Arkiv
Holmen, Vargön
Så var det då tänkt att också Vänsterpartiet skulle dra igång höstens utåtriktade politiska verksamhet. Det skulle vara nypremiär för det som vi lite modernt kallar Facebook Live, förkortat “FB Live”. Det gamla namnet Röd Lördag har tydligen känts lite för gammalmodigt för några av de yngre i partiföreningen…
Tyvärr kom sjukdom på flera fronter i vägen så att det blev inget möte utanför Älgen i Vargön. Så vad göra när man hade förberett sig och laddat inför att möta upprörda vargöbor…? Jag åkte till industri- och hamnområdet istället.
Det är ingen trevlig syn som man möter i det område som förr var fullt av industriella byggnader och framför allt – liv. Nu är det bara ruiner. Som kröns av en nedbrunnen och förstörd gammal kontorsbyggnad… (Se ”Branden på Holmen”.)
Det är tragiskt. Holmen och det gamla huvudkontoret har betytt så oerhört mycket för det gamla brukssamhället och för vargöborna. Det är många i flera generationer som har fått sin utkomst från Holmens bruk. Och nu är det egentligen bara Vargporten kvar. Fast frågan är hur länge, tiden börjar nöta även på den.
Jag var inte ensam om att beskåda tegelväggarna på det som en gång var kontoret. Ett medelålders par stammande från Vargön tyckte att det var stor skam att kommunen dels lät huvudkontoret förfalla och dels inte vidtog tillräckliga åtgärder för att motverka “huliganer” från att sätta eld på byggnaden. Men så är det, och Vänersborgs kommun är väl inte direkt känd för att sköta sitt fastighetsbestånd så där jättebra… Och nu står bara de gamla väggarna kvar och minner om Holmens storhetstid.
Vänersborgs kommun drömmer likväl om att hela området ska omvandlas, leva upp och bli ett industriområde, igen, precis som förr. Kommunen köpte ju det gamla kontoret och hela hamn- och industriområdet av Holmen Paper år 2010 med de ambitionerna. Det kostade kommunen 16,7 milj kr. Sedan investerade kommunen 22 miljoner i gator, VA etc. 
Innovationsbyggnaden uppfördes under 2017-18 för 24,8 miljoner kr. Och som grädde på moset är vissa partier så desperata på att det ska hända något i området att de är beredda att investera hundratals miljoner på en ny hamn…
I somras försökte kommunen att sälja det som återstår av kontorsbyggnaden och fastigheten den står på. Det fanns dock inga intresserade spekulanter. Det var en stor besvikelse. Samhällsbyggnadsnämnden bestämde sig därför att riva kontorsbyggnaden. Nämnden menade väl att fastigheten kanske skulle gå att sälja då. Nämnden sökte därför rivningslov.
I veckan som gick röstade emellertid byggnadsnämnden enligt mycket tillförlitliga källor (det finns fortfarande inget protokoll från mötet) enhälligt nej till samhällsbyggnadsnämndens rivningsansökan.
Det gjorde vargöborna, som jag diskuterade med, glada. De tyckte att kommunen skulle satsa det som behövdes för att återställa byggnaden. Men de insåg också att det skulle bli dyrt för kommunen…
Men jag tror att många utanför själva tätorten Vänersborg tycker att kommunen borde lägga betydligt mer pengar på “ytterområdena”. Det har jag hört i varenda kommundel tror jag – Vargön, Brålanda, Frändefors, Väne Ryr, Grunnebo, Gestad, Sikhall, Västra Tunhem och Vänersnäs.
“Vi betalar också skatt, men vad får vi för pengarna här ute?” 
Det är en vanlig fråga, som också paret från Vargön antydde. Även om de förstod att kommunen har lagt ner åtskilliga miljoner kronor i hamnområdet. Men visst kan jag förstå att inte alla kommuninvånare alltid upplever att kommunen lever upp till sin vision:
“Vänersborgs kommun – attraktiv och hållbar i alla delar, hela livet”
Resultatet av det senaste valet kanske man kan se i detta ljus – allt fler människor protesterar med röstsedlarna mot politikerna och de etablerade partierna. Och då tänker jag naturligtvis på Sverigedemokraternas 
frammarsch i “ytterområdena”, dvs områdena utanför den största tätorten.
Det är nog läge att politikerna tar Vänersborgs vision på större allvar än tidigare och inser att det bor många människor utanför kommunens största tätort som också vill ha valuta för sina skattepengar. Men självklart måste politikerna samtidigt vara realister och inte lägga miljontals kronor på drömmar och rena önsketänkanden. Det vore nog bäst att riva Holmens gamla kontor, tror jag, och försöka sälja så mycket av marken som möjligt. Till vilket företag som än vill köpa…
Eller?
För övrigt anser jag att Vargporten måste bevaras.
Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (3)
Anm. Det här är en fortsättning av bloggen “Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (2)”.
Den 16 juni 2020 sammanträdde samhällsbyggnadsnämnden. Ett av besluten gällde så klart försäljningen av Holmen. Nämndens beslut blev:
- “Samhällsbyggnadsnämnden uppdrar till förvaltningen att ansöka om fastighetsbildning i syfte att stycka av ca 20.000 kvm av Rånnum 6:38 enligt bilaga.”
- ”Samhällsbyggnadsnämnden uppdrar till förvaltningen att starta arbetet med att försälja styckningslotten och därefter återkomma till samhällsbyggnadsnämnden för slutlig beslut om försäljning.”
Det är uppseendeväckande. De punkter som finns i motiveringarna till kommunfullmäktiges återremisser den 18 mars (2020) börjar verkställas. Men motiveringarna i återremisserna är ju inga beslut, det är motiveringar, eller borde vara, till ytterligare beslutsunderlag. Särskilt den ena motiveringen verkställdes, inte helt oväntat den från Benny Augustsson (S) och de styrande, en motivering som egentligen inte ens borde ha tillåtits. En återremiss betyder, oavsett innehållet i motiveringarna, att ärendet ska tillbaka till kommunfullmäktige för beslut.
Det står inget specifikt om denna hantering i Kommunallagen, jag tror att lagstiftaren har tagit för givet att ett återremitterat ärende ska tillbaka till kommunfullmäktige. Men i förarbetena till den nya Kommunallagen är det desto tydligare, se t ex regeringens remiss (se här) till Lagrådet inför riksdagens beslut om ny Kommunallag:
“Återremiss innebär att ärendet kompletteras med ytterligare beslutsunderlag innan beslut kan fattas. Ärendet skickas då tillbaka till beredande organ, som kan vara en nämnd, en fullmäktigeberedning eller styrelsen. Det beredande organet ska därefter bereda ärendet på nytt och lämna ett förslag till beslut i ärendet.“
Jag är därför osäker på om samhällsbyggnadsnämndens beslut är lagligt. Återremissen ska tillbaka till kommunfullmäktige för beslut. Jag kan inte se annat.
I protokollet till samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 16 juni står det:
“Kommunstyrelsens arbetsutskott konstaterar 2020-05-18 § 68 att samhällsbyggnadsnämnden har att avstycka fastigheten (…) och sedan gå ut med en ny försäljning via mäklare av den avstyckade fastigheten (styckningslotten, handläggares edit.)”
Det är alltså kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) som har gett samhällsbyggnadsnämnden i uppdrag att gå ut med en ny försäljning…
Men kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) kan aldrig ersätta kommunfullmäktige… Tror ledamöterna i KSAU det? Vilket fel i ordningen kan detta vara? Jag börjar tappa räkningen…
Kommunfullmäktige är kommunens högsta beslutande organ – om fullmäktige beslutar om återremiss kan inte KSAU upphäva det genom att fatta något annat beslut. Överhuvudtaget är KSAU:s befogenheter att fatta några som helst beslut, om vad som helst, ytterst begränsade.
Självklart har jag tittat i protokollet från den 18 maj när kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) sammanträdde. (Samhällsbyggnadsnämnden hänvisade ju dit.) Även om det “satt hårt inne”. Kommunen ville nämligen inte lämna ut denna del av KSAU:s protokoll…
Jag kan inte se annat än att KSAU:s befogenheter överskreds när det enhälligt beslutade att:
- “Kommunstyrelsens arbetsutskott konstaterar att samhällsbyggnadsnämnden ansvarar för den fortsatta hanteringen av ärendet enligt kommunfullmäktiges uppdrag 2019-05-22 (§ 58) och beslut om återremittering 2020-03-18 (§ 25).”
- “Kommunstyrelsens arbetsutskott konstaterar att samhällsbyggnadsnämnden har att avstycka fastigheten och gå ut med en ny försäljning via mäklare av den avstyckade fastigheten.”
- “Kommunstyrelsens arbetsutskott uppmärksammar samhällsbyggnadsnämnden på att ärendet ska återrapporteras till kommunfullmäktige och kommunstyrelsen genom anteckning på respektive meddelandelista när försäljningen är genomförd.”
Fullmäktiges återremittering från den 18 mars nämns i och för sig, men det är allt. Att en återremiss betyder att ärendet ska tillbaka till fullmäktige låtsas man inte om – mer än att en anteckning ska göras på meddelandelistan. Men “redovisning” i form av en anteckning i meddelandelistan måste väl ha beslutats av fullmäktige? Det är makalöst och, som jag ser det, mycket tveksamt om det överhuvudtaget är ett lagligt förfarande. Hur kan KSAU tro att det står över kommunfullmäktige?
Det ska noteras att tre partier röstade för Lidells och moderaternas förslag på återremiss i fullmäktige. Dessa tre oppositionspartier, V-MBP-SD, med tillsammans 16 ledamöter i kommunfullmäktige är inte representerade i KSAU. Det är bara betongpartierna – som nu körde över nästan en tredjedel av det ordinarie fullmäktiges ledamöter. På tal om demokrati och minoritetsskydd alltså…
Jag saknar ord.
I samhällsbyggnadsnämndens underlag till beslut den 16 juni utvecklas också det som hänt sedan fullmäktige återremitterade ärendet:
“Utredning av återremisserna har fallit ut i att samhällsbyggnadsnämnden ansvarar för den fortsatta hanteringen av ärendet enligt kommunfullmäktiges ursprungliga uppdrag (2019-05-22 § 58) och beslut om återremittering samt att samhällsbyggnadsnämnden har att avstycka fastigheten och gå ut med en ny försäljning via mäklare av den avstyckade fastigheten.”
Det är alltså som om inget har hänt i ärendet sedan i maj 2019. Men det har det ju… Det finns inte heller någon utredning av återremisserna i handlingarna och har det gjorts en sådan, vilken det uppenbarligen har, så ska den väl rimligtvis skickas till kommunfullmäktige? Det är ju det som en återremiss handlar om, att:
“ärendet kompletteras med ytterligare beslutsunderlag innan beslut kan fattas.”
Utredningen har inte skickats till fullmäktige och överhuvudtaget har KSAU, och samhällsbyggnadsnämnden, bara tänkt att fullmäktige ska få ett meddelande om att försäljningen är klappad och klar…
Ja ja…
Men visst, trots att utredningen om återremisserna inte finns med i några underlag och protokoll, åtminstone inte i de som är utlagda på kommunens hemsida, så har jag efter stor möda till slut fått ut utredningen från kommunen, och läst den. (De juridiskt kunniga på kommunen tyckte först inte att utredningen, och delar av KSAU:s protokoll, var offentliga handlingar.)
Utredningen är daterad den 7 maj och underskriven av den dåvarande biträdande kommundirektören, som tillika är jurist.
Det framgår i utredningen att kommunstyrelseförvaltningen omedelbart har börjat verkställa de punkter som räknades upp i återremisserna… Snabbt kommer utredaren till slutsatsen att:
“Det kan därvid konstateras att återremissernas krav om ny försäljning inryms inom fullmäktiges ursprungliga beslut den 2019-05-22 (§ 58) och därmed ska samhällsbyggnadsnämnden vidta de åtgärder som krävs för att genomföra försäljningen.”
Med den innebörd att man kan ignorera fullmäktiges beslut från mars 2020 – och att en återremiss ska tillbaka till fullmäktige. Juristen ger sig inte in i någon diskussion om lagligheten i detta förfarande, inte heller om lagligheten i att det finns två återremisser.
Sedan utvecklar utredningen hur avstyckningen av fastigheten på Holmen ska gå till, dvs det handlar om hur motiveringarna ska verkställas. Slutligen diskuteras frågan om vem i kommunen som egentligen ska besluta, och borde ha beslutat om försäljningen:
“I samband med både samhällsbyggnadsnämndens och kommunstyrelsens behandling av ärendet, har frågans strategiska natur diskuterats utifrån ett beslutsnivåperspektiv. Enligt kommunallagen 5 kap. 1 § ska fullmäktige besluta i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen. Förvaltningen kan konstatera att föreslagen markyta är detaljplanelagd som industrimark. Detaljplanelagd mark för hamn lämnas därför utanför avstyckning, då det kan anses vara av strategisk karaktär beroende på eventuell framtida hamnetablering.”
Med andra ord, Samhällsbyggnadsnämnden borde ha fattat beslutet om försäljning i december 2019 på egen hand. Men varför gjorde den inte det? 
Och därmed är vi tillbaka på ruta 1…
Nästan.
Den 10 juli, mitt under semestertiderna, hade Fastighetsutskottet ett extra sammanträde. Det handlade om försäljningen av Holmens fastighet. Så klart.
Fastighetsutskottet är ett utskott under samhällsbyggnadsnämnden. Jag är inte riktigt säker på utskottets roll i det här sammanhanget och varför det har fått ärendet i sin hand. Det kan ha berott på punkt 2 i utskottets beslut som blev:
- “Samhällsbyggnadsnämndens fastighetsutskott uppdrar till förvaltningen att starta en ny försäljningsprocess i egen regi avseende Holmens före detta huvudkontor och portportalen.”
- “Samhällsbyggnadsnämndens fastighetsutskott uppdrar till förvaltningen att informera kommunstyrelsens arbetsutskott om att inga mäklaranbud har inkommit och att hantering av ärendet följer i övrigt enligt kommunfullmäktiges beslut att genomföra försäljningen av Holmen Bruk AB:s gamla huvudkontor”
Samhällsbyggnadsförvaltningen gick nämligen ut med en direktupphandling av mäklare – både offentligt och till tre lokala mäklare. Det kom emellertid inte in några anbud. Tydligen ville ingen mäklare åta sig att sälja fastigheten/avstyckningen, som alltså har namnet Bruket 8. Erfarenheterna av allt strul i Vänersborgs kommun när det gäller fastigheter och fastighetsaffärer förskräckte väl… Och när ingen mäklare var intresserad bestämde samhällsbyggnadsförvaltningen att sälja fastigheten på egen hand.
Och om nu kommunfullmäktiges motiveringar till återremissen av politiker och förvaltning uppfattas som beslut som ska verkställas kan jag konstatera att det är tveksamt om försäljningsprocessen borde fortsätta utan mäklare… Eller hur ska man tolka Augustssons motivering:
- “Gå ut med ny försäljning via mäklare av den avstyckade fastigheten.”
- “Uppdra åt samhällsbyggnadsnämnden att vidta de åtgärder som krävs föra att genomföra försäljningen.”
Det blev en lång blogg, i tre delar. Jag har gått igenom hela processen från 2010 då Vänersborgs kommun köpte det gamla kontoret och hela hamn- och industriområdet av Holmen Paper – till idag. Jag har försökt att hitta varje beslut som har fattats i ärendet för att få en total och komplett bild av vad som har försiggått. Jag tror inte att jag har missat något protokoll eller någon utredning, men man ska aldrig säga aldrig.
Och nu är Holmens gamla kontorsbyggnad, fabriksporten och omkringliggande mark på 19.663 kvm, fastigheten Bruket 8, alltså ute till försäljning. Igen. Jag har genom alla protokoll och utredningar försökt att beskriva vägen dit, en väg som har kantats med märkliga beslutsvägar och informella beslut – och icke-beslut. Och eventuellt innehållande en mängd formella felaktigheter, och kanske till och med olagligheter. Det finns det väl i och för sig olika åsikter om, men jag har försökt att belägga mina åsikter.
Det är med andra ord som vanligt i Vänersborgs kommun. Det tycks gå bra att töja på “formaliteter” när det passar. Och effekterna och resultaten av sådana attityder och handlingar har vi sett många gånger i kommunen. Det har definitivt inte gynnat Vänersborg och dess skattebetalare. Och det tycks inte som om de som styr och har det politiska ansvaret i kommunen lär sig av alla de misstag som har gjorts i det förgångna.
Den här gången tycker jag att de styrande har krånglat till det i onödan. Om man nu kan och får uttrycka det så. Försäljningsprocessen borde inte ha varit något större problem. Jag tror faktiskt att samtliga partier är överens om att sälja mark, och Holmens gamla kontorsbyggnad. Men i Vänersborg tycks allt som har med fastigheter att göra bli fel… Det är nästan så att man misstänker att de styrande helt saknar nödvändig kompetens.
Och hela tiden står oppositionen utanför de avgörande besluten…
==
Bloggserien om försäljningen av Holmens kontor består av tre delar:
- “Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (1)”
- “Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (2)”
- “Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (3)”
Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (2)
Anm. Det här är en fortsättning av bloggen “Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (1)”.
Den 18 mars 2020 var ärendet om en försäljning av Holmens gamla huvudkontor återigen uppe i kommunfullmäktige, om än i ett decimerat “coronafullmäktige”. Det blev inte helt oväntat en del diskussion i ärendet (se “Decimerat KF och Holmenförsäljning”), och det stod tidigt klart att ärendet skulle återremitteras. Det krävs nämligen bara 1/3 av de närvarandes röster för att ett ärende ska återremitteras.
Det blev dock en del “kalabalik” vid avgörandet. Det märks även i protokollet, som inte kan ha varit lätt att skriva för sekreteraren. (Du kan ladda ner protokollet här.)
Gunnar Lidell (M) yrkade tidigt under ärendets behandling på en återremiss. Yrkandet fick stöd av flera ledamöter från M, V och SD – tillsammans fler än en tredjedel. Det var inget konstigt. Så går det till i politiken. Men när kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S) begärde ordet så tog ärendet en annorlunda och mycket underlig vändning. Augustsson yrkade, enligt protokollet:
“i första hand bifall till kommunstyrelsens förslag och i andra hand yrkade han enligt följande återremissyrkande”
Ett yrkande om återremiss ställs alltid mot alternativet att ärendet ska avgöras direkt. Och det görs alltid först. Därför blev Augustssons yrkande mycket förvirrande.
Eller vad sägs om denna hantering av ärendet i kommunfullmäktige?
Ordförande Annalena Levin (C) börjar med att först pröva om ärendet ska avgöras under dagens sammanträde eller återremitteras. Helt enligt regelboken.
Då blev det inte helt oväntat votering i frågan. Gunnar Lidell (M) och samtliga ledamöter från M, V, SD och MBP röstade för en återremiss. Resten av fullmäktige, dvs Benny Augustsson (S), resten av S, C, MP, L och KD röstade för att ärendet skulle avgöras under sammanträdet. (Här kan du ladda ner hur ledamöterna röstade, ”Voteringslista”. De som röstade för återremiss röstade “nej”!)
Det blev återremiss, det räckte ju med en tredjedel av ledamöterna. Men det kan inte nog understrykas – Augustsson och de styrande begärde alltså ingen återremittering av ärendet. De röstade klart och tydligt mot en återremiss! De röstade otvetydigt för att ärendet skulle avgöras på sammanträdet!
Som jag ser det så är Augustssons yrkande om återremiss helt meningslöst och till intet förpliktigande. Man kan inte yrka på återremiss i “i andra hand” när frågan om återremiss alltid avgörs “i första hand”. Det finns inte en chans att Augustsson kan sägas ha begärt en återremiss. Aldrig! Ordförande Levin och kommunens jurister har gjort en logisk och juridisk kullerbytta anser jag.
Och det är viktigt. Både Gunnar Lidell (M) och Benny Augustsson (S) lämnade nämligen in en skriftlig motivering till varför de begärde en återremiss. Vilket Augustsson alltså inte begärde, eftersom han röstade mot en återremiss. Och båda motiveringarna godkändes av ordförande. Det var ytterligare ett misstag och ett fel, som en följd av det första.
En återremittering av ett ärende betyder alltså att inget beslut fattas, utan ärendet utreds ytterligare och kommer tillbaka till fullmäktige vid ett senare tillfälle. I Kommunallagen 5 kap 50 § står det:
“Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering.”
Det är alltså bara de ledamöter som begär återremiss som får lämna in en motivering. Det är följaktligen bara Lidells motivering som är giltig och som borde ha följt med fullmäktiges “beslut”. Benny Augustssons motivering skulle aldrig ha godkänts.
Som jag ser det så har Benny Augustsson (S) också missbrukat “instrumentet” återremiss. Han har använt ”instrumentet” på ett sätt som lagstiftarna inte har tänkt, och faktiskt också har avsett att förhindra. Regeringskansliet skriver i “Minoritetsåterremiss i kommuner och landsting” (2007, se här) om återremiss i den gamla Kommunallagen från 1991. (Det var mycket diskussion om och ändringar i Kommunallagen från 1991 innan vi fick en helt “ny” 2017.)
“I ett tillkännagivande från riksdagen (bet. 2005/06:KU26 och rskr. 2005/06:283) anförs att bestämmelsen om återremiss i kommunallagen är utformad på så sätt att den återremiss som minoriteten får till stånd kan göras betydelselös genom att majoriteten, genom ett beslut om enkel majoritet, driver igenom en helt annan motivering till återremiss än den som minoriteten avsett. Enligt riksdagen bör motiveringen som åtföljer en återremiss formuleras av den som har begärt återremissen, dvs. av minoriteten när det är fråga om en minoritetsåterremiss. Regeringen gavs därför i tillkännagivandet i uppdrag att utreda frågan och sedan återkomma till riksdagen med eventuella förslag.”
En gång till:
“…driver igenom en helt annan motivering till återremiss än den som minoriteten avsett…”
Det var ju precis det som skedde i Vänersborg kommunfullmäktige, genom att ordförande godkände ytterligare en motivering, trots att den nya Kommunallagen från 2017 uttryckligen ville förhindra sådana här manövrar.
För fullständighetens skull – Lidells (M) motivering till återremissen löd:
“Kommunfullmäktige beslutar att återremittera ärendet med uppdraget att:”
- “omgående omförhandla avtalet med den aktuella köparen med uppdraget att minska den avstyckade tomt-arealen till ca 3500 kvm, vilket motsvarar den areal som framgick av det ursprungliga mäklarunderlaget vid annonsering. Eventuellt ytterligare markbehov för köparen får i så fall framkomma vid sådan förhandling och prissättning/kvm ske utifrån kommunens beslutade tomtpris/kvm, alternativt via en marknadsmässig värdering.
- ”om det då inte skulle föreligga köpintresse från den aktuella köparen, återupptas dialogen med övriga kända anbudsgivare, med samma förutsättningar som att-sats 1.”
- “om inget kvarstående intresse föreligger enligt att-sats 1 o 2, går den tänkta fastigheten ut till förnyad försäljning så snart ske kan.”
Och Augustssons (S) motivering till återremissen löd:
“Kommunfullmäktige beslutar att återremittera ärendet med uppdraget att:
- “Avbryta försäljningen av del av fastighet Rånnum 6:38”
- “Göra en avstyckning av fastigheten.”
- “Gå ut med ny försäljning via mäklare av den avstyckade fastigheten.”
- “Uppdra åt samhällsbyggnadsnämnden att vidta de åtgärder som krävs föra att genomföra försäljningen.”
- “Köpehandlingar för kommunens del tecknas av mark- och exploateringsingenjör.”
- “När försäljningen är genomförs ska detta återrapporteras till kommunfullmäktige och kommunstyrelsen genom anteckning på respektive meddelandelista”
Det är två rätt speciella motiveringar. Det handlar som jag ser det egentligen inte alls om att ärendet ska kompletteras med ytterligare beslutsunderlag innan beslut kan fattas. Det handlar om att en mängd beslut ska fattas, dock oklart vem som ska fatta dessa. Jag är inte säker på att någon av de här motiveringarna skulle ha godkänts rent innehållsmässigt. Det kan vara det tredje felet.
Men det är inte slut på eländet än…
Anm. Fortsättning följer…
==
Bloggserien om försäljningen av Holmens kontor består av tre delar:
- “Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (1)”
- “Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (2)”
- “Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (3)”
Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (1)
Det var lätt att tro att Holmens gamla huvudkontor var totalförstört efter branden i maj (se “Branden på Holmen”). Det visade sig att så inte riktigt var fallet. Kommunen skriver på hemsidan (se här):
“Den tekniska undersökningen visar att byggnaden går att bygga upp igen…”
Försäljningen av Holmen annonseras på bland annat kommunens hemsida. (Se “Säljes – Kontorsbyggnad med anor från sent 1800-tal”. Se bild nedan.)
Kontorsbyggnaden, fabriksporten och omkringliggande mark på 19.663 kvm har styckats av och bildar nu fastigheten Bruket 8. Vänersborgs kommun vill sälja denna fastighet, dock inte till högstbjudande. Men det återkommer jag till en annan gång.
Vänersborgs kommun har alltså bestämt sig att göra ett sista försök att sälja Holmens gamla kontor. Men “problemen” har som bekant egentligen inte berott på brist på köpare – utan på oenigheter inom kommunen… Politikerna har helt enkelt inte varit överens.
Nu tycks någon eller några strunta i oenigheterna i kommunen, och också de formella beslutsvägarna. Det är i varje fall mitt intryck. Som vanligt tycks emellertid de gamla vanliga betongpartierna hitta varandra i slutändan.
Historien började år 2010. Då köpte Vänersborgs kommun det gamla kontoret och hela hamn- och industriområdet av Holmen Paper för 16,7 milj kr. Sedan investerade kommunen 22 miljoner i gator, VA etc. Innovationsbyggnaden uppfördes under 2017-18 för 24,8 miljoner kr. Dessutom har det tillkommit 670.600 kr i rivningskostnader för några hallar på området. (Som kommunen istället kunde ha sålt till Magnus Larsson i Sikhall för 5,2 milj kr.) Och ändå tror jag inte att det här är kommunens alla kostnader…
Delar av Holmens gamla kontorsbyggnad hyrdes ut under en kortare period. Sedan stod den tom. Kommunen bröt enligt uppgift strömmen, värmesystemen frös sönder och det blev ett tillhåll. Kommunen installerade inga larm och det fanns ingen bevakning. Hela kontoret blev så småningom sönderslaget och vandaliserat.
Den 15 november 2018 reagerade Samhällsbyggnadsnämnden. Det var tvunget att hända något med byggnaden innan det var för sent. Och eftersom kommunen inte hade någon användning av byggnaden så beslutade nämnden att föreslå en försäljning:
“Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att föreslå kommunfullmäktige besluta att sälja Holmens gamla huvudkontor i Vargön via mäklare.”
Den 22 maj 2019 hamnade ärendet i kommunfullmäktige. Fullmäktige beslutade:
- “att Holmens Bruk AB:s gamla huvudkontor, inom fastigheten Rånnum 6:38 i Vargön, tillsammans med ett markområde runt byggnaden ska säljas via mäklare,”
- “att uppdra åt samhällsbyggnadsnämnden att vidta de åtgärder som krävs för att genomföra försäljningen, och”
- “att köpehandlingar för kommunens del tecknas av mark- och exploateringsingenjör”
Så långt var det inga problem. Processen som skulle leda till en försäljning fortlöpte precis enligt regelboken.
Den 12 december 2019 behandlade Samhällsbyggnadsnämnden ärendet. Då ”beslöts” att Hillforth Development AB och Pro Tune AB skulle få köpa fastigheten till ett pris av 800.000 kr. Det ”beslöts” också att köpeavtalet skulle godkännas, att mark- och exploateringsingenjören skulle få uppdraget att underteckna föreslaget nyttjanderättsavtal och att samme person undertecknade föreslagen avsiktsförklaring. (Se Buccis blogg, “En vanlig fastighetsaffär”.)
Det intressanta var att Samhällsbyggnadsnämnden faktiskt inte beslutade detta, utan föreslog att kommunstyrelsen skulle fatta dessa beslut. Liksom att kommunstyrelsen skulle:
“ta ställning till av köparen önskat markförvärv med hänsyn till prissättning och framtida markanvändning.”
Nämnden “avsade” sig alltså ärendet och överlämnade beslutanderätten till kommunstyrelsen. Samhällsbyggnadsnämnden ansåg att markförsäljningen kring byggnaden var en strategisk fråga.
Och det var den helt klart, om inte annat för att förutsättningarna hade ändrats jämfört med fullmäktiges beslut. Markområdet runt byggnaden hade ökat från 3.500 kvm till 35.000 kvm… Till samma pris… Och dessutom skulle köparna få ett nyttjanderättsavtal för ett markområde om ytterligare ca 6.100 kvm…
Den 26 februari 2020 behandlades försäljningen i kommunstyrelsen. Då blev det en ordentlig diskussion. Gunnar Lidell (M) ansåg att fastigheten såldes för billigt och James Bucci (V) ansåg att samhällsbyggnadsnämnden inte följde kommunfullmäktiges beslut (Bucci hade reserverat sig redan i SHB) och att beslutet även skulle strida mot EU:s regler.
Kommunstyrelsen röstade emellertid för en försäljning med röstsiffrorna 8-7. Det var i stort sett samhällsbyggnadsnämndens förslag som också blev kommunstyrelsens beslut. Dock skulle kommunstyrelsens ordförande underteckna köpehandlingar och nyttjanderättsavtal, och ingen annan.
Men. Det var inte riktigt så enkelt. Kommunstyrelsen skickade detta beslut som ett förslag till kommunfullmäktige… Det var fullmäktige som skulle fatta det avgörande beslutet. Kommunstyrelsen förklarade inte varför den skickade frågan vidare till kommunfullmäktige, men jag antar att det var på grund av att beslutet hade en strategisk och principiell karaktär. Kommunstyrelsen skulle som jag ser det ha kunnat skicka tillbaka frågan till samhällsbyggnadsnämnden för beslut.
Sedan började det bli riktigt “krångligt”. Och kanske till och med olagligt.
Anm. Fortsättning följer…
==
Bloggserien om försäljningen av Holmens kontor består av tre delar:
“Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (1)”
“Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (2)”
“Är försäljningen av Holmens kontor olaglig? (3)”
Branden på Holmen
Det är svårt att skriva en blogg idag som inte uppmärksammar branden i Vargön.
Men först brann det i skogarna kring Skaven. (Se TTELA “Larm om skogbrand”.) Två helikoptrar var involverade i släckningsarbetet. De hämtade skickligt vatten i Vassbotten och till slut släcktes också branden. Efteråt luktade det värre bränt i Nordstan än efter Valborgsbrasan.
Och i fredags brann det alltså på Wargöns industri- och hamnområde…
Det var ingen rolig brand, inte den heller. Bränder är aldrig roliga. Räddningstjänsten gav snabbt upp tankarna på att rädda huset som stod i lågor. (Se TTELA “Brand i gamla bruket”.)
Det var Holmens gamla kontor som brann upp. Den gamla anrika byggnaden från 1888 totalförstördes, endast tegelväggarna står kvar. Som TTELA skriver (se här):
”Det är bara ruiner kvar av bruket i Vargön.”
Det är tragiskt – ett stycke kulturhistoria är sannolikt borta för alltid. Holmen som var så intimt förknippat med Vargön och dess människor. Vad hade Vargön varit utan bruket? (Och smältverket.)
Efter branden. (Foto: Marcus Pearlfoto Lekberg)
Det har redan hunnit spekuleras mycket kring branden och flera konspirationsteorier såg dagens ljus endast några minuter efter att lågorna syntes på himlen. Jag tror emellertid inte på några av dem. Min uppfattning är att någon eller några “oansvariga personer” (det finns definitivt andra ord…) helt enkelt tyckte att det var kul att elda upp byggnaden.
Eller det som var kvar av den…
Enligt folk som var i närheten startade branden med något som lät som en explosion. En teori är att någon har hällt ut bensin i t ex ett oljefat – och tänt på. Vi får se vad utredningen, som jag förmodar tillsätts, kommer fram till.
Det är kommunen som äger Holmens gamla kontor. Det var meningen att kontoret, och omkringliggande mark, skulle säljas till Hillforth Development AB och Pro Tune AB för 800.000 kr. Men ett decimerat “corona-kommunfullmäktige” beslutade den 18 mars i år att inte sälja. Istället återremitterades ärendet. Försäljningsprocessen hade enligt fullmäktige inte gått rätt till. Markområdet kring kontoret hade nämligen utökats från 3.500 kvm till 20.000 kvm – efter att budgivningen hade avslutats. (Se “Decimerat KF och Holmenförsäljning” och “Om KF… Holmen!”) Det betyder att inga avtal eller kontrakt skrevs på, ingen försäljning skedde. Allt förblev som innan. Kommunen äger alltså fortfarande Holmens gamla kontor.
Vänersborgs kommun köpte det gamla kontoret samtidigt som hela hamn- och industriområdet köptes av Holmen Paper år 2010. Köpesumman uppgick till 16,7 milj kr. Sedan investerade kommunen 22 miljoner i gator, VA etc och häromåret uppfördes Innovationsbyggnaden för 24,8 miljoner kr. Dessutom har det tillkommit 670.600 kr i rivningskostnader för några hallar på området. (Som kommunen istället kunde ha sålt till Magnus Larsson i Sikhall för 2,6 milj kr. Se “Vad händer egentligen i Vargön?” och “Rivningen i Vargöns hamn”.) Och ändå är jag inte säker på att det här är kommunens alla kostnader…
Film: Anders Frick
Det finns mycket att säga om köpet och kommunens planer på att flytta hamnen i Vänersborg till Wargön. Men Holmens kontor var enligt uppgift välskött när det övergick i kommunens ägo. Det sägs att allt var snyggt och i ordning, väggar, tak och till och med parkettgolven. (Så här såg den gamla huvudbyggnaden på Vargöns bruk ut 2018 – se Anders Fricks drönarfilm genom att klicka här, “Huvudkontoret för Holmens bruk i Vargön”.)
Kontoret har förfallit sedan kommunens köp 2010. Kommunen bröt enligt uppgift strömmen, värmesystemen frös sönder och det blev ett tillhåll. Kommunen installerade inga larm och det fanns ingen bevakning. Hela kontoret blev så småningom sönderslaget och vandaliserat.
Jag skulle vilja påstå att Vänersborgs kommun har skött byggnaden på ett inkompetent och nästan brottsligt ovarsamt sätt.
Som Micke Eriksson skriver på hemsidan “Tiden är en dröm” (Micke Eriksson är också admin i FB-gruppen ”Wenersborg – Historisk grupp”):
“Efter nedläggningen i december 2008 och brukets jämnande med marken ett par år senare, har det sparade kontoret de senaste åren utsatts för en omfattande vandalisering. Den slutliga dolkstöten kom väl den 22 maj 2020 då någon ur begåvningsreserven tände eld på byggnaden.
Hela affären kring industriområdet och dess plan är så illa skött av kommun och politik så att man skäms att vara en av dess skattebetalare!”
Hemsidan rekommenderas för övrigt. Den innehåller bland annat en intressant historik och flera bilder.
Och nu då? Jag vet inte om byggnaden ens är försäkrad, men är den det så lär väl inte kommunen få ut särskilt mycket pengar, om ens några. Kommunens självrisk brukar ligga på 1-2 miljoner. Och det lär väl kosta åtminstone en miljon att riva det som är kvar. För jag antar att det är svårt att bygga upp något nytt från de tegelväggar som står kvar.
Går det att sälja fastigheten? Det tror jag. Det kanske till och med blir lättare när det inte finns någon byggnad som måste renoveras. Vem vet, kanske blir det billigare att bygga nytt.
Men det fråntar inte kommunen det tunga ansvaret att ha misskött ett stycke kulturhistoria – en historia som inte går att återskapa.
KS: Vatten i Nordkroken och avlopp i Gardesanna
Coronatider eller inte, politiken i Vänersborg rullar vidare. På onsdag sammanträder kommunstyrelsen.
Dagordningen är som vanligt diger. 21 ärenden och handlingar på 438 sidor. Däremot är det bara 5 informationspunkter. Därför räknar ordförande Benny Augustsson (S) med att sammanträdet kan vara klart vid lunch. Det är ju nästan aldrig några politiska diskussioner i kommunstyrelsen…
Så här ser onsdagens dagordning ut:
Ibland undrar jag om det är tänkt att de som inte kan närvara på sammanträdet ska läsa igenom handlingarna. Ja, kanske de som är invalda som ordinarie ledamöter i kommunstyrelsen. De får ju ett årsarvode på 32.604 kr (=2.717 kr/mån). (Det här var 2019, arvodet är uppräknat nu “utifrån en sammanvägning av de kommunanställdas löneutveckling”.) Enligt reglerna, “Bestämmelser om arvoden och andra ersättningar till förtroendevalda”, ska årsarvodet ersätta för bland annat inläsning av handlingar. Vi som är ersättare får inte detta arvode. Inte heller om vi ersätter en ordinarie ledamot som t ex har blivit sjuk.
Jag undrar förresten hur kommunen tänker agera i Coronans tidevarv. Ledamöter är sällan sjuka i dessa tider, det är nog snarare så att de är rädda för att bli det. I reglerna står det nämligen:
“Om förtroendevald med årsarvode inte kan utföra sitt uppdrag på grund av annan anledning än sjukdom, under en sammanhängande tid som överstiger två månader, ska avdrag ske från arvodet.”
Det är hur som helst tydligen inte meningen att ersättare i kommunstyrelsen som inte kan närvara på ett sammanträde ska läsa handlingarna. Och med de orden skulle denna blogg kunna sluta här… Men jag är som alltid oppositionell och olydig. Jag har läst handlingarna ändå!
Fem ärenden på onsdagens sammanträde har med vatten och avlopp att göra. De två första med bara vatten.
Gunnar Lidell (M) har upptäckt att det finns ett vattenskyddsområde vid Elgärde i Frändefors. Trots att vattentäkten är “både avslutad och borttagen”. Skyddsområdet har alltså inte längre någon funktion. Lidells yrkande i motionen är därför att vattenskyddsområdet vid Elgärde upphävs.
Det tycker alla andra i kommunen också. Förslaget är därför att kommunfullmäktige ska skicka en begäran till Länsstyrelsen om att fixa detta.
Trollhättans Energi AB (TEAB) vill bygga en råvattenledning med tillhörande pumpstation i Nordkroken. Trollhättan tänker nämligen söka tillstånd för uttag av vatten i Vänern för stadens dricksvattenproduktion. Trollhättan behöver det. Det är viktigt för stadens framtida vattenförsörjning, särskilt när Trollhättan ska växa.
Flera stråkval för vattenledningen har undersökts – se bild nedan.
Den lämpligaste ledningssträckningen anser Trollhättan vara från Nordkroken. Vattenledningen ska då dras härifrån ända till Trollhättans vattenverk i Överby. Ledningen kommer att passera en del känsliga områden, både när det gäller natur- och 
kulturmiljöer.
I underlaget står det också, vilket låter lite oroväckande:
“Platsen som pekats ut för pumpstationen ligger centralt i området, i anslutning till badplatsen och bebyggelse.”
Pumpstationen föreslås ligga i den röda cirkeln på bilden, alldeles nedanför vändplatsen. Och när man ser ett exempel från underlaget när en sjöförlagd ledning kommer upp på land så blir i varje fall jag tämligen skeptisk, eller snarare avskräckt. (Det finns kanske andra tekniska lösningar än det som visas på bilden, jag vet inte.)
Det finns överlag en mängd frågor kring hela projektet. I det digra underlaget finns det mesta redovisat och här finns också utredningen från Trollhättan. (Du kan hämta hela underlaget till kommunstyrelsens sammanträde här.)
Det finns säkerligen anledning att återkomma till denna fråga senare. (Nu skrevs det ju att också Uddevalla kommun är intresserad av vatten från Vänern via Trollhättans vattenledning. Se TTELA “Grönt ljus för miljardprojekt om framtidens vatten”.) Jag har en känsla av att hela projektet inte är helt okontroversiellt… Här avslutar jag med att återge förslaget till beslut i kommunstyrelsen:
“Kommunstyrelsen
1. anmodar Trollhättans Energi AB (TEAB) att hos Vänersborgs kommun ansöka om planbesked för området som är tänkt för anläggningen på Nordkroken samt marken i anslutning till området.
2. Begär att TEAB till Vänersborgs kommun kommer in med en mer detaljerad redovisning av den tänkta dragningen av vattenledningen till Trollhättans vattenverk då det grova förslag som redovisas passerar känsliga områden samt inte ger möjlighet att utläsa eventuell samdragning av ledningar för Vänersborgs kommun.”
Tre ärenden på sammanträdet handlar om att utöka eller införa verksamhetsområden. Det handlar om att kommunen ska anlägga VA-ledningar mm och att fastigheterna i verksamhetsområdet ska, och måste, ansluta sig. De tre områden som det gäller denna gång är utökat verksamhetsområde i Källeberg 1:6 i Brålanda och i Dyrehög, Källeberg och Tån, också i Brålanda, samt införande av verksamhetsområde i Gaddesanna på Vänersnäs. (Ja, jag vet att det heter Gardesanna, men detta är numera den officiella stavningen – se “Gardesanna: Namnfrågan avgjord!”.)
Det är med andra ord den traditionella kommunala VA-lösningen som gäller och fastigheter kommer inte att få några andra val än att ansluta sig. Det spelar ingen roll om det finns andra alternativa lösningar som är lika bra eller bättre än kommunens. Alla ska med i det kommunala VA-nätet. De flesta fastighetsägare vill emellertid, och det är naturligtvis viktigt att komma ihåg, att kommunen ska upprätta verksamhetsområden och de vill ansluta sina fastigheter till det kommunala VA-nätet. Men, och det är naturligtvis också viktigt att komma ihåg, det finns de som varken vill eller behöver. Se bara på Solvarm i Sikhall.
Det är två av fastigheterna, Dyrehög och Tån, som har ansökt om enskild avloppsanläggning. Det har miljö- och hälsoskyddsnämnden avslagit. Efter överklagan från fastighetsägarna har även Länsstyrelsen avslagit ansökningarna.
Länsstyrelsen skrev att de sökta avloppsanläggningarna:
“inte uppfyller hög skyddsnivå för hälsoskydd med hänsyn till närheten till grundvattentäkten.”
Det kan jag inte uttala mig om, men det stämmer säkert. Däremot skrev Länsstyrelsen också:
“Anslutning till en kommunal va-anläggning utgör som regel den miljömässigt mest lämpliga lösningen för att undvika olägenheter från utsläpp av avloppsvatten.”
Och det kan man diskutera… (Jag har skrivit en hel del de senaste åren om VA – se här eller här.)
Det hela är även intressant utifrån kommunfullmäktiges senaste beslut angående Bergagården…
“fullmäktige förespråkar en upprustning av den befintliga lokala avloppsanläggningen med infiltration.”
Var finns den kommunala logiken?
Fastighetsägarna på Gardesanna, och i de flesta fall handlar det om sommarstugeägare, har haft problem med kommunen och VA-frågan i många, många år. Kommunen har ansett att VA-frågan inte har varit några problem, och därför inte velat inrätta något verksamhetsområde. Samtidigt som kommunen har nekat fastighetsägare att ordna vettiga enskilda lösningar. Fastighetsägarna har varit i något slags moment 22.
Jag har faktiskt skrivit två bloggar om VA-frågan på Gardesanna. Det var på våren 2014. Då krävde Länsstyrelsen att Gardesanna skulle bli ett verksamhetsområde, men kommunen “stretade emot”. Det är faktiskt intressant att läsa kommunens negativa inställning till verksamhetsområde. Kommunen hade väldigt många argument för att inte bygga ut det kommunala VA-nätet på Gardesanna. (Även undertecknad hade en något annorlunda på den tiden än nu.) (Se “Gardesanna – också en del? (1/2)” och “Gardesanna – också en del! (2/2)”.)
Länsstyrelsen förelade till slut, den 25 juni 2015, Vänersborgs kommun att för en del fastigheter:
“bestämma verksamhetsområde för spillvatten och tillse att behovet senast den 31 december 2021 tillgodoses genom en allmän va-anläggning.”
Förslaget till det kommunala verksamhetsområdet Gaddesanna-Anundstorp ser ut så här:
Hur stämningarna är ute på Vänersnäs återstår att se. Min känsla är att allt inte kommer att löpa helt smärtfritt. Det gäller både VA-nätet och att fastighetsägare vill bygga och bygga ut på sina tomter. Men än syns inga sådana problem, eller utmaningar, i underlaget. Det står istället:
“Projektering av båda nyttigheter är till viss del klar, vissa markupplåtelseavtal är tecknade och kontakt med markägare pågår. … I nuläget finns inte heller några omständigheter som ger anledning att befara att utbyggnaden av den allmänna va-anläggningen inte ska vara klar inom förelagd tid, d.v.s. den 31 december 2021.”
Kommunstyrelsen har många fler ärenden på sitt bord på onsdag. Men det återkommer jag till.
Decimerat KF och Holmenförsäljning
“Runt om i landet blir fullmäktigemöten inställda eller uppskjutna.”
Det kan vi idag läsa i “Dagens Samhälle”, SKR:s egen tidning. (SKR=Sveriges Kommuner och Regioner.) I t ex Svenljunga, Borgholm, Bjuv, Hudiksvall, Sölvesborg, Katrineholm och Sollentuna blir det inga KF-sammanträden. I Sölvesborg säger Anders Bogren (M):
“Eftersom det finns en hel del både ledamöter och tjänstemän som åldersmässigt befinner sig i riskzonen blev beslutet att ställa in.”
