller från tågtrafikverksamhet vid fastigheten … Beslutet grundar sig på att störningarna inte överskrider de riktvärden som anges i Naturvårdsverkets riktlinjer för buller från väg- och spårtrafik vid befintliga bostäder och Infrastrukturproposition.”
Och det är ju naturligtvis ett riktigt beslut utifrån de teoretiska bullerberäkningskartor och Trafikverkets uppgifter om trafikfrekvens som finns. Men problemet var ju just att det var dessa ”teoretiska uppgifter” som de boende i Väne Ryr ifrågasatte… Det var därför de ville få en bullermätning till stånd – som visade förhållandena i verklighetens Väne Ryr…
Det blev alltså inga resultat av miljö- och hälsoskyddsförvaltningens ”indikativa bullermätning av lågfrekventa ljud från stillastående tåg”. Det visade ju sig att:
”Inga tåg stannade på stickspåret den aktuella tidpunkten.”
Det är ju intressant. När Miljö och Hälsa ska mäta bullret så finns det inget att mäta. Inga tåg stannade utanför fastigheterna precis när Miljö och Hälsa var där. Borde inte Miljö och Hälsa komma tillbaka då och mäta när det finns något att mäta? Det tyckte uppenbarligen inte Miljö och Hälsa.
Dessutom har dieselloken, som avger de flesta lågfrekventa ljuden, bytts ut mot eldrivna lok. Det var något som de boende skulle ha kunnat upplyst Miljö och Hälsa om. Innan mätningarna gjordes. (De boende visste inte innan Miljö och Hälsa gjorde besöket vad som skulle mätas.) Fast det spelade ju ändå ingen roll, det blev ju inte av något med mätningarna… Det kom ju inga godståg. De boende ville att andra typer av buller skulle ha mätts, och även utomhus. Vid en tidpunkt då det fanns något att mäta…
Utifrån Miljö och Hälsas besök på plats i Väne Ryr och de obefintliga mätresultaten så bedömer Miljö och Hälsa hela ärendet återigen utifrån uppgifter från Trafikverket om
trafikfrekvens och de teoretiska beräkningsmodeller som finns.
Och då är de boende i Väne Ryr tillbaka till ruta 1…
Problemet från början var ju just att den klagande ifrågasatte de teoretiska bullerberäkningsmodellerna… Hen hävdade att de inte stämde med de faktiska förhållanden som råder i Väne Ryr… (Se mer om motiveringarna till detta i bloggen ”Den gordiska knuten i Väne-Ryr”.)
Så utan att kontrollera den klagandes uppgifter i ärendet och utan att några som helst nya mätresultat eller fakta har tillförts ärendet så avslår nämnden klagomålen med motiveringarna:
- ”Naturvårdsverkets riktlinjer för buller från väg- och spårtrafik, som bland annat bygger på infrastrukturproposition (96/97:53), anger riktvärden för när bullerskyddsåtgärder bör vidtas. För bostäder byggda före 1997 bör bullerskyddsåtgärder vidtas om den maximala ljudnivån från spårtrafik överstiger 55 dBA inomhus kl 22-06 vid fler än fem tillfällen per natt. Nämnden bedömer att störningar från tågtransporter nattetid inte kommer upp i det antal där det ställs krav på åtgärder.”
- ”Nämnden bedömer att gnissel och dunkljud, som uppstår när tåg bromsar in vid stickspår, är buller som ska bedömas enligt riktvärden för trafikbuller/ tågtransporter. Antalet händelser överstiger inte fem tillfällen per natt och därmed ställs inte krav på åtgärder.”
Jag tycker att det är lite beklämmande att kommunen är så ointresserad av vad kommuninvånare, dvs skattebetalare, säger och tycker att de avskriver klagomål utan att ta reda på fakta.
Sedan kan man ju också undra om det är sjysst att invånare i kommunen, om uppgifterna för trafikfrekvens och de teoretiska beräkningsmodellerna verkligen är riktiga, ska behöva uppleva tågbuller upp till 55 dBA inomhus vid fem tillfällen per natt… Vem tycker egentligen att det är ok att vakna fem gånger per natt av tågbuller…? Eller att det är ok att inte kunna sitta på uteplatsen i trädgården på varma sommardagar…?
Det ska byggas bostäder på gamla Källshagen och då ska en vall byggas för att stänga ute bullret från de persontåg som åker förbi under 4-5 sekunder… Varför skulle inte ett ljuddämpande plank kunna byggas i Väne Ryr? Eller är det skillnad på folk och folk – och
plats och plats?
Det tycks inte vara lika i Vänersborg – i varje fall inte ”i alla delar”…
Den som är missnöjd med Miljö och Hälsas beslut kan överklaga det hos Länsstyrelsen. De boende längs järnvägen i Väne Ryr borde nog göra det.
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer