Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Sponsring 2: Evenemang och marknadsföring

3 januari, 2025 Lämna en kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Sponsring – tydliga regler och riktlinjer? (1)”.

I det förra blogginlägget (se “Sponsring – tydliga regler och riktlinjer? (1)”) kunde det konstateras att det finns flera oklarheter kring kommunala bidrag gällande marknadsföring, evenemang och sponsring. Kommunens definitioner av begreppen är inte helt tydliga och de överlappar dessutom varandra. Det får självklart konsekvenser i kommunens hantering av bidragen. Vänersborgs Rugbyklubb (VRK) t ex fick ju både sponsrings- och evenemangspengar för samma arrangemang, U-SM – totalt 30.000 kr per år (2024 och 2025).

Det finns alltså, som säkert flera har förstått, ytterligare ett dokument kring marknadsföring, evenemang och sponsring. Det dokumentet heter “Regler för evenemangs- och marknadsföringsbidrag inom kommunstyrelsens verksamhetsområde”. Det antogs av kommunstyrelsen den 3 maj 2023.

Det finns en mängd olika dokument i Vänersborgs kommun. Det är inte särskilt lätt att få grepp om vad som skiljer policys, riktlinjer och regler och varför det ena dokumentet innehåller en riktlinje och det andra regler. (Vill någon fördjupa sig och försöka förstå så går det att ladda ner “Riktlinje för styrande dokument” här.)

Syftet med evenemangs- och marknadsföringsbidrag är att:

“stärka Vänersborg som varumärke, boendekommun eller som arbetsgivare.”

Även evenemangs- och marknadsföringsbidrag ska stärka Vänersborgs, inte Vänersborgs kommuns (skulle t ex en Brålandabo konstatera), varumärke. Det är ju även syftet med kommunens sponsring. Enligt kommunens policy och riktlinje för sponsring ska den som mottar bidraget:

“som motprestation tillhandahåller exponering av namn, varumärke eller tjänster”

Ideella föreningar och organisationer med verksamhet som har till syfte att främja ett allmännyttigt ändamål kan ansöka om evenemangs- och marknadsföringsbidrag. Ansökan lämnas till kommunstyrelsen som följaktligen är den som också lämnar bidraget:

“Kommunstyrelsen lämnar bidrag i form av evenemangsbidrag och marknadsföringsbidrag.”

Det står inte i reglerna vem som beslutar om att bevilja evenemangs- och marknadsföringsbidrag, men med tanke på ovanstående så kan det, som jag ser det, bara vara kommunstyrelsen. Det finns t ex en undantagsparagraf i reglerna som bekräftar detta:

“Kommunstyrelsen äger rätt att efter prövning i ett enskilt fall besluta om undantag från gällande bidragsbestämmelser.”

Som vanligt kan beslut delegeras. I kommunstyrelsens delegeringsordning är det kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) som beslutar om utgifter angående evenemang och marknadsföring mm (i delegeringsordningen står det “m.m.”) upp till tre prisbasbelopp och kommunstyrelsens ordförande upp till två prisbasbelopp. I rugbyklubbens fall fattade näringslivschefen beslutet. (Se “Sponsring – tydliga regler och riktlinjer? (1)”.) Det står inget i kommunstyrelsens delegeringsordning om att beslut om evenemang och marknadsföring mm kan delegeras till tjänstepersoner.

Kommunala bidrag till marknadsföring, evenemang och sponsring… Vad är vad och vad är skillnaderna?

Det är en viktig fråga. Begreppen definieras därför i “Regler för evenemangs- och marknadsföringsbidrag”:

“Med evenemangsbidrag avses ett bidrag för att stödja förening eller annan bidragsberättigad association med planering, marknadsföring och genomförande av ett evenemang som riktar sig till en bredare allmänhet.”

Evenemangsbidraget kan alltså användas även till marknadsföring av ett evenemang. Det kan nämligen inte marknadsföringsbidraget användas till på samma sätt:

“Med marknadsföringsbidrag avses ett bidrag där mottagaren inom ramen för ett evenemang eller aktivitet ger kommunen exponering eller annan form av marknadsföring i utbyte.”

Marknadsföringsbidraget ska användas till att marknadsföra Vänersborgs kommun. Det kan tyckas som om detta är ett viktigt syfte även med kommunens sponsringsbidrag. I reglerna förutses denna invändning och det görs följande distinktion:

“En avgörande skillnad mellan sponsring, som sker på affärsmässiga grunder, och marknadsföringsbidrag är att i det senare fallet är prestationerna inte ekonomiskt jämbördiga.”

Det betyder vad jag förstår att när kommunen sponsrar IFK Vänersborg med 150.000 kr per år (se ”Sponsoravtal IFK 2024 (2/2)”) så är den prestation som IFK ger tillbaka till kommunen “ekonomiskt jämbördig”, dvs värd lika mycket. Och om IFK går till kvartsfinal och får ytterligare 20.000 kr i sponsorpengar så ska IFK följaktligen prestera något “ekonomiskt jämbördigt” tillbaka till kommunen. Så är det alltså inte med marknadsföringsbidraget.

Enligt “Regler för evenemangs- och marknadsföringsbidrag” är alltså evenemangsbidrag och marknadsföringsbidrag två olika saker. Och då kan det konstateras att Vänersborgs Rugbyklubb (VRK) verkar ha fått båda bidragen. Avtalen med kommunen och VRK hade ju titeln “Avtal för Evenemangs- och marknadsföringsbidrag”. Och så fick ju VRK även sponsringsbidrag…

Det är kanske något förvirrande. I varje fall för en utomstående politiker i oppositionsställning. Förhoppningsvis har de som administrerar de olika bidragen, de som beslutar och de som verkställer ordentlig koll på vad som gäller. Eller så har de inte det…

För övrigt undrar jag om några andra av kommunens nämnder också har regler för evenemangs- och marknadsföringsbidrag. Det jag har skrivit om är nämligen bara reglerna “inom kommunstyrelsens verksamhetsområde”. Och tänk om reglerna skiljer sig åt mellan nämnderna… Hur som helst, kultur- och fritidsnämnden har inga evenemangs- och marknadsföringsbidrag och därför inte heller några regler.

Kommunstyrelsen ska enligt reglerna bestämma en årlig budget för evenemangs- och marknadsföringsbidrag. Det finns tydligen en sådan budget på näringslivsavdelningen har jag tagit reda på. Det får mig att undra, har kommunstyrelsen delegerat uppgifter till näringslivsavdelningen, och näringslivschefen? Å andra sidan sa ordförande Benny Augustsson (S) på kommunstyrelsens sammanträde den 24 januari 2024 att kommunen inte kunde ha en särskild delegeringsordning för sponsringsfrågor. (Se “Vad hände på dagens KS?”.)

Tydligt och transparent…? Kanske får jag en större klarhet i vad som gäller efter helgerna.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Sponsring 3: Öppenhet och transparens?”.

OBS! Dokumentet “Regler för evenemangs- och marknadsföringsbidrag inom kommunstyrelsens verksamhetsområde” kan laddas ner här.

===

I denna bloggserie:

Kategorier:Juridik, marknadsföring, sponsring

Sponsring – tydliga regler och riktlinjer? (1)

1 januari, 2025 3 kommentarer

Jonathan Axelsson (M) och Stefan Kärvling (V) skrev 2016 en motion om “Kommunala bidrag gällande marknadsföring, evenemang och sponsring”. (Motionen kan laddas ner här.)

Motionens syfte var att kommunen skulle bringa ordning och tydlighet, transparens och likvärdighet i hur de olika kommunala bidragen till föreningarna, som t ex sponsring och marknadsföring, fördelas och används. Vi menade bland annat att reglerna för kommunens alla typer av bidrag/utbetalningar ska vara tydliga och transparenta, så att allmänheten och föreningarna upplever att en likabehandlingsprincip råder. Vi skrev också att det är viktigt att beslut följs upp och nyttan/effekten utvärderas. Och inte minst, att rutiner tas fram för hur de olika bidragen till föreningarna ska handläggas och beslutas.

Så har det inte blivit.

Motionen var från början inte särskilt populär bland de styrande partierna (S+C) och (delar av) tjänstemannaorganisationen. Jag förstår inte varför, men motionen förhalades medvetet. Resultatet av motionen blev till slut, 7,5 år senare, väldigt urvattnat. De nya reglerna och riktlinjerna blev diffusa och otydliga. Axelsson och jag hade så att säga betydligt större “ambitioner”. (Se “KF: Demokratin fungerar inte i kommunen”.)

Blogginläggen om sponsring (se “Sponsoravtal IFK 2024 (1/2)” och “Sponsoravtal IFK 2024 (2/2)”) har rönt ett förhållandevis stort intresse. De gav även upphov till en del kommentarer (klicka här och här). En av läsarna skrev bland annat:

“Var i delegationsordningen står det att vissa avtal skrivs under av politiker (KS ordförande) och vissa andra av chefer eller till och med enskilda tjänstepersoner?”

Kommunens nya riktlinjer och regler är uppenbarligen inte särskilt tydliga för andra personer heller… Och, vem har egentligen rätt att besluta om bidrag till föreningar?

När det gäller sponsoravtalen med IFK Vänersborg har det alltid varit kommunstyrelsens ordförande som har undertecknat dem, även på den tid de kallades marknadsföringsavtal. Den 7 februari 2024 fick kommunen alltså en ny policy och en ny riktlinje för sponsring utifrån Axelssons och min motion. Blev det någon ändring i vem som ska besluta om sponsring?

I dokumentet “Policy för sponsring och donationer” står det inget om vem eller vilka som ska besluta om sponsring eller om vem som ska underteckna avtal. Det står bara:

“Kommunstyrelsen och nämnderna ansvarar för att riktlinjen efterlevs i respektive organisation.”

I riktlinjen för sponsring, som också antogs av kommunfullmäktige i februari, står det:

“Beslut att sponsra eller godkänna att ta emot sponsring av kommunal verksamhet ska fattas av berörd nämnd eller styrelse.”

Det är intressant att alla kommunens nämnder och styrelser tydligen kan besluta om sponsring. Det innebär kan man väl anta att otydliga regler och riktlinjer kommer att tolkas på olika sätt i olika nämnder. Men det kommer att visa sig. Varför det just är kommunstyrelsen, och kommunstyrelsens ordförande, som ska sponsra idrottsföreningar som IFK och IBK Vänersborg vet jag inte. Det torde egentligen vara mer naturligt att det var en uppgift för kultur- och fritidsnämnden…

Alla sponsringsbeslut kan delegeras av berörd nämnd eller styrelse. Delegering betyder att beslut kan fattas av t ex en enskild person i nämndens ställe. I riktlinjen står det:

“Befogenhet att fatta beslut om sponsring kan delegeras med de begränsningar som följer av kommunallagen. Vid delegation bör beslutanderätten begränsas genom angivande av en uttrycklig beloppsgräns.”

Lite senare i riktlinjen står det också:

“Avtalet ska godkännas av nämnden, styrelsen eller i förekommande fall den som är behörig delegat enligt delegeringsordningen.”

Det är helt klart att beslut om sponsring och undertecknande av avtal kan delegeras, precis som många andra kommunala beslut. Varje nämnd i kommunen har därför en delegeringsordning. Jag har inte läst igenom alla delegeringsordningar, men i de här fallen är det uppenbarligen kommunstyrelsens delegeringsordning som gäller. Det är ju som sagt kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) som har undertecknat sponsoravtalen.

Kommunstyrelsens delegeringsordning började gälla så sent som den 6 november 2024. Jag började med att söka på sponsring, det kändes naturligt. Sökningen gav dock inga träffar, vilket förvånade mig. Fullmäktige tog ju både en policy och en riktlinje för just sponsring. Och marknadsföringsavtalet med IFK bytte ju också namn till sponsoravtal. Begrepp är alltså viktiga, de är så viktiga att sponsring definieras i både policyn och riktlinjen:

“Sponsring är en frivillig affärsmässig överenskommelse till ömsesidig nytta mellan två eller flera parter, där ena parten (sponsorn) förbinder sig att lämna ersättning i form av kontanta medel, varor och/eller tjänster och där den andra parten (sponsormottagaren) som motprestation tillhandahåller exponering av namn, varumärke eller tjänster, till nytta för sponsorn i dennes verksamhet.”

Då borde, kan i varje fall jag tycka, det klart framgå av delegeringsordningen vem som ansvarar för sponsringen. Men det finns inget. Istället finns den “gamla” punkten kvar om marknadsföring. Det står:

“Beslut om marknadsföringsåtgärder av kommunen som inte hanteras inom ordinarie verksamhets budget, upp till tio prisbasbelopp. Ordf. ska samråda med 1:e vice ordf. och 2:e vice ordförande (presidiet) innan beslut.”

Formuleringen ändrades inte i november när delegeringsordningen uppdaterades utan har funnits där sedan tidigare – även innan fullmäktiges beslut om de nya dokumenten för sponsring.

Det är som sagt noga med begreppen. Det var bäst att ta Chat GPT till hjälp – marknadsföring, sponsring och marknadsföringsåtgärder…?

Jag frågade Chat GPT om marknadsföring och sponsring är samma sak…

“Nej, marknadsföring och sponsring är inte samma sak, även om de ibland överlappar varandra”

Jag formulerade om frågan. Är sponsring en marknadsföringsåtgärd? 

“Ja, sponsring är en marknadsföringsåtgärd. Det är en strategi där ett företag eller en organisation ger ekonomiskt stöd, produkter, tjänster eller resurser till en individ, grupp, evenemang eller annan entitet i utbyte mot möjligheten att associeras med detta. Sponsring skiljer sig dock från mer traditionella former av marknadsföring, som annonsering, genom att den ofta bygger på en ömsesidig relation snarare än en direkt köp-och-sälj-modell.”

“På skoj” formulerade jag ytterligare en fråga:

“Varför är inte sponsring en marknadsföringsåtgärd?”

Chat GPT hade svar på det också:

“Det finns en diskussion om sponsring egentligen är en marknadsföringsåtgärd eller något annat, beroende på hur den används och definieras. Här är några argument för varför sponsring ibland inte betraktas som en renodlad marknadsföringsåtgärd.”

Och så räknas ett antal argument upp…

Vänersborgs kommun gör det inte direkt lättare för kommuninvånarna att förstå vad som gäller kring sponsring när olika begrepp används. Min slutsats blir dock ändå att sponsring är en marknadsföringsåtgärd. Och att kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) därmed har delegation på att fatta beslut i frågan om sponsring.

Ett av syftena med Axelssons och min motion var att allt kring bidrag gällande marknadsföring, evenemang och sponsring skulle bli tydligt. Det är det knappast med de nya dokumenten. Det borde åtminstone ha kunnat stå i delegeringsordningen (se det fetstilta):

“Beslut om marknadsföringsåtgärder av kommunen som t ex sponsring och som inte hanteras inom ordinarie verksamhets budget, upp till tio prisbasbelopp.”

I delegeringsordningen står det också att kommunstyrelsens ordförande ska samråda med 1:e vice ordförande och 2:e vice ordförande innan beslut. Sedan tidigare har jag förstått att det inte brukar vara något samråd. Ordförande talar om vad hen har kommit fram till, punkt. Jag antar att det har gått till på samma sätt denna gång också.

Tio prisbasbelopp är för övrigt mycket pengar. Prisbasbeloppet var 57.300 kr 2024 och 2025 är det 58.800 kr. Ska jag vara ärlig så kan jag tycka att det är alldeles för mycket pengar. Ordförande Augustsson skulle alltså helt på egen hand, rent hypotetiskt, kunna besluta om att sponsra damlaget i Vänersborgs RugbyKlubb (VRK) med över en halv miljon kr per år… (58.800kr x 10)

Det var i och för sig ett dåligt exempel. Damlaget får inga sponsorpengar alls trots att laget är det näst bästa laget i Vänersborg. VRK:s damer slutade 4:a i damallsvenskan, den högsta divisionen… (Se “Välkommen till VRK’s Damer”.) Det var bara Onsjö golfklubbs herrlag som var ett strå vassare. Laget vann SM i somras.

Och på tal om rugby. I kommunens diarium så såg jag av en slump att ordförande Benny Augustsson (S) även har undertecknat ett sponsorsavtal med Vänersborgs Rugbyklubb (VRK). Det gjorde Augustsson tillsammans med rugbyklubbens ordförande den 12 september 2024.

Jag undrar vilka fler föreningar som har sponsoravtal. Det verkar inte finnas några uppgifter på kommunens hemsida. När en tjänsteperson hjälper mig att leta i diariet efter sponsoravtal hittades inget avtal med Vänersborg IF (se “Sponsoravtal IFK 2024 (2/2)”). Å andra sidan hittades inget med IBK Vänersborg heller. Och de styrande partierna, och tjänstepersonerna, som hävdade att allt var så tydligt, öppet och transparent kring sponsring…

Sponsorsavtalet mellan kommunen och VRK skiljer sig från de andra avtalen. Det omfattar nämligen sponsring av ett (eller två) evenemang, nämligen U-SM i rugby i Vänersborg 2024 och 2025. Kommunen sponsrar tävlingarna med 20.000 kr per år – mot exponering av Vänersborgs kommun. VRK ska:

“Uppge Vänersborgs kommun som samarbetspart med kommunvapen i information om evenemanget eller aktiviteten.”

Avtalet gäller i upp till två år i taget och kan förlängas efter beslut i behörig ordning.

Avtalet ger upphov till frågan – ska sponsoravtal skrivas för ett specifikt evenemang? I policyns, och riktlinjens, definition får man i varje fall inte den känslan… 

“Sponsring är en frivillig affärsmässig överenskommelse … till nytta för sponsorn i dennes verksamhet.”

Man tänker väl inte på att “i dennes verksamhet” innebär t ex en match eller en enda händelse. Och det finns faktiskt också något i kommunen som heter “Evenemangs- och marknadsföringsbidrag”.

Och hör och häpna…

Vänersborgs kommun och Vänersborgs Rugbyklubb slöt den 6 september 2024 ett “Avtal för Evenemangs- och marknadsföringsbidrag”. Och faktiskt, avtalet gällde även det U-SM i rugby 2024 och 2025… Alltså precis samma evenemang som sponsringsavtalet handlade om, och som undertecknades bara några dagar senare.

VRK får enligt avtalet 10.000 kr per år i evenemangsbidrag och klubben får också låna kommunens ljudanläggning till scen- och eventområde. VRK ska som motprestation:

“Uppge Vänersborgs kommun som samarbetspart till evenemanget eller aktiviteten med kommunvapen i information om evenemanget eller aktiviteten.”

VRK får alltså 20.000 kr i sponsring och 10.000 kr i evenemangsbidrag för samma arrangemang och med samma åtagande – att visa upp kommunvapnet…

Och som om inte detta sätter myror i skallen på en förvirrad motionär, och kanske en och annan föreningsmänniska och invånare, så har “Avtal för Evenemangs- och marknadsföringsbidrag” med VRK undertecknats av – kommunens näringslivschef, en tjänsteperson alltså.

I kommunstyrelsens delegeringsordning står:

“Beslut om mindre engångsutgifter, evenemang och liknande som inte hanteras inom ordinarie verksamhets budget”

… ska beroende på utgiftens storlek beslutas av kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) eller kommunstyrelsens ordförande. Inget om tjänstepersoner alltså. Men det finns kanske andra dokument…

Är kommunens riktlinjer och regler kring marknadsföring, evenemang och sponsring verkligen tydliga och transparenta? Som de styrande partierna med S i spetsen hävdade när beslut fattades om de nya styrdokumenten…

OBS! Dokumentet “Policy för sponsring och donationer” kan laddas ner här och “Riktlinje för sponsring och donationer” här.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Sponsring 2: Evenemang och marknadsföring”.

===

I denna bloggserie:

Kategorier:Juridik, marknadsföring, sponsring

Byggnadsnämnden (2): Huset vid 45:an

17 november, 2024 Lämna en kommentar

I det förra blogginlägget om byggnadsnämnden beskrev jag två byggärenden från Vargön där bedömningen skedde från samma utgångspunkt men med olika slutsatser. (Se “Byggnadsnämnden (1): Holmens kontorsbyggnad”.)

Byggnadsnämnden hade vid sitt sammanträde den 26 september ett ärende i en annan del av kommunen, på andra sidan sjön. Vi ska bege oss från Vargön till Dalsland.

 Precis som med huset på Snickaregårdsvägen i Vargön (“det svarta taket”) så upptäckte tjänstepersoner i byggnadsförvaltningen på egen hand en “avvikelse” på en fastighet i Brålanda, vid E45:an. Med andra ord, ingen kommuninvånare eller någon annan hade anmält fastighetsägarna till byggnadsförvaltningen.

I Vargön handlade det om kultur och kulturhistoria, i Brålanda om:

“Byggnadsnämnden bedömer att fastigheten i fråga är i ovårdat skick och att betydande olägenheter för omgivningen har uppkommit.”

Sådana här ovårdade fastigheter/tomter är ofta obebodda och ett stort problem för framför allt grannar. De har en tendens att dra till sig människor som festar, förstör, smutsar ner, super och knarkar etc vilket gör livet otryggt och osäkert för omgivningen. Det finns exempel på ovårdade fastigheter på Parkvägen i Vargön och Torstenssonsgatan i Vänersborg.

Huset vid 45:an är inte en sådan fastighet. Det är inte obebott och inte ett tillhåll – inte för människor i varje fall. Dock för bilar. På fastigheten finns just nu flera motorfordon och två husvagnar. Tidigare har det funnits ännu fler. Förvaltningen upptäckte nämligen fastigheten redan år 2020 och då upprättades även ett tillsynsärende om ovårdad tomt. (Nedanstående fotografier är från Google Maps. Det verkar vara sommar och det syns bilar på tomten. Jag vet dock inte vilket år fotona är tagna.)

Fastighetsägaren har varit föremål för flera tillsynsbesök sedan 2020. Fastighetsägaren har städat och rensat upp efter hand; fordon och annat har forslats bort. Men vid ett platsbesök den 28 maj i år bedömde förvaltningen att avlägsnandet av fordon hade avstannat och:

“de fordon, 29 styck, som är kvar på fastigheten bedöms ge ett ovårdat intryck”

Det handlar ofta om “bedömningar” i sådana här fall. Det är kanske ofrånkomligt, men det ger utrymme för personliga åsikter och tolkningar. Och då kan t ex kommuninvånare behandlas på olika sätt.

Fordonen bedömdes av förvaltningen också vara uttjänta och ej i körbart skick – och fastigheten ligger:

“i nära anslutning till väg E45 och synlig för bland annat trafikanterna på vägen.”

Därför beslutade byggnadsnämnden att förelägga fastighetsägaren att avlägsna 19 av fordonen och de två husvagnarna. Fastighetsägaren skulle få behålla 9 fordon, dock alltså inte husvagnarna.

Byggnadsnämnden beslutade också:

“De bilar som blir kvar på fastigheten som inte är i körbart skick och ska förvaras utomhus ska placeras prydligt på fastighetens södra del, se röd markering.”

Det betyder, menar nämnden, att sju av dessa nio bilar, traktor samt bilkärran och traktorkärran kan stå kvar på tomten:

“om de placeras prydligt på fastighetens baksida där växtligheten delvis skymmer insyn från vägen.”

Det är onekligen en ansenlig mängd fordon på tomten och rent spontant tycker säkert de flesta att så kan man inte ha det. Det kan jag också tycka, men då ser jag i min inre syn grannarnas trädgårdar i Nordstan fyllda med fordon. Men ärendet, dess hantering och beslut, är lite mer komplicerat och ställer en del frågor som är värda att fundera på.

Fastigheten (se röd pil) ligger “på landet”. Det finns inga grannar. Det finns två hus bredvid (vit pil), eller kanske snarare ett hus och en “gäststuga”, men de är obebodda. De skymmer dessutom delvis tomten med bilarna. Det är också mycket växtlighet framför det aktuella huset mot 45:an och i stort sett runt hela tomten. Det håller ju också byggnadsförvaltningen med om när den skrev att växtligheten delvis skymmer insyn från vägen. Samtidigt skrev förvaltningen att fordonen på gården var synlig bland annat för trafikanterna. “Bland annat”? Jag kan inte förstå vilka andra än trafikanterna på E45:an som skulle kunna se in på tomten… 

Det är svårt att se bilarna på fastigheten även från E45:an. Jag skulle vilja säga att det är nästan omöjligt, i synnerhet när alla träd och buskar har kvar sina löv och blad.

Från 45:an – infarten till fastigheten.

Man ska också komma ihåg att den tid det tar för ett fordon att passera huset på E45:an torde ligga på max 2 sekunder, antagligen mindre. Vad hinner förare och passagerare då se?  Lägger de märke till något så torde det vara de två obebyggda rucklen bredvid den aktuella tomten. Dessa ruckel verkar dock varken nämnd eller förvaltning ha uppmärksammat.

Från E45:an ser det ut så här när man kommer från Vargön och Frändefors och kör norrut:

Fordonen syns men de är inte helt lätta att urskilja. (Till vänster syns de obebodda grannbyggnaderna.)

På hösten faller blad och löv och det blir lättare att se in på fastigheten. Så här såg det ut från E45:an den 12 november.

Några av bilarna syns från vägen, i varje fall om man tittar noga och kör långsamt. Men hur många gör det? Och hur många upplever en olägenhet av vad de skulle kunna se?

Byggnadsnämnden grundar sitt beslut på Plan- och bygglagen (PBL) 8 kap. 15 §:

“En tomt ska hållas i vårdat skick och skötas så att risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer.”

Det är svårt att se att fordonen, trots att de är många, kan ge upphov till olycksfall. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Det kan tilläggas att miljö- och hälsa deltog vid ett besök på fastigheten. De hade inga synpunkter på fordonen (med tanke på ev utsläpp etc).

Det torde också vara svårt att hävda att bilarna på tomten kan ge upphov till betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken. Bilarna syns ju knappt och nämnden måste väl bedöma utifrån det man kan se? Och inte som förvaltningen gjorde när tjänstepersoner gick in på tomten och tog kort… (Det kan ju betyda att det skulle vara meningslöst att sätta plank runt om fastigheten, byggnadsförvaltningen går ändå in på tomten. Eller?) Det ska återigen noteras att det är ingen som har anmält fastighetsägaren till kommunen.

Det är också anmärkningsvärt att byggnadsnämnden i sitt beslut bestämmer var fastighetsägaren ska parkera sina bilar på sin egen fastighet. Borde det inte vara upp till var och en att bestämma var man vill parkera sin bil? Det är intressant att vänsterpartisten i nämnden, Pontus Gläntegård, var den enda som opponerade sig mot beslutet i nämnden, men inte t ex moderaterna. Nämndens beslut innebar ju att äganderätten inte respekterades överhuvudtaget.

Det kan också noteras att fordonen enligt nämndens beslut skulle placeras på “fastighetens södra del”. Därifrån kan de ju faktiskt synas från E45:an, precis som idag. (Se fotografier ovan.)

Pontus Gläntegård (V) skrev i sin reservation mot nämndens beslut att man borde ta fram underlag på husvagnarnas skick. Boverket skriver nämligen (se “Uppställning av fritidsbåt, husvagn och husbil”):

“Det krävs inte bygglov för att i omedelbar närhet av ett en- och tvåbostadshus ställa upp högst två fritidsbåtar, husvagnar och/eller husbilar.”

Det gäller “säsongsförvaring”, dvs man måste använda husvagnen t ex en vecka på året vid typ semester. Det borde vara upp till byggnadsnämnden och förvaltningen att visa att detta inte är uppfyllt när man kräver att husvagnarna ska “avlägsnas”.

Det här ärendet är intressant på flera sätt. Jag får dock känslan av att nämnden går mer efter egna personliga principer och värderingar kring hur invånare bör och ska uppträda och ordna det i sina hem och trädgårdar än på vad lagarna säger. ”Betydande olägenhet” när det nästan är omöjligt att se bilarna på fastigheten? Det är viktigt att kommunen visar respekt för invånares integritet och egendom. Alla är inte lika.

En annan reflektion är att det inte heller är helt lätt för vanliga kommuninvånare att försvara sig mot experter och jurister i kommunhuset. Kommunen sitter inte bara inne med kunskap, utan har också ekonomiska resurser att anlita utomstående expertis. Dessutom arbetar kommunens anställda med ärendena på arbetstid medan enskilda invånare får lägga sin fritid på kommunikation med och försvar mot kommunen. De är inte likställda parter och det borde kommunen förstå och ta hänsyn till.

Slutligen undrar jag om inte byggnadsförvaltningen borde ha viktigare saker för sig än att uppmärksamma och jobba med bilar i en trädgård på landsbygden som ingen ser. Eller ett svart tak i Vargön? I synnerhet som det inte finns några lagparagrafer som tydligt kräver något ingripande. Det är som jag ser det bättre att byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen fortsätter den utveckling som startades för några år sedan med att visa mer av förståelse och respekt för kommunens invånare – och arbeta ännu mer med att ge invånarna hjälp och service.

Kategorier:Brålanda, Byggnadsnämnden, Juridik, landsbygd

Byggnadsnämnden (1): Holmens kontorsbyggnad

14 november, 2024 2 kommentarer

Det har under några av de senaste åren kunnat skönjas en ljusning i byggnadsnämndens och byggnadsförvaltningens hantering av ärenden. Flera invånare har till och med anat ett trendbrott, eller i varje fall att nämnd och förvaltning var på väg mot ett. Det verkar som om kommuninvånare och företagare har börjat behandlas på ett annat sätt än tidigare, med mer av förståelse och respekt. Kommunens “byggnadsavdelning” tycks med andra ord ha anlagt en attityd av service och hjälpsamhet.

Den senaste tiden har vi dock sett några beslut i nämnden som har förmörkat den ljusning som varit på gång. I några beslut och underlag har invånare upplevt mindre förståelse för sina intressen och behov. Regelverken har också tolkats på ett sätt som att nämnden hellre fäller än friar.

Man kan hoppas att dessa beslut endast är tillfälliga felbedömningar och “olycksfall i arbetet”. Det är av stor betydelse för Vänersborgs kommun att det tidigare ryktet om att vara besvärlig och petig i byggnadsfrågor tvättas bort och försvinner. Företagare som vill etablera sig i eller utvidga sin verksamhet i Vänersborg ska veta att byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning är välvilliga, visar förståelse för invånarnas och företagens behov och intressen samt gör sitt yttersta för att hjälpa till och ge bra service. Det är också ett sätt förbättra kommunens placeringar i de rankningar som görs.

Det senaste exemplet på byggnadsnämndens “olycksfall i arbetet”, som också har fått ett stort medialt intresse, är ärendet kring paret Thorenius svarta tak i Vargön. Efter 8 år ska paret för dyra pengar tvingas byta tak från svart tillbaka till rött. Det är av kulturhistoriska skäl betydelsefullt, menade byggnadsnämnden, att taklandskapet på Snickaregårdsvägen i Vargön är enhetligt. I varje fall i den begränsade del av området där Thorenius bor… (Se “Det svarta taket i Vargön”.)

Det är inte omöjligt att det räcker med ett sådant här felaktigt beslut från byggnadsnämnden för att Vänersborgs kommun riskerar att få tillbaka stämpeln av en kommun som i byggnadsfrågor “gör det besvärligt” för sina invånare. Det kan för övrigt nämnas att på det senaste sammanträdet med byggnadsnämnden (5 november) informerades ledamöterna om att Thorenius har sökt bygglov i efterhand för det svarta taket. Det ska bli intressant att se hur nämnden så småningom behandlar denna ansökan…

De enhetliga röda taken på en del av Snickaregårdsvägen i Vargön är i byggnadsnämndens ögon en kulturhistorisk viktig egenskap. På förra veckans sammanträde med nämnden behandlades ett annat kulturhistoriskt arv av betydligt större dignitet. Ja, nämnden vill till och med riva denna historiska byggnad. Och då tänker jag inte på Hallevibadet som den styrande minoriteten i samhällsbyggnadsnämnden, med undantag av Kristdemokraterna, vill riva. (Se “Hallevibadets öde på väg att avgöras”.) Nä, jag tänker på Holmens fd kontor.

Holmens gamla anrika kontorsbyggnad från 1888 är för många Vargöbor, och historieintresserade, av stor betydelse. Det är ett monument över Vargön som brukssamhälle och för arbetarrörelsen. (Det är märkligt att kommunens socialdemokrater inte inser det.)

Företaget WSP Sverige AB gjorde 2021 en kulturhistorisk utredning med titeln ”Bruket 8, Wargöns bruk/Holmen paper”. (Se “Vad händer med Holmens kontor?”.) Utredningen drog slutsatsen att:

”det fanns ett stort värde i kvarvarande delar som gör en renovering av huset fullt möjlig.”

Huvudkontoret och porten hade, visade utredningen, höga kulturvärden och därmed också ett skydd i lagstiftningen.

I förra veckan gav byggnadsnämnden sin förvaltning i uppdrag att ändra detaljplanen för området så att en rivning av byggnaden ska bli möjlig. I den nuvarande detaljplanen från 2013 står det nämligen:

“De äldsta byggnaderna som utgörs av huvudkontoret med den gamla fabriksporten skall finnas kvar.”

Det finns alltså ett förbud i detaljplanen mot att riva kontorsbyggnaden och fabriksporten, den så kallade “Vargporten”. (Se ”Byggnadsnämnden: Holmens fd kontor”.) Kommunen vill ändra på detta, och satsa åtskilliga miljoner på att riva åtminstone den eldhärjade kontorsbyggnaden – allt för att göra området attraktivare för företag att förvärva.

Det är flera som undrar vad en rivning av kontorsbyggnaden skulle innebära för Vargporten. En ensam port kan knappast finnas kvar i området om marken ska säljas. Det talas om att flytta den, men det blir antagligen både svårt och tämligen dyrt. Det kan kanske misstänkas att det finns krafter som även vill riva Vargporten. Det är ingen som vet ännu, inga avgörande beslut har fattats. Och det finns ledamöter i byggnadsnämnden med andra åsikter, som Pontus Gläntegård i Vänsterpartiet.

Gläntegård (V) menade att kommunen inte har försökt att sälja fastigheten och kontoret på ett seriöst och riktigt sätt. Han skrev i sin reservation:

“Att fastighetsägaren haft fastigheten ute till försäljning i ett fåtal månader under lågkonjunktur till ordinarie pris kan inte anses som tillräckligt underlag för att väga det enskilda intresset av att riva mot det allmänna att bevara fasaderna ur ett kulturhistoriskt perspektiv av industrihistoria. En längre försäljningsperiod med rimlig prisavvägning måste prövas innan ett rivningsförbud kan hävas.”

Gläntegård menar att kostnaden för att återställa kontorsbyggnaden borde återspeglas i priset så att det blir rimligt. Men också att t ex större tillbyggnader och påbyggnader ska vara möjliga.

Pontus Gläntegård (V) påpekade också i sin reservation att:

“Enligt tidigare undersökningar av WSP är tegelfasaden i konstruktionsmässigt godtagbart skick hållfasthetsmässigt.”

Det måste göras en helhetsbedömning innan beslut fattas. Byggnadsnämnden måste också få svar på frågan om det överhuvudtaget går att flytta Vargporten.

Vi får se vad kulturhistorien i Vänersborgs kommun är värd jämfört med kommersiella och andra intressen när det ställs på sin spets. Precis som när det gäller Brätte… (Se “Bevara Brätte!”.)

Det känns som om kommunen inte helt sällan silar mygg och sväljer kameler angående vad som ska åtgärdas och bevaras och vad man kan överse med och strunta i. Och i centrum för dessa intressekonflikter står samhällsbyggnadsnämnden – och byggnadsnämnden…

Nästa blogginlägg tar upp ett exempel från Dalsland, ”Byggnadsnämnden (2): Huset vid 45:an”. Det behandlades också på byggnadsnämndens senaste sammanträde.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Vargön

Det svarta taket i Vargön (3)

21 oktober, 2024 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (2)”.

Det hänvisas i byggnadsnämndens motivering till beslutet, att det svarta taket måste bytas tillbaka till ett rött, till den fördjupade översiktsplanen (FÖP). Det är mycket anmärkningsvärt eftersom FÖP:en antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Planen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA (se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”):

“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”

Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan.

I den “Fördjupade översiktsplanen Vänersborg – Vargön” finns det flera kartor. Kartan över det aktuella området vid Snickaregårdsvägen i Vargön ser ut så här. (Jag har ”klippt ut” den från en större karta över hela Vargön):

Området har beteckningen “B9”. Om området skriver FÖP:en:

“Gavelhusen vid Sandgärdet: Byggt som grupphusområde på 1960-talet. Det regelbundna mönstret av gavlar mot gatan ger området en speciell karaktär. Av betydelse är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Höga krav bör ställas på anpassning vid ändringar.”

Det skrevs alltså 7 år efter att taket på paret Thorenius hus hade bytts. Det är underligt att takfärgen ges sådan betydelse medan andra egenskaper på husen inte är viktiga, som t ex gavelfärgerna. I dessa tider av klimatförändringar och diskussioner kring föroreningar från fossila bränslen är det svårt att se de röda takens betydelse i förhållandena till alla tak runt om i Sverige som täcks med solpaneler. Eller av hela solcellstak…

Jag var nyfiken på vad som gällde i kommunens planer innan FÖP:en antogs 2023. Det visade sig att det fanns en annan plan som gällde, “Översiktsplan 2017” (ÖP). Den planen gäller som jag förstår fortfarande. Jag kan emellertid inte hitta någonting särskilt i översiktsplanen från 2017 om området kring Snickaregårdsvägen. Det finns som i alla översiktsplaner flera kartor. Så här ser kartbilden över det aktuella området ut (bild till vänster).

“K3” betyder “Skyddsvärd bebyggelsemiljö”. Men jag tror inte att det är området kring Snickaregårdsvägen som är markerat. Det övre K3-området ligger norr om järnvägen så det området är det definitivt inte. Det nedre området markerar, som jag läser kartan, Ronnums herrgård och byggnaderna däromkring. Området ligger för nära älven för att det ska kunna vara området där paret Thorenius bor. Med andra ord, översiktsplanen 2017 ger inga anvisningar om vad som gäller i det aktuella området. Och då gäller inte heller några särskilda anvisningar eller restriktioner antar jag.

Hur som helst, lika lite som den fördjupade översiktsplanen är juridiskt bindande är översiktsplanen det. Men det finns kommunala dokument som faktiskt är juridiskt bindande – detaljplanerna.

Detaljplanen för det aktuella området är från 1988. På den tiden kallades detaljplanerna för “stadsplaner”. Stadsplanen från 1988 hade följande utseende för området kring Snickaregårdsvägen i Vargön. (Jag har satt dit kryssen. Rött kryss=Thorenius hus. Svarta kryss: de två grannhusen i “kanten” på området som också har svarta tak.)

Kvarteret där Thorenius hus ligger kallas “Barken”. Det har beteckningen “BS I”. “BS” betyder:

“Bostäder, sammanbyggda hus”

Den romerska siffran “I” innebär:

“På med romersk siffra betecknat område får byggnad uppföras med högst det antal våningar som siffran anger.”

Det är detaljplanerna som bestämmer var byggnader får placeras, hur stora de får vara och vilken typ av verksamhet som får bedrivas där. De är juridiskt bindande. I stadsplanen från 1988 finns inga bestämmelser för takfärg i området. Och det torde vara denna stadsplan som fortfarande gäller. I Sverige är det väl så att det som inte är förbjudet är tillåtet…?

Paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön överklagade byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen höll med byggnadsnämnden och avslog överklagandet.

Länsstyrelsen skrev i sitt beslut den 8 april 2024:

“Enligt länsstyrelsens bedömning innebär den förändrade taktäckningen att enhetligheten i taklandskapet i området har försvunnit. Den röda färg som tidigare hållit ihop bilden har brutits. Länsstyrelsen anse därför att detta är en åtgärd som väsentligt ändrar byggnadens och områdets karaktär. Åtgärden som sådan är alltså, enligt länsstyrelsens uppfattning bygglovspliktig.”

Vi är många som inte håller med, men jag ska inte upprepa argumenten igen. Det kan bara konstateras att bedömningen verkade vara mycket godtycklig, och präglad av personliga tyckanden. Till Länsstyrelsens försvar ska dock nämnas att den hänvisade till flera lagparagrafer innan beslutet meddelades. Det känns som om Länsstyrelsen, trots att den drog en felaktig slutsats, ändå var mer mån om att hänvisa till lagparagraferna än vad byggnadsnämnden var.

Thorenius överklagade även Länsstyrelsens beslut, denna gång till Mark- och miljödomstolen. Domstolar bör ju omnämnas med respekt, men med tanke på dess agerande i bland annat fallet Juta och strandskyddsfrågorna i Sikhall så…

Mark- och miljödomstolen (MMD) avkunnade sin dom den 21 augusti. Domstolen gjorde det ganska lätt för sig. Den började domskälen med:

“Tillämpliga bestämmelser framgår i huvudsak av länsstyrelsens beslut.”

Jaha, och enligt domstolen betyder det mer konkret…?

MMD var mån om att inte riskera att ramla i någon fallgrop, och garderade sig på ett sätt som var smart, men oschysst mot Thorenius. MMD skrev:

“Domstolen konstaterar att de tegelröda takpannorna är den gemensamma nämnaren för bostadsbyggnaderna i plangränsen till åkermark i söder och sydost, dvs. fastigheterna benämnda Veden och Barken.”

Domstolen för in nya parametrar i definitionen, ”plangränsen till åkermark” och ”Veden och Barken”. De sistnämnda begreppen är kvartersbeteckningar. Med dessa parametrar utesluts de två grannhusen med svarta tak – husen ligger i kvarteret Sliperiet. De två husen utesluts också med ”plangränsen till åkermark”. Åkermarken slutar lägligt nog vid Thorenius hus. Men vad har åkermarken med det hela att göra? 

Domstolen hittade, som jag ser det, argument för att på ett enkelt och bekvämt sätt motivera en förutbestämd åsikt. Men är detta ett objektivt och rättvist sätt att tolka lagen?

Fotografiet är taget på baksidan av Thorenius hus. Bilden visar var MMD:s gräns för åkermarken går. Vid den röda texten ”misstänkt åkermark” är marken misstänkt lik åkermark…

Domstolen förklarade inte varför åkermark och kvartersnamn skulle vara avgörande för var gränsen skulle dras. Det finns ju massor med hus i Thorenius absoluta närområde som har svarta tak. Hur kom MMD fram till att just den angivna “gränsen” utgjorde ”området” och “områdets karaktär”? 

Och så gjorde domstolen en, enligt min mening, kullerbytta:

“Att fasadfärgerna skiljer sig åt förstärker vikten av takens enhetlighet.”

Oops. Alla andra fastighetsägare har “fuskat” med den enhetliga röda fasadfärgen, och målat om sina hus. Det får konsekvensen att Thorenius måste ha ett rött tak för enhetlighetens skull… Logiken är förbluffande…

Och så avslutade Mark- och miljödomstolen med vad som föreföll som ett tyckande:

“Att på den aktuella fastigheten ändra takbeklädnad från tegelröda till svarta pannor ändrar enligt domstolen både byggnadens och områdets karaktär väsentligt.”

Jaha? Och på vilket sätt? Vad talade för domstolens åsikt och vad talade mot, och hur resonerade domstolen? Det står inte i domen… Det känns som om, om jag ska vara ärlig, domen och domskälen hämtades från någon färdigskriven manual…

De så kallade allmänna intressena, definierade av byggnadsnämnden, Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen, har bedömts viktigare än det enskilda intresset. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):

“Kommunens beslut drabbar paret hårt. De berättar för TTELA att de inte har råd att åtgärda detta. Beslutet togs dessutom på rekommendation från takfirman som menade att den svarta färgen var bättre rent tekniskt och paret tänkte att det passade bättre med solcellerna som sattes upp.”

Det kan kosta upp mot en halv miljon kronor för det pensionerade paret Thorenius att följa byggnadsnämndens beslut. Vill allmänheten det? Tycker allmänheten att det är ok? Det tycks inte så av reaktionerna i TTELA.

Är det konstigt att Vänersborgs kommun har rykten om sig att göra livet svårt för sina invånare? Är det konstigt att invånare tappar respekten och förtroendet för kommunen?

==

Anm. Det kan vara lite intressant att jämföra byggnadsnämndens beslut med ett beslut som nämnden fattade i november 2021. Då beviljade nämnden bygglov för solpaneler på ett hus som innebar att taket blev svart i stället för rött. Borde inte Thorenius ha fått bygglov i efterhand om kommunen ska behandla alla invånare lika? (Se “Solceller i “SAAB”-området”.)

Anm. Det finns ett fall i Trollhättan från 2013 som har en del likheter med fallet i Vargön. Även där var Mark- och miljödomstolen inblandad. Domstolen dömde dock på ett annorlunda sätt än denna gång. Det kan ha berott på att tjänstepersoner och politiker i Trollhättan var mer flexibla och inlyssnande gentemot invånarna än i Vänersborg, i varje fall när allt ställdes på sin spets… Men varför är inte MMD konsekvent i bedömningen? (Det går att ladda ner den domen i MMD här.)

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Det svarta taket i Vargön (2)

20 oktober, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (1)”.

Byggnadsnämnden beslutade den 31 oktober 2023:

“Byggnadsnämnden förelägger rättelseskyldiga att utföra rättelse genom att återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör. Rättelse ska ske inom sex månader från det att beslutet vunnit laga kraft.”

Det pensionerade paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön hade självklart yttrat sig inför beslutet. De menade att åtgärden att ändra takfärg från röd till svart inte bedömdes kräva bygglov då förändringen inte väsentligen ändrade byggnadens eller områdets karaktär.

Thorenius skrev till byggnadsnämnden:

“Husen saknar historisk och estetisk samhörighet, då de ursprungliga röda fasadfärgerna på majoriteten av husen ändrats till helt andra färger”

Och fortsatte:

“Det har skett förändringar av fasadfärg på flertalet av husen utan att kommunen har haft några som helst invändningar på detta.”

Det står, som jag skrev i mitt förra inlägg (se “Det svarta taket i Vargön (1)”), i den av byggnadsnämnden anförda paragrafen i PBL (9 kap 2 § 3c):

“Det krävs bygglov för annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.”

Byggnadsnämnden ansåg att takfärgen var ensamt avgörande, inte husens färg eller fasadbeklädnad. Det är uppenbart att nämnden har gjort en egen tolkning av lagen, den bortser från en del formuleringar och lyfter andra. Och det har betydelse för Thorenius. Deras hus har nämligen, till skillnad från flertalet av de övriga husen:

“kvar den ursprungliga karaktäristiska röda fasadfärgen som från början kännetecknar husen i området”

Och som Thorenius mycket riktigt påpekar:

“Det är den röda fasadfärgen som ger mest intryck och skapar den klassiska kultbilden av röda svenska trähus som var utmärkande i Vargön på 1960-talet och genom historien i Sverige.”

Det får mig att tänka på en sång som under lång tid var obligatorisk i skolundervisningen – “Röda stugor tåga vi förbi”. Jag antar att det var för att den beskrev en typisk svensk stuga. Som var röd. Och då är frågan… Vilka hus passar bäst in på sången – blå hus med röda tak eller röda hus med svarta tak?

Och vilken är den mest “väsentliga förändringen” (från byggnadsnämndens motivering till sitt beslut) av en byggnad som från början har röd fasad och rött tak – att måla fasaden blå eller byta till ett svart tak?

För inte ska det väl vara så som kommunens stadsarkitekt (se “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”) sa till TTELA om husfasaderna i området:

“Vi vet inte om alla färgbyten alltid fått bygglov. Hade alla hus varit faluröda hade man inte bedömt att den ändringen varit lämplig. Det som är kvar nu som är enhetligt är de röda taken och då är det något man vill bevara.”

Det betyder alltså att om fler fastighetsägare hade bytt färg på taket utan att fråga byggnadsnämnden om lov så hade Thorenius också fått göra det… Det kan inte vara rätt och riktigt.

Det hör självklart också till saken att Thorenius tänkte skaffa solceller. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):

“Frågan kompliceras också av att solcellerna är svarta. … Röda solceller finns på marknaden, men de är mycket sällsynta och dyra. Kommunernas detaljreglering står här i strid med utbyggnad av fossilfri energi.”

Det torde vara tämligen självklart att ett svart tak passar bättre med svarta solpaneler, som täcker större delen av taket, än ett rött tak…

Det finns ett undantag från PBL:s krav på bygglov (se ovan, 9 kap 2 § 3c). I 9 kap 5 § står det:

“För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader inom ett område med detaljplan krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att färga om, byta fasadbeklädnad eller byta taktäckningsmaterial, om åtgärden inte väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär.”

Jag kan inte se att denna paragraf nämns i byggnadsnämndens handlingar…

Det är lätt att få uppfattningen att byggnadsnämnden hade en egen agenda som bortsåg från väsentliga aspekter av både lag och områdets karaktär och enbart, av någon anledning, framhävde takens betydelse. Taken på en av byggnadsnämnden definierad och avgränsad del av området bestämde “områdets karaktär”.

“Områdets” karaktär…

TTELA har i artikeln om paret Thorenius en flygbild från Google över området. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”.) Jag publicerar fotografiet här, men har till skillnad från TTELA satt ett kryss på alla hus i området som har svarta tak. (Det inringade huset tillhör Thorenius.)

Jag har svårt att förstå hur byggnadsnämnden såg på området. Hur valde nämnden ut vilka hus som hörde ihop och vilka som inte tillhörde området? Och hur ändrade det svarta taket på Thorenius hus “områdets karaktär”?

Uppenbarligen har nämnden brutit ut de hus som finns på “kanterna”, som “ringar in” området. Husen innanför tillhör i nämndens värld inte området. Men med sin definition missar nämnden emellertid två av grannhusen till Thorenius hus. Bilden till höger är en uppförstorad del av bilden ovan.

Två hus bortanför Thorenius finns det två hus med svarta tak (se pilar). De räknas tydligen bort av nämnden trots att de finns på ”kanten” som ”ringar in” området. Varför räknas dessa hus inte med i ”området” eller “områdets karaktär”? Det är som sagt lätt att få intrycket att byggnadsnämndens avgränsning sker på godtyckliga grunder.

I nästa inlägg, som blir det sista, ska jag bland annat titta på vad den fördjupade översiktsplanen säger. Och detaljplanen… Samt hur det gick med överklagandena.

Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket i Vargön (3)”.

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, miljö, ttela, Vargön

Det svarta taket i Vargön (1)

19 oktober, 2024 3 kommentarer

“Man tar sig för Pannan! Att få morgonkaffet i halsen en vanlig sketen onsdag är inte att rekommendera.”

Det var säkerligen många invånare i Vänersborgs kommun som upplevde precis detsamma som trollhättebon(!) Danne Palm. (Se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak”.) Samtidigt var det nog ingen större överraskning för kommunens invånare. De har varit med om byggnadsnämndens tveksamma göranden och låtanden under många år nu, även om flera antagligen har sett en ljusning de allra senaste åren. Nu verkar kommunens byggnadsnämnd ha fått ett ordentligt återfall i gamla vanor.

Danne Palms insändare handlade om TTELA:s artikel om paret Thorenius öde. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”,)

TTELA skrev:

“…byggnadsnämnden fattade ett beslut om föreläggande riktat mot paret. Kommunen kräver rättelse. Takbeklädnaden ska återställas till takpannor i tegelröd kulör.”

Artikeln följdes snabbt av två insändare (se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak” och “Fullständigt vansinnigt kräva att återställa taket”) och en ledare av Karl af Geijerstam (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”). Ingen av dem försvarade byggnadsnämndens beslut.

Paret Thorenius bor i ett hus på Snickaregårdsvägen i Vargön. Det är ett av husen i ett grupphusområde som byggdes på 1960-talet. Stadsarkitekten Martin Staude i kommunen skrev om området:

“Alla hus har ursprungligen varit identiska bland annat i volym, fasadgestaltning och takform.”

Stadsarkitekten fortsatte:

“Oklart är vilka fasadkulörer som har varit ursprungliga men sannolikt är att alla hus från början har varit täckta med röda lertegelpannor.”

Enligt Thorenius var alla fasader från början röda.

När Thorenius flyttade till Snickaregårdsvägen år 2002 var inte området så enhetligt längre. Flera hus hade t ex målats om. Det fanns fasader i blått, gult, brunt, grönt och vitt. Och förändringarna fortsatte successivt. Flera hus bytte dessutom till svarta tak.

Torenius bestämde sig för att byta tak år 2016. Takfirman rekommenderade att huset skulle få svarta, blanka takpannor. Det skulle enligt takfirman göra, säger Thorenius till TTELA:

“att snön lättare gled av”

Varken Thorenius eller byggfirman hade en tanke på att detta skulle kräva bygglov, fortsätter TTELA, och dessutom hade Thorenius redan 2016:

“planer på solpaneler och såg framför sig hur dessa skulle smälta in bättre mot ett svart tak.”

Sagt och gjort, Thorenius bytte tak och satte sedan solpaneler på taket. Och allt var frid och fröjd – och tiden gick…

Den 11 december 2020, fyra år senare, upprättade byggnadsförvaltningen helt oväntat ett tillsynsärende. Enligt förvaltningen fick den information om en olovlig utförd åtgärd. Och tiden gick… Eller som Danne Palm i Trollhättan skrev i sin läsvärda insändare den 16 oktober (se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak”):

“tick tack”

Den 31 augusti 2023 inkom ett remissyttrande till byggnadsnämnden från stadsarkitekt Staude om bygglov kunde beviljas i efterhand. Stadsarkitekten skrev:

“Genom åren har de allra flesta husen genomgått olika förändringar. Tacktäckningsmaterialet har delvis ändrats till betong eller plåt med pannprofil men huvudtaken på alla hus är fortfarande röda. De genomgående röda taken är ett viktigt karaktärsdrag för området; en enhetlighet som präglar gatubilden och förstärker husens historiska och estetiska samhörighet.”

I sin avslutande “bedömning” var dock stadsarkitekten lite försiktigare och tog inte direkt ställning:

“Taket med de svarta takpannorna skiljer sig tydligt från de övriga kedjehusens röda takkulör. Ändringen följer inte FÖP:ens riktlinje och uppfyller inte varsamhetskravet enligt 8 kap. 17 §, plan- och bygglag (2010:900), PBL.”

Stadsarkitekten överlät till byggnadsnämnden att fatta det slutliga avgörandet, men Staudes yttrande räckte för nämnden. (I TTELA intervjuades stadsarkitekt Staude där han då försvarade byggnadsnämndens beslut.)

Den 31 oktober 2023 fattade byggnadsnämnden beslutet:

“Byggnadsnämnden förelägger rättelseskyldiga (dvs paret Thorenius; min anm) att utföra rättelse genom att återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör. Rättelse ska ske inom sex månader från det att beslutet vunnit laga kraft.”

Nämnden angav två motiveringar till sitt beslut. Det första skälet var:

“Rättelseskyldiga har efter år 2016 utfört en väsentlig förändring av huvudbyggnadens sadeltak, beklädnaden har tidigare varit röd och efter åtgärder är beklädnaden i svart kulör.”

Och då kan man undra varför Thorenius inte fick göra detta. Byggnadsnämnden hänvisar till den Fördjupade Översiktsplanen (FÖP):

“I kommunens Fördjupade översiktsplan, som gäller för området, omfattas fastighet Barken 1 av ”B9”, att det är av betydelse att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Det är 29 fastigheter i området som omfattas av ”B9”, en av dessa är Barken 1. Det svarta taket bedöms väsentligt ha förändrat byggnaden och områdets karaktär. Åtgärden följer inte kommunens riktlinjer i FÖP:en.”

Nämnden menade därför att takbytet till svart tak krävde bygglov enligt 9 kap 2 § 3c PBL. Den paragrafen i Plan- och bygglagen (PBL) säger:

“Det krävs bygglov för annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.”

Byggnadsnämndens andra, och sista, motivering var:

“Åtgärden bedöms inte uppfylla varsamhetskravet i 8 kap. 17 § PBL”

Paragraf 8 kap 17 § i PBL lyder:

“Ändring av en byggnad och flyttning av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.”

Jag noterar att det står byggnaden i singular. Skulle “byggnadens karaktärsdrag” förändras på ett “inte-varsamt” sätt om svarta solpaneler sätts upp på ett svart tak jämfört med på ett rött tak? Hur tänkte byggnadsnämnden?

Byggnadsnämnden var hård och bestämd. Den avslutade motiveringen med följande klara och entydiga ord:

“… lov i efterhand bedöms därmed sannolikt inte kunna erhållas. … Området är utpekat i kommunens FÖP och det allmänna intresset är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt de rödfärgade pannorna. Det allmänna intresset att bevara kedjehusens takkulörer bedöms vägra (ska naturligtvis vara “väga”; min anm) tyngre än det enskilda intresset.”

Det hänvisas återigen till den fördjupade översiktsplanen. Det är intressant eftersom planen antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Översiktsplanen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA:

“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”

Och i Plan- och bygglagen (PBL) 3 kap 2 § står det:

“Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. … Planen är inte bindande.”

Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan. Det undgår säkerligen inte heller någon att lagstiftningen (PBL) inte är särskilt tydlig alla gånger. Det ingår inte sällan stora mått av personliga tyckanden och bedömningar i lagen. Vad är t ex avgörande “karaktärsdrag” på en byggnad eller “konstnärliga värden”? Beslut blir därför ofta, som jag ser det, beroende av beslutsfattarnas erfarenheter, värderingar och tyckanden… Olika personer tolkar helt enkelt lagen på olika sätt. Och besluten blir därmed även subjektiva och därför inte heller lika.

 Byggnadsnämnden skrev också att det var ett allmänt intresse att behålla de rödfärgade pannorna. Är politikerna i byggnadsnämnden per definition representanter för det “allmänna intresset”? Anser allmänheten att Thorenius ska betala ett sex-siffrigt belopp för att plocka bort solpanelerna och sedan betala 2 eller 3 gånger så mycket för att ta bort det svarta taket, lägga ett nytt rött tak och sedan sätta upp solpanelerna igen. Hamnar kostnaden på en halv miljon? Jag tvivlar på att allmänheten tycker att det ligger i deras intresse.

Johan håller i varje fall inte med byggnadsnämnden. Han skrev i sin insändare (se TTELA “Fullständigt vansinnigt kräva att återställa taket”):

“Jag kan förstå den ursprungliga tanken, men när det nu gått åtta år sedan taket lades på och det dessutom numera är fritt att lägga på solpaneler som också är svarta, så låter det ju fullständigt vansinnigt att kräva återställning.”

Det kan också noteras att byggnadsnämnden tolkade Plan- och bygglagen (9 kap 2 § 3c) ganska “flexibelt”. För nämnden var takfärgen det helt avgörande trots att paragrafen även nämner byte av byggnadens färg och fasadbeklädnad. Det bortser dock nämnden ifrån. Det är intressant eftersom flera hus i området bevisligen har målats om och även bytt fasadbeklädnad…

Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket i Vargön (2)”.

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, miljö, ttela, Vargön

Politiker och tjänstemän 3: Lagar

6 oktober, 2024 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Politiker och tjänstemän 2: Inte alls OK”.

Resultatet av den enkät som genomfördes av politiker och tjänstepersoner efter utbildningen visade på en tämligen allvarlig förtroendekris. Flera politiker anser helt enkelt att det finns tjänstepersoner som inte är objektiva, som har en egen agenda.

Det är allvarligt och, om politikerna har rätt (vilket flera säkerligen tvivlar starkt på), betyder att tjänstepersonerna begår både tjänstefel och lagbrott.

Innan jag går vidare vill jag i detta inlägg stanna upp och göra en genomgång av vilka lagar som gäller för kommunens tjänstepersoner och politiker. Det är för de flesta självklarheter, men inte för alla. Tyvärr. Min förhoppning är att denna redogörelse kommer att kasta ljus över de juridiska förutsättningar som ligger till grund för politikernas och tjänstepersonernas “verksamhet” och “agerande”. Det ska också nämnas att lagar inte alls diskuterades på utbildningen.

Jag börjar med lagar som beskriver tjänstepersonernas verksamhet.

Möjligheten att tjänstepersoner kan brista i sin professionalism och yrkesroll är ett känt problem i Sverige sedan lång tid tillbaka. Fram till slutet av 1800-talet fick t ex statliga tjänstepersoner lova dyrt och heligt att de skulle uppträda med “nit, redlighet, oväld och oegennytta”. De kunde dömas till avsättning eller suspension från arbetet och även straffas och bli skadeståndsskyldiga för olika slags fel och underlåtelsesynder. (Se “Det omtvistade tjänsteansvaret”.) 1976 ändrades regler och lagar, dock blev brottet “tjänstefel” kvar (Brottsbalken 20 kap 1 §):

“Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.”

Tjänstepersoner får, precis som alla andra, tycka och säga vad de vill, även på sin arbetsplats. Men det får inte påverka tjänsteutövningen eller rollen som tjänsteperson. Tjänstepersonsrollen ska inte blandas ihop med yttrandefrihet. 

Kravet på tjänstepersonernas professionalism är så fundamentalt viktigt att det faktiskt slås fast i en av Sveriges grundlagar, Regeringsformen 1 kap 9 §:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Formuleringen “iaktta saklighet och opartiskhet” kallas “objektivitetsprincipen”. Den är grundläggande och central för en tjänsteperson.

Tjänstepersonerna och förvaltningarna i Vänersborgs kommun, liksom alla kommuner i hela landet, måste vara opartiska, sakliga och korrekta – mot alla, alltid, i alla sammanhang. Och det är naturligtvis särskilt viktigt i myndighetsutövning.

Statskontoret har utgett en broschyr för statligt anställda som heter “Den statliga värdegrunden”. (Den kan laddas ner här.) Broschyren gäller statsanställda men jag förmodar att dessa grunder och principer gäller även för tjänstepersoner i den kommunala förvaltningen… I broschyren utvecklas vad objektivitetsprincipen faktiskt innebär. På sidan 16 står det:

”Det får till exempel inte spela in att den som söker tillståndet varit otrevlig eller inte velat samarbeta. Det innebär att du som handläggare inte kan låta dina personliga uppfattningar eller intressen ligga till grund för bedömningen.”

Min erfarenhet är att det är viktigt att denna formulering kommuniceras till i första hand alla högre chefer i kommunen. Vidare på samma sida står det:

”Att vara saklig innebär också en plikt för myndigheten att vara konsekvent i beslutsfattandet och behandla likvärdiga fall lika. Det är till exempel inte sakligt att ge en sökande extra service och förmåner i ett fall och samtidigt neka andra samma typ av förmån i ett annat fall.”

I en dom från den 3 maj 2022 (se “JO-beslut: Objektivitet gäller!”) gick JO faktiskt ett steg längre i tolkningen av objektivitetsprincipen:

“Bestämmelsen omfattar inte bara hur en sak rent faktiskt har handlagts och vilka verkliga skäl som ligger bakom ett beslut eller annat handlande från en myndighet. Även hur myndighetens agerande kan uppfattas är av betydelse.”

Objektivitetsprincipen slås även fast i Förvaltningslagen 5 § andra stycket:

“I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.”

Det är viktigt att politiker i nämnder och styrelser känner till objektivitetsprincipen när det gäller bedömning av underlag och förslag från förvaltningarna. Ett särskilt ansvar har naturligtvis ordförandena i nämnderna.

Och för fullständighetens skull. Politiker, liksom journalister eller andra invånare, behöver enligt lag inte vara objektiva. De lyder inte under Regeringsformen 1 kap 9 §. (Däremot får inte de politiska besluten stå i strid med paragraferna i Kommunallagen.) I tal och skrift gäller nämligen för politikerna yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen…

Yttrandefrihetsgrundlagen inleds så här, 1 §:

“Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i … offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.”

Det finns lagar som begränsar och inskränker yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan vara t ex Brottsbalken och Offentlighets- och sekretesslagen. Det finns lagparagrafer mot hets mot folkgrupp, förtal och olaga hot. Vidare lagar om skydd för företagshemligheter, brott mot rikets säkerhet och spridandet av sekretessbelagd information.

I nästa blogginlägg ska jag avrunda den här bloggserien med ytterligare några funderingar.

Fortsättning följer i inlägget ”Politiker och tjänstemän 4: Självkritik?”.

==

I denna bloggserie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Demokrati, Juridik, objektivitetsprincipen, politiker, tjänsteperson

Juta: Rättshaveri?

11 augusti, 2024 2 kommentarer

Bengt Davidsson och hans fru köpte fastigheten Restad 3:2, dvs Juta, i juni 2017. De sökte snabbt både bygglov och strandskyddsdispens för att renovera och bygga om huset.

Den 19 oktober 2017 fick Davidsson bygglov och den 17 april 2018 beslutade byggnadsnämnden om strandskyddsdispens. Det var då Davidssons Kafka-liknande kamp mot myndigheter och rättsväsende började. Det har jag skildrat i ett flertal blogginlägg. (Det går att läsa alla inlägg om man väljer “Kategorier” i högerspalten och sedan “Juta”. De senaste inläggen visas överst, men det är bara att scrolla… Det första inlägget skrev jag den 6 mars 2021 – ”Byggnadsförvaltningen och David på Juta (1/7)”.)

Davidsson har under åren kämpat mot Vänersborgs kommun i form av byggnadsförvaltning och byggnadsnämnd men också mot Länsstyrelsen i Västra Götaland och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Det har kostat Bengt Davidsson blod, svett och tårar, men också tid och pengar i form av juridisk hjälp. Det har varit en Davids kamp mot Goliat. Tyvärr dock med en annan utgång än den i Samuelsboken i Gamla Testamentet.

Som den minnesgode bloggläsaren erinrar sig så fattade byggnadsnämnden efter 5 år ett för paret Davidsson gynnsamt beslut. (Se “Idag fick Davidsson en tomt!”.) Det beslutet satte emellertid Länsstyrelsen stopp för. En ärendehandläggare, tillika granne med Davidsson (se “Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”), gjorde “tillsyn” på Juta och kom fram till att Davidsson inte skulle ha någon tomt mot öster. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Davidsson överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. (Se “Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)”.)

Måndagen den 15 januari 2024 avkunnades domen från Mark- och miljödomstolen. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Domstolen rättade ett flagrant fel som Länsstyrelsen hade gjort i sin dom (se “Lst kan inte lagen”) men fastställde i övrigt i stort sett Länsstyrelsens beslut. Den 26 februari skickade Davidsson och hans juridiska ombud på Advokatfirman Kjällgren in en överklagan till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm. (Se “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD)”.) Den 26 juni meddelades beslutet från Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD) (kan laddas ner här):

“Mark- och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd. Mark- och miljödomstolens avgörande står därför fast.”

Det var ett både oväntat och för Davidsson oerhört nedslående och bittert beslut. Det slog undan paret Davidssons drömmar och förhoppningar om en framtid med eget trädgårdsland och växthus där de kunde odla grönsaker, frukter och bär – precis som alla andra kan göra i sina trädgårdar i kommunen, t ex i Nordstan… Det blev inte heller någon gräsyta där barnbarnen skulle kunna leka och spela fotboll. Och då talar vi ändå inte om om den ekonomiska förlust som utgången i ärendet innebär… (En mäklare värderade fastigheten till nästan 3 milj kr mindre utan gräsytan framför huset mot älven.)

Mark- och miljööverdomstolen har egentligen inte motiverat sitt beslut. Den återger enbart vad som formellt gäller för att ge prövningstillstånd, nämligen:

“Prövningstillstånd ska ges om
– det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till,
– det inte går att bedöma riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till utan att prövningstillstånd ges,
– det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, eller
– det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.”

Och därefter konstaterar domstolen kort och skoningslöst:

“Mark- och miljööverdomstolen har gått igenom målet och kommit fram till att det inte finns skäl att ge prövningstillstånd i detta fall.”

Jag tror att alla som har satt sig in i strandskyddsärendet och tomtplatsavgränsningen på Juta har, precis som jag, tappar tilltron till rättsväsendet och till de juridiska experter som varit inblandade. Mark- och miljööverdomstolens beslut bekräftar den uppfattningen.

Mark- och miljödomstolen (MMD) har t ex inte följt de domar som Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) avkunnat och som är prejudicerande. (Se t ex “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (3)” och “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (4)”.) Davidsson och hans juridiska ombud hänvisade nämligen till ett flertal av MÖD:s domar i sin överklagan av både Länsstyrelsens beslut och sedan MMD:s dom. Varken Länsstyrelsen eller MMD följde prejudikaten från MÖD:s domar. Länsstyrelsen eller MMD kommenterade faktiskt inte ens domarna eller varför de ansåg att de t ex inte var relevanta.

Och sedan struntar MÖD i att MMD inte följer MÖD:s egna domar…

Det är otroligt. Det torde betyda att MÖD i praktiken har rationaliserat bort sig själv. För vad är överdomstolen till för om inte de underordnade domstolarna följer domarna…? Det torde kunna få hela rättsväsendet i gungning. För vad blir konsekvenserna när lagen tolkas på olika sätt av de olika miljödomstolarna? Det innebär ju att fastighetsägare och invånare i Sverige inte behandlas lika… Och inte heller vet vad som gäller.

Och konsekvenserna kan bli ännu mer ödesdigra. Nu ligger, som jag ser det, vägen öppen för enskilda tjänstepersoner och jurister att besluta och döma helt efter eget skön, efter egna uppfattningar och bedömningar. Och då riskerar juridiken att få mindre betydelse och godtycket och nyckfullheten större. Beslut och domar kan komma att bestämmas utifrån personliga övertygelser och egna värderingar, och ideologisk övertygelse. En miljöpartistisk ärendehandläggare på Länsstyrelsen eller domare i MMD kommer sannolikt till en helt annan bedömning och slutsats än en som sympatiserar med moderaterna. Och faktum är att Europadomstolen med all sannolikhet skulle göra en helt annan avvägning av de enskilda och allmänna intressena än vad som görs i byggnaden i Vänersborg som huserar både Länsstyrelsen och MMD…

Målar jag upp en alltför pessimistisk och mörk framtid? Jag tror inte det. Studerar man fallet Juta är det faktiskt inte svårt att få uppfattningen att denna verklighet redan är här. Fallet Juta visar nämligen att juristernas ståndpunkter handlar mer om personliga bedömningar och tyckanden, och mindre om juridik.

Det finns, för att ta ett exempel, faktiskt fyra beslut på olika tomtplatsavgränsningar på Juta sedan 2018 – och det trots att de faktiska förhållandena har varit exakt desamma. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Och vid varje tillfälle har respektive myndighet hävdat att beslutet har varit helt korrekt och helt enligt lagen… Det faller på sin egen orimlighet.

Den ökade betydelsen av tjänstepersonernas och juristernas personliga bedömningar på juridikens bekostnad syns emellertid allra tydligast när man jämför hur samma avdelning på Länsstyrelsen i Vänersborg bedömde Juta och Segelsällskapets fastighet i Sikhall (1:22). Det fanns slående likheter mellan de båda ärendena, men Länsstyrelsen värderade argumenten och bevisen på helt motsatta sätt. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Som jag ser det så är skillnaderna i Länsstyrelsens bedömningar och avgöranden i de här båda fallen så uppenbara att juristernas handlande borde prövas av domstol. Det handlar i ett sådant fall om misstänkt brott mot grundlagen. I Regeringsformen 1 kap 9 § står det:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Och frågan är nog också om inte juristerna i Mark- och miljödomstolen (MMD) skulle sitta på samma bänk i rättegångssalen…

Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) beslut att inte ge prövningstillstånd innebär att Davidssons kamp är slut, det blir ingen tomt ner mot älven. Vill makarna Davidsson odla grönsaker så får de skaffa en kolonilott eller odla krasse i en kruka i köket… Och vill barnbarnen spela fotboll så får de åka till någon tomt i Nordstan…

I verklighetens Sverige förlorade David kampen mot Goliat.

===

Blogginlägg om domen i Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsens roll:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Sikhall: Dom har avkunnats!

14 juni, 2024 2 kommentarer

Den 15 december 2023 meddelade Förvaltningsrätten i Göteborg att ett överklagande hade kommit in till domstolen. Det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) som överklagade:

“Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16 § 144”

De två ordförandena i samhällsbyggnadsnämnden överklagade alltså ett beslut som hade fattats av deras egen nämnd. Och frågan är om inte detta var unikt. (Se “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!”.)

Bakgrunden är naturligtvis att Jonasson och Andersson var motståndare till det beslut som nämnden fattade den 16 november. Beslutet fattades av oppositionen med 6 röster mot 5. Och det kunde Jonasson och Andersson tydligen inte acceptera utan valde att gå utanför politikens ramar och vände sig i stället till juridiken – till Förvaltningsrätten i Göteborg. (Se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”.)

Beslutet i samhällsbyggnadsnämnden, dvs själva sakfrågan, handlade om de krav som de styrande partierna, och samhällsbyggnadsförvaltningen (naturligtvis), ville ställa på Magnus Larsson i samband med de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall. De var helt orimliga och inte heller i överensstämmelse med kommunfullmäktiges beslut. (Se “Sikhall (1): Återigen samma förslag i SBN”.)

Samhällsbyggnadsnämndens 2:e vice ordförande Tor Wendel (M) lade därför fram ett alternativt yrkande i samhällsbyggnadsnämnden. Och det visade sig att samtliga oppositionspartier stödde förslaget (se “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”):

“Med sex nej-röster mot fem ja-röster, så har samhällsbyggnadsnämnden beslutat i enlighet med Tor Wendels (M) yrkande.”

Förvaltningsrätten anmodade sedan samhällsbyggnadsnämnden att yttra sig över överklagandet. Rätten ville höra båda sidor innan den fattade ett beslut om nämndens beslut var lagligt eller inte.

Den 25 januari 2024 behandlade samhällsbyggnadsnämnden ärendet “Svar på överklagandet av Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16”. De ledamöter som fattade det överklagade beslutet, dvs “oppositionspartierna” (som alltså har majoritet i nämnden), röstade igenom det yttrande till Förvaltningsrätten som Tor Wendel (M) hade författat. (Se “SBN/Sikhall 9: Yttrandet till Förvaltningsrätten”.)

I onsdags, den 12 juni, kom Förvaltningsrättens dom. Idag fanns en notering i kommunens diarium. Jag begärde ut domen från kommunen, men fick till svar att:

“Vi har tagit emot din begäran och kommer göra en sekretessbedömning.”

Ett intressant svar med tanke på att domen är en allmän offentlig handling. (Det fick mig, kanske lite orättvist, att tänka på en sketch om allmänna handlingar på Facebook som en partivän skickade till mig – “Hänvisa bara till semester”.) När jag istället begärde ut domen från Förvaltningsrätten – så fick jag domen direkt. Senare meddelade samhällsbyggnadsförvaltningen att:

“Då handlingen innehåller personuppgifter skickas den inte på e-post. Vi kan skriva ut den och skicka den på post eller om du vill komma till kommunhuset och läsa den.”

Personuppgifterna handlar om de båda ordförandena Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C), och det är ju inte direkt någon hemlighet. Däremot står deras personnummer med, och då kanske GDPR träder in… Det hade dock varit lätt att maska.

Hur dömde då Förvaltningsrätten i Göteborg?

“FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Förvaltningsrätten avslår överklagandet.”

Samhällsbyggnadsnämndens beslut står fast, det var lagligt. Oppositionspartiernas beslut gäller följaktligen. Och det banar nu äntligen vägen för att de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson kan slutföras.

Det ska bli intressant att se om de båda ordförandena Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) tänker sitta kvar i nämnden efter Förvaltningsrättens dom…

Förvaltningsrättens motivering till domen, eller bedömning som det heter, är ganska lång, men jag återger den ändå i sin helhet. (Kan laddas ner här som pdf.) Bedömningen kan med fördel läsas tillsammans med själva överklagandet från Jonasson och Andersson – se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”. Överklagandet består nämligen av fyra punkter och Förvaltningsrätten bedömer varje punkt för sig.

==

Förvaltningsrättens bedömning

“Klagandena gör gällande att beslutspunkten 1 strider mot praxis vid avtalsskrivning och kommunens riktlinjer samt att beslutet även strider mot likabehandlingsprincipen i 2 kap. 3 § kommunallagen. Som har anförts är förvaltningsrättens laglighetsprövning av det överklagade beslutet begränsad till en prövning av om det överklagade beslutet är olagligt eller inte har tillkommit på lagligt sätt enligt bestämmelserna i 13 kap. 8 § KL. Om en kommuns beslut skulle strida mot praxis vid avtalsskrivning medför det därmed inte i sig att det av det skälet vid en laglighetsprövning finns grund för att upphäva beslutet. En kommuns interna riktlinjer utgör inte heller lag eller annan författning, vilket innebär att förvaltningsrätten inte kan pröva om kommunens beslut strider mot interna riktlinjer. Om ett kommunalt beslut skulle stå i strid med likställighetsprincipen i 2 kap. 3 § KL kan däremot utgöra grund för upphävande för att det kommunala beslutet i så fall skulle stå i strid med lag. Likställighetsprincipen innebär att medlemmar eller grupper av medlemmar i samma situation ska behandlas lika och att en särbehandling endast får ske på saklig och objektiv grund. För en tillämpning av likställighetsprincipen krävs emellertid att kommunen eller regionen är i kontakt med sina medlemmar just i deras egenskap av medlemmar. Principen gäller alltså inte när en kommun eller en region anställer personal, köper eller säljer fastigheter etc. (jfr. prop. 2016/17:171 s. 300 och 301). Förvaltningsrätten bedömer att samhällsbyggnadsnämndens beslut om fastighetsreglerande åtgärder i Sikhall inte är ett sådant beslut där kommunen träder i kontakt med sina medlemmar i deras roll som kommunmedlemmar. Därtill kan också konstateras att den jämförelsenorm som klagandena hänvisar till om att kommunen kan komma att ställa krav på säkerhet i form av pant, bankgaranti, borgen eller dylikt för att garantera exploatörens åtagande i exploateringsavtalet inte heller är undantagslöst utformad och att samhällsbyggnadsnämnden har haft rätt att göra avsteg från riktlinjerna, bl.a. om det skulle krävas för att på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra en detaljplan. Förvaltningsrätten bedömer därmed att det inte har visats att det överklagade beslutet strider mot 2 kap. 3 § KL.

För beslutspunkten 2 är grunden till överklagandet att beslutet i det avseendet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken”. Förvaltningsrätten konstaterar att det åberopade inriktningsbeslutet från kommunfullmäktige avsåg inriktningsbeslut för fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken. Det framgår av handlingarna i målet att en sådan detaljplan inte var klar vid tidpunkten för det överklagade beslutet samt att de frågorna också hanteras av en annan nämnd. Av det åberopade kommunfullmäktige-beslutet framgår inte heller i övrigt att samhällsbyggnadsnämnden inte skulle ha haft rätt att fatta det överklagade beslutet på grund av tidigare fastställda visionsuttalanden från kommunfullmäktige.

Klagandena menar att beslutspunkten 3 strider mot 5 kap 1 § KL och att beslutet är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt med anledning av det strategiska läge som fastigheten har och då exploatören ensam får möjlighet att utveckla ett område som kan anses vara av stort intresse för allmänheten. Enligt 5 kap. 1 § KL ska kommunfullmäktige besluta i de ärenden som är av principiell beskaffenhet eller annars är av större vikt för kommunen, medan nämnderna enligt 6 kap. 3 § KL ska besluta i frågor som rör förvaltningen samt i frågor som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om. Fullmäktige ska därmed besluta i frågor av mer grundläggande natur eller av generell räckvidd, där det politiska momentet allmänt sett är dominerande (jfr prop. 2016/17:171 s. 327). Förvaltningsrätten bedömer att utredningen inte utvisar att den aktuella fastighetsregleringen med avtalsservitut är av sådan art eller omfattning att den måste beslutas av kommunfullmäktige. Det har då inte heller visats att det överklagade beslutet ska upphävas för att det strider mot 5 kap. 1 § KL.

Klagandena anser slutligen att beslutspunkten 4 i det överklagade beslutet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken” då det i inriktningsbeslutet står skrivet att ”Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten”. Kommunen anför i den delen att den nämnda beslutskrivskrivningen var nödvändig då Vänersborgs Segelsällskap önskade en sen ändring i det föreslagna servitutet jämfört med det som fullmäktige hade beslutat om. Förvaltningsrätten konstaterar att kommunfullmäktige genom sitt beslut den 17 maj 2023 på ett tydligt sätt har uttryckt att det vid fastighetsförsäljning ska skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och ha fritt segelvatten. Beslutet kan emellertid endast få effekt internt för kommunens ställningstagande och hantering och har i sig ingen bindande verkan mot annan parts inställning till frågan. Om Vänersborgs Segelsällskap därför i tiden därefter framför ändrade önskemål i frågan så måste det enligt förvaltningsrätten ligga på samhällsbyggnadsnämnden att ansvara för hanteringen av sådana fastighetsrättsliga frågor, så länge de ändrade önskemålen inte står i direkt strid med vad kommunfullmäktige tidigare har beslutat för kommunens räkning. Förvaltningsrätten bedömer att samhällsbyggnadsnämndens ändringsskrivning i punkten 4 i det överklagade beslutet från den 16 november 2023 inte står i direkt strid med vad kommunfullmäktige tidigare har beslutat och att kommunfullmäktiges beslut därmed alltjämt också gäller för kommunen vid genomförande av aktuell fastighetsförsäljning, under förutsättning av att också Vänersborgs Segelsällskap som berörd part alltjämt har även det önskemålet. Utredningen utvisar enligt förvaltningsrätten därmed inte att samhällsbyggnadsnämnden den 16 november 2023 inte hade rätt att fatta det överklagade beslutet under punkten 4 för att det skulle strida mot kommunfullmäktiges beslut den 17 maj 2023.

Med ledning av det anförda bedömer förvaltningsrätten att vad klagandena anför inte visar att det finns grund att med stöd av 13 kap. 8 § KL upphäva det överklagade beslutet. Överklagandet ska därför avslås.”

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Centerpartiet, förvaltningsrätten, Juridik, Magnus Larsson, S, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall