Arkiv
Sikhalls magasin 2: Stiftelsen
Anm. Den här bloggen är en fortsättning på bloggen “Sikhalls magasin 1: Byggnaden”.
Sikhalls Magasin förfaller. Det finns risk att väggar och tak på den gamla anrika byggnaden rasar ihop. Det skulle vara en mycket stor förlust för bygden och för Vänersborgs kommun. Med Sikhalls Magasin skulle ett stycke svensk historia gå förlorad. Som länsantikvarie Margareta Hallin skrev 1985:
“Idag står detta ståtliga magasin som ett minne över en intensiv och mycket viktig period i Dalslands utveckling. Havreodlingen kom som inget annat att prägla det dalsländska jordbruket under större delen av 1800-talet. Därför är det synnerligen angeläget att en byggnad som är så förknippad med en förändringsprocess som har omvandlat den småskaliga odlingsbygden till det kulturlandskap vi möter idag, bevaras för framtiden.”
Men vem är ansvarig för magasinsbyggnaden, är det Vänersborgs kommun? Jag skrev och frågade samhällsbyggnadsförvaltningen och fick svaret den 2 mars i år:
“Ärendet har tagits upp på ett presidiemöte, dock tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”
Den 10 mars (2022) skrev jag till Miljö- och byggnadsförvaltningen:
“Kommunen äger ju marken/fastigheten … Men är det inte så att det är Stiftelsen Sikhalls Magasin som äger själva byggnaden, dvs magasinet? Och då undrar jag vem som egentligen är ansvarig för misskötseln av byggnaden – är det kommunen eller Stiftelsen? Vad är kommunens ansvar i misskötseln, när byggnaden ägs av Stiftelsen?”
Svaret från Miljö- och byggnadsförvaltningen var kort och gott:
“… handläggningen av ärendet [har] inte påbörjats ännu så jag kan inte svara på dina frågor i dagsläget. Det är först när handläggningen av ärendet sker som man sätter sig in i detaljerna.”
Ansvarsfrågan är inte helt enkel. Och handläggningen har efter en anmälan i oktober 2021 fortfarande inte påbörjats… Det är illa. Särskilt som man betänker att förfallet har uppmärksammats av flera ledamöter i byggnadsnämnden…
Vänersborgs kommun äger fastigheten som Sikhalls Magasin står på, därom råder inga tvivel. Men själva byggnaden ägs av Stiftelsen Sikhalls Magasin. Tror i varje fall kommunen…
Stiftelsen Sikhalls Magasin bildades en gång i tiden av hembygdsvårdande föreningar i Vänersborgs kommun. Enligt TTELA den 21 juli 2005 (se “Ovanlig försäljning i Sikhall”) består Stiftelsen av fyra stiftare – Gestad hembygdsförening, Brålanda-Sundals Ryrs hembygdsförening, Motormännens helnykterhetsförbund i Brålanda samt Lions i Brålanda. Syftet med stiftelsen torde helt enkelt ha varit att underhålla byggnaden så att den bevarades för framtiden.
Stiftelsen bildades i samband med att de tidigare, privata ägarna inte ville sköta byggnaden längre. De började bli gamla och det var dags för andra att ta över. Det upprättades därför ett nyttjanderättsavtal den 23 april 1986 mellan jordägarna, som upplåtarna kallades, och Stiftelsen Sikhalls Magasin. Inskrivningsmyndigheten Vänersborgs Domsaga godkände, beviljade, avtalet den 3 december 1986.
I nyttjanderättsavtalet stadgades att äganderätten till byggnaden och tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 skulle övergå till Stiftelsen Sikhalls Magasin:
“Äganderätten till byggnaden skall genom denna nyttjanderättsupplåtelse anses ha övergått till nyttjanderättshavaren.”
Nyttjanderättshavaren var Stiftelsen Sikhalls Magasin.
Jag tror att denna formulering i avtalet har gett upphov till missuppfattningar. Mer om det nedan.
I nyttjanderättsavtalet ingår även marken som byggnaden står på, och faktiskt hela udden. Detta trots att inte marken nämns i formuleringen om äganderätten. I paragraf 1 under delrubriken “Nyttjanderättsobjekt” definieras nämligen själva objektet som avtalet handlar om:
“En ekonomibyggnad uppförd 1874 som havremagasin jämte tillhörande markområde på fastigheten Sikhall 1:4 i Gestads socken, Vänersborgs kommun i enlighet med bifogad kartskiss.”
Alltså också “jämte tillhörande markområde”. Det tillhörande markområdet definierades dels i en bilagd kartskiss (se bild; den röda texten har jag lagt in) och dels i avtalstexten:
“Markområdets norra gräns skall gå i södra kanten av befintlig väg till bryggan vid Vänern.”
I resten av avtalet, liksom i formuleringen kring ägandet, handlar det dock om nyttjanderätten till byggnaden och inte till marken. Det torde kunna bli en juridisk diskussion om detta, antar jag. Nyttjanderättsavtalet är för övrigt mycket tydligt, och det innehåller ytterligare en del mycket viktiga paragrafer.
Syftet med hela överlåtelsen till Stiftelsen Sikhalls Magasin var att:
“bevara den kulturhistoriskt intressanta byggnaden och för att kunna nyttja den i nyttjanderättshavarens verksamhet.”
Upplåtelsetiden var på 50 år, dvs avtalet gäller fram till och med 1 augusti år 2035. Och som ersättning för nyttjanderättsupplåtelsen skulle nyttjanderättshavaren erlägga 1.000 kr per år. Ersättningen skulle justeras enligt konsumentprisindex.
Och sedan kommer en mycket viktig paragraf, paragraf 5:
“Nyttjanderättshavaren får utan jordägarnas skriftliga medgivande överlåta nyttjanderätten eller upplåta nyttjanderätt till nyttjanderättsobjektet eller delar av detta.”
Paragrafen är på ett sätt mycket tydlig, och det kan ha en stor betydelse i framtiden. Stiftelsen Sikhalls Magasin får ”överlåta nyttjanderätten” till vem den vill.
Det är dock en formulering som förbryllar, nämligen “utan jordägarnas skriftliga medgivande”. Jordägarna? Men hade inte äganderätten till marken enligt en tidigare paragraf övergått till Stiftelsen? Är inte formuleringen då helt onödig?
För mig har nyttjanderätt alltid betytt att man får använda någon annans egendom, men att det på inget sätt innebär att man äger egendomen. Det verkar som om denna definition är korrekt. 
Den bekräftas på Lantmäteriets hemsida och Sveriges Domstolars hemsida. Det är vad jag förstår Jordabalken som reglerar allt det här.
Jag är tämligen säker på att samhällsbyggnadsförvaltningen hade fel när de svarade mig, den 2 mars i år:
“… tillhör inte byggnaden Vänersborgs kommun, utan bara marken.”
Det måste, som jag ser det, vara Vänersborgs kommun som äger magasinsbyggnaden. Det styrks också av § 8 i nyttjanderättsavtalet:
“Nyttjanderättsobjektet skall underhållas av nyttjanderättshavaren i enlighet med det syfte som anges i § 2 ovan. Eftersättes underhållet så att nyttjanderättsobjektet skadas i väsentlig mån har jordägarna rätt att säga upp avtalet till omedelbart upphörande.”
Och hur skulle “jordägarna” kunna säga upp avtalet om det inte längre var jordägarna, dvs Vänersborgs kommun, som fortfarande ägde byggnaden…?
Det uppstår en mycket intressant fråga – när fastighetsägaren och ägaren av byggnaden, dvs Vänersborgs kommun, ser att magasinsbyggnaden missköts, “skadas i väsentlig mån” som det står i nyttjanderättsavtalet, är det då inte bara en rättighet utan också en skyldighet att säga upp avtalet och “ta över” ansvaret för byggnaden helt och hållet? Sikhalls Magasin är ju faktiskt ett byggnadsminne…
Det kanske blir anledning för kommunen och dess jurister att inom en nära framtid reda ut ansvar och skyldigheter. Men det får gå fort, taket håller på att rasa in…
Det kan också vara värt att påpeka att när upplåtelsetiden går ut 2035 måste ett nytt nyttjanderättsavtal ingås om Stiftelsen ska fortsätta vara nyttjanderättshavare. Avtalet förlängs inte automatisk. Och då kommer ansvaret för magasinet helt och hållet att ligga på fastighetsägaren, dvs Vänersborgs kommun. Och då, om inte förr, kommer en upprustning/renovering/ombyggnad garanterat att bli mycket kostsam.
Fortsättning följer.
==
Anm. Bloggar i denna serie:
- ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022
Sikhalls magasin 1: Byggnaden
Den 17 oktober 2005 skrev Magnus Larsson på ett köpekontrakt. Han hade lagt det högsta budet i en budgivning på några fastigheter. I budgivningen deltog kommunalrådet Bo Carlsson (C). Men Carlsson hade inte kunnat matcha Larssons bud.
Det innebar att Magnus Larsson hade köpt sina drömmars fastigheter – fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sikhall 1:23 (samt Sörbo 1:4). Här tänkte han bygga sitt hem, och det här området ville han utveckla. Larsson hade stora planer.
På Sikhall 1:4 låg Sikhalls magasin. Det var en mycket anrik gammal byggnad. Länsstyrelsen hade beskrivit byggnaden på följande sätt år 2007 (se här):
“Magasinet är byggt av tegel på en hög grund murad av natursten direkt på urberget. Fasaderna är putsade, ytan är jämn men med en grov struktur. Putsens ytskikt kan ha kvastats då kalken ytterst är borttvättad så att ballasten sticker fram. Fasaden är ofärgad förutom fönsteromfattningarna som är vita med helt slät puts. Fönstren har nio små rutor och bågar av trä, innanför fönstren finns järngaller. Ingången sker från norr där en trappa av betong leder upp till en plattform av stålbalkar med trägolv och en kraftig parbräddörr. Vid södra gaveln finns en mindre brädklädd ytterdörr och en relativt modern plattform av förzinkat järn med järnräcke, troligen tillkommen vid renoveringen, dörren fungerar nu som utrymningsväg.”
Länsstyrelsen beskrev även magasinets insida (se här):
“Interiört består magasinet av två våningar samt vind, varje våningsplan består av helt öppna rum, med undantag för den invändiga stommen av stolpverk som bär upp bjälklagen. Golven är släta trägolv och vid norra gaveln finns en bred trappa med låga steg vilket underlättar bärandet av spannmålssäckar. Bottenvåningen används som hembygdsmuseum och hyrs ut som festlokal och en del lös inredning har tillkommit för denna verksamhet. I övervåning står hitflyttade kyrkbänkar längs väggarna.”
Sikhalls Magasin förklarades som byggnadsminne den 16 november 1987. Det innebar att byggnaden skulle bevaras för framtiden. Länsstyrelsen skrev i byggnadsminnesförklaringen bland annat:
“Byggnaden får inte rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras. … Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller.”
Syftet med byggnadsminnesförklaringar är nämligen att värna och slå vakt om viktiga delar av vårt kulturarv för kommande generationer.
Denna serie om fyra bloggar ska handla om Sikhalls Magasin.
Sikhall ligger vid Vänern, ungefär 15 km (fågelvägen) norr om Vänersborg. Länsantikvarie Margareta Hallin skrev år 1985:
“Sikhallsviken ligger med utsikt mot Halle- och Hunneberg som bildar en blå bakgrund och ger liv åt den även i övrigt vackra landskapsbilden.”
Vid 1800-talets andra hälft uppstod något av ett centrum kring hamnen i Sikhall. Här fanns tegelbruk, varv och affär. Magasinet byggdes 1874 för att magasinera spannmål, företrädesvis havre. Det ligger på en klippudde omgivet av Vänerns vatten på tre sidor.
Riksantikvarieämbetet skrev (se här):
“Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och 
kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880; den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd.
Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg.”
Sikhalls Magasin uppfördes av Johannes Larsson och övertogs senare av hans son.
Sikhalls Magasin är ett viktigt historiskt minnesmärke för Gestad- och Sikhallsbygden och för hela Dalsland. Som gammal historielärare har jag nämnt magasinet åtskilliga gånger i min undervisning – i bygdens närmaste högstadieskola, Dalboskolan i Frändefors. Efter den så kallade “havreruschen”, då även Hästefjorden sänktes för att få mer 
odlingsbar mark, sjönk havreexporten till England kraftigt omkring 1880. Dalsländsk havre utkonkurrerades av bland annat amerikansk havre, och någonstans har jag också läst majs. Området drabbades av en svår kris. Mellan 1870 och 1915 emigrerade 30% av Dalslands befolkning och faktum är att andelen av invånarna som utvandrade från områdena kring Gestad och Grinstad (Melleruds kommun) är bland de högsta i hela Sverige. I vissa socknar utvandrade upp mot hälften av befolkningen.
Storhetstiden för Sikhalls Magasin är för länge sedan över. Det har sett sina bästa dagar. Byggnaden har inte skötts eller underhållits under de senaste åren. Den har förfallit. Det är fuktskador, väggen mot sjön ser ut att falla ihop när som helst och taket är på väg att rasa in. Magasinsbyggnaden är i ett uruselt skick. Det används inte längre, varken som museum eller festlokal. Ett stycke dalsländskt historia håller på att försvinna.
Ett flertal personer har hört av sig till Vänersborgs kommun om förfallet, bland annat ledamöter i byggnadsnämnden. Så här skrev en av dem:
“En fråga gällande det vackra magasinet i Sikhall. Det har kommit till min kännedom av flera personer att taket läcker in. Finns det en plan för renovering?”
Byggnaden är också anmäld för misskötsel. En av anmälningarna står en annan ledamot i byggnadsnämnden för:
“Jag vill att förvaltningen upprättar ett tillsynsärende om ovårdad byggnad för sikhallsmagasinet.”
Faktum är att misskötseln har gått så långt att kommunen också har anmält sig själv…
Handläggningen av anmälningsärendena har dock inte påbörjats ännu. Trots att anmälan för ovårdad byggnad gjordes redan i oktober förra året…
Den 9 mars fick jag följande svar från miljö- och byggnadsförvaltningen:
“Vi har ännu inte påbörjat handläggningen av det ärendet. De handlingar som finns är anmälan, ärendebekräftelse samt utskick till fastighetsägare gällande att ett tillsynsärende har upprättats. … Vår ambition är att påbörja handläggningen så snart som möjligt, förhoppningsvis innan sommaren.”
Nu i juli bekräftade förvaltningen att handläggningen inte hann påbörjas innan semestrarna.
Det är en skandal att Sikhalls Magasin har fått förfalla. Frågan är dock vems ansvar det är. Det verkar inte vara så enkelt.
Fortsättning följer i bloggen ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen”.
==
Anm. Bloggar i denna serie:
- ”Sikhalls magasin 1: Byggnaden” – 17 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 2: Stiftelsen” – 19 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 3: Magnus” – 21 juni 2022
- ”Sikhalls magasin 4: Framtiden” – 24 juni 2022
Fågelplågan 1: Fiskmåsarna
Det var lugnt och stilla i Värnamo. Det enkla förklaringen var att fiskmåsarna lyste med sin frånvaro. Det tycks inte finnas några fiskmåsar i denna del av Småland. Jag såg i varje fall inte några. Varken i Mossle, Osuddens badplats eller
Apladalen. Kan det vara Värnamo kommun som har lyckats utrota fiskmåsarna? Har de möjligtvis lagt ut förgiftade ostkakor? Spetsat krösamoset? Eller har alla måsar flyttat till sina naturliga habitat runt Vänern, företrädesvis till Nordstan i Vänersborg…? Jag vet inte, men det verkar så.
Efter några dagars vila för öron, och nerver, i Värnamo så är jag tillbaka i Nordstan. Och fiskmåsarna. Två stora hemska fiskmåsungar gick på gatan och hälsade mig omedelbart välkommen hem till Nordstan med sitt eländiga pipande. 
Jag tyckte att näbbarna formades till hånleenden… Och mamma och pappa fiskmås stirrade ilsket på mig från en av Lovisebergsgatans lyktstolpar. Barnbarnet skrek åt mig att inte gå för nära när jag dokumenterade händelsen. (Se här.) Olle vet nämligen vad han pratar om. Han har fått känna på fiskmåsarnas artilleri – i örat och ansiktet. Han har lärt sig att respektera de flygande råttorna. Som de kallas i USA, “sea rats”.
Det är ett fruktansvärt liv på fiskmåsarna just nu. De för oväsen under dygnets alla 24 timmar, de skitar ner bilar, fönster, trädgårdsmöbler, barn, människor, barnvagnar, trottoarer osv. 
Det vet och det tänker alla boende i Nordstan på med ångest. Och så länge ungarna springer på gator och i trädgårdar kommer det att fortsätta.
Jag förstår ärligt talat inte hur det får vara så här. Men det är väl så att de som bestämmer, fastighetsägare, miljöinspektörer etc, är bosatta långt ifrån fiskmåsarnas territorium. Hade människor utstött samma vansinnesvrål dygnet runt, så hade polisen, eller möjligtvis personer i vita rockar, garanterat varit på plats och tagit hand om de störande illa kvickt. Likadant om det hade varit människor som levererat all den skit som måsarna lämnar efter sig.
I Malmö kom förra året ett tips om att man skulle mata måsarna med P-piller. Jag har inte sett någon utvärdering av försöket, men det kan ju knappast ha blivit värre. För några veckor sedan fick jag följande, initierade tips från Vänersborg:
“Jag letade upp inspelat ljud av havsörn, och höll mot en fönsterspringa, lätet varierade men lät som det var inom anfallshåll. Måsarna tystnade och försvann längre bort. De till och med flydde från andra sidan husen. Vet inte hur hållbart det är, och hur länge, men långt emellan kanske de inte fattar att de är lurade.”
Inte heller från detta försök har jag fått någon utvärdering.
Vänersborgs kommun då? Ja, där tycks det inte finnas någon hjälp att få. På kommunens hemsida står det (se “Störningar från vilda fåglar”):
“Miljö- och byggnadsförvaltningen får ibland klagomål om störande fåglar, till exempel kajor och måsar. Störningar från vilda fåglar på allmänna platser är dock inte en sådan typ av olägenhet som Miljöbalken avser. Miljö- och byggnadsförvaltningen gör därför inga åtgärder vid dessa klagomål. Om du störs av fågelskri bör du stänga fönster och dörrar.”
Texten på hemsidan har formulerats om. Kommunen verkar ha resignerat fullständigt. Det var faktiskt annorlunda förr, då kunde kommunen åtminstone slå en signal till berörda fastighetsägare. Det verkar inte vara så längre.
Texten på kommunens hemsida fortsätter:
“Fåglar som bygger bon på hus kan dock bli en olägenhet (enligt Miljöbalkens mening) för de boende i den fastigheten eller i angränsande fastighet. Det kan bedömas som olägenhet om det är kraftig nedsmutsning, ohyra, lukt eller ihållande ljud från fågelbon, som stör inne i bostäder. Det är fastighetsägaren som ansvarar för att vidta åtgärder mot olägenheter.”
Som synes frånsäger sig kommunen allt ansvar. Det är uteslutande fastighetsägarnas skyldighet att åtgärda problemen. Men vad ska man göra om fastighetsägarna struntar i att vidta åtgärder? Vilket 9 av 10 fastighetsägare faktiskt gör. Menar kommunen att invånarna i Nordstan då ska polisanmäla fastighetsägarna? Jag kan väl tycka att kommunen gör det väl lätt för sig…
Det kan nog tyvärr vara så att det inte är så mycket att göra åt fiskmåsplågan när “sjöråttorna” väl har bosatt sig på taken. Det gäller att hindra dem från att göra det. Och det är faktiskt fullt möjligt. Men de flesta fastighetsägare tar som sagt inte sitt ansvar. Precis som kommunen.
Det finns naturligtvis en annan möjlighet att komma till rätta med fiskmåsplågan. Den diskuteras livligt bland invånarna i Nordstan. Metoden är emellertid både osäker och olaglig. Men det hade antagligen varit en både lättare och effektivare lösning om några jägare hade satt P för måsarna. Det finns ju gott om jägare i t ex fullmäktige… Men Vänersborg lär aldrig bli som Turkmenistan. Eller som Holbæk på danska Själland, där man satte in drönare. (Se ”Danmark sätter in drönare mot måsar”.)
Det verkar tyvärr inte som om samhällets regler och moral tillåter oss i Sverige att ta itu med “fiskmåsutmaningen” på ett effektivt sätt. De är viktigare än människorna. Så fiskmåsarna lär få fortsätta att vara sanitära problem för de boende samtidigt som de avskräcker folk t ex turister från att besöka Nordstan och Skräcklan.
PS. För er som inte har några fiskmåsar i er närhet, här kan ni höra fiskmåsvrålen: klicka här. En del tror att skriken bara pågår på dagtid eller att fiskmåsarna ”vilar” nattetid. Så är det inte, de här oljuden pågår nätterna igenom. Här kan du se ytterligare en film. Den utspelar sig mitt i natten. Två fiskmåsar råkar i slagsmål. Eller om det handlar om mobbing. Eller kärlek… Avgör själva: klicka här.
Anm. Den andra fågelplågan är Kanadagässen- se ”Fågelplågan 2: Kanadagässen”.
Epilog: Koloniområdet på Nabbensberg
Det var en gång ett koloniområde…
För några år sedan fanns det ett blomstrande koloniområde ute vid Nabbensberg, alldeles bredvid kanalen. Det låg mycket vackert längs Karls Grav – centralt men ändå avskilt. Det var inget stort område, men det var lugnt och mysigt. Koloniområdet hade legat på samma plats sedan 1982.
Det var ett litet paradis för de som hade sina kolonilotter här. Många av dem bodde i lägenheter och kolonilotten var ett sätt att både få odla lite egna grönsaker och få välbehövlig avkoppling från vardagen. Det gällde “gammelsvenskar” såväl som “nysvenskar”. Allmänhetens tillgång till området var också stort. På stigen vid kanalkanten klippte koloniarrendatorerna gräset och de hade placerat ut bänkar. Och tack vare att det var röjt och klippt vid kanalen så kunde metartävlingar hållas utan problem. Koloniområdet främjande på många sätt det rörliga friluftslivet och allmänhetens tillträde till vattnet.
Arrendeavtalet för kolonierna löpte ut år 2020. Avtalet förlängdes inte och området var tömt förra året, 2021. Det var följden av en princip. Det saknades nämligen bygglov och strandskyddsdispens för området. Det var alltså inte så att kommunen hade några andra planer för koloniområdet vid Nabbensberg, det 
fanns inga sådana planer. Det skulle t ex inte byggas något annat på området som t ex industrier och större fastigheter som det finns fullt av på andra sidan kanalen…
Det kanske till och med var så att kommunen och Länsstyrelsen ansåg att koloniområdet hindrade det rörliga friluftslivet och allmänhetens tillträde till vattnet. Det fanns hur som helst ingen större flexibilitet i deras agerande.
Jag gjorde ett besök på området för några dagar sedan.
Det var ett mycket tråkigt återseende. Kolonistugorna var rivna, trädgårdarna igenväxta, bänkarna borta och inga människor syntes till. Ingen skötte längre det gamla koloniområdet.
Kommunen och Länsstyrelsen har sina principer, och de ska följas… I varje fall ibland. Och nu har allmänheten och det rörliga friluftslivet fri tillgång till området. Och så även småkrypen.
Men, blev det bra?
Nya åtgärder vid oljehamnen
Det fortsätter att hända saker vid oljehamnen…
Det började med att jag i en blogg i måndags drog en liten parallell mellan vad kommunen helt obefogat befarar att Magnus Larsson ska göra i Sikhall och vad kommunen själv gör i oljehamnen. I Sikhall fruktar kommunens politiker och tjänstepersoner att det ska bli slut på allmänhetens tillträde till stranden/vattnet och det rörliga friluftslivet om marken vid småbåtshamnen överlåts till Magnus Larsson – samtidigt som kommunen själv stänger av vägen ner till oljehamnen och sjön… Och om inte omöjliggör för allmänheten så i varje fall försvårar tillträdet till stranden och vattnet.
Det skrev jag alltså om i måndags. (Se “Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen“.) Tidigt på tisdag förmiddag fick jag reda på att de förbudsskyltar som var uppsatta ner till oljehamnen var borttagna. Jag åkte dit och kunde konstatera att det stämde. Kommunen hade tydligen ändrat inställning. Trodde jag. Jag skrev om händelsen. Det kunde ju vara bra för de vänersborgare som ibland hade vägarna ner till det fina området att veta att de nu kunde åka dit igen. (Se “Oljehamnen forts…”.)
På Facebook har de två bloggarna lett till omfattande diskussioner. Några har tagit ställning för kommunens beslut att stänga av vägen, andra är emot. Det finns flera som anser att det inte är nedskräpat i området, andra säger att det är det. 
Det har också blivit en diskussion om Bert Karlsson har någon roll i kommunens beslut eller inte. Och det har i sin tur lett till en diskussion om kommunen ska upplåta gratis ställplatser till husbilar – i konkurrens med enskilda näringsidkare, som t ex Bert. Det har också diskuterats, stundtals ganska upprört, om inkompetenta politiker, medan andra har påstått att det snarare är tjänstepersonerna som ska hållas ansvariga.
Och den diskussionen lär få förnyat bränsle efter att det hände saker också efter min andra blogg i tisdags. Kl 17.10 igår onsdag plingade det nämligen till i mobilen. Någon hade lämnat en skriftlig kommentar till bloggen:
“Nu är det uppsatt två suggor och förbudsskylt.”
Idag är nedfarten till oljehamnen återigen inspekterad…
Den som kommenterade bloggen hade rätt. Kommunens tjänstepersoner har begränsat det rörliga friluftslivet och allmänhetens tillträde till stranden/vattnet – med två suggor och en förbudsskylt…
Min känsla är att stängningen denna gång är definitiv. Den som vill ner till oljehamnen får i fortsättningen bereda sig på en längre promenad. Det är långt från Ursandsvägen ner till oljehamnen, för att inte tala om uppförsbacken på väg tillbaka… Där Erik Blix övade sina färdigheter på skateboard på 70-talet… Och det finns dessutom dåligt med parkeringar i närheten av nedfarten. (Det går lättare att promenera till oljehamnen via Dalbostigen.)
Beslutet om avstängningen har fattats av tjänstepersoner i samhällsbyggnadsförvaltningen. Det är inte dokumenterat och hur giltigt beslutet då är vet jag inte. Det är ovanligt, tror jag, att det inte finns skriftligt. I min värld, dvs skolans värld, vet jag hur viktigt det var, och är, att alla beslut kring t ex elever hela tiden dokumenterades. Men det kanske är annorlunda i samhällsbyggnadsnämnden, jag vet som sagt inte. Eller också kanske det har dokumenterats i efterhand…
I förra veckan, den 21 juni, fick jag i varje fall ett skriftligt svar från förvaltningen på ett mail som jag skickade. I svaret beskrevs motivet till de förbudsskyltar som då hade satts upp. Jag återger svaret i sin helhet, eftersom det sprider ljus över förvaltningens handlande:
“Vi har privatpersoner och egen personal blivit uppmärksammade på att det förekommer nedskräpning, eldning m.m vid oljehamnen. Förvaltningen har till en början valt att sätta upp soptunnor och städa området, men anser nu att vi inte ska 
lägga skattepengar på att städa ett område som inte har ett utpekat användningsområde. Det har sedan tidigare också suttit en förbudsskylt för nedfart till området men har blivit nedsparkat. Vi har därför valt att sätta upp skyltar igen och kommer att stänga av vägen med bom.
Området är inte skyddsområde men hamnanläggningen fungerar som nödhamn och tillfällig hamn för kustbevakningen, därav kan man diskutera lämpligheten av att ha privatpersoner nära. Men i dagsläget inga beslut på det.
Hans Därnemyr förbundschef NÄRF samt Benny Gustavsson enhetschef samhällsskyddsavadelningen NÄRF har i samtal uttryckt ” fordon på platsen förhindrar räddningstjänstens framkomst eller utgör ett hot för uppkomst av brandspridning eller utrymning.””
Det kan noteras att inte heller farhågorna från NÄRF eller samhällsskyddsavdelningen är skriftliga.
Jag vet inte om diskussionen på Facebook kring kommunens agerande slutar nu med de upplysningar som ges i mailet, men det torde i varje fall vara denna förklaring som gäller. När det gavs information om förvaltningens åtgärder och planer i samhällsbyggnadsnämnden den 16 juni så ledde det till diskussion i nämnden mellan politiker och andra politiker och tjänstepersoner.
Klockan 9.00 idag torsdag fick jag följande direktrapport från Ursandsvägen:
”Ha, har suttit en stund och skött lite epost på en parkeringsficka intill oljehamnsvägen. Och då passerar vaktbolagsbilen. Den saktade in vid suggorna för att kolla. Det hade hunnits parkera en bil framför dessa, en mor och son som gick nedåt vägen till oljehamnen. Antar att samhällsbyggnadsförvaltningen (förvaltningschefen?) har bett dem kolla att vägen är tillgänglig för det rörliga friluftslivet eller hur?
Nej, de har nog blivit ombedda att se att suggorna står kvar när de åker en runda ned till Ursands parkering för att se att ingen har överträtt parkeringsregler nere på den parkeringen.”
Och till sist kan jag återigen inte låta bli att skänka en tanke till Magnus Larsson i Sikhall. Tänk om Magnus Larsson hade satt upp suggor och förbudsskyltar för att försvåra allmänhetens tillträde till stranden och vattnet i Sikhall…
Som kommunen har gjort vid oljehamnen. Och Segelsällskapet i Sikhall…
Oljehamnen forts…
Ryktet nådde mig i morse att de förbudsskyltar som var uppsatta ner till oljehamnen var borttagna. De hade tagits bort alldeles nyligen…
Det handlar alltså om de skyltar som jag skrev om i gårdagens blogg (se “Sikhall, VSS, Magnus och oljehamnen”) och som enligt samhällsbyggnadsförvaltningen snart skulle ersättas med en vägbom. Fast skyltarna var inte ersatta med någon vägbom. De var inte ersatta med någonting. Det fanns ingenting i vägen som hindrade bilar eller husbilar från att åka ner till oljehamnen.
Så därför åkte jag ner till oljehamnen.
Det var sig likt. Det var många år sedan jag var där sist. Jag tror att det var i slutet av 70-talet. Då hade Erik Blix köpt en skateboard som han ville pröva i backen ner till sjön. Jag tror ingen av oss åkte någon mer skateboard efter det. I varje fall gjorde inte jag det. Det var livsfarligt.
Det var två bilar som hade parkerat nere vid sjön. Det verkade inte vara de som hade skräpat ner vid den ena av två papperskorgar. (Som jag såg.) Fast det kunde faktiskt ha varit fåglar som hade varit där och rotat bland soporna. Några kråkor syntes till i närheten och över huvudet cirklade ett 
antal fiskmåsar. Och finns det fiskmåsar så förstår jag att gräsmattorna, eller snarare ängarna, kunde bli nedsmutsade. Fiskmåsar är ju inte direkt kända för att sköta sina behov på ett diskret sätt…
Nedskräpning av området ska annars vara det officiella skälet till att någon i 
samhällsbyggnadsförvaltningen stängde av vägen till oljehamnen, även om det inte finns några beslut dokumenterade. Det är alltså inte för att det finns olja i bergrummen. Det var nämligen många år sedan det lagrades olja där. Det betyder att området inte heller är något skyddsområde. Dock kan hamnanläggningen fungera som nödhamn och tillfällig hamn för kustbevakningen ibland.
Det återstår att se om vägen ner till oljehamnen kommer att vara öppen i fortsättningen också. Kanske har kommunen tänkt om och verkligen bestämt sig
för att underlätta allmänhetens tillträde till vattnet.
Det tog för övrigt inte lång tid på plats innan en stor husbil hittade ner till den vackra oljehamnen… Vi får se om det kommer in några klagomål till kommunen om nedskräpning.
Anm. Det hände lite kring oljehamnen dagen efter denna blogg – se ”Nya åtgärder vid oljehamnen”.
Kommunen svarar kyrkoherden i Frändefors
Den 3 mars samlades ett antal boende i Frändefors församlingshem. Det var kyrkoherde Daniel Westin som hade sammankallat ett möte. De närvarande var fastighetsägare från husen mellan Frändeforsån, 45:an och Dalboskolan. Boende i 23 av de 38 fastigheterna i området deltog. De flesta på mötet tillhörde den äldre generationen.
De närvarande, inklusive Svenska Kyrkan, hade fått ett utskick från Vänersborgs kommun. Varje fastighet hade blivit kartlagd, det gällde dagvatten och spillvatten. Det var inte helt lätt att förstå utskicken och det fanns de som hade blivit mer eller mindre chockade när de öppnade sina kuvert. De hade inte en aning vad det handlade om. (Se “Protester i Frändefors”.)
På mötet berättade kyrkoherde Westin bakgrunden till kommunens utskick och varför han hade sammankallat mötet. Han beskrev hur han i januari hade pratat med VA-chefen och att VA-chefen hade lovat att prata med någon lämplig i personalen. 
Men när Westin ringde kommunen någon vecka innan mötet var det ingen på Kretslopp & Vatten som kände till det. Och följaktligen fanns det inte heller någon kommunal representant på plats i församlingshemmet. Kyrkoherden var besviken och fick uppfattningen att kommunen inte var särskilt intresserad av dialog.
Deltagarna på mötet beslutade att skicka in en gemensam protestskrivelse till kommunen, där fastighetsägarna krävde mer och bättre information. Den skrivelsen återgav jag i bloggen “Protester i Frändefors”.
Nu har chefen på Kretslopp & Vatten besvarat skrivelsen, den 1 april. Inte till alla de som skrev på den, utan till kyrkoherde Westin.
VA-chefen skriver utförliga svar och förklaringar. Han börjar med ett längre citat från “Allmänna bestämmelser för brukandet av Vänersborgs kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggningar” och 21 § LAV (Lagen om allmänna vattentjänster). VA-chefen redogör även för kommunens problematik kring avloppsledningar och avloppsreningsverket i Brålanda. 
Han beskriver vidare fastighetsägarens respektive kommunens ansvar och omständigheterna kring förbindelsepunkter, husgrundsdränering osv. Den är inget att orda om svaren och förklaringarna. De är i och för sig stundtals “tekniska” och inte helt lätta att förstå, men svaren är sakligt sett helt tillfyllest. VA-chefen svarar på de frågor han har fått i protestskrivelsen.
Det var dock inte kommunens syfte eller lagliga stöd till åtgärderna som de berörda fastighetsägarna protesterade mot, det var bristen på information – och förståelig sådan. Flera fastighetsägare förstod helt enkelt inte vad det utskickade brevet handlade om och vad som förväntades av dem. Och det är ju lite talande att svaret på protestskrivelsen enbart skickades till kyrkoherde Westin. Informationen borde ha gå till samtliga berörda fastighetsägare i området kan man tycka.
Men VA-chefen anser att Kretslopp & Vatten följer kommunens kommunikationspolicy:
“Vi är så tydliga som vi kan vara i det utskickade brevet med anmodan samt bilagd teckenförklaring och rörinspektionskarta. Vi har gett de råd vi kan ge och vi har lämnat kontaktinformation.”
Det låter onekligen som om det utskickade brevet var tämligen välfyllt med många olika handlingar. Flera av fastighetsägarna hade med sig brevet – så här såg ett av dem ut (fastighetsbeteckningar och gatunamn är raderade av mig):
Utskicket innehöll kanske inte all den information som hade behövts. Och framför allt, väldigt många 
fastighetsägare vittnade om att de inte förstod den information som fanns. Och det skriver också VA-chefen:
“Vi kan förstå med anledning av telefonsamtal från fastighetsägare att viss teknisk information är svårbegriplig och vi ser om vi kan förenkla informationen.”
Så viss teknisk information var alltså “svårbegriplig”… Och det var faktiskt just därför som kyrkoherde Westin sammankallade mötet där VA-chefen också hade lovat att åtminstone en tjänsteperson från Kretslopp & Vatten skulle delta. Det kom ingen.
Det har inte heller skickats ut någon “förenklad” information till fastighetsägarna i efterhand. Ja, det har inte skickats ut någon mer information överhuvudtaget, inte ens svaren på protestskrivelsen – mer än till kyrkoherden då. Men det torde inte vara kyrkans uppgift att informera om kommunens planer och förklaringar…
Kommunen har en kommunikationspolicy, som du kan ladda ner här. Den börjar på detta sätt:
“Vänersborgs kommun finns till för sina invånare och kommunikation är en förutsättning för demokrati och god service.
Kommunikationsarbetet ska bidra till att Vänersborgs kommun når visionen och uppsatta inriktningsmål, samt präglas av öppenhet och tillit. Strategisk och god kommunikation bidrar till bättre förutsättningar för att nå förväntat resultat. Kommunikation är en avgörande framgångsfaktor i det kommunala arbetet.”
De tre första punkterna i de övergripande syftena med kommunens kommunikation är att:
- “Öka kännedomen och kunskapen om kommunens uppdrag, service, verksamheter och det vi erbjuder invånarna, företag, föreningar och andra organisationer.”
- “Få invånarna att känna till och förstå politiska beslut samt hur de kan påverka genom att delta i debatt och dialog.”
- “Bygga förtroende och förtroendefulla relationer med kommunens intressenter genom att erbjuda service och tjänster av hög kvalitet, väcka intresse och engagemang.”
Huruvida Kretslopp & Vatten har följt kommunens kommunikationspolicy vågar jag inte uttala mig om, men att det övergripande syftet med kommunikationen har misslyckats i Frändefors råder det inte några som helst tvivel om. Och det torde bland annat bero på att kommunikationen inte har varit:
“tydlig och enhetlig”
eller
“anpassad efter mottagare och målgrupp”
som den borde ha varit enligt samma kommunikationspolicy. Och, det måste vara kommunens ansvar att kommunikationen med invånarna fungerar.
Första meningen i policyn tål att fundera extra noga över:
“Vänersborgs kommun finns till för sina invånare och kommunikation är en förutsättning för demokrati och god service.”
Jag vet inte riktigt vad det är för inställning till invånarna i Frändefors som framskymtar i avslutningen av kommunens svar till Westin, men jag antar att kyrkoherden inte reagerar särskilt positivt:
“Den handskrivna listan som bifogades inskickat brev verkar vara deltagarförteckning från mötet. 
Ingenstans på sidan med signaturer står det att vederbörande signerar för att inkomma med en protest.”
För det kan väl ändå inte vara så att kommunen på allvar undrar, och kanske till och med ifrågasätter, varför kyrkoherde Westin skickade en lista med namn tillsammans med protestskrivelsen – och varför alla fastighetsägare hade signerat med sina namnteckningar…?
PS. Kyrkoherde Westin har framfört till kommunen att han fortfarande önskar ett möte med kommunen.
KF: Nämnderna 2021
Kommunens årsredovisning är mycket omfattande. Det finns siffror och statistik, ekonomiska beskrivningar och analyser på allt som har att göra med en omfattande verksamhet och en budget på drygt 2,5 miljarder kronor. Det är en ovärderlig uppslagsbok för alla som vill veta mer om Vänersborgs kommun. (Se ”KF: Årsredovisning”.)
I kväll ska kommunfullmäktige också behandla de enskilda nämndernas och styrelsernas verksamhetsberättelser. Jag tänkte i denna blogg göra några subjektiva nedslag. Utom för barn- och utbildningsnämnden eftersom jag redan har skrivit tämligen utförligt om dem. (Se “BUN (17/1): Stora behov trots överskott” och “Imorgon är det BUN”.)
Byggnadsnämnden gjorde ett överskott år 2021 på 2,6 milj kr. Nämnden fick högre intäkter än förväntat på grund av fler ärenden på bygglovssidan och att det var många stora byggnationer som genererade stora intäkter. Det var också en del vakanser på grund av föräldraledigheter.
Byggnadsnämnden uppnådde förra året 4 av 5 förväntade resultat. (I varje fall enligt nämndens egen uppfattning.) Det förväntade resultatet att “nöjd kund-index” för bygglov skulle öka till minst 70 uppnåddes tyvärr inte. Däremot uppgick den genomsnittliga handläggningstiden för bygglov, från komplett ärende till bygglov, till 39 dagar. Och det var ju bra. Fast de som inte får bygglov, efter t ex upprepade ansökningar under t ex 1-2 år, räknades kanske inte med?
Kultur- och fritidsnämnden gjorde ett överskott på 2,3 milj kr, men då hör det till saken att nämnden fick ett tilläggsanslag i december på 2,5 milj. Så här i efterhand kan man väl tycka att tilläggsanslaget var onödigt. Men det ekonomiska läget såg antagligen sämre ut när nämnden sökte anslaget än vad det visade sig bli. Nämnden fick mindre intäkter under året för idrotts- och fritidsanläggningar. Det berodde naturligtvis på pandemin. Samtidigt sparades pengar på grund av “återhållsamhet”.
Kultur- och fritidsnämnden uppnådde 6 av de förväntade resultaten, medan ett bara uppnåddes delvis. Dock uppnåddes inte 2 resultat. Det förväntade resultatet “fler medarbetare ska uppleva ett mer hållbart arbetsliv” uppnåddes inte. Indexet minskade från 78 till 72, vilket åtminstone “utifrån” ser ganska alarmerande ut. Det förväntade resultatet för “ökad följsamhet kring 1%-regeln för kommunal konst och offentlig gestaltning” uppnåddes inte heller. Det beror på, skriver nämnden:
“Riktlinjerna för konst i offentlig miljö har ännu inte antagits av kommunfullmäktige”
Miljö- och hälsoskyddsnämnden hade 4 förväntade resultat som uppnåddes, men hela 3 som inte gjorde det. De förväntade resultat som inte uppnåddes var “andelen registreringar av nya livsmedelsanläggningar som sker via e-blankett ska öka”, “egeninitierad tillsyn av prioriterade förorenade markområden ska öka” och “andelen genomförd förhandsdebiterad tillsyn ska öka med mål om att uppnå 100 procent”. Det sista resultatet återfinns märkligt nog två gånger. Den röda ploppen gällde miljöskyddstillsynen – den om livsmedelskontrollen fick en grön.
Det torde bli en utmaning att i år förvandla dessa röda ploppar till gröna. Det kan dock noteras att det förväntade resultatet “fler tillståndssökande av enskilda avlopp är nöjda med förvaltningens service”. Och det var ju mycket glädjande…
Miljö- och hälsoskyddsnämnden gjorde ett överskott på ca 400.000 kr. Det förklaras av att arbetskraftskostnaderna var låga på grund av vakanser och föräldraledigheter.
Den skattefinansierade verksamheten i samhällsbyggnadsnämnden redovisade ett överskott på nästan 20 milj kr. Det berodde på kraftigt ökade exploateringsintäkter, t ex försäljning av tomter på Mariedal Östra och Holmängen.
Jag noterar att det är 344 anställda i samhällsbyggnadsnämnden. Det är en ökning med 20 anställda jämfört med år 2020 och 40 jämfört med år 2019. Jag tror inte så många andra förvaltningar har ökat antalet anställda med 13% på de senaste 2 åren, men det har säkert någon bra förklaring…
Samhällsbyggnadsnämnden har uppnått 5 av sina förväntade resultat, 5 har delvis uppnåtts och ett resultat har fått en röd plopp. Det är att “förvaltningens sjukfrånvaro ska minska till 5% eller lägre”. I pandemitider är det inte förvånande.
Resultatet för socialnämnden visade ett överskott på 4,8 milj kr, och det trots att statsbidragen minskade. Antalet månadsavlönade ökade för övrigt med 2,8% jämfört med 2020.
Socialnämnden uppnår 7 förväntade resultat och delvis 4 resultat. Det kan noteras att det förväntade resultatet “andelen hushåll som uppbär försörjningsstöd ska minska” uppnås, och det är mycket glädjande. Som “utomstående” slås jag av uppgiften att antalet orosanmälningar kring barn och unga uppgick till i genomsnitt 180 st – per månad…
Det var några nedslag i nämndernas verksamhet och ekonomiska situation 2021. Det går att läsa mer i underlaget till kommunfullmäktiges sammanträde ikväll. (Du kan ladda ner handlingarna här.) Det är en viktig förberedelse för nästa års budget, eller borde i varje fall vara, att utvärdera det gångna året.
(Du kan se kommunfullmäktiges sammanträde i direktsändning, eller i efterhand, på kommunens webb-TV.)
KF: Årsredovisning
På onsdag är det återigen dags för kommunfullmäktige. Det sista på distans, sammanträdet i maj ska hållas i aulan som tillhörde den numera rivna Huvudnässkolan. Om inget oförutsett händer.
Det råder lite “lugnet före stormen” i fullmäktige och politiken just nu. Partierna förbereder sig för årets viktigaste händelse – budgetbeslutet för år 2023. Det fattas på fullmäktiges junisammanträde. (Även om det ska fattas ytterligare ett budgetbeslut i november, det är ju valår i år.)
Så här ser dagordningen ut:
Det är mer regel än undantag att det tillkommer fler ärenden efterhand. Så har jag i två bloggar redogjort för två extra ärenden, som jag själv är skyldig till, en interpellation om Sikhall (se “Interpellation nr 3 om Sikhall”) och en motion om att kommunen ska inrätta en tjänst som landsbygdsutvecklare (se “Motion: Landsbygdsutvecklare”). Jag har också skrivit om ett yrkande som jag ska lägga på ärende 11. (Se ”Skolmiljarden 2022”.)
En viktig förberedelse för nästa års budget, eller borde vara, det är att utvärdera det gångna året. På onsdag ska “kommunens och nämndernas årsredovisning 2021” behandlas.
Har Vänersborg blivit bättre?
Jag tror faktiskt att det är denna korta fråga som borde besvaras av årsredovisningarna, och sedan inleda en diskussion om vad ”vi” gjorde bra och vad ”vi” kunde ha gjort bättre. Frågan lär dock inte ställas så. Och det är väl tveksamt om det trots den genomgripande och mycket uttömmande redovisningen går att besvara frågan överhuvudtaget…
Men visst skulle det ha varit intressant om politikerna i Vänersborg varje år hade fått titta tillbaka på det gångna året och svara på frågan/frågorna. Antagligen skulle Vänersborgs politiker ha det självförtroende och den framåtanda som krävts för att besvara frågan med ett ja. För inte kan man väl tolka beslutsförslaget, och det som ska bli fullmäktiges slutliga beslut, på annat sätt?
“Kommunfullmäktige beslutar att godkänna bokslut och årsredovisning för år 2021.”
Om bokslut och årsredovisningar godkänns måste väl Vänersborg ha blivit bättre?
I Vänersborgs kommun praktiseras mål- och resultatstyrning. Kommunens vision är nämligen kopplad till inriktningsmål, förväntade resultat och aktiviteter – och dessa följs systematiskt upp. Och om politikerna samtalar och analyserar det här “paketet” så leder det till verksamhetsutveckling. Är det tänkt… Typ.
Det är kommunfullmäktige som beslutar om inriktningsmålen. Och sedan är det “i andra änden” verksamheterna, alla de anställda, som ska se till att uppnå dessa. Och för år 2021 har det ju enligt den övergripande målavstämningen gått bra:
Anm. Ett inriktningsmål anses uppfyllt när övervägande andel av de förväntade resultaten är uppnådda eller delvis uppnådda.
Kommunen har under 2021 uppfyllt 5 av 6 inriktningsmål. Det måste ju betyda att Vänersborg har blivit mycket bättre trots de svåra pandemitiderna, eller? Har Vänersborg blivit bättre…?
I en mål- och resultatstyrd organisation som Vänersborgs kommun har samtliga parter intresse av att resultaten ska bli så bra som möjligt. Det som inte har fungerat särskilt bra, det nämns inte – eller har en tendens att skrivas om eller förskönas. Och det gör det inte bara svårare att utvärdera, det gör det i praktiken omöjligt. Och det betyder att resultatet kan inte användas för att förbättra organisationen och verksamheten…
Så trots alla uppfyllda mål med gröna ploppar, så tror jag att samtliga verksamheter upplever att det inte råder någon balans mellan krav och resurser. Politikerna ger inte verksamheterna tillräckligt med resurser, samtidigt som målen är desamma eller ännu högre än tidigare. Vilket naturligtvis innebär att vi politiker abdikerar från vårt ansvar. Och de som får sitta emellan är personalen. Personalen får 
ansvaret om inte målen uppfylls, trots att de gör sitt yttersta för att allt ska fungera så bra som möjligt. Vilket gör att ohälsan ökar…
Vi politiker borde bli ärliga, vi borde typ säga som det är. Vi har inte råd – vi måste skära ner – vi tar ansvar genom att sänka kraven.
Eller tilldela mer resurser…
För övrigt är det mycket positivt som skrivs i årsredovisningen om kommunens olika verksamheter. Och en sak är vi alla partier och politiker överens om. Rent ekonomiskt var år 2021, liksom 2020, ett oerhört bra år för kommunen. Kommunens resultat blev +185 milj kr (år 2020 var det +161 milj kr). Det var dock inte förtjänsten av fantastiska inriktningsmål. Eller en fantastisk styrning – pengarna kom från staten, ökade skatteintäkter (2021) och intäkter från tomtförsäljningar (2021). Årets överskott är för övrigt det största någonsin för Vänersborg.
Så här ser resultaten ut för kommunen under de senaste 10 åren:
Men självklart måste varningar utfärdas. Det hör till de ekonomiska analyserna och slutsatserna – alltid. De ekonomiskt och politiskt ansvariga i en kommun är aldrig glada eller nöjda. Är det inte problem så blir det typ nästa år…
“Den stora utmaningen för både kommunen och kommunkoncernen är de höga investeringsnivåerna.”
Och:
“I takt med investeringarna ökar också avskrivningarna. Årliga ökande avskrivningar tar en större andel av det finansiella utrymmet i kommunen. De höga investeringsnivåerna bidrar också till ökande driftskostnader och högre upplåning.”
Årsredovisningen skriver dock att:
“de två senaste årens resultat har stärkt kommunens finansiella ställning och förbättrat förutsättningarna till att långsiktigt finansiera de höga investeringsnivåer som finns planerade inför kommande år.”
Vänersborgs kommun har alltså gjort ett överskott de två senaste åren på nästan ofattbara 346 miljoner kr. 346 miljoner! Och dessa pengar har till största delen använts till att “stärka kommunens finansiella ställning”. Är det en bra användning av 346 miljoner? Kommunstyrelsens ordförande tycker det. I inledningen till Årsredovisningen skriver Benny Augustsson (S):
“De starka resultaten under både 2020 och 2021 underlättar situationen något, genom att en del av investeringarna kan finansieras utan att nya lån behöver tas upp.”
Jag frågade ekonomichefen vad denna användning av överskottet betydde för kommunen. Han svarade att kommunen hade fått låna 120 miljoner kronor extra och det hade gjort 2-3 milj kr i ökade kapitaltjänstkostnader 2023…
2-3 miljoner… Vänersborgs kommun hade år 2021 utgifter på lite drygt 2,5 miljarder kronor… 2-3 miljoner, förvisso samma summa under kommande år… Men ändå, borde inte det enorma överskottet ha kunnat användas på ett bättre sätt? Typ ha använts till att skapa balans mellan krav och resurser…?
För övrigt innehåller årsredovisningen oerhört mycket information om Vänersborgs kommun. Det är en ovärderlig uppslagsbok för alla som vill veta mer.
Glöm inte att du kan se kommunfullmäktiges sammanträde i direktsändning, eller i efterhand, på kommunens webb-TV.
PS. Här kan du läsa om nämndernas verksamhetsberättelser – ”KF: Nämnderna 2021”.
Nyhet: Kommunen förlorade mot Solvarm igen!
Anm. Läs gärna min förra blogg om Solvarm innan du fortsätter att läsa denna – se ”Kommunens kamp mot Solvarm”.
Miljö- och byggnadsförvaltningen med miljö- och hälsoskyddschefen i spetsen skrev den 20 november 2020 till Solvarm:
“Till följd av att en avloppsanläggning inrättats och är i drift utan tillstånd, är avsikten att ett beslut miljösanktionsavgift ska upprättas.”
Det tidsbegränsade tillståndet för “Ecocycle system Two” hade löpt ut den 30 juni 2020 och Solvarm hade missat att ansöka om ett förlängt tillstånd. Det skrev jag om i en blogg den 5 april förra året. (Se “Solvarm 3: Misstaget kommunen väntat på”.)
Det var en miss från Solvarm, helt klart. Men familjen försökte förklara situationen för kommunen. Det hade varit sjukdom (covid-19) i familjen mm… Men Solvarm tog också lagen 
och juridiken till hjälp. Det är ju precis det som invånare i Vänersborg tvingas göra mot en kommun med diffusa och misstänkt illasinnade syften. Och som bortser från fakta, som t ex lagar.
Solvarms utgångspunkt var frågeställningen om vilken miljönytta som miljö- och byggnadsförvaltningen ville uppnå med att driva ärendet om en miljösanktionsavgift.
Solvarm citerade Miljöbalken, och han började naturligtvis med 1 kap 1 §:
“Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.”
Lagen syftar alltså till “att främja en hållbar utveckling”. Det är överordnat allt annat. Redan här ser vi att miljö- och byggnadsförvaltningens prioriteringar inte stämde med Miljöbalkens… I paragrafen räknas det sedan upp några tillämpningar av lagen. Jag noterar särskilt:
“återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.”
Och är det något som Solvarm brinner och jobbar för så är det kretsloppstänket. Till skillnad från Vänersborgs kommuns VA-lösningar…
Solvarm menade också att han saknade uppsåt och inte hade utövat oaktsamhet som orsakat någon miljöfara – Miljöbalken 29 kap § 1:
“För miljöbrott döms till böter eller fängelse i högst två år den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. orsakar att det i mark, vatten eller luft släpps ut ett ämne som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kan medföra
a) en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse,
eller
b) någon annan betydande olägenhet i miljön”
Solvarm hade inte släppt ut några ämnen i “mark, vatten eller luft”. Familjen hade bara missat att förlänga sitt tillstånd för VA-systemet. Det var för övrigt inte heller 
något nytt system, det var det “gamla” som hade varit i bruk i 2 år (med tillstånd). Och detta VA-system (System Two) var i sin tur en utveckling av det system som Solvarm redan hade ett permanent tillstånd för (System One). Det handlar om seriekopplade reningssteg i växtbäddar. (Vill du veta mer om Solvarms VA-system kan du fördjupa dig här: “System One” och “System Two”.)
Det sägs ofta på Miljö- och byggnadsförvaltningen att det är svårt att hinna med alla arbetsuppgifter. Byggnadsnämndens ordförande har nämnt det flera gånger i kommunfullmäktige. Men det är klart, ska tjänstepersonerna lägga ner en massa tid på att inspektera, kontrollera och “bötfälla” Sveriges modernaste och bästa cirkulära avloppssystem så förstår jag att det kan vara svårt att hinna med mer än en “skrivbordstillsyn” av de enskilda avloppsanläggningarna på Vänersnäs…
Solvarm hänvisade slutligen till kap 30 § 2 i Miljöbalken som beskriver att sanktionsavgift inte behöver tas ut om det finns skäl. Och Solvarm menade att han hade visat att en miljösanktionsavgift var oskälig.
Det hjälpte inte. Miljö- och byggnadsförvaltningen stod fast vid sin “avsikt” och tänkte gå vidare, tidsgränsen hade ju överskridits. Allt annat, som t ex Miljöbalken, var ovidkommande. Och därför skulle Solvarm betala en sanktionsavgift.
Miljö- och hälsoskyddschefen fattade den 10 december 2020 följande beslut på delegation:
“Miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutar att Anders Solvarm med personnummer xx och Rosemary Solvarm med personnummer yy ska betala en miljösanktionsavgift på totalt 5.000 kronor för att ha inrättat en avloppsanordning utan tillstånd trots att ett sådant tillstånd krävs.”
Det kan hända att jag i tidigare bloggar har hävdat att det var politikerna i Miljö- och Hälsoskyddsnämnden som fattade beslutet. Det var i så fall fel. Det var ett tjänstemannabeslut. Även om det i det formella beslutet står “Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut”. Det är faktiskt inte ens säkert att politikerna i nämnden blev informerade. Däremot är det så att nämnder rutinmässigt godkänner delegeringsbeslut i efterhand. Och på så vis kan man faktiskt hävda att politikerna i nämnden åtminstone har ett visst ansvar.
Familjen Solvarm överklagade beslutet. Det var naturligtvis inte för pengarnas skull, för de 5.000 kr som familjen skulle vara tvungen att betala. Solvarm ville självklart inte ha en svartmålande dom om miljöbrott på sig. Hur skulle det se ut? Det skulle ju Solvarm få leva med resten av 
sitt liv. Då skulle Anders Solvarm betraktas som ”han som inte följer lagar och regler”, ”han som är dömd till miljösanktion” och “en sån kan vi inte ha att göra med” osv. Hade jag varit Solvarm hade jag nog haft svårt att frigöra mig från tanken att detta möjligtvis var miljö- och hälsoskyddschefens avsikt…
Rättsväsendet tar ganska ofta gott om tid på sig innan ett avgörande kommer. Men det är möjligt att det finns rättsfall från fler envisa och enkelriktade kommuner än Vänersborg, även om det är svårt att tro.
Men…
I förra veckan kom domen från Mark- och Miljödomstolen, den 21 februari…
Och det var ett glädjande besked, igen:
“Mark- och miljödomstolen upphäver Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Vänersborgs kommuns beslut av den 10 december 2020 (ärende nr 2020.1206-5) om miljösanktionsavgift.”
Mark- och Miljödomstolen upphävde miljösanktionsavgiften. Domen motiverades så här:
“Av handlingarna i målet framgår att Ecocycle System Two har varit i bruk och haft ett tillfälligt tillstånd sedan år 2018. Det framgår vidare att det tillfälliga tillståndet löpte ut den 30 juni 2020 och att Ecocycle System Two fortsatt var i drift efter detta datum. Nämnden har inte gjort gällande att någon förändring i avloppsanläggningen har skett sedan det tillfälliga tillståndet gavs år 2018. Med att ”inrätta en avloppsanordning” kan enligt mark- och miljödomstolens mening inte avses en situation då en redan anlagd och tillståndsgiven avloppsanordning fortsätter att användas efter tillståndstidens utgång. Vidare kan i sammanhanget nämnas att ändringar av en befintlig avloppsanläggning enligt praxis jämställts med en nyanläggning (d.v.s. inrättande) endast när ändringarna avsett de viktigaste funktionerna av en avloppsanläggning (se Mark- och miljööverdomstolens avgörande den 12 mars 2010 i mål nr M 5369-09). Detta är det heller inte fråga om här och bestämmelsen i 3 kap. 1 § FMSA omfattar således inte nu aktuell situation. Nämnden bedöms därmed inte ha haft fog för att påföra makarna Solvarm en miljösanktionsavgift med hänvisning till 3 kap. 1 § FMSA. Överklagandet ska därför bifallas och nämndens beslut om miljösanktion upphävas.
Läs gärna motiveringen en gång till. Miljö- och Hälsoskyddsnämnden samt Miljö- och Byggnadsförvaltningen hade fel i allt! Det är bara att konstatera. Vänersborgs kommun har återigen fått bakläxa, smäll på fingrarna, av en domstol där experter på den svenska lagstiftningen sitter och dömer.
Det måste vara pinsamt för de inblandade i kommunen… Det ser onekligen ut som om det begås fel efter fel. Som enskilda kommuninvånare drabbas av. Borde inte de ansvariga i Miljö- och byggnadsförvaltningen tänka efter en extra gång? Agerar verkligen förvaltningen som en egen objektiv och ”fristående” tillsynsmyndighet? Eller finns det en annan agenda?
Och återigen funderar jag. Vilka bevekelsegrunder har ledande tjänstepersoner och styrande politiker i Vänersborgs kommun när de agerar mot enskilda vänersborgare? Varför agerar kommunen så här mot familjen Solvarm? Och Magnus Larsson? Och blåbärsodlaren vid Hästefjorden? Och Bengt Davidsson på Juta? Och Ingvar på Österäng? Och Mats på Ekudden? Och fastighetsägarna på Vänersnäs? Och, snart, fastighetsägarna på Båberg?
Varför?
Varför söker inte ledande tjänstepersoner och styrande politiker upp de verkliga problemen i Vänersborg? Varför ska de ge sig på kommuninvånare som har rätt, som har lagen på sin sida? Har kommunen en agenda där resultat, t ex kommunalt VA på Vänersnäs, går före opartisk myndighetsutövande?
Vad bor vi i för kommun?
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer