Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Det svarta taket i Vargön (3)

21 oktober, 2024 1 kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (2)”.

Det hänvisas i byggnadsnämndens motivering till beslutet, att det svarta taket måste bytas tillbaka till ett rött, till den fördjupade översiktsplanen (FÖP). Det är mycket anmärkningsvärt eftersom FÖP:en antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Planen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA (se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”):

“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”

Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan.

I den “Fördjupade översiktsplanen Vänersborg – Vargön” finns det flera kartor. Kartan över det aktuella området vid Snickaregårdsvägen i Vargön ser ut så här. (Jag har ”klippt ut” den från en större karta över hela Vargön):

Området har beteckningen “B9”. Om området skriver FÖP:en:

“Gavelhusen vid Sandgärdet: Byggt som grupphusområde på 1960-talet. Det regelbundna mönstret av gavlar mot gatan ger området en speciell karaktär. Av betydelse är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Höga krav bör ställas på anpassning vid ändringar.”

Det skrevs alltså 7 år efter att taket på paret Thorenius hus hade bytts. Det är underligt att takfärgen ges sådan betydelse medan andra egenskaper på husen inte är viktiga, som t ex gavelfärgerna. I dessa tider av klimatförändringar och diskussioner kring föroreningar från fossila bränslen är det svårt att se de röda takens betydelse i förhållandena till alla tak runt om i Sverige som täcks med solpaneler. Eller av hela solcellstak…

Jag var nyfiken på vad som gällde i kommunens planer innan FÖP:en antogs 2023. Det visade sig att det fanns en annan plan som gällde, “Översiktsplan 2017” (ÖP). Den planen gäller som jag förstår fortfarande. Jag kan emellertid inte hitta någonting särskilt i översiktsplanen från 2017 om området kring Snickaregårdsvägen. Det finns som i alla översiktsplaner flera kartor. Så här ser kartbilden över det aktuella området ut (bild till vänster).

“K3” betyder “Skyddsvärd bebyggelsemiljö”. Men jag tror inte att det är området kring Snickaregårdsvägen som är markerat. Det övre K3-området ligger norr om järnvägen så det området är det definitivt inte. Det nedre området markerar, som jag läser kartan, Ronnums herrgård och byggnaderna däromkring. Området ligger för nära älven för att det ska kunna vara området där paret Thorenius bor. Med andra ord, översiktsplanen 2017 ger inga anvisningar om vad som gäller i det aktuella området. Och då gäller inte heller några särskilda anvisningar eller restriktioner antar jag.

Hur som helst, lika lite som den fördjupade översiktsplanen är juridiskt bindande är översiktsplanen det. Men det finns kommunala dokument som faktiskt är juridiskt bindande – detaljplanerna.

Detaljplanen för det aktuella området är från 1988. På den tiden kallades detaljplanerna för “stadsplaner”. Stadsplanen från 1988 hade följande utseende för området kring Snickaregårdsvägen i Vargön. (Jag har satt dit kryssen. Rött kryss=Thorenius hus. Svarta kryss: de två grannhusen i “kanten” på området som också har svarta tak.)

Kvarteret där Thorenius hus ligger kallas “Barken”. Det har beteckningen “BS I”. “BS” betyder:

“Bostäder, sammanbyggda hus”

Den romerska siffran “I” innebär:

“På med romersk siffra betecknat område får byggnad uppföras med högst det antal våningar som siffran anger.”

Det är detaljplanerna som bestämmer var byggnader får placeras, hur stora de får vara och vilken typ av verksamhet som får bedrivas där. De är juridiskt bindande. I stadsplanen från 1988 finns inga bestämmelser för takfärg i området. Och det torde vara denna stadsplan som fortfarande gäller. I Sverige är det väl så att det som inte är förbjudet är tillåtet…?

Paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön överklagade byggnadsnämndens beslut. Länsstyrelsen höll med byggnadsnämnden och avslog överklagandet.

Länsstyrelsen skrev i sitt beslut den 8 april 2024:

“Enligt länsstyrelsens bedömning innebär den förändrade taktäckningen att enhetligheten i taklandskapet i området har försvunnit. Den röda färg som tidigare hållit ihop bilden har brutits. Länsstyrelsen anse därför att detta är en åtgärd som väsentligt ändrar byggnadens och områdets karaktär. Åtgärden som sådan är alltså, enligt länsstyrelsens uppfattning bygglovspliktig.”

Vi är många som inte håller med, men jag ska inte upprepa argumenten igen. Det kan bara konstateras att bedömningen verkade vara mycket godtycklig, och präglad av personliga tyckanden. Till Länsstyrelsens försvar ska dock nämnas att den hänvisade till flera lagparagrafer innan beslutet meddelades. Det känns som om Länsstyrelsen, trots att den drog en felaktig slutsats, ändå var mer mån om att hänvisa till lagparagraferna än vad byggnadsnämnden var.

Thorenius överklagade även Länsstyrelsens beslut, denna gång till Mark- och miljödomstolen. Domstolar bör ju omnämnas med respekt, men med tanke på dess agerande i bland annat fallet Juta och strandskyddsfrågorna i Sikhall så…

Mark- och miljödomstolen (MMD) avkunnade sin dom den 21 augusti. Domstolen gjorde det ganska lätt för sig. Den började domskälen med:

“Tillämpliga bestämmelser framgår i huvudsak av länsstyrelsens beslut.”

Jaha, och enligt domstolen betyder det mer konkret…?

MMD var mån om att inte riskera att ramla i någon fallgrop, och garderade sig på ett sätt som var smart, men oschysst mot Thorenius. MMD skrev:

“Domstolen konstaterar att de tegelröda takpannorna är den gemensamma nämnaren för bostadsbyggnaderna i plangränsen till åkermark i söder och sydost, dvs. fastigheterna benämnda Veden och Barken.”

Domstolen för in nya parametrar i definitionen, ”plangränsen till åkermark” och ”Veden och Barken”. De sistnämnda begreppen är kvartersbeteckningar. Med dessa parametrar utesluts de två grannhusen med svarta tak – husen ligger i kvarteret Sliperiet. De två husen utesluts också med ”plangränsen till åkermark”. Åkermarken slutar lägligt nog vid Thorenius hus. Men vad har åkermarken med det hela att göra? 

Domstolen hittade, som jag ser det, argument för att på ett enkelt och bekvämt sätt motivera en förutbestämd åsikt. Men är detta ett objektivt och rättvist sätt att tolka lagen?

Fotografiet är taget på baksidan av Thorenius hus. Bilden visar var MMD:s gräns för åkermarken går. Vid den röda texten ”misstänkt åkermark” är marken misstänkt lik åkermark…

Domstolen förklarade inte varför åkermark och kvartersnamn skulle vara avgörande för var gränsen skulle dras. Det finns ju massor med hus i Thorenius absoluta närområde som har svarta tak. Hur kom MMD fram till att just den angivna “gränsen” utgjorde ”området” och “områdets karaktär”? 

Och så gjorde domstolen en, enligt min mening, kullerbytta:

“Att fasadfärgerna skiljer sig åt förstärker vikten av takens enhetlighet.”

Oops. Alla andra fastighetsägare har “fuskat” med den enhetliga röda fasadfärgen, och målat om sina hus. Det får konsekvensen att Thorenius måste ha ett rött tak för enhetlighetens skull… Logiken är förbluffande…

Och så avslutade Mark- och miljödomstolen med vad som föreföll som ett tyckande:

“Att på den aktuella fastigheten ändra takbeklädnad från tegelröda till svarta pannor ändrar enligt domstolen både byggnadens och områdets karaktär väsentligt.”

Jaha? Och på vilket sätt? Vad talade för domstolens åsikt och vad talade mot, och hur resonerade domstolen? Det står inte i domen… Det känns som om, om jag ska vara ärlig, domen och domskälen hämtades från någon färdigskriven manual…

De så kallade allmänna intressena, definierade av byggnadsnämnden, Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen, har bedömts viktigare än det enskilda intresset. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):

“Kommunens beslut drabbar paret hårt. De berättar för TTELA att de inte har råd att åtgärda detta. Beslutet togs dessutom på rekommendation från takfirman som menade att den svarta färgen var bättre rent tekniskt och paret tänkte att det passade bättre med solcellerna som sattes upp.”

Det kan kosta upp mot en halv miljon kronor för det pensionerade paret Thorenius att följa byggnadsnämndens beslut. Vill allmänheten det? Tycker allmänheten att det är ok? Det tycks inte så av reaktionerna i TTELA.

Är det konstigt att Vänersborgs kommun har rykten om sig att göra livet svårt för sina invånare? Är det konstigt att invånare tappar respekten och förtroendet för kommunen?

==

Anm. Det kan vara lite intressant att jämföra byggnadsnämndens beslut med ett beslut som nämnden fattade i november 2021. Då beviljade nämnden bygglov för solpaneler på ett hus som innebar att taket blev svart i stället för rött. Borde inte Thorenius ha fått bygglov i efterhand om kommunen ska behandla alla invånare lika? (Se “Solceller i “SAAB”-området”.)

Anm. Det finns ett fall i Trollhättan från 2013 som har en del likheter med fallet i Vargön. Även där var Mark- och miljödomstolen inblandad. Domstolen dömde dock på ett annorlunda sätt än denna gång. Det kan ha berott på att tjänstepersoner och politiker i Trollhättan var mer flexibla och inlyssnande gentemot invånarna än i Vänersborg, i varje fall när allt ställdes på sin spets… Men varför är inte MMD konsekvent i bedömningen? (Det går att ladda ner den domen i MMD här.)

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Vargön

Det svarta taket i Vargön (2)

20 oktober, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta inlägg är en fortsättning på “Det svarta taket i Vargön (1)”.

Byggnadsnämnden beslutade den 31 oktober 2023:

“Byggnadsnämnden förelägger rättelseskyldiga att utföra rättelse genom att återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör. Rättelse ska ske inom sex månader från det att beslutet vunnit laga kraft.”

Det pensionerade paret Thorenius på Snickaregårdsvägen i Vargön hade självklart yttrat sig inför beslutet. De menade att åtgärden att ändra takfärg från röd till svart inte bedömdes kräva bygglov då förändringen inte väsentligen ändrade byggnadens eller områdets karaktär.

Thorenius skrev till byggnadsnämnden:

“Husen saknar historisk och estetisk samhörighet, då de ursprungliga röda fasadfärgerna på majoriteten av husen ändrats till helt andra färger”

Och fortsatte:

“Det har skett förändringar av fasadfärg på flertalet av husen utan att kommunen har haft några som helst invändningar på detta.”

Det står, som jag skrev i mitt förra inlägg (se “Det svarta taket i Vargön (1)”), i den av byggnadsnämnden anförda paragrafen i PBL (9 kap 2 § 3c):

“Det krävs bygglov för annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.”

Byggnadsnämnden ansåg att takfärgen var ensamt avgörande, inte husens färg eller fasadbeklädnad. Det är uppenbart att nämnden har gjort en egen tolkning av lagen, den bortser från en del formuleringar och lyfter andra. Och det har betydelse för Thorenius. Deras hus har nämligen, till skillnad från flertalet av de övriga husen:

“kvar den ursprungliga karaktäristiska röda fasadfärgen som från början kännetecknar husen i området”

Och som Thorenius mycket riktigt påpekar:

“Det är den röda fasadfärgen som ger mest intryck och skapar den klassiska kultbilden av röda svenska trähus som var utmärkande i Vargön på 1960-talet och genom historien i Sverige.”

Det får mig att tänka på en sång som under lång tid var obligatorisk i skolundervisningen – “Röda stugor tåga vi förbi”. Jag antar att det var för att den beskrev en typisk svensk stuga. Som var röd. Och då är frågan… Vilka hus passar bäst in på sången – blå hus med röda tak eller röda hus med svarta tak?

Och vilken är den mest “väsentliga förändringen” (från byggnadsnämndens motivering till sitt beslut) av en byggnad som från början har röd fasad och rött tak – att måla fasaden blå eller byta till ett svart tak?

För inte ska det väl vara så som kommunens stadsarkitekt (se “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”) sa till TTELA om husfasaderna i området:

“Vi vet inte om alla färgbyten alltid fått bygglov. Hade alla hus varit faluröda hade man inte bedömt att den ändringen varit lämplig. Det som är kvar nu som är enhetligt är de röda taken och då är det något man vill bevara.”

Det betyder alltså att om fler fastighetsägare hade bytt färg på taket utan att fråga byggnadsnämnden om lov så hade Thorenius också fått göra det… Det kan inte vara rätt och riktigt.

Det hör självklart också till saken att Thorenius tänkte skaffa solceller. Karl af Geijerstam skrev i sin ledare (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”):

“Frågan kompliceras också av att solcellerna är svarta. … Röda solceller finns på marknaden, men de är mycket sällsynta och dyra. Kommunernas detaljreglering står här i strid med utbyggnad av fossilfri energi.”

Det torde vara tämligen självklart att ett svart tak passar bättre med svarta solpaneler, som täcker större delen av taket, än ett rött tak…

Det finns ett undantag från PBL:s krav på bygglov (se ovan, 9 kap 2 § 3c). I 9 kap 5 § står det:

“För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader inom ett område med detaljplan krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att färga om, byta fasadbeklädnad eller byta taktäckningsmaterial, om åtgärden inte väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär.”

Jag kan inte se att denna paragraf nämns i byggnadsnämndens handlingar…

Det är lätt att få uppfattningen att byggnadsnämnden hade en egen agenda som bortsåg från väsentliga aspekter av både lag och områdets karaktär och enbart, av någon anledning, framhävde takens betydelse. Taken på en av byggnadsnämnden definierad och avgränsad del av området bestämde “områdets karaktär”.

“Områdets” karaktär…

TTELA har i artikeln om paret Thorenius en flygbild från Google över området. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”.) Jag publicerar fotografiet här, men har till skillnad från TTELA satt ett kryss på alla hus i området som har svarta tak. (Det inringade huset tillhör Thorenius.)

Jag har svårt att förstå hur byggnadsnämnden såg på området. Hur valde nämnden ut vilka hus som hörde ihop och vilka som inte tillhörde området? Och hur ändrade det svarta taket på Thorenius hus “områdets karaktär”?

Uppenbarligen har nämnden brutit ut de hus som finns på “kanterna”, som “ringar in” området. Husen innanför tillhör i nämndens värld inte området. Men med sin definition missar nämnden emellertid två av grannhusen till Thorenius hus. Bilden till höger är en uppförstorad del av bilden ovan.

Två hus bortanför Thorenius finns det två hus med svarta tak (se pilar). De räknas tydligen bort av nämnden trots att de finns på ”kanten” som ”ringar in” området. Varför räknas dessa hus inte med i ”området” eller “områdets karaktär”? Det är som sagt lätt att få intrycket att byggnadsnämndens avgränsning sker på godtyckliga grunder.

I nästa inlägg, som blir det sista, ska jag bland annat titta på vad den fördjupade översiktsplanen säger. Och detaljplanen… Samt hur det gick med överklagandena.

Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket i Vargön (3)”.

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, miljö, ttela, Vargön

Det svarta taket i Vargön (1)

19 oktober, 2024 3 kommentarer

“Man tar sig för Pannan! Att få morgonkaffet i halsen en vanlig sketen onsdag är inte att rekommendera.”

Det var säkerligen många invånare i Vänersborgs kommun som upplevde precis detsamma som trollhättebon(!) Danne Palm. (Se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak”.) Samtidigt var det nog ingen större överraskning för kommunens invånare. De har varit med om byggnadsnämndens tveksamma göranden och låtanden under många år nu, även om flera antagligen har sett en ljusning de allra senaste åren. Nu verkar kommunens byggnadsnämnd ha fått ett ordentligt återfall i gamla vanor.

Danne Palms insändare handlade om TTELA:s artikel om paret Thorenius öde. (Se TTELA “Björn och Teresa tvingas byta tak efter åtta år – har fel färg”,)

TTELA skrev:

“…byggnadsnämnden fattade ett beslut om föreläggande riktat mot paret. Kommunen kräver rättelse. Takbeklädnaden ska återställas till takpannor i tegelröd kulör.”

Artikeln följdes snabbt av två insändare (se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak” och “Fullständigt vansinnigt kräva att återställa taket”) och en ledare av Karl af Geijerstam (se TTELA “Ge husägarna mer frihet”). Ingen av dem försvarade byggnadsnämndens beslut.

Paret Thorenius bor i ett hus på Snickaregårdsvägen i Vargön. Det är ett av husen i ett grupphusområde som byggdes på 1960-talet. Stadsarkitekten Martin Staude i kommunen skrev om området:

“Alla hus har ursprungligen varit identiska bland annat i volym, fasadgestaltning och takform.”

Stadsarkitekten fortsatte:

“Oklart är vilka fasadkulörer som har varit ursprungliga men sannolikt är att alla hus från början har varit täckta med röda lertegelpannor.”

Enligt Thorenius var alla fasader från början röda.

När Thorenius flyttade till Snickaregårdsvägen år 2002 var inte området så enhetligt längre. Flera hus hade t ex målats om. Det fanns fasader i blått, gult, brunt, grönt och vitt. Och förändringarna fortsatte successivt. Flera hus bytte dessutom till svarta tak.

Torenius bestämde sig för att byta tak år 2016. Takfirman rekommenderade att huset skulle få svarta, blanka takpannor. Det skulle enligt takfirman göra, säger Thorenius till TTELA:

“att snön lättare gled av”

Varken Thorenius eller byggfirman hade en tanke på att detta skulle kräva bygglov, fortsätter TTELA, och dessutom hade Thorenius redan 2016:

“planer på solpaneler och såg framför sig hur dessa skulle smälta in bättre mot ett svart tak.”

Sagt och gjort, Thorenius bytte tak och satte sedan solpaneler på taket. Och allt var frid och fröjd – och tiden gick…

Den 11 december 2020, fyra år senare, upprättade byggnadsförvaltningen helt oväntat ett tillsynsärende. Enligt förvaltningen fick den information om en olovlig utförd åtgärd. Och tiden gick… Eller som Danne Palm i Trollhättan skrev i sin läsvärda insändare den 16 oktober (se TTELA “Efter pandemi och krig – Vänersborgs kommun kräver rött tak”):

“tick tack”

Den 31 augusti 2023 inkom ett remissyttrande till byggnadsnämnden från stadsarkitekt Staude om bygglov kunde beviljas i efterhand. Stadsarkitekten skrev:

“Genom åren har de allra flesta husen genomgått olika förändringar. Tacktäckningsmaterialet har delvis ändrats till betong eller plåt med pannprofil men huvudtaken på alla hus är fortfarande röda. De genomgående röda taken är ett viktigt karaktärsdrag för området; en enhetlighet som präglar gatubilden och förstärker husens historiska och estetiska samhörighet.”

I sin avslutande “bedömning” var dock stadsarkitekten lite försiktigare och tog inte direkt ställning:

“Taket med de svarta takpannorna skiljer sig tydligt från de övriga kedjehusens röda takkulör. Ändringen följer inte FÖP:ens riktlinje och uppfyller inte varsamhetskravet enligt 8 kap. 17 §, plan- och bygglag (2010:900), PBL.”

Stadsarkitekten överlät till byggnadsnämnden att fatta det slutliga avgörandet, men Staudes yttrande räckte för nämnden. (I TTELA intervjuades stadsarkitekt Staude där han då försvarade byggnadsnämndens beslut.)

Den 31 oktober 2023 fattade byggnadsnämnden beslutet:

“Byggnadsnämnden förelägger rättelseskyldiga (dvs paret Thorenius; min anm) att utföra rättelse genom att återställa takbeklädnaden på huvudbyggnadens sadeltak tillbaka till pannor i tegelröd kulör. Rättelse ska ske inom sex månader från det att beslutet vunnit laga kraft.”

Nämnden angav två motiveringar till sitt beslut. Det första skälet var:

“Rättelseskyldiga har efter år 2016 utfört en väsentlig förändring av huvudbyggnadens sadeltak, beklädnaden har tidigare varit röd och efter åtgärder är beklädnaden i svart kulör.”

Och då kan man undra varför Thorenius inte fick göra detta. Byggnadsnämnden hänvisar till den Fördjupade Översiktsplanen (FÖP):

“I kommunens Fördjupade översiktsplan, som gäller för området, omfattas fastighet Barken 1 av ”B9”, att det är av betydelse att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt rödfärgade pannor på taken. Det är 29 fastigheter i området som omfattas av ”B9”, en av dessa är Barken 1. Det svarta taket bedöms väsentligt ha förändrat byggnaden och områdets karaktär. Åtgärden följer inte kommunens riktlinjer i FÖP:en.”

Nämnden menade därför att takbytet till svart tak krävde bygglov enligt 9 kap 2 § 3c PBL. Den paragrafen i Plan- och bygglagen (PBL) säger:

“Det krävs bygglov för annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.”

Byggnadsnämndens andra, och sista, motivering var:

“Åtgärden bedöms inte uppfylla varsamhetskravet i 8 kap. 17 § PBL”

Paragraf 8 kap 17 § i PBL lyder:

“Ändring av en byggnad och flyttning av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.”

Jag noterar att det står byggnaden i singular. Skulle “byggnadens karaktärsdrag” förändras på ett “inte-varsamt” sätt om svarta solpaneler sätts upp på ett svart tak jämfört med på ett rött tak? Hur tänkte byggnadsnämnden?

Byggnadsnämnden var hård och bestämd. Den avslutade motiveringen med följande klara och entydiga ord:

“… lov i efterhand bedöms därmed sannolikt inte kunna erhållas. … Området är utpekat i kommunens FÖP och det allmänna intresset är att behålla byggnadernas proportioner mot gatan samt de rödfärgade pannorna. Det allmänna intresset att bevara kedjehusens takkulörer bedöms vägra (ska naturligtvis vara “väga”; min anm) tyngre än det enskilda intresset.”

Det hänvisas återigen till den fördjupade översiktsplanen. Det är intressant eftersom planen antogs av kommunfullmäktige 2023 och taket byttes 2016. Översiktsplanen kan naturligtvis inte gälla retroaktivt. Och faktiskt gäller den fördjupade översiktsplanen överhuvudtaget inte. Stadsarkitekten sa till TTELA:

“Den (den fördjupade översiktsplanen: min anm) är inte rättsbindande, även om man hänvisar till det bedömningsunderlaget.”

Och i Plan- och bygglagen (PBL) 3 kap 2 § står det:

“Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. … Planen är inte bindande.”

Det är lagstiftningen som avgör när det krävs bygglov, inte en fördjupad översiktsplan. Det undgår säkerligen inte heller någon att lagstiftningen (PBL) inte är särskilt tydlig alla gånger. Det ingår inte sällan stora mått av personliga tyckanden och bedömningar i lagen. Vad är t ex avgörande “karaktärsdrag” på en byggnad eller “konstnärliga värden”? Beslut blir därför ofta, som jag ser det, beroende av beslutsfattarnas erfarenheter, värderingar och tyckanden… Olika personer tolkar helt enkelt lagen på olika sätt. Och besluten blir därmed även subjektiva och därför inte heller lika.

 Byggnadsnämnden skrev också att det var ett allmänt intresse att behålla de rödfärgade pannorna. Är politikerna i byggnadsnämnden per definition representanter för det “allmänna intresset”? Anser allmänheten att Thorenius ska betala ett sex-siffrigt belopp för att plocka bort solpanelerna och sedan betala 2 eller 3 gånger så mycket för att ta bort det svarta taket, lägga ett nytt rött tak och sedan sätta upp solpanelerna igen. Hamnar kostnaden på en halv miljon? Jag tvivlar på att allmänheten tycker att det ligger i deras intresse.

Johan håller i varje fall inte med byggnadsnämnden. Han skrev i sin insändare (se TTELA “Fullständigt vansinnigt kräva att återställa taket”):

“Jag kan förstå den ursprungliga tanken, men när det nu gått åtta år sedan taket lades på och det dessutom numera är fritt att lägga på solpaneler som också är svarta, så låter det ju fullständigt vansinnigt att kräva återställning.”

Det kan också noteras att byggnadsnämnden tolkade Plan- och bygglagen (9 kap 2 § 3c) ganska “flexibelt”. För nämnden var takfärgen det helt avgörande trots att paragrafen även nämner byte av byggnadens färg och fasadbeklädnad. Det bortser dock nämnden ifrån. Det är intressant eftersom flera hus i området bevisligen har målats om och även bytt fasadbeklädnad…

Fortsättning följer i inlägget ”Det svarta taket i Vargön (2)”.

==

Denna bloggserie består av tre inlägg:

Kategorier:bygglov, Byggnadsnämnden, energi, Juridik, miljö, ttela, Vargön

Politiker och tjänstemän 3: Lagar

6 oktober, 2024 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Politiker och tjänstemän 2: Inte alls OK”.

Resultatet av den enkät som genomfördes av politiker och tjänstepersoner efter utbildningen visade på en tämligen allvarlig förtroendekris. Flera politiker anser helt enkelt att det finns tjänstepersoner som inte är objektiva, som har en egen agenda.

Det är allvarligt och, om politikerna har rätt (vilket flera säkerligen tvivlar starkt på), betyder att tjänstepersonerna begår både tjänstefel och lagbrott.

Innan jag går vidare vill jag i detta inlägg stanna upp och göra en genomgång av vilka lagar som gäller för kommunens tjänstepersoner och politiker. Det är för de flesta självklarheter, men inte för alla. Tyvärr. Min förhoppning är att denna redogörelse kommer att kasta ljus över de juridiska förutsättningar som ligger till grund för politikernas och tjänstepersonernas “verksamhet” och “agerande”. Det ska också nämnas att lagar inte alls diskuterades på utbildningen.

Jag börjar med lagar som beskriver tjänstepersonernas verksamhet.

Möjligheten att tjänstepersoner kan brista i sin professionalism och yrkesroll är ett känt problem i Sverige sedan lång tid tillbaka. Fram till slutet av 1800-talet fick t ex statliga tjänstepersoner lova dyrt och heligt att de skulle uppträda med “nit, redlighet, oväld och oegennytta”. De kunde dömas till avsättning eller suspension från arbetet och även straffas och bli skadeståndsskyldiga för olika slags fel och underlåtelsesynder. (Se “Det omtvistade tjänsteansvaret”.) 1976 ändrades regler och lagar, dock blev brottet “tjänstefel” kvar (Brottsbalken 20 kap 1 §):

“Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.”

Tjänstepersoner får, precis som alla andra, tycka och säga vad de vill, även på sin arbetsplats. Men det får inte påverka tjänsteutövningen eller rollen som tjänsteperson. Tjänstepersonsrollen ska inte blandas ihop med yttrandefrihet. 

Kravet på tjänstepersonernas professionalism är så fundamentalt viktigt att det faktiskt slås fast i en av Sveriges grundlagar, Regeringsformen 1 kap 9 §:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Formuleringen “iaktta saklighet och opartiskhet” kallas “objektivitetsprincipen”. Den är grundläggande och central för en tjänsteperson.

Tjänstepersonerna och förvaltningarna i Vänersborgs kommun, liksom alla kommuner i hela landet, måste vara opartiska, sakliga och korrekta – mot alla, alltid, i alla sammanhang. Och det är naturligtvis särskilt viktigt i myndighetsutövning.

Statskontoret har utgett en broschyr för statligt anställda som heter “Den statliga värdegrunden”. (Den kan laddas ner här.) Broschyren gäller statsanställda men jag förmodar att dessa grunder och principer gäller även för tjänstepersoner i den kommunala förvaltningen… I broschyren utvecklas vad objektivitetsprincipen faktiskt innebär. På sidan 16 står det:

”Det får till exempel inte spela in att den som söker tillståndet varit otrevlig eller inte velat samarbeta. Det innebär att du som handläggare inte kan låta dina personliga uppfattningar eller intressen ligga till grund för bedömningen.”

Min erfarenhet är att det är viktigt att denna formulering kommuniceras till i första hand alla högre chefer i kommunen. Vidare på samma sida står det:

”Att vara saklig innebär också en plikt för myndigheten att vara konsekvent i beslutsfattandet och behandla likvärdiga fall lika. Det är till exempel inte sakligt att ge en sökande extra service och förmåner i ett fall och samtidigt neka andra samma typ av förmån i ett annat fall.”

I en dom från den 3 maj 2022 (se “JO-beslut: Objektivitet gäller!”) gick JO faktiskt ett steg längre i tolkningen av objektivitetsprincipen:

“Bestämmelsen omfattar inte bara hur en sak rent faktiskt har handlagts och vilka verkliga skäl som ligger bakom ett beslut eller annat handlande från en myndighet. Även hur myndighetens agerande kan uppfattas är av betydelse.”

Objektivitetsprincipen slås även fast i Förvaltningslagen 5 § andra stycket:

“I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.”

Det är viktigt att politiker i nämnder och styrelser känner till objektivitetsprincipen när det gäller bedömning av underlag och förslag från förvaltningarna. Ett särskilt ansvar har naturligtvis ordförandena i nämnderna.

Och för fullständighetens skull. Politiker, liksom journalister eller andra invånare, behöver enligt lag inte vara objektiva. De lyder inte under Regeringsformen 1 kap 9 §. (Däremot får inte de politiska besluten stå i strid med paragraferna i Kommunallagen.) I tal och skrift gäller nämligen för politikerna yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen…

Yttrandefrihetsgrundlagen inleds så här, 1 §:

“Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i … offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.”

Det finns lagar som begränsar och inskränker yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan vara t ex Brottsbalken och Offentlighets- och sekretesslagen. Det finns lagparagrafer mot hets mot folkgrupp, förtal och olaga hot. Vidare lagar om skydd för företagshemligheter, brott mot rikets säkerhet och spridandet av sekretessbelagd information.

I nästa blogginlägg ska jag avrunda den här bloggserien med ytterligare några funderingar.

Fortsättning följer i inlägget ”Politiker och tjänstemän 4: Självkritik?”.

==

I denna bloggserie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Demokrati, Juridik, objektivitetsprincipen, politiker, tjänsteperson

Juta: Rättshaveri?

11 augusti, 2024 2 kommentarer

Bengt Davidsson och hans fru köpte fastigheten Restad 3:2, dvs Juta, i juni 2017. De sökte snabbt både bygglov och strandskyddsdispens för att renovera och bygga om huset.

Den 19 oktober 2017 fick Davidsson bygglov och den 17 april 2018 beslutade byggnadsnämnden om strandskyddsdispens. Det var då Davidssons Kafka-liknande kamp mot myndigheter och rättsväsende började. Det har jag skildrat i ett flertal blogginlägg. (Det går att läsa alla inlägg om man väljer “Kategorier” i högerspalten och sedan “Juta”. De senaste inläggen visas överst, men det är bara att scrolla… Det första inlägget skrev jag den 6 mars 2021 – ”Byggnadsförvaltningen och David på Juta (1/7)”.)

Davidsson har under åren kämpat mot Vänersborgs kommun i form av byggnadsförvaltning och byggnadsnämnd men också mot Länsstyrelsen i Västra Götaland och Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Det har kostat Bengt Davidsson blod, svett och tårar, men också tid och pengar i form av juridisk hjälp. Det har varit en Davids kamp mot Goliat. Tyvärr dock med en annan utgång än den i Samuelsboken i Gamla Testamentet.

Som den minnesgode bloggläsaren erinrar sig så fattade byggnadsnämnden efter 5 år ett för paret Davidsson gynnsamt beslut. (Se “Idag fick Davidsson en tomt!”.) Det beslutet satte emellertid Länsstyrelsen stopp för. En ärendehandläggare, tillika granne med Davidsson (se “Juta i Svt (4): Jäv på Länsstyrelsen?”), gjorde “tillsyn” på Juta och kom fram till att Davidsson inte skulle ha någon tomt mot öster. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Davidsson överklagade Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. (Se “Överklagandet till Mark och Miljö (1/2)”.)

Måndagen den 15 januari 2024 avkunnades domen från Mark- och miljödomstolen. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Domstolen rättade ett flagrant fel som Länsstyrelsen hade gjort i sin dom (se “Lst kan inte lagen”) men fastställde i övrigt i stort sett Länsstyrelsens beslut. Den 26 februari skickade Davidsson och hans juridiska ombud på Advokatfirman Kjällgren in en överklagan till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm. (Se “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD)”.) Den 26 juni meddelades beslutet från Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD) (kan laddas ner här):

“Mark- och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd. Mark- och miljödomstolens avgörande står därför fast.”

Det var ett både oväntat och för Davidsson oerhört nedslående och bittert beslut. Det slog undan paret Davidssons drömmar och förhoppningar om en framtid med eget trädgårdsland och växthus där de kunde odla grönsaker, frukter och bär – precis som alla andra kan göra i sina trädgårdar i kommunen, t ex i Nordstan… Det blev inte heller någon gräsyta där barnbarnen skulle kunna leka och spela fotboll. Och då talar vi ändå inte om om den ekonomiska förlust som utgången i ärendet innebär… (En mäklare värderade fastigheten till nästan 3 milj kr mindre utan gräsytan framför huset mot älven.)

Mark- och miljööverdomstolen har egentligen inte motiverat sitt beslut. Den återger enbart vad som formellt gäller för att ge prövningstillstånd, nämligen:

“Prövningstillstånd ska ges om
– det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till,
– det inte går att bedöma riktigheten av det slut som mark- och miljödomstolen har kommit till utan att prövningstillstånd ges,
– det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre domstol, eller
– det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.”

Och därefter konstaterar domstolen kort och skoningslöst:

“Mark- och miljööverdomstolen har gått igenom målet och kommit fram till att det inte finns skäl att ge prövningstillstånd i detta fall.”

Jag tror att alla som har satt sig in i strandskyddsärendet och tomtplatsavgränsningen på Juta har, precis som jag, tappar tilltron till rättsväsendet och till de juridiska experter som varit inblandade. Mark- och miljööverdomstolens beslut bekräftar den uppfattningen.

Mark- och miljödomstolen (MMD) har t ex inte följt de domar som Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) avkunnat och som är prejudicerande. (Se t ex “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (3)” och “Davidsson överklagar till överdomstolen (MÖD) (4)”.) Davidsson och hans juridiska ombud hänvisade nämligen till ett flertal av MÖD:s domar i sin överklagan av både Länsstyrelsens beslut och sedan MMD:s dom. Varken Länsstyrelsen eller MMD följde prejudikaten från MÖD:s domar. Länsstyrelsen eller MMD kommenterade faktiskt inte ens domarna eller varför de ansåg att de t ex inte var relevanta.

Och sedan struntar MÖD i att MMD inte följer MÖD:s egna domar…

Det är otroligt. Det torde betyda att MÖD i praktiken har rationaliserat bort sig själv. För vad är överdomstolen till för om inte de underordnade domstolarna följer domarna…? Det torde kunna få hela rättsväsendet i gungning. För vad blir konsekvenserna när lagen tolkas på olika sätt av de olika miljödomstolarna? Det innebär ju att fastighetsägare och invånare i Sverige inte behandlas lika… Och inte heller vet vad som gäller.

Och konsekvenserna kan bli ännu mer ödesdigra. Nu ligger, som jag ser det, vägen öppen för enskilda tjänstepersoner och jurister att besluta och döma helt efter eget skön, efter egna uppfattningar och bedömningar. Och då riskerar juridiken att få mindre betydelse och godtycket och nyckfullheten större. Beslut och domar kan komma att bestämmas utifrån personliga övertygelser och egna värderingar, och ideologisk övertygelse. En miljöpartistisk ärendehandläggare på Länsstyrelsen eller domare i MMD kommer sannolikt till en helt annan bedömning och slutsats än en som sympatiserar med moderaterna. Och faktum är att Europadomstolen med all sannolikhet skulle göra en helt annan avvägning av de enskilda och allmänna intressena än vad som görs i byggnaden i Vänersborg som huserar både Länsstyrelsen och MMD…

Målar jag upp en alltför pessimistisk och mörk framtid? Jag tror inte det. Studerar man fallet Juta är det faktiskt inte svårt att få uppfattningen att denna verklighet redan är här. Fallet Juta visar nämligen att juristernas ståndpunkter handlar mer om personliga bedömningar och tyckanden, och mindre om juridik.

Det finns, för att ta ett exempel, faktiskt fyra beslut på olika tomtplatsavgränsningar på Juta sedan 2018 – och det trots att de faktiska förhållandena har varit exakt desamma. (Se “MMD: Dom över Juta”.) Och vid varje tillfälle har respektive myndighet hävdat att beslutet har varit helt korrekt och helt enligt lagen… Det faller på sin egen orimlighet.

Den ökade betydelsen av tjänstepersonernas och juristernas personliga bedömningar på juridikens bekostnad syns emellertid allra tydligast när man jämför hur samma avdelning på Länsstyrelsen i Vänersborg bedömde Juta och Segelsällskapets fastighet i Sikhall (1:22). Det fanns slående likheter mellan de båda ärendena, men Länsstyrelsen värderade argumenten och bevisen på helt motsatta sätt. (Se “Är Länsstyrelsen objektiv? (1/2)”.)

Som jag ser det så är skillnaderna i Länsstyrelsens bedömningar och avgöranden i de här båda fallen så uppenbara att juristernas handlande borde prövas av domstol. Det handlar i ett sådant fall om misstänkt brott mot grundlagen. I Regeringsformen 1 kap 9 § står det:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Och frågan är nog också om inte juristerna i Mark- och miljödomstolen (MMD) skulle sitta på samma bänk i rättegångssalen…

Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) beslut att inte ge prövningstillstånd innebär att Davidssons kamp är slut, det blir ingen tomt ner mot älven. Vill makarna Davidsson odla grönsaker så får de skaffa en kolonilott eller odla krasse i en kruka i köket… Och vill barnbarnen spela fotboll så får de åka till någon tomt i Nordstan…

I verklighetens Sverige förlorade David kampen mot Goliat.

===

Blogginlägg om domen i Mark- och miljödomstolen och Länsstyrelsens roll:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Sikhall: Dom har avkunnats!

14 juni, 2024 2 kommentarer

Den 15 december 2023 meddelade Förvaltningsrätten i Göteborg att ett överklagande hade kommit in till domstolen. Det var samhällsbyggnadsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) som överklagade:

“Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16 § 144”

De två ordförandena i samhällsbyggnadsnämnden överklagade alltså ett beslut som hade fattats av deras egen nämnd. Och frågan är om inte detta var unikt. (Se “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!”.)

Bakgrunden är naturligtvis att Jonasson och Andersson var motståndare till det beslut som nämnden fattade den 16 november. Beslutet fattades av oppositionen med 6 röster mot 5. Och det kunde Jonasson och Andersson tydligen inte acceptera utan valde att gå utanför politikens ramar och vände sig i stället till juridiken – till Förvaltningsrätten i Göteborg. (Se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”.)

Beslutet i samhällsbyggnadsnämnden, dvs själva sakfrågan, handlade om de krav som de styrande partierna, och samhällsbyggnadsförvaltningen (naturligtvis), ville ställa på Magnus Larsson i samband med de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall. De var helt orimliga och inte heller i överensstämmelse med kommunfullmäktiges beslut. (Se “Sikhall (1): Återigen samma förslag i SBN”.)

Samhällsbyggnadsnämndens 2:e vice ordförande Tor Wendel (M) lade därför fram ett alternativt yrkande i samhällsbyggnadsnämnden. Och det visade sig att samtliga oppositionspartier stödde förslaget (se “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”):

“Med sex nej-röster mot fem ja-röster, så har samhällsbyggnadsnämnden beslutat i enlighet med Tor Wendels (M) yrkande.”

Förvaltningsrätten anmodade sedan samhällsbyggnadsnämnden att yttra sig över överklagandet. Rätten ville höra båda sidor innan den fattade ett beslut om nämndens beslut var lagligt eller inte.

Den 25 januari 2024 behandlade samhällsbyggnadsnämnden ärendet “Svar på överklagandet av Vänersborgs kommuns beslut fattat av samhällsbyggnadsnämnden 2023-11-16”. De ledamöter som fattade det överklagade beslutet, dvs “oppositionspartierna” (som alltså har majoritet i nämnden), röstade igenom det yttrande till Förvaltningsrätten som Tor Wendel (M) hade författat. (Se “SBN/Sikhall 9: Yttrandet till Förvaltningsrätten”.)

I onsdags, den 12 juni, kom Förvaltningsrättens dom. Idag fanns en notering i kommunens diarium. Jag begärde ut domen från kommunen, men fick till svar att:

“Vi har tagit emot din begäran och kommer göra en sekretessbedömning.”

Ett intressant svar med tanke på att domen är en allmän offentlig handling. (Det fick mig, kanske lite orättvist, att tänka på en sketch om allmänna handlingar på Facebook som en partivän skickade till mig – “Hänvisa bara till semester”.) När jag istället begärde ut domen från Förvaltningsrätten – så fick jag domen direkt. Senare meddelade samhällsbyggnadsförvaltningen att:

“Då handlingen innehåller personuppgifter skickas den inte på e-post. Vi kan skriva ut den och skicka den på post eller om du vill komma till kommunhuset och läsa den.”

Personuppgifterna handlar om de båda ordförandena Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C), och det är ju inte direkt någon hemlighet. Däremot står deras personnummer med, och då kanske GDPR träder in… Det hade dock varit lätt att maska.

Hur dömde då Förvaltningsrätten i Göteborg?

“FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE
Förvaltningsrätten avslår överklagandet.”

Samhällsbyggnadsnämndens beslut står fast, det var lagligt. Oppositionspartiernas beslut gäller följaktligen. Och det banar nu äntligen vägen för att de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall mellan Vänersborgs kommun och Magnus Larsson kan slutföras.

Det ska bli intressant att se om de båda ordförandena Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) tänker sitta kvar i nämnden efter Förvaltningsrättens dom…

Förvaltningsrättens motivering till domen, eller bedömning som det heter, är ganska lång, men jag återger den ändå i sin helhet. (Kan laddas ner här som pdf.) Bedömningen kan med fördel läsas tillsammans med själva överklagandet från Jonasson och Andersson – se “SBN/Sikhall 2: Skäl till överklagande”. Överklagandet består nämligen av fyra punkter och Förvaltningsrätten bedömer varje punkt för sig.

==

Förvaltningsrättens bedömning

“Klagandena gör gällande att beslutspunkten 1 strider mot praxis vid avtalsskrivning och kommunens riktlinjer samt att beslutet även strider mot likabehandlingsprincipen i 2 kap. 3 § kommunallagen. Som har anförts är förvaltningsrättens laglighetsprövning av det överklagade beslutet begränsad till en prövning av om det överklagade beslutet är olagligt eller inte har tillkommit på lagligt sätt enligt bestämmelserna i 13 kap. 8 § KL. Om en kommuns beslut skulle strida mot praxis vid avtalsskrivning medför det därmed inte i sig att det av det skälet vid en laglighetsprövning finns grund för att upphäva beslutet. En kommuns interna riktlinjer utgör inte heller lag eller annan författning, vilket innebär att förvaltningsrätten inte kan pröva om kommunens beslut strider mot interna riktlinjer. Om ett kommunalt beslut skulle stå i strid med likställighetsprincipen i 2 kap. 3 § KL kan däremot utgöra grund för upphävande för att det kommunala beslutet i så fall skulle stå i strid med lag. Likställighetsprincipen innebär att medlemmar eller grupper av medlemmar i samma situation ska behandlas lika och att en särbehandling endast får ske på saklig och objektiv grund. För en tillämpning av likställighetsprincipen krävs emellertid att kommunen eller regionen är i kontakt med sina medlemmar just i deras egenskap av medlemmar. Principen gäller alltså inte när en kommun eller en region anställer personal, köper eller säljer fastigheter etc. (jfr. prop. 2016/17:171 s. 300 och 301). Förvaltningsrätten bedömer att samhällsbyggnadsnämndens beslut om fastighetsreglerande åtgärder i Sikhall inte är ett sådant beslut där kommunen träder i kontakt med sina medlemmar i deras roll som kommunmedlemmar. Därtill kan också konstateras att den jämförelsenorm som klagandena hänvisar till om att kommunen kan komma att ställa krav på säkerhet i form av pant, bankgaranti, borgen eller dylikt för att garantera exploatörens åtagande i exploateringsavtalet inte heller är undantagslöst utformad och att samhällsbyggnadsnämnden har haft rätt att göra avsteg från riktlinjerna, bl.a. om det skulle krävas för att på ett ändamålsenligt sätt kunna genomföra en detaljplan. Förvaltningsrätten bedömer därmed att det inte har visats att det överklagade beslutet strider mot 2 kap. 3 § KL.

För beslutspunkten 2 är grunden till överklagandet att beslutet i det avseendet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken”. Förvaltningsrätten konstaterar att det åberopade inriktningsbeslutet från kommunfullmäktige avsåg inriktningsbeslut för fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken. Det framgår av handlingarna i målet att en sådan detaljplan inte var klar vid tidpunkten för det överklagade beslutet samt att de frågorna också hanteras av en annan nämnd. Av det åberopade kommunfullmäktige-beslutet framgår inte heller i övrigt att samhällsbyggnadsnämnden inte skulle ha haft rätt att fatta det överklagade beslutet på grund av tidigare fastställda visionsuttalanden från kommunfullmäktige.

Klagandena menar att beslutspunkten 3 strider mot 5 kap 1 § KL och att beslutet är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt med anledning av det strategiska läge som fastigheten har och då exploatören ensam får möjlighet att utveckla ett område som kan anses vara av stort intresse för allmänheten. Enligt 5 kap. 1 § KL ska kommunfullmäktige besluta i de ärenden som är av principiell beskaffenhet eller annars är av större vikt för kommunen, medan nämnderna enligt 6 kap. 3 § KL ska besluta i frågor som rör förvaltningen samt i frågor som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om. Fullmäktige ska därmed besluta i frågor av mer grundläggande natur eller av generell räckvidd, där det politiska momentet allmänt sett är dominerande (jfr prop. 2016/17:171 s. 327). Förvaltningsrätten bedömer att utredningen inte utvisar att den aktuella fastighetsregleringen med avtalsservitut är av sådan art eller omfattning att den måste beslutas av kommunfullmäktige. Det har då inte heller visats att det överklagade beslutet ska upphävas för att det strider mot 5 kap. 1 § KL.

Klagandena anser slutligen att beslutspunkten 4 i det överklagade beslutet strider mot kommunfullmäktiges inriktningsbeslut gällande ”fastighetsrättsliga frågor i samband med detaljplan för Sikhallsviken” då det i inriktningsbeslutet står skrivet att ”Vid fastighetsförsäljning ska det skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och har fritt segelvatten”. Kommunen anför i den delen att den nämnda beslutskrivskrivningen var nödvändig då Vänersborgs Segelsällskap önskade en sen ändring i det föreslagna servitutet jämfört med det som fullmäktige hade beslutat om. Förvaltningsrätten konstaterar att kommunfullmäktige genom sitt beslut den 17 maj 2023 på ett tydligt sätt har uttryckt att det vid fastighetsförsäljning ska skrivas ett servitut om att Vänersborgs Segelsällskap kan bygga ut bryggan och ha fritt segelvatten. Beslutet kan emellertid endast få effekt internt för kommunens ställningstagande och hantering och har i sig ingen bindande verkan mot annan parts inställning till frågan. Om Vänersborgs Segelsällskap därför i tiden därefter framför ändrade önskemål i frågan så måste det enligt förvaltningsrätten ligga på samhällsbyggnadsnämnden att ansvara för hanteringen av sådana fastighetsrättsliga frågor, så länge de ändrade önskemålen inte står i direkt strid med vad kommunfullmäktige tidigare har beslutat för kommunens räkning. Förvaltningsrätten bedömer att samhällsbyggnadsnämndens ändringsskrivning i punkten 4 i det överklagade beslutet från den 16 november 2023 inte står i direkt strid med vad kommunfullmäktige tidigare har beslutat och att kommunfullmäktiges beslut därmed alltjämt också gäller för kommunen vid genomförande av aktuell fastighetsförsäljning, under förutsättning av att också Vänersborgs Segelsällskap som berörd part alltjämt har även det önskemålet. Utredningen utvisar enligt förvaltningsrätten därmed inte att samhällsbyggnadsnämnden den 16 november 2023 inte hade rätt att fatta det överklagade beslutet under punkten 4 för att det skulle strida mot kommunfullmäktiges beslut den 17 maj 2023.

Med ledning av det anförda bedömer förvaltningsrätten att vad klagandena anför inte visar att det finns grund att med stöd av 13 kap. 8 § KL upphäva det överklagade beslutet. Överklagandet ska därför avslås.”

==

Blogginlägg i denna ”serie”:

Kategorier:Centerpartiet, förvaltningsrätten, Juridik, Magnus Larsson, S, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall

SBN: Sikhall och Hallevi

25 mars, 2024 Lämna en kommentar

I torsdags, 21 mars, hade samhällsbyggnadsnämnden sammanträde igen. Sammanträdet blev inte riktigt så tråkigt som ledamöterna kunde befara. (Se “SBN: Hallevi, arenan, Sikhall & polisen”.)

Nämnden fick reda på att det inte var samhällsbyggnadsförvaltningen som hade polisanmält Jonas Mossberg för förtal, utan tjänstepersonen själv. Det var naturligtvis orsaken till att det inte finns något dokument i diariet. Det är dock lite förvånande att personen själv står för polisanmälan när anmälan handlar om personens roll som tjänsteperson. I skolan, för att ta ett exempel, är det som regel rektor som står för polisanmälan om en lärare eller annan skolpersonal utsätts för ett misstänkt brott. Jag förutsätter emellertid att personen ifråga och förvaltningschefen är överens om “handläggningen”.

På förvaltningens informationspunkt ställde Johan Abrahamsson (M) en fråga om, och i så fall hur, förvaltningen arbetade med att verkställa beslutet om de fastighetsrättsliga lösningarna i Sikhall. (Se “Sikhall (2): Oppositionen kör över de styrande”.) Abrahamsson ville helt enkelt, vad jag förstår, få information om vad som hade gjorts sedan beslutet fattades. Nämnden hade faktiskt inte fått någon information om hur förvaltningen arbetade med frågan sedan nämndens beslut den 16 november 2023.

Det handlade alltså om beslutet som ordförande Ann-Marie Jonasson (S) och 1:e vice ordförande Johan Andersson (C) överklagade till Förvaltningsrätten i Göteborg. (Se “SBN/Sikhall 1: The bottom is nådd!”.) Jonasson och Andersson hade ju inte begärt att Förvaltningsrätten skulle pröva om beslutet skulle inhiberas i väntan på den slutliga domen. (Inhibition betyder att det ska avvaktas med verkställigheten av ett beslut tills ärendet är avgjort.) Det betyder att nämndens beslut var giltigt och därmed skulle verkställas.

Nämnden beslutade att skjuta på frågan tills senare på dagen. Nämnden ville att en av kommunens jurister skulle närvara när frågan behandlades.

Och så blev det. Diskussionen kring Abrahamssons fråga fortsatte på eftermiddagen i närvaro av en jurist. Det kan sägas att Ann-Marie Jonasson (S) och Johan Andersson (C) samt förvaltningschef Andreas Knutsson ansåg sig jäviga. De deltog därför inte när Sikhall och överklagandet behandlades.

Det framkom att beslutet inte hade börjat verkställas. Den bedömningen hade förvaltningen gjort efter inrådan av juristen och tydligen också efter samråd med jurister på SKR (Sveriges Kommuner och Regioner). Rådet till samhällsbyggnadsförvaltningen hade varit att inget avtal, mellan kommunen och fastighetsägaren på Sikhall, dvs Magnus Larsson, skulle skrivas på under tiden som överklagandet pågick.

Några politiker i oppositionen reagerade på att förvaltningen hade fattat ett sådant beslut utan att stämma av med politikerna i nämnden. Politikerna hade inte heller informerats. 

Juristen var noga med att förklara att förvaltningen inte kunde verkställa nämndens beslut om det förelåg särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl var att det inte gick att ta tillbaka verkställandet och göra rätt om överklagan skulle bifallas av Förvaltningsrätten. Marken hade ju blivit såld om beslutet hade verkställts.

Oppositionspolitikerna menade att förvaltningen kunde ha fört en förhandlingsprocess med fastighetsägaren under tiden överklagandet låg hos Förvaltningsrätten, utan att teckna ett avtal. Det fanns ju mycket att förbereda och ha dialog om.

James Bucci (V) framförde också att det inte fanns något som hindrade att ett avtal hade en klausul där köparen förband sig att låta köpet gå tillbaka om överklagan skulle bifallas av Förvaltningsrätten. Juristen höll med Bucci om detta, men menade att det skulle kunna vara besvärligt att skriva ett sådant avtal.

Det är inte ovanligt att det finns sådana här “klausuler” i politiken. Det händer inte helt sällan i beslut av kommunstyrelsen. Det kan stå:

“under förutsättning att kommunfullmäktige fattar beslut om att…”

Dessutom så kommer sannolikt Förvaltningsrätten att avvisa Jonassons och Anderssons överklagande… Och i ett sådant läge hade alla parter vunnit tid om processen hade fått fortsätta.

Diskussionen i samhällsbyggnadsnämnden förra veckan tog sin tid. Den visade att förvaltningen hade tagit egna beslut utan att rådgöra med politikerna eller, som det borde vara, låta nämnden fatta besluten. Enligt uppgift tyckte förvaltningen att den nog kunde ha handlat annorlunda. Men kanske har det varit problem med kommunikationen när både ordförande och 1:e vice ordförande samt förvaltningschefen har varit jäviga. Det finns emellertid också en 2:e vice ordförande, Tor Wendel (M), som kunde ha rådfrågats.

Det ska bli intressant att följa hur samhällsbyggnadsförvaltningen, och nämnden, går vidare efter detta senaste sammanträde.

Kategorier:förvaltningsrätten, Hallevi, Juridik, Magnus Larsson, Samhällsbyggnadsnämnden, Sikhall

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)

12 mars, 2024 1 kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

I Sverige är det av tradition svårt att överklaga beslut på miljöområdet och i strandskyddsfrågor har det varit ännu svårare. Det är särskilt svårt, i stort sett omöjligt, att t ex överklaga en dispens som beviljats någon annan. Som “X” och Jan Andersson har gjort på Sikhall 1:22.

 För att ha en möjlighet att kunna överklaga måste man åberopa ett enskilt intresse för att anses som sakägare. Om man endast åberopar allmänna intressen anses man inte vara sakägare och man har då inte rätt att överklaga. Det finns dock undantag som för t ex ideella föreningar. (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Länsstyrelsen uttrycker det på följande sätt i beslutet om att avvisa “X” och Anderssons överklaganden av byggnadsnämndens beslut om Sikhall 1:22:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

I praktiken har det alltså blivit Länsstyrelsen som har fått till uppgift att ta tillvara allmänhetens intressen. Och det är en intressant ordning eftersom de som sitter och beslutar på Länsstyrelsen inte är demokratiskt valda. Och det blir ju särskilt intressant i Sikhall 1:22…

Strandskyddet har ju som bekant två syften: att långsiktigt trygga allmänhetens tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. (Miljöbalken 7 kap 13 §.) Och så anser en jurist på Länsstyrelsen att det är okej att ett privatiserande staket får sättas upp runt fastigheten (juristen hade tydligen dessutom missat en dom från MÖD 2020 om staket – se M 7394-19) och att ett grillhus med tak får finnas alldeles bredvid strandkanten. Och ingen i allmänheten får överklaga… Och inte heller Gestads Hembygdsförening eftersom det enligt Länsstyrelsen saknas 20 medlemmar… (Se “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.)

Det är i Miljöbalken 16 kap 12 § som man kan hitta en definition på “sakägare”, dvs det man måste vara för att kunna överklaga ett beslut:

“Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot”

Det är inte helt solklar definition. Det är inte heller lätt att tolka och tillämpa den i konkreta situationer. Det hänvisas på flera ställen, bland annat gör Länsstyrelsen det, till regeringens proposition om Miljöbalken från 1997 (kan laddas ner här). Där står det en sammanfattning som verkar vara giltig än idag:

“Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Ibland uttrycks det på det enkla sättet att sakägare är den som saken angår. Klart är dock att en person på ett mer konkret sätt måste vara berörd av ett beslut för att anses som sakägare. Ett annat ibland använt uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka vederbörandes rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen.”

Vi känner igen formuleringar från Länsstyrelsens beslut.

Det är alltså svårt att ge en entydig definition av sakägarbegreppet. Det har utformats en praxis men jurister, forskare och andra har stött och blött frågan i många år. Det har diskuterats och det har skrivits böcker om delaktighet och talerätt i miljömål, om lagstiftningens mål blir uppfyllda genom den nuvarande regleringen osv. Det har delvis skett en förskjutning i uppfattning, så har t ex MÖD slagit fast att Svenska Naturskyddsföreningen uppfyllde kriterierna för klagorätt i Miljöbalken (M 3100-12). Diskussionen fortsätter. Det finns t ex krafter i riksdag och regering idag som bland annat vill flytta en stor del av ansvaret i strandskyddsfrågor från Länsstyrelserna till kommunerna.

I propositionen ovan (s 485) står det något som myndigheter som Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar har tagit fasta på:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Formuleringen står alltså i en proposition, i ett förslag från regeringen. Den finns inte med i Miljöbalken. Istället menade propositionen att frågan om vem som skulle vara sakägare skulle överlämnas till rättstillämpningen. Praxis skulle klargöra frågan. Och då har regeringens formulering gällt som “lag” och rättesnöre.

Länsstyrelsen har i avvisningen av “X” och Jan Anderssons överklagande hänvisat till prejudicerande domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Jag har tittat igenom alla dessa domar, och det är inte mycket att säga om. Länsstyrelsens beslut grundar sig så vitt jag kan bedöma på de domar av MÖD som Länsstyrelsen har angett. I flera domar har emellertid MÖD haft ”djupare” diskussioner och resonemang som visar att det inte alltid är helt enkelt att navigera i alla situationer för att komma fram till en slutsats. Det bortser Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar (MMD) ifrån. Men det kanske är en signal från MÖD att de borde anta en “vidare”, mer reflekterande och tillåtande hållning… Sedan är ju också frågan, har Länsstyrelsen hänvisat till alla relevanta domar?

Länsstyrelsen nämner i sitt beslut Århuskonventionen. Århuskonventionen är en FN-konvention som trädde i kraft 2001 och ratificerades av Sverige 2005. Syftet med Århuskonventionen är (citerat från Naturvårdsverket):

“Konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från 1992 vilken knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättigheter. Konventionen handlar i grunden om förhållandet mellan medborgarna och deras regeringar och är därför också ett avtal om myndigheternas skyldigheter, om krav på öppenhet, deltagande och möjlighet att få myndigheters beslut, handlingar och underlåtenheter inom miljöområdet överprövade.”

Konventionen handlar om att myndigheter ska visa öppenhet och ge allmänheten tillgång till information, att medborgare ska få delta i beslut och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Det är det sista som är mest intressant i det här sammanhanget.

Naturvårdsverket skriver att allmänheten har rätt att:

“under vissa förutsättningar få tillgång till domstolsprövning eller prövning i administrativ ordning av myndigheters eller personers handlingar, eller underlåtenheter att handla i strid med nationell miljörätt.”

I en dom i Miljööverdomstolen (MÖD 2012:47) diskuteras Århuskonventionen och dess eventuella konsekvenser för svensk del:

“…Allmänheten utgörs av såväl fysiska och juridiska personer som föreningar, organisationer och grupper (artikel 2.4). … Några inskränkningar i klagorätten anges inte.”

Århuskonventionen tycks ha större ambitioner för allmänhetens deltagande än svensk lagstiftning. Det finns t ex inga inskränkningar i klagorätten skriver MÖD, men i Sverige har praxis blivit en formulering från en regeringsproposition:

“Vidare bör en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt skall föreligga.”

Och i en senare dom skriver MÖD (MÖD 2015:8) faktiskt:

“Konventionen syftar bland annat till att ge berörda enskilda och miljöorganisationer en bred tillgång till rättslig prövning…”

Länsstyrelsen skriver i sitt beslut om “X” och Andersson:

“Länsstyrelsen bedömer att det inte har framkommit något som ger anledning att anta att de nationella reglerna inte uppfyller Århuskonventionens krav på tillgång till en effektiv prövning.”

Jag är inte helt bekväm med Länsstyrelsens formulering… Det kan knappast vara Länsstyrelsens i Vänersborg uppgift att pröva de nationella reglerna… Formuleringen verkar snarast vara ett sätt att glida undan de aktuella överklagandena. Kanske Länsstyrelsen borde ha tittat på följande resonemang av MÖD, som återfinns i domen M 7960-14 från 2015:

“Vid bedömningen av klagorättens omfattning i fråga om bl.a. strandskyddsdispens, landskapsskyddsförordnande och beslut efter anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken har en avgörande betydelse lagts vid vad som bedömts vara det skyddsvärda intresset med den rättsregel som varit aktuell vid prövningen. En sådan utgångspunkt kan ses som ett uttryck för den s.k. skyddsnormsläran. Följaktligen har enskilda inte kunnat komma till tals i exempelvis mål om strandskydd eftersom syftet med strandskyddsreglerna inte är att skydda enskilda utan allmänna intressen. Det kan ifrågasättas om en strikt tillämpning av skyddsnormsläran är förenlig med dagens syn på frågan om klagorätt på miljörättens område. Avgränsningen är också tveksam ur ett Århuskonventionsperspektiv och behöver mot den bakgrunden analyseras närmare i varje enskilt fall.”

Sakägarbegreppet är alltså väldigt luddigt i Miljöbalken. Dessutom förändras och utvecklas förhållanden och värderingar med tiden. Det händer mycket på miljö- och strandskyddsområdet, både i Sverige och internationellt. MÖD:s resonemang om klagorätten i ovanstående dom (M 7960-14) pekar på att en förändring kan vara på väg. Men samtidigt måste jag säga att det borde vara läge för Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) att kanske pröva några rättsfall för att klargöra och definiera begreppen sakägare och talerätt på ett avsevärt tydligare sätt. Det kan inte vara så att Mark- och miljödomstolar i Sverige (MMD) ska analysera varje enskilt fall närmare… Fram tills eventuella prejudicerande domar i MÖD kan det bli så att bedömningar från Länsstyrelser och Mark- och miljödomstolar i Sverige kommer att skilja sig åt och att invånare behandlas olika beroende på var i landet de bor.

Det man slutligen kan konstatera är att det än så länge inte finns någon praktisk möjlighet för en enskild att överklaga ett beslut baserat på ett allmänt intresse, i varje fall inte i Vänersborg. Det är orimligt enligt min uppfattning. En jurist på Länsstyrelsen ska inte ensam kunna företräda allmänhetens intressen.

Det vore tämligen meningslöst för “X” och Jan Andersson att som enskilda personer överklaga Mark- och miljödomstolens (MMD) beslut. Däremot finns det vissa möjligheter att Gestads Hembygdsförening skulle kunna få gehör för ett överklagande till Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Det råder tydligen skilda meningar på antalet medlemmar i föreningen (är de fler än 100?), och vad betyder det att ha allmänhetens stöd som det står i Miljöbalken. Det skulle möjligtvis också kunna vara ett argument att MÖD borde definiera och bli tydligare med sakägarbegreppet. Det skulle även vara av intresse att synkronisera och harmoniera svensk rättstillämpning med de större ambitioner som kan utläsas i Århuskonventionen.

Ja, det var några funderingar som jag har fått efter att ha studerat besluten från Länsstyrelsen och domen från Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg. För övrigt avslog även Förvaltningsrätten i Göteborg Jan Anderssons överklagan. Byggnadsnämndens beslut var lagligt fattat. Förvaltningsrätten tittar inte på innehållet i beslutet.

Författaren Joseph Heller hade kunnat illustrera moment 22 på ett lika bra sätt i sin roman med exempel från Vänersborg.

===

Inlägg i denna bloggserie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)

10 mars, 2024 Lämna en kommentar

Anm. Detta blogginlägg är en fortsättning på “Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)”.

En privatperson, “X”, och Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson överklagade byggnadsnämndens beslut att ge strandskyddsdispens till Vänersborgs Segelsällskap. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det gav Länsstyrelsen en del huvudbry. Det är nämligen enligt svensk rättspraxis inte möjligt för alla utan urskillning att överklaga beslut. Länsstyrelsen undrade därför på vilket sätt Gestads Hembygdsförening och “X” var berörda av det överklagade beslutet. 

“X” menade bland annat att han tillhörde den allmänhet som har rätt till tillgång och användning av strandområden. Jan Andersson skrev till Länsstyrelsen (jag citerar ur Länsstyrelsens sammanfattning):

“…föreningen värnar om platsens karaktär utan avgränsande staket på ett så kulturellt viktigt besöksmål som Sikhall. … En av orsakerna till att stiftelsen Sikhalls magasin upplöstes var just att stärka lokalt inflytande kring hamnen där det fanns en vision för området att fritt kunna röra sig på bryggor.”

Det dög inte:

“Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutar att avvisa överklagandena.”

Länsstyrelsen motiverade beslutet med att:

“En person måste vara mer konkret berörd av ett beslut för att ha rätt att klaga på det. Ett annat uttryckssätt är att beslutet antingen måste påverka personens rättsställning eller beröra ett intresse som på något sätt är erkänt av rättsordningen”

Länsstyrelsen gjorde följaktligen inte någon bedömning av de överklagandes argument i frågan om byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av att själva beslutet i sak skulle vara riktigt och lagenligt. Den ville inte pröva de nya fakta som hade lagts fram. Istället gled Länsstyrelsen enkelt och behändigt bort från sakfrågan, bort från beslutet om strandskyddsdispensen.

Länsstyrelsen menade att sådan var lagen, alla har inte rätt att överklaga beslut. Länsstyrelsen gav exempel på både lagparagrafer och prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) för att förklara och motivera sitt beslut.

 För dem som överklagar blir det emellertid ett dilemma, ett moment 22 om man så vill. De överklagar därför att de anser att byggnadsnämnden genom sitt beslut brutit mot Miljöbalken och strandskyddslagstiftningen. De har läst lagen och de har prejudicerande domar från MÖD, de har vittnen, dokument och fotografier etc för att kunna hävda och styrka sin uppfattning. Men de fråntas möjligheten att argumentera för sin sak i domstol… De har ingen chans att få rättvisa skipad och lagen att gälla lika för alla.

Innan jag går in ytterligare på Länsstyrelsens argument och motiveringar för sitt beslut ska jag gå händelserna i förväg. Jan Andersson och “X” överklagade nämligen Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen (MMD) i Vänersborg.

MMD meddelade sin dom i ärendet tämligen snabbt och lätt:

“Som länsstyrelsen anfört är rätten att överklaga beslut enligt miljöbalken begränsad. Rätten att överklaga är särskilt begränsad vad gäller beslut om områdesskydd såsom strandskydd. Här har bara den som har ett av rättsordningen skyddat enskilt intresse rätt att överklaga. Som länsstyrelsen anfört ska det allmänna intresset i dessa frågor bevakas och tillvaratas av myndigheter och vissa föreningar.”

Mark- och miljödomstolen gör alltså inte heller någon bedömning i sakfrågan. Domstolen bara konstaterar att den delar:

“länsstyrelsens bedömning att Jan Andersson (respektive “X”; min anm) inte är berörd av beslutet på sådant sätt att han har rätt att överklaga byggnadsnämndens beslut.”

MMD avslår därför de båda överklagandena.

Mark- och miljödomstolen motiverar inte sin dom mer än så. Den anför inga lagparagrafer eller domar i Mark- och miljööverdomstolen (MÖD), MMD hänvisar bara till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen motiverar dock sina domar på ett utförligt sätt.

Länsstyrelsen utvecklar motiveringen till sitt beslut att avvisa överklagandena (se ovan): 

“I ärenden som enbart gäller prövning av vissa allmänna intressen, till exempel strandskyddsärenden, anses som huvudregel varken närboende, ägare av berörd fastighet eller övriga enskilda ha klagorätt (jämför MÖD 2001:29, MÖD 2010:4 och MÖD 2011:44). Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.
“X” och Jan G Andersson har till stöd för sina överklaganden bara åberopat allmänna intressen.
Länsstyrelsen bedömer att den beviljade strandskyddsdispensen som sådan inte påverkar deras rättsställning på så sätt att de har rätt att överklaga kommunens beslut.”

Och det tycks vara ett enkelt och oomtvistligt beslut. Men Gestads Hembygdsförening då? I Miljöbalken 16 kap. 13–14 §§ står det:

“…får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som
   1. har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, (eller att “tillvarata friluftsintressen”, 14 §; min anm)
   2. inte är vinstdrivande,
   3. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och
   4. har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Länsstyrelsen slår fast i sitt beslut:

“Länsstyrelsen anser inte att Gestads Hembygdsförening har visat att föreningen uppfyller kriterierna i 16 kap. 13–14 §§ miljöbalken. Länsstyrelsen noterar i sammanhanget att föreningen har 80 medlemmar enligt protokollet från styrelsemötet den 8 januari 2024. Föreningen har därför inte rätt att överklaga kommunens beslut.”

Det tycks som att Länsstyrelsen anser att Gestads Hembygdsförening uppfyller 3 av 4 av Miljöbalkens kriterier, men det fattas 20 medlemmar i föreningen. Och därför förlorar de sin rätt att överklaga… (Jag vet inte hur det här hänger ihop eftersom hembygdsföreningen redovisar 186 personer i sitt medlemsregister. Om Länsstyrelsen har fel så kan naturligtvis det vara ett skäl för att överklaga.)

Det kan tyckas mycket småaktigt att rätten att överklaga skulle upphävas på grund av att det saknas en handfull i en förening (om det nu gör det), men Miljöbalken är tydlig. Å andra sidan står det ju också i lagparagrafen:

“eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.”

Det har Länsstyrelsen inte kommenterat. Varför inte det? Tänker åtminstone jag. Borde inte Länsstyrelsen ha gjort det? Jag kan nämligen tänka mig att invånare i Gestad, Sikhall och Brålanda har en positiv inställning till Gestads Hembygdsförening. 

I motiveringen till sitt beslut att avslå överklagandena skriver Länsstyrelsen (se ovan):

“Det allmänna intresset tillvaratas i dessa ärenden av myndigheter och vissa föreningar.”

I ett sista blogginlägg tänkte jag titta lite mer på varför det är så svårt för allmänheten, för “vanligt folk” att överklaga beslut som på ett eller annat sätt fattas i deras namn. Av någon enstaka jurist på Länsstyrelsen, och på Mark- och miljödomstolen

Fortsättning följer i inlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (3)”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap

Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (1)

7 mars, 2024 4 kommentarer

Det är onekligen en del som händer i Vänersborgs kommun just nu. Eller rättare sagt, som alltid. På senare tid har som bekant även Länsstyrelsen i Vänersborg “blandat sig i” och jobbat på att Vänersborg ska “sättas på kartan”. Länsstyrelsen har nämligen aktivt bidragit till att behandla och bedöma kommuninvånare på olika sätt utifrån, som det tycks, personliga överväganden, synpunkter och preferenser. Det berättade jag för övrigt om i två blogginlägg “Är Länsstyrelsen objektiv?” för en månad sedan. Samma personer på Länsstyrelsen har tolkat underlag, vittnesuppgifter, bevis, fotografier och Miljöbalken på helt olika sätt i de båda fallen.

Det handlar om två ärenden om strandskyddsdispenser – på Sikhall 1:22 och Juta. Fallet Juta är överklagat till Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm (MÖD). Det har jag redogjort för i flera inlägg. (Se det första inlägget “MMD: Dom över Juta”.) Nu tänkte jag redovisa vad som har hänt i fallet Sikhall 1:22.

Den 5 december 2023 fattade byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun två beslut om fastigheten Sikhall 1:22. Bakgrunden till de båda ärendena var att en kommuninvånare redan 2021 misstänkte att Vänersborgs Segelsällskap (VSS) hade brutit mot strandskyddsreglerna. VSS anmäldes därför till miljö- och byggnadsförvaltningen som då upprättade ett tillsynsärende. (Se “Brott mot strandskyddet i Sikhall”.)

Miljö- och byggnadsförvaltningen inspekterade fastigheten och enligt rutinerna kommunicerades resultatet med fastighetsägaren, dvs Segelsällskapet. VSS redogjorde för sin syn, och passade dessutom på att söka strandskyddsdispens för några anordningar som föreningen uppenbarligen insåg inte var okej utifrån strandskyddsreglerna.

Byggnadsnämnden beslutade, nästan 3 år efter anmälan, att dels avskriva tillsynsärendet och dels ge:

“strandskyddsdispens i efterhand för tak över grillplats 4,2m x 4,2m samt förråd 2,5m x 5m.”

Det var ett bra beslut för Vänersborgs Segelsällskap. Jag ska inte diskutera innebörden av beslutet, det har jag gjort i ett antal blogginlägg – se fem inlägg med början “Byggnadsnämnden och strandskydd”. Hela ärendet blev dessutom välkänt i västra Sverige när SVT uppmärksammade byggnadsnämndens beslut… (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22”.)

Alla strandskyddsdispenser ska prövas av Länsstyrelsen. Det brukar vara en oviss och “svettig” väntan för de kommuninvånare som av någon anledning har fått dispens av byggnadsnämnden. Denna gång gick prövningen emellertid mycket lätt och smidigt. Redan samma dag som ärendet hamnade hos Länsstyrelsen, den 15 december, bestämde sig Länsstyrelsen.

“Länsstyrelsen beslutar att godkänna Vänersborgs kommuns beslut den 5 december 2023 i ärende STR.2023.15 om strandskyddsdispens för förråd och tak över grillplats på fastigheten Sikhall 1:22, Vänersborgs kommun.”

Det var tydligen ett enkelt beslut. Länsstyrelsen motiverade:

“Länsstyrelsen anser inte att det finns någon grund för att pröva kommunens beslut.”

Tillsynsärenden prövas inte av Länsstyrelsen, inte heller detta ärende. Det innebar att staket, lekplats, sandlådor mm på Sikhall 1:22 som hade anmälts till miljö- och byggnadsförvaltningen, och som nämnden hade beslutat att avskriva, inte behandlades av Länsstyrelsen.

Byggnadsnämndens beslut, och därmed också Länsstyrelsens bedömning, överklagades av Gestads Hembygdsförening genom sin ordförande Jan Andersson. Dessutom överklagade också en privatperson, “X”. De överklagade nämndens beslut till Länsstyrelsen. (Se “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.) Jan Andersson överklagade också till Förvaltningsrätten i Göteborg.

Andersson och “X” reagerade framför allt mot att fastigheten hade privatiserats. “X” skrev i överklagan bland annat:

“Utestängande av det rörliga friluftslivet är ett faktum…”

Jan Andersson skrev:

“Hembygdsföreningen anser att staket och grillplats mm mycket starkt privatiserar den gräsmatta som inte är privatzon, likaså grillplatsens läge just där tillgängligheten måste vara till gästhamnen, samt för att den andra infarten till tomten har en vägbom.”

Andersson skickade med ett flertal fotografier varav några som var “nya” sedan behandlingen i byggnadsnämnden. Det var fotografier som styrkte hans sak, bland annat fotografier som visade när staket fanns och inte fanns. (Se “SVT och strandskyddsdispensen på Sikhall 1:22” och “Strandskyddsdispensen på Sikhall överklagad”.)

Det blev en del kommunikation mellan parterna. Länsstyrelsen ville att Andersson och “X” skulle förtydliga sig och förklara på vilket sätt de var berörda av det överklagade beslutet.

Länsstyrelsen visade inget intresse av det som Andersson och “X” förde fram i sakfrågan, dvs om byggnadsnämndens beslut i frågan om Sikhall 1:22. Länsstyrelsen var inte intresserad av om Segelsällskapet hade brutit mot strandskyddsdispensen eller inte. Länsstyrelsen var bara intresserad av om Gestads Hembygdsförening och personen “X” hade rätt att överklaga överhuvudtaget.

Fortsättning följer i blogginlägget ”Vad hände med överklagan av VSS strandskyddsdispens? (2)”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Länsstyrelsen, Sikhall, strandskydd, Vänersborgs Segelsällskap