Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Överklagande till Förvaltningsrätten

2 mars, 2023 Lämna en kommentar

På kommunfullmäktiges sammanträde den 15 februari beslutade de styrande partierna, S+C+KD+MP, att återremittera Lena Eckerbom Wendels (M) motion om minskad tvångsanslutning till kommunens vatten och avlopp. Det var möjligt eftersom det räcker med en tredjedel av rösterna i fullmäktige för att återremittera ett ärende.

Det var också av precis den anledningen som de styrande partierna inte ville ha en omröstning om själva motionen. De visste ju att fullmäktige skulle bifalla den, dvs rösta ja till motionen. Oppositionen i Vänersborg var nämligen, för en gång skull, enig. Samtliga 28 ledamöter i oppositionen är motståndare till tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. (De styrande har 23 ledamöter.) En återremiss var således det enda sättet för de styrande att undvika ett snöpligt röstningsnederlag i sakfrågan.

Jag har beskrivit hela ärendet ganska noggrant i bloggarna “KF 2: VA – återremiss igen” och ”KF 2b: VA-motionen och lagen”. TTELA har gjort detsamma i artikeln “Inga lättnader i tvånget att ansluta sig till va-nätet”.

För att få ett objektivt och kunnigt svar om vad det innebär att återremittera ett ärende så frågade jag den intelligenta chattroboten ChatGPT om hjälp. Jag fick svaret:

“Att återremittera ett ärende betyder att man skickar tillbaka det till den tidigare instansen, vanligtvis till den som skickade ärendet till dig i första hand, för vidare åtgärder. Detta kan göras av olika skäl, till exempel om det behövs ytterligare information eller om ärendet behöver undersökas ytterligare innan ett beslut kan fattas.

Återremiss kan också användas om ett beslut har fattats, men det beslutet behöver ändras eller justeras. I detta fall skickas ärendet tillbaka till den tidigare instansen för att en ny bedömning ska göras och en nytt beslut ska fattas.

I allmänhet innebär återremiss att ärendet inte kan avslutas eller hanteras på grund av bristande information eller andra omständigheter, och det kräver att ärendet går tillbaka till startpunkt för att lösa problemet.”

Ett återremissyrkande av ett ärende i kommunfullmäktige ska alltid följas av en motivering. Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) lämnade följande motivering till yrkandet på återremiss:

“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan”

Tanken med en återremiss är alltså att den ska användas när ett ärende kräver ytterligare utredning. Det kan vara att underlaget känns ofullständigt och behöver kompletteras med ytterligare faktauppgifter. Motiveringen ska då upplysa mottagaren av återremissen om vad som ska göras. 

Det framgår tydligt av Mats Anderssons motivering att detta inte var syftet med återremissen. Syftet var ett annat. Det var helt enkelt att förhindra ett beslut.

Det är möjligt att Mats Andersson tyckte att “ändamålet helgar medlen”. Han kanske ansåg att ett bifall av motionen skulle få negativa konsekvenser av något slag för kommunen. Det var i och för sig inget han direkt argumenterade för i talarstolen, men det var vad han sa i en paus. Men det spelar egentligen ingen roll vilket ändamål Andersson hade i slutändan, det direkta syftet med att återremittera ärendet var att förhindra ett beslut.

De styrande partierna missbrukade alltså, som jag ser det, rätten för minoriteter att återremittera ett ärende.

Jag tycker inte att det är ok agera på det här sättet i kommunens högsta beslutande organ. Jag har därför begärt att Förvaltningsrätten i Göteborg laglighetsprövar beslutet. Laglighetsprövning är så att säga den formella benämningen på ett överklagande.

Det är tveksamt om “överklagandet” finner rättens gillande. Förvaltningsrätten brukar nämligen oftast nöja sig med att meddela att kommunfullmäktige formellt sett har rätt att fatta beslut. Det brukar inte sällan vara ett slags “Moment 22” när man har med Förvaltningsrätten att göra.

Men det är ändå viktigt att reagera och protestera tycker jag. Förhoppningsvis leder en laglighetsprövning i varje fall till någon typ av diskussion. Är det politiskt och moraliskt ok att obstruera beslut i fullmäktige på det här sättet? Vi får se vad som händer.

Här nedan följer min skrivelse till Förvaltningsrätten. (Du kan ladda ner den som pdf här.)

===

Den 15 februari 2023 fattade kommunfullmäktige i Vänersborg ett beslut (§ 14, KS 2022/106) om att återremittera ärendet Motion om minskad tvångsanslutning till vatten och avlopp.

Yrkandet om återremiss framfördes av kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) och motiveringen till återremissen hade lydelsen:

“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan.”

I Kommunallagen 5 kap 50 § står det endast att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Det brukar emellertid vara så att en återremiss innebär att ärendet överlämnas för ytterligare utredning. Det kan vara att underlaget känns ofullständigt och behöver kompletteras med ytterligare faktauppgifter. Det är praxis att det i beslutet om återremiss tydligt anges varför ärendet återremitteras så att mottagaren av återremissen vet vad som ska göras. Däremot kan en återremiss knappast motiveras med att en kommunal plan måste utarbetas och godkännas före fullmäktige kan behandla motionen.

Den motivering som Mats Andersson lade fram på sammanträdet och som godkändes av en minoritet i kommunfullmäktige har inte syftet att ytterligare beredning av motionen ska ske. Återremissen är snarast en ”maskerad bordläggning” och syftar enligt min mening snarast till att obstruera ett beslut av kommunfullmäktige. Det torde kunna ses som ett missbruk av den möjlighet som kommunallagen ger en minoritet att kräva ytterligare utredning och faktaunderlag. Mats Andersson borde istället ha begärt en bordläggning av ärendet. 

Det ska tilläggas att motionen lämnades in 15 februari 2022 och var beredd enligt reglerna.

Undertecknad önskar därför att Förvaltningsrätten laglighetsprövar det beslut om återremiss med den motivering som lämnades och som en minoritet i Vänersborgs kommunfullmäktige fattade beslut om.

Stefan Kärvling
Vänersborg 20230301

Bilaga

Kommunfullmäktiges protokoll 2023-02-15

==

Bloggar om kommunfullmäktige den 15 februari 2023:

Kategorier:förvaltningsrätten, Juridik, Kommunfullmäktige 2023, VA

KF 2b: VA-motionen och lagen

25 februari, 2023 Lämna en kommentar

I förra veckan behandlade kommunfullmäktige en motion från Lena Eckerbom Wendel (M). Den handlade om minskad tvångsanslutning till kommunens vatten- och avloppsnät. Det vet läsare av denna blogg. Jag skrev om ärendet och motionen i bloggen “KF 2: VA – återremiss igen”. I torsdags publicerade TTELA en artikel på sin hemsida om samma VA-ärende. Nästa vecka kanske artikeln blir publicerad i papperstidningen. (Se “Inga lättnader i tvånget att ansluta sig till VA-nätet”.)

Niklas Johansson på TTELA ger som vanligt sina läsare en förståelig och korrekt beskrivning av fullmäktiges behandling av VA-frågan förra veckan. Och artikeln blir ju inte sämre av att jag själv blir citerad… Hela artikeln avslutas faktiskt med ett citat från mina läppar:

“Jag ska säga vad frågan handlar om: Och det är att folk som har godkända enskilda avloppsanläggningar är tvungna att betala 200.000 kronor för att ansluta sig till kommunens VA-nät trots att de bara bor på stället kanske högst tio veckor om året. Det handlar inte om att bråka, det handlar om de som tvingas att betala 200.000 kronor för något de inte behöver. Det ska vi fundera på.”

Det var ingen från de styrande partierna som kommenterade detta inlägg. Det är synd, det är en avgörande viktig aspekt i frågan om tvångsanslutning. En anonym person, som känner till förhållandena på Gardesanna, utvecklade på sätt och vis argumentet i en kommentar till mitt blogginlägg (se här):

“I början på nästa år, har väl alla på Gardesanna fått betala sin tvångsanslutning, på ett eller annat sätt. Många äldre som får krav på sig att betala ca 150.000- 250.000:-. Några kanske är fattigpensionärer. Att tvinga fastighetsägare är inte demokrati. Finns det ett fungerade och godkänd avlopp, skulle det vara frivilligt. Det är lätt att ta beslut om andras pengar.”

Det blir aldrig några svar på sådana här frågor från de styrande partierna. Det vore särskilt intressant om Kristdemokraterna och Centerpartiet, som styr kommunen tillsammans med sossarna, hade gjort det. Partiföreningarna i Vänersborg har ju uppenbarligen en helt annan inställning till tvångsanslutning än den officiella partilinjen.

Jag har efter fullmäktige fått en fråga från Vänersnäs om det inte fanns något i fullmäktiges handlingar som klargjorde vad som gäller kring motionens frågeställningar utifrån lagarna. Jo då, på sätt och vis fanns det lite om det i tjänstemannaskrivelsen. Tjänstepersonerna ska ju som alla vet följa objektivitetsprincipen och ge en allsidig, saklig och objektiv bild av ärendet så att politikerna sedan kan fatta ett genomtänkt och sakligt grundat beslut… (Se “Objektivitetsprincipen i grundlagen”.)

Det hänvisas både i själva beslutet och i underlaget, som är en slags motivering, till den uppdaterade vattentjänstlagen, LAV. Kommunfullmäktiges beslut hade följande lydelse:

“Kommunfullmäktige beslutar att motion om minskad tvångsanslutning till vatten och avlopp skall anses färdigbehandlad med hänvisning till antagandet av proposition 2021/22:208 Vägar till hållbara vattentjänster.”

Propositionen är det regeringsförslag som låg till grund för riksdagens beslut om en lagändring i juni 2022. Ändringarna i vattentjänstlagen beskrivs på ett korrekt sätt i fullmäktiges underlag. Den konkreta kopplingen, ”hänvisningen”, mellan den “uppdaterade” lagen och motionens yrkanden förklaras dock inte. Det är lite underligt eftersom de avsnitt i lagen som handlar om vad som händer när kommunen har inrättat verksamhetsområden, vilket motionen behandlar, inte ändrades. De paragraferna har samma lydelse innan lagändringen som efter. På det sättet blir ju hänvisningen till den nya lagen lite “diffus”, snällt sagt.

Det närmaste en motivering till att motionen skulle kastas i papperskorgen utifrån lagen var följande avsnitt i underlaget till kommunfullmäktige:

“När ett verksamhetsområde väl är inrättat styr Miljöbalken när den faktiska anslutningen ska ske och Lagen om allmänna vattentjänster reglerar när anslutningsavgift ska betalas.”

Begreppet verksamhetsområde nämns inte i Miljöbalken. (Begreppet förekommer en gång i lagtexten, dock i en annan betydelse.) Det står inte heller något om anslutning till kommunalt VA. Det gör att jag inte kan hitta var i Miljöbalken det bestäms (styrs) när ”den faktiska anslutningen” ska ske – om det nu står någonstans. Miljöbalken gör som jag ser det överhuvudtaget ingen principiell skillnad mellan enskilda VA-anläggningar och kommunala VA-anslutningar. Lagen är “bara” intresserad av konsekvenserna för miljön:

“Miljöbalken skall tillämpas så att
   1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter “

Det finns alltså, vad jag kan se, inga skrivningar som är tillämpliga i ärendet kring motionens yrkanden om “uppskjuten” anslutning till ett kommunalt VA-nät. Inte så länge som de enskilda VA-anläggningarna kan godtas med:

“hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Det står mer om motionens yrkanden i vattentjänstlagen, LAV. Det är i 24 § som anslutning och avgifter tas upp:

“En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten
   1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
   2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”

Det finns sannolikt flera tolkningar av denna paragraf, men jag noterar att det står ett “och” efter första punkten. Det står inte ett “eller”… Det torde betyda att både punkt 1 och 2 ska vara uppfyllda för att en fastighetsägare inom ett verksamhetsområde ska tvingas att betala avgifter för en allmän VA-anläggning.

Många kommuner tolkar lagen, liksom Vänersborg, som att alla fastighetsägare ska tvingas betala en anslutning när fastigheten har hamnat inom ett av kommunen beslutat verksamhetsområde. Det finns äldre domar som visar att domstolar har haft den tolkningen också. Det håller dock på att ske en förändring av tolkningen i nyare domar.

Hur som helst. Det står ju inget i vattentjänstlagen om när anslutningen måste ske efter att ett verksamhetsområde har beslutats eller när anslutningsavgiften ska erläggas. Här finns det definitivt ett “friutrymme”, eller ”manöverutrymme”, där kommunen kan utforma ett eget regelverk, precis som Lena Eckerbom Wendel (M) avsåg med sin motion.

Det kan också tilläggas att det inte finns några instruktioner eller direktiv i LAV om att de frågor som Eckerbom Wendels motion tar upp ska finnas med och/eller regleras i en vattentjänstplan. Lagen ger istället andra direktiv om vad som ska ingå i en sådan plan. Ett kommunalt  regelverk skulle kunna komplettera en sådan vattentjänstplan.

Det ville inte de styrande partierna, S+C+KD+MP. Och eftersom de är i minoritet i kommunfullmäktige utnyttjade de rätten att återremittera ärendet, ett beslut som kan fattas med minst en tredjedel av rösterna.

Mats Andersson (C) motiverade återremissen med följande formulering:

“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan.”

Det innebär sannolikt att inget beslut fattas om motionen under innevarande år. Det är som Tor Wendel (M) sa, en ”maskerad bordläggning”.

==

Bloggar om kommunfullmäktige den 15 februari 2023:

Kategorier:Juridik, Kommunfullmäktige 2023, M, Motion, VA

Bryter kommunen mot lagen?

7 februari, 2023 1 kommentar

I september år 2020 lades en utredning fram om kommunens fastigheter, “Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring”. (Utredningen kan du ladda ner här.) Utredningens syfte var att:

“redovisa vilka lokaler som inte nyttjas fullt ut och/eller nyttjas av andra än kommunens egna verksamheter samt att belysa relevanta aspekter av kommunens fastighetsinnehav och eventuella försäljningar”

Jag skrev ett antal bloggar då, om hur kommunen skötte eller snarare misskötte en del av sina fastigheter. Jag skrev bland annat om Huvudnässkolans aula, Holmens fd huvudkontor, Kommunhuset och Arena Vänersborg. (Länkar finns i slutet av bloggen.)

Det var signaturen “Jenny”, som med några kommentarer kring bloggarna om Norra skolan, fick mig att tänka på denna utredning. Och visst, jag skrev också om Norra skolan då det begav sig (se ”Kommunala fastigheter (1): Norra, aulan och Holmen”):

“Skolan behandlas eftersom bristande och eftersatt underhåll har medfört att stora delar av byggnaden är obrukbar och att skolverksamheten därför ska läggas ner.”

Kommunens skötsel av Norra skolan har varit under all kritik. Det är stor skam hur de fina skolbyggnaderna med högt kulturhistoriskt värde från 1900 respektive 1916 har misskötts. Skolan ligger dessutom inom ett område som är av riksintresse för kulturmiljövården. Men nu har i varje fall taken på Norra skolan åtgärdats och det till en kostnad av totalt 7,9 milj kr. Men det kanske mest var för att höja skolans värde om och när fastigheten ska säljas…

“Jenny” tar upp en del lagparagrafer kring kommunens skötsel av sina byggnader, framför allt då Norra skolan så klart. Det är synpunkter och hänvisningar till PBL som hon tidigare också har delgett miljö- och byggnadsförvaltningen.

Synpunkterna är intressanta tycker jag. Kommunen har ju om inte annat en hel del åsikter om hur andra, vanliga kommuninvånare, ska sköta sina byggnader och utbyggnader, avlopp och tomtplatser mm. Det kan därför vara intressant att återge resultatet av “Jennys” arbete kring kommunens ansvar för sina byggnader.

Kommunen har blivit anmäld för att missköta några av sina byggnader. Jag vet att det t ex har inkommit anmälningar på Sikhalls magasin och Holmens fd kontorsbyggnad i Vargön. Jag tror till och med att byggnadsnämndens egna ledamöter kan ha varit inblandade i någon anmälan. Även Norra skolan har anmälts.

Den 6 december 2022 skrev anmälaren:

“Om det inte redan finns ett pågående tillsynsärende så begär jag att byggnadsnämnden startar tillsyn enligt PBL kring bristande underhåll på fastigheten Vänersborg Oxeln 7 – Norra skolan.”

Anmälaren menade att Norra skolans fuktproblematik är så omfattande att:

“skolan anses som olämplig för fortsatt drift och detta borde innebära att byggnaderna förlorar sin funktion.”

Utifrån anmälan har “Jenny” studerat PBL, plan- och bygglagen. Hon börjar med att citera PBL 8 kap 4 §:

”Ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om …
7. lämplighet för det avsedda ändamålet”

Och för Norra skolans del är det avsedda ändamålet naturligtvis att bedriva skola.

Jenny fortsätter att citera 8 kap, nu 14 §:

“Ett byggnadsverk ska hållas i vårdat skick och underhållas så att dess utformning och de tekniska egenskaper som avses i 4 § i huvudsak bevaras. Underhållet ska anpassas till omgivningens karaktär och byggnadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt.

Om byggnadsverket är särskilt värdefullt från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, ska det underhållas så att de särskilda värdena bevaras.”

Det är uppenbarligen ingen större tvekan om att Norra skolan inte har hållits i vårdat skick. Underhållet av byggnaderna har inte heller anpassats till omgivningens karaktär eller byggnadsverkets värde. Det bristande underhållet har gjort skolan obrukbar och det har lett till att skolverksamheten ska läggas ner.

Då frågar sig “Jenny”:

“innebär inte det att kommunen har brutit mot sin underhållsskyldighet?”

Svaret på den frågan tycks för en lekman på PBL vara tämligen uppenbar. I det här fallet handlar det alltså inte heller bara om att det är en byggnad av mycket högt kulturhistoriskt värde och att det ligger i ett område som är av riksintresse för kulturmiljövården. Norra skolan används av många människor. Och det är barn… Kraven på underhåll borde då vara mycket högt ställda, kan man tycka.

“Jenny” fortsätter.

Det är byggnadsnämnden som har ansvar för att kontrollera att detta underhåll sköts. Och inte kan väl kommunens byggnadsnämnd sköta tillsynen lite ”hipp som happ”?

Nej, byggnadsnämndens tillsyn är myndighetsutövning. Boverket skriver (se “Byggnadsnämndens tillsynsansvar”):

“Reglerna om straffansvar för tjänstefel och civilrättsligt skadeståndsansvar kan därför aktualiseras vid felaktigt, försumligt eller uteblivet tillsynsarbete. Det är därför viktigt att byggnadsnämnden utför tillsyn och ingriper när det finns skäl för det.”

Det är ett stort ansvar att sitta i byggnadsnämnden eller att arbeta i byggnadsförvaltningen. Det finns något som heter tjänstefel vid myndighetsutövning (se Brottsbalken 20 kap § 1):

“Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.”

Med “underlåtenhet” menas att man låter bli att ingripa när man borde göra det. Preskriptionstiden för tjänstefel är för övrigt 5 år. Det finns domar för tjänstefel mot politiker. Det senaste exemplet är härvan i Alingsås. Där har en åklagare åtalat 11 politiker för tjänstefel – nästan två år efter att bygglovet gavs. (Se SVT “Därför är 11 politiker åtalade – bygglovshärvan i Alingsås”.)

För drygt ett år sedan blev kommunen alltså anmäld för att ha misskött Norra skolan. Och det har fortfarande inte fattats något beslut i ärendet. Handläggningen av ärendet hade för övrigt inte ens påbörjats i november och hur det går med handläggningen nu har jag ställt frågor om, men ännu inte fått något svar på.

Tillägg 8 februari. Idag fick jag följande svar från Miljö- och byggnadsförvaltningen:

”Handläggningen av ärendet har inte påbörjats därmed har vi inte gjort någon bedömning ännu. Det vi gjort är att skickat ut ett brev om upprättat tillsynsärende. Fastighet och service ska enligt inkommen skrivelse i ärendet ha beställt en utredning för inomhusmiljön.”

Anm. Fastighetsutredningen gav upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Nordstan, Skola, Skola och utbildning

Ska Juta ha en tomt? (4/4)

8 januari, 2023 1 kommentar

Den förra bloggen (se “Ska Juta ha en tomt? (3/4)”) avslutades med frågorna:

“Kanske är rätten att ha en hemfridszon runt sin bostad ett sådant “mycket angeläget intresse”? Eller är det kanske själva äganderätten till bostaden i sig som är det avgörande?”

I denna blogg ska jag titta lite på äganderättens betydelse för strandskyddslagstiftningen.

Miljöbalkens 7 kap 25 § lyder:

“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”

Paragrafen kallas proportionalitetsprincipen. Den kom till efter att Sverige gjorde EKMR (=Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna) till svensk lag. I denna konvention finns nämligen ett egendomsskydd. Även Regeringsformen, som också fick sin nuvarande utformning i samband med att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt, stadgar i 2 kap 15 §:

“Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.”

Det är detta proportionalitetsprincipen handlar om – det enskilda intresset i förhållande till det allmännas. Varje person ska ha rätt till respekt för sin egendom.

Proportionalitetsprincipen innebär en prövning i tre led, och här citerar jag en dom i Mark- och miljööverdomstolen (F 11186-17):

“om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet (ändamålsenlighet), om ingreppet är nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ (nödvändighet) och slutligen om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (proportionalitet i strikt mening).”

Jag undrar vad en sådan här prövning skulle få för resultat i fallet Juta…

Det börjar ske en förändring av svensk rättspraxis, bland annat genom domar i Högsta domstolen och Mark- och miljööverdomstolen. Det började med rättsfall kring marköverföring enligt fastighetsbildningslagen och domarna förstärkte helt enkelt egendomsskyddet. 

Mark- och miljööverdomstolen har i två domar från 2020 slagit fast att egendomsskyddet innebär att det även finns (se Wistrand Advokatbyrå “Förstärkt egendomsskydd vid prövning av dispenser enligt miljöbalken”):

“anledning att nyansera den intresseavvägning som ska göras vid prövningen av om strandskyddsdispens kan ges enligt miljöbalken.”

En inskränkning i en enskilds rätt att använda mark eller vatten får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med strandskyddet ska tillgodoses.

“Det innebär att det vid den intresseavvägning som ska göras enligt strandskyddsbestämmelserna måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i miljöbalken som skäl för dispens.”

Det här, skriver Wistrand Advokatbyrå vidare, bekräftas av Stockholms tingsrätts dom den 3 mars 2020 (T 4824-19). Domen konstaterade att:

“egendomsskyddet i RF och EKMR innebär ett krav på en fristående proportionalitetsbedömning vid prövning av frågor om strandskyddsdispens enligt miljöbalken. Då någon sådan proportionalitetsbedömning inte hade gjorts i det fallet hade en överträdelse av den enskildes egendomsskydd skett.”

Jag vet inte hur just det här fallet slutade, domen har överklagats, men en förändring av praxis börjar i varje fall ske. Egendomsskyddet får en allt tyngre roll.

Det bekräftas även av ett examensarbete vid Umeå universitet, “Strandskyddet och äganderätten” (kan laddas ner här):

“Under 2018 kom ett stort och viktigt mål från HD, NJA 2018 s. 753. I målet kom HD fram till att det ska göras en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen i varje enskilt fall som berör tvingande marköverföringar. Fallet har dock fått en bredare tillämpning än så, exempelvis proportionalitetsprövningar vid strandskyddsdispenser.”

Det här är dock något som inte Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning tycks ha tagit hänsyn till. Överhuvudtaget har inte nämnden, vad jag förstår, tagit denna aspekt under övervägande. Den har t ex inte gjort prövningarna enligt proportionalitetsprincipen. Det borde den antagligen göra.

Jag skulle faktiskt vilja svara nekande på de tre prövningarna i fallet Juta – det aktuella ingreppet är inte ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet, ingreppet är inte nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet och den fördel som det allmänna vinner står inte i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar paret Davidsson.

Advokatbyråns slutsats av domarna är:

“Det enskilda intresset av rätten till respekt för sin egendom ska således, på ett mer framträdande sätt än tidigare, vägas in i bedömningen av om dispens kan ges.”

Det torde stå utom allt tvivel att den ansökan om ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning som Davidsson har lämnat in, och som byggnadsnämnden (eventuellt) ska ta ställning till redan den 24 januari, tillgodoser allmänhetens intressen och hans egna enligt Miljöbalkens proportionalitetsprincip.

Förslaget tillgodoser syftet med strandskyddet samtidigt som Davidssons rätt att använda sin mark enligt 7 kap. 25 § i Miljöbalken inte inskränks. Det gör inte nuvarande tomtplatsavgränsning och inte heller den nya (“Davidsson ska få vägen”) som byggnadsförvaltningen har föreslagit.

Det är självklart att bostadshuset på Juta ska ha en strandskyddsdispens med en tomtplatsavgränsning som garanterar paret Davidsson att ha en tomt för sig själva – en hemfridszon.

Jag frågade slutligen min partikamrat Pontus Gläntegård (V), som sitter i byggnadsnämnden, om hur han ser på en lösning i ärendet.

“Alla bostadshus genererar en hemfridszon oavsett vad som finns på en karta eller i ett beslut. Hemfridszonen på Juta är större än till vägen. Det är därför det krävs ett staket, en mur eller häck. Den naturliga hemfridszonen skulle annars nå ända ner till vattnet om det inte fanns en avgränsning. Således anser jag tomten vara ianspråktagen så långt som det enskilda intresset möter det allmänna någonstans nere på gräsplanen. Det behövