Arkiv

Archive for the ‘Sikhall’ Category

Historien om Magnus Larsson (20)

7 november, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

Under några veckor runt julhelgen 2006 gjorde Vänersborgs kommun helt plötsligt en omsvängning. Kommunen släppte kravet på att förköpa hundra procent av Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Kommunen nöjde sig “bara” med vissa delar. Politiker och tjänstemän (kanske var det kommunens jurister) var med andra ord beredda att på sätt och vis kringgå kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005. Istället ville kommunen förhandla med Magnus Larsson om en lösning som var acceptabel för båda parter.

Det visade sig dock att lösningen skulle vara mest acceptabel för kommunen…

Det var emellertid en stor förändring i kommunens attityd. I över ett år hade Magnus Larsson haft hotet hängande över sig att kommunen skulle ta ifrån honom all hans egendom i Sikhall, 100 procent. Men det är viktigt att framhålla att även om kommunen nu tänkte nöja sig med att förköpa mindre delar av  Magnus Larssons mark, så var det ändå en tvångsåtgärd riktad mot privatpersonen och näringsidkaren Magnus Larsson. Larsson ville naturligtvis behålla sina fastigheter intakta. Fastigheterna hade alltid varit privata och han hade köpt dem ärligt och rättmätigt genom att lägga det högsta budet.

Och varför? Varför ville kommunen absolut stycka sönder och köpa delar av Magnus Larssons fastigheter? Som läsare till bloggarna har märkt hade kommunen hela tiden varit tämligen svepande och oklar på denna punkt. Så fanns det t ex ingen motivering till förköpet i kommunfullmäktiges beslut om expropriering den 20 december 2005.

Det som nämndes i olika sammanhang var att kommunen var tvungen att förköpa Magnus Larssons mark för säkerställa “det rörliga friluftslivet” och “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”. Till en början spelade också Sikhalls magasin en viss roll i argumentationen. Kommunen menade även att Sikhallsområdet skulle utvecklas i kommunens ägo. Det skulle anläggas både större parkeringsplatser och fler båtbryggor.

Vid ett tillfälle dristade sig kommunen, genom kommunchef Guy Mahlviker, att till och med skriva att:

“Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder”

Fastigheterna som Magnus Larsson hade köpt och som kommunen nu ville förköpa hade alltid varit privata. Argumenten var svaga och det fanns egentligen ingen logisk förklaring till varför kommunen vill förköpa dem nu när Magnus Larsson blev ny ägare. Det var svårt att se hur kommunen på något sätt kunde se Magnus Larsson som ett hot mot “det rörliga friluftslivet” eller “allmänhetens tillgänglighet”. Larsson hade många gånger i praktisk handling visat att han var mån om “allmänheten” och att just tillgängligheten för “vanliga människor” var själva drivkraften i hans verksamhet.  (Det är också något som de boende i Sikhall kan vittna om än idag.) Dessutom visste självklart kommunen att allemansrätt och strandskydd gällde även i Sikhall… Men som alla bloggläsare vet så hade vissa i kommunen helt andra skäl till att ta Magnus Larssons egendomar ifrån honom. Och dessa “vissa” hade stor makt…

Magnus Larsson ville få ett slut på “tvisten” med kommunen. Den hade hållit på i över ett år, från förvärvet i slutet av 2005 och hela 2006. Magnus Larsson ville äntligen få lugn och ro och börja bygga sitt hem och bruka sin mark på sina inköpta fastigheter. Larsson kunde ju faktiskt inte heller lita på hur Länsrätten skulle döma eller hur regeringen, som ju skulle godkänna förköpet, skulle agera. Och särskilt säker kunde han ju egentligen inte heller vara på kommunen. Vänersborgs kommun hade ju inte direkt betett sig förtroendeingivande eller ärligt mot honom.

Och skulle inte heller göra i fortsättningen…

Det verkade också som det pågick någon slags ”maktkamp” mellan politiker och tjänstemän i kommunen och dessutom mellan tjänstemän och tjänstemän. Vem som skulle dra det längsta strået i denna kamp kunde ingen veta.

Det fanns således, trots kommunens omsvängning, fortfarande en tämligen stor risk att Magnus Larsson skulle förlora allt, all sin rättmätigt och ärligt förvärvade mark i Sikhall. Magnus Larsson upplevde hela tiden detta som en fullt realistisk möjlighet. Och ställd inför denna situation så tvingades han att gå med på kommunens krav.

Det är viktigt att komma ihåg detta. Kommunen med dess jäviga personer i kulisserna tvingade Larsson… Och hur liten eller stor del av hans mark som Vänersborgs kommun än förköpte så handlade det om en tvångsåtgärd, en expropriering av Magnus Larsson privata egendom. Mot hans vilja.

Kommunstyrelsen gick den 10 januari 2007 på tjänstepersonernas linje, dvs den tillstyrkte den omsvängning som trots allt framkom i tjänsteskrivelsen från den 2 januari som skrivits under av kommunchef Guy Mahlviker och kanslichef Claire Gabrielsson. (Se “Historien om Magnus Larsson (19)”.)

Det var dags för kommunen att börja förhandla med Magnus Larsson.

Till en början gick det så där… Eller var det kommunal taktik…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (21)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

DP Sikhall (13): Utveckling i Sikhall?!

24 oktober, 2021 3 kommentarer

Den 19 maj 2015 beslutade byggnadsnämnden i Vänersborg att upprätta en ny detaljplan för ett område kring Sikhallsviken. Det har gått så där. Detaljplanen är fortfarande inte klar – och kostnaderna för den skjuter i höjden. Det gör emellertid inget för kommunen, det är fastighetsägarna/exploatörerna som får betala det mesta…

Men nu verkar det hända något! Det läggs ett nytt förslag på byggnadsnämndens bord nu på tisdag, den 26 oktober…

För drygt två veckor sedan, den 7 oktober, var byggnadsnämnden tillsammans med ett antal tjänstemän och besökte området i Sikhall. Fastighetsägarna var också där, liksom undertecknad bloggare. (Se “Byggnadsnämnden besöker Sikhall”.) Byggnadsnämnden ville bilda sig en uppfattning på plats om fastighetsägarnas planer och visioner. Samtidigt var Magnus Larsson och de andra exploatörerna måna om att politikerna skulle få klart för sig att detaljplanearbetet stod inför ett vägskäl. Om nämnden valde “fel väg” så skulle fastighetsägarna dra sig ur hela detaljplaneprojektet. Då skulle de lägga ner sina planer, och det skulle inte bli någon utveckling i Sikhall.

I centrum för oenigheten står den lilla skogsdungen vid Svartebäck. Tjänstemännen på byggnadsförvaltningen vill bevara området som det är – orört. De anser helt enkelt att naturvärdena är för stora. Det handlar om att naturvärdesinventeringen rekommenderade att själva Svartebäck och dess kantzoner skulle vara naturvärdesklassade, och det var kopplat till:

“gynnsamma miljöer för bland annat fiskar och insekter”

Fiskarnas, insekternas och, enligt en ersättare i nämnden, också paddornas intressen skulle prioriteras. 

Ibland får jag uppfattningen att kommunen ser skogsområdet som Vänersborgs kanske mest värdefulla skog. Det förstår jag i så fall inte. På Mariedal Östra skövlade kommunen en tät skog med träd som var över hundra år gamla, vid Kindblomsvägen avverkades en stor del av den enda kvarvarande skogen i Blåsut, vid Mariedalskolan huggs flera av de få träden ner som finns runt skolan och på onsdag ska kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige att besluta om att anlägga en GC-väg rakt igenom den lilla skog som finns kvar på Korseberg. (Se flygbild till vänster.) På Korseberg är för övrigt motiveringen till ingreppet att:

“göra området tillgängligt för kommuninvånarna”

Människor före insekter, djur och natur med andra ord… Men det är i staden Vänersborg. Där är träd i vägen för utveckling. På landsbygden är det tydligen tvärtom, människorna är i vägen… Trots att det finns massor av skog. Åk från Vänersborg till Sikhall och se med egna ögon.

Skogsdungen vid Svartebäck har faktiskt inga speciella värden. Det har även tjänstepersoner på sätt och vis medgett:

“Förvaltningens utgångspunkt har hela tiden varit att det finns naturvärden där som vi har ansvar att bevaka. Det fick visst stöd i den naturvärdesinventering som genomförts.”

Naturvärdena fick ett “visst stöd”.

Den naturvärdesklassning som föreslås i inventeringen är den lägsta som finns, skogen är ung och flera av träden håller på att ramla ner på grund av den mycket sandiga jorden. Det är faktiskt inte riskfritt att befinna sig i området när det blåser. Dessutom visade den häckfågelinventering som genomfördes att det inte finns några skyddade arter som häckar i området. Och Svartebäck är mest ett dike i detta område, och bäcken betecknas faktiskt som dike i inventeringen. Diket behöver underhållas, t ex rensas och dikas ut regelbundet. Med maskiner vid åtminstone den ena kantzonen…

Skogen i området vid Svartebäck är både ung och ogenomtränglig – och finns där egentligen enbart på grund av att kommunen har misskött området. Så här ser området ut idag:

Den omdiskuterade skogsdungen syns tydligt, och den är som synes inte särskilt stor. Badstranden är kort. Tyvärr visar inte flygfotot hur misskött skogsdungen är eller hur stranden till allt större del blir allt gyttjigare och ogästvänligare (se foto nedan).

Flygfotot är från 2017 och är publicerat på Eniro. Det är även nedanstående foto som visar hur exakt samma område såg ut i slutet av 1950-talet eller början av 1960-talet (när jag som ung ofta var där och badade). (Klicka här för källa.)

Notera att det inte finns någon skog vid Svartebäck. Det går att följa bäcken ända fram till huset vid den nuvarande campingen. Och stranden… Den är lång… Och inte igenväxt som idag.

Flygfotona är ytterligare ett argument anser jag för att träden vid Svartebäck inte har något särskilt naturvärde.

Fastighetsägarna vill göra en slags park av området. I underlaget till nämndens kommande möte skriver förvaltningen:

“För området mellan väg och strand föreslås att strandskogen rensas från buskar och träden glesas ut, området får en parkkaraktär med grillplatser, stigar/gångvägar och även några sjöbodar. Förvaltningens tolkning av exploatörens förslag är att vassområdet muddras till förmån för en större sandstrand.”

Precis! Är det konstigt att sikhallsborna ser positivt på Magnus Larssons planer och visioner, jämfört med hur det ser ut nu – när kommunen sköter området och badplatsen?

Men kanske har byggnadsförvaltningen ändrat uppfattning…

I beslutsunderlaget från förvaltningen till politikerna i byggnadsnämnden föreslås följande beslut:

“Byggnadsnämnden beslutar att miljö- och byggnadsförvaltningen arbetar vidare med att anpassa detaljplaneförslaget till de intentioner som fastighetsägare visat på i de skisser som inkommit till byggnadsnämnden 7 juli 2021.”

Det är inte längre två alternativ som på det förra sammanträdet (se “DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”), tjänstemännens och fastighetsägarnas. Denna gång finns det bara ett alternativ – fastighetsägarnas…

Wow!

Förvaltningen går Magnus Larsson och fastighetsägarna till mötes. Den accepterar fastighetsägarnas förslag till utveckling för Sikhall.

Det är fantastiskt.

I förvaltningens underlag finns det emellertid en hel del brasklappar. Tjänstepersonerna visar stundtals sin ovilja och antyder flera gånger att den egentligen inte vill. Den pekar också ofta på svårigheter. Men det förtar ändå inte omsvängningen av ståndpunkt. För det är en omsvängning.

Tjänstepersonerna avslutar med att skriva:

“Förvaltningen anser att exploatörens förslag i stora drag är mycket bra för utvecklingen av Sikhall men ser också att det skulle gå att hitta lösningar för att exempelvis behålla och även dra nytta av de värden som finns naturområdet och ändå skapa utveckling. Exploatören är dock väldigt tydliga i sin ståndpunkt att ett vägval måste göras och när förvaltningen då väger ihop alla delar anses det nu föreslagna beslutet vara det bästa vägvalet för att få till stånd en utveckling i Sikhall.”

Förvaltningen har valt väg, och föreslår byggnadsnämnden att välja samma väg. Det är ett utmärkt råd från tjänstepersonerna. Det är även imponerande, och överraskande, att byggnadsförvaltningen har ändrat ståndpunkt.

===

Bloggar om detaljplanen i Sikhall:

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (19)

20 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (18)”.

Det var stundtals en ganska intensiv “brevväxling” via Länsrätten mellan parterna Magnus Larsson och Vänersborgs kommun. Larsson företräddes som framgått av advokat Lundmark som visade prov på en enastående kunskap och skicklighet i dessa frågor. Och jag tror faktiskt att juristerna på kommunen förstod att de i advokat Lundmark hade mött sin överman på ”fastighetsjuridikens” område. Det var nog allt fler som insåg det, kanske också andra på kommunen som inte var jurister. (Advokat Lundmark anlitades senare av Vänersborgs kommun i några andra fastighetsfrågor…) Kommunen lämnade i varje fall inga fler yttranden till Länsrätten. Det konstaterades också i ett dokument daterat den 8 december 2006.

Och när jag sedan tittar på nästa dokument i den kronologiska ordningen bland alla diarieförda handlingar får jag en stor överraskning. Så stor att jag inte riktigt förstod vad jag läste första gången jag hade dokumentet i min hand, eller snarare på min skärm.

Det är ett tjänsteutlåtande från den 2 januari 2007. Titeln är “Kommunens förköp av fastigheterna Sikhall 1:4 m.fl.” och det var underskrivet av kommunchef Guy Mahlviker och ett helt nytt namn, kanslichef Claire Gabrielsson.

Jag kommer ihåg Claire Gabrielsson (senare Melin) mycket väl. Hon blev utan egen förskyllan inblandad i skandalen kring Arena Vänersborg. Ja, hon blev faktiskt kallad till ett polisförhör när S Anders Larson hade blivit polisanmäld. Claire Gabrielsson svarade ärligt och sakligt på polisens frågor. Jag var imponerad när jag läste polisförhöret med henne och skrev en blogg om förhöret den 12 juni 2011. (Det var för övrigt en mycket bra blogg som än idag kastar ljus över omfattningen av arenaskandalen. Den borde läsas av dem som har intresse av kommunens skandaler, och kanske också om man vill ha exempel på hur kommunen aldrig lär sig av sina misstag… Se “Polisförhören kring Arena Vänersborg”.)

Claire Gabrielsson var jurist och anställdes som kanslichef i kommunen. Hon tillträdde tjänsten i december 2006. (Se TTELA “Claire tar över kommunkansliet”.) Hon var alltså alldeles ny på jobbet när hon fick engagera sig i Sikhallsärendet.

Tjänsteutlåtandet från den 2 januari 2007 var ställt till kommunstyrelsen. Jag tror att utlåtandet kan ha varit ett svar på, eller åtminstone en följd av, det brev som advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren på uppdrag av Magnus Larsson skrev till kommunen i slutet av oktober. (Se “Historien om Magnus Larsson (17)”.) Det var det brev där Larsson meddelade kommunen att han var villig att skänka kommunen de markområden som de så hett eftertraktade. 

Det stod i tjänsteutlåtandet:

“Samtal har förts med köparens ombud och en formell förhandling bör inledas för att ärendet skall kunna avslutas utan onödig tidsförlust.”

Va?! Var det en omsvängning på gång? Skulle kommunen försöka komma överens med Magnus Larsson?

Tjänsteutlåtandet fortsatte:

“Köparen har föreslagit en lösning i form av en gåva till kommunen innefattande vissa markområden på de berörda fastigheterna. Kommunkansliet föreslår således följande hantering av ärendet. Kommunen inleder förhandlingar med köparen avseende de områden kommunen anser sig behöva för att säkerställa friluftslivet och möjligheterna till rekreation i området. Efter avslutad förhandling upprättas förslag till avtal där köparen kommer att få förvärva fastigheterna med undantag för de områden kommunen skall äga. En förutsättning är att köparen återtar sitt överklagande efter träffat avtal.”

Det var en total omsvängning! 180 grader! Kommunen skulle komma överens med Magnus Larsson!

Wow.

Kanslichef Gabrielsson föreslog att det dessutom skulle inledas förhandlingar med inte bara Magnus Larsson utan även andra berörda som t ex Vänersborgs Segelsällskap och hembygdsföreningen. Det för att lösa frågorna avseende skötsel av kommunens framtida ägda mark i området.

Och sedan skulle Magnus Larsson och kommunen komma överens om fastigheterna:

“Kommunen blir efter återtaget överklagande lagfaren ägare till fastigheterna. Därefter fullföljs upprättat avtal mellan köparen och kommunen avseende vilka delar de två parterna skall äga och avstyckning och ny fastighetsbildning genomförs.”

Claire Gabrielssons, och Guy Mahlvikers, förslag till beslut till kommunstyrelsen var:

“1. Kommunstyrelsen beslutar att uppdra åt kommunchefen att tillsammans med övriga berörda tjänstemän förhandla med köparen av fastigheterna med inriktning att kommunen blir ägare till de markområden som varit grunden för kommunens beslut att förköpa fastigheterna.”
“2. Vidare ger kommunstyrelsen kommunchefen i uppdrag att inleda | förhandlingar med berörda parter med inriktning att lösa frågor kring skötsel av kommunens framtida ägda mark.”

Som vanligt var det kommunfullmäktige som skulle fatta det slutliga beslutet i ärendet.

Det var alltså en total omsvängning från kommunens sida. Helt plötsligt släpptes kravet på att kommunen skulle förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter på Sikhall. Istället för att tvinga Magnus Larsson till total underkastelse så skulle kommunen enas om en överenskommelse där Larsson skulle få behålla de absolut största delarna av sina fastigheter.

Det var inga dåliga nyheter. Vad hade hänt i kommunen?

Jag kan inte säga vad som hände. Men med de uppgifter jag har fått till mig från flera olika källor, rykten som förmedlats av trovärdiga personer etc, så går det åtminstone att formulera några spekulationer.

Jag tror att den nya kanslichefen Claire Gabrielsson kan ha haft betydelse. Med henne som ny chef kan kommunkansliet ha fått tillräckligt självförtroende för att ta tag i taktpinnen i kommunen. Vilket i så fall betydde att samhällsbyggnadsnämnden med fastighetsenheten och Bo Carlsson (C) som ordförande föstes åt sidan. Det kan ha varit så att juristerna på kommunkansliet helt enkelt gick segrande ur en intern maktkamp. Och varför inte, hela förköpsaffären var ju en skandal från början till slut – dikterad av jäviga politiker. Magnus Larsson och hans juridiska ombud advokat Lundmark hade rätt i sak, och det hade också Lundmark visat med sina inlagor till Länsrätten. Det skulle vara osannolikt om inte Claire Gabrielsson förstod detta.

Det var också avgörande att Magnus Larsson var villig att helt enkelt skänka bort delar av sina fastigheter. Det skulle ju ha blivit en aning pinsamt för kommunen när den först hade ritat en karta på det den ansåg sig behöva i markväg – och sedan meddelade Magnus Larsson helt sonika att dessa områden kunde kommunen få som gåva utan ersättning. Det skulle bli tämligen besvärligt för kommunen att strida i domstol om något som kommunen ville ha – och som den skulle få gratis…

Politiskt skulle det vara självmord att strida i Länsrätten. Vad skulle hända när det gick upp för domstolen att kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggrens (S) bäste politiske vän Bo Carlsson (C) var jävig. Det kunde ju faktiskt också betyda att även Ljunggren var jävig…

Det fanns hela tiden politiker som hävdade att hela förköpsprocessen var en slags politisk komplott. Det var framförallt Gunnar Lidell (M) och Lars G Blomgren (Fp), men även James Bucci (V). Och de var en nagel i ögat på de styrande. Vad skulle t ex hända om Magnus Larsson kallade Gunnar Lidell som vittne i en rättegång? Som den 1 januari 2007 dessutom hade blivit kommunstyrelsens 1:e vice ordförande (efter Lars G Blomgren).

I två bloggar har jag nämnt Eric Olsson (C). (Se “Historien om Magnus Larsson (5)” och “Historien om Magnus Larsson (10)”.) Han var en äldre centerpartist som bodde i Sikhall. Enligt ryktena var han mycket aktiv. Det sades att han ringde runt till sina partivänner, däribland Bo Carlsson, och undrade vad de höll på med. Eric Olsson var nämligen mycket positiv till vad Magnus Larsson gjorde, och försökte göra, i Sikhall. Kanske blev Bo Carlssons partivänner tveksamma till hela processen?

Det går kanske aldrig att få ett riktigt svar på vad som orsakade kommunens omsvängning. Antagligen var det flera faktorer som samverkade. Men den var inte desto mindre glädjande.

Allt var dock inte frid och fröjd…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (20)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (18)

14 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

Advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren var ovanligt rak och närmast upprörd när han för Magnus Larssons räkning yttrade sig (den 4 december 2006) på kommunens inlaga till Länsrätten. Kommunens inlaga var “anmärkningsvärd” ansåg advokaten. Kommunens intresse av att “sätta dit” Magnus Larsson, dvs expropriera hans mark, var större än att det skulle bli bra för allmänheten. Och det var onekligen en riktig iakttagelse. Tyvärr verkar detta förhållande fortfarande till stor del ha sin giltighet…

Lundmark yttrade sig också över kommunens åsikt att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut:

“Överlämnandet av de aktuella markområden var givetvis inte ett känt förhållande vid överklagandet av kommunens beslut. Gåvorna åberopas heller inte såsom sådan omständighet som avses i 10 kap 10 & kommunallagen. Den händelseutveckling som skett under målets handläggning har emellertid förstärkt den grund som åberopats av Magnus Larsson, nämligen att det aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Sug på den meningen, det är en nyckelmening i hela det här skandalösa affären:

“det [har] aldrig förelegat något väsentligt behov av att kommunen skall ta över äganderätten till fastigheterna för att allmänhetens friluftsliv skall vara tryggat.”

Advokat Lundmark hade varit bortrest under hela november 2006. Under tiden hade Magnus Larsson författat en egen inlaga till Länsrätten, men väntat med att skicka in den tills Lundmark hade återvänt. Larsson fick nämligen anstånd med att komma in med ett yttrande.

Lundmark skrev i sitt yttrande till Länsrätten:

“Eftersom Larssons egen skrivelse på ett bra sätt ger en bild av bakgrunden till strandskyddsdispensen och markfrågorna, därtill med personlig prägel, fogas skrivelsen till denna inlaga.”

Jag håller med Lundmark och tänkte därför redogöra för Magnus Larssons egenhändigt skrivna yttrande till Länsrätten.

Angående strandskyddsdispensen skrev Magnus Larsson att Vänersborgs kommun hade rekommenderat honom att söka dispens:

“Vem som helst som vore köpare till den här fastigheten hade varit tvungen att söka strandskyddsdispens för att allmänheten och det rörliga friluftslivet ska fungera.”

Magnus berättade att strandskyddsdispensen delvis omfattade byggnader:

“Jag har t ex rivit mitt eget garage för att göra plats åt en gång & cykelbana, den är redan färdig.”

Vidare omfattade strandskyddsdispensen, skrev Larsson:

“sjösättningsramp, avbärare, båtplatser, bryggor, muddring och allmänna toaletter så att även kvinnor, små barn och handikappade kan vistas i området.”

Larsson berättade om hur han anlagt en mindre parkeringsplats och att den stora parkeringen hade röjts, städats, dränerats och grusats. Han hade också gjort i ordning och bekostat en kombinerad väg och vandringsled.

Larsson nämnde även att samhällsbyggnadsnämnden hade återremitterat ett yttrande till Länsstyrelsen angående strandskyddsdispensen:

“om det är samma påverkade samhällsbyggnadsnämnd som lade ett enhälligt beslut om att förköpa min sommarstuga 1:23 då får nog jag vara glad om jag får tälta i området efter att de har yttrat sig!”

Magnus Larsson kommenterade också gåvobreven och bakgrunden till dem. Och det var ganska viktig information, speciellt när det gällde gåvobrevet till Vänersborgs kommun. Larsson skrev:

“[Gåvobrevet] innefattar exakt det som tagit VBG kommun åtta månader att själva rita in på en karta.”

Vi känner igen den tidsåtgång som alltför ofta tycks vara ett signum för de tekniska nämnderna i Vänersborgs kommun… Magnus Larsson fortsatte:

“Parkeringsplatser, stenpiren, sjösättningsramp och plus en del vattennära mark. Kommunen får naturligtvis gärna ta över de delar av strandskyddsdispensen som rör kommunens tilltänkta mark, för att det ska bli så bra som möjligt i Sikhall. Om kommunen behöver en hundradel av min fastighet för det rörliga friluftslivet och jag skänker bort den hundradelen då behöver väl inte kommunen förstöra en hel gård för en jord & skogsbrukare som behöver gården i sin näring.”

Här har vi naturligtvis motivet för Magnus Larssons villighet att sluta en överenskommelse. Han levde under det ständiga hotet att kommunen skulle expropriera alltihop, alla hans fastigheter i Sikhall. Det var en slags utpressning från kommunen. Om kommunen hade någon moral? Tja…

Larsson förstod inte riktigt kommunens agerande:

“Marken har bytt ägare från en privat ägare till en annan, vad är problemet? Jag har aldrig nekat kommunen att köpa den mark de vill ha!”

På tal om kommunal effektivitet, Larsson fortsatte:

“Det har nu gått ca ett år, ändå har inte kommunen kunnat precisera en enda siffra på vad de vill betala för marken. Jag har lämnat förslag på att anlita oberoende värderingsmän! Omgående fick jag svar att på den iden trodde inte kommunen på och på det sättet ville inte kommunen göra upp affären.
Där emellan har jag lämnat massor med olika förslag t ex att kommunen kan få råda över marken gratis och jag sköter den. Jag har lagt förslag om att bilda en parkeringsförening där jag upplåter marken gratis och själv tar 25 % av kostnaderna att sköta parkeringen. Jag har lämnat olika gräns och prisförslag men jag har talat för döva öron. Kommunen har visat totalt ointresse av att lösa problemet.”

Och återigen betonade Magnus Larsson för Länsrätten vilken ohållbar och frustrerande situation kommunen hade försatt honom i:

“Därför lämnar jag nu dessa gåvobrev för jag vill behålla resterande av min gård, mitt hus och hem som jag köpt på ett ärligt sätt till högstbjudande.”

Det är svårt att egentligen beskriva vad Vänersborgs kommun utsatte Magnus Larsson för. Det verkade vara någon slags psykologisk krigföring, och utmattningstaktik. Som faktiskt verkar fortsätta än idag.

Men Larsson avslutade inlagan till Länsrätten:

“Ni har ju säkert förstått att det är något som inte stämmer i detta förköpsärende : t ex att samhällsbyggnadsnämndens ordförande med dottern XX (Magnus nämner förnamnet; min anm) står som spekulanter på mäklarlistan.”

Och ställde den enkla, men avgörande frågan – en fråga som många i Vänersborgs kommun, politiker som tjänstepersoner, borde ha ställt sig under hela den här makabra förköpsprocessen:

“Om vi vänder på förköpsärendet, finns det någon som tror att detta vore ett ärende för förköp med dem som köpare?”

Skulle kommunfullmäktige ha beslutat att förköpa fastigheterna om Bo Carlsson hade vunnit budgivningen och blivit ägare till fastigheterna i Sikhall?

Alla som tror det kan räcka upp en hand…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (19)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

DP Sikhall (12): Byggnadsnämnden besöker Sikhall

11 oktober, 2021 1 kommentar

Den 21 september behandlade byggnadsnämnden detaljplanen i Sikhall. Orsaken var att Magnus Larsson och de andra fastighetsägarna ville ha ett klart och tydligt besked av byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen. Det handlade om det lilla skogsområdet väster om badstranden i Sikhall. Fastighetsägarna hade helt enkelt begärt ett ja eller nej på sina planer för området. Ett nej skulle betyda att de tänkte dra sig ur hela detaljplaneprojektet. (Se “DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”.)

Det blev emellertid varken ett ja eller nej. Byggnadsnämnden beslutade istället om en återremiss. Det innebar att nämnden så att säga sköt upp beslutet. Det slutliga beslutet ska fattas vid ett senare tillfälle och innan dess skulle politikerna i nämnden besöka det aktuella området i Sikhall. (Se “DP Sikhall (11): Återremiss!!”.)

Byggnadsnämnden tillsammans med ett antal tjänstemän besökte området i torsdags, den 7 oktober. Fastighetsägarna var också på plats, liksom undertecknad, nyfiken bloggare.

De närvarande samlades framför det så kallade ”träsket”, den av kommunen ägda och misskötta marken som förvandlats till en slyskog. De stod på den del av Magnus Larssons åkermark som kommunen exproprierade för att anlägga en parkeringsplats. Det blev för övrigt aldrig någon parkeringsplats, trots att det har gått snart 15 år…

Fastighetsägarna, framför allt Magnus Larsson, beskrev sina planer om hur de ville utveckla Sikhall. De vill röja träsket och anlägga en strandnära parkeringsplats. De vill omvandla skogsdungen vid Svartebäck till en parkliknande miljö. De tänkte sig att ta bort buskar och sly, och träd som håller på att ramla ner. Det är nämligen mycket sand i marken och flera av träden ruttnar inifrån. De planerar att kviströja, gallra och spara de finaste träden. De vill göra gångvägar med broar över Svartebäck. På fälten ska nya campingplatser skapas. Tanken är att det från campingen ska bli sjöutsikt över Sikhall och stranden. Magnus Larsson och exploatörerna vill utvidga och göra stranden betydligt både större och längre. De vill vidare skapa förutsättningar för en årentruntöppen lanthandel och service för boende och badgäster. Och all utveckling ska naturligtvis leda till att människor vill flytta till och bosätta sig i Sikhall.

Fastighetsägarna har stora planer för sitt Sikhall. De vill se ett attraktivt och hållbart Sikhall.

Från kommunens sida så var det bara en av tjänstemännen som pratade. Några enstaka politiker ställde vid enstaka tillfällen någon fråga, men det var inga synpunkter eller ställningstaganden som framfördes.

Tjänstepersonen tyckte att parterna inte stod särskilt långt från varandra och uttryckte förhoppningen att de skulle kunna komma överens.

Men det är nog lättare sagt än gjort. Tror jag.

Stötestenen är skogsdungen där Svartebäck rinner. Här finns det naturvärden som måste bevaras sa tjänstemannen. Naturvärdena har ett självändamål gentemot samhällsutvecklingen. Området ska därför definieras som ”natur” och inte ”park”. Det var en viss diskussion om skillnaden, eller om det behövde vara någon skillnad. Men det verkade som om tjänstemannen ansåg att kommunen inte skulle släppa taget om området och därför skulle de i den kommande detaljplanen stämpla marken som ”natur”. Det här motsätter sig alltså fastighetsägarna som menar att detta sätter stopp för all utveckling.

Och så är ju skogsdungen numera Magnus Larssons mark. Han har nyligen köpt den tillsammans med en bit av parkeringen som hörde till fastigheten. (Marken ägdes av en annan privat aktör.) Jag tror att byggnadsförvaltningen av någon anledning är rädd för vad Larsson ska göra med marken. De verkade befara det “värsta”. Och det hjälpte nog inte att Larsson bedyrade att han skulle göra det fint och attraktivt. Han hade inga som helst planer på att t ex kalhugga området. Larsson menade att det var tvärtom, att han hade ett stort intresse av att bevara naturvärden, och att det faktiskt är en del av hans jobb. Skogsområdet skulle bli snyggt och prydligt så att människor kunde vistas i området. (Som beskrevs ovan.) Det kan de inte nu.

För övrigt undrar om jag inte Magnus Larsson, som ägare till skogsområdet vid Svartebäck, egentligen kan göra lite som han vill med marken. Området är ju inte detaljplanelagt och således finns det ännu ingen “stämpling” med “natur”. Jag vet att han inte kommer att göra detta. Magnus Larsson vill invänta och bli överens, han vill diskutera och sluta avtal med kommunen. Det om något visar väl att Larsson, och de andra fastighetsägarna, bara har ärliga avsikter.

Idag fick jag förresten ett nytt förslag från Magnus Larsson och en annan fastighetsägare. Jag tar för givet att förslaget också har skickats till kommunen. Förslaget tar upp hur en fastighetsrättslig lösning kan utformas i Sikhallsområdet så att alla parters intressen tillvaratas och alla kan bli nöjda. Det finns ju också en del i den kommande detaljplanen om hur småbåtshamnen ska utvecklas. Även om parterna tycks stå närmare varandra i den frågan. (Den diskuterades dock inte på byggnadsnämndens studiebesök i torsdags, och förslaget återkommer jag till vid ett senare tillfälle.)

Jag vet inte om parterna kan enas om skogsområdet vid Svartebäck. Det verkar nästan inte så, i varje fall inte av förvaltningens kommentarer att döma. I varje fall blir det mycket svårt. Naturvärdena står alltför högt i kurs, tydligen bra mycket högre än i andra områden i kommunen som tex Mariedal östra, Kindblomsvägen etc. Jag förstår inte det. Det här är ingen skog som är särskilt gammal eller värdefull, tvärtom. Där finns inte heller några speciella skyddsvärda djurarter.

Vi får se hur politikerna i nämnden kommer att resonera. De brukar ju för det mesta lita på och följa sin förvaltning. Men det finns möjlighet för politikerna att väga naturens respektive människornas intressen annorlunda än vad tjänstemännen gör. Det är politikernas uppgift att göra val. Och i Vänersborgs kommun är det hittills nästan alltid så att naturintressena får stå tillbaka. Särskilt i själva staden där skogar är sällsynta. I Sikhall och områdena runt omkring så finns det hur mycket skog som helst. Ja, faktiskt är det så att när man kör från Sikhall till stan så åker man genom skog hela tiden, ända tills man kommer till Dalbobron…

En sak är helt klar, det blir till att lusläsa den naturvärdesinventering, som har gjorts, en gång till. Första gången jag läste den tyckte jag inte att den pekade ut skogsdungen som särskilt värd att bevara. Visst klassade den området som naturvärdesklass 3, vilket betydde “påtagligt naturvärde”. Men detta är, märk väl, den lägsta naturvärdesklassen. Och det är faktisk bara själva Svartebäck och dess kantzoner (5 meter på varje sida) som företaget som utförde inventeringen (Calluna) rekommenderade skulle vara naturvärdesklassat. Inget annat. Och jag blir inte särskilt imponerad när Calluna sedan skriver att naturvärdena är kopplade till:

“gynnsamma miljöer för bland annat fiskar och insekter”

Jag menar, det finns ju tämligen mycket skog runt omkring, där insekterna kan hålla till. Och Svartebäck blir ju kvar… Calluna vill att kantzonerna ska lämnas orörda vid en exploatering. Men det är inte helt lätt eftersom Svartebäck mest är ett dike i detta område, vilket bäcken också benämns som i inventeringen. Diket behöver underhållas, t ex rensas och dikas ut regelbundet. Med maskiner vid åtminstone den ena kantzonen…

När jag skrev bloggarna om detaljplanen (se ”DP Sikhall (9): Framtiden”) ställde jag en fråga om området och naturvärdesinventeringen till byggnadsförvaltningen. Jag fick svaret:

“Förvaltningens utgångspunkt har hela tiden varit att det finns naturvärden där som vi har ansvar att bevaka. Det fick visst stöd i den naturvärdesinventering som genomförts.”

Naturvärdena fick ett “visst stöd”.

Och jag som trodde att kommunens vision om att vara ”attraktiv och hållbar i alla delar, hela livet” gällde människor…

Till sist. En liten anekdot från byggnadsnämndens besök i Sikhall.

Undertecknad bloggare var endast där för att lyssna. Det var för övrigt Magnus Larsson som ville att jag skulle närvara. Och jag lyssnade.

Vid ett enda tillfälle när alla stod på ”P-platsen” framför träsket talade dock pedagogen i mig. Det var när Svartebäck och kulverteringen diskuterades. Då föreslog jag lite snällt att gruppen kunde gå till platsen ifråga, vi stod endast 50 meter ifrån, och typ se med egna ögon det som beskrevs. Då sa byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S) att det bestämde inte jag. Dahlberg var tämligen hård och barsk i sin ton. Efter 2 min sa tjänstemannen att gruppen skulle gå dit. Och då gick alla dit… Jag kunde inte låta bli att säga till Dahlberg, enskilt men några bredvid hörde det naturligtvis, att jag fick uppfattningen av honom att det var han som bestämde. Men så var det tydligen inte, det var tjänstemannen… Då log han lite.

En politiker tyckte efteråt att Dahlbergs reaktion och tillsägelse var pinsam.

Efter drygt två timmar så var byggnadsnämndens studiebesök klart och alla begav sig hemåt. Parkeringen som hade fyllts av bilar blev åter tillgänglig för allmänheten och det rörliga friluftslivet.

===

Bloggar om detaljplanen i Sikhall:

Kategorier:Byggnadsnämnden, detaljplan, Magnus Larsson, Nyheter och politik, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (17)

10 oktober, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

I slutet av oktober 2006 meddelade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren både kommunen och Länsrätten att Magnus Larsson var villig att skänka kommunen de markområden som den så hett eftertraktade. Kommunfullmäktige hade ju beslutat att förköpa alla, och hela, de tre fastigheter som Larsson ärligt och lagligt hade förvärvat i Sikhall. Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december.

Och det fick Larsson på sätt och vis ganska omgående. Kommunjuristen svarade dock inte Magnus Larsson direkt, han ställde svaret till Länsrätten. Vilket i och för sig inte var helt fel, eftersom även Länsrätten hade skickat brevet från Advokatfirman Kjällgren till kommunen för yttrande. Kommunjuristen skrev svaret den 8 november.

Kommunjuristen började med att ifrågasätta lagligheten i att Magnus Larsson vände sig till Länsrätten. Han menade att Larsson inte fick lämna in några nya omständigheter efter att klagotiden hade löpt ut. Och det var säkert helt riktigt. Kommunjuristen drog därför slutsatsen att Länsrätten helt skulle bortse från gåvorna till kommunen. (Advokat Lundmark hade dock en annan vinkling på saken.) Dessutom, menade kommunjuristen, att kommunen ännu inte hade tagit ställning till Larssons erbjudande om gratis mark.

Så det var egentligen inget svar på Magnus Larssons erbjudande.

Ett intressant detalj i svaret från kommunjuristen var att han hänvisade till att Länsstyrelsen:

“tillstyrker bifall till förköp inför regeringens avgörande.”

Det beslut som kommunjuristen hänvisade till finns emellertid inte med i de handlingar som jag har fått från kommunens diarium. Så jag vet inte hur Länsstyrelsen motiverade ett förköp av t ex Magnus Larssons skogs- och jordbruksmark flera hundra meter från Vänerns strand… Det var dock inte varken första eller sista gången som Länsstyrelsen helt okritiskt har sprungit kommunens tvivelaktiga ärenden. Det senaste exemplet är Bengt Davidssons kamp mot kommunen. (Se “Byggnadsförvaltningen och David på Juta”.)

Men ännu intressantare var kommunjuristens avslutning av brevet:

“Kommunen kan också konstatera att Magnus Larsson numera sökt dispens från strandskyddsbestämmelserna i det aktuella området. Detta visar enligt kommunens mening att det aktuella området inte redan genom strandskyddet är skyddat för allmänhetens tillgänglighet på sätt som klaganden gör gällande. Även i framtiden kan dispens sökas från strandskyddsbestämmelserna. Strandskyddsbestämmelserna i sig är sålunda inte ” någon garanti för allmänhetens tillgänglighet till området.”

Det här sistnämnda reagerade advokat Lundmark på Advokatfirman Kjällgren mycket starkt på. Och det återkommer jag strax till. Det måste först nämnas att kommunstyrelsen den 8 november 2006 beslutade att ställa sig bakom kommunjuristens yttrande, dvs samma dag som yttrandet var daterat.

Det var riktigt att Magnus Larsson hade sökt strandskyddsdispens. I yttrandet till kommunens inlaga skrev advokat Lundmark:

“Som framgår av Magnus Larssons skrivelse har han ansökt om strandskyddsdispens hos länsstyrelsen för de åtgärder som han i stor utsträckning redan vidtagit inom fastigheternas strandområden. Det rör sig bland annat om anläggande av en gång- och cykelväg från det intilliggande fritidshusområdet (Brattens sommarstugeområde), iordningställande av parkeringsytor och rastplats för allmänheten, anläggande av ny sjösättningsramp, allmänna toaletter, avbärare vid stenpirarna samt upprustning av de befintliga bryggorna. Därtill har Magnus Larsson även sökt dispens för att rusta upp två fallfärdiga byggnader på området, oaktat sådan dispens torde vara obehövlig härför.”

Och så tog advokat Lundmark i ordentligt, på juristers språk:

“Kommunens invändning, att den ingivna ansökningen om strandskyddsdispens enligt kommunen mening visar att allmänhetens tillgänglighet inom området inte är skyddad genom miljöbalkens strandskydd, är synnerligen anmärkningsvärd.”

Ordet “anmärkningsvärd” är mycket tungt i juristkretsar och advokat Lundmark fortsatte i samma anda:

“Invändningen innefattar, såvitt kan förstås, ett påstående om att länsstyrelsen inte skulle vara kapabel att i sin prövning av dispenserna värna om en oinskränkt allemansrätt på fastigheterna. Det är häpnadsväckande att ett sådant påstående kommer från en kommun. Magnus Larsson är övertygad om att länsstyrelsen i alla delar kommer bevaka att eventuellt meddelade dispenser inte innebär någon negativ inverkan på de intressen strandskyddet är avsett att skydda. Redan av lagbestämmelsen om strandskyddsdispens i 7 kap 26 8 miljöbalken framgår, att sådan dispens endast får meddelas om den är förenlig med strandskyddets syfte. Häri ligger således, att Magnus Larssons ansökan om dispens för ovan angivna anläggningar kommer bifallas endast under förutsättning att områdets tillgänglighet för allmänheten inte minskar. Nu förhåller det sig dock så, att de anläggningar för vilka Larsson ansökt dispens är sådana som är ägnade just för besökare i området och för att underlätta tillgängligheten, varför något hinder inte torde finnas för bifall. I ljuset av det nu anförda bör kommunens invändning och påstående om bristande skydd för strandområdet kunna lämnas därhän. Till yttermera visso torde kommunen vid en fullföljd av förköpet under alla förhållanden få ansöka, eller överta ansökningen, om strandskyddsdispens för bibehållande av de anläggningar för allmänheten som Larsson tillfört området.”

Och advokat Lundmark avslutade resonemanget med att visa att det låg andra orsaker bakom kommunens agerande än värnandet av allmänheten och det rörliga friluftslivet:

“Det är tråkigt att Vänersborgs kommuns företrädare inte ens beträffande åtgärder som uppenbart är till gagn för allmänheten och friluftslivet, såsom exempelvis cykelvägar, allmänna toaletter och parkeringsytor, kan inta en positiv hållning gentemot Magnus Larssons insatser i området, utan istället i sin inlaga till länsrätten försöker vända detta mot honom.”

Vänersborgs kommun visade sig återigen från sin sämsta sida. Och det verkade som om någon eller några i kommunen också började inse det.

Fortsättning följer i bloggen Historien om Magnus Larsson (18).

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (16)

6 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

Kommunens tjänstepersoner ville under inga omständigheter komma överens med Magnus Larsson. De ville fullfölja förköpet/expropriationen, som kommunfullmäktige hade bestämt, av samtliga Magnus Larssons ärligt inköpta fastigheter i Sikhall. Men naturligtvis fanns Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) med och bestämde i bakgrunden… Det råder inga som helst tvivel om detta.

Hela kommunens argumentation kring “nödvändigheten” av förköpet handlade i själva verket “bara” om vissa delar av Larssons fastigheter, i det stora hela egentligen till ytan ganska små delar av fastigheterna. För att försöka eliminera risken att bli av med rubbet, med alltihop, som fullmäktige faktiskt hade bestämt, så beslutade Magnus Larsson att skänka de åtråvärda delarna av sin mark till kommunen. Det var en desperat åtgärd för att få behålla i varje fall det mesta av marken, av jorden och skogen. Och tomten där han ville bygga sin bostad. (Den som senare skulle kallas “Politikerhyllan”.)

Den 20 oktober 2006 skrev Magnus Larssons mycket kompetenta juridiska ombud Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren till kommunen:

“Magnus Larsson har trots sitt starka principiella motstånd mot kommunens agerande i förköpsfrågan en uppriktig vilja att försöka hitta en lösning beträffande ägandet till fastigheterna som tillgodoser även kommunens intressen. Jag har därför låtit noggrant granska de skäl kommunen anfört för sin begäran om förköp och efter överläggningar med Magnus Larsson har denne accepterat följande.
Magnus Larsson har beslutat att till Vänersborgs Kommun skänka de delar av fastigheterna som kommunen i förköpsärendet uttalat intresse av. Kommunen erhåller dessa markområden utan ersättning. Han har vidare såsom gåva överlåtit Sikhalls Magasin jämte tomtområde till den stiftelse som innehar nyttjanderätten till byggnaden. Gåvoavtalen är bindande och träder ikraft i samma stund som Vänersborgs kommun återkallar sin begäran om tillstånd till förköpet hos regeringen. Magnus Larsson har själv ombesörjt överlämnandet av gåvobreven i original till kommunstyrelsens kansli.”

Jag har nämnt det förut, ett förköp skulle innan det blev lagligt godkännas av regeringen. Sedan var ju fullmäktiges beslut också överklagat.

För att få behålla de större delarna av sina fastigheter och börja “använda dem på riktigt” var Magnus Larsson alltså beredd till den ultimata eftergiften – han var beredd att skänka bort de delar som kommunen ville ha. Och jag skulle vilja säga, trots att Larsson hade stora chanser att hans överklagande skulle få Länsrättens bifall. Men Magnus ville få denna konflikt ur världen. Och säker på juridikens utfall kunde ju ingen vara.

I gåvan till kommunen ingick Sikhalls Magasin. I gåvobrevet stod det:

“Magnus Larsson överlåter härmed såsom gåva till Stiftelsen Sikhalls Magasin den del av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:4 som markerats på till detta gåvobrev fogad karta. För överlåtelsen skall inget vederlag utgå.”

Den var ingen dålig gåva. Och så här i efterhand, mycket tråkig. Idag är nämligen magasinet så fruktansvärt dåligt skött och underhållet så eftersatt att det, enligt säkra källor, inte ens är tillåtet att gå in i byggnaden. Detta ovärderliga kulturminne… Det hade förmodligen aldrig hänt om Larsson hade fått sköta om magasinet.

Kartan som medföljde gåvobrevet visade gränserna för gåvan – se bild vänster.

Och det var likadant med det område på Larssons fastighet vid vägen och parkeringen strax före badstranden i Sikhall. Även den överlät han som gåva till kommunen, se streckat område på kartan nedan till höger.

Den uppmärksamme läsaren noterar sannolikt att hela det streckade området nu är i kommunal ägo sedan många år tillbaka. (Jag återkommer senare till hur det gick till.) Det är detta område, som idag består av ett mycket ovårdat skogsområde som byggnadsförvaltningen upphöjer till kommunens mest värdefulla skogsdunge… (Se ”DP Sikhall (10): Byggnadsnämnd på tisdag”.) Och den ännu mer uppmärksamme läsaren ser att Magnus Larsson också var villig att lämna ifrån sig en del av åkermarken på andra sidan landsvägen. Här skulle kommunen ordna en parkeringsplats. Det finns fortfarande ingen parkering här, och har aldrig funnits… Kommunen har i stället låtit området, den före detta åkermarken, vid flera tillfällen växa igen. Eller rättare sagt, det sägs att kommunen bara har slagit växtligheten tre gånger på ca 15 år…

Enligt Magnus Larsson var det tjänstepersonerna på kommunen som själva hade markerat dessa områden på kartorna, som de områden som kommunen ”ville ha”…

Gåvorna förutsatte, och skulle inte träda i kraft, förrän kommunen återkallade sin tillståndsansökan om förköp av fastigheterna hos regeringen.

Anders Lundmark på Advokatfirman Kjällgren fortsatte:

“Jag kan i det material som Vänersborgs kommun ingivit i de pågående juridiska processerna inte finna annat, än att Magnus Larssons gåva av de båda delarna av fastigheterna säkerställer de intressen och ambitioner som kommunen redovisat såsom grund för utnyttjandet av förköpsrätten. Om kommunen kan anse de kommunala angelägenheterna härigenom tillgodosedda, besparar sig kommunen såväl den avtalade köpeskillingen på tre miljoner kronor som ersättningen till köparen för på fastigheterna nedlagt arbete och kostnader samt de rättegångskostnader som kommunen enligt förköpslagen har att bära vid kommande prövning av denna fråga. Kommunen uppnår sålunda sitt mål helt utan kostnad.”

Advokat Lundmark skrev också till Länsrätten, den 22 oktober, och informerade om gåvorna. Lundmark skrev:

“Eftersom Vänersborgs kommun genom gåvorna erhåller de delar av fastigheterna varpå de angivna allmänna intressena för friluftsliv påstås lokaliserade, torde skäl saknas för kommunen att … tvångsvis överta äganderätten av hela fastigheterna.”

Jag noterar en vädjan, och närmast en desperation, i brevet till Länsrätten.

Kunde kommunen motstå detta synnerligen välvilliga erbjudande? Magnus Larsson ville genom advokat Lundmark ha svar från kommunen senast den 1 december 2016.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (17)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (15)

5 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (14)”.

Kommunfullmäktige hade fattat beslut om att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall den 20 december 2005. Kommunen skulle expropriera rubbet, även områden som låg långt från stranden. Larsson överklagade kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmälde kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Det intressanta var att kommunen efter fullmäktiges beslut visade vissa tendenser på att vilja förhandla med Magnus Larsson. Det var i och för sig bara tendenser, det verkade aldrig vara några riktigt ärliga försök att komma överens.

Så här många år efteråt undrar jag dock fortfarande varför det ändå fanns sådana “tendenser”. Varför ville kommunledningen ge sken av att de ville göra upp i godo med Magnus Larsson?

En förklaring kan kanske vara att det rådde en viss splittring i kommunhuset. Politikerna var i och för sig tämligen eniga, bara folkpartister och moderater (med Lars G Blomgren och Gunnar Lidell i spetsen) hade röstat mot fullmäktiges beslut. Men resten, den stora majoriteten, var fortfarande mer eller mindre starkt emot Magnus Larsson, särskilt utmärkte sig politiker i Centerpartiet, Folkviljan och Kristdemokraterna. De fortsatte dessutom förtalskampanjen mot honom. Det enda som egentligen hade hänt i politiken var att James Bucci i Vänsterpartiet hade ändrat uppfattning under 2006, och han fick några andra partikamrater, däribland undertecknad, att börja se “Sikhallsaffären” i ett annat ljus.

Jag har emellertid fått “intrycket” att bakom den kompakta politiska enigheten mot Magnus Larsson så fanns det flera politiker som hade sina tvivel. De var, tror jag, tveksamma om hur de rättsliga tvisterna skulle utveckla sig, och sluta. Det rådde en osäkerhet om att kommunen verkligen hade rätt. Några började antagligen även att inse att personligt ogillande inte kunde vara en orsak till expropriering av egendom. Och faktiskt fanns det ju politiker, framför allt Gunnar Lidell, som öppet hävdade att ryktena om Magnus Larsson var totalt gripna ur luften.

Orsaken till politikernas osäkerhet härstammade sannolikt även från en del tjänstemän. Vad jag förstår så fanns det nämligen några, särskilda några med juridisk skolning, i kommunhuset som inte bara förutspådde att kommunen skulle förlora de rättsliga processerna utan också ansåg att fullmäktiges beslut var högst tveksamt från första början. Däremot så verkade många tjänstepersoner i de tekniska nämnderna mycket villiga att springa de styrande politikernas ärenden. Och gjorde så i många år framåt. Ja, vi ser det väl till stor del än idag. Och hur detta är möjligt, att tjänstepersoner med berått mod missgynnar och motarbetar en person bara för att politiker och chefer vill att de ska göra det, ja det övergår mitt förstånd. Man kan ibland fråga sig var yrkeshedern och stoltheten i att göra ett korrekt och professionellt jobb har tagit vägen.

Min egen, personliga slutsats, som jag drar utifrån flera samtal med politiker och tjänstemän, är att Bo Carlssons (C) och Lars-Göran Ljunggrens (S) grepp över kommunens förvaltning och styre var starkt. Och det var naturligtvis både anmärkningsvärt och skrämmande – lojaliteten till den politiska ledningen gick före yrkeshedern. Så var det hos många, dock inte alla.

Och greppet blev egentligen ännu starkare efter valet hösten 2006. Socialdemokraterna och Centerpartiet fick inte bara förnyat förtroende av Vänersborgs väljare, de fick dessutom egen majoritet i kommunfullmäktige. Det berodde dock inte på deras politik i Sikhall. Magnus Larsson var inte någon valfråga, trots att Larsson tryckte upp ett flygblad där han uppmanade till en röst på Lars G Blomgren (Fp) eller Gunnar Lidell (M).

Det är för övrigt tämligen tunt i diariet med handlingar om Sikhall från tiden kring valet. Det finns inga dokument från tidpunkten då Fastighetsenheten mötte Magnus Larsson den 27 juni 2006 och fram till oktober. Jag antar det berodde på att inget hände mellan parterna. De kanske väntade på att Länsrätten och JO skulle höra av sig eller komma med några utslag, men tydligen var det alldeles tyst även från de hållen.

Magnus Larsson hade under tiden arbetat med sina fastigheter. Vilket han för övrigt hade all rätt att göra. Så länge som ingen dom hade fallit på överklagandet till Länsrätten så var han laglig ägare. Dessutom skulle regeringen godkänna kommunala förköp av detta slag innan de blev lagliga. Och det hade regeringen inte gjort. Larsson hade lagt ner både ett omfattande arbete och stora kostnader för att öka områdets trevnad. Magnus Larsson hade ställt i ordning parkeringsytor, röjt upp bland skräp och vegetation, rivit förfallna byggnader och reparerat de medfarna bryggorna och sjösättningsrampen. När jag var där i somras, på Sikhall Rock (se ”DP Sikhall (1): Ny detaljplan”), så var det faktiskt inte mindre än tre personer som ville berätta för mig hur förfallet det var på fastigheterna, särskilt på den som senare kom att kallas ”Politikerhyllan”, innan Magnus Larsson etablerade sig i Sikhall.

Det finns ett brev från den 4 oktober 2006 i kommunens diarium som visar att det ändå hade funnits någon form av kontakt mellan kommunen och Magnus Larsson under den här perioden. Två tjänstepersoner på Fastighetsenheten skrev till Magnus Larsson:

“Du har därefter [efter mötet den 27 juni; min anm] muntligt delvis ändrat dina markanspråk och föreslagit att resp part skulle anlita en värderingsman och därefter eventuellt anlita en tredje part för att nå en uppgörelse.”

Det är väl inte bara jag som ser “Storebror” i formuleringen, och den skrämmer mig. “Dina markanspråk” skrev tjänstepersonerna… Men herregud, Magnus Larsson hade ju köpt fastigheterna på ett ärligt och rättmätigt sätt. Det var ju hans mark! “Dina markanspråk”…

Och tjänstepersonerna slutade brevet:

“Vi tror inte heller på den lösningen och vill med denna skrivelse delge dig detta.”

Och det här beslutet tog tydligen två enskilda tjänstemän – utan att fråga någon politiker. (Eller? Tjänstepersonernas politiske chef var Bo Carlsson, ordförande i samhällsbyggnadsnämnden…) Och det de avvisade var att Magnus Larsson ville att oberoende, utomstående experter skulle avgöra, eller åtminstone hjälpa till, att nå en uppgörelse. Skulle det vara ett önskemål som var oacceptabelt? Man häpnar.

Och vad gjorde Magnus Larsson i detta läge? Vad skulle ni som läser detta ha gjort när ingenting tycktes duga för Vänersborgs kommun?

Magnus Larsson beslöt att skänka bort de delar av fastigheterna som kommunen ville ha för sina syften, för det “rörliga friluftslivet”.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (16)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (14)

3 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (13)”.

Magnus Larsson fortsatte att ta kontakt med kommunen trots att han hade överklagat kommunfullmäktiges beslut till Länsrätten (se “Historien om Magnus Larsson (8)”) och anmält kommunen till JO (se “Historien om Magnus Larsson (9)”).

Som svar på Magnus Larssons försök till dialog och kompromisser skrev Lars-Göran Ljunggren (S) den 30 maj 2006:

“Det grundläggande beslut som kommunen fattat i kommunfullmäktige är att kommunen skall utöva sin lagenliga förköpsrätt. Beslutet är överklagat av Dig och det pågår två rättsliga prövningar. Min uppfattning är att de rättsliga processerna bör ha sin gång innan kommunen hanterar frågan vidare. Det innebär att kommunen inte fattar något nytt beslut förrän processerna slutligen avgjorts.”

Det var så att säga “locket på”, men Ljunggren avslutade faktiskt brevet till Larsson på ett annorlunda och mer ”hoppingivande” sätt:

“…har jag bett berörda tjänstemän att ta kontakt med Dig för att redan nu diskutera dessa frågor. För att visa min goda vilja har jag också – trots vad jag skrivit ovan – gett tjänstemännen i uppdrag att se om det nu kan föreligga bättre förutsättningar för en uppgörelse mellan kommunen och Dig.”

Först tar jag din egendom typ, sa Ljunggren, och sedan visar jag min goda vilja och tar kontakt med dig… 

Och så skedde faktiskt. Fastighetsenheten ordnade ett möte med Magnus Larsson en månad senare, den 27 juni 2006. Men det var nästan så att man fick uppfattningen att tjänstepersonerna inte ville träffa Magnus men “vi var typ tvungna för att Ljunggren sa det…”. De skrev:

“Vi träffades 2006-06-27 i kommunhuset med anledning av kommunstyrelsens ordförande, Lars-Göran Ljunggrens skrivelse till dig 2006-05-30 där han givit oss i uppdrag undersöka om det kan…”

Och tjänstepersonernas förmodade farhågor infriades. De blev tydligen mycket besvikna på Magnus Larsson. Jag antar att det var ömsesidigt…

Det finns inga minnesanteckningar eller protokoll från mötet mellan Fastighetsenheten och Magnus Larsson den 27 juni. Däremot redovisade tjänstepersonerna sin syn på mötet och de förhandlingar som tilldrog sig i ett brev till Larsson en vecka senare, den 3 juli. (Citatet ovan är ifrån det brevet.)

Det stod inte beskrivet i brevet hur kommunens förslag såg ut som lades fram till Larsson. Det stod bara att det presenterades för honom och att två kartor med markeringar överlämnades. När det gällde infarten till parkeringen vid badet tycktes det dock som om kommunen ansåg att de skulle kunna komma överens med Magnus Larsson. Men när det gällde den andra “oenigheten” skrev tjänstepersonerna:

“På området på Sikhall 1:4 och 1:6 uppfattade vi att du inte accepterade vårt föreslag.”

Å andra sidan accepterade tjänstepersonerna inte Magnus Larssons lösningar heller. De innebar två alternativ, enligt tjänstepersonerna:

“1. Skänka magasinsbyggnaden med mark till Stiftelsen Sikhalls Magasin och att ingå i någon typ förening för parkering och toaletter där din del skulle vara 25 %. Resten av kostnaderna fördelas mellan kommunen, stiftelsen och Segelsällskapet.
2. Avstå en del av markerad yta men inte den del där smedjan står [den stod på kullen vid 90-graderskurvan på väg till magasinet och politikerhyllan; min anm] med tillhörande vik och den södra viken för att kunna anlägga pirer som skydd för båtar och bryggor för förtöjning. Du angav inget pris för kommunalt ägande av denna mark men det skulle bli ett mycket högt pris för kommunen. Något arrende av området var inte aktuellt för dig, möjligen ett mindre område vid piren och nedfartsrampen.”

Och tydligen var detta två totalt oacceptabla lösningsförslag för kommunen. Ja, så oacceptabla att vidare dialog var meningslös:

“Vår uppfattning är att dina krav på en lösning med uppdelning av mark och pris på denna är enligt vår uppfattning långt ifrån vad som skulle kunna godkännas av kommunfullmäktige. Vi finner därför inte meningsfullt att fortsätta med några förhandlingar.”

Det är svårt att förstå den totalt avoga inställningen hos tjänstepersonerna. De verkade inte förstå att de faktiskt satt där som representanter för en “makt” som hade beslutat att expropriera Larssons mark – mark som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Man får uppfattningen att de bara krävde att Larsson skulle acceptera deras villkor rakt av. Som “makten” ofta kräver… De verkade vara totalt okänsliga för Magnus Larssons belägenhet. De var bara språkrör för kommunen, och ytterst för, ja… Vem…? Bo Carlsson? Carlsson var ju som ordförande i samhällsbyggnadsnämnden deras “politiske chef”.

Jag undrar även hur priset kunde vara ett argument mot fortsatta förhandlingar när tjänstepersonerna i samma skrivelse uppgav att Magnus inte hade lämnat något prisförslag.

Det är svårt att inte instinktivt ta parti för “den lille mannen” i sammanhanget – mot den “stora”, oformliga, kommunala byråkratin. Och jag reagerar också ganska starkt på att tjänstepersonerna gjorde sig till talespersoner för kommunfullmäktige. De gick, som jag ser det, vida över sin kompetens. Besluten är politikernas och ingen annans. Tjänstepersonerna hade inte heller, enligt dem själva, fått några förhandlingsdirektiv. De skrev i början av brevet att de bara fick i uppdrag av Ljunggren att:

“se om det nu kan föreligga bättre förutsättningar för en uppgörelse”

Vilket de alltså inte tyckte.

Jag undrar vad syftet med mötet egentligen var från Ljunggrens och kommunens sida…

Bläcket hade inte hunnit torka på Fastighetsenhetens brev innan Magnus Larsson kom med ett nytt förslag till uppgörelse. Faktum var att Larssons nya förslag lämnades innan tjänstepersonerna hade författat och skickat ovanstående brev. Det var naturligtvis så att Larsson hade märkt att kommunen inte ville acceptera den kompromiss och de lösningar som han hade föreslagit. Magnus tänkte då igenom situationen och backade ytterligare. Man måste komma ihåg att Magnus Larsson kämpade med ”näbbar och klor” för att få behålla så mycket som möjligt av sina fastigheter. Kommunen hade ju beslutat att ta alltihop ifrån honom.

Magnus Larsson lämnade ytterligare ett förslag den 29 juni 2006, två dagar efter mötet men fyra dagar före tjänstepersonernas brev (den 3 juli). Det var ett mycket långtgående förslag. Och är det möjligtvis någon som fortfarande, mot alla odds, tror att Magnus Larsson spelade bakom ryggen på kommunen, så är det definitivt läge att omvärdera den uppfattningen. Magnus Larsson skrev nämligen:

“Jag är villig att skriva ett gåvobrev till stiftelsen Sikhalls magasin eller kommunen att jag skänker bort magasinet. Gåvobrevet träder i kraft när jag får min lagfart. Angående Sörbo 1:4 går jag med på att stycka av nästan all mark på sjösidan av vägen. Den parkering kommunen vill bygga på landsidan av vägen (alltså på mitt produktiva spannmålsfält) går jag också med på att stycka av om det skulle behövas.”

Magnus Larsson hade tröttnat på kommunen, hans tålamod höll på att ta slut. Han ville ta sin fastighet i anspråk och börja bruka jorden och sköta skogen, han ville röja upp och bygga sig en bostad på marken. Han kunde inte hålla på med dessa eviga bråk med kommunen. Magnus Larsson var villig att skänka bort delar av sin mark till kommunen för att uppnå detta. Det var de delar som kommunen behövde för att förverkliga de planer som hela tiden hade framförts. Men Larsson hade ännu mer att erbjuda kommunen.

Larsson fortsatte:

“Angående parkeringsplatsen vid Sikhalls magasin (sikhall 1:4-1:6) är mitt förslag följande, jag upplåter halvön gratis åt allmänheten, kommunen. Jag har alltså köpt & betalt den och tar inte betalt för den. Inte nog med det utan jag tar också 25% av kostnaderna att sköta parkeringen. Om vi bildar en väg & parkeringsförening så kan ingen stänga av nånting och allmänheten känna sig välkommen. … Om jag bygger nya toaletter, sätter upp lampor och ljus och åtar mig att sköta den här anläggningen för exempelvis 20.000 indexreglerade kronor om året minus mina 25 %. För så här lite pengar får vi en avgiftsfri stor uppgrusad parkering, gräsmattorna klippta, bra avgiftsfria sjösättningsramper, allmänna toaletter och lampor & ljus.
Jag vädjar till kommunstyrelsen att komma ut och träffa och diskutera med mig på plats.”

Var det någon tvekan att Magnus Larssons förvärv av fastigheterna inte handlade om pengar utan om att utveckla Sikhall och göra området attraktivt? (Som trogna läsare vet så hindrar kommunen honom fortfarande att utveckla Sikhall – se min bloggserie “DP Sikhall”.) Som jag ser det var Magnus Larssons erbjudande oerhört förmånligt för kommunen. För nästan inga pengar alls så skulle kommunen dels få som de ville och dels få en utveckling i Sikhall.

Fast det tyckte inte Fastighetsenheten. Det visade sig nämligen att tjänstepersonerna hade läst Magnus Larssons nya förslag innan de skrev sitt brev.

De skrev:

“Vi har tagit del av din skrivelse till kommunstyrelsen, daterad 2006-06-29. Innehållet i den skrivelsen ändrar inte vår uppfattning i frågan.”

Jag tror ärligt talat inte att kommunen ville komma överens med Magnus Larsson.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (15)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (13)

30 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (12)”.

Den 15 februari 2006 beslutade kommunstyrelsen att ställa sig bakom kommunjuristens förslag till yttrande och det skickades in till Länsrätten. (Se ”Historien om Magnus Larsson (12)”.)

Gunnar Lidell (M) deltog inte i beslutet, han hade ju röstat mot förköpet i kommunfullmäktige. Bo Carlsson (C) och ytterligare två ledamöter deltog varken i handläggning eller beslut på grund av jäv. Det hindrade ju inte att Bo Carlsson arbetade mot Magnus Larsson i andra sammanhang…

Två ledamöter i Folkviljan reserverade sig. De ville stryka avsnittet om att kommunen ville ingå en överenskommelse med Magnus Larsson. Folkviljan ansåg inte att Larsson skulle få behålla någonting av sina fastigheter överhuvudtaget. Det visade sig att ledamöterna stenhårt och envist höll fast vid att smutskastningen av Larsson var befogad och rättfärdig.

Den 15 mars yttrade sig Magnus Larsson över kommunens yttrande. Han hade självklart hjälp av en jurist, från advokatfirman Kjällgren.

När det gällde de juridiska spetsfundigheterna i kommunens resonemang i yttrandet (se “Historien om Magnus Larsson (12)”) skrev Kjällgren:

“Självklart äger en kommun inom ramen för sin kompetens förvärva mark för kommunala behov. Den aktuella frågan i målet är inte denna, utan huruvida kommunen lagligen, och därmed inom ramen för sin kompetens, ägt utnyttja rätten enligt förköpslagen att tvångsvis överta äganderätten till de berörda fastigheterna. För att bedöma denna fråga är det nödvändigt för domstolen att pröva huruvida fastigheterna som sådana kvalificerar sig för en tillämpning av förköpslagens bestämmelser. Om så inte är fallet, strider kommunens beslut mot lag och skall … upphävas.”

Kjällgren noterade att under en stor del av den kommunala processen spelade Sikhalls magasin en stor roll, medan det i det senare skedet handlade om friluftsintresset. Jag kan väl lägga till att det inte fanns någon motivering alls i kommunfullmäktiges slutliga beslut.

Kjällgren tyckte rent allmänt att Magnus Larsson redan i sitt första yttrande egentligen hade svarat på de saker som kommunen tog upp. Sedan förstod advokatbyrån inte heller rädslan för Magnus Larsson, dels var det ju strandskydd i området, och dels kunde ju kommunen vidta andra åtgärder utan att gå så långt som till att förköpa marken, t ex införa områdesbestämmelser, upprätta detaljplan, inrätta naturreservat etc.

Kjällgren anförde inte direkt några nya argument, alla argument hade redan framförts. Magnus Larsson vidhöll slutligen att det skulle vara muntliga förhandlingar och syn på plats.

Kommunen fick tillfälle att lämna ytterligare ett yttrande. Det är så den fungerar i sådana här rättsprocesser. Det skrevs den 3 april, återigen av kommunjuristen, och antogs av kommunstyrelsen den 12 april. Kommunen upprepade ståndpunkten att den hade lagen på sin sida. Länsrätten skulle därför inte ens pröva överklagandet.

Kommunen upprepade även att kommunalt ägande var den enda garantin på sikt för att allmänhetens intresse skulle tillvaratas:

“Dessa privata intressen kan också komma att förändras över tiden. Det är inte alls säkert att dessa är detsamma i framtiden om t ex tio, tjugo eller kanske trettio år.”

Strandskydd och andra lagar var inte tillräckliga för att avskräcka Magnus Larsson från att privatisera området – om kanske 30 år… Och att inrätta ett naturreservat innebar:

“ett intrång för den enskilde.”

“Intrång”? Så det var tydligen skonsamt för fastighetsägare Magnus Larsson om kommunen exproprierade alla fastigheterna istället för att inrätta ett naturreservat – och göra “intrång”…? Jag kan inte tolka formuleringarna på annat sätt.

Kommunens argumentation imponerade inte nu heller, såvida inte kommunledningens ambition var att kommunalisera all privat egendom i Vänersborgs kommun… För vem vet vad folk skulle hitta på med sina fastigheter om 30 år…

I kommunstyrelsen anmälde Gunnar Lidell (M) återigen att han inte deltog i handläggningen. Och för första gången gjorde James Bucci (V) detsamma. Bucci var nu säker på vem som hade rätt och vem som hade fel… (Se “Historien om Magnus Larsson (10)”.)

Med alla dessa bloggar har jag nu på ett mycket uttömmande sätt redovisat i stort sett alla turer i denna förköpsprocess. Jag har samtidigt redogjort för alla argument som kommunen förde fram för nödvändigheten av att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. På samma sätt har jag presenterat Magnus Larssons argument för sina ståndpunkter – och också hans olika kompromissförslag.

Alla som har läst bloggarna bör vid det här laget kunna bilda sig en uppfattning om vem som hade rätt och vem som hade fel. Jag hoppas att politiker och tjänstepersoner i kommunhuset också gör det…

Vi får inte heller glömma att Magnus Larsson hela tiden befann sig inför det högst reella hotet att kommunen var på väg att ta ifrån honom hans hus och hem samt hans jord och skog. Samtidigt som han fortsatte att utpekas som en mycket suspekt person med dolda avsikter… Vilket det faktiskt antyddes av tjänstepersoner senast den 21 september i år på byggnadsnämndens sammanträde. (Se “DP Sikhall (11): Återremiss!!”.)

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (14)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Magnus Larsson, Sikhall