I Vänersborg genomfördes kommunfullmäktige emellertid som vanligt, dock med några “försiktighetsåtgärder”. Det skulle t ex inte kramas på mötet och mötet skulle brytas efter max 2 timmar. Det sistnämnda skedde dock inte, utan tidsgränsen överskreds med några minuter. Huruvida rekommendationen om kramar följdes vet jag inte, jag lämnade återbud. Jag var inte ensam att göra så.
Av fullmäktiges 51 ledamöter och 29 ersättare (sammanlagt 80 personer alltså) hade 33 personer lämnat återbud. Det betydde att 41% av fullmäktige valde att undvika sammanträdet. Det innebar också att sammanlagt 8 platser var tomma.
Jag undrar var demokratin och solidariteten i Vänersborgs politiska kretsar tog vägen…
Det har lyfts fram att fullmäktige var tvunget att sammanträda för att fatta ett beslut som möjliggör att möten, både i kommunfullmäktige och i nämnderna samt kommunstyrelsen, kan hållas på distans. Och visst, så står det i Kommunallagen, 5 kap 16 §:
“Ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans om fullmäktige har beslutat det.”
Men då borde fullmäktige ha fattat endast detta beslut – och sedan inget mer. Anser jag. Om det nu inte hade gått att kringgå “formalia”, som en del kommuner tycks göra, och typ sanktionera distansdeltagande i efterhand.
Nu fattades beslutet och det var väl gott och väl det, men vid min “radio” (egentligen mobiltelefonen) hade jag en undran, som tydligen ingen annan hade i fullmäktigeförsamlingen. I beslutet står det:
“Varje lokal varifrån sammanträdet hålls ska vara så beskaffad att inte obehöriga kan ta del av sammanträdeshandlingar, bild eller ljud.”
Inga obehöriga… Men kommunfullmäktiges sammanträden är ju offentliga…? Kommunallagen (5 Kap 42 §):
“Fullmäktiges sammanträden är offentliga.”
Juristerna i kommunen har självklart tänkt på något som jag har missat, men är jag den ende i fullmäktige som undrar vilka som i sammanhanget är “obehöriga”…
Självklart har sammanträdet med fullmäktige en ekonomisk aspekt också. Ett KF-sammanträde kostar ju bortåt 100.000 kr (tror jag utan att ha kontrollerat; självklart ”billigare” igår pga stor frånvaro). Men så hade gårdagens sammanträde kostat oavsett om det hade varit 1 ärende eller 40… Närvarande ledamöter och ersättare i fullmäktige får nämligen ersättning för själva inläsningen inför mötena – oavsett hur lång tid sammanträdet sedan tar. Och att skriva fylliga redogörelser i efterhand, i t ex en blogg, ger inga extra pengar…
Nu fattade fullmäktige också några andra, politiska beslut. Och då tänker jag självklart på ärendet “Försäljning av del av fastigheten Rånnum 6:38 (f.d. huvudkontoret Holmen)”.
Jag har tidigare bloggat om ärendet och redogjort för det mesta i faktaväg. (Se “Om KF… Holmen!” och “Resumé KS (26/2)”.) Här tänkte jag “enbart” redogöra för debatten och beslutet. Ärendet tog för övrigt 75 minuter…
Gunnar Lidell (M) startade debatten. Han tog upp de juridiska aspekterna och sa ungefär:
“Det ska ske under lagliga möjligheter. Vi ska få rätt vid en överklagan.”
Lidell undrade också hur många ytterligare som kunde ha varit spekulanter om det hade varit allmänt känt att området kunde ha blivit så mycket större. Och det är onekligen en viktig fråga.
Lidell yrkade återremiss, dvs att inget beslut skulle fattas på sammanträdet, utan att ärendet skulle utredas ytterligare´och komma tillbaka till fullmäktige vid ett senare tillfälle.
Lidells motivering till återremissen löd:
- “omgående omförhandla avtalet med den aktuella köparen med uppdraget att minska den avstyckade tomt-arealen till ca 3500 kvm, vilket motsvarar den areal som framgick av det ursprungliga mäklarunderlaget vid annonsering. Eventuellt ytterligare markbehov för köparen får i så fall framkomma vid sådan förhandling och prissättning/kvm ske utifrån kommunens beslutade tomtpris/kvm, alternativt via en marknadsmässig värdering.”
- “om det då inte skulle föreligga köpintresse från den aktuella köparen, återupptas dialogen med övriga kända anbudsgivare, med samma förutsättningar som att-sats 1.”
- “om inget kvarstående intresse föreligger enligt att-sats 1 o 2, går den tänkta fastigheten ut till förnyad försäljning så snart ske kan.”
Hade jag varit närvarande så hade jag röstat för denna återremiss…
Bo Carlsson (C) var andre person i talarstolen. Han verkade uppgiven på förhand och menade att:
“vi måste hitta en lösning som vi är överens om.”
Anders Strand (SD) kände sig lite lurad. Han ansåg att parametrar förändrats i beredningen utan att samhällsbyggnadsnämnden visste något. (SD reserverade sig, liksom V, redan i samhällsbyggnadsnämnden.) Försäljningspriset hamnade t ex långt under marknadsvärdet. Kommunen hade ju faktiskt köpt området för 16 milj kr år 2010 och sedan lagt ner pengar i vägar, VA osv. Strand och SD stödde Lidells återremissyrkande.
Jag kan väl passa på att flika in några kompletterande sifferuppgifter här. Vänersborgs kommun köpte hamn- och industriområdet av Holmen Paper för 16,7 milj år 2010. Sedan investerades 22 milj i gator, VA etc och häromåret uppfördes Innovationsbyggnaden för 24,8 milj kr.
Även Lena Eckerbom Wendel (M) yrkade bifall till Lidells återremissyrkande:
“Jag gillar lagligt och vill vara helt säker.”
Eckerbom Wendel menade att budgivningen kan ha varit orättvis. Spekulanterna kan ha bjudit på olika saker. Hon var också orolig för att det bara fanns en intressent kvar i slutet. Eckerbom var tveksam till tidsgränsen och ansåg att den kunde ha förlängts – särskilt eftersom det kom in ett annorlunda bud alldeles i slutet av budgivningen.
Eckerbom Wendel efterlyste också en bilaga som beslutet refererade till. Det fanns ingen sån bilaga i handlingarna till sammanträdet. För tillfället är jag lite osäker på vilken bilaga som åsyftades, det kan vara “köpeavtalet”.
Bo Carlsson replikerade:
“Jag köper allt.”
Va?? Ja, med ett undantag. Carlsson menade att tidsgränsen gäller. Höll Bo Carlsson med om allt annat? Ja, han sa faktiskt så. Och när det gäller tidsgränsen så vet många av läsarna att på auktionssajter så brukar tidsgränsen flyttas om det kommer ett högre bud strax innan innan tidsgränsen löper ut…
James Bucci (V) gillar också lagligt. Bucci undrade om församlingen verkligen var säker på att fastigheten såldes till marknadspris. Var man inte det, så skulle man rösta på Lidells återremiss.
Det blev 15 minuters ajournering. Sedan gick Benny Augustsson (S) fram till talarstolen.
Augustsson menade att i kommunfullmäktiges beslut om försäljning förra året stod det inget om kvadratmeter. Sedan var mäklaren tvungen att “skriva in nåt”.
Vänta lite. “Skriva in nåt”? Ja, Augustsson sa så. Menade han att ingen på kommunen samarbetade med mäklaren om annonsen och att alltihop var mäklarens “fel”? Det verkade så, men det är både orimligt och stämmer inte heller med vad kommunens egna tjänstemän har sagt (i kommunstyrelsen).
Augustsson menade vidare att alla spekulanter till fastigheten har haft samma förutsättningar. Vilket självklart är både tveksamt och svårt att bevisa. Sedan var han ganska frustrerad över moderaternas agerande ifråga. Han uppehöll sig en del vid detta och tyckte att de hade ändrat uppfattning under resans gång.
Slutligen var Benny Augustsson (S) av den bestämda uppfattningen att vi måste lita på våra tjänstemän. Och visst är den övervägande majoriteten av våra tjänstemän mycket duktiga på vad de gör. Men lita på alla tjänstemän? Jag lever efter en aforism formulerad av en gammal fransk tänkare, och som jag alltid lärde ut i mina SO-klasser:
“Tro inte på allt som är sant!”
Jag litar inte på alla tjänstemän.
Magnus Larsson i Sikhall gör inte det heller. Han fick för några år sedan löfte om att köpa lagerhallarna och marken runt omkring på Wargöns hamnområde för 5,2 milj kr (40.000 kvm). Hallarna skulle enligt planerna användas för reparationer och förvaring av båtar vintertid. Andra företag var också intresserade (se t ex vad en företagare skriver här) och kunde tänka sig att etablera sig i området. Framför sig såg Larsson även en möjlighet att bygga typ en flytande småbåtshamn. Men helt plötsligt rev kommunen hallarna, och Larsson fick aldrig reda på varför. Rivningen kostade kommunen 670.600 kr… (Se “Vad händer egentligen i Vargön?” och “Rivningen i Vargöns hamn”.)
Jag tyckte nog inte att Augustssons anförande var speciellt väl underbyggt. Men det ansåg antagligen andra politiker, typ från andra partier…
Benny Augustsson (S) yrkade bifall till förslaget om försäljning. Om det skulle bli återremiss, vilket samtliga i fullmäktige redan nu visste att det skulle bli (det krävs endast 1/3 av rösterna för att det ska bli återremiss), lämnade Augustsson en alternativ motivering till återremissen.
- “Avbryta försäljningen av del av fastigheten Rånnum 6:38.”
- “Göra en avstyckning av fastigheten.”
- “Gå ut med en ny försäljning via mäklare av den avstyckade fastigheten.”
- ”Uppdra åt Samhällsbyggnadsnämnden att vidta de åtgärder som krävs för att genomföra försäljningen och”
- “Köpehandlingar för kommunens del tecknas av mark- och exploateringsingenjör.”
Augustsson hänvisade till att kommunfullmäktiges beslut om försäljning den 22 maj 2019. I beslutet stod det bland annat:
- “att uppdra åt samhällsbyggnadsnämnden att vidta de åtgärder som krävs för att genomföra försäljningen, och”
- “att köpehandlingar för kommunens del tecknas av mark- och exploateringsingenjör.”
Nu äntligen, tyckte jag, hade Augustsson börjat prata fakta. Så här löd faktiskt fullmäktiges beslut. Och det måste man förhålla sig till på något sätt.
Så här var det.
Kommunfullmäktige fattade beslut om försäljning den 22 maj 2019. Ärendet gick till samhällsbyggnadsnämnden som gjorde alla “förberedelser” för en försäljning. När det var dags för beslut den 12 december skrev samhällsbyggnadsnämnden i beslutet:
“Samhällsbyggnadsnämnden beslutar att föreslå kommunstyrelsen besluta att “
Jag kan inte se att nämnden tog ett särskilt beslut att lämna ifrån sig avgörandet, men det gjorde nämnden ändå. Och det trots att kommunfullmäktige hade sagt att ärendet skulle skötas av samhällsbyggnadsnämnden och inte skulle tillbaka till fullmäktige. Borde inte samhällsbyggnadsnämnden ha fattat ett särskilt beslut om att skicka tillbaka ärendet?
Men nu kom ärendet hur som helst till kommunfullmäktige. Och då måste väl kommunfullmäktige fatta ett beslut om vad som ska göras med förslaget från samhällsbyggnadsnämnden? Inte bara utreda det i en återremiss. Kommunfullmäktige måste ju åtminstone besluta om återremissens resultat och förslag när det kommer tillbaka… Fullmäktige beslutade ju inget i sakfrågan igår, en återremiss är ju inget egentligt beslut.
Det måste vara så att när återremissen kommer tillbaka till fullmäktige med ett förslag – då, men först då, kan kommunfullmäktige besluta att skicka tillbaka frågan till samhällsbyggnadsnämnden. Om det skulle vara aktuellt.
Det blev dock ännu mer komplicerat…
Augustssons motivering gav upphov till flera inlägg. Flera moderater ansåg att det skulle vara fel att frågan skulle tas bort från politikernas och kommunfullmäktiges bord och överlämnas till tjänstemännen. Det tycker jag också. Frågan är politiskt känslig, omdiskuterad och dessutom “strategisk” för kommunen – och det vore helt fel att i det läget lämna över den till en tjänsteperson. Som skulle göra fel hur hen än gjorde. Om det nu skulle bli så…
Mats Andersson (C) tyckte att Lidells yrkande om återremiss var:
“en ren förhalning av processen.”
Jag tycker det är brist på respekt att säga så från talarstolen. Visst måste man väl förutsätta att fullmäktiges ledamöter är seriösa och att de vill kommunens bästa? Hade det inte varit seriösare om Andersson istället hade argumenterat för varför han ansåg att en försäljning skulle vara laglig och ske till marknadspris…?
Tove af Geijerstam (L), som brukar vara seriös och inriktad på kunskap och fakta, menade att kommunen behövde pengarna och att hon litade på tjänstemännen.
Anders Wiklund (MP), samhällsbyggnadsnämndens ordförande, tyckte att kommunen behövde människor som satsade på cirkulär ekonomi… Det fick mig att tänka på två saker. Ska kommunen strunta i att försäljningen kan vara olaglig för att den “gillar” köparen? Och, hur har den nämnd och förvaltning som Wiklund själv är ordförande för, behandlat familjen Solvarm på Sikhall…
Kl 19.30 var det dags för avgörande. Fullmäktige skulle gå till omröstning. Och det visade sig bli en komplicerad rysare…
Den tjänstgörande kommundirektören och juristen berättade för ledamöterna, och oss radiolyssnare, att det krävdes 1/3 av rösterna för att återremissen skulle vinna bifall. På grund av de tomma platserna betydde det minst 15 röster. Dessutom skulle yrkande och motivering ses som ett “paket”, dvs motiveringen skulle också “bara” behöva 15 röster för att godkännas. Och det även om det fanns två motiveringar till återremiss. I så fall skulle det finnas två motiveringar – och båda skulle behandlas av kommunstyrelsen.
Det blev dags för den första omröstningen – skulle ärendet avgöras idag eller inte? Det blev votering.
S+C+MP+L+KD röstade för att frågan skulle avgöras idag – M+SD+V+MBP röstade för återremiss. 22-21!
Men eftersom det räckte med 1/3, 15 röster, så innebar det att inget beslut skulle fattas denna kväll. Det blev återremiss.
Nästa votering gällde motiveringen. Och här fanns det två förslag till motiveringar. Och båda motiveringarna behövde minst 15 röster… Det fick dom.
Så nu har kommunstyrelsen en återremiss på sitt bord, med två motiveringar. Som utesluter varandra. En unik situation, i varje fall i Vänersborg. Vi får se hur ärendet kommer att hanteras.
Min uppfattning är att, som jag motiverade ovan, att ärendet hur som helst måste tillbaka till kommunfullmäktige.
Men…
Jag har en stor undran. Kommundirektören sa att yrkandet på återremiss och motivering var att betrakta som ett “paket”… Men yrkade verkligen Benny Augustsson (S) på återremiss? Han yrkade på ett ja till försäljning – och på något sätt på återremiss i andra hand om det inte blev ja. Men det visste ju Augustsson och alla andra att frågan om återremiss avgörs i första hand, före frågan om ”ja” eller ”nej”. Därför är ett yrkande om återremiss ”i andra hand” så att säga teoretiskt omöjligt. Och Augustsson, liksom 21 andra, röstade faktiskt för att ärendet skulle avgöras på sittande möte. Han och de andra röstade alltså mot en återremiss.
Så jag undrar, fanns det egentligen något återremissyrkande som Augustsson kunde koppla ihop med sin motivering… Som jag ser det så fanns det inget “paket”, han röstade ju MOT en återremiss…
Eller?
Kommundirektören brukar ha rätt. Och hon har säkert rätt nu också, men ändå. Var ligger mitt tankefel?
Det var en ny erfarenhet att sitta långt ifrån och lyssna på fullmäktigesammanträdet i ”radion”, utan att kunna varken begära ordet eller rösta. Men det var inte ”bortkastat”. Det var annorlunda och intressant, och det gav faktiskt lite andra perspektiv. Jag hoppas dock att det var en engångshändelse…
PS. För en stund sedan publicerade TTELA en artikel om KF-sammanträdet – se ”Inget beslut om försäljning av Holmens kontor”.
Om KF… Holmen!
Imorgon måndag har barn- och utbildningsnämnden sammanträde och på onsdag är det dags för kommunfullmäktige. Det tycks som om båda mötena blir av, trots att vi lever i Corona-tider. Trollhättan däremot har redan beslutat att ställa in sitt kommande fullmäktigesammanträde.
Dagordningen på fullmäktiges sammanträde är liksom BUN:s tämligen kort. (Se “BUN (2): Ärendena”.)
Det är som jag ser det i huvudsak ett ärende som tilldrar sig särskild uppmärksamhet. Det är ärende 8 “Försäljning av del av fastigheten Rånnum 6:38 (f.d. huvudkontoret Holmen)”. Jag skrev en del om ärendet när det var uppe för behandling i kommunstyrelsen i februari. (Se “Resumé KS”.)
Försäljningen av Rånnum 6:38 är en fastighetsaffär med många aspekter och infallsvinklar. Igen får man väl tillägga. Det är ju inte första gången som Vänersborgs kommun sysslar med fastighetsaffärer – och det har inte alltid gått så bra. Om man typ säger så. Toppaffären är ett bra exempel. Kommunen köpte dyrt och sålde sedan billigt till ett privat företag. Det visade sig inte vara ok. EU-kommissionen olagligförklarade affären. 
Kommunens agerande betraktades som ett olagligt statligt stöd till ett privat företag och därmed oförenligt med EU:s inre marknad. (Se t ex ”JULKLAPP från Vänsterpartiet!”.)
Försäljningen i Wargön har en del likheter med Toppaffären. Det har påpekats av oppositionen och framför allt av James Bucci (V), men varningarna ignoreras av de styrande socialdemokraterna och centerpartisterna. De har inte, och vill inte, lära sig något av historien. De kanske anser att det är tvärtom – historien lär sig inte av Vänersborg…?
En ledande socialdemokrat skrev häromsistens:
“jag för egen del inte är orolig för en granskning från EU”
Det är inte mycket till argument. Det grundar sig inte på fakta, utan bara på känsla. Kan man som kommun besluta utifrån känslor?
Jag hörde faktiskt någon som tyckte att kommunen inte skulle vara ”fyrkantig” – det handlade ju om Vargön. Och Vargön behövde arbetstillfällen. Jag hoppas verkligen att ingen i kommunfullmäktige anser att lokalpatriotism ska gå före juridiska och lagliga överväganden.
Kommunstyrelsens ordförande argumenterade i kommunstyrelsen för att affären måste gå snabbt. Det är bråttom för företagen. Vi på kommunen har därför inte tid, menade han, med att titta djupare på t ex juridiken eller något annat. Hur fort en process ska gå kan inte heller vara ett argument för att bortse från de lagliga och juridiska aspekterna.
Det är samma med ett annat argument som har förts fram. Det är ett argument som som så att säga ger en moralisk dimension till försäljningen. Och som också uttrycktes av bland annat KS ordförande. Det handlar om att de två företagen som tillsammans ska köpa fastigheten är bra företag, företag som dessutom arbetar inom miljöområdet.
Självklart finns det tillfällen då moral kan bli lika viktig eller viktigare än lagen. Ett traditionellt exempel, som används i skolor inom arbetsområdet “etik och moral”, är problemet om det är rätt att stjäla mat om du inte har några pengar och dina barn är hungriga.
Det är ett individuellt moraliskt dilemma som tål att diskuteras. Men kan Vänersborgs kommun använda ett liknande etiskt argument i en fastighetsförsäljning? Skulle en subjektiv moralisk värdering gå före lagen?
Knappast. Kommunen ska följa lagar. Och i detta fall, när kommunen ska sälja en fastighet till Hillforth Development AB och Pro Tune AB, kan det inte råda någon tvekan. Kommunen kan inte och ska inte fatta beslut “med hjärtat”. Kommunen måste fatta beslut med hjärnan – och följa lagen. Min åsikt är att det inte ens får råda några tveksamheter eller gråzoner i detta.
Huruvida kommunens försäljning verkligen strider mot lagen eller ej kan egentligen inte avgöras förrän i efterhand. Kommunfullmäktige fattar ett beslut om försäljning, kommunen genomför den, någon överklagar (det kan vara vilken vänersborgare eller företag som helst) till Förvaltningsrätten eller till EU och domstolen avkunnar slutligen en dom. Då får man svart på vitt om lagligheten. Det var så det gick till med Toppaffären.
Jag har beskrivit bakgrunden tämligen utförligt i en tidigare blogg (se “Resumé KS (26/2)”) och min vänsterpartikollega James Bucci har skrivit ännu tydligare i sin blogg (se “En vanlig fastighetsaffär”). Ta gärna en koll på dessa bloggar för mer fakta.
Det som är tveksamt ur laglighetssynvinkel är att det bevisligen fanns åtminstone en intressent som hade bjudit 650.000 kr på precis det som kommunfullmäktige hade bestämt skulle säljas, dvs kontorsbyggnaden och “ett markområde runt byggnaden”. Och som i mäklarens underlag till försäljning fastställdes till 3.500 kvm.
En liten parentes. I underlaget till onsdagens kommunfullmäktige står det att “omkringliggande mark” ska ingå i försäljningen. Det är inte riktigt sant, i beslutet stod det “ett markområde runt byggnaden”. Det är inte riktigt samma sak. I underlaget till kommunfullmäktiges beslut om försäljning den 22 maj 2019 stod det också (i ett mail från samhällsbyggnadsförvaltningens fastighetsenhet till kommunstyrelseförvaltningen):
“Vår uppfattning är den nya fastigheten ska vara lämplig för sitt ändamål men med en begränsad omfattning kring byggnaden.”
I onsdagens beslut har markområdet utökats från 3.500 kvm till 20.000 kvm… Köparna, dvs företagen Hillforth Development AB och Pro Tune AB, vann budgivningen med ett bud på 800.000 kr. Men ökningen av markområdet har alltså förhandlats fram efter att budgivningen har avslutats.
Dessutom ska de båda företagen få skriva ett tidsbundet nyttjanderättsavtal på 10 år med möjlighet till förlängning 5 år i taget. Det innebär att företagen även ska få tillgång till älven och kajen. I förslaget till nyttjanderättsavtal står det:
“så som exempelvis för förtöjning av fartyg i samband med lastning och lossning av gods, persontransporter med anknytning till nyttjanderättshavarens verksamhet samt för utveckling av marin teknik”
Det markområde som nyttjanderättsavtalet omfattar är på ytterligare ca 6.200 kvm… (Se det blåstreckade området på bilden till vänster.) Och avtalet ska kosta 13.400 kr per år.
Notera alltså att även nyttjanderättsavtalet har tillkommit och förhandlats fram efter att budgivningen på Holmens gamla kontor hade avslutas.
Jag har överhuvudtaget svårt att se att hela försäljningsprocessen har varit i överensstämmelse med fullmäktiges beslut förra året att sälja kontorsbyggnaden och “ett markområde runt byggnaden”…
Den stora juridiska “knuten” är således att markområdet förändrades från 3.500 till 20.000 kvm (plus ett nyttjanderättsavtal) efter att budgivningen var slut. De andra företagen bjöd ju egentligen bara på kontorsbyggnaden och marken runt byggnaden, dvs 3.500 kvm. Det var också det markområde som tydligt angavs i mäklarens annons.
Även om det i mäklarens försäljningsannons stod på ett annat ställe:
“Den föreslagna markarealen kan komma att ändras i samförstånd mellan köpare och säljare.”
Det framhåller också några av de styrande som ett argument för att det är ok att utöka markarealen i efterhand.
Men hur uppfattar en budgivare och presumtiv köpare formuleringen i annonsen? Att förändringen kommer att innebära att köparen får ytterligare hela 16.500 fler kvadratmeter på köpet och ett nyttjanderättsavtal på 6.200 kvm….? Definitivt inte, antagligen uppfattas formuleringen som att det skulle kunna bli justeringar på några hundra kvadratmeter för typ parkeringar, vändzon etc.
Vänersborgs kommun förlorade i Toppaffären. EU-kommissionen menade att försäljning ska ske till marknadsvärden. Och den mark som har tillkommit i denna “Holmen-affär” utöver kontorsbyggnaden och ett område runt denna byggnad har också ett marknadsvärde. Som inga andra intressenter har fått lägga bud på…
Jag har svårt att bedöma marknadsvärdet på marken, vilket i och för sig inte spelar någon större roll (det gäller ju principer). Men TTELA (se “Politisk strid om Holmen-affär”) skrev så här i samband med en intervju av Gunnar Lidell (M):
“Den extra mark det handlar om är där ruinerna efter själva bruket finns i dag. Enligt Gunnar Lidell har den värderats till 150 kronor kvadratmetern om området varit helt iordninggjort för att bygga på och runt 75 kronor per kvadrat i befintlig skick. Om affären går igenom som den är utformad nu handlar det om cirka 40 kronor per kvadrat, inklusive kontorsbyggnaden.”
Och eftersom det inte har skett någon budgivning på detta markområde så är det alltså stor risk att detta beslut, liksom Topp-beslutet, strider mot EU:s regler. Marken har inte sålts till marknadsvärde. Det har “sålts”, eller snarare, getts bort, billigare. Och kan därmed räknas som otillåtet statsstöd. (Statsstöd får som regel bara lämnas om det är godkänt på förhand av Europeiska kommissionen – se “Hur undviker kommuner statsstödsproblem i exploateringsprocessen?”. Se gärna på videofilmen.)
Med andra ord, att fatta ett beslut, som de styrande partierna vill att fullmäktige ska göra på onsdag, och som ska ge en 
köpare av en fastighet 16.500 fler kvadratmeter och ett nyttjanderättsavtal i efterhand gratis, utan att andra budgivare har haft kännedom om detta, kan svårligen överleva en process i en domstol.
Jag anser för min del att kommunen överhuvudtaget inte ska riskera att hamna på Sveriges karta på grund av ytterligare en olaglig fastighetsaffär.
Bo, Bergagården och en nyhet
Häromdagen skrev jag i en blogg att centerpartiet har blivit allt mer osynligt i den politiska debatten i Vänersborg. (Se “Resumé KS (26/2) (2/2)”.) Denna vecka vill centern annorlunda. I TTELA uttalade sig idag Bo Carlsson som ordförande i Fastighets AB Vänersborg om köpet av Bergagården och igår undertecknade Mats Andersson en insändare om pedagogik tillsammans med två centerriksdagsmän. (Det sistnämnda får jag emellertid kommentera någon annan gång.)
Det kanske hade varit bättre om de lät centerpartiet vara fortsatt osynligt…
TTELA har intervjuat Bo Carlsson (C) om Fastighets AB:s köp av Bergagården för 4.820.000 kr. (Se “Kontraktet för Bergagården påskrivet”.) Kommunen vann budgivningen mot ägarna till restaurangen Spiskupan.
“Själva fastighetsaffären är värt pengarna.”
Säger Bo Carlsson till TTELA, trots att fastigheten “bara” är värderad till 4,5 milj kr – och i den värderingen var också OK Skogsvargarnas föreningslokaler inkluderade. Som nu inte längre ingår i köpet. OK Skogsvargarna köpte nämligen lokalerna av Sveaskog för 800.000 kr. Det betyder att de byggnader som är kvar bedöms ha ett värde på 3,7 milj kr. Och de köper Fastighets AB för 4.820.000 kr… Med andra ord, Vänersborgs kommun köper Bergagården för 1.120.000 kr över värderingen… Och då är inte en eventuell lagfartskostnad för kommunen på nästan 220.000 kr medräknad… Eller renoveringar och underhåll… Som jag strax återkommer till.
En fastighetsaffär värd pengarna…?
Men enligt Bo Carlsson är:
“Fem miljoner … inte mycket i den kommunala ekonomin.”
Nähä… Men fisket i Hallsjön var samme Bo Carlsson med och lade ner för att spara 500.000 kr…Och sparade gjorde han också genom att säga nej till Hunnebergs Kungajakt- och Viltmuseum AB:s ansökan om 180.000 kr för att fräscha upp muséets fasta utställning… (Se “Bergen och Bergagården mm”).
TTELA påpekar att kommunen i och med köpet får ansvar för “skicket på fastigheten” och att det krävs en del underhåll och renoveringar.
Bo Carlsson kommenterar:
“Den tyngsta biten är vatten och avlopp. Sedan behövs det en del underhåll på lokalerna. Men vi har inte haft möjlighet till att göra detaljbesiktning förrän på måndag.”
Bo Carlsson har rätt i detta, men så säger han:
“Och man kan säga att Sveaskog har eftersatt underhållet.”
Där blev det riktigt fel… Det är inte fastighetsägaren, och säljaren, Sveaskog som har eftersatt underhållet. Det är Stiftelsen Bergagården, som Vänersborg kommun är en stor “delägare” i och bidragsgivare till…
Så här ligger det till.
Förra året skrev Stiftelsen Bergagårdens nuvarande ordförande Kent Javette (S) till Sveaskog och klagade på att Sveaskog inte åtgärdade vissa brister i byggnaden där restaurang Spiskupan är belägen. Den 17 juni (2019) kom svaret från Sveaskog:
“detta hyresavtal [är] alltså inte … något ”vanligt” hyresavtal där hyresgästen betalar en marknadsmässig hyra och fastighetsägaren svarar för sedvanligt underhåll. Istället är det i det här fallet Stiftelsen som ansvarar för alla typer av skötsel och underhållsåtgärder på fastigheten.”
Oops!
Men så är det. Redan i de allmänna villkoren till kontrakt mellan Stiftelsen Bergagården och Domänverket (nuvarande Sveaskog) från 1982(!) stod det:
“Stiftelsen svarar för allt underhåll och skötsel av samtliga inom det arrenderade området belägna byggnaderna och anläggningarna”
I det nu gällande hyresavtalet står det:
“Hyresgästen svarar för lokalens uppvärmning, varmvatten, elektrisk ström samt vatten och avlopp. … Det åligger hyresgästen att på eget ansvar och egen bekostnad svara för de åtgärder som av försäkringsbolag, myndighet eller domstol kan komma att krävas för lokalens nyttjande.”
Och:
“Hyresgästen skall väl vårda och underhålla lokalen.”
Det råder alltså ingen tvekan – hyresgästen, dvs Stiftelsen Bergagården, svarar för alla kostnader på fastigheten.
Jag tror inte att Bo Carlsson har riktig koll på vad han och Fastighets AB har köpt. Å andra sidan kanske man skulle kunna begära, eller till och med kräva, det – när man som kommunens representant och för skattebetalarnas pengar köper en byggnad med stora renoveringsbehov för 4,8 milj kr – som är värderad till 3,7 miljoner…
Det är sannolikt någon som undrar vad detta är för slags hyreskontrakt. Det skiljer ju sig uppenbarligen från “normala” hyreskontrakt. Det förklarar den fastighetsansvarige på Sveaskog i sitt svar till Stiftelsen Bergagårdens ordförande:
“Stiftelsen [hyr] restauranglokalen vid Bergagården med tillhörande markområde av Sveaskog för en reducerad hyra om 128.000 kr/år.”
Stiftelsen betalar alltså en reducerad hyra och orsaken är för att:
“stiftelsen har en underhållskyldighet på fastigheten”
Det förhåller sig nämligen så att Sveaskog tillåter Stiftelsen Bergagården att ta ut en betydligt högre hyra för restaurang Spiskupan än vad Stiftelsen själv betalar till Sveaskog. Spiskupan betalar 253.000 kr/år i hyra till Stiftelsen. Tanken är att mellanskillnaden, alltså 125.000 kr varje år (253.000 minus 128.000 kr), ska användas till underhåll.
Och tydligen gjordes en del underhåll under år 2018. I årsredovisningen står det:
”Det svaga resultatet under året har påverkats av kostnader för renovering avseende restaurang Spiskupan.”
Jag tvivlar på att Bo Carlsson och Fastighets AB kommer ifrån detta avtal, även om man försöker. Skulle Sveaskog gå kommunens önskan till mötes, dvs att Sveaskog skulle t ex renovera byggnaden innan kommunen tar över, så antar jag att den andre budgivaren, ägarna till Spiskupan, snabbt skulle överklaga. Fast osvuret är alltid bäst.
Naturligtvis kan man med denna vetskap ställa sig frågan var mellanskillnaden har tagit vägen under åren. Det blir ändå 1 miljon kr på 8 år…
“Sedan tillkommer förstås driften, men den hade vi redan via stiftelsen”
Säger Bo Carlsson (C) också till TTELA.
Både ja och nej. Visst svarar Stiftelsen Bergagården för driften. Men år 2018 gjorde Stiftelsen ett underskott på nästan 300.000 kr. (Se “Bergen och Bergagården mm”. Jämför med renoveringen ovan.) Och blir Vänersborgs kommun ägare till fastigheten så tillkommer troligtvis också drift av vägar, parkeringar, ängar mm, sådant som Sveaskog sköter nu och har skött tidigare. Det kostar naturligtvis ytterligare pengar för kommunen. Sedan var det ju också det här med underhåll och renoveringar av byggnaderna…
Och ju mer jag tänker på hela affären, ju mer lutar jag åt att kommunen inte ska köpa Bergagården. Jag är övertygad om att en privat aktör, som t ex ägarna till Spiskupan, skulle sköta fastigheten bättre än vad kommunen kommer att göra. Vi har ju redan erfarenhet av kommunal fastighetsförvaltning… Både av hur det går när kommunen är fastighetsägare, som t ex på Norra skolan, eller när privata entreprenörer tar över, som t ex på Ursand. Det är bättre att skattebetalarnas pengar går till de lagstadgade uppgifterna inom vård, omsorg och utbildning än att användas i spekulativa fastighetsaffärer.
Varför bjöd kommunen 
egentligen över Spiskupan? För att ge allmänheten fortsatt bra tillgång till området? För att utveckla tillgängligheten för människor med funktionsvariationer? Skulle Vänersborgs kommun eller Stiftelsen vara bättre att bedriva verksamhet för allmänheten och turisterna än 
Spiskupans ägare? Finns det överhuvudtaget något som talar för det?
Det kan vara både orättvist och missvisande, men jag har en känsla av att det någonstans på Bergagården ligger en älg begraven…
Precis som på Tingsrätten i Vänersborg…
Bo Carlsson (C) har som alla vet blivit åtalad för fornminnesbrott. (Se “Bo Carlssons politiska historia”.) Åtalet har väckt nationell uppmärksamhet. Vid två tillfällen, i december och februari, har rättegångarna mot Carlsson blivit inställda med kort varsel. Igår fick jag reda på av Tingsrätten att Bo Carlsson inte har blivit delgiven handlingar på ett korrekt sätt. Och så har tiden gått. Enligt Tingsrätten har brottet nu hunnit bli preskriberat…
Det är sanslöst om de besked som Tingsrätten gav mig är korrekta. Vanliga människor blir åtalade och dömda för brott de begått, precis som det ska
vara, men en av Vänersborg högste politiker, kommunstyrelsens 2:e vice ordförande, kommunalrådet Bo Carlsson (C), kommer undan. Jag saknar ord. Hur är det möjligt? Kan det verkligen vara sant?
Snacka om att älgar är begravda i Vänersborg. Eller är det kanske kor uppe i Gestad…?
Bergen och Bergagården mm
Idag är det den internationella kvinnodagen.
Den internationella kvinnodagen har gamla anor i den socialistiska arbetarrörelsen. På initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin bestämde Andra internationalen redan 1910 att en särskild kvinnodag skulle firas den 8 mars. Dagen är dock inte särskilt socialistisk längre. Idag finns kvinnodagen med i FN:s lista över högtidsdagar, och den har därmed också blivit en mer “opolitisk” högtidsdag.
Den internationella kvinnodagen firas världen över och i vissa länder är den en nationell helgdag. I Sverige hade förr i tiden “Filippa” namnsdag denna dag och det fanns föräldrar som namngav sina döttrar efter, bland annat, kvinnodagen… 1994, möjligtvis 1993, flyttades emellertid namnet av någon obegriplig anledning till den 2 maj. Den 8 mars blev istället Sivs dag.
Det sägs att “Siv” betyder brud eller hustru, och det kanske inte är ett särskilt lämpligt namn på den internationella kvinnodagen… Däremot har namnet mycket gamla anor, asaguden Tors fru hette Siv…
Och då är det naturligt för vänersborgare i allmänhet och kanske vargöbor i synnerhet att tänka på Halle- och Hunneberg…
“Vänersborgaren Lennart Hansson säger sig ha hittat bevis på att asagudarnas Valhall var belägen på Halle- och Hunneberg. I ättestupan, säger han sig ha sett Odens ansikte.”
Hansson tog foton på Odens ansikte. (Se TTELA “En fantasi som hjälper oss förstå verkligheten”.) Ett av dem hänger i Kungajaktsmuseet, på Hunneberg. (Och jag antar att det hänger där än, även om det var några år sedan jag var inne på museet.) Det är några förunnat att ha haft den stora äran att höra en mycket engagerad och kunnig Lennart Hansson själv berätta om fotot och visa alla detaljer. Han övertygade i varje fall mig om att det var Odens ansikte som fanns på bergväggen vid Ättestupan… (Där också den mäktiga domarringen återfinns förutom gravhögar, och tidigare också källan Odens Damm – se ”Halleberg – Skandinaviens största fornborg”.)
Vänersborg kommun äger Kungajaktsmuseet och marken runt byggnaden. Och det är klart att det kostar med ett museum. Jag är dock inte riktigt uppdaterad på kommunens kostnad, men för två år sedan var siffran drygt 3 milj kr. (Det sägs att museet senast fick 3,4 milj kr av kommunen.) Och då förmodar jag att underhållet har en del i övrigt att önska. Hunnebergs Kungajakt- och Viltmuseum AB ansökte nämligen 2018 om investeringsmedel, 180.000 kr:
“för underhåll och förnyelse av muséets fasta utställning.”
Det blev avslag. Muséet sökte återigen pengarna, för 2019. Och i oktober blev det avslag – igen… Vad jag förstår så behöver muséets fasta utställning fräschas upp. “Dammar det igen” så lär väl museibesökarna kräva entrépengarna tillbaka…
I fredags föreslog också kultur- och fritidsnämnden med stor majoritet att kommunfullmäktige ska avslå min motion om fisket i Hallsjön. Hallsjön lockar som bekant till sig tämligen många besökare varje år, även turister. I motionen yrkade jag att fisket skulle räddas genom att kultur- och fritidsnämnden tilldelades de pengar som krävdes för att fisket vid Hallsjön skulle kunna drivas vidare. Det ville inte inte nämnden. Den menade att fisket redan var nedlagt…
Det var bara vänsterpartiet, och SD, som ville behålla, eller återuppta, fisket. Vilket torde vara tämligen enkelt om viljan hade funnits… Vi får se om kommunfullmäktige delar kultur- och fritidsnämndens uppfattning…
Om eventuella besökare och turister istället för att besöka museet skulle vilja fiska vid Hallsjön så är det alltså inte möjligt längre.
Det kan tyckas lite underligt att kommunen inte bevarar och underhåller besöksmålen om besökare och turister ska lockas till bergen. Det kommer näppeligen några turister eller andra besökare på sikt om det inte satsas. Å andra sidan vet jag inte om kommunen vill att bergen ska fortsätta förbli ett besöks- och turistmål eller inte. Kanske vet inte kommunen det själv… Det tycks i varje fall som om Vänersborgs kommun just nu jobbar aktivt för att minska bergens attraktionskraft.
Eller också vet inte den ena handen vad den andra gör.
I höstas anslog kommunstyrelsen 450.000 kr för år 2019 till ett projektgruppsarbete som var ett led i:
“fullgörandet av Vänersborgs kommuns åtaganden enligt avsiktsförklaringen ”Halle- & Hunneberg, en hållbar reseanledning av internationell standard””
Kommunens agerande är både förvirrande och motsägelsefullt, men det ska tydligen ske ett utvecklingsarbete på bergen. Trots allt. Så sägs det i varje fall. Projektet är ett samarbete mellan Vänersborgs, Trollhättans och Grästorps kommuner. Kommunerna ska försöka att tillsammans skapa förutsättningar för en hållbar reseanledning, med internationell standard, till ekoparken Halle- och Hunneberg. Dock då utan fiske i Hallsjön eller ett uppfräschat museum… Måste jag väl tillägga… (Det kanske helt enkelt är så att tanken med utvecklingsarbetet är att producera några program, planer eller policies…)
Vänersborg bidrar också med pengar till Stiftelsen Bergagården. (Förutom utvecklingsarbetet där stiftelsen alltså också är inblandad.) Stiftelsen Bergagården:
“bildades 1982 och finansieras av Vänersborgs, Trollhättans och Grästorps kommuner. I styrelsen för Stiftelsen Bergagården är kommunerna representerade samt Sveaskog och Länsstyrelsen.”
Syftet med Stiftelsen är att:
“Stiftelsen skall ha till ändamål att på ett av Sveaskog arrenderat område vid Bergagården på Hunneberg bedriva informationsverksamhet om natur och naturvård, kultur och kulturminnesvård, skog och skogsbruk, växtliv och djurliv samt där främja allmänhetens möjligheter till motion och rekreation.”
Jag har dålig koll på vad verksamheten kostar Vänersborgs kommun. När jag tittar på årsredovisningar gissar jag att Vänersborg årligen bidrar med uppemot 1 miljon.
Vänersborg ska inte längre arrendera Bergagården och området runt omkring. Kommunen ska genom det kommunala aktiebolaget Fastighets AB Vänersborg istället köpa Bergagården av Sveaskog… Ja, det sägs att det blev klart i fredags. (Läser i TTELA nu efter att jag har publicerat bloggen att det är klart – se ”Kontraktet för Bergagården påskrivet”.)
Ryktena, som tycks välgrundade, säger att köpesumman uppgår till 4.820.000 kr. Sedan tillkommer eventuella lagfartskostnader på 4,5%, eller är det 1,5%… (Såvida inte fastigheten slås ihop med museet.) Det är något över den värdering som gjordes i december 2018. Fastigheten värderades då till 4,5 milj kr. Men då ingick också vad jag förstår OK Skogsvargarnas föreningslokaler (som föreningen nu har fått köpa av Sveaskog).
I värderingen står det om byggnaden där restaurangen ligger:
“Enligt uppgift vid besiktningen är det mindre läckage i taket och mindre fuktproblem i vindsutrymmen. Avloppsanläggningen är också enligt uppgift dålig med bågnad tank samt en markbädd som behöver göras om. Fettavskiljaren behöver också ses över. Varmvattenberedare och fettavskiljaren strular enligt uppgift ibland. Skicket är annars normalt och standarden relativt enkel. Avloppet som bedöms behöva renoveras/bytas ut…”
Om byggnaden med naturskolan skriver värderaren:
”Synliga skador från fukt finns på fasad, där delar ruttnat.”
Är det något mer än undertecknad som ser ytterligare sjusiffriga kommunala kostnader framför sig…? Det kan vara de här kostnaderna som avskräckte andra spekulanter tror jag…
Jag vet inte om Fastighets AB, där styrelsen består av ordförande Bo Carlsson (C), Tommy Christensson (M) och Jan Carlstein (L), har tänkt att Stiftelsen Bergagården ska arrendera Bergagården i fortsättningen. Min uppfattning är nog att det är svårt för Stiftelsen att betala hyran med tanke på stiftelsens ekonomiska resultat. År 2018 gjorde Stiftelsen ett underskott på nästan 300.000 kr.
Det ligger eventuellt utanför ämnet för denna blogg, men när jag läser Stiftelsen Bergagårdens årsredovisning för år 2018 så anser jag att det ändå är på sin plats att redovisa två anmärkningar från revisorerna:
“Utan att det påverkar våra uttalanden vill vi anmärka på att avdragen skatt och sociala avgifter vid flera tillfällen inte betalats i rätt tid.”
Och:
“Årsredovisningen har inte upprättats i sådan tid att det varit möjligt att … hålla årsstämma inom sex månader efter räkenskapsårets utgång.”
Skriver revisorerna den 18 november 2019 – i årsredovisningen för räkenskapsåret 2018…
Jag vill minnas att kommunen är tuff med bidrag till bland annat föreningar som missköter skatter och inte följer lagar. Det handlar ju faktiskt om skattepengar…
Till sist.
Jag förstår inte hur de styrande och de oppositionella betongpartierna tänker i den här kommunen. För det verkar som om S+C+MP+M+L+KD är överens. De säger nej till “småpengar” som ökar bergens attraktionskraft för kommunens invånare och turister, men satsar samtidigt utan att blinka miljoner på byggnader och verksamheter. Med tvivelaktiga syften – och resultat.
Och så vet vi dessutom hur kommunen sköter sina fastigheter. Eller inte sköter sina fastigheter…
Man kan undra om Vänersborgs kommun satsar på bergen eller inte. Jag vet inte. Och ska kommunen göra det överhuvudtaget? Hur bör i så fall en sådan satsning ske? Genom att lägga ner miljontals kronor i byggnader? Det måste naturligtvis också diskuteras om Vänersborgs kommun verkligen ska satsa miljoner på verksamheter som inte är lagbundna. Kommunen har en påse pengar och stora satsningar på bergen dränerar naturligtvis kommunkassan på pengar som i första hand borde gå till utbildning, vård och omsorg.
Det finns onekligen mycket att diskutera kring bergen.
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer