Stefan Kärvlings blogg

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

I Sverige är det av tradition svårt att överklaga beslut på miljöområdet och i strandskyddsfrågor har det varit ännu svårare. Det är särskilt svårt, i stort sett omöjligt, att t ex överklaga en dispens som beviljats någon annan. Som “X” och Jan Andersson har gjort på Sikhall 1:22.

 För att ha en möjlighet att kunna överklaga måste man åberopa ett enskilt intresse för att anses som sakägare. Om man endast åberopar allmänna intressen anses man inte vara sakägare och man har då inte rätt att överklaga. Det finns dock undantag som för t ex ideella föreningar. (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen uttrycker det på följande sätt i beslutet om att avvisa “X” och Anderssons överklaganden av byggnadsnämndens beslut om Sikhall 1:22:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

I praktiken har det alltså blivit Länsstyrelsen som har fått till uppgift att ta tillvara allmänhetens intressen. Och det är en intressant ordning eftersom de som sitter och beslutar på Länsstyrelsen inte är demokratiskt valda. Och det blir ju särskilt intressant i Sikhall 1:22…

Strandskyddet har ju som bekant två syften: att långsiktigt trygga allmänhetens tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. (Miljöbalken 7 kap 13 §.) Och så anser en jurist på Länsstyrelsen att det är okej att ett privatiserande staket får sättas upp runt fastigheten (juristen hade tydligen dessutom missat en dom från MÖD 2020 om staket – se M 7394-19) och att ett grillhus med tak får finnas alldeles bredvid strandkanten. Och ingen i allmänheten får överklaga… Och inte heller Gestads Hembygdsförening eftersom det enligt Länsstyrelsen saknas 20 medlemmar… (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Det är i Miljöbalken 16 kap 12 § som man kan hitta en definition på “sakägare”, dvs det man måste vara för att kunna överklaga ett beslut:

“Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot”

Det är inte helt solklar definition. Det är inte heller lätt att tolka och tillämpa den i konkreta situationer. Det hänvisas på flera ställen, bland annat gör Länsstyrelsen det, till regeringens proposition om Miljöbalken från 1997 (kan laddas ner här). Där står det en sammanfattning som verkar vara giltig än idag:

“Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Ibland uttrycks det på det enkla sättet att sakägare är den som saken angår. Klart är dock att en person på ett mer konkret sätt måste vara berörd av ett beslut för att anses som sakägare. Ett annat ibland använt uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

Vi känner igen formuleringar från Länsstyrelsens beslut.

Det är alltså svårt att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Det har utformats en praxis men jurister, forskare och andra har stött och blött frågan i många år. Det har diskuterats och det har skrivits böcker om delaktighet och talerätt i miljömål, om lagstiftningens mål blir uppfyllda genom den nuvarande regleringen osv. Det har delvis skett en förskjutning i uppfattning, så har t ex MÖD slagit fast att Svenska Naturskyddsföreningen uppfyllde kriterierna för klagorätt i Miljöbalken (M 3100-12). Diskussionen fortsätter. Det finns t ex krafter i riksdag och regering idag som bland annat vill flytta en stor del av ansvaret i strandskyddsfrågor från Länsstyrelserna till kommunerna.

I propositionen ovan (s 485) står det något som myndigheter som Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar har tagit fasta på:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Formuleringen står alltså i en proposition, i ett förslag från regeringen. Den finns inte med i Miljöbalken. Istället menade propositionen att frågan om vem som skulle vara sakägare skulle överlämnas till rättstillämpningen. Praxis skulle klargöra frågan. Och då har regeringens formulering gällt som “lag” och rättesnöre.

Länsstyrelsen har i avvisningen av “X” och Jan Anderssons överklagande hänvisat till prejudicerande domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag har tittat igenom alla dessa domar, och det är inte mycket att säga om. Länsstyrelsens beslut grundar sig så vitt jag kan bedöma på de domar av MÖD som Länsstyrelsen har angett. I flera domar har emellertid MÖD haft ”djupare” diskussioner och resonemang som visar att det inte alltid är helt enkelt att navigera i alla situationer för att komma fram till en slutsats. Det bortser Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar (MMD) ifrån. Men det kanske är en signal från MÖD att de borde anta en “vidare”, mer reflekterande och tillåtande hållning… Sedan är ju också frågan, har Länsstyrelsen hänvisat till alla relevanta domar?

Länsstyrelsen nämner i sitt beslut Århuskonventionen. Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Konventionen handlar om att myndigheter ska visa öppenhet och ge allmänheten tillgång till information, att medborgare ska få delta i beslut och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Det är det sista som är mest intressant i det här sammanhanget.

Naturvårdsverket skriver att allmänheten har rätt att:

“under vissa förutsättningar få tillgång till domstolsprövning eller prövning i administrativ ordning av myndigheters eller personers handlingar, eller underlåtenheter att handla i strid med nationell miljörätt.”

I en dom i Miljööverdomstolen (MÖD 2012:47) diskuteras Århuskonventionen och dess eventuella konsekvenser för svensk del:

“…Allmänheten utgörs av såväl fysiska och juridiska personer som föreningar, organisationer och grupper (artikel 2.4). … Några inskränkningar i klagorätten anges inte.”

Århuskonventionen tycks ha större ambitioner för allmänhetens deltagande än svensk lagstiftning. Det finns t ex inga inskränkningar i klagorätten skriver MÖD, men i Sverige har praxis blivit en formulering från en regeringsproposition:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Och i en senare dom skriver MÖD (MÖD 2015:8) faktiskt:

“Konventionen syftar bland annat till att ge berörda enskilda och miljöorganisationer en bred tillgång till rättslig prövning…”

Länsstyrelsen skriver i sitt beslut om “X” och Andersson:

“Länsstyrelsen bedömer att det inte har framkommit något som ger anledning att anta att de nationella reglerna inte uppfyller Århuskonventionens krav på tillgång till en effektiv prövning.”

Jag är inte helt bekväm med Länsstyrelsens formulering… Det kan knappast vara Länsstyrelsens i Vänersborg uppgift att pröva de nationella reglerna… Formuleringen verkar snarast vara ett sätt att glida undan de aktuella överklagandena. Kanske Länsstyrelsen borde ha tittat på följande resonemang av MÖD, som återfinns i domen M 7960-14 från 2015:

“Vid bedömningen av klagorättens omfattning i fråga om bl.a. strandskyddsdispens, landskapsskyddsförordnande och beslut efter anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken har en avgörande betydelse lagts vid vad som bedömts vara det skyddsvärda intresset med den rättsregel som varit aktuell vid prövningen. En sådan utgångspunkt kan ses som ett uttryck för den s.k. skyddsnormsläran. Följaktligen har enskilda inte kunnat komma till tals i exempelvis mål om strandskydd eftersom syftet med strandskyddsreglerna inte är att skydda enskilda utan allmänna intressen. Det kan ifrågasättas om en strikt tillämpning av skyddsnormsläran är förenlig med dagens syn på frågan om klagorätt på miljörättens område. Avgränsningen är också tveksam ur ett Århuskonventionsperspektiv och behöver mot den bakgrunden analyseras närmare i varje enskilt fall.”

Sakägarbegreppet är alltså väldigt luddigt i Miljöbalken. Dessutom förändras och utvecklas förhållanden och värderingar med tiden. Det händer mycket på miljö- och strandskyddsområdet, både i Sverige och internationellt. MÖD:s resonemang om klagorätten i ovanstående dom (M 7960-14) pekar på att en förändring kan vara på väg. Men samtidigt måste jag säga att det borde vara läge för Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) att kanske pröva några rättsfall för att klargöra och definiera begreppen sakägare och talerätt på ett avsevärt tydligare sätt. Det kan inte vara så att Mark- och miljödomstolar i Sverige (MMD) ska analysera varje enskilt fall närmare… Fram tills eventuella prejudicerande domar i MÖD kan det bli så att bedömningar från Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar i Sverige kommer att skilja sig åt och att invånare behandlas olika beroende på var i landet de bor.

Det man slutligen kan konstatera är att det än så länge inte finns någon praktisk möjlighet för en enskild att överklaga ett beslut baserat på ett allmänt intresse, i varje fall inte i Vänersborg. Det är orimligt enligt min uppfattning. En jurist på Länsstyrelsen ska inte ensam kunna företräda allmänhetens intressen.

Det vore tämligen meningslöst för “X” och Jan Andersson att som enskilda personer överklaga Mark- och miljödomstolens (MMD) beslut. Däremot finns det vissa möjligheter att Gestads Hembygdsförening skulle kunna få gehör för ett överklagande till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det råder tydligen skilda meningar på antalet medlemmar i föreningen (är de fler än 100?), och vad betyder det att ha allmänhetens stöd som det står i Miljöbalken. Det skulle möjligtvis också kunna vara ett argument att MÖD borde definiera och bli tydligare med sakägarbegreppet. Det skulle även vara av intresse att synkronisera och harmoniera svensk rättstillämpning med de större ambitioner som kan utläsas i Århuskonventionen.

Ja, det var några funderingar som jag har fått efter att ha studerat besluten från Länsstyrelsen och domen från Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg. För övrigt avslog även Förvaltningsrätten i Göteborg Jan Anderssons överklagan. Byggnadsnämndens beslut var lagligt fattat. Förvaltningsrätten tittar inte på innehållet i beslutet.

Författaren Joseph Heller hade kunnat illustrera moment 22 på ett lika bra sätt i sin roman med exempel från Vänersborg.

===

Inlägg i denna bloggserie:

• ”SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22” – 2 februari 2024
• ”Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad” – 4 februari 2024
• ”Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)” – 5 februari 2024
• ”Är Länsstyrelsen objektiv? (2/2)” – 8 februari 2024
• ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)” – 7 mars 2024
• ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)” – 10 mars 2024
• ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)” – 12 mars 2024

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)”.

En privatperson, “X”, och Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson överklagade byggnadsnämndens beslut att ge strandskyddsdispens till Vänersborgs Segelsällskap. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det gav Länsstyrelsen en del huvudbry. Det är nämligen enligt svensk rättspraxis inte möjligt för alla utan urskillning att överklaga beslut. Länsstyrelsen undrade därför på vilket sätt Gestads Hembygdsförening och “X” var berörda av det överklagade beslutet. 

“X” menade bland annat att han tillhörde den allmänhet som har rätt till tillgång och användning av strandområden. Jan Andersson skrev till Länsstyrelsen (jag citerar ur Länsstyrelsens sammanfattning):

“…föreningen värnar om platsens karaktär utan avgränsande staket på ett så kulturellt viktigt besöksmål som Sikhall. … En av orsakerna till att stiftelsen Sikhalls magasin upplöstes var just att stärka lokalt inflytande kring hamnen där det fanns en vision för området att fritt kunna röra sig på bryggor.”

Det dög inte:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen motiverade beslutet med att:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen”

Länsstyrelsen gjorde följaktligen inte någon bedömning av de överklagandes argument i frågan om byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av att själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Länsstyrelsen menade att sådan var lagen, alla har inte rätt att överklaga beslut. Länsstyrelsen gav exempel på både lagparagrafer och prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) för att förklara och motivera sitt beslut.

 För dem som överklagar blir det emellertid ett dilemma, ett moment 22 om man så vill. De överklagar därför att de anser att byggnadsnämnden genom sitt beslut brutit mot Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen. De har läst lagen och de har prejudicerande domar från MÖD, de har vittnen, dokument och fotografier etc för att kunna hävda och styrka sin uppfattning. Men de fråntas möjligheten att argumentera för sin sak i domstol… De har ingen chans att få rättvisa skipad och lagen att gälla lika för alla.

Innan jag går in ytterligare på Länsstyrelsens argument och motiveringar för sitt beslut ska jag gå händelserna i förväg. Jan Andersson och “X” överklagade nämligen Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg.

MMD meddelade sin dom i ärendet tämligen snabbt och lätt:

“Som länsstyrelsen anfört är rätten att överklaga beslut enligt miljöbalken begränsad. Rätten att överklaga är särskilt begränsad vad gäller beslut om områdesskydd såsom strandskydd. Här har bara den som har ett av rättsordningen skyddat enskilt intresse rätt att överklaga. Som länsstyrelsen anfört ska det allmänna intresset i dessa frågor bevakas och tillvaratas av myndigheter och vissa föreningar.”

Mark- och miljödomstolen gör alltså inte heller någon bedömning i sakfrågan. Domstolen bara konstaterar att den delar:

“länsstyrelsens bedömning att Jan Andersson (respektive “X”; min anm) inte är berörd av beslutet på sådant sätt att han har rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut.”

MMD avslår därför de båda överklagandena.

Mark- och miljödomstolen motiverar inte sin dom mer än så. Den anför inga lagparagrafer eller domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), MMD hänvisar bara till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen motiverar dock sina domar på ett utförligt sätt.

Länsstyrelsen utvecklar motiveringen till sitt beslut att avvisa överklagandena (se ovan): 

“I ärenden som enbart gäller prövning av vissa allmänna intressen, till exempel strandskyddsärenden, anses som huvudregel varken närboende, ägare av berörd fastighet eller övriga enskilda ha klagorätt (jämför MÖD 2001:29, MÖD 2010:4 och MÖD 2011:44). Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.
“X” och Jan G Andersson har till stöd för sina överklaganden bara åberopat allmänna intressen.
Länsstyrelsen bedömer att den beviljade strandskyddsdispensen som sådan inte påverkar deras rättsställning på så sätt att de har rätt att överklaga kommunens beslut.”

Och det tycks vara ett enkelt och oomtvistligt beslut. Men Gestads Hembygdsförening då? I Miljöbalken 16 kap. 13–14 §§ står det:

“…får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som
  1. har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, (eller att “tillvarata friluftsintressen”, 14 §; min anm)
  2. inte är vinstdrivande,
  3. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
  4. har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Länsstyrelsen slår fast i sitt beslut:

“Länsstyrelsen anser inte att Gestads Hembygdsförening har visat att föreningen uppfyller kriterierna i 16 kap. 13–14 §§ miljöbalken. Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att föreningen har 80 medlemmar enligt protokollet från styrelsemötet den 8 januari 2024. Föreningen har därför inte rätt att överklaga kommunens beslut.”

Det tycks som att Länsstyrelsen anser att Gestads Hembygdsförening uppfyller 3 av 4 av Miljöbalkens kriterier, men det fattas 20 medlemmar i föreningen. Och därför förlorar de sin rätt att överklaga… (Jag vet inte hur det här hänger ihop eftersom hembygdsföreningen redovisar 186 personer i sitt medlemsregister. Om Länsstyrelsen har fel så kan naturligtvis det vara ett skäl för att överklaga.)

Det kan tyckas mycket småaktigt att rätten att överklaga skulle upphävas på grund av att det saknas en handfull i en förening (om det nu gör det), men Miljöbalken är tydlig. Å andra sidan står det ju också i lagparagrafen:

“eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Det har Länsstyrelsen inte kommenterat. Varför inte det? Tänker åtminstone jag. Borde inte Länsstyrelsen ha gjort det? Jag kan nämligen tänka mig att invånare i Gestad, Sikhall och Brålanda har en positiv inställning till Gestads Hembygdsförening. 

I motiveringen till sitt beslut att avslå överklagandena skriver Länsstyrelsen (se ovan):

“Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.”

I ett sista blogginlägg tänkte jag titta lite mer på varför det är så svårt för allmänheten, för “vanligt folk” att överklaga beslut som på ett eller annat sätt fattas i deras namn. Av någon enstaka jurist på Länsstyrelsen, och på Mark- och miljödomstolen

Fortsättning följer i inlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)”.

Det är onekligen en del som händer i Vänersborgs kommun just nu. Eller rättare sagt, som alltid. På senare tid har som bekant även Länsstyrelsen i Vänersborg “blandat sig i” och jobbat på att Vänersborg ska “sättas på kartan”. Länsstyrelsen har nämligen aktivt bidragit till att behandla och bedöma kommuninvånare på olika sätt utifrån, som det tycks, personliga överväganden, synpunkter och preferenser. Det berättade jag för övrigt om i två blogginlägg “Är Länsstyrelsen objektiv?” för en månad sedan. Samma personer på Länsstyrelsen har tolkat underlag, vittnesuppgifter, bevis, fotografier och Miljöbalken på helt olika sätt i de båda fallen.

Det handlar om två ärenden om strandskyddsdispenser – på Sikhall 1:22 och Juta. Fallet Juta är överklagat till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD). Det har jag redogjort för i flera inlägg. (Se det första inlägget “MMD: Dom över Juta”.) Nu tänkte jag redovisa vad som har hänt i fallet Sikhall 1:22.

Den 5 december 2023 fattade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun två beslut om fastigheten Sikhall 1:22. Bakgrunden till de båda ärendena var att en kommuninvånare redan 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna. VSS anmäldes därför till miljö- och byggnadsförvaltningen som då upprättade ett tillsynsärende. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Miljö- och byggnadsförvaltningen inspekterade fastigheten och enligt rutinerna kommunicerades resultatet med fastighetsägaren, dvs Segelsällskapet. VSS redogjorde för sin syn, och passade dessutom på att söka strandskyddsdispens för några anordningar som föreningen uppenbarligen insåg inte var okej utifrån strandskyddsreglerna.

Byggnadsnämnden beslutade, nästan 3 år efter anmälan, att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge:

“strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats 4,2m x 4,2m samt förråd 2,5m x 5m.”

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap. Jag ska inte diskutera innebörden av beslutet, det har jag gjort i ett antal blogginlägg – se fem inlägg med början “Byggnadsnämnden och strandskydd”. Hela ärendet blev dessutom välkänt i västra Sverige när SVT uppmärksammade byggnadsnämndens beslut… (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.)

Alla strandskyddsdispenser ska prövas av Länsstyrelsen. Det brukar vara en oviss och “svettig” väntan för de kommuninvånare som av någon anledning har fått dispens av byggnadsnämnden. Denna gång gick prövningen emellertid mycket lätt och smidigt. Redan samma dag som ärendet hamnade hos Länsstyrelsen, den 15 december, bestämde sig Länsstyrelsen.

“Länsstyrelsen beslutar att godkänna Vänersborgs kommuns beslut den 5 december 2023 i ärende STR.2023.15 om strandskyddsdispens för förråd och tak över grillplats på fastigheten Sikhall 1:22, Vänersborgs kommun.”

Det var tydligen ett enkelt beslut. Länsstyrelsen motiverade:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.”

Tillsynsärenden prövas inte av Länsstyrelsen, inte heller detta ärende. Det innebar att staket, lekplats, sandlådor mm på Sikhall 1:22 som hade anmälts till miljö- och byggnadsförvaltningen, och som nämnden hade beslutat att avskriva, inte behandlades av Länsstyrelsen.

Byggnadsnämndens beslut, och därmed också Länsstyrelsens bedömning, överklagades av Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson. Dessutom överklagade också en privatperson, “X”. De överklagade nämndens beslut till Länsstyrelsen. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) Jan Andersson överklagade också till Förvaltningsrätten i Göteborg.

Andersson och “X” reagerade framför allt mot att fastigheten hade privatiserats. “X” skrev i överklagan bland annat:

“Utestängande av det rörliga friluftslivet är ett faktum…”

Jan Andersson skrev:

“Hembygdsföreningen anser att staket och grillplats mm mycket starkt privatiserar den gräsmatta som inte är privatzon, likaså grillplatsens läge just där tillgängligheten måste vara till gästhamnen, samt för att den andra infarten till tomten har en vägbom.”

Andersson skickade med ett flertal fotografier varav några som var “nya” sedan behandlingen i byggnadsnämnden. Det var fotografier som styrkte hans sak, bland annat fotografier som visade när staket fanns och inte fanns. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22” och “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det blev en del kommunikation mellan parterna. Länsstyrelsen ville att Andersson och “X” skulle förtydliga sig och förklara på vilket sätt de var berörda av det överklagade beslutet.

Länsstyrelsen visade inget intresse av det som Andersson och “X” förde fram i sakfrågan, dvs om byggnadsnämndens beslut i frågan om Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av om Segelsällskapet hade brutit mot strandskyddsdispensen eller inte. Länsstyrelsen var bara intresserad av om Gestads Hembygdsförening och personen “X” hade rätt att överklaga överhuvudtaget.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.