Arkiv

Archive for the ‘Byggnadsnämnden’ Category

Byggnadsnämnden (1): Holmens kontorsbyggnad

14 november, 2024 2 kommentarer

Det har under några av de senaste åren kunnat skönjas en ljusning i byggnadsnämndens och byggnadsförvaltningens hantering av ärenden. Flera invånare har till och med anat ett trendbrott, eller i varje fall att nämnd och förvaltning var på väg mot ett. Det verkar som om kommuninvånare och företagare har börjat behandlas på ett annat sätt än tidigare, med mer av förståelse och respekt. Kommunens “byggnadsavdelning” tycks med andra ord ha anlagt en attityd av service och hjälpsamhet.

Den senaste tiden har vi dock sett några beslut i nämnden som har förmörkat den ljusning som varit på gång. I några beslut och underlag har invånare upplevt mindre förståelse för sina intressen och behov. Regelverken har också tolkats på ett sätt som att nämnden hellre fäller än friar.

Man kan hoppas att dessa beslut endast är tillfälliga felbedömningar och “olycksfall i arbetet”. Det är av stor betydelse för Vänersborgs kommun att det tidigare ryktet om att vara besvärlig och petig i byggnadsfrågor tvättas bort och försvinner. Företagare som vill etablera sig i eller utvidga sin verksamhet i Vänersborg ska veta att byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning är välvilliga, visar förståelse för invånarnas och företagens behov och intressen samt gör sitt yttersta för att hjälpa till och ge bra service. Det är också ett sätt förbättra kommunens placeringar i de rankningar som görs.

Det senaste exemplet på byggnadsnämndens “olycksfall i arbetet”, som också har fått ett stort medialt intresse, är ärendet kring paret Thorenius svarta tak i Vargön. Efter 8 år ska paret för dyra pengar tvingas byta tak från svart tillbaka till rött. Det är av kulturhistoriska skäl betydelsefullt, menade byggnadsnämnden, att taklandskapet på Snickaregårdsvägen i Vargön är enhetligt. I varje fall i den begränsade del av området där Thorenius bor… (Se “Det svarta taket i Vargön”.)

Det är inte omöjligt att det räcker med ett sådant här felaktigt beslut från byggnadsnämnden för att Vänersborgs kommun riskerar att få tillbaka stämpeln av en kommun som i byggnadsfrågor “gör det besvärligt” för sina invånare. Det kan för övrigt nämnas att på det senaste sammanträdet med byggnadsnämnden (5 november) informerades ledamöterna om att Thorenius har sökt bygglov i efterhand för det svarta taket. Det ska bli intressant att se hur nämnden så småningom behandlar denna ansökan…

De enhetliga röda taken på en del av Snickaregårdsvägen i Vargön är i byggnadsnämndens ögon en kulturhistorisk viktig egenskap. På förra veckans sammanträde med nämnden behandlades ett annat kulturhistoriskt arv av betydligt större dignitet. Ja, nämnden vill till och med riva denna historiska byggnad. Och då tänker jag inte på Hallevibadet som den styrande minoriteten i samhällsbyggnadsnämnden, med undantag av Kristdemokraterna, vill riva. (Se “Hallevibadets öde på väg att avgöras”.) Nä, jag tänker på Holmens fd kontor.

Holmens gamla anrika kontorsbyggnad från 1888 är för många Vargöbor, och historieintresserade, av stor betydelse. Det är ett monument över Vargön som brukssamhälle och för arbetarrörelsen. (Det är märkligt att kommunens socialdemokrater inte inser det.)

Företaget WSP Sverige AB gjorde 2021 en kulturhistorisk utredning med titeln ”Bruket 8, Wargöns bruk/Holmen paper”. (Se “Vad händer med Holmens kontor?”.) Utredningen drog slutsatsen att:

”det fanns ett stort värde i kvarvarande delar som gör en renovering av huset fullt möjlig.”

Huvudkontoret och porten hade, visade utredningen, höga kulturvärden och därmed också ett skydd i lagstiftningen.

I förra veckan gav byggnadsnämnden sin förvaltning i uppdrag att ändra detaljplanen för området så att en rivning av byggnaden ska bli möjlig. I den nuvarande detaljplanen från 2013 står det nämligen:

“De äldsta byggnaderna som utgörs av huvudkontoret med den gamla fabriksporten skall finnas kvar.”

Det finns alltså ett förbud i detaljplanen mot att riva kontorsbyggnaden och fabriksporten, den så kallade “Vargporten”. (Se ”Byggnadsnämnden: Holmens fd kontor”.) Kommunen vill ändra på detta, och satsa åtskilliga miljoner på att riva åtminstone den eldhärjade kontorsbyggnaden – allt för att göra området attraktivare för företag att förvärva.

Det är flera som undrar vad en rivning av kontorsbyggnaden skulle innebära för Vargporten. En ensam port kan knappast finnas kvar i området om marken ska säljas. Det talas om att flytta den, men det blir antagligen både svårt och tämligen dyrt. Det kan kanske misstänkas att det finns krafter som även vill riva Vargporten. Det är ingen som vet ännu, inga avgörande beslut har fattats. Och det finns ledamöter i byggnadsnämnden med andra åsikter, som Pontus Gläntegård i Vänsterpartiet.

Gläntegård (V) menade att kommunen inte har försökt att sälja fastigheten och kontoret på ett seriöst och riktigt sätt. Han skrev i sin reservation:

“Att fastighetsägaren haft fastigheten ute till försäljning i ett fåtal månader under lågkonjunktur till ordinarie pris kan inte anses som tillräckligt underlag för att väga det enskilda intresset av att riva mot det allmänna att bevara fasaderna ur ett kulturhistoriskt perspektiv av industrihistoria. En längre försäljningsperiod med rimlig prisavvägning måste prövas innan ett rivningsförbud kan hävas.”

Gläntegård menar att kostnaden för att återställa kontorsbyggnaden borde återspeglas i priset så att det blir rimligt. Men också att t ex större tillbyggnader och påbyggnader ska vara möjliga.

Pontus Gläntegård (V) påpekade också i sin reservation att:

“Enligt tidigare undersökningar av WSP är tegelfasaden i konstruktionsmässigt godtagbart skick hållfasthetsmässigt.”

Det måste göras en helhetsbedömning innan beslut fattas. Byggnadsnämnden måste också få svar på frågan om det överhuvudtaget går att flytta Vargporten.

Vi får se vad kulturhistorien i Vänersborgs kommun är värd jämfört med kommersiella och andra intressen när det ställs på sin spets. Precis som när det gäller Brätte… (Se “Bevara Brätte!”.)

Det känns som om kommunen inte helt sällan silar mygg och sväljer kameler angående vad som ska åtgärdas och bevaras och vad man kan överse med och strunta i. Och i centrum för dessa intressekonflikter står samhällsbyggnadsnämnden – och byggnadsnämnden…

Nästa blogginlägg tar upp ett exempel från Dalsland, ”Byggnadsnämnden (2): Huset vid 45:an”. Det behandlades också på byggnadsnämndens senaste sammanträde.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Vargön

Byggnadsvårds- och arkitekturpriset

9 november, 2024 Lämna en kommentar

En lärdom jag fick som lärare var att omröstningar i klassrummet kunde bli helt fel och missvisande.

Omröstningen som fick mig att “tänka till” handlade om en skolresa. Klassen hade tre förslag. Det var som jag såg det två populära alternativ, Liseberg och Skara Sommarland, och ett som i mina ögon verkade vara mindre populärt, Vattenpalatset. Eleverna fick rösta på ett vanligt ”traditionellt” sätt, dvs var och en hade en röst och den fick de placera på något av alternativen. Röstningen var sluten.

Liseberg och Skara Sommarland fick vardera 8 röster och Vattenpalatset fick 9 röster. Det utbröt ett smärre kaos i klassrummet. Flera elever protesterade och sa att de inte ville åka med till Vattenpalatset. Men herregud, sa jag lite irriterad, vi har ju röstat och Vattenpalatset fick flest röster. Eleverna höll inte med, men hade svårt att motivera varför inte alternativet som fick flest röster skulle vinna.

Jag funderade, det låg mycket i vad eleverna förde fram. Och det var, som jag uppfattade det, antagligen en majoritet av eleverna som inte ville åka till Vattenpalatset. De flesta ville hellre åka till Liseberg eller Skara Sommarland.

Det fanns information på nätet om omröstningar, andra hade långt före mig haft samma funderingar. Det visade sig att det fanns andra sätt att rösta som var betydligt mer rättvisande när det fanns tre eller flera alternativ. Det jag fastnade för var en metod som gick under namnet “Approval Voting” (godkännandevotering). Det var en metod som var lätt att förstå och genomföra.

I Approval Voting får varje väljare rösta på så många alternativ den vill, istället för att bara välja ett. Varje röst räknas som ett ”godkännande”, och alternativet med flest röster (godkännanden) vinner.

Fördelen med detta sätt att rösta är uppenbar. Väljare kan visa sitt stöd för alla alternativ de gillar, vilket minskar risken att ett mindre populärt alternativ vinner på grund av splittrade röster. Det garanterar att det alternativ med bredast stöd vinner.

Jag testade metoden efter att ha fått klassens godkännande, även om några som ville åka till Vattenpalatset muttrade. Omröstningen genomfördes och resultatet blev – en annan vinnare! Liseberg fick 16 röster, Skara Sommarland 14 och Vattenpalatset 12. Och det tyckte klassföreståndaren ifråga var ett bra alternativ. Liseberg var ju inhägnat…  ;)

Jag lärde mig något viktigt om omröstningar, och förhoppningsvis gjorde klassen det också. Tyvärr är det alltför många som inte har varit med om omröstningar om skolresor…

Inom parentes kan jag tycka att de länder som har val i två omgångar, t ex presidentvalen i Frankrike, har tänkt lite i Approval Voting-banor. (I första omgången deltar samtliga kandidater, medan i omgång två bara de två kandidater som får flest röster i första omgången.)

I december ska byggnadsnämnden i Vänersborg ha en omröstning om ett pris som är statusfyllt. Nämnden ska utse vem som ska få kommunens nyinrättade “Byggnadsvårds- och arkitekturpris”. (Jag har beskrivit bakgrunden till priset samtidigt som jag motiverade min nominering – se “Sikhalls Magasin nominerat till pris”.)

Det kom, enligt Vänersborgs kommuns hemsida, in 17 förslag från både byggherrar och allmänhet. Fem projekt gick vidare till den slutliga omröstningen. (Fotografierna har jag knyckt från hemsidan.)

  1. Elisabeths Port i Vänersborg

  2. Drottninggatan i Vänersborg (är det en byggnad?)

  3. Atri i Sikhall (Solvarms nybyggda naturhus i Sikhall)

  4. Sikhalls magasin

  5. Holmängenskolan i Vänersborg

Omröstningen ska ske i byggnadsnämnden den 9 december. Jag antar att den sker enligt den gamla orättvisa och mindre demokratiska metoden – en person en röst.

Jag fruktar därför att resultatet av omröstningen kan bli densamma som för skolresan. Det skulle kunna bli så att t ex Elisabeths Port får flest röster trots att en majoritet i nämnden vill att ett av de två Sikhallsalternativen, Magasinet eller Atri, är förtjänta av priset. Men de rösterna splittras och Elisabeths Port som tredje populärast alternativ får priset.

Det var alltså ett exempel även om jag inte sticker under stol med att jag själv skulle vilja se att Sikhalls magasin (se ”Magnus räddar Sikhalls magasin!”) eller Atri får priset (se ”Solvarm, pris och uppmärksammat naturhus”). Det är inte bara byggnaderna och arbetet bakom som motiverar priset. Det är två personer, Magnus Larsson och Anders Solvarm, som till stor del drivs av ideella och osjälviska motiv – den ene av kulturhistoriska och den andre av miljömässiga. Det är också två personer som har motarbetats kraftfullt och under lång tid av Vänersborgs kommun. Skulle någon av dem vinna byggnadsvårds- och arkitekturpriset skulle det värma ett oppositionellt politikerhjärta… (Det är redan ganska varmt, de har ju båda gått till final…)

Egentligen tycker jag att Byggnadsvårds- och arkitekturpriset borde delas upp så att båda fick var sitt pris. Magnus Larsson skulle få Byggnadsvårdspriset för sitt arbete med magasinet och Anders Solvarm Arkitekturpriset för Atri.

Priset består för övrigt av en plakett och ett diplom. Det delas ut till vinnaren i samband med Vänersborgs födelsedagsfirande i början av nästa år. Att dela ut priset till en byggnad i Sikhall vore också ett utmärkt sätt för Vänersborgs kommun att visa att kommunen inte bara består av Vänersborgs stad…

PS. Sent omsider så hade TTELA den 8 december en artikel om ”Byggnadsvårds- och arkitekturpriset” – se ”Här är de nominerade till Vänersborgs arkitekturpris”.

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Byggnadsnämnden, Holmängen, Sikhall, Sikhalls Magasin, Solvarm

Det svarta taket i Vargön (3)

21 oktober, 2024 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (2)”.

Det hänvisas i byggnadsnämndens motivering till beslutet, att det svarta taket måste bytas tillbaka till ett rött, till den fördjupade översiktsplanen (FÖP). Det är mycket anmärkningsvärt eftersom FÖP:en antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Planen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA (se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”):

“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”

Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan.

I den “Fördjupade översiktsplanen Vänersborg – Vargön” finns det flera kartor. Kartan över det aktuella området vid Snickaregårdsvägen i Vargön ser ut så här. (Jag har ”klippt ut” den från en större karta över hela Vargön):

Området har beteckningen “B9”. Om området skriver FÖP:en:

“Gavelhusen vid Sandgärdet: Byggt som grupphusområde på 1960-talet. Det regelbundna mönstret av gavlar mot gatan ger området en speciell karaktär. Av betydelse är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Höga krav bör ställas på anpassning vid ändringar.”

Det skrevs alltså 7 år efter att taket på paret Thorenius hus hade bytts. Det är underligt att takfärgen ges sådan betydelse medan andra egenskaper på husen inte är viktiga, som t ex gavelfärgerna. I dessa tider av klimatförändringar och diskussioner kring föroreningar från fossila bränslen är det svårt att se de röda takens betydelse i förhållandena till alla tak runt om i Sverige som täcks med solpaneler. Eller av hela solcellstak…

Jag var nyfiken på vad som gällde i kommunens planer innan FÖP:en antogs 2023. Det visade sig att det fanns en annan plan som gällde, “Översiktsplan 2017” (ÖP). Den planen gäller som jag förstår fortfarande. Jag kan emellertid inte hitta någonting särskilt i översiktsplanen från 2017 om området kring Snickaregårdsvägen. Det finns som i alla översiktsplaner flera kartor. Så här ser kartbilden över det aktuella området ut (bild till vänster).

“K3” betyder “Skyddsvärd bebyggelsemiljö”. Men jag tror inte att det är området kring Snickaregårdsvägen som är markerat. Det övre K3-området ligger norr om järnvägen så det området är det definitivt inte. Det nedre området markerar, som jag läser kartan, Ronnums herrgård och byggnaderna däromkring. Området ligger för nära älven för att det ska kunna vara området där paret Thorenius bor. Med andra ord, översiktsplanen 2017 ger inga anvisningar om vad som gäller i det aktuella området. Och då gäller inte heller några särskilda anvisningar eller restriktioner antar jag.

Hur som helst, lika lite som den fördjupade översiktsplanen är juridiskt bindande är översiktsplanen det. Men det finns kommunala dokument som faktiskt är juridiskt bindande – detaljplanerna.

Detaljplanen för det aktuella området är från 1988. På den tiden kallades detaljplanerna för “stadsplaner”. Stadsplanen från 1988 hade följande utseende för området kring Snickaregårdsvägen i Vargön. (Jag har satt dit kryssen. Rött kryss=Thorenius hus. Svarta kryss: de två grannhusen i “kanten” på området som också har svarta tak.)

Kvarteret där Thorenius hus ligger kallas “Barken”. Det har beteckningen “BS I”. “BS” betyder:

“Bostäder, sammanbyggda hus”

Den romerska siffran “I” innebär:

“På med romersk siffra betecknat område får byggnad uppföras med högst det antal våningar som siffran anger.”

Det är detaljplanerna som bestämmer var byggnader får placeras, hur stora de får vara och vilken typ av verksamhet som får bedrivas där. De är juridiskt bindande. I stadsplanen från 1988 finns inga bestämmelser för takfärg i området. Och det torde vara denna stadsplan som fortfarande gäller. I Sverige är det väl så att det som inte är förbjudet är tillåtet…?

Paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön överklagade byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen höll med byggnadsnämnden och avslog överklagandet.

Länsstyrelsen skrev i sitt beslut den 8 april 2024:

“Enligt länsstyrelsens bedömning innebär den förändrade taktäckningen att enhetligheten i taklandskapet i området har försvunnit. Den röda färg som tidigare hållit ihop bilden har brutits. Länsstyrelsen anse därför att detta är en åtgärd som väsentligt ändrar byggnadens och områdets karaktär. Åtgärden som sådan är alltså, enligt länsstyrelsens uppfattning bygglovspliktig.”

Vi är många som inte håller med, men jag ska inte upprepa argumenten igen. Det kan bara konstateras att bedömningen verkade vara mycket godtycklig, och präglad av personliga tyckanden. Till Länsstyrelsens försvar ska dock nämnas att den hänvisade till flera lagparagrafer innan beslutet meddelades. Det känns som om Länsstyrelsen, trots att den drog en felaktig slutsats, ändå var mer mån om att hänvisa till lagparagraferna än vad byggnadsnämnden var.

Thorenius överklagade även Länsstyrelsens beslut, denna gång till Mark- och miljödomstolen. Domstolar bör ju omnämnas med respekt, men med tanke på dess agerande i bland annat fallet Juta och strandskyddsfrågorna i Sikhall så…

Mark- och miljödomstolen (MMD) avkunnade sin dom den 21 augusti. Domstolen gjorde det ganska lätt för sig. Den började domskälen med:

“Tillämpliga bestämmelser framgår i huvudsak av länsstyrelsens beslut.”

Jaha, och enligt domstolen betyder det mer konkret…?

MMD var mån om att inte riskera att ramla i någon fallgrop, och garderade sig på ett sätt som var smart, men oschysst mot Thorenius. MMD skrev:

“Domstolen konstaterar att de tegelröda takpannorna är den gemensamma nämnaren för bostadsbyggnaderna i plangränsen till åkermark i söder och sydost, dvs. fastigheterna benämnda Veden och Barken.”

Domstolen för in nya parametrar i definitionen, ”plangränsen till åkermark” och ”Veden och Barken”. De sistnämnda begreppen är kvartersbeteckningar. Med dessa parametrar utesluts de två grannhusen med svarta tak – husen ligger i kvarteret Sliperiet. De två husen utesluts också med ”plangränsen till åkermark”. Åkermarken slutar lägligt nog vid Thorenius hus. Men vad har åkermarken med det hela att göra? 

Domstolen hittade, som jag ser det, argument för att på ett enkelt och bekvämt sätt motivera en förutbestämd åsikt. Men är detta ett objektivt och rättvist sätt att tolka lagen?

Fotografiet är taget på baksidan av Thorenius hus. Bilden visar var MMD:s gräns för åkermarken går. Vid den röda texten ”misstänkt åkermark” är marken misstänkt lik åkermark…

Domstolen förklarade inte varför åkermark och kvartersnamn skulle vara avgörande för var gränsen skulle dras. Det finns ju massor med hus i Thorenius absoluta närområde som har svarta tak. Hur kom MMD fram till att just den angivna “gränsen” utgjorde ”området” och “områdets karaktär”? 

Och så gjorde domstolen en, enligt min mening, kullerbytta:

“Att fasadfärgerna skiljer sig åt förstärker vikten av takens enhetlighet.”

Oops. Alla andra fastighetsägare har “fuskat” med den enhetliga röda fasadfärgen, och målat om sina hus. Det får konsekvensen att Thorenius måste ha ett rött tak för enhetlighetens skull… Logiken är förbluffande…

Och så avslutade Mark- och miljödomstolen med vad som föreföll som ett tyckande:

“Att på den aktuella fastigheten ändra takbeklädnad från tegelröda till svarta pannor ändrar enligt domstolen både byggnadens och områdets karaktär väsentligt.”

Jaha? Och på vilket sätt? Vad talade för domstolens åsikt och vad talade mot, och hur resonerade domstolen? Det står inte i domen… Det känns som om, om jag ska vara ärlig, domen och domskälen hämtades från någon färdigskriven manual…

De så kallade allmänna intressena, definierade av byggnadsnämnden, Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen, har bedömts viktigare än det enskilda intresset. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):

“Kommunens beslut drabbar paret hårt. De berättar för TTELA att de inte har råd att åtgärda detta. Beslutet togs dessutom på rekommendation från takfirman som menade att den svarta färgen var bättre rent tekniskt och paret tänkte att det passade bättre med solcellerna som sattes upp.”

Det kan kosta upp mot en halv miljon kronor för det pensionerade paret Thorenius att följa byggnadsnämndens beslut. Vill allmänheten det? Tycker allmänheten att det är ok? Det tycks inte så av reaktionerna i TTELA.

Är det konstigt att Vänersborgs kommun har rykten om sig att göra livet svårt för sina invånare? Är det konstigt att invånare tappar respekten och förtroendet för kommunen?

==

Anm. Det kan vara lite intressant att jämföra byggnadsnämndens beslut med ett beslut som nämnden fattade i november 2021. Då beviljade nämnden bygglov för solpaneler på ett hus som innebar att taket blev svart i stället för rött. Borde inte Thorenius ha fått bygglov i efterhand om kommunen ska behandla alla invånare lika? (Se “Solceller i “SAAB”-området”.)

Anm. Det finns ett fall i Trollhättan från 2013 som har en del likheter med fallet i Vargön. Även där var Mark- och miljödomstolen inblandad. Domstolen dömde dock på ett annorlunda sätt än denna gång. Det kan ha berott på att tjänstepersoner och politiker i Trollhättan var mer flexibla och inlyssnande gentemot invånarna än i Vänersborg, i varje fall när allt ställdes på sin spets… Men varför är inte MMD konsekvent i bedömningen? (Det går att ladda ner den domen i MMD här.)

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Det svarta taket i Vargön (2)

20 oktober, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (1)”.

Byggnadsnämnden beslutade den 31 oktober 2023:

“Byggnadsnämnden förelägger rättelseskyldiga att utföra rättelse genom att återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör. Rättelse ska ske inom sex månader från det att beslutet vunnit laga kraft.”

Det pensionerade paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön hade självklart yttrat sig inför beslutet. De menade att åtgärden att ändra takfärg från röd till svart inte bedömdes kräva bygglov då förändringen inte väsentligen ändrade byggnadens eller områdets karaktär.

Thorenius skrev till byggnadsnämnden:

“Husen saknar historisk och estetisk samhörighet, då de ursprungliga röda fasadfärgerna på majoriteten av husen ändrats till helt andra färger”

Och fortsatte:

“Det har skett förändringar av fasadfärg på flertalet av husen utan att kommunen har haft några som helst invändningar på detta.”

Det står, som jag skrev i mitt förra inlägg (se “Det svarta taket i Vargön (1)”), i den av byggnadsnämnden anförda paragrafen i PBL (9 kap 2 § 3c):

“Det krävs bygglov för annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.”

Byggnadsnämnden ansåg att takfärgen var ensamt avgörande, inte husens färg eller fasadbeklädnad. Det är uppenbart att nämnden har gjort en egen tolkning av lagen, den bortser från en del formuleringar och lyfter andra. Och det har betydelse för Thorenius. Deras hus har nämligen, till skillnad från flertalet av de övriga husen:

“kvar den ursprungliga karaktäristiska röda fasadfärgen som från början kännetecknar husen i området”

Och som Thorenius mycket riktigt påpekar:

“Det är den röda fasadfärgen som ger mest intryck och skapar den klassiska kultbilden av röda svenska trähus som var utmärkande i Vargön på 1960-talet och genom historien i Sverige.”

Det får mig att tänka på en sång som under lång tid var obligatorisk i skolundervisningen – “Röda stugor tåga vi förbi”. Jag antar att det var för att den beskrev en typisk svensk stuga. Som var röd. Och då är frågan… Vilka hus passar bäst in på sången – blå hus med röda tak eller röda hus med svarta tak?

Och vilken är den mest “väsentliga förändringen” (från byggnadsnämndens motivering till sitt beslut) av en byggnad som från början har röd fasad och rött tak – att måla fasaden blå eller byta till ett svart tak?

För inte ska det väl vara så som kommunens stadsarkitekt (se “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”) sa till TTELA om husfasaderna i området:

“Vi vet inte om alla färgbyten alltid fått bygglov. Hade alla hus varit faluröda hade man inte bedömt att den ändringen varit lämplig. Det som är kvar nu som är enhetligt är de röda taken och då är det något man vill bevara.”

Det betyder alltså att om fler fastighetsägare hade bytt färg på taket utan att fråga byggnadsnämnden om lov så hade Thorenius också fått göra det… Det kan inte vara rätt och riktigt.

Det hör självklart också till saken att Thorenius tänkte skaffa solceller. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):

“Frågan kompliceras också av att solcellerna är svarta. … Röda solceller finns på marknaden, men de är mycket sällsynta och dyra. Kommunernas detaljreglering står här i strid med utbyggnad av fossilfri energi.”

Det torde vara tämligen självklart att ett svart tak passar bättre med svarta solpaneler, som täcker större delen av taket, än ett rött tak…

Det finns ett undantag från PBL:s krav på bygglov (se ovan, 9 kap 2 § 3c). I 9 kap 5 § står det:

“För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader inom ett område med detaljplan krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att färga om, byta fasadbeklädnad eller byta taktäckningsmaterial, om åtgärden inte väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär.”

Jag kan inte se att denna paragraf nämns i byggnadsnämndens handlingar…

Det är lätt att få uppfattningen att byggnadsnämnden hade en egen agenda som bortsåg från väsentliga aspekter av både lag och områdets karaktär och enbart, av någon anledning, framhävde takens betydelse. Taken på en av byggnadsnämnden definierad och avgränsad del av området bestämde “områdets karaktär”.

“Områdets” karaktär…

TTELA har i artikeln om paret Thorenius en flygbild från Google över området. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”.) Jag publicerar fotografiet här, men har till skillnad från TTELA satt ett kryss på alla hus i området som har svarta tak. (Det inringade huset tillhör Thorenius.)

Jag har svårt att förstå hur byggnadsnämnden såg på området. Hur valde nämnden ut vilka hus som hörde ihop och vilka som inte tillhörde området? Och hur ändrade det svarta taket på Thorenius hus “områdets karaktär”?

Uppenbarligen har nämnden brutit ut de hus som finns på “kanterna”, som “ringar in” området. Husen innanför tillhör i nämndens värld inte området. Men med sin definition missar nämnden emellertid två av grannhusen till Thorenius hus. Bilden till höger är en uppförstorad del av bilden ovan.

Två hus bortanför Thorenius finns det två hus med svarta tak (se pilar). De räknas tydligen bort av nämnden trots att de finns på ”kanten” som ”ringar in” området. Varför räknas dessa hus inte med i ”området” eller “områdets karaktär”? Det är som sagt lätt att få intrycket att byggnadsnämndens avgränsning sker på godtyckliga grunder.

I nästa inlägg, som blir det sista, ska jag bland annat titta på vad den fördjupade översiktsplanen säger. Och detaljplanen… Samt hur det gick med överklagandena.

Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket i Vargön (3)”.

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, miljö, ttela, Vargön

Det svarta taket i Vargön (1)

19 oktober, 2024 3 kommentarer

“Man tar sig för Pannan! Att få morgonkaffet i halsen en vanlig sketen onsdag är inte att rekommendera.”

Det var säkerligen många invånare i Vänersborgs kommun som upplevde precis detsamma som trollhättebon(!) Danne Palm. (Se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak”.) Samtidigt var det nog ingen större överraskning för kommunens invånare. De har varit med om byggnadsnämndens tveksamma göranden och låtanden under många år nu, även om flera antagligen har sett en ljusning de allra senaste åren. Nu verkar kommunens byggnadsnämnd ha fått ett ordentligt återfall i gamla vanor.

Danne Palms insändare handlade om TTELA:s artikel om paret Thorenius öde. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”,)

TTELA skrev:

“…byggnadsnämnden fattade ett beslut om föreläggande riktat mot paret. Kommunen kräver rättelse. Takbeklädnaden ska återställas till takpannor i tegelröd kulör.”

Artikeln följdes snabbt av två insändare (se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak” och “Fullständigt vansinnigt kräva att återställa taket”) och en ledare av Karl af Geijerstam (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”). Ingen av dem försvarade byggnadsnämndens beslut.

Paret Thorenius bor i ett hus på Snickaregårdsvägen i Vargön. Det är ett av husen i ett grupphusområde som byggdes på 1960-talet. Stadsarkitekten Martin Staude i kommunen skrev om området:

“Alla hus har ursprungligen varit identiska bland annat i volym, fasadgestaltning och takform.”

Stadsarkitekten fortsatte:

“Oklart är vilka fasadkulörer som har varit ursprungliga men sannolikt är att alla hus från början har varit täckta med röda lertegelpannor.”

Enligt Thorenius var alla fasader från början röda.

När Thorenius flyttade till Snickaregårdsvägen år 2002 var inte området så enhetligt längre. Flera hus hade t ex målats om. Det fanns fasader i blått, gult, brunt, grönt och vitt. Och förändringarna fortsatte successivt. Flera hus bytte dessutom till svarta tak.

Torenius bestämde sig för att byta tak år 2016. Takfirman rekommenderade att huset skulle få svarta, blanka takpannor. Det skulle enligt takfirman göra, säger Thorenius till TTELA:

“att snön lättare gled av”

Varken Thorenius eller byggfirman hade en tanke på att detta skulle kräva bygglov, fortsätter TTELA, och dessutom hade Thorenius redan 2016:

“planer på solpaneler och såg framför sig hur dessa skulle smälta in bättre mot ett svart tak.”

Sagt och gjort, Thorenius bytte tak och satte sedan solpaneler på taket. Och allt var frid och fröjd – och tiden gick…

Den 11 december 2020, fyra år senare, upprättade byggnadsförvaltningen helt oväntat ett tillsynsärende. Enligt förvaltningen fick den information om en olovlig utförd åtgärd. Och tiden gick… Eller som Danne Palm i Trollhättan skrev i sin läsvärda insändare den 16 oktober (se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak”):

“tick tack”

Den 31 augusti 2023 inkom ett remissyttrande till byggnadsnämnden från stadsarkitekt Staude om bygglov kunde beviljas i efterhand. Stadsarkitekten skrev:

“Genom åren har de allra flesta husen genomgått olika förändringar. Tacktäckningsmaterialet har delvis ändrats till betong eller plåt med pannprofil men huvudtaken på alla hus är fortfarande röda. De genomgående röda taken är ett viktigt karaktärsdrag för området; en enhetlighet som präglar gatubilden och förstärker husens historiska och estetiska samhörighet.”

I sin avslutande “bedömning” var dock stadsarkitekten lite försiktigare och tog inte direkt ställning:

“Taket med de svarta takpannorna skiljer sig tydligt från de övriga kedjehusens röda takkulör. Ändringen följer inte FÖP:ens riktlinje och uppfyller inte varsamhetskravet enligt 8 kap. 17 §, plan- och bygglag (2010:900), PBL.”

Stadsarkitekten överlät till byggnadsnämnden att fatta det slutliga avgörandet, men Staudes yttrande räckte för nämnden. (I TTELA intervjuades stadsarkitekt Staude där han då försvarade byggnadsnämndens beslut.)

Den 31 oktober 2023 fattade byggnadsnämnden beslutet:

“Byggnadsnämnden förelägger rättelseskyldiga (dvs paret Thorenius; min anm) att utföra rättelse genom att återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör. Rättelse ska ske inom sex månader från det att beslutet vunnit laga kraft.”

Nämnden angav två motiveringar till sitt beslut. Det första skälet var:

“Rättelseskyldiga har efter år 2016 utfört en väsentlig förändring av huvudbyggnadens sadeltak, beklädnaden har tidigare varit röd och efter åtgärder är beklädnaden i svart kulör.”

Och då kan man undra varför Thorenius inte fick göra detta. Byggnadsnämnden hänvisar till den Fördjupade Översiktsplanen (FÖP):

“I kommunens Fördjupade översiktsplan, som gäller för området, omfattas fastighet Barken 1 av ”B9”, att det är av betydelse att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Det är 29 fastigheter i området som omfattas av ”B9”, en av dessa är Barken 1. Det svarta taket bedöms väsentligt ha förändrat byggnaden och områdets karaktär. Åtgärden följer inte kommunens riktlinjer i FÖP:en.”

Nämnden menade därför att takbytet till svart tak krävde bygglov enligt 9 kap 2 § 3c PBL. Den paragrafen i Plan- och bygglagen (PBL) säger:

“Det krävs bygglov för annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.”

Byggnadsnämndens andra, och sista, motivering var:

“Åtgärden bedöms inte uppfylla varsamhetskravet i 8 kap. 17 § PBL”

Paragraf 8 kap 17 § i PBL lyder:

“Ändring av en byggnad och flyttning av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.”

Jag noterar att det står byggnaden i singular. Skulle “byggnadens karaktärsdrag” förändras på ett “inte-varsamt” sätt om svarta solpaneler sätts upp på ett svart tak jämfört med på ett rött tak? Hur tänkte byggnadsnämnden?

Byggnadsnämnden var hård och bestämd. Den avslutade motiveringen med följande klara och entydiga ord:

“… lov i efterhand bedöms därmed sannolikt inte kunna erhållas. … Området är utpekat i kommunens FÖP och det allmänna intresset är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt de rödfärgade pannorna. Det allmänna intresset att bevara kedjehusens takkulörer bedöms vägra (ska naturligtvis vara “väga”; min anm) tyngre än det enskilda intresset.”

Det hänvisas återigen till den fördjupade översiktsplanen. Det är intressant eftersom planen antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Översiktsplanen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA:

“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”

Och i Plan- och bygglagen (PBL) 3 kap 2 § står det:

“Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. … Planen är inte bindande.”

Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan. Det undgår säkerligen inte heller någon att lagstiftningen (PBL) inte är särskilt tydlig alla gånger. Det ingår inte sällan stora mått av personliga tyckanden och bedömningar i lagen. Vad är t ex avgörande “karaktärsdrag” på en byggnad eller “konstnärliga värden”? Beslut blir därför ofta, som jag ser det, beroende av beslutsfattarnas erfarenheter, värderingar och tyckanden… Olika personer tolkar helt enkelt lagen på olika sätt. Och besluten blir därmed även subjektiva och därför inte heller lika.

 Byggnadsnämnden skrev också att det var ett allmänt intresse att behålla de rödfärgade pannorna. Är politikerna i byggnadsnämnden per definition representanter för det “allmänna intresset”? Anser allmänheten att Thorenius ska betala ett sex-siffrigt belopp för att plocka bort solpanelerna och sedan betala 2 eller 3 gånger så mycket för att ta bort det svarta taket, lägga ett nytt rött tak och sedan sätta upp solpanelerna igen. Hamnar kostnaden på en halv miljon? Jag tvivlar på att allmänheten tycker att det ligger i deras intresse.

Johan håller i varje fall inte med byggnadsnämnden. Han skrev i sin insändare (se TTELA “Fullständigt vansinnigt kräva att återställa taket”):

“Jag kan förstå den ursprungliga tanken, men när det nu gått åtta år sedan taket lades på och det dessutom numera är fritt att lägga på solpaneler som också är svarta, så låter det ju fullständigt vansinnigt att kräva återställning.”

Det kan också noteras att byggnadsnämnden tolkade Plan- och bygglagen (9 kap 2 § 3c) ganska “flexibelt”. För nämnden var takfärgen det helt avgörande trots att paragrafen även nämner byte av byggnadens färg och fasadbeklädnad. Det bortser dock nämnden ifrån. Det är intressant eftersom flera hus i området bevisligen har målats om och även bytt fasadbeklädnad…

Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket i Vargön (2)”.

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, miljö, ttela, Vargön

Kommunen spränger på Blåsut

20 september, 2024 Lämna en kommentar

Den 19 juni 2024 ansökte Babak Salahi Tabrizi om bygglov på fastigheten Blåsut 2:18 mellan Rostvägen 1 och 9. Planerna var att bygga 24 lägenheter fördelade på sex hus i skogsdungen på höjden. Området benämns i byggplanerna för Blåsut Höjd. (Se “Oj, är det skog kvar i Blåsut?”.)

Byggnadsnämnden hade redan den 14 juni gett marklov. Beslutet fattades av byggnadsförvaltningen på delegation och är det första och nödvändiga steget mot att området får bebyggas. De berörda grannarna vid skogs- och bergsområdet överklagade byggnadsnämndens beslut om att bevilja marklov till Blåsut Utveckling. (Se “Marklovet överklagat för Blåsut Höjd”.)

Den 19 juli fattade Länsstyrelsen beslut i ärendet (se “Länsstyrelsens beslut om Blåsut”):

“Länsstyrelsen förordnar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla och bifaller således yrkandet om inhibition.”

Hela ärendet stoppades tills vidare. Byggnadsnämndens beslut fick inte börja verkställas förrän Länsstyrelsen hade gjort en slutlig prövning av det överklagade beslutet.

Eller?

I förra veckan, den 12 september, började det sprängas i området…

Det blev en viss aktivitet i Blåsutgruppen på Facebook. Blåsutbor undrade vad som var på gång och om inte bygget hade stoppats. Andra reagerade på att det inte hade gjorts någon besiktning på grannfastigheterna innan sprängningarna. Marken var ju bergig.

Jag blev också överraskad över att det sprängdes, byggnadsnämndens beslut var ju inhiberat (“stoppat”) av Länsstyrelsen. Jag skrev till Tekniska på Vänersborgs kommun. Det var denna enhet på samhällsbyggnadsförvaltningen som stod för sprängningen.

Tekniska svarade:

“Det stämmer att Tekniska startade med sprängning för en ny servis på Rostvägen.
Denna är föranledd av en beställning av ny anslutning i verksamhetsområde där Kretslopp och Vatten ansvarar för att tillse behov, vilket beställs och utförs via Tekniska.”

Gällde det fastigheten Blåsut 2:18 undrade jag. Igen. Jag hade faktiskt frågat om det redan i det första mailet.

“Tyvärr är detta en fråga som jag får hänvisa till va-verket@vanersborg.se för svar på.”

Sådana svar genererar automatiskt nya frågor… Jag skrev till Kretslopp och Vatten, en annan enhet på förvaltningen.

“Tekniska började spränga för en ny servis på Rostvägen i Blåsut förra veckan. Arbetet är föranlett av en beställning av ny anslutning i verksamhetsområde där Kretslopp och Vatten ansvarar för att tillse behov.
Är arbetet en förberedelse för Blåsut Höjd, dvs byggnationen av sex stycken fyrbohus med totalt 24 lägenheter på fastigheten Blåsut 2:18?
Hur förhåller sig i så fall kommunens åtgärder till Länsstyrelsens beslut i ärendet den 19 juli om inhibition av kommunens beslut?”

Jag fick svar snabbt, men svaret gjorde mig både överraskad och mycket fundersam:

“Jag har inte informerats om Länsstyrelsens beslut i ärendet den 19 juli om inhibition av kommunens beslut. Jag får efterfråga beslutet och se hur det påverkar anslutningen.”

Hur står det egentligen till med kommunikationen mellan kommunens enheter och förvaltningar? Tänkte jag, och tänker väl egentligen så fortfarande… Information och beslut som angår flera parter i ”kommunhuset” måste ju kommuniceras säkert, organiserat och på upparbetade kanaler.

Och varför beställde byggnadsförvaltningen överhuvudtaget en ny anslutning när Länsstyrelsen tills vidare har stoppat byggplanerna?

Två dagar senare, igår den 19 september, fick jag följande besked från Kretslopp och Vatten:

“Vår bedömning är att inhibitionsbeslutet inte i sig hindrar en fortsatt utbyggnad av den allmänna va-anläggningen fram till förbindelsepunkten som kommer sättas av 0,5 m utanför tomtgräns.

Inhibitionsbeslutet avser endast det beviljade marklovet för fastigheten som ska bebyggas (Vänersborg Blåsut 2:18). Marklovet avser väg inom fastigheten och inhibition har skett då länsstyrelsen inte anser att det finns tillräckligt underlag för prövningen. Som du skriver har Kretslopp och vatten ett ansvarar att tillse behov nämligen att kommunen har en utbyggnadsskyldighet inom verksamhetsområdet, det vill säga en skyldighet att snarast ”så snart det kan ske” tillse att behovet av allmänna vattentjänster tillgodoses i området genom en allmän va-anläggning.”

”Vår bedömning” torde vara byggnadsförvaltningens bedömning. Och det är intressant att det ändå är en bedömning. Det finns, som jag ser det, alltid en viss osäkerhet i en bedömning.

Men huruvida inhibitionsbeslutet inte hindrar en fortsatt utbyggnad av den allmänna va-anläggningen vågar jag inte uttala mig om. Även om jag som lekman kan tycka att det är uppenbart att det är Blåsut Utvecklings byggplaner som är orsak till utbyggnaden av VA-anläggningen. Om inte byggplaner fanns på fastigheten så vore ju en utbyggnad helt onödig. Utbyggnaden är helt uppenbart en förutsättning för en byggnation på fastigheten – en utbyggnad som är inhiberad av Länsstyrelsen…

Det här är dock en juridisk fråga som “grannarna”, som har överklagat byggplanerna, får undersöka noggrannare. Resultaten skulle kunna bli sprängstoff…

En politisk fråga torde vara varför samhällsbyggnadsförvaltningen lägger ner pengar på arbeten som kan visa sig vara totalt onödiga. Det förekommer knappast ett enda sammanträde i kommunstyrelsen där det inte finns minst ett ärende där samhällsbyggnadsnämnden äskar mer pengar… Och så visar det sig att pengar investeras i nya VA-anslutningar i obebodda skogs- och bergsområden i kommunen.

Helt i onödan.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Rostvägen Blåsut, Samhällsbyggnadsnämnden, VA

Vattentjänstplanen och byggnadsnämnden

1 september, 2024 Lämna en kommentar

Den 21 juni 2022 beslutade riksdagen om en ny vattentjänstlag, Lagen om allmänna vattentjänster (LAV). Det var egentligen mer en uppdatering av lagen än en ny lag. (Med allmänna vattentjänster menas att en kommun ska ordna vattenförsörjning och avlopp till bostadshus och annan bebyggelse.)

En av förändringarna i lagen var att varje kommun ska ha en aktuell vattentjänstplan. Vattentjänstplanen ska visa kommunens långsiktiga planering av utbyggnaden av vattentjänster. Vänersborg har utarbetat en sådan. (Se “VA-plan: Varför inte verksamhetsområde? (2)” och “VA-plan: Varför verksamhetsområde? (3)”.) Planen var på samråd i början av sommaren och skickades också på remiss till andra nämnder och myndigheter. (Se “Samråd om vattentjänstplanen! (1)”. Det går att ladda ner vattentjänstplanen här eller på kommunens hemsida.)

I förra veckan, den 21 augusti, beslutade miljö- och hälsoskyddsnämnden att lämna sitt remissvar till samhällsbyggnadsnämnden. (Se “MH: Vattentjänstplanen innehåller felaktigheter”.) I veckan som gick, den 27 augusti, lämnade byggnadsnämnden sitt remissvar.

I den inledande sammanfattningen skriver byggnadsnämnden:

“Särskilt viktigt är att tidplan och handlingsplan i väntan på kommunalt VA uppdateras för att byggnadsnämnden skall kunna hantera ansökningar om bygglov och förhandsbesked, samt att det skall vara förutsägbart för våra invånare.”

Byggnadsnämnden är i sitt remissvar mest intresserad av vattentjänstplanens konsekvenser för bygglov och förhandsbesked. Det är helt förståeligt eftersom det är de här frågorna som byggnadsnämnden sysslar med och som är beroende av vatten- och avloppslösningar. (Om det söks bygglov så blir svaret på VA-frågan alltid “ja” om byggnaden ska anslutas till kommunalt VA. Det är förutsägbart.) 

Byggnadsnämnden avslutar sammanfattningen:

“Ambitionsnivån på när kommunen skall dra fram vatten och avlopp är sänkt i detta förslag jämfört med nuvarande blåplan. Detta kan komma att påverka bebyggelseutvecklingen på landsbygden negativt.”

Byggnadsnämnden tolkar inte lagen korrekt i sammanfattningen, precis som inte heller samhällsbyggnadsnämnden (Kretslopp och vatten) gjorde tidigare. Det är nämligen inte ambitionsnivån som är sänkt, det är att förslaget till vattentjänstplan utgår från den praxis som råder i Sverige och som följer de domar som mark- och miljödomstolar och, framför allt, Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm har slagit fast.

De 6 verksamhetsområden som samhällsbyggnadsnämnden föreslår i Vänersborgs kommun utgår samtliga från begreppet “större sammanhang”. Det gjorde kommunens “gamla” Blåplan också men den definitionen följde inte den gängse juridiska tolkningen av Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) och rättspraxis. Det gör vattentjänstplanen nu:

“ett större sammanhang … utgörs … av 20-30 anslutna fastigheter … med ett inbördes avstånd av maximalt 150 meter, dock med en tolerans med +/- 5 meter.”

Trots att kommunen anpassar sig till rådande praxis menar byggnadsnämnden att denna “avgränsning” medför:

“negativa effekter på bebyggelseutvecklingen och därmed på förutsättningarna för utvecklingen av landsbygden och i förlängningen befolkningsutvecklingen och serviceutbudet.”

Även om byggnadsnämnden har rätt i konsekvenserna för “bebyggelseutvecklingen” (att det inte kommer att bli ett automatiskt ”ja” i fortsättningen) så är det bara för nämnden, och kommunen, att anpassa sig till lagen och till praxis. Byggnadsnämnden måste även inse att den positiva inställning den, och miljö- och hälsoskyddsnämnden, har till kommunalt VA kan ifrågasättas. Det är väl egentligen bara att titta på de 29.869 kubikmeter (29.869.000 liter) som bräddades från Holmängens avloppsreningsverk i Vänersborg förra året. (Se “VA och utsläppen 2023 (2/2)”.)

En av förändringarna i vattentjänstlagen (LAV) var också att bestämmelsen i 6 § om kommunens ansvar att ordna allmänna vattentjänster ändrades för att bli mer flexibel. Även detta visar att kommunen och byggnadsnämnden måste anpassa sig. Nu innehåller lagen en skrivning om att ”särskild hänsyn” ska tas till förutsättningarna att kunna godta en enskild VA-anläggning ”med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”. Kraven är inte lika högt ställda på enskilda anläggningar. (Se ”Riksdagen ändrar i VA-lagen”.)

Lagen (LAV) säger också mycket tydligt i 9 §:

”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen.”

En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras om fastighetens VA-lösning kan ordnas genom enskilda anläggningar som alltså kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Det är för övrigt kommunen som har bevisbördan för att en fastighet inom ett verksamhetsområde har ett sådant behov av vattentjänsterna som avses i Vattentjänstlagen. Det har Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) slagit fast i en prejudicerande dom. (Se M 4976-19 och “VA: Kommunens bevisbörda”.)

När byggnadsnämnden i sitt remissvar skriver apropå Vänersnäs om fastighetsägare så tycks nämnden inte ta varken LAV eller MÖD i beaktande:

“Om fastighetsägare … investerar i nya enskilda avloppsanläggningar kan kommunen bli skyldig att lösa in dessa om ny bebyggelse tillkommer och kommunens skyldighet enligt 6§ LAV, att lösa vatten och avlopp i ett större sammanhang, inträder. Det skulle även drabba de enskilda fastighetsägarna ekonomiskt.”

Byggnadsnämnden sätter däremot fingret på en viktig, men öm punkt:

“Det är viktigt att analysera hur ansökningar om förhandsbesked och bygglov ska bedömas utifrån ett VA-perspektiv.”

Nämnden efterlyser, som jag uppfattar det, anvisningar och regler om hur den ska förhålla sig i sådana här situationer. Det får mig att tänka på den motion som Lena Eckerbom Wendel (M) väckte i kommunfullmäktige den 15 februari 2022 och det initiativärende som James Bucci (V) väckte i samhällsbyggnadsnämnden som var en upprepning av motionens yrkanden (se “Fattar politikerna i SBN olagliga VA-beslut? (1/4)”). Eckerbom Wendels och Buccis yrkanden syftade till att ett regelverk skulle tas fram som skulle göra det möjligt att skjuta upp anslutning till det kommunala VA-nätet så länge fastighetsägaren kunde visa att anslutning inte behövdes med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö.

Varken motionen eller initiativärendet har utretts eller behandlats än. Tvärtom, samhällsbyggnadsförvaltningen (Kretslopp och vatten) och de styrande partierna hävdade att dessa yrkanden stred mot lagen… 

Byggnadsnämnden ser slutligen risker eller möjligheter med att det kan komma krav på detaljplan i samband med att VA-frågan vid byggnation ska utredas. Det är en intressant fråga.

I den “gamla” Blåplanen står det:

”De områden som ska anslutas till kommunalt VA kommer som utgångspunkt att detaljplaneras innan VA byggs ut om det finns intresse från fastighetsägare.”

Det står uttryckligen “innan VA byggs ut”… (Jag undrar om det gäller fortfarande.) Det kan också nämnas att redan den 12 maj 2021 beslutade ett enhälligt(!) kommunfullmäktige i samband med en återremiss i ärendet “införande av verksamhetsområde Grytet, Hallby Mitt och Änden – område 1 & 2” på Vänersnäs (se “KF: ÅTERREMISS!”):

“att det utreds om det är lämpligt med en detaljplan för området”

Byggnadsnämndens funderingar i sitt remissvar har alltså ventilerats av politikerna. Så vitt jag vet har dock frågan om verksamhetsområden och detaljplan ännu inte utretts.

Byggnadsnämnden ställer en rad viktiga frågor kring vattentjänstplanen i förhållande till nämndens uppgifter angående bygglov och förhandsbesked. Frågorna måste få ett svar av samhällsbyggnads- och miljö- och hälsoskyddsnämnden och i kommunens vattentjänstplan även om byggnadsnämndens utgångspunkt eller perspektiv inte är helt korrekt i förhållande till Vattentjänstlagen och Mark- och miljööverdomstolens prejudicerande domar.

Det finns mycket arbete kvar att göra innan kommunen kan fastställa en vattentjänstplan.

==

Om vattentjänstplanen:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Miljö o Hälsa, Samhällsbyggnadsnämnden, VA, vattentjänstplan, Vänersnäs

Byggnadsnämnden: Holmens fd kontor

19 augusti, 2024 Lämna en kommentar

Tidigare denna sommar (är det fortfarande sommar?) så skrev jag ett inlägg om Holmens gamla kontor i Vargön. (Se “Vad händer med Holmens kontor?”.) Det handlade om att samhällsbyggnadsförvaltningen hade författat en skrivelse och i den drogs slutsatsen att kontorsbyggnaden skulle rivas – och att det inte fanns några hinder för det. (Skrivelsen kan laddas ner här.)

I detaljplanen från den 12 juni 2013 står det däremot:

“De äldsta byggnaderna som utgörs av huvudkontoret med den gamla fabriksporten skall finnas kvar.”

Det finns med andra ord ett förbud i detaljplanen mot att riva kontorsbyggnaden och fabriksporten, den så kallade “Vargporten”. Och detaljplanen bestämmer i sådana här frågor. I Plan- och bygglagen (PBL) står det i 9 kap 34 §:

“Rivningslov ska ges för en åtgärd som avser en byggnad eller byggnadsdel som inte
  1. omfattas av rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser, eller
  2. bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.”

Samhällsbyggnadsförvaltningen menade i sin skrivelse att Holmens gamla kontorsbyggnad inte längre är någon byggnad och hänvisade också till PBL: 

”Fastighet och Service som fastighetsägare på uppdrag av kommunen hävdar att det går att gå emot rivningsförbudet då det har syftet att skydda byggnader medan det som står kvar på fastigheten Bruket 8 inte längre är en byggnad då den saknar tak. Av byggnaden finns endast väggar kvar och uppfyller inte då kriterierna för att definieras som byggnad enligt PBL 1 kap. 4 § 4 stycket.”

Det innebär, menade samhällsbyggnadsförvaltningen, att det bara är att riva byggnaden. Samhällsbyggnadsförvaltningen ser nämligen inte att det finns någon möjlighet att avyttra fastigheten med det gamla eldhärjade kontoret på tomten. Byggnaden står typ “i vägen” för en försäljning.

Byggnadsnämnden bestämde efter branden i maj 2022 (se “Branden på Holmen”), när samhällsbyggnadsförvaltningen för första gången uttalade sin vilja att riva kontorsbyggnaden, att ge byggnadsförvaltningen:

“i uppdrag att pröva ändring av detaljplan”

(Pontus Gläntegård (V) och Bengt Fröjd (C) reserverade sig mot beslutet.)

Uppdraget har tagit sin tid och det är väl orsaken till att samhällsbyggnadsförvaltningen tidigare i sommar återkom med sitt krav på rivning.

Imorgon tisdag, den 20 augusti, sammanträder byggnadsnämnden. På dagordningen finns ärendet:

“Ändring av del av detaljplan nr 501 för Hamnen och Ronnums herrgård i Vargön – Information”

Det kan alltså noteras att byggnadsnämnden bara ska få information, inte fatta något beslut. I underlaget till politikerna i nämnden skriver tjänstepersonerna i förvaltningen:

“Den kulturhistoriska utredningen som har gjorts i planarbetet har visat att huvudkontoret och porten har höga kulturvärden vilket har ett skydd enligt lagstiftningen.”

Den kulturhistoriska utredningen som förvaltningen syftar på är den utredning som WSP utförde. (Se “Vad händer med Holmens kontor?”.) Den lämnades till nämnden den 11 november 2021 och hade titeln ”Bruket 8, Wargöns bruk/Holmen paper”. Utredningen drog slutsatsen att:

”det fanns ett stort värde i kvarvarande delar som gör en renovering av huset fullt möjlig.”

Byggnadsförvaltningen konstaterar att med enbart denna utredning som underlag blir slutsatsen att:

“rivningsförbudet som finns i gällande detaljplan är fortsatt motiverat.”

Det här är inget nytt för politikerna i nämnden. Det enda nya som har tillkommit i ärendet, efter att utredningen lämnades för drygt 2,5 år sedan, är att byggnadsförvaltningen öppnar, som jag ser det, dörrarna för en ändring av detaljplanen.

Byggnadsförvaltningen skriver:

“Förvaltningens bedömning är att det finns potential för ett scenario där de delar av bebyggelsen som fortfarande är i gott skick bevaras och samtidigt kan byggas på med något nytt.”

Jag vet inte riktigt vilka “delar av bebyggelsen” som förvaltningen syftar på. Är det kanske bara “Vargporten”?

Förvaltningen fortsätter:

“Det skulle innebära att Vargön kan behålla en avgörande del av sin historiska identitet samtidigt som det skulle ge inspiration för verksamhetsområdets hållbara utveckling. Huvudkontoret med på- och tillbyggnad skulle exempelvis kunna bli ett centrum för Vargöns innovationspark med lokaler för samverkan (t.ex. kontorslokaler, showroom, konferens mm.) som skulle kunna nyttjas av flera verksamheter.”

Det är uppenbarligen inte bara “Vargporten” som förvaltningen har i tankarna. Det är också det tidigare huvudkontoret…

Jag är inte säker på att byggnadsnämnden blir så mycket klokare av underlaget. Det är som sagt egentligen inget nytt som tillförs ärendet, förutom att ledamöterna formellt får samhällsbyggnadsförvaltningens skrivelse i sin hand. Underlaget avslutas emellertid med:

“Byggnadsnämnden kommer få information om kulturmiljöutredningen och olika framtidsscenarier som grund för att senare kunna ta ställning till hur arbetet ska gå vidare.”

Hela ärendet handlar till slut om kulturhistoriska värden mot ekonomi. Och erfarenheterna från politiken de senaste åren är väl att ekonomin har företräde…

De vargöbor, och andra, som är intresserade av ärendet bör bli aktiva snarast möjligt. Jag tror nämligen att ärendet närmar sig den punkt där ledamöter och partier börjar bestämma sig. När det gällde hundrastgården startades det namninsamlingar i Vargön och det skrevs ett flertal medborgarförslag. Det kanske vore något också i frågan om Holmens fd kontorsbyggnad och “Vargporten”.

PS. Läs gärna inlägget den 19 augusti – ”Byggnadsnämnden: Holmens fd kontor”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Samhällsbyggnadsnämnden, Vargön

Juta: Rättshaveri?

11 augusti, 2024 2 kommentarer

Bengt Davidsson och hans fru köpte fastigheten Restad 3:2, dvs Juta, i juni 2017. De sökte snabbt både bygglov och strandskyddsdispens för att renovera och bygga om huset.

Den 19 oktober 2017 fick Davidsson bygglov och den 17 april 2018 beslutade byggnadsnämnden om strandskyddsdispens. Det var då Davidssons Kafka-liknande kamp mot myndigheter och rättsväsende började. Det har jag skildrat i ett flertal blogginlägg. (Det går att läsa alla inlägg om man väljer “Kategorier” i högerspalten och sedan “Juta”. De senaste inläggen visas överst, men det är bara att scrolla… Det första inlägget skrev jag den 6 mars 2021 – ”Byggnadsförvaltningen och David på Juta (1/7)”.)

Davidsson har under åren kämpat mot Vänersborgs kommun i form av byggnadsförvaltning och byggnadsnämnd men också mot Länsstyrelsen i Västra Götaland och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Det har kostat Bengt Davidsson blod, svett och tårar, men också tid och pengar i form av juridisk hjälp. Det har varit en Davids kamp mot Goliat. Tyvärr dock med en annan utgång än den i Samuelsboken i Gamla Testamentet.

Som den minnesgode bloggläsaren erinrar sig så fattade byggnadsnämnden efter 5 år ett för paret Davidsson gynnsamt beslut. (Se “Idag fick Davidsson en tomt!”.) Det beslutet satte emellertid Länsstyrelsen stopp för. En ärendehandläggare, tillika granne med Davidsson (se “Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”), gjorde “tillsyn” på Juta och kom fram till att Davidsson inte skulle ha någon tomt mot öster. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Davidsson överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. (Se “Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)”.)

Måndagen den 15 januari 2024 avkunnades domen från Mark- och miljödomstolen. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Domstolen rättade ett flagrant fel som Länsstyrelsen hade gjort i sin dom (se “Lst kan inte lagen”) men fastställde i övrigt i stort sett Länsstyrelsens beslut. Den 26 februari skickade Davidsson och hans juridiska ombud på Advokatfirman Kjällgren in en överklagan till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm. (Se “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD)”.) Den 26 juni meddelades beslutet från Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD) (kan laddas ner här):

“Mark- och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd. Mark- och miljödomstolens avgörande står därför fast.”

Det var ett både oväntat och för Davidsson oerhört nedslående och bittert beslut. Det slog undan paret Davidssons drömmar och förhoppningar om en framtid med eget trädgårdsland och växthus där de kunde odla grönsaker, frukter och bär – precis som alla andra kan göra i sina trädgårdar i kommunen, t ex i Nordstan… Det blev inte heller någon gräsyta där barnbarnen skulle kunna leka och spela fotboll. Och då talar vi ändå inte om om den ekonomiska förlust som utgången i ärendet innebär… (En mäklare värderade fastigheten till nästan 3 milj kr mindre utan gräsytan framför huset mot älven.)

Mark- och miljööverdomstolen har egentligen inte motiverat sitt beslut. Den återger enbart vad som formellt gäller för att ge prövningstillstånd, nämligen:

“Prövningstillstånd ska ges om
– det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till,
– det inte går att bedöma riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till utan att prövningstillstånd ges,
– det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, eller
– det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.”

Och därefter konstaterar domstolen kort och skoningslöst:

“Mark- och miljööverdomstolen har gått igenom målet och kommit fram till att det inte finns skäl att ge prövningstillstånd i detta fall.”

Jag tror att alla som har satt sig in i strandskyddsärendet och tomtplatsavgränsningen på Juta har, precis som jag, tappar tilltron till rättsväsendet och till de juridiska experter som varit inblandade. Mark- och miljööverdomstolens beslut bekräftar den uppfattningen.

Mark- och miljödomstolen (MMD) har t ex inte följt de domar som Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) avkunnat och som är prejudicerande. (Se t ex “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (3)” och “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (4)”.) Davidsson och hans juridiska ombud hänvisade nämligen till ett flertal av MÖD:s domar i sin överklagan av både Länsstyrelsens beslut och sedan MMD:s dom. Varken Länsstyrelsen eller MMD följde prejudikaten från MÖD:s domar. Länsstyrelsen eller MMD kommenterade faktiskt inte ens domarna eller varför de ansåg att de t ex inte var relevanta.

Och sedan struntar MÖD i att MMD inte följer MÖD:s egna domar…

Det är otroligt. Det torde betyda att MÖD i praktiken har rationaliserat bort sig själv. För vad är överdomstolen till för om inte de underordnade domstolarna följer domarna…? Det torde kunna få hela rättsväsendet i gungning. För vad blir konsekvenserna när lagen tolkas på olika sätt av de olika miljödomstolarna? Det innebär ju att fastighetsägare och invånare i Sverige inte behandlas lika… Och inte heller vet vad som gäller.

Och konsekvenserna kan bli ännu mer ödesdigra. Nu ligger, som jag ser det, vägen öppen för enskilda tjänstepersoner och jurister att besluta och döma helt efter eget skön, efter egna uppfattningar och bedömningar. Och då riskerar juridiken att få mindre betydelse och godtycket och nyckfullheten större. Beslut och domar kan komma att bestämmas utifrån personliga övertygelser och egna värderingar, och ideologisk övertygelse. En miljöpartistisk ärendehandläggare på Länsstyrelsen eller domare i MMD kommer sannolikt till en helt annan bedömning och slutsats än en som sympatiserar med moderaterna. Och faktum är att Europadomstolen med all sannolikhet skulle göra en helt annan avvägning av de enskilda och allmänna intressena än vad som görs i byggnaden i Vänersborg som huserar både Länsstyrelsen och MMD…

Målar jag upp en alltför pessimistisk och mörk framtid? Jag tror inte det. Studerar man fallet Juta är det faktiskt inte svårt att få uppfattningen att denna verklighet redan är här. Fallet Juta visar nämligen att juristernas ståndpunkter handlar mer om personliga bedömningar och tyckanden, och mindre om juridik.

Det finns, för att ta ett exempel, faktiskt fyra beslut på olika tomtplatsavgränsningar på Juta sedan 2018 – och det trots att de faktiska förhållandena har varit exakt desamma. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Och vid varje tillfälle har respektive myndighet hävdat att beslutet har varit helt korrekt och helt enligt lagen… Det faller på sin egen orimlighet.

Den ökade betydelsen av tjänstepersonernas och juristernas personliga bedömningar på juridikens bekostnad syns emellertid allra tydligast när man jämför hur samma avdelning på Länsstyrelsen i Vänersborg bedömde Juta och Segelsällskapets fastighet i Sikhall (1:22). Det fanns slående likheter mellan de båda ärendena, men Länsstyrelsen värderade argumenten och bevisen på helt motsatta sätt. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Som jag ser det så är skillnaderna i Länsstyrelsens bedömningar och avgöranden i de här båda fallen så uppenbara att juristernas handlande borde prövas av domstol. Det handlar i ett sådant fall om misstänkt brott mot grundlagen. I Regeringsformen 1 kap 9 § står det:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Och frågan är nog också om inte juristerna i Mark- och miljödomstolen (MMD) skulle sitta på samma bänk i rättegångssalen…

Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) beslut att inte ge prövningstillstånd innebär att Davidssons kamp är slut, det blir ingen tomt ner mot älven. Vill makarna Davidsson odla grönsaker så får de skaffa en kolonilott eller odla krasse i en kruka i köket… Och vill barnbarnen spela fotboll så får de åka till någon tomt i Nordstan…

I verklighetens Sverige förlorade David kampen mot Goliat.

===

Blogginlägg om domen i Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsens roll:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Länsstyrelsens beslut om Blåsut

26 juli, 2024 Lämna en kommentar

De berörda grannarna vid skogs- och bergsområdet på fastigheten Blåsut 2:18 överklagade byggnadsnämndens beslut om att bevilja marklov till Blåsut Utveckling. Det gjordes den 9 respektive 11 juli. (Se “Marklovet överklagat för Blåsut Höjd”.)

Den 19 juli fattade Länsstyrelsen beslut i ärendet. Rubriken på beslutet hade följande lydelse:

“Överklagande av beslut om marklov för anläggande av väg på fastigheten Blåsut 2:18 i Vänersborgs kommun, nu fråga om inhibition”

Byggnadsnämndens beslut, som fattades på delegation av en tjänsteperson den 14 juni, hade som jämförelse rubriken:

“Marklov för ändring av marknivå”

Länsstyrelsen gjorde det “enkelt” för sig genom att egentligen bara bedöma ett av de anförda argumenten, “anläggande av väg”. Å andra sidan ansåg Länsstyrelsen att detta argument räckte för att fatta sitt beslut.

Länsstyrelsen beslutade:

“Länsstyrelsen förordnar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla och bifaller således yrkandet om inhibition.”

Hela ärendet stoppas tills vidare. Byggnadsnämndens beslut får inte börja verkställas förrän Länsstyrelsen har gjort en slutlig prövning av det överklagade beslutet.

Länsstyrelsens beslut är en seger för de klagande, om än en tillfällig sådan. Men då ska man faktiskt ha i åtanke att frågan om inhibition bedöms utifrån hur sannolikt det är att överklagandet kommer att bifallas av Länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skriver i beslutet:

“För att inhibition ska vara motiverat bör som regel krävas en tämligen hög grad av sannolikhet för att överklagandet kommer att bifallas eller för att verkställighet av det överklagade beslutet kommer innebära irreparabla skador på t.ex natur- eller kulturvärden.”

Det finns alltså stor anledning för de klagande att hysa en viss optimism inför framtiden. Det kan på tämligen goda grunder antas att Länsstyrelsen kommer att bifalla överklagandet.

Eller?

Länsstyrelsen motiverar sitt beslut om inhibition:

“Av de ritningar som finns i ärendet går inte att utläsa marknivåerna på Mandolinen 10 där den tänkta vägen ska ansluta. Det finns heller inget material som visar hur den nya infarten kommer att ansluta i förhållande till det bygglov för garage som XY och XX (namnen på de berörda fastighetsägarna; min anm) uppger att de erhållit. Det går därmed inte att avgöra om den nya anslutningen medför betydande olägenheter för dem.

Det går inte heller att avgöra hur stor utfyllnaden blir eftersom marknivån för den befintliga marken inte är angiven.

Marklovet kan i vart fall på dessa grunder komma att upphävas.

Med hänsyn till ovanstående finns skäl att besluta om att det överklagade bygglovet tills vidare inte får tas i anspråk. Yrkandet om inhibition ska därför bifallas. Länsstyrelsen kommer senare att avgöra ärendet slutligt.”

Blåsut Utveckling, som ansökte om marklov, ska få tillfälle att, senast den 9 augusti, avge ett yttrande i ärendet. (Det verkar dock inte som om byggnadsnämnden ska få yttra sig, vilket jag inte förstår orsaken till.)

Jag är tämligen övertygad om att Blåsut Utveckling kommer att lämna synpunkter och kompletterande uppgifter på det som Länsstyrelsen anser saknas. Och då kan man ju undra om Länsstyrelsen utifrån Blåsut Utvecklings yttrande kommer att godta marklovet… Hur tungt väger i så fall de klagandes andra argument…?

Det har vi ingen aning om eftersom Länsstyrelsen inte har kommenterat de andra argumenten. Kan det vara så att Länsstyrelsen anser att de argumenten är “mindre viktiga” eftersom Blåsut Utveckling inte behöver yttra sig om dessa… Eller blir det ytterligare möjligheter för Blåsut Utveckling att inkomma med synpunkter och kommentarer när Länsstyrelsen analyserar och bedömer de andra argumenten? Länsstyrelsen skriver ju:

“…kan i vart fall på dessa grunder…”

Det finns uppenbarligen andra grunder… Eller ska det tolkas som att det enbart är på denna grund marklovet kan upphävas? Det är inte helt lätt att veta om Länsstyrelsen faktiskt har begrundat och bedömt alla argument som de klagande anför – eller inte.

Jag kan tänka mig att de klagande vid den än så länge obebyggda skogsfastigheten pendlar mellan hopp och förtvivlan. De får leva i ovisshet ett tag till, men Länsstyrelsens beslut är ändå, som jag ser det, ett positivt beslut inför framtiden.

Det kan vara bra att veta att en överklagan av kommunala beslut beaktas och kan ge resultat.

Det finns anledning att återkomma till ärendet.

==

Blogginlägg om byggnadsplanerna vid Rostvägen på Blåsut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Länsstyrelsen, Rostvägen Blåsut