Arkiv
Harlitz/Kärvling yttrar sig till Förvaltningsrätten
Det var som bekant en del turbulens i kommunfullmäktige den 17 december när ärende 25 på dagordningen, ”Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”, skulle avgöras. Ärendet mynnade ut i ett mycket omdiskuterat beslut.
Förhandlingarna i fullmäktige slutade med att partierna i opposition (M+SD+V+MBP+L), som var i minoritet med 22 ledamöter (en från SD var frånvarande), röstade igenom en så kallad minoritetsåterremiss. Varje återremiss ska medföljas av en motivering och en sådan lämnades. Eftersom den styrande majoriteten (S+C+KD+MP) med 23 ledamöter hade yrkat på återremiss i andra hand, så röstade de styrande igenom att deras motivering skulle följa med beslutet. (Se “Två lagstridigheter: 1 Återremiss”.)
Det var flera ledamöter i framför allt Vänsterpartiet och Moderaterna som ansåg att beslutet stred mot Kommunallagens (KL) 5 Kap 50 § (fetstilen är min):
“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Vid flera motiveringar får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.”
Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V) överklagade gemensamt fullmäktiges beslut till Förvaltningsrätten i Göteborg. Det skrev jag om i blogginlägget “Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg”. Här kan du också läsa själva överklagan.
Det blir inga förhandlingar ”på plats”, i t ex en rättssal, vid sådana här överklaganden. Det går till så att Förvaltningsrätten skickar de klagandes, dvs Harlitz och Kärvling, överklagan till motparten, som i det här fallet är Vänersborgs kommun. Kommunen får “försvara” fullmäktiges beslut skriftligt, eller rättare sagt, yttra sig över överklagan. Det gjorde kommunen den 14 januari. (Det går att ladda ner kommunens yttrande till förvaltningsrätten om du klickar här.)
När Harlitz och jag läste en mening i kommunens yttrande insåg vi att vi skulle utnyttja möjligheten att yttra oss över kommunens yttrande. (Vi reagerade för övrigt på fler formuleringar…) Vi undrade hur juristerna på kommunen tänkte när de i yttrandet “försvarade” fullmäktiges beslut och samtidigt skrev:
“Utifrån den tillämpade beslutsgången fanns det följaktligen först endast stöd hos en minoritet att återremittera ärendet…”
Kommunjuristerna skriver ju faktiskt rakt upp och ner att beslutet om återremiss fattades, dvs begärdes (se KL 5 Kap 50 § ovan), enbart av minoriteten…
Hur som helst, det är upp till Förvaltningsrätten i Göteborg att avgöra vem som har rätt. Förvaltningsrätten kommer först att läsa Harlitz och Kärvlings yttrande, som skickades in igår måndag. Det kan läsas nedan eller laddas ner här. Det är mycket troligt att Förvaltningsrätten skickar vårt yttrande till kommunen. Det är för att juristerna i Vänersborg ska få möjlighet att yttra sig en gång till. Det skulle emellertid förvåna mig om de gjorde det. Vi får se.
Här följer Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvlings (V) yttrande.
==
Yttrande över kommunens yttrande i mål 15545-25
Det framgår inte med full tydlighet av kommunens yttrande hur beslutsprocessen gick till när ärende 25 på dagordningen, ”Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”, skulle avgöras. För att undvika oklarheter lämnar klagandena därför en kort redogörelse för beslutsgången. (Hela sammanträdet finns tillgängligt via Vänersborgs kommuns webbplats.)
När överläggningen i ärendet hade avslutats förelåg följande yrkanden. Den politiska majoriteten, det vill säga de styrande partierna, yrkade bifall i sak till förslaget. Den politiska minoriteten, det vill säga oppositionspartierna, yrkade på återremiss av ärendet och angav en motivering för återremissen. Den styrande majoriteten hade därutöver framfört ett yrkande om återremiss i andra hand, även detta förenat med en motivering.
Vid beslutstillfället ställde kommunfullmäktiges ordförande först frågan om ärendet skulle avgöras vid sammanträdet eller återremitteras. Omröstning begärdes. De ledamöter som ville avgöra ärendet vid sammanträdet röstade ja, och de ledamöter som ville återremittera ärendet röstade nej. Omröstningen utföll med röstsiffrorna 23–22 för att avgöra ärendet vid sammanträdet.
Eftersom det enligt 5 kap. 50 § kommunallagen endast krävs att minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna stöder ett yrkande om återremiss, innebar omröstningsutfallet att ärendet skulle återremitteras.
Klagandena uppfattade att detta beslut också innebar att den av minoriteten angivna motiveringen skulle ligga till grund för återremissen. Ordföranden gjorde emellertid en annan bedömning och hänvisade till att även den styrande majoriteten hade yrkat återremiss i andra hand och angett en egen motivering, varför det enligt ordföranden förelåg två motiveringar.
Efter ordningsfrågor och ytterligare diskussion ställde ordföranden frågan till kommunfullmäktige vilken motivering som skulle följa med återremissen. Omröstning genomfördes, varvid majoriteten med röstsiffrorna 23–22 beslutade att låta den egna motiveringen följa med återremissen. Minoritetens motivering avslogs.
Utifrån denna redogörelse vidhåller klagandena sin överklagan och bemöter härmed kommunens yttrande.
Det är ostridigt att det vid sammanträdet förelåg ett primärt yrkande om återremiss från en minoritet av ledamöterna, samt ett andrahandsyrkande om återremiss från den styrande majoriteten, att aktualiseras först om ärendet inte skulle avgöras i sak. Kommunen gör gällande att detta medför att återremissen ska betraktas som ett majoritetsbeslut. Denna slutsats saknar, som klaganden ser det, stöd i kommunallagen.
Minoritetens yrkande om återremiss aktualiserades inom ramen för minoritetsskyddet i 5 kap. 50 § kommunallagen. Av lagtexten framgår att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering.
Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 2008/09:21) framgår att lagstiftaren avsett att se återremissyrkandet och dess motivering som sammanhängande och oskiljaktiga. I propositionen betonas att det är de ledamöter som begär återremiss som ska ange vilka brister i beslutsunderlaget som motiverar återremitteringen.
Vidare framgår av förarbetena att regleringen införts i syfte att säkerställa minoritetens inflytande över återremissens innehåll och att förhindra att den styrande majoriteten ges möjlighet att påverka eller förändra motiveringen till en återremiss som begärts av en minoritet (jfr prop. 2008/09:21).
Att den styrande majoriteten i det aktuella fallet även framfört ett andrahandsyrkande om återremiss förändrar, som klaganden ser det, inte denna ordning. Ett sådant yrkande kan knappast ges företräde framför ett primärt minoritetsyrkande i frågan om vem som äger rätten att bestämma motiveringen. Avgörande måste vara vilket yrkande som faktiskt låg till grund för beslutet att återremittera ärendet.
Genom att tillåta ledamöter som i första hand yrkat och i omröstningen röstat på att ärendet skulle avgöras i sak under sammanträdet – och vars återremissyrkande endast framförts i andra hand – att delta i och avgöra frågan om motiveringen, har kommunfullmäktige enligt klagandens mening i praktiken tillåtit den styrande majoriteten att påverka innehållet i en återremiss som aktualiserats genom minoritetsskyddet. Detta torde strida mot den ordning som följer av 5 kap. 50 § kommunallagen och dess förarbeten.
Kommunens hänvisning till bestämmelsen om att ordföranden vid flera motiveringar får pröva vilken som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna kan inte ges den innebörd kommunen gör gällande. Denna ordning tar ju sikte på situationer där flera motiveringar framförs av de ledamöter som begärt återremiss, och ger som de klagande ser det inte stöd för att ledamöter som motsatt sig återremiss i första hand ska kunna delta i fastställandet av motiveringen.
Att kommunen i efterhand beskriver återremissen som ett majoritetsbeslut torde sakna rättslig betydelse. Den rättsliga bedömningen ska göras utifrån hur beslutsprocessen faktiskt genomfördes, inte utifrån en efterhandskonstruktion.
Sammanfattningsvis är klagandens uppfattning att kommunfullmäktige, genom att tillåta ledamöter som endast i andra hand begärt återremiss att delta i beslutet om motiveringen, handlat i strid med 5 kap. 50 § kommunallagen. Beslutet har därmed inte tillkommit i laga ordning och bör därför upphävas enligt 13 kap. 8 § kommunallagen.
Henrik Harlitz Stefan Kärvling
Nästa: Förvaltningsrätten i Göteborg
I måndags skickade jag iväg en överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen. (Se “Nästa: Högsta förvaltningsdomstolen”.) Dagen efter, i tisdags, dvs “dan före dopparedan”, blev det en till. Denna gång en överklagan till Förvaltningsrätten i Göteborg…
Den 19 december skrev jag i ett blogginlägg (se “Två lagstridigheter: 1 Återremiss”) att en formell felaktighet hade begåtts på kommunfullmäktiges sammanträde den 17 december. Den var enligt min mening så stor att jag kallade den för en juridisk skandal. Det var inte bara jag som kände att ett stort misstag begicks när ordförande tillät Benny Augustsson (S) att på en och samma gång yrka på att ett ärende skulle både beslutas på sammanträdet och inte beslutas på sammanträdet. Det var många i oppositionen som var både förvånade och något upprörda.
Det handlade återigen om ärende 25, “Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”. De styrande partierna, S+C+KD+MP, föreslog att Socialnämnden skulle tilldelas 8,7 milj kr i ett tillfälligt tilläggsanslag. Oppositionspartierna, M+SD+V+MBP+L, yrkade på återremiss.
Benny Augustsson och de styrande partierna yrkade på återremiss i andra hand, dvs om kommunfullmäktige inte sa ja till att avgöra ärendet direkt under sammanträdet så yrkade de på att ärendet inte skulle avgöras på sammanträdet, dvs återremiss. Fastän det, i det läget, redan var beslutat av oppositionen att ärendet inte skulle avgöras på sammanträdet – mot Benny Augustssons och de styrande partierna vilja, och röster.
Svårt att hänga med? Det förstår jag, det var ingen som hängde med…
I Kommunallagen står det i 5 Kap 50 § följande om återremiss (fetstilen är min):
“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Vid flera motiveringar får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.”
I och med att ordförande tillät det beskrivna förfarandet så fick de styrande partierna bestämma motiveringen till återremissen.
Det var emellertid inte motiveringen till återremissen som var det viktigaste i utgången av ärendet, det mest väsentliga var att få klarhet i hur det formella skulle ha hanterats, eller inte. Kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Henrik Harlitz (M) och Stefan Kärvling (V) bestämde sig direkt på plats i Bojorten för att överklaga. Vi var dock tvungna att vänta på protokollet. Det blev klart måndagen den 22 december.
Här följer Harlitz och mitt överklagande till Förvaltningsrätten.
==
Till Förvaltningsrätten i Göteborg
Beslut som överklagas: Kommunfullmäktiges beslut den 17-18 december 2025 i ärende 25 “Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”, ärendenummer KS 2025/425, § 196, avseende beslut om återremiss och fastställande av dess motivering.
Yrkande: Vi yrkar att Förvaltningsrätten upphäver kommunfullmäktiges beslut att fastställa motivering för återremiss, då beslutet inte tillkommit i laga ordning enligt 13 kap. 8 § 1 st. 1 punkten kommunallagen.
Grunder: Vid sammanträdet beslutades om återremiss av ärendet enligt reglerna om minoritetsskydd i 5 kap. 50 § kommunallagen. Enligt paragrafens första stycke ska motiveringen till en återremiss bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering.
I det aktuella fallet tilläts ledamöter som röstade för att avgöra ärendet i sak (det vill säga de som röstade emot en återremiss) att delta i utformandet av eller omröstningen om motiveringen.
Detta strider mot lagens syfte och ordalydelse:
- Behörighet: Endast den minoritet som anser att beslutsunderlaget är bristfälligt har rätt att formulera vad som behöver kompletteras.
- Förarbeten (Prop. 2016/17:171): Här framgår tydligt att motiveringen ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremissen. Att låta den majoritet som ville avgöra ärendet direkt diktera villkoren för återremissen innebär att minoritetsskyddet sätts ur spel.
- Proposition 2008/09:21: Beskriver syftet med ändringen i Kommunallagens 5 Kap 50 §.
Genom att låta ledamöter som inte begärt återremiss påverka motiveringen har ordföranden handlat i strid med 5 kap. 50 § kommunallagen, vilket utgör ett formellt fel. Beslutet har därmed inte tillkommit i laga ordning och ska därför upphävas.
Bilaga: Protokoll Kommunfullmäktige 17-18 dec 2025 ärendenummer KS 2025/425 § 196.
Vänersborg 2025-12-23
Henrik Harlitz, Stefan Kärvling
Två lagstridigheter: 1 Återremiss
I torsdags skrev jag om att ärendet kring nya riktlinjer om markanvisningar, exploateringsavtal etc slutade med att ärendet återremitterades. (Se “Kaotiskt KF och riktlinjer om markanvisningar”.) Det kändes “befriande” att skriva om fakta och att försöka resonera klokt och logiskt. Till skillnad… Jag hade inte smält och bearbetat Dan Nybergs (S) fabulösa uppträdande under sammanträdet. (Se TTELA “Ilskna ordbråket i Vänersborgs kommunfullmäktige”.) Och jag måste nog erkänna att jag fortfarande inte riktigt har gjort det. Det behövs lite mer tid innan jag kan ta upp beteendet av Dan Nyberg (S) från Sundals Ryr.
Men kommunfullmäktiges sammanträde innehöll även andra ”skandaler”, eller åtminstone juridiska sådana.
Idag ska jag skriva om ytterligare en återremiss under sammanträdet. Men först några inledande förklaringar.
Återremiss betyder att ett ärende skickas tillbaka för ytterligare behandling, utredning eller komplettering. Syftet är att kommunfullmäktige ska få mer information och fakta så att ett korrekt och välgrundat beslut kan fattas vid ett senare tillfälle.
Det finns också något som heter minoritetsåterremiss. Ärendet ovan, om markanvisningar etc, var ett sådant, eftersom det var fler ledamöter i fullmäktige som ville avgöra ärendet direkt under sammanträdet än som ville skicka tillbaka ärendet för ytterligare utredning. Kommunallagen säger att om minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna i kommunfullmäktige kräver en återremiss så gäller det beslutet. Det är tänkt som ett minoritetsskydd och syftet är att ge minoriteten mer tid och inflytande genom att säkerställa att beslutsunderlag är tillräckliga och att ärenden bereds noggrant innan slutgiltiga beslut fattas.
Ganska sent på kvällen i onsdags var det dags för ärende 25, “Tilläggsanslag till socialnämnden i budget 2025”. Förslaget till beslut var:
“Kommunfullmäktige beslutar ge socialnämnden ett tillfälligt budgettillskott på 24,5 mnkr under 2025.“
Samtliga partier i opposition, M+SD+V+MBP+L, hade med röstsiffrorna 8-7 beslutat att kommunstyrelsen skulle skicka detta förslag till kommunfullmäktige. Anledningen var att en enig socialnämnd, dvs inklusive ordförande Dan Nyberg (S) och de andra ledamöterna i de styrande partierna, den 25 september hade begärt ett tilläggsanslag på 24,5 milj kr i budget 2025. Det var det första socialdemokratiska ställningstagandet.
Det ska noteras att de styrande partierna, S+C+KD+MP, inte har majoritet i kommunstyrelsen. Det har de emellertid i kommunfullmäktige, med fullmäktigeordförandes utslagsröst. Det är på grund av alla avhopp från SD.
De styrande partierna lade ett annorlunda förslag i fullmäktige än i kommunstyrelsen. Och det är faktiskt intressant. De styrande partierna beslutade nämligen på ett sätt i socialnämnden (se ovan). Sedan lade kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) ett annorlunda förslag i KSAU (kommunstyrelsens arbetsutskott), det var det andra förslaget från S. Det blev återigen ett nytt tredje förslag från S i kommunstyrelsen. Och hör och häpna, ett nytt fjärde förslag lades fram av de styrande i kommunfullmäktige. Det tycks vara svårt att veta vad man vill i de styrande partierna… Hur kan man styra Vänersborgs kommun på ett sådant sätt?
Augustssons (S) slutliga förslag till beslut, i kommunfullmäktige, var:
“Socialnämnden har inte visat förmåga att hantera det stora underskott man har för 2025. Socialnämnden har också med rösterna 7 mot 6 avvisat åtgärdsförslag som socialförvaltningen föreslagit i syfte att nå balans mot budget.
Kommunfullmäktige beslutar därför att tilldela Socialnämnden 8,7 Mkr i ett tillfälligt tilläggsanslag mot de begärda 24,5 Mkr. Kommunfullmäktige beslutar vidare att samtliga 13 åtgärdsförslag som socialförvaltningen föreslog socialnämnden den 30 oktober 2025 snarast ska verkställas.”
De styrande med Benny Augustsson (S) i spetsen agerade mycket underligt. Ärendet handlade om att socialnämnden begärde ett tilläggsanslag på 24,5 milj och då sänker de styrande det till 8,7 milj utan att motivera varför. Men framför allt, de blandar in något helt annat i beslutet. Jag återkommer till det i nästa blogginlägg.
Robin Skenhede (M), numera 2:e vice ordförande i socialnämnden, yrkade på återremiss. Ida Hildingsson (V) yrkade strax efter bifall till återremissyrkandet. Det blev en del diskussion kring Skenhedes motivering, och han drog faktiskt till och med tillbaka det. Till slut blev det Ida Hildingssons återremissyrkande som gällde, och även hennes motivering till yrkandet som det skulle beslutas om:
“Kommunfullmäktige återremitterar ärendet till kommunstyrelsen för att komplettera med fullständig underlag kring de föreslagna punkterna i åtgärdsförslaget som hänvisades till.”
Och så var det detta med minoritetsåterremiss… Det insåg naturligtvis även Benny Augustsson (S) och de styrande. Yrkandet om återremiss skulle bli fullmäktiges beslut, det räckte ju med en tredjedel av rösterna…
Då kom Augustsson och de styrande på en “briljant” idé. De yrkade på återremiss i andra hand, dvs om kommunfullmäktige inte sa ja till deras ursprungliga beslutsförslag om 8,7 milj mm (se ovan) så yrkade de på återremiss. Och varför det, det skulle ju ändå bli återremiss? Jo, då kunde de styrande lägga ett eget förslag till motivering till återremissen.
Kommunfullmäktige beslutade om återremiss. De styrande röstade nej till återremiss och krävde att fullmäktige avgjorde ärendet direkt. Det var alltså bara M+SD+V+MBP+L som röstade för återremiss – voteringssiffrorna blev 23-22. (En SD-ledamot hade lämnat sammanträdet.)
Trots att de styrande inte röstade för återremiss hävdade de att de hade yrkat på återremiss i andra hand och därför skulle deras förslag till motivering ställas mot oppositionens motivering till återremiss. De styrandes motivering löd:
“Kommunfullmäktige återremitterar ärendet till kommunstyrelsen som snarast åläggs att inhämta socialförvaltningens motiv till de föreslagna 13 punkterna i åtgärdsförlaget som behandlades den 30 oktober 2025 i Socialnämnden. Ärendet ska hanteras skyndsamt så att det kan behandlas på kommunfullmäktiges sammanträde den 18 februari 2026.”
Det var nog mest en strid om påvens skägg. Det skiljde väl i egentligen inte så mycket i sak mellan motiveringarna, och dessutom var det ju bara två veckor kvar på året…
Men flera i oppositionen protesterade. Orsaken var att det här förfarande inte var lagligt. Förvånansvärt nog tolkade kommunjuristen Kommunallagen på samma sätt som de styrande. Det betydde att i den andra voteringen fick de styrande partiernas motivering majoritet med 23-22.
Men var ett lagligt förfarande?
I Kommunallagen står det i 5 Kap 50 § följande om återremiss (fetstilen är min):
“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Vid flera motiveringar får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.”
Och då är frågan, har de styrande partierna “begärt återremittering”. Det enkla svaret måste vara nej. Vid omröstningen om ärendet skulle avgöras på sittande möte eller återremitteras, så röstade de för att ärendet skulle avgöras på sammanträdet och mot en återremiss. De har med andra ord i handling visat att de inte “begärt återremittering”.
I andra hand? Kan man äta en smörgås och ändå ha den kvar? Kan man rösta nej till en återremiss och ändå ja? Kan man rösta både ja och nej samtidigt? Retoriska frågor…
Hur som helst, Förvaltningsrätten i Göteborg kommer att få svara på dessa frågor – och berätta för Vänersborgs kommunfullmäktige vad som gäller. Men min, och många andras uppfattning i oppositionen t ex Henrik Harlitz (M), har helt klart för oss att ledamöter som motsätter sig återremiss (och vill avgöra ärendet direkt) inte har någon rättslig roll i motiveringen.
I en promemoria från Regeringskansliet (“Minoritetsåterremiss i kommuner och landsting”) som föregick ändringen av just denna paragraf i Kommunallagen från 1991 stod det:
“Mot bakgrund av att nuvarande lagtext och förarbeten inte ger någon klar ledning för hur bestämmelsen ska tolkas föreslås att bestämmelsen förtydligas så att det uttryckligen framgår att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. På detta sätt garanteras att institutets syfte inte missbrukas genom att majoriteten beslutar om motivering av yrkandet.”
Och följaktligen stod det i den proposition (Prop. 2008/09:21) som beskrev ändringen i Kommunallagens 5 Kap 50 §, se ovan (min fetstil):
”Förslaget innebär att det uttryckligen framgår att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. På detta sätt garanteras att institutets syfte inte missbrukas genom att majoriteten beslutar om motivering av yrkandet.”
Kan det bli tydligare?
Kommunfullmäktiges beslut i onsdags kommer att överklagas till Förvaltningsrätten i Göteborg när protokollet blir klart.
Fick inte socialnämnden något tilläggsanslag? Nej, men i praktiken spelar det ingen roll. Vad skulle kunna hända när det är 2 veckor kvar på året? Istället för att täcka socialnämndens underskott före årsskiftet kommer underskottet att regleras i kommunens bokslut.
Men det är inte nog med att förfarandet av återremissen med all sannolikhet var lagstridig. Själva det yrkande som de styrande partierna lade i ärendet, och som röstades bort, är troligtvis också det. Det ska jag skriva om senare.
Anm. Se även del 2: ”Två lagstridigheter: 2 KF:s befogenheter”.
SBN: Sikhall på sparlåga
Den 16 november 2023 fattade samhällsbyggnadsnämnden två viktiga beslut. Det ena handlade om Hallevibadet, det andra om Sikhall. Beslutet om Hallevibadet följde jag upp i söndags. (Se “Hallevi: Hundar eller bad och en ny intressent?”.)
Oppositionspartierna i samhällsbyggnadsnämnden (V+M+MBP+SD) fattade ett annat beslut om Sikhall än vad de styrande partierna, S+C+KD+MP, och tjänstepersonerna i 
samhällsbyggnadsförvaltningen, hade tänkt och förväntat sig. (Se “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”.) Ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) blev så frustrerade att de kände sig tvungna att överklaga beslutet till Förvaltningsrätten i Göteborg. (Vilket med all sannolikhet också var okejat av partiernas två kommunalråd.)
Förvaltningsrätten avslog överklagandet. (Se “Sikhall: Dom har avkunnats!”.) Motiveringen till avslaget kunde inte tolkas på annat sätt än att det var en fullständig sågning av överklagandet. Man ges nästan bilden av att juristerna var väldigt frustrerade över bristen på saklig grund, och frågade sig – varför upptar de båda nämndsordförandena vår tid med så utsiktslösa och meningslösa argument…
Det tycks dock inte bekomma Jonasson och Andersson, de sitter fortfarande kvar på sina ordförandeposter… Och vem vet, de kanske till och med funderar på att överklaga Förvaltningsrättens dom.
Oppositionspartiernas beslut i samhällsbyggnadsnämnden den 16 november 2023 innebar att förvaltningen skulle gå vidare i förhandlingarna med Magnus Larsson om de fastighetsrättsliga lösningarna men utifrån andra utgångspunkter. De utgångspunkter som förvaltningen hade föreslagit och de styrande partierna omfamnat var uppenbarligen helt oacceptabla för Larsson. Det kunde alla se och faktiskt också förstå. De var tvungna att ändras för att Magnus Larsson och kommunen skulle kunna ingå en överenskommelse.
Oppositionspartierna ändrade i sitt beslut utgångspunkterna så att de blev rimliga, logiska och acceptabla även för Magnus Larsson. Nämnden hade ju fått i uppdrag av kommunfullmäktige att ingå ett avtal om fastighetsrättsliga lösningar med Magnus Larsson så att en detaljplan kunde upprättas. (Se “Händelserikt KF (2): Sikhall och sponsring”.)
Nu, efter nämndens beslut, var vägen utstakad och klar. Det var “bara” för samhällsbyggnadsförvaltningen att ändra i förslaget om “Överenskommelse om fastighetsreglering i Sikhall” enligt oppositionspartiernas beslut. Och sedan ta kontakt med Magnus Larsson för att slutföra överenskommelsen och sluta ett avtal. Men det har inte 
samhällsbyggnadsförvaltningen gjort. Förvaltningen har istället ”avvaktat” genomförandet av nämndens beslut, antagligen med de båda ordförande Ann-Marie Jonassons (S) och 1:e vice ordförande Johan Anderssons (C) goda minne. Det är mycket anmärkningsvärt eftersom det är en majoritet av politikerna i nämnden som beslutar – och tjänstepersonerna som ska verkställa dessa beslut.
Historien upprepar sig. Oppositionspartiernas båda beslut den 16 november 2023 var inte populära bland de styrande partierna eller bland tjänstepersonerna. Därför förhalades processerna och besluten verkställdes inte. Det är fortfarande ingen från samhällsbyggnadsförvaltningen som har tagit kontakt med Magnus Larsson och diskuterat någon överenskommelse eller ens hört sig för om möjliga mötestider… Likheterna med Hallevibadet och Jonas Mossberg är slående.
Magnus Larsson är i behov av fastighetsrättsliga lösningar enligt kommunfullmäktiges riktlinjer. Larsson måste få förvärva delar av kommunens fastighet Sikhall 1:4, så att han bland annat får äga marken mellan sin fastighet Sikhall 1:6 och Sikhalls Magasin. (Se pil i kartan till vänster.) Vattenfall drar nämligen inte elledningar till magasinet för Magnus Larssons räkning om han inte äger marken där ledningarna ska grävas ner. Och det krävs “kraftigare” ledningar till magasinet. 
Det skulle också underlätta för VA-dragningar till magasinet om Larsson ägde denna mark.
Ett fastighetsrättsligt avtal mellan kommunen och Magnus Larsson är således en förutsättning för att det ska kunna ske en utveckling av och i Sikhall. Och vi är många som har en mycket bestämd uppfattning om vem som kan och ska stå för utvecklingen. Magnus Larsson har med den omfattande och grundliga renoveringen av Sikhalls magasin bevisat att han inte bara pratar utan får saker gjorda. Magnus Larsson lägger både tid och pengar på att utveckla Sikhall. (Se “Magnus räddar Sikhalls magasin! (2)”.)
När nu Förvaltningsrätten har avslagit Ann-Marie Jonassons (S) och Johan Anderssons (C) överklagande så måste samhällsbyggnadsförvaltningen slutföra överenskommelsen enligt samhällsbyggnadsnämndens beslut i november och sluta ett avtal med Magnus Larsson.
Och som vanligt är det Sikhall Rock även denna sommar. Onsdagen den 17 juli kl 18.00 kör Sikhall Rock igång. Det går att anmäla sitt intresse på Sikhall Rocks Facebook-sida.
Sikhall: Dom har avkunnats!
Den 15 december 2023 meddelade Förvaltningsrätten i Göteborg att ett överklagande hade kommit in till domstolen. Det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) som överklagade:
“Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16 § 144”
De två ordförandena i samhällsbyggnadsnämnden överklagade alltså ett beslut som hade fattats av deras egen nämnd. Och frågan är om inte detta var unikt. (Se “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!”.)
Bakgrunden är naturligtvis att Jonasson och Andersson var motståndare till det beslut som nämnden fattade den 16 november. Beslutet fattades av oppositionen med 6 röster mot 5. Och det kunde Jonasson och Andersson tydligen inte acceptera utan valde att gå utanför politikens ramar och vände sig i stället till juridiken – till Förvaltningsrätten i Göteborg. (Se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”.)
Beslutet i samhällsbyggnadsnämnden, dvs själva sakfrågan, handlade om de krav som de styrande partierna, och samhällsbyggnadsförvaltningen (naturligtvis), ville ställa på Magnus Larsson i samband med de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall. De var helt orimliga och inte heller i överensstämmelse med kommunfullmäktiges beslut. (Se “Sikhall (1): Återigen samma förslag i SBN”.)
Samhällsbyggnadsnämndens 2:e vice ordförande Tor Wendel (M) lade därför fram ett alternativt yrkande i samhällsbyggnadsnämnden. Och det visade sig att samtliga oppositionspartier stödde förslaget (se “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”):
“Med sex nej-röster mot fem ja-röster, så har samhällsbyggnadsnämnden beslutat i enlighet med Tor Wendels (M) yrkande.”
Förvaltningsrätten anmodade sedan samhällsbyggnadsnämnden att yttra sig över överklagandet. Rätten ville höra båda sidor innan den fattade ett beslut om nämndens beslut var lagligt eller inte.
Den 25 januari 2024 behandlade samhällsbyggnadsnämnden ärendet “Svar på överklagandet av Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16”. De ledamöter som fattade det överklagade beslutet, dvs “oppositionspartierna” (som alltså har majoritet i nämnden), röstade igenom det yttrande till Förvaltningsrätten som Tor Wendel (M) hade författat. (Se “SBN/Sikhall 9: Yttrandet till Förvaltningsrätten”.)
I onsdags, den 12 juni, kom Förvaltningsrättens dom. Idag fanns en notering i kommunens diarium. Jag begärde ut domen från kommunen, men fick till svar att:
“Vi har tagit emot din begäran och kommer göra en sekretessbedömning.”
Ett intressant svar med tanke på att domen är en allmän offentlig handling. (Det fick mig, kanske lite orättvist, att tänka på en sketch om allmänna handlingar på Facebook som en partivän skickade till mig – “Hänvisa bara till semester”.) När jag istället begärde ut domen från Förvaltningsrätten – så fick jag domen direkt. Senare meddelade samhällsbyggnadsförvaltningen att:
“Då handlingen innehåller personuppgifter skickas den inte på e-post. Vi kan skriva ut den och skicka den på post eller om du vill komma till kommunhuset och läsa den.”
Personuppgifterna handlar om de båda ordförandena Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C), och det är ju inte direkt någon hemlighet. Däremot står deras personnummer med, och då kanske GDPR träder in… Det hade dock varit lätt att maska.
Hur dömde då Förvaltningsrätten i Göteborg?
“FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Förvaltningsrätten avslår överklagandet.”
Samhällsbyggnadsnämndens beslut står fast, det var lagligt. Oppositionspartiernas beslut gäller följaktligen. Och det banar nu äntligen vägen för att de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson kan slutföras.
Det ska bli intressant att se om de båda ordförandena Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) tänker sitta kvar i nämnden efter Förvaltningsrättens dom…
Förvaltningsrättens motivering till domen, eller bedömning som det heter, är ganska lång, men jag återger den ändå i sin helhet. (Kan laddas ner här som pdf.) Bedömningen kan med fördel läsas tillsammans med själva överklagandet från Jonasson och Andersson – se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”. Överklagandet består nämligen av fyra punkter och Förvaltningsrätten bedömer varje punkt för sig.
==
Förvaltningsrättens bedömning
“Klagandena gör gällande att beslutspunkten 1 strider mot praxis vid avtalsskrivning och kommunens riktlinjer samt att beslutet även strider mot likabehandlingsprincipen i 2 kap. 3 § kommunallagen. Som har anförts är förvaltningsrättens laglighetsprövning av det överklagade beslutet begränsad till en prövning av om det överklagade beslutet är olagligt eller inte har tillkommit på lagligt sätt enligt bestämmelserna i 13 kap. 8 § KL. Om en kommuns beslut skulle strida mot praxis vid avtalsskrivning medför det därmed inte i sig att det av det skälet vid en laglighetsprövning finns grund för att upphäva beslutet. En kommuns interna riktlinjer utgör inte heller lag eller annan författning, vilket innebär att förvaltningsrätten inte kan pröva om kommunens beslut strider mot interna riktlinjer. Om ett kommunalt beslut skulle stå i strid med likställighetsprincipen i 2 kap. 3 § KL kan däremot utgöra grund för upphävande för att det kommunala beslutet i så fall skulle stå i strid med lag. Likställighetsprincipen innebär att medlemmar eller grupper av medlemmar i samma situation ska behandlas lika och att en särbehandling endast får ske på saklig och objektiv grund. För en tillämpning av likställighetsprincipen krävs emellertid att kommunen eller regionen är i kontakt med sina medlemmar just i deras egenskap av medlemmar. Principen gäller alltså inte när en kommun eller en region anställer personal, köper eller säljer fastigheter etc. (jfr. prop. 2016/17:171 s. 300 och 301). Förvaltningsrätten bedömer att samhällsbyggnadsnämndens beslut om fastighetsreglerande åtgärder i Sikhall inte är ett sådant beslut där kommunen träder i kontakt med sina medlemmar i deras roll som kommunmedlemmar. Därtill kan också konstateras att den jämförelsenorm som klagandena hänvisar till om att kommunen kan komma att ställa krav på säkerhet i form av pant, bankgaranti, borgen eller dylikt för att garantera exploatörens åtagande i exploateringsavtalet inte heller är undantagslöst utformad och att samhällsbyggnadsnämnden har haft rätt att göra avsteg från riktlinjerna, bl.a. om det skulle krävas för att på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra en detaljplan. Förvaltningsrätten bedömer därmed att det inte har visats att det överklagade beslutet strider mot 2 kap. 3 § KL.
För beslutspunkten 2 är grunden till överklagandet att beslutet i det avseendet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken”. Förvaltningsrätten konstaterar att det åberopade inriktningsbeslutet från kommunfullmäktige avsåg inriktningsbeslut för fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken. Det framgår av handlingarna i målet att en sådan detaljplan inte var klar vid tidpunkten för det överklagade beslutet samt att de frågorna också hanteras av en annan nämnd. Av det åberopade kommunfullmäktige-beslutet framgår inte heller i övrigt att samhällsbyggnadsnämnden inte skulle ha haft rätt att fatta det överklagade beslutet på grund av tidigare fastställda visionsuttalanden från kommunfullmäktige.
Klagandena menar att beslutspunkten 3 strider mot 5 kap 1 § KL och att beslutet är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt med anledning av det strategiska läge som fastigheten har och då exploatören ensam får möjlighet att utveckla ett område som kan anses vara av stort intresse för allmänheten. Enligt 5 kap. 1 § KL ska kommunfullmäktige besluta i de ärenden som är av principiell beskaffenhet eller annars är av större vikt för kommunen, medan nämnderna enligt 6 kap. 3 § KL ska besluta i frågor som rör förvaltningen samt i frågor som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om. Fullmäktige ska därmed besluta i frågor av mer grundläggande natur eller av generell räckvidd, där det politiska momentet allmänt sett är dominerande (jfr prop. 2016/17:171 s. 327). Förvaltningsrätten bedömer att utredningen inte utvisar att den aktuella fastighetsregleringen med avtalsservitut är av sådan art eller omfattning att den måste beslutas av kommunfullmäktige. Det har då inte heller visats att det överklagade beslutet ska upphävas för att det strider mot 5 kap. 1 § KL.
Klagandena anser slutligen att beslutspunkten 4 i det överklagade beslutet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken” då det i inriktningsbeslutet står skrivet att ”Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten”. Kommunen anför i den delen att den nämnda beslutskrivskrivningen var nödvändig då Vänersborgs Segelsällskap önskade en sen ändring i det föreslagna servitutet jämfört med det som fullmäktige hade beslutat om. Förvaltningsrätten konstaterar att kommunfullmäktige genom sitt beslut den 17 maj 2023 på ett tydligt sätt har uttryckt att det vid fastighetsförsäljning ska skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och ha fritt segelvatten. Beslutet kan emellertid endast få effekt internt för kommunens ställningstagande och hantering och har i sig ingen bindande verkan mot annan parts inställning till frågan. Om Vänersborgs Segelsällskap därför i tiden därefter framför ändrade önskemål i frågan så måste det enligt förvaltningsrätten ligga på samhällsbyggnadsnämnden att ansvara för hanteringen av sådana fastighetsrättsliga frågor, så länge de ändrade önskemålen inte står i direkt strid med vad kommunfullmäktige tidigare har beslutat för kommunens räkning. Förvaltningsrätten bedömer att samhällsbyggnadsnämndens ändringsskrivning i punkten 4 i det överklagade beslutet från den 16 november 2023 inte står i direkt strid med vad kommunfullmäktige tidigare har beslutat och att kommunfullmäktiges beslut därmed alltjämt också gäller för kommunen vid genomförande av aktuell fastighetsförsäljning, under förutsättning av att också Vänersborgs Segelsällskap som berörd part alltjämt har även det önskemålet. Utredningen utvisar enligt förvaltningsrätten därmed inte att samhällsbyggnadsnämnden den 16 november 2023 inte hade rätt att fatta det överklagade beslutet under punkten 4 för att det skulle strida mot kommunfullmäktiges beslut den 17 maj 2023.
Med ledning av det anförda bedömer förvaltningsrätten att vad klagandena anför inte visar att det finns grund att med stöd av 13 kap. 8 § KL upphäva det överklagade beslutet. Överklagandet ska därför avslås.”
==
Blogginlägg i denna ”serie”:
- “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!” – 3 januari 2024
- “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande” – 4 januari 2024
- “SBN/Sikhall 3: Till nämndens försvar – Bakgrund” – 5 januari 2024
- “SBN/Sikhall 4: Till nämndens försvar – Viten” – 7 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 5: Till nämndens försvar – Visionen” – 9 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 6: Till nämndens försvar – Vem beslutar?” – 10 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 7: Till nämndens försvar – Servitut” – 11 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 8: Till nämndens försvar – Framtid” – 14 januari 2024
- ”SBN/Sikhall 9: SBN:s yttrande till Förvaltningsrätten” – 28 januari 2024
- ”Sikhall: Dom har avkunnats!” – 14 juni 2024
SBN: Sikhall och Hallevi
I torsdags, 21 mars, hade samhällsbyggnadsnämnden sammanträde igen. Sammanträdet blev inte riktigt så tråkigt som ledamöterna kunde befara. (Se “SBN: Hallevi, arenan, Sikhall & polisen”.)
Nämnden fick reda på att det inte var samhällsbyggnadsförvaltningen som hade polisanmält Jonas Mossberg för förtal, utan tjänstepersonen själv. Det var naturligtvis orsaken till att det inte finns något dokument i diariet. Det är dock lite förvånande att personen själv står för polisanmälan när anmälan handlar om personens roll som tjänsteperson. I skolan, för att ta ett exempel, är det som regel rektor som står för polisanmälan om en lärare eller annan skolpersonal utsätts för ett misstänkt brott. Jag förutsätter emellertid att personen ifråga och förvaltningschefen är överens om “handläggningen”.
På förvaltningens informationspunkt ställde Johan Abrahamsson (M) en fråga om, och i så fall hur, förvaltningen arbetade med att verkställa beslutet om de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall. (Se “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”.) Abrahamsson ville helt enkelt, vad jag förstår, få information om vad som hade gjorts sedan beslutet fattades. Nämnden hade faktiskt inte fått någon information om hur förvaltningen arbetade med frågan sedan nämndens beslut den 16 november 2023.
Det handlade alltså om beslutet som ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) överklagade till Förvaltningsrätten i Göteborg. (Se “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!”.) Jonasson och Andersson hade ju inte begärt att Förvaltningsrätten skulle pröva om beslutet skulle inhiberas i väntan på den slutliga domen. (Inhibition betyder att det ska avvaktas med verkställigheten av ett beslut tills ärendet är avgjort.) Det betyder att nämndens beslut var giltigt och därmed skulle verkställas.
Nämnden beslutade att skjuta på frågan tills senare på dagen. Nämnden ville att en av kommunens jurister skulle närvara när frågan behandlades.
Och så blev det. Diskussionen kring Abrahamssons fråga fortsatte på eftermiddagen i närvaro av en jurist. Det kan sägas att Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) samt förvaltningschef Andreas Knutsson ansåg sig jäviga. De deltog därför inte när Sikhall och överklagandet behandlades.
Det framkom att beslutet inte hade börjat verkställas. Den bedömningen hade förvaltningen gjort efter inrådan av juristen och tydligen också efter samråd med jurister på SKR (Sveriges Kommuner och Regioner). 
Rådet till samhällsbyggnadsförvaltningen hade varit att inget avtal, mellan kommunen och fastighetsägaren på Sikhall, dvs Magnus Larsson, skulle skrivas på under tiden som överklagandet pågick.
Några politiker i oppositionen reagerade på att förvaltningen hade fattat ett sådant beslut utan att stämma av med politikerna i nämnden. Politikerna hade inte heller informerats.
Juristen var noga med att förklara att förvaltningen inte kunde verkställa nämndens beslut om det förelåg särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl var att det inte gick att ta tillbaka verkställandet och göra rätt om överklagan skulle bifallas av Förvaltningsrätten. Marken hade ju blivit såld om beslutet hade verkställts.
Oppositionspolitikerna menade att förvaltningen kunde ha fört en förhandlingsprocess med fastighetsägaren under tiden överklagandet låg hos Förvaltningsrätten, utan att teckna ett avtal. Det fanns ju mycket att förbereda och ha dialog om.
James Bucci (V) framförde också att det inte fanns något som hindrade att ett avtal hade en klausul där köparen förband sig att låta köpet gå tillbaka om överklagan skulle bifallas av Förvaltningsrätten. Juristen höll med Bucci om detta, men menade att det skulle kunna vara besvärligt att skriva ett sådant avtal.
Det är inte ovanligt att det finns sådana här “klausuler” i politiken. Det händer inte helt sällan i beslut av kommunstyrelsen. Det kan stå:
“under förutsättning att kommunfullmäktige fattar beslut om att…”
Dessutom så kommer sannolikt Förvaltningsrätten att avvisa Jonassons och Anderssons överklagande… Och i ett sådant läge hade alla parter vunnit tid om processen hade fått fortsätta.
Diskussionen i samhällsbyggnadsnämnden förra veckan tog sin tid. Den visade att förvaltningen hade tagit egna beslut utan att rådgöra med politikerna eller, som det borde vara, låta nämnden fatta besluten. Enligt uppgift tyckte förvaltningen att den nog kunde ha handlat annorlunda. 
Men kanske har det varit problem med kommunikationen när både ordförande och 1:e vice ordförande samt förvaltningschefen har varit jäviga. Det finns emellertid också en 2:e vice ordförande, Tor Wendel (M), som kunde ha rådfrågats.
Det ska bli intressant att följa hur samhällsbyggnadsförvaltningen, och nämnden, går vidare efter detta senaste sammanträde.
Förvaltningsrätten spolade Mats Anderssons VA-yrkande
På kommunfullmäktiges sammanträde den 15 februari 2023 beslutade de styrande partierna, S+C+KD+MP, att återremittera Lena Eckerbom Wendels (M) motion om minskad tvångsanslutning till kommunens vatten och avlopp. Det var möjligt eftersom det räcker med en tredjedel av rösterna i fullmäktige för att återremittera ett ärende.
Det var också av precis den anledningen som de styrande partierna inte ville ha en omröstning om själva motionen. De visste ju att fullmäktige skulle bifalla den, dvs rösta ja till motionen. Oppositionen i Vänersborg var nämligen, för en gång skull, enig. Samtliga 28 ledamöter i oppositionen är motståndare till tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. (De styrande har 23 ledamöter.) En återremiss var således det enda sättet för de styrande att undvika ett snöpligt röstningsnederlag i sakfrågan.
Jag har beskrivit hela ärendet noggrant i bloggarna “KF 2: VA – återremiss igen” och ”KF 2b: VA-motionen och lagen”. TTELA har gjort detsamma i artikeln “Inga lättnader i tvånget att ansluta sig till va-nätet”.
Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) var den som yrkade på återremiss. Andersson lämnade följande motivering till yrkandet:
“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan”
Tanken med en återremiss är alltså att den ska användas när ett ärende kräver ytterligare utredning. Det kan vara att underlaget känns ofullständigt och behöver kompletteras med ytterligare faktauppgifter. Motiveringen ska då upplysa mottagaren av återremissen om vad som ska göras.
Det framgår tydligt av Mats Anderssons motivering att detta inte var syftet med återremissen. Syftet var ett annat. Det var helt enkelt att förhindra ett beslut. Eller som Tor Wendel (M) sa under sammanträdet, det var en ”maskerad bordläggning”.
De styrande partierna missbrukade rätten för minoriteter att återremittera ett ärende. Därför överklagade jag den 1 mars 2023 fullmäktiges beslut till Förvaltningsrätten. Eller som det mer formellt uttrycks, jag begärde att Förvaltningsrätten skulle laglighetspröva beslutet. (Du kan ladda ner min överklagan här.)
Idag, onsdagen den 18 oktober 2023, kom Förvaltningsrättens beslut:
“Förvaltningsrätten bifaller överklagandet och upphäver det överklagande beslutet.”
Förvaltningsrätten håller alltså med en av Vänsterpartiets ledamöter i kommunfullmäktige, Stefan Kärvling – beslutet om återremiss var inte lagligt! Beslutet gäller inte och det måste göras om. Det måste fattas ett nytt beslut.
Förvaltningsrätten inleder sina motiveringar till beslut med att hänvisa, och ofta citera, en del lagparagrafer. Det är ibland också nödvändigt för rätten att använda andra källor som t ex domar, förarbeten och propositioner. Det gör Förvaltningsrätten även i detta fall. (Rättens beslut grundar sig bland annat på “prop. 2001/02:80 s 143”.)
Sedan följer själva motiveringen till beslutet, och den är mycket kort. Det beror sannolikt på att det var ett mycket enkelt mål att döma i…
Förvaltningsrätten motiverar sitt beslut:
“Den av kommunfullmäktiges minoritet beslutade återremissen innebär inte att ärendet skickas tillbaka till det beredande organet. Det är således inte fråga om en korrekt återremiss. Beslutet om minoritetsåterremiss strider därmed mot lag eller annan författning och ska därför upphävas.”
När jag i bloggen “Överklagande till Förvaltningsrätten” skrev om mitt överklagande till Förvaltningsrätten så frågade jag det nya AI-verktyget Chat GPT om återremisser. De första två meningarna jag fick som svar var:
“Att återremittera ett ärende betyder att man skickar tillbaka det till den tidigare instansen, vanligtvis till den som skickade ärendet till dig i första hand, för vidare åtgärder. Detta kan göras av olika skäl, till exempel om det behövs ytterligare information eller om ärendet behöver undersökas ytterligare innan ett beslut kan fattas.”
Chat GPT hade helt rätt.
De styrande partierna i Vänersborg är Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Ledamöterna i dessa partier röstade allihop tillsammans igenom Mats Anderssons (C), 
kommunstyrelsens 1:e vice ordförande, yrkande på återremiss. Nu säger Förvaltningsrätten i Göteborg att det var ett beslut som strider mot svensk lag.
Vad säger det om de partier som styr Vänersborg idag?
Kan man återremittera styret i Vänersborg? Kan man återremittera Mats Andersson?
Anm. Förvaltningsrättens beslut kan laddas ner här.
Överklagande till Förvaltningsrätten
På kommunfullmäktiges sammanträde den 15 februari beslutade de styrande partierna, S+C+KD+MP, att återremittera Lena Eckerbom Wendels (M) motion om minskad tvångsanslutning till kommunens vatten och avlopp. Det var möjligt eftersom det räcker med en tredjedel av rösterna i fullmäktige för att återremittera ett ärende.
Det var också av precis den anledningen som de styrande partierna inte ville ha en omröstning om själva motionen. 
De visste ju att fullmäktige skulle bifalla den, dvs rösta ja till motionen. Oppositionen i Vänersborg var nämligen, för en gång skull, enig. Samtliga 28 ledamöter i oppositionen är motståndare till tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. (De styrande har 23 ledamöter.) En återremiss var således det enda sättet för de styrande att undvika ett snöpligt röstningsnederlag i sakfrågan.
Jag har beskrivit hela ärendet ganska noggrant i bloggarna “KF 2: VA – återremiss igen” och ”KF 2b: VA-motionen och lagen”. TTELA har gjort detsamma i artikeln “Inga lättnader i tvånget att ansluta sig till va-nätet”.
För att få ett objektivt och kunnigt svar om vad det innebär att återremittera ett ärende så frågade jag den intelligenta chattroboten ChatGPT om hjälp. Jag fick svaret:
“Att återremittera ett ärende betyder att man skickar tillbaka det till den tidigare instansen, vanligtvis till den som skickade ärendet till dig i första hand, för vidare åtgärder. Detta kan göras av olika skäl, till exempel om det 
behövs ytterligare information eller om ärendet behöver undersökas ytterligare innan ett beslut kan fattas.
Återremiss kan också användas om ett beslut har fattats, men det beslutet behöver ändras eller justeras. I detta fall skickas ärendet tillbaka till den tidigare instansen för att en ny bedömning ska göras och en nytt beslut ska fattas.
I allmänhet innebär återremiss att ärendet inte kan avslutas eller hanteras på grund av bristande information eller andra omständigheter, och det kräver att ärendet går tillbaka till startpunkt för att lösa problemet.”
Ett återremissyrkande av ett ärende i kommunfullmäktige ska alltid följas av en motivering. Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) lämnade följande motivering till yrkandet på återremiss:
“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan”
Tanken med en återremiss är alltså att den ska användas när ett ärende kräver ytterligare utredning. Det kan vara att underlaget känns ofullständigt och behöver kompletteras med ytterligare faktauppgifter. Motiveringen ska då upplysa mottagaren av återremissen om vad som ska göras.
Det framgår tydligt av Mats Anderssons motivering att detta inte var syftet med återremissen. Syftet var ett annat. Det var helt enkelt att förhindra ett beslut.
Det är möjligt att Mats Andersson tyckte att “ändamålet helgar medlen”. Han kanske ansåg att ett bifall av motionen skulle få negativa konsekvenser av något slag för kommunen. Det var i och för sig inget han direkt argumenterade för i talarstolen, men det var vad han sa i en paus. Men det spelar egentligen ingen roll vilket ändamål Andersson hade i slutändan, det direkta syftet med att återremittera ärendet var att förhindra ett beslut.
De styrande partierna missbrukade alltså, som jag ser det, rätten för minoriteter att återremittera ett ärende.
Jag tycker inte att det är ok agera på det här sättet i kommunens högsta beslutande organ. Jag har därför begärt att Förvaltningsrätten i Göteborg laglighetsprövar beslutet. Laglighetsprövning är så att säga den formella benämningen på ett överklagande.
Det är tveksamt om “överklagandet” finner rättens gillande. Förvaltningsrätten brukar nämligen oftast nöja sig med att meddela att kommunfullmäktige formellt sett har rätt att fatta beslut. Det brukar inte sällan vara ett slags “Moment 22” när man har med Förvaltningsrätten att göra.
Men det är ändå viktigt att reagera och protestera tycker jag. Förhoppningsvis leder en laglighetsprövning i varje fall till någon typ av diskussion. Är det politiskt och moraliskt ok att obstruera beslut i fullmäktige på det här sättet? Vi får se vad som händer.
Här nedan följer min skrivelse till Förvaltningsrätten. (Du kan ladda ner den som pdf här.)
===
Den 15 februari 2023 fattade kommunfullmäktige i Vänersborg ett beslut (§ 14, KS 2022/106) om att återremittera ärendet Motion om minskad tvångsanslutning till vatten och avlopp.
Yrkandet om återremiss framfördes av kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) och motiveringen till återremissen hade lydelsen:
“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan.”
I Kommunallagen 5 kap 50 § står det endast att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Det brukar emellertid vara så att en återremiss innebär att ärendet överlämnas för ytterligare utredning. Det kan vara att underlaget känns ofullständigt och behöver kompletteras med ytterligare faktauppgifter. Det är praxis att det i beslutet om återremiss tydligt anges varför ärendet återremitteras så att mottagaren av återremissen vet vad som ska göras. Däremot kan en återremiss knappast motiveras med att en kommunal plan måste utarbetas och godkännas före fullmäktige kan behandla motionen.
Den motivering som Mats Andersson lade fram på sammanträdet och som godkändes av en minoritet i kommunfullmäktige har inte syftet att ytterligare beredning av motionen ska ske. Återremissen är snarast en ”maskerad bordläggning” och syftar enligt min mening snarast till att obstruera ett beslut av kommunfullmäktige. Det torde kunna ses som ett missbruk av den möjlighet som kommunallagen ger en minoritet att kräva ytterligare utredning och faktaunderlag. Mats Andersson borde istället ha begärt en bordläggning av ärendet.
Det ska tilläggas att motionen lämnades in 15 februari 2022 och var beredd enligt reglerna.
Undertecknad önskar därför att Förvaltningsrätten laglighetsprövar det beslut om återremiss med den motivering som lämnades och som en minoritet i Vänersborgs kommunfullmäktige fattade beslut om.
Stefan Kärvling
Vänersborg 20230301
Bilaga
Kommunfullmäktiges protokoll 2023-02-15
==
Bloggar om kommunfullmäktige den 15 februari 2023:
- “KF 1: Styr och ledning – oväntad utgång” – 18 februari 2023
- “KF 2: VA – återremiss igen” – 19 februari 2023
- “KF 2b: VA-motionen och lagen” – 25 februari 2023
- “KF 3: Hunneberg, Dalbobergen, jämställdhet, KFV och annat” – 26 februari 2023
- “KF 4: Betraktelse över avslagen motion” – 28 februari 2023
- ”Överklagande till Förvaltningsrätten” – 2 mars 2023
Augustsson (S) var inte jävig
Ok, jag erkänner. Det finns tillfällen, även om de är ytterst sällsynta, där andra ledamöter än vänsterpartister reagerar, agerar och protesterar mot hur Vänersborg styrs.
Kommunstyrelsens ordförande Benny Augustssons (S) agerande och roll i kommunfullmäktiges beslut om GC-vägen på Korseberg den 17 november 2021 har varit föremål för en laglighetsprövning i Förvaltningsrätten i Göteborg.
Kommunfullmäktige skulle besluta om en GC-väg genom den sista remsan skog på Korseberg – när det redan fanns en GC-väg 150 meter från skogsdungen… Men den vägen gick mellan bostadshusen. Och dessa hus ingick i en bostadsrättsförening. Fullmäktige beslutade att anlägga GC-vägen i skogsremsan… (Se “KF (17/11): Vem kan man lita på?”.)
Torbjörn Moqvist från Sverigedemokraterna överklagade fullmäktiges beslut till Förvaltningsrätten i Göteborg. Moqvist skrev (citat från Förvaltningsrättens dom):
“En av ledamöterna var jävig (delikatessjäv) i samband med kommunfullmäktiges möte. Den ledamoten var väldigt emot att den nuvarande GC-vägen går igenom en bostadsrättsförening och tyckte att det var helt fel och kanske till och med olagligt att GC-vägen gick igenom denna bostadsrättsförening. Ledamoten var styrelseledamot i den bostadsrättsföreningen så sent som 2019. Det är inte klart om ledamoten alltjämt är kvar i bostadsrättsföreningens styrelse, men det är klart att detta är olämpligt även om ledamoten nu har lämnat styrelsen. Detta är en klar jävssituation.”
Det handlade alltså inte om vem som helst. Det var kommunens högste politiker, kommunstyrelsens ordförande och Vänersborgs “statsminister” Benny Augustsson (S). Och det Moqvist anför i ärendet är sant, det vet jag. Jag skrev om detta i några bloggar. (Se ”KF (17/11): Vem kan man lita på?”.)
Jag kan väl för övrigt komplettera överklagandet med att tillägga att Benny Augustsson (S) sa på fullmäktiges sammanträde att bostadsrättsföreningen inte skulle behöva se cyklister i sitt område:
”Det är bostadsrättsföreningen som äger den (GC-vägen; min anm.)”
Och det är väl egentligen en ganska udda uppfattning för en socialdemokrat. Och socialist? Det betyder ju att det skulle bli svårare för allmänheten, vänersborgarna, att utnyttja allemansrätten. GC-vägen genom bostadsrättsföreningen går ju rätt fram till Vassbotten och en badbrygga…
Men så hade Benny Augustsson (S) varit ledamot i bostadsrättsföreningens styrelse. Det framgår av offentliga dokument… (Se här.) Men det var ändå inte så enkelt menade Förvaltningsrätten i Göteborg. Eller rättare sagt, det var enklare…
“Fullmäktigejävet är därmed begränsat till att vara ett så kallat sakägar- och närståendejäv. Ett så kallat delikatessjäv, som Torbjörn Moqvist hänvisar till, utgör inte en jävsgrund enligt kommunallagens bestämmelser om jäv för fullmäktigeledamöter. I förarbetena till kommunallagen anges också att med personligen berörd avses ett ärende som berör ledamoten eller någon närstående som individ snarare än som del av ett kollektiv (prop. 2016/17:171 s. 348). Av praxis framgår också att en fullmäktigeledamots medlemskap i t.ex. en berörd bostadsrättsförening eller det faktum att en fullmäktigeledamot är styrelseledamot i ett bolag som ärendet rör, inte anses medföra att fullmäktigeledamoten är jävig (jfr t.ex. RÅ 1964 I 97 samt RÅ 1981 Ab 267).”
Förvaltningsrätten menar alltså att den överhuvudtaget inte behöver pröva jävsfrågan. Det finns nämligen inget som enligt Kommunallagen heter delikatessjäv i fullmäktigesammanhang. Och i förarbetena till lagen handlar det också om individ och inte ett kollektiv, som en styrelse.
Förvaltningsrätten kan därför slå fast att det rent lagligt inte har förekommit något jäv. Och det är självklart viktigt att slå fast. Förvaltningsrätten avslog Torbjörn Moqvists (SD) överklagande. Benny Augustsson (S) hade inte varit jävig och därför inte heller gjort något olagligt.
Rättsväsendet följer och tolkar lagar. Det ägnar sig inte åt andra aspekter. I det här fallet föreligger nog också en tydlig moralisk aspekt i frågan. Det håller antagligen de flesta med om. Och då undrar man ju naturligtvis – vad säger den moralen…?
Jag menar, det är nog en och annan som höjer på ögonbrynen när Benny Augustsson (S) i egenskap av kommunstyrelsens ordförande tog det första spadtaget för Riksbyggens 2:a etapp i Korseberg sommaren 2019. På Riksbyggens hemsida stod det (se ”Första spadtaget för Riksbyggens 2:a etapp i Korseberg, Vänersborg”):
”Nu har det första officiella spadtaget för Riksbyggens Brf Korseberg Strand tagits. Det första spadtaget togs av Benny Augustsson, kommunstyrelsens ordförande i Vänersborg”
Och till sist kan jag inte låta bli att ställa ytterligare två frågor.
Inte för att jag tror att Benny Augustsson längre har något uppdrag i styrelsen för Korsebergs Parks bostadsrättsförening, men frågan bör väl ändå ställas?
Det hör ju också till saken att Benny Augustsson (S) var medlem i bostadsrättsföreningens styrelse samtidigt som han var ordförande i samhällsbyggnadsnämnden… Uppstod det vid något tillfälle någon jävssituation?
KFV: Förvaltningsrätten avslår Mats Anderssons överklagande
Och så var det den där nyheten som jag flaggade för i min förra blogg om Kunskapsförbundet Västs sammanträde… (Se “Dagens KFV: Vad sysslar Trollhättan med?”.)
Kommer ni ihåg den 23 juni förra året? Inte det? Men det gör jag. Då hade Kunskapsförbundet (KFV) sammanträde. (Se “Nyhet: Andersson överklagar KFV-möte!”.)
Sammanträdet genomfördes med digitalt deltagande på distans. Det betydde att ledamöterna kunde befinna sig t ex hemma. Det var första gången vi politiker från Vänersborg fick en sådan möjlighet.
Coronan hade härjat en tid och i Vänersborg fick alla i riskgrupperna, eller som helt enkelt fruktade viruset, snällt vara hemma – och utanför politiken. Vi stängdes ute. Ingen i de styrande partierna var intresserad av att det var både diskriminerande och inskränkte demokratin. Och ingen var heller vid den här tidpunkten det minsta intresserad av att ta den moderna IT-tekniken till hjälp för att genomföra sammanträden på distans.
Det var däremot Kunskapsförbundet och dess ordförande Maud Bengtsson (S).
Distansmötet i förbundet den 23 juni gick i stort sett bra. Det var några smärre “nybörjarmisstag”, men inget som äventyrade varken säkerheten eller demokratin. Tyckte vi nog alla – utom Mats Andersson (C).
Ersättare Andersson (C), numer kommunstyrelsens 2:e vice ordförande i Vänersborg, överklagade sammanträdet till Förvaltningsrätten. Han ville att rätten skulle förklara att Kunskapsförbundets sammanträde var ogiltigt, att det var olagligt.
Men egen uppfattning var att han gjorde det för att på något sätt bortförklara Vänersborgsstyrets ointresse för digitala och demokratiska distanslösningar. Och då skulle ingen annan heller ha sådana lösningar.
Naturligtvis anförde inte Andersson ett sådant skäl, hur skulle det se ut? Nä, Andersson anförde följande skäl, sammanfattade av Förvaltningsrätten:
“Sammanträdet hölls digitalt via länk på Teams där ledamöter deltog hemifrån/från annan plats. Enligt egen utsago kunde ordföranden inte säkerställa om det var någon som på grund av tekniken föll ifrån på sammanträdet och kunde ansluta igen. Ordföranden kunde inte heller säkerställa att sammanträdet genomfördes i exakt realtid. Under sammanträdets gång tappade ett flertal ledamöter kontakten från och till, så även justerande person. Justerande person meddelade inte detta när han åter anslöt till sammanträdet, varför beslutsomgång inte togs om. Mötesorganisatören hade inte säkerställt inställningar i Microsoft Teams, vilket innebar att vem som helst kunde koppla ner andra mötesdeltagare från sammanträdet. Mot bakgrund därav samt då ordföranden eller någon annan inte kunde säkerställa att ingen obehörig person deltog på sammanträdet bör sammanträdet betraktas som ogiltigt.”
Självklart bestred Kunskapsförbundet Anderssons överklagande. Förbundet delade helt enkelt inte Anderssons beskrivning av vad som hände på mötet. (Se “Nyhet: KFV avvisar Anderssons överklagande”.)
Maud Bengtsson (S) förklarade också varför mötet överhuvudtaget hölls på distans:
“Det viktigaste skälet till detta var att säkerställa att alla medlemmar skulle kunna delta. Flera av ledamöterna är över 70 år och några tillhör riskgrupper, vilket omöjliggör ett fysiskt deltagande.”
Och därmed lyckades förbundet upprätthålla den demokratiska beslutsprocessen trots pandemins effekter. Vilket t ex undertecknad vänsterpartist var mycket tacksam över.
För drygt en vecka sedan, den 12 mars, kom Förvaltningsrättens avgörande:
“Förvaltningsrätten avslår överklagandet.”
Kunskapsförbundets sammanträde på distans var alltså lagligt. Och Mats Andersson (C) hade typ fel.
Förvaltningsrätten motiverar sin dom:
“Klagandens (dvs Mats Andersson; min anm) uppgifter i den delen om att ett flertal ledamöter tappade kontakten med sammanträdet samt att ordföranden inte kunde säkerställa att ledamöter som föll ifrån kunde ansluta igen eller att mötet hölls i realtid, tillbakavisas av förbundet och har inte bevisats i målet. Förbundet vidgår att någon deltagare föll bort ett kort tag men ganska snart var uppkopplad igen.”
Och vidare:
“Klaganden har enligt förvaltningsrätten mot förbundets bestridande inte visat att sammanträdet skedde på ett sätt som stod i strid med bestämmelsen i 5 kap. 16 § kommunallagen. Inte heller vad klaganden anför i övrigt visar enligt förvaltningsrättens bedömning att de överklagade besluten strider mot någon av de tidigare angivna prövningsgrunderna i 13 kap. 8 § kommunallagen. Överklagandet ska därför avslås.”
Det var en mycket väntad dom, även om det har tagit en väldig tid för rätten… Och jag är övertygad om att Mats Andersson (C) för länge sedan har insett att överklagandet inte skulle bifallas av Förvaltningsrätten. Andersson ordnade ju själv under senhösten förra året digitala distansmöten i den nämnd, barn- och utbildningsnämnden, där han var ordförande. Och jag tvivlar starkt på att Andersson kommer att överklaga Förvaltningsrättens dom.
Så nu är alltså fallet prövat och avgjort – och vi hoppas alla på att det så snart som det bara går ska vara möjligt att återuppta de fysiska sammanträdena.
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer