Arkiv
BUN:s ordf svarar på fråga om skolan
Inför onsdagens kommunfullmäktige hade Anders Strand (SD) tittat på Lärarförbundets skolrankning. Det föranledde Strand att ställa en fråga till barn- och utbildningsnämndens ordförande Mats Andersson (C).
Anders Strand skrev:
“Resultatet av denna undersökning är minst sagt nedslående: Vänersborgs kommun tillhör bottenskiktet och ligger på 237:e plats bland landets 290 kommuner.”
Och sedan kom frågan till Mats Andersson:
“Kommer det ske några kraftfulla åtgärder från minoritetsstyret under kommande år för att förbättra resultatet?”
Och det tyckte jag nog var både en intressant och berättigad fråga.
Både Lärarförbundets senaste skolrankning (se “Lärarförbundets Skolranking 2019”), trots att statistiken är från läsåret 2017-2018, och inte minst de officiella siffrorna från Skolverket (se “Skolverkets betygsstatistik: Fortfarande nedslående siffror”), vars statistik kommer från vårterminen 2019, har visat att Vänersborgs skolor ligger på efterkälken när det gäller kunskapsresultaten.
Det borde ha varit ett bra läge för Mats Andersson (C). Nu fick han chansen att berätta för Anders Strand (SD) och resten av kommunfullmäktige samt Vänersborgs invånare hur de styrande tänker och hur de vill tackla situationen på grundskolområdet samt vilka åtgärder som ska sättas in för att förbättra skolresultaten i Vänersborg. Andersson skulle kunna redovisa de förutsättningar som de styrande vill ge rektorer och pedagoger i grundskolan för att kunna arbeta med uppdraget från staten som det är beskrivet i Skollagen och Läroplanen.
Ordförande Mats Andersson tog inte chansen.
Andersson erkände lite så där i förbigående och tämligen motvilligt att resultaten i Vänersborg kunde ha varit bättre. Men det var mest historia menade Andersson. Lärarförbundets skolrankning grundade sig ju på statistik från läsåret 2017-2018 och var därför inte särskilt aktuell. Det hade hänt mycket sedan dess och det senaste läsåret visade ju bättre resultat.
Andersson hänvisade också Strand till att läsa delårsrapporten. Allt stod där. Det kändes som ett sätt att undvika frågan och diskussionen. Delårsrapporten från barn- och utbildningsnämnden är väl mestadels ett dokument som egentligen bara de mest insatta är intresserade av.
Och jag vet inte heller vad ordförande Andersson hänvisade till mer specifikt i delårsrapporten. Av 9 förväntade resultat hade 8 resultat gula ploppar, dvs resultatet uppnåddes delvis. Det var helt enkelt så att en avstämning inte var möjlig att göra redan i augusti – därav alla gula ploppar. Därför beskriver förvaltningen i delårsrapporten mestadels vilket arbete som pågår. Det handlar t ex om trygghet, studiero, kränkningar och frånvaro. Och hur rektorer, lärare och övrig skolpersonal ska göra, för det är de som ska göra arbetet – genom att samarbeta, arbeta annorlunda (ofta enligt någon ny modell), dokumentera etc. Och visst är det väsentliga områden, men får lärarna och skolpersonalen några ytterligare redskap och förutsättningar i detta arbete? Har de styrande politikerna satt in några kraftfulla åtgärder för att förbättra resultatet? Det gav inte delårsrapporten några svar eller upplysningar om. (Vi vet ju inte ens om arbetet som beskrivs i rapporten ger några resultat…)
Sedan är ju faktiskt delårsrapporten egentligen bara förvaltningens och tjänstemännens dokument. Och åtgärderna i rapporten bestäms och begränsas av de ekonomiska ramar som politikerna har ställt upp.
Anders Strand upprepade sin fråga och då tog Mats Andersson tillfället att utveckla sin syn.
Mats Andersson fokuserade, förutom att återigen hänvisa till delårsrapporten, på det positiva i skolrankningen. Och det var egentligen bara två saker som var positiva:
“Jag ser ändå två ljuspunkter i undersökningen. Andelen utbildade lärare… och … fullföljd gymnasieutbildning…”
Andersson utvecklade märkligt nog “fullföljd gymnasieutbildning” ganska utförligt. Jag skriver ”märkligt” eftersom det gick utanför ämnet. Strand frågade om grundskolan och det var ju de resultaten som skolrankningen framför allt visade. Och även delårsrapporten…
Ordförande Andersson betonade fullmäktiges kloka beslut om att fullföljd gymnasieutbildning var den enskilt viktigaste faktorn för eleverna att få ett bra liv. Men Andersson var lite fel ute där, fullmäktiges beslut handlade om grundskolan och inte gymnasieskolan. Nä, ska någon få “cred” för vänersborgsungdomarnas framgångsrika gymnasietid (om den nu är det) så är det Kunskapsförbundet. Vänersborg barn- och utbildningsnämnd kan inte ta åt sig äran. 25% av eleverna som gick ur 9:an i våras var inte ens behöriga till gymnasiet.
Medelmeritvärdena i Vänersborg har ökat två år i rad. Det fick Andersson till att säga:
“Vi är definitivt på rätt väg.”
Och på sätt och vis är ju påståendet inte helt fel, men alldeles för förenklat. Medelmeritvärdet har ökat från ett extremt lågt värde och är fortfarande långt efter det svenska genomsnittet. Men Mats Andersson vill gärna se verkligheten som bättre än den är, så ordförande Andersson målade upp en annan och bättre “värld”…
Och det här förhållningssättet hade Andersson också på lärartätheten.
Mats Andersson var inte nöjd med lärartätheten. Men istället för att diskutera hur den skulle bli bättre, eller ens om Andersson hade som målsättning att den skulle bli det, så undvek han problemet genom att återigen skapa en egen verklighet.
Lärarförbundet, menade Andersson, har bara tittat på antalet lärare – och inte antalet lärarassistenter, resurspedagoger och övrig elevhälsopersonal. Det är ingen personaltäthet som visas i undersökningen. Sa Mats Andersson, och blandade “bort korten”. Och kunde därmed lämna frågan.
Mats Andersson uppehöll sig också en del kring sjukskrivningstalen. De hade gått ner i förskolan jämfört med förra året. Och det stämmer, även om det är svårt att se hur mycket från de underlag barn- och utbildningsnämnden har fått. Sjukskrivningstalen fluktuerar nämligen en del mellan månaderna. Däremot har sjukfrånvaron inte minskat bland personalen på fritidshemmen och i grundskolan (även om det fluktuerar även här mellan månaderna). Och det var fortfarande grundskolan det handlade om.
Om det nu är så att sjukskrivningstalen fortsätter att minska i förskolan så kan man undra om det beror på något som politikerna eller de styrande partierna har gjort. Jag ser emellertid inga sådana politiska åtgärder…
Mats Andersson avslutade sitt svar, som tog bra mycket längre än de två minuter han hade till sitt förfogande, med att kommentera närvaroarbetet bland eleverna.
“Alla elever ska bli sedda och bekräftade och saknade om de uteblir från skolans undervisning.”
Sa Andersson. Och jag skulle nog vilja påstå att så har det alltid varit i skolans värld. Men det sker ett bra arbete med de så kallade hemmasittarna i kommunen – det gör det. Tyvärr tror jag dock, och de slutsatserna drar jag utifrån erfarenheter i arbetet med hemmasittare från hela regionen, att problemet oftast är att skolorna inte har resurser att anpassa undervisningen i tillräcklig omfattning om/när hemmasittarna återvänder till skolan.
Anders Strand (SD) var nöjd:
“Svaret var riktigt uttömmande och positivt.”
Jag var inte riktigt lika nöjd. Vänersborg har stora problem, eller utmaningar som många säger nu för tiden. Det visar både Lärarförbundets skolrankning och Skolverkets statistik. Då gäller det att se verkligheten som den är. Det är bara då som man kan ändra på den.
Och här var Mats Andersson svaret skyldigt. Vilket kanske berodde på att de styrande partierna egentligen inte har några åtgärder som ska få skolresultaten att förbättras.
Så faktiskt skulle ordförande i barn- och utbildningsnämnden Mats Andersson (C) kunnat gå upp till talarstolen och helt enkelt svarat Anders Strand (SD):
“Nej, något riktig kraftsatsning är inte på gång.”
Det var för övrigt synd att Anders Strand inte hade ställt sin fråga som en interpellation istället. Då hade fler kunnat delta i debatten.
Orsaken till de sämre kunskapsresultaten ligger naturligtvis i bristande resurser till undervisningen, låg lärartäthet (antal lärare per elev), andelen behöriga lärare och sjukskrivningarna. Om dessa variabler förbättras/ökar så är förutsättningarna för ökade kunskapsresultat goda. För det är definitivt så som Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrev:
“Det finns inga genvägar till bra skolresultat. Att försäkra sig om att lärare har rätt förutsättningar i mötet med varje barn och elev måste vara högsta prioritet för alla kommuner.”
Lärarförbundets Skolranking 2019
Lärarförbundets årliga skolranking har kommit. (Du hittar rankingen i sin helhet här.)
Vänersborg hamnade på plats 237. Av 290 kommuner…
Förra året kom Vänersborg på plats 244. Det betyder att Vänersborg alltså har gått upp några placeringar. Ska man vara positiv så kanske man kan hoppas på att den nedåtgående trenden är bruten. 2017 kom Vänersborg nämligen på plats 221 och året innan igen, på plats 190. Och då ser vi naturligtvis också att trots att Vänersborg inte sjönk i år så har vi en bit kvar innan vi når resultatet från år 2016. Men då är väl inte ens plats 190 ett eftersträvansvärt mål, egentligen – Vänersborg ska naturligtvis sikta högre än så!
Lärarförbundet skriver om varför förbundet, som är en av de fackföreningar som organiserar pedagogerna, rankar kommunerna:
“Lärarförbundet utser Sveriges bästa skolkommun för att sätta ljuset på vad som behöver göras för att skapa en likvärdig skola med hög kvalitet. Såväl framgångsfaktorer som brister lyfts fram i rankningen. Bästa skolkommun är Sveriges bredaste skolrankning och vi vet att den leder till skolutveckling och viktiga samtal om skolan både lokalt och nationellt.”
Skolrankningen bygger främst på underlagsmaterial hämtat från Skolverkets officiella statistik insamlad av SCB, därutöver används partsgemensam statistik och Lärarförbundets egna undersökningar.
Årets skolrankning har förändrats på några sätt jämfört med tidigare år. I år räknas t ex det här med meritvärde och elever som är godkända i alla ämnen, vi pratar om åk 9, på ett annorlunda sätt än tidigare. (Man utgår från ett likvärdighetsindex som SCB har tagit fram.) Dessutom har kriteriet “andel elever som uppnår grundläggande behörighet för högskolestudier” utgått. Det gör menar Lärarförbundet att årets rankning inte är jämförbar med tidigare års rankningar.
Det ingår 10 kriterier i rankningen: 1. resurser till undervisningen, 2. utbildade lärare, 3. lärartäthet, 4. friska lärare, 5. lärarlöner, 6. kommunen som huvudman, 7. andel barn i förskola, 8. meritvärde årskurs 9, 9. andel godkända elever och 10. fullföljd gymnasieutbildning inom 3 år.
Två kriterier, utbildade lärare och lärartäthet, ges dubbel vikt i sammanräkningen. Lärarförbundet menar att tillgången till kompetenta lärare är den enskilt viktigaste faktorn för skolframgång.
Det måste noteras att de flesta och viktigaste uppgifterna i skolrankningen samlades in förra året, 2018. Det betyder t ex att de förbättrade resultaten i Vänersborg i våras inte kommer med förrän i nästa års rankning.
Lärarförbundets skolrankning innehåller flera delaspekter av skolans verksamhet. En av dessa aspekter är resurser till undervisningen. Kostnaden för alla skolformer, förskola, grundskola, fritidshem och gymnasieskola, räknas med, precis som i alla de andra kriterierna. Vänersborg hamnar på plats 212 (2018: plats 230; 2017 plats 198). Det är ingen vidare placering och visar att Vänersborg satsar förhållandevis lite pengar på skola och utbildning jämfört med resten av kommunerna i Sverige.
En av de få glädjeämnena i statistiken är att andelen pedagogiskt utbildade lärare är relativt hög – trots att ungefär 30% av lärarna i mellan- och högstadiet inte är legitimerade… (Hur ser då lärarsituationen ut i Sverige kan man undra. Fast det vet vi…) Vänersborg ligger på plats 84 bland Sveriges kommuner. Det kan bero på att lönerna är relativt bra i Vänersborg. Vänersborg ligger nämligen högt i kategorin ”Lärarlöner” – på plats 42 (2018: plats 70). Även om lönen inte är det allena saliggörande så tror jag att det finns flera lärare, t ex nyutexaminerade studenter, som tittar på dessa siffror när de ska söka jobb.
När det gäller lärartätheten försämras Vänersborgs läge. Vänersborg hamnar på plats 235 (2018: plats 202). Lärarförbundet lägger, som sagt, dubbel vikt vid detta kriterium. Lärartäthet är oerhört viktigt för elevers lärande och med tanke på Vänersborgs låga placering är det mycket förvånande att det genomsnittliga medelmeritvärdet faktiskt ökade i våras.
I förra årets skolrankning tycktes lärarna i Vänersborg vara hyfsat friska jämfört med lärare i andra kommuner. Vänersborg hamnade på plats 151. I år har Vänersborg sjunkit tämligen kraftigt, ända ner till plats 226. Det är oroväckande… Lärare som inte är friska är ingen optimal utgångspunkt för en bra skola eller undervisning.
Det finns tre variabler i undersökningen som rankar elevernas resultat. Det är som jag ser det tre viktiga variabler när det gäller en diskussion om och analys av skolans kvalitet i Vänersborg. 
Siffrorna är emellertid från förra året, dvs det är betygen för de 9:or som gick ur grundskolan år 2018 det handlar om. Det finns nyare siffror, för i år, och de visade att det genomsnittliga medelmeritvärdet ökade, även om genomsnittet ökade ännu mer i Sverige som helhet. (Se “Skolverkets betygsstatistik: Fortfarande nedslående siffror”.)
Vänersborg placerade sig på plats 233 när det gäller “meritvärde årskurs 9” och plats 240 i “andel godkända elever”. Vänersborgs kommun ger helt enkelt inte sina ungdomar särskilt bra förutsättningar i livet. Kommunen sviker. Och ser man på nästa års budget så förstår man att de styrande politikerna inget sett, inget hört och ingenting lärt…
En liten ljusglimt levererar Kunskapsförbundet, eller…? I kategorin “fullföljd gymnasieutbildning” hamnar Vänersborg på plats 63. Med tanke på att åtminstone 25% av eleverna hoppar av gymnasiet eller går ur utan examen så kan det ge rysningar om man betänker läget i andra delar av landet…
Skolrankingen har även med en specifik aspekt om förskolan. Det är hur stor andel av barnen i åldrarna 1-5 år som är inskrivna i kommunal förskola eller i förskola som drivs i enskild regi. Vänersborg hamnar på plats 190 (2018: plats 256) av Sveriges 290 kommuner. Resultatet förvånar mig, vad jag förstår så finns det ingen kö i kommunen.
Lärarförbundet har slutligen också med en kategori om ”kommunen som huvudman”. Den baseras på enkätsvar från Lärarförbundets lokalavdelningar rörande:
“hur kommunen arbetar med skolfrågor och vilka förutsättningar våra lokalavdelningar anser att lärarna ges i kommunen.”
Enkätundersökningen är relativt färsk, den genomfördes under våren 2019. Vänersborg placerade sig på plats 143.
När alla aspekter i skolrankningen vägs samman så hamnar alltså Vänersborg på plats 237 av Sveriges 290 kommuner…
Det kan vara intressant att också titta på var våra grannkommuner hamnar i Lärarförbundets rankning (förra årets siffror inom parentes):
- Trollhättan 253 (115)
- Uddevalla 187 (214)
- Mellerud 91 (234)
- Färgelanda 194 (124)
- Grästorp 25 (12)
- Lilla Edet 269 (288)
Det är exceptionellt stora förändringar bland vissa av våra grannkommuner, framför allt i Trollhättan och Mellerud. Det gör att åtminstone jag blir lite fundersam kring hela rankningen. Å andra sidan skrev ju Lärarförbundet att årets rankning inte var jämförbar med tidigare års rankningar.
Sveriges bästa skolkommun blev enligt årets rankning Torsby. Torsby följdes av Storfors, Kalix, Hammarö och Båstad.
Det finns mycket att fundera på när det gäller skolpolitiken i Vänersborgs kommun. Men jag tycker att Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand får med det mest väsentliga när hon säger:
“Det finns inga genvägar till bra skolresultat. Att försäkra sig om att lärare har rätt förutsättningar i mötet med varje barn och elev måste vara högsta prioritet för alla kommuner.”
Skolverkets betygsstatistik: Fortfarande nedslående siffror
I veckan som gick publicerade Skolverket den samlade betygsstatistiken för alla elever som gick ur grundskolans åk 9 i våras. (Statistiken hittas här – ”Slutbetyg i grundskolan, våren 2019”.)
Det är en intressant och oerhört viktig läsning. Så intressant att TTELA också skrev om betygsstatistiken igår. (Se “Här kommer två av tre inte in på gymnasiet”.) Jag tänkte gräva mig lite djupare ner i statistiken…
Statistiken är mycket avslöjande. Här får Vänersborgs kommun och dess barn- och utbildningsnämnd svart på vitt hur det har gått för kommunens elever. De flesta av dem började i förskolan som små knattar en gång i tiden… För att sedan börja förskoleklass och fritids och ett år senare, första klass. En stor händelse för de flesta barnen. Och efter 9 år går de ur grundskolan, också en stor händelse, med ett slutbetyg i händerna.
Det är viktigt med slutbetyg. Med slutbetyget ska ungdomarna möta framtiden. Ju bättre betyg, ju bättre förutsättningar. Ju sämre betyg, desto sämre förutsättningar. Så är det. På gott och ont. Det visar all statistik.
Men betygen är inte bara viktiga för de enskilda eleverna, de blir också ett slags kvitto för Vänersborgs kommun. Har kommunen lyckats ge sina ungdomar bra förutsättningar för att möta framtiden – och livet? Kommunen har ett stort ansvar. Den har haft hand om barnen och ungdomarna i kanske 12-13-14-15 år. Vilka har resultaten blivit av all denna tid? Och vilka förutsättningar och möjligheter har kommunens politiker gett sin personal för att kunna använda tiden så bra och effektivt som möjligt för barnen och eleverna? Det tål att tänka på och diskuteras…
Vänersborg har även tagit emot tämligen många barn och elever från andra länder de senaste åren. Hur har det gått för dom och hur har de påverkat skolresultaten? Det är självklart också en viktig fråga. Det tycker även Skolverket som redovisar mycket statistik kring frågan.
Med denna inledning är det dags för handfast statistik. Vilka resultat hade Vänersborgs 9:e-klassare år 2019?
Slutbetygen görs om till siffror (A=20 p, B=17,5 p, C=15 p, D=12,5, E=10 p och F=0p) och ett genomsnittligt meritvärde räknas ut. De 16 bästa betygen i elevens slutbetyg räknas, 17 för elever som läst moderna språk som språkval. Det genomsnittliga meritvärdet är det viktigaste av alla värden i den omfattande statistiken.
Så här såg meritvärdet ut för de 9:or som lämnade grundskolan i Vänersborg i våras:
Vänersborg ligger 17,7 meritpoäng efter landet i sin helhet, 212,1 poäng jämfört med landets 229,8. (Förra året var Vänersborg 14 poäng efter riket.) Om vi bara ser till de kommunala skolorna (197,8 p) så är skillnaden ännu större, 23,7 poäng lägre än rikets.
Det är även i år stora skillnader mellan meritvärdena hos flickor och pojkar. Flickorna har som vanligt betydligt bättre resultat. Men vi ser också att pojkarna på Silvertärnan, liksom förra året, har bättre meritvärden än flickorna. Kan orsaken vara att det söker sig många pojkar från andra skolor till idrottsprofilen?
Det är ett stort problem, inte bara i Vänersborg utan i grundskolan i hela landet, att det är sådan stor skillnad i betygsresultat mellan pojkar och flickor. Jag tror att det, i varje fall till viss del, beror på att grundskolan som den är utformad idag helt enkelt passar flickorna bättre. Kanske är det inte bara på grund av ”pedagogiska trender” utan också av en missriktad ”jämställdhetsiver”. Jag tänker t ex på en sådan enkel sak som att pojkar, på gruppnivå, är mer tävlingsinriktade. Pojkarna skulle därför antagligen lära sig mer om de fick tävla mot varandra – i alla ämnen, inte bara i idrott. Men det betraktas som “fult” och tävlingsinslag ska följaktligen inte förekomma i skolan… Överlag är det nog så att typiska pojkegenskaper (sett på gruppnivå) ofta ses som något som är sämre och därmed inte önskvärt.
Ja ja, men det är mina funderingar…. Det ska bli intressant att så småningom, på kommande sammanträde med barn- och utbildningsnämnden, få andras analys av frågan varför skillnaderna mellan pojkar och flickor fortfarande är så stor.
De genomsnittliga meritvärdena är, trots att de är ganska mediokra, ändå bättre än förra året:
Det genomsnittliga meritvärdet har ökat ganska mycket i Vänersborg och det är naturligtvis glädjande. Men det är från en tämligen låg nivå. Vänersborgs skolor har med andra ord fortfarande en bit kvar att vandra på betygskurvan. Men kanske har den nedåtgående trenden de senaste åren brutits, resultaten förbättrades även 2018.
Vi ser emellertid också i tabellen att meritvärdena på Torpaskolan har sjunkit en aning sedan förra året, och tydligt på Fridaskolan. Det får varningsklockor att ringa – varför sjunker meritvärdena där? Det måste naturligtvis analyseras och förklaras.
Dalboskolans resultat är också oroväckande. (Och det smärtar naturligtvis en gammal dalbolärare lite extra.) Meritvärdena är fortfarande alldeles för låga, trots att Dalbo ligger 8 poäng högre än förra året. Men jag vet att det görs särskilda insatser på skolan.
I Vänersborg står Fridaskolan i en klass för sig, även om meritvärdet sjönk jämfört med året innan. Fridaskolan har mycket höga meritvärden. Man undrar vad förklaringen är – är det föräldrarnas utbildningsbakgrund, bättre motiverade elever på grund av själva skolvalet, bättre pedagogik eller fler legitimerade lärare? Jag vet inte, men det vore intressant att få ta del av en analys och förklaring.
Skolverket brukar titta på andelen elever som har uppnått kunskapskraven i alla ämnen. För Vänersborgs del ser det ut ungefär som förra året, dvs andelen som inte uppnått kunskapskraven i alla ämnen, som alltså har fått ett F i betyg, är fortfarande alldeles för höga.
Vi kan i denna tabell, liksom i den om meritvärden, se skillnaderna mellan skolorna i Vänersborg. Det är ingen tvekan om att likvärdigheten brister. Det är ett problem, en utmaning, som barn- och utbildningsförvaltningen arbetar med, men som tycks svår att göra något åt.
Skolverket tittar också på hur stor andel av eleverna som är behöriga till ett yrkesprogram. Det innebär eleverna ska ha godkända betyg i svenska, engelska och matematik samt i minst fem ämnen till.
Andelen behöriga till ett yrkesprogram på gymnasiet minskade på både Silvertärnan och Torpaskolan. På Dalboskolan ökade andelen med 8 procentenheter. 22,2% av alla elever som gick ur åk 9 i våras var inte behöriga till att börja på ett yrkesprogram på gymnasiet. I de kommunala skolorna var siffran drygt 25%. Det är var 4:e elev… Det är på flera sätt den kanske mest alarmerande siffran av alla.
De här siffrorna visar att det inte går att spara på skolan. Vänersborg måste göra allt för att eleverna ska bli behöriga till gymnasiet. Det är viktigt för elevernas fortsatta liv.
Vänersborgs resultat har alltså förbättrats sedan förra året, men ligger fortfarande på en alltför låg nivå. Hur kan det bli så här? Beror de dåliga resultaten i Vänersborg jämfört med riket på de nyinvandrade eleverna och eleverna med okänd bakgrund? Den frågan går att belysa, och kanske också att besvara. Skolverket har nämligen statistik på betygsresultaten – om dessa elever tas bort, exkluderas, ur statistiken (notera dock att den högra kolumnen som jämförelse visar samtliga elever):
Nyinvandrade elever är elever som har kommit till Sverige under de senaste fyra åren. De är inte inräknade i tabellen ovan. Det är inte heller elever med okänd bakgrund, dvs elever som saknar uppgift om personnummer (t ex om eleverna ännu inte blivit folkbokförda i Sverige).
Jämförs siffrorna i de två första kolumnerna med siffrorna i tabellerna ovan – och siffrorna i de två högra kolumnerna, som visar det genomsnittliga meritvärdet – ser vi självklart att resultaten är bättre för eleverna med svensk bakgrund. (På Fridaskolan är dock meritvärdena överraskande nog lika.) Och så måste det naturligtvis vara, eftersom de nyinvandrade eleverna självklart inte behärskar det svenska språket på samma sätt. Det är som Skolverket skriver:
”Nyanlända har en brant uppförsbacke. Att på kort tid lära sig språket och samtidigt utveckla ämneskunskaperna är en utmaning.”
Det som förvånar är väl snarast att skillnaderna inte är ännu större…
Det är också värt att notera att det genomsnittliga meritvärdet i Vänersborg är 220 poäng, om de nyinvandrade eleverna och eleverna med okänd bakgrund räknas bort. Det är fortfarande drygt 9 meritpoäng sämre än riket – när de nyinvandrade eleverna och eleverna med okänd bakgrund inkluderas…
Det är alltså inte bara de nyinvandrade eleverna som förklarar Vänersborgs tämligen låga betygsresultat.
En viktig faktor när det gäller elevers skolresultat är föräldrarnas utbildningsnivå. Skolverket har delat upp föräldrarnas utbildningsnivå i två grupper, de föräldrar (eller åtminstone en av föräldrarna) som har högst gymnasieutbildning och de som har fortsatt utbildat sig efter gymnasiet. Siffrorna visar, både i Vänersborg och Sverige, att skolan är dålig på att kompensera för elevernas hemmiljö.
Föräldrarnas utbildningsnivå spelar en stor roll för elevernas skolresultat. Och nivån är mycket olika i de olika skolorna. På Vänerparkens skola hade 69,1% av eleverna minst en förälder med eftergymnasial utbildning och på Fridaskolan 65,3%. Det kan jämföras med Dalboskolan där motsvarande siffra var 30,6%.
Det är som TTELA skrev igår:
“Skolverkets statistik visar att såväl elevernas migrationsbakgrund som föräldrarnas utbildningsnivå spelar roll när det kommer till behörighet till gymnasiet.”
Skillnaderna mellan olika elevgrupper är stora. Den är en stor utmaning för alla ansvariga för skolan att utveckla undervisningen och fördela resurserna så att elevernas bakgrund inte kommer att avgöra skolresultaten. Det är också viktigt att påpeka att social bakgrund aldrig får bli en ursäkt för sämre resultat.
Det är ingen upplyftande statistik som Skolverket presenterar för Vänersborgs del, även om den nedåtgående trenden tycks ha brutits och resultaten blivit bättre två år i rad. Resultaten är fortfarande alldeles för låga. Vi kan också tydligt se att den bristande likvärdigheten är ett stort problem i Vänersborg.
Beslut om Norra skolan
Det finns stora renoveringsbehov på Norra skolan. Underhållet har under åren varit mycket bristfälligt och nu behövs det en omfattande renovering. Samhällsbyggnadsnämnden föreslog att 60 miljoner kronor tilldelades till en:
”renovering av Norra Skolan under 2019-2020.”
Den 20 augusti lämnades en tjänsteskrivelse av ekonomichefen som innehöll ett annat förslag. Han föreslog att avskriva ärendet. Frågan skulle i stället hanteras:
”i anslutning till arbetet med Mål- och resursplan 2020-2022.”
Det skulle innebära att en renovering i bästa fall påbörjas tidigast år 2021. Det skrev jag om i en blogg ganska nyligen. (Se ”Renovering av Norra skolan?”.) Då trodde jag att ärendet skulle komma upp i kommunstyrelsen och kanske också till kommunfullmäktige.
Det var fel.
Kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) fattade den 28 augusti ett delegeringsbeslut, dvs Augustsson har helt ensam fattat beslutet enligt delegeringsordningen, att:
”Mot bakgrund av beslutad investeringsplan i Mål- och resursplan 2020-2022 (KF 2019/78) så beslutas att ärendet skrivs av.”
I delegeringsordningen står det att kommunstyrelsens ordförande har följande rättighet:
”Avskrivning av ärenden i övrigt.”
Jag vet inte att denna paragraf har använts förut, men det känns väldigt tveksamt att inte ärendet åtminstone går till kommunstyrelsen… Som sammanträder redan på onsdag nästa vecka. Det är ju en tämligen viktig fråga för alla elever och vårdnadshavare på skolan.
Det betyder hur som helst att en renovering av Norra skolan påbörjas tidigast år 2021..
Den pågående renoveringen och ombyggnaden av kommunhuset, som påbörjades utan beslut, rullar dock på som vanligt… (Det togs sedan beslut i efterhand…)
Blandad stiltje v 34
Ibland är det lite svårare att blogga än vanligt. Det är vid sådana tillfällen när det, i varje fall utåt sett (typ utanför kommunhuset), råder politisk stiltje. När dessutom fiskmåsarna inte längre förpestar tillvaron i Nordstan så man inte heller kan skriva och klaga på dom.
Den stora nyheten idag är annars att läsåret börjar för alla elever i Vänersborg. Om det finns lärare, och i synnerhet legitimerade sådana, får väl barn- och utbildningsnämndens ledamöter reda på så småningom. TTELA skriver (se ”Bristen är stor på behöriga lärare”):
”I såväl Vänersborg som Trollhättan fattas behöriga lärare främst inom ämnena språk, matte, NO och praktisk-estetiska ämnen.”
Lisa Heino, utbildningspolitisk utredare på Lärarförbundet, twittrade tidigare idag:
”Ett land där medborgare inte vill bli lärare eller sjuksköterskor har gigantiska problem. Vad gör man? Låter de man har slita som slavar, eller värnar och skyddar de befintliga som lejon och gör yrkena till guldjobb. Valet är ert makthavare. Välj er insats i Sveriges historia.”
Det är stor kris i skolans värld och utan behöriga lärare vet jag inte vad som kommer att hända… Varken i Vänersborg eller i landet som helhet.
Som sagt, ibland är det lite svårare att blogga.
Det är egentligen inget att skriva om att Qualitys ägare, Ingemar Ljung, har erbjudit kommunfullmäktige att hyra in sig i lokaler på hotellet. (Som TTELA skriver om idag, se ”Kommunfullmäktige kan få flytta in på hotell”.) Även om jag tror att det kan vara en billig lösning för kommunen. Det är ju faktiskt ingen större idé att bygga en ny sessionssal för dyra pengar när fullmäktige bara har sammanträden 8-10 gånger per år.
Vi får se hur det blir, vi får se om Västra Götalandsregionen är villig för att stå för en stor del av kostnaderna för en ny sessionssal med möjlighet för konserter etc. Men det lär dröja, regionen har brist på pengar precis som Vänersborgs kommun.
Jag såg förresten i Aftonbladet (se ”Fällde träd på kommunens mark – tvingas böta”) att en stiftelse som driver ett äldreboende fällde ett träd. Det visade sig att trädet inte stod på stiftelsens mark, utan på kommunal mark. Äldreboendet fick en faktura från Jönköpings kommun på 266.000 kr. Då tänkte jag på Brunbergs Bygg som har fällt några träd utanför sin mark uppe vid Kindblomsvägen. Undrar vad de får betala i skadestånd…
Det sägs för övrigt att kommunen tycker att det inte gör något att skogsdungen däruppe i Blåsut är borta nu. De boende har ju nära till Dalbostigen, och där finns det ju mycket skog… Eller som Elisabeth Bohlin (S) sa i fullmäktigedebatten i juni om Mariedal:
”man kan inte ha rekreationsområden utanför sin dörr, precis utanför sitt hus”
Kanske blir Brunbergs skadestånd mindre då…
TTELA skrev också för ett tag sedan att (se ”Toppfrys utreds för miljöbrott”):
”miljö- och byggförvaltningen gjort en åtalsanmälan till miljöenheten på åklagarkammaren i Göteborg”
Kommunen är tydligen skyldiga att göra detta om de misstänker miljöbrott. Då kan man undra om inte miljö- och byggförvaltningen också är skyldig att göra det även när den egna kommunen begår miljöbrott. Som att släppa ut tusentals liter orenat avloppsvatten i Vänern eller Frändeforsån…
Fast ibland tycks det som om Vänersborgs kommun inte bryr sig särskilt mycket om naturen och de gröna värdena.
Skolstart i Vänersborg
Igår började läsåret 2019-2020 för alla grundskolelärare i Vänersborg.
Det skedde med en uppstart för samtliga 1.200 anställda i barn- och utbildningsförvaltningen på det anrika Idrottshuset i Vänersborg. Vars innertak (i A-hallen) för övrigt såg ut att behöva en genomgång och en ”uppfräschning”.
Uppstarten började med att tf förvaltningschef Sofia Bråberg hälsade alla välkomna. Sedan visade Sofia Bråberg en kort film på lite drygt 3 minuter, ”#JegErDansk”. Den filmen bör alla se, inte bara skolfolk… Filmen kan du se genom att klicka här: ”#JegErDansk”.
Tf förvaltningschef Sofia Bråberg fortsatte med att presentera några av cheferna i förvaltningens ledningsgrupp. Det är viktigt att alla anställda får ett ansikte på sina chefer. Kommunens högste tjänsteman, kommundirektör Pascal Tshibanda, kom också upp på scenen. Kommundirektören fungerade som moderator under eftermiddagen. Han hade också med sig ett radergummi till Sofia Bråberg
– så att hon kunde sudda bort bokstäverna ”tf” från sin titel. Med andra ord, i fortsättningen är det förvaltningschef Bråberg som gäller – no more, no less.
Temat för dagen var ”Tillgängliga lärmiljöer”. Undervisningsrådet Saima Glogic från Skolverket föreläste om migranternas villkor; om kultur, språk, etnocentrism, synen på kunskap, lärande och skola etc. Det var en mycket bra och givande föreläsning. Hon berättade om migranternas villkor utifrån deras egna perspektiv, vilket också var hennes eget. Det fick åtminstone mig att tänka till en gång extra. För visst är det lärorikt och en ”erfarenhet” att sätta sig in i andras situation och sätt att tänka – och se samhället utifrån andra synvinklar än de ”gamla vanliga”. Om inte annat så borde åtminstone 20% av landets befolkning regelbundet göra sådana här tankeexperiment…
Representanter från Skolverket, Karlstad universitet och Högskolan Väst presenterade pågående satsningar som görs, och kommer att göras, i samverkan med Vänersborgs barn- och utbildningsförvaltning.
Pedagogernas K-dag avslutades med en svårslagen höjdpunkt… Ett forumsamtal mellan ”utbildningsrepresentanterna” från Skolverket och högskolorna – och inga mindre än kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) och barn- och utbildningsnämndens ordförande Mats Andersson (C). Det var kommundirektör Tshibanda som ledde samtalet.
Det var naturligtvis positivt att Augustsson och Andersson ställde upp en sådan här dag och mötte personalen ”på golvet”. Men med tanke på att de här två, tillsammans med den borgerliga oppositionen (dvs S+C+MP+M+L+KD), har drivit igenom en besparing på barn- och utbildningsnämnden nästa år på 40 miljoner kronor, vilket motsvarar ungefär 80 tjänster, så undrade man kanske hur de skulle kunna motivera och ”peppa” pedagogerna i A-hallen.
Benny Augustsson och Mats Andersson låtsades inte om nerdragningarna… Det var nog ”enklast” så… De slapp att förklara besparingsbeslutet och konsekvenserna för förskolans och skolans framtid i Vänersborg. Kommundirektör Tshibanda ställde inte heller några konkreta frågor kring huvudmannens/politikernas ansvar för att ge förskola och skola de förutsättningar och de resurser som krävs för att rektorer och skolpersonal ska kunna uppfylla sina uppdrag. (På sätt och vis förstår jag kommundirektörens dilemma… 
Det skulle kanske ha varit en ”oberoende” moderator… Eller en oppositionspolitiker…)
Augustsson och Andersson levererade istället ett antal numera välbekanta tomma fraser och nötta slagord. Det var dock lite anmärkningsvärt att kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) egentligen inte sa någonting om förskolan eller skolan. Han pratade om dialog rent allmänt och att alla 
måste hjälpa till för att minimera utanförskapet. Han nämnde särskilt näringslivet och fritidens betydelse. Mats Andersson (C) hade en längre fotbollsliknelse. Jag är inte säker på att den var relevant för de problem som pedagogerna och övrig skolpersonal upplever och står inför… Och självklart fick pedagogerna rådet av nämndens ordförande att hjälpa varandra och jobba tillsammans…
Det blir ett mycket tufft läsår i Vänersborg. Den 16 september samlas barn- och utbildningsnämnden för att starta diskussionen om var de 40 miljonerna ska hämtas, som nämnden ska spara… De här åtgärderna kanske?
Ovanstående är det förslag som förvaltningen har tagit fram. Och det är med all sannolikhet de åtgärderna som de styrande partierna tillsammans med den borgerliga oppositionen nu ska genomföra. (Kommunfullmäktige beslutade emellertid, i samband med budgetbeslutet, att familjecentralen Sirius ska drivas vidare.)
Barn- och utbildningsförvaltningen, och BUN självt, skrev inför budgetbeslutet i våras (se ”KF (1): Budget 2020”):
”Personalminskningar innebär stora konsekvenser i arbetsmiljön såsom organisationsförändringar, försämrad servicenivå, ökad arbetsbelastning samt bortprioritering av arbetsuppgifter. Barn och elever får försämrat stöd i sin utveckling mot målen. Personaltätheten i kommunen ligger fortsatt under rikssnitt och jämförbara kommuner. Kan ej garantera barn och elevers säkerhet. Kvaliteten i barn och elevers lärmiljöer försämras väsentligt och vuxennärvaron minskas, vilket medför ökade grupp- och klasstorlekar.”
Barn- och utbildningsförvaltningens slogan är:
”Tillsammans gör vi bra bättre”
Den behöver nog revideras…
Mariedal, musik, simning och nej till KFV!
Det är söndag kväll. I Nordstan skriker fiskmåsarna som vanligt. De flesta underlag inför veckans tre politiska händelser är genomlästa. Det är barn- och utbildningsnämnd imorgon måndag, Kunskapsförbundet på tisdag och kommunfullmäktige på onsdag kväll. Läsningen har tagit sin runda tid, men ändå hann jag faktiskt med några timmar i Gågatekrysset i lördags, dvs igår. Vänsterpartiet liksom de flesta andra partier var ute på stan och försökte motivera vänersborgarna till att rösta i EU-valet.
Det gick så där. Det var en massa människor ute vid Gågatekrysset, ovanligt många, men det berodde inte på intresset för EU. Intresset var, om inte obefintligt, så i varje fall tämligen minimalt. Det hade varit musikvecka och igår var det typ ”grand finale”. Det var därför det var så många människor ute på stan. De lyssnade på både orkestrar och blåsuppträdanden. Och tittade på Vargöns drillflickor. Inte i partiernas EU-broschyrer…
Centrum blir mycket trevligt och attraktivt när det är folk i rörelse. Precis som det kan bli motsatsen när det är tomt. Vilket tyvärr händer alltför ofta…
På morgondagens sammanträde med barn- och utbildningsnämnden (BUN) är det inga avgörande beslut som ska tas. Jag har för övrigt redogjort för ärendelistan, och lite annat i bloggen ”Inför BUN 20 maj”. Däremot hoppas jag på några diskussioner i dessa tider av nedskärningar.
I ärendet Delårsrapport beskrivs nämligen att BUN och förvaltningen måste spara. Det står:
”Minska budgetavvikelser på enheter inom förskola och skola.”
Och det redan i år alltså. Jag skrev om det i min tidigare BUN-blogg och har därefter fått några exempel på neddragningar som ska göras på olika skolor i höst. Och utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att det tycks som vanligt vara elever i behov av särskilt stöd som drabbas mest, genom att de får mindre stöd. Och så blir det alltid när det ska sparas i skolan. Varje klass behöver ju en lärare varje lektion, och det kan ingen rektor spara på… Men samtidigt säger Skollagen:
”Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.”
Det står inte att detta bara gäller om kommunen har pengar…
Och då blir frågan – ska rektorn i ett läge där en elev behöver särskilt stöd ge eleven det, trots att det inte finns pengar? Vad går först – den kommunala budgetföljsamheten eller Skollagen? Och sedan den minst lika viktiga frågan – vad gör huvudmannen, dvs BUN, om rektorerna följer Skollagen…?
Det finns två ”moment” i grundskolan som jag funderar på i dessa neddragningstider – musik- och simundervisningen…
Ska barn- och utbildningsförvaltningen betala extra till lärare från musikskolan (=kultur- och fritidsnämnden) för att de ska undervisa elever i åk 3 i halvklass 80 min i veckan i 12 veckor? (Jag tror att det är så på alla skolor.) Det finns ju redan musiklärare på skolorna. Det är dessutom skolans musiklärare som så småningom ska sätta betyg på eleverna. Jag tror att man borde ha diskuterat om BU-förvaltningen överhuvudtaget ska köpa musiktjänster från Musikskolan.
Och jag undrar också hur mycket simundervisningen kostar. Och hur mycket tid den får ta. Tid som oftast tas från annan undervisning.
Simning ingår i ämnet Idrott och Hälsa. I kunskapskravet för betyget E i åk 6 står det:
”Eleven kan även simma 200 meter varav 50 meter i ryggläge.”
Elever måste alltså kunna simma för att få ett godkänt betyg i ämnet Idrott och Hälsa i åk 6. Men då är min undran, varför ska alla elever egentligen ha simundervisning i förskoleklass och på lågstadiet? Hade det inte räckt med att ha simundervisning bara i mellanstadiet eller till och med i åk 5 och åk 6? Ur skolans
och Läroplanens synpunkt hade det definitivt räckt. Att kunna simma är ju bara ett av många kunskapskrav i ämnet Idrott och Hälsa. Och då finns det mängder av kunskapskrav också i alla andra ämnen. Hur kan man motivera att just detta kunskapskrav ska få kosta så mycket och få ta sådan tid?
Visst är det bra att barnen lär sig simma så tidigt som möjligt, men varför ska skolan använda sina begränsade undervisningsresurser för att utföra en uppgift som rimligen borde ligga på kommunen som helhet, eller staten?
På onsdag är det kommunfullmäktige. Då ska ett ärende upp som har med barn- och utbildningsnämnden och skolan att göra. Jag tänker på trafiksituationen på Mariedalskolan. Det skrev jag om i bloggen ”Mariedalskolan – nya tomter och trafiksituationen”.
Trafiksituationen är problematisk redan nu vid Mariedalskolan. Och så tänker kommunen att göra i ordning 2-3 tomter och ändra en vägsträckning i precis detta område.
Det finns de som säger att det ska bli bra och att vi ska lita på samhällsbyggnadsförvaltningen. Det handlar inte om att lita på någon. Vid sådana här förändringar så måste planer kommuniceras och det måste föras dialog men dom som berörs, dvs Mariedalskolan. Och det är det ingen som har gjort. Mariedalskolans personal och rektor fick reda på planerna av en slump i förra veckan. Och då är det ändå Mariedalskolan och dess rektor som har ansvar för barnen och deras säkerhet. Och det rör sig många barn i området…
Det torde för övrigt vara obligatoriskt att inför en sådan här förändring göra en riskanalys och en sådan borde dessutom ingå som underlag i ett sådant här beslut. Och det gäller en riskanalys för både själva byggnadsskedet och för resultatet när det är klart.
I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete och allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna så står det:
”8 § När ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömningen skall dokumenteras skriftligt. I riskbedömningen skall anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte.”
Det är alltså kommunfullmäktige som på onsdag ska fatta beslut om förändringarna vid Mariedalskolan. Jag tänkte yrka på återremiss med följande motivering:
”Jag yrkar på återremiss för att samhällsbyggnadsförvaltningen ska få tid och möjlighet att genomföra dels en dialog med Mariedalskolan och barn- och utbildningsförvaltningen för att lösa den nuvarande och framtida trafiksituationen i området, och dels upprätta en riskanalys.”
Och på tisdag har Kunskapsförbundet sammanträde. De viktigaste ärendena avgörs emellertid inte på direktionens möten. De avgörs av ägarkommunerna, Vänersborg och Trollhättan. Det är ägarkommunerna som bestämmer hur mycket pengar Kunskapsförbundet ska få till förfogande…
Och pengar till förskola, grundskola och gymnasieskola står inte särskilt högt i kurs för de styrande eller oppositionen i Trollhättan och Vänersborg… Trots alla fagra löften och allt fagert tal i t ex valrörelser…
Kunskapsförbundet har begärt ett extra tillskott för år 2019 – se ”Glöm inte våra gymnasieungdomar!”. Det begärda tillskottet var på 10,2 milj kr för Trollhättans del och 6,8 milj för Vänersborg. Det är pengar som är nödvändiga för att bedriva en någorlunda vettig gymnasieskola.
Benny Augustsson (S) och Gunnar Lidell (M), som var de politiker som representerade Vänersborg på ägarrådet, bestämde tillsammans med politikerna från Trollhättan att föreslå respektive 
kommunfullmäktige:
”att avslå direktionens begäran om ytterligare tillskott till förbundet under 2019.”
Vänersborgs barn och elever har ingen särskilt ljus tid framför sig.
Ny skolranking!
Det är vanligt att kommuner rankas utifrån olika kriterier. Det kan gälla allt från företagsklimat till hur bra det är att leva och bo i en kommun. Rankingar görs också om hur bra kommunerna är på skola och utbildning. Den mest kända på detta område är den årliga rankingen från Lärarförbundet. Den har jag bloggat om varje år tror jag, senast i november förra året (se ”Vänersborg tappar återigen i skolranking!”). Skolrankingarna är för övrigt inte särskilt upplyftande för Vänersborg…
Nu har det kommit en ny skolranking. Det är det andra stora lärarfacket, Lärarnas Riksförbund (LR), som har utfört den. (Se ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar?”.)
LR anser att rankingar ofta blir missvisande och orättvisa. Det är orsaken till denna ranking. LR menar att kommunerna borde rankas efter:
”vilka ambitioner de har för skolan och hur de lyckas med uppdraget givet sina förutsättningar.”
Om LR rankar på rätt sätt kan diskuteras. Rankingen ska nog snarast ses om ett slags debattinlägg, där LR presenterar ett alternativt sätt att se på rankingar. (Det kan redan nu påpekas att rankingen bara gäller utifrån grundskolan. Det beror på att det inte finns gymnasieskolor i alla kommuner.)
LR lägger i sin kommunranking vikt vid:
”vilka resurser som används till undervisning, lärarlönerna, lärarnas behörighet samt elevresultat.”
Utifrån dessa fyra ”delmodeller” tittar LR sedan på olika variabler som kan tänkas förklara variationerna. Detta för att:
”modellerna sammantaget dels måste kunna jämföra kommunernas ambitioner för skolan givet sina förutsättningar, dels jämföra kommunernas resultat givet deras förutsättningar.” 
Det visar sig i undersökningen att det är svårt för kommunerna att hålla en hög nivå inom alla områden. Det finns stora skillnader i förutsättningar och resultat, även mellan kommuner som borde vara relativt lika.
LR visar genom några exempel på hur stora skillnaderna mellan kommunerna kan vara. Högst undervisningskostnad per elev har Överkalix med 94.000 kr och lägst undervisningskostnad har Simrishamn med 46.700. Högst behöriga och legitimerade grundskolelärare har Storfors med 91 procent, sämst är Jokkmokk. I Jokkmokk har endast 36 procent en legitimation. Grundskoleelever i Storfors har ett genomsnittligt meritvärde på 232 poäng, som dock inte är det högsta meritvärdet i landet. Men sett till föräldrarnas utbildningsbakgrund, antalet nyanlända elever samt SCB:s socioekonomiska index är det eleverna i Storfors de som presterar bäst utifrån förutsättningarna. Kungsör med meritvärdet 190 poäng är den kommun där eleverna presterar långt mycket sämre än det förväntade värdet.
Vänersborg då?
Vänersborg hamnar på plats 198 av Sveriges 290 kommuner. Det är inget särskilt bra resultat, men det är bättre än i Lärarförbundets senaste ranking där Vänersborg kom på plats 244.
Det syns ganska tydligt att det är lärarlönerna som drar upp Vänersborg i rankingen. Här kommer vi på en hedrande plats 60. Det som syns lika tydligt, det är vad som drar ner Vänersborg. Och det är kanske i mitt tycke den absolut viktigaste variabeln i hela rankingen – elevresultaten…
Det kan diskuteras hur det låga elevresultatet ska förklaras. En viktig faktor är lärarbehörigheterna. Här skulle det kunna vara betydligt bättre, 37% av lärarna på högstadiet i Vänersborg och 29,6% på mellanstadiet är inte legitimerade. Men det räcker ändå inte till för att förklara hela elevresultatet. Det gör nog inte undervisningskostnaderna heller, även om de skulle kunna, och borde, vara större. Det kanske är lokalsituationen med överfulla och trånga skollokaler det beror på; avsaknaden av grupprum, specialsalar, rum för särskild undervisning etc?
För jämförelsens skull tar jag också med rankingen för våra grannkommuner:
Den stora behållningen med skolrankingen från Lärarnas Riksförbund är att den visar att det finns många olika sätt att göra rankingar på. Det finns många variabler att ta i beaktande och det kan också diskuteras hur viktningar mellan variablerna ska göras.
Tyvärr visar det sig dock också i denna ranking, precis som i alla andra, att Vänersborg har en lång väg att gå innan inriktningsmålet, som vi ska diskutera på kommunstyrelsen imorgon, uppnås (se ”KS (8/5): Många sidor, mål och Holmen”):
”Likvärdigheten ökar mellan och inom kommunens skolenheter för bättre skolresultat.”
Mer om inkludering och särskild undervisning
Det var väl inte helt oväntat att min blogg ”Inkludering och särskilda undervisningsgrupper” skulle ge upphov till diskussion och många synpunkter (på Facebook). Det är ett ämne som är hett diskuterat i hela landet. Glädjande nog kan jag konstatera att de allra flesta som har kommit med kommentarer har varit positiva till bloggen och idéerna. Och det tycks vara flera av dessa personer som själva har barn/elever i behov av särskilt stöd.
Naturligtvis framfördes även kritik. Och visst fanns det någon enstaka som påstod just det här som jag var rädd för – var man kritisk till eller problematiserade det här med inkludering så var man reaktionär och i det närmaste människofientlig. Det är tråkigt. Det blir inget bra debattklimat med sådana invektiv. Det handlar ju om barnens och elevernas bästa. Det är både utgångspunkten och målet. Och att skapa en skola för elevernas bästa, det vill vi ju alla. Det är också uppdraget i skolans styrdokument. Det måste kunna gå att föra en sådan här diskussion med sakliga och objektiva argument.
Det är också viktigt att ha begreppen klara för sig, och det är inte helt självklart om man inte är ”skolmänniska”. Men det är självklart en förutsättning för att kunna förstå (var)andra och för att diskussionen ska bli fruktbar.
Skolverket förklarar ”särskilt stöd” (se ”Att göra extra anpassningar av undervisningen och ge särskilt stöd”).
”Det är insatsernas omfattning och varaktighet som skiljer särskilt stöd från sådant stöd som ges i form av extra anpassningar. Särskilt stöd brukar vara mer omfattande och pågå under en längre tid. Att en elev får stöd av speciallärare eller får enskild undervisning några enstaka gånger under en kortare period räknas till exempel som extra anpassningar, inte som särskilt stöd.”
Särskilt stöd ska alltså skiljas från ”extra anpassningar”, ett annat begrepp som är bra att känna till. Extra anpassningar är helt enkelt olika sätt att göra undervisningen mer ”tillgänglig”. Det är ofta lättare att förstå med exempel, och Skolverket ger sådana:
- ett särskilt schema över skoldagen
- ett undervisningsområde förklarat på annat sätt
- extra tydliga instruktioner
- stöd att sätta igång arbetet
- hjälp att förstå texter
- digital teknik med anpassade programvaror
- anpassade läromedel
- någon extra utrustning
- extra färdighetsträning
- enstaka specialpedagogiska insatser.
Särskilt stöd är insatser av mer ”ingripande karaktär” (Skolverkets uttryck). Särskilt stöd ges oftast inte inom ramen för den ordinarie undervisningen. Insatserna är nödvändiga när elevens behov av stöd är mer omfattande och varaktigt.
Även när det gäller särskilt stöd ger Skolverket exempel:
- regelbundna specialpedagogiska insatser i ett visst ämne, till exempel undervisning av en speciallärare under en längre tid
- placering i en särskild undervisningsgrupp
- enskild undervisning
- anpassad studiegång, vilket innebär avvikelser från timplanen och de ämnen och mål som gäller för utbildningen, exempelvis att ett ämne eller delar av ett eller flera ämnen tas bort
Det är lärarna som bestämmer när extra anpassningar ska göras. Det behövs inga formella beslut för det. När särskilt stöd ska ”sättas in” måste detta däremot föregås av en utredning och dokumenteras i ett åtgärdsprogram. Det är rektor som beslutar om åtgärdsprogrammet.
Skollagen 3 kap 9 §:
”Ett åtgärdsprogram ska utarbetas för en elev som ska ges särskilt stöd. Av programmet ska behovet av särskilt stöd och hur det ska tillgodoses framgå. Av programmet ska det också framgå när åtgärderna ska följas upp och utvärderas och vem som är ansvarig för uppföljningen respektive utvärderingen. Eleven och elevens vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta när ett åtgärdsprogram utarbetas.
Åtgärdsprogrammet beslutas av rektorn. Om beslutet innebär att särskilt stöd ska ges i en annan elevgrupp eller enskilt enligt 11 § eller i form av anpassad studiegång enligt 12 § får rektorn inte överlåta sin beslutanderätt till någon annan.”
En viktig fråga är också hur detta särskilda stöd ska organiseras. Naturligtvis är utgångspunkten hela tiden vad som är bäst för eleverna. Olika elever har olika behov. Organisationen kan också bero på hur många elever det handlar om. Oftast är särskilda undervisningsgrupper förlagda på de ”vanliga” skolorna och det är säkerligen också det bästa i de flesta fall, bland annat av sociala skäl. Då kan kompisar träffas på raster och kanske på vissa lektioner. Vid andra tillfällen kan det vara att föredra att undervisningen organiseras på en egen skola.
Men jag vet att det finns många elever som inte går (kan gå) till skolan. Det är alldeles för många människor där, både i klassrummen, korridorerna och på skolgården. De klarar inte av denna situation, de fixar inte att vistas i utrymmen med många människor – hur mycket de än vill. De blir ”hemmasittare”. De skolkar inte, de kan helt enkelt inte vistas i en skola, inkluderad eller ej. Antalet hemmasittare ökar i både Vänersborg och i landet som helhet.
I sådana här frågor har naturligtvis föräldrar och professionen den bästa kunskapen om vad som är bäst för den enskilde eleven. Ibland kan det dock vara så, som en på Facebook framhöll, att vårdnadshavarna kanske inte riktigt har den objektiva kunskap om sitt barn i skolsituationen som den pedagogiska professionen har. Som jag skrev i min förra blogg har rektor möjlighet att fatta beslut som ”frångå[r] elevens vårdnadshavares önskemål” (Skollagen).
Det är också viktigt att ha i minnet, när vi pratar om alla elever, så gäller det ALLA barn/elever. Det gäller även de elever som inte har behov av särskilt stöd. Det står Skollagen:
”Alla barn och elever i samtliga skolformer och i fritidshemmet ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”
Frågorna kring inkludering och särskilt stöd är inte enkla – hur utformar vi en skola där ALLA elever kan utvecklas så långt som möjligt? Och det är inte bara den enskilda läraren, eller rektorn, som ”äger frågan” eller har ansvar. Det är också, och kanske framför allt, huvudmannens uppgift, dvs kommunens och ytterst politikernas ansvar. I Linköping har politikerna (som jag skrev om i den förra bloggen) tagit sitt ansvar, i Vänersborg är jag tveksam. (Det var väldigt snällt sagt…) I Vänersborg finns det ju inte ens tillräckligt med ändamålsenliga skollokaler, inte heller tillräckligt med personalresurser.
Det finns skolor som hävdar att de har lyckats med inkluderingen, att de har utformat en skola för ALLA elever – både för de elever som är i behov av särskilt stöd och de som inte är det. Ibland framhålls att en skola i Huddinge har kommit långt på denna väg. (Se ”Så blev deras skola NPF-säkrad”.)
Det är emellertid svårt för en utomstående att avgöra hur skolan har lyckats utan att ha sett en ordentlig utvärdering. (Vilken kanske finns, men som jag inte hittar.) Men visst finns det metoder och ”knep” för inkludering som kan användas i andra skolor. Å andra sidan så vet jag att det redan används många metoder i klassrummen – och jag vet att rektorer och lärare i bla Vänersborg gör allt vad de kan för att undervisningen ska fungera för ALLA elever.
Men hur gör en lärare när situationen i klassen ser ut så här? Det är en lärare i Vänersborg som beskriver situationen. (Beskrivningen lämnades som en kommentar till min förra blogg).
”När jag slutade som lärare hade jag en klass på 25 elever med många bekymmer. Det var 1 elev med adhd som skulle undervisas på förskoleklassnivå, 1 elev med Adhd som var särbegåvad i matte, 1 elev med grava medicinska problem samt Asperger. Han kunde plötsligt bli dålig och utan hjälp då dö. Dessa 3 elever tjöt i högan sky. De första månaderna var det 2 resurser men de 2 adhd eleverna rymde titt som tätt åt var sitt håll så då kom ytterligare en resurs till klassen. I klassen fanns ytterligare en elev i behov av resurs. Eleven hade troligen adhd. Fler bekymmer fanns. En med hörselskada. Han fick stänga av hörapparaten då eleverna tjöt. En elev med grav språkstörning. Han vågade inte prata då ingen förstod vad han sa. 3 stycken barn som inte förstod svenska. Dessa barn hade ingen som hjälpte dem med språket. De 3 elever med resurser kunde inte vara tysta under genomgång utan talade med sina resurser då. Då lärde sig eleven 20 % mindre pga av ljud. De enda elever som skolledningen talade om var de med resurser. Denna blandning av elever i samma klass var helt tokig. Skrikande elever och elev med hörselskada borde inte gå i samma klass. Språkstörda elever vågar tala i mindre grupper. Detta var i åk 1 när det sedan i åk 2 skulle komma ytterligare 1 elev som inte förstod språket samt var på särskolenivå så gav jag upp. Så många elever med bekymmer, så många resurser ska inte vara i samma klass. Klassen 
borde delats men icke sa Nicke. Vart tog de vanliga eleverna vägen i detta? De fick inte någon bra skolgång. Vem brydde sig om dem? Ja, fram för mindre grupper, klasser, där dessa elever kunde få hjälp av spec lärare. Där ALLA elever blev sedda och trygga. Tja, bara en liten berättelse från verkliga livet Önskar att det gick att ändra när sånt här förekommer men med mindre pengapåse är det svårt att göra något.”
Politikerna i Vänersborg måste börja diskutera, och agera, i frågorna kring inkludering och särskilt stöd. Och kanske är det på gång. I januariöverenskommelsen mellan S, L, C och MP (i riksdagen inför regeringsbildningen) så lyder punkt 52 (se ”Januariavtalet: Här är alla 73 punkter som S, L, C och MP enats om”):
”Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019).”
Jag hoppas på en fortsatt bra och saklig diskussion.
Inkludering och särskilda undervisningsgrupper
Det pågår många olika diskussioner i Sverige som har med skolan att göra. En av diskussionerna handlar om det som kallas inkludering.
Det är inte helt lätt att definiera ordet ”inkludering”. Två auktoriteter på området, Claes Nilholm och Kerstin Göransson, skriver i boken ”Inkluderande undervisning” flera sidor där de försöker förklara begreppet. De kommer fram till att det finns flera definitioner. Jag tror dock att denna förklaring omfattas av de flesta, som ser inkludering som något positivt och nödvändigt:
”Inkluderingsrörelsen har alltså försökt skifta fokus från frågan om hur elever som definieras som avvikande ska kunna anpassas till skolans sätt att fungera till hur skolan kan anpassa sig till det faktum att elever är olika. En viktig aspekt har varit betoningen på att olikhet ska ses som en tillgång och inte som ett problem och att undervisningen ska vara anpassad till elevers olika förutsättningar och behov.”
Trots att begreppet inkludering är på modet och förekommer i många skoldebatter så används det inte i de svenska styrdokumenten. Begreppet finns inte ens med i Skollagen eller läroplanen för grundskolan. Däremot kan man väl säga att flera värderingar i styrdokumenten är förenliga med en inkluderande skola. Men det är inte särskilt konstigt. Begreppet är luddigt och abstrakt och associeras lätt till många positiva tankar och värderingar.
Begreppet inkludering har fått en så stor positiv laddning i den allmänna diskussionen att den som yppar kritik mot begreppet eller dess följder ibland till och med kan misstänkas ha en omodern och reaktionär människosyn, Vänersborg utgör inget undantag. I klassrummen och skolornas personalrum, bland lärarna, så finns det däremot många som inte är särskilt bekväma med det långtgående kravet på inkludering.
Och det av flera skäl.
Det är i praktiken svårt med inkludering. Säg att en lärare har en klass på 25 elever. I denna klass kan det finnas elever med många diagnoser och medicinska förklaringar. Det kan finnas elever som är väldigt känsliga för ljud, autistiska barn som har svårt att vara tillsammans med andra, elever med grav dyslexi, utåtriktade elever som kan vara både stökiga och störande och elever med inlärningssvårigheter. En ensam lärare, eller kanske en lärare och en elevassistent, har med dessa förutsättningar en svår, om inte en omöjlig, uppgift att bedriva undervisning.
Elever, med svårigheter och behov av särskild undervisning, mår inte sällan dåligt av att vara i en stor 
klass. De kan ha svårt att koncentrera sig, de får inte sina behov tillgodosedda och flera av dem kan till och med bli ”hemmasittare”, dvs de stannar hemma.
En tredje aspekt av inkludering i praktiken är naturligtvis hur de övriga eleverna mår av att t ex ha en stökig och utagerande elev i klassen. De kanske inte kan koncentrera sig därför att de är rädda för att eleven får ett utbrott. Dessa elever förväntas arbeta och studera i en miljö som vuxna inte skulle acceptera.
I en insändare skriver en mamma (Skolvärlden 28 mars 2018):
”Vårt barn som går i årskurs 1 har en klasskamrat som väldigt lätt och ofta får okontrollerbara och våldsamma utbrott som är mycket svåra att hantera för alla i hans närhet. ”Kalle” har redan dödshotat flertalet elever och även lärare. Vi har efter många incidenter med våld ställt frågan till vårt barns skola om var gränsen går. Hur mycket våld får ”Kalle” utsätta de andra barnen för innan skolan agerar?”
Läraren och debattören Isak Skogstad framhåller också ovanstående tre aspekter. Skogstad skriver i en blogg alldeles nyligen (se ”Har inkluderingen gått för långt?”):
- ”En studie visade att lärare i mer inkluderade klassrum ägnar mindre tid åt själva undervisningen och mer tid åt att hålla ordning. De andra eleverna drabbas med andra ord.”
- ”Forskning har även visat att inkludering av elever med utåtagerande diagnoser påverkar de andra elevernas resultat negativt.”
- ”En nypublicerad studie visade att elever med särskilda behov lärde sig mer, inte mindre, när de får undervisning i särskilda grupper.”
Skogstad anger i sin blogg källor till dessa tre påståenden. Han menar vidare att vurmen för inkludering är ekonomisk. Kommunerna sparar helt enkelt pengar på att placera alla elever i samma klasser. Det blir då den enskilda skolans, och ytterst den enskilde lärarens, problem om undervisningen inte fungerar.
Den kritik som Skogstad och andra framför mot den långtgående inkluderingen ökar. Och det är inte bara lärare som protesterar utan också föräldrar. Huvudmännens (kommunernas) svar är oftast att det är föreskrivet i Skollagen och läroplanerna att det är inkludering som gäller. Men det stämmer inte, som jag har skrivit tidigare. Det är faktiskt lite tvärtom. I 3 kap i Skollagen uttrycks en möjlighet för huvudmannen att ordna särskilda undervisningsgrupper:
”11 § Om det finns särskilda skäl, får ett beslut enligt 9 § för en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan eller sameskolan innebära att särskilt stöd ska ges enskilt eller i en annan undervisningsgrupp (särskild undervisningsgrupp) än den som eleven normalt hör till.”
Det är också av intresse i sammanhanget att det finns en särskild bestämmelse om detta för fristående grundskolor. Det finns nämligen en paragraf som uttryckligen anger att utbildningen får begränsas till att avse elever som är i behov av särskilt stöd (Skollagen 10 Kap):
”35 § Varje fristående grundskola ska vara öppen för alla elever som har rätt till utbildning i grundskolan.
Utbildningen får dock begränsas till att avse
1. vissa årskurser,
2. elever som är i behov av särskilt stöd, och
3. vissa elever som utbildningen är speciellt anpassad för.”
Det verkar helt enkelt vara så att det tycks vara lite upp till kommunen att bestämma. I Vänersborg finns t ex inga resursskolor längre, medan det i grannkommunen Trollhättan finns tre stycken särskilda undervisningsgrupper.
Men…
Linköpings kommun gick härom året ett steg längre och inrättade och drev en tämligen stor resursskola för elever i behov av särskilt stöd. De ställde frågan på sin spets skulle man kunna säga. Och…
Skolinspektionen reagerade kraftigt och ansåg att Linköpings kommun bröt mot Skollagen. Skolinspektionen utdömde ett vite om 700.000 kr. Linköping överklagade emellertid beslutet. Och förlorade – både i Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Men Linköping gav sig inte utan drev frågan ända upp till Högsta Förvaltningsdomstolen.
Högsta Förvaltningsdomstolen gav i en dom den 28 juni 2017 Linköpings kommun rätt.
Domstolen konstaterade inledningsvis i sin dom (här kan du ladda ner domen) att:
”den kommunala självstyrelsen medför att en kommun har en betydande frihet att själv bestämma hur den kommunala verksamheten ska organiseras och administreras. … [Det finns] inte några särskilda regler som innebär att en kommun vid sidan av den ordinarie grundskolan är förhindrad att organisera skolenheter i form av resursskolor med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd.”
Domstolen anslår alltså tonen direkt. Det finns inte i varken lagtext eller förarbeten något förbud för kommuner att inrätta särskilda resursskolor. Det som inte är förbjudet är tillåtet med andra ord. Domstolens tolkning stöds, anser domstolen själv, av den bestämmelse som ger fristående skolor möjlighet att begränsa utbildningen till att avse elever i behov av särskilt stöd.
I domen betonas det fria skolvalet och att (främst) vårdnadshavarna ska ha frihet att välja skola för eleverna. Det är således helt avgörande för domstolen att en placering i en resursskola är vårdnadshavarnas val.
Ur domen:
”Principen om det fria skolvalet gäller såväl kommunala som fristående skolor. Det saknas därför även av detta skäl anledning att tolka skollagens bestämmelser om kommunala grundskolor på ett sätt som skulle utesluta en ordning som ger en vårdnadshavare möjlighet att välja en kommunal skola med inriktning mot elever som är i behov av särskilt stöd och därmed enbart vara hänvisad till en fristående skola med en sådan inriktning.”
Det finns dock undantag från denna princip, Skollagen 10 kap 30 §:
”Kommunen får annars frångå elevens vårdnadshavares önskemål endast om
1. den önskade placeringen skulle medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för kommunen, eller
2. det är nödvändigt med hänsyn till övriga elevers trygghet och studiero.”
Det är rektorn som kan fatta ett sådant beslut.
Till slut tar domstolen också upp villkoren för placering i resursskolorna, som möjligtvis har att göra med ovanstående undantag:
”Den behovsprövning som sker i samband med placering vid en skola med inriktning mot elever i behov av särskilt stöd kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening inte likställas med sådana tester och prov som avses i 10 kap. 9 § skollagen. Placering vid en resursskola efter en sådan prövning står därmed inte heller i strid med förbudet mot tester och prov som grund för antagning eller urval till en grundskola.”
Det följer alltså av domen i Högsta Förvaltningsdomstolen att det inte finns några hinder för kommuner att inrätta och driva resursskolor för elever i behov av särskilt stöd. Det skulle vara helt möjligt för t ex Vänersborg. Kommunen har haft sådana särskilda undervisningsgrupper förr. Och det finns således inga hinder att anordna sådana igen. Det är ytterst en fråga för politikerna i barn- och utbildningsnämnden och kommunfullmäktige.
Min uppfattning är att Vänersborg noga bör överväga att inrätta sådana här grupper/skolor – med kompetens och god kvalitet.
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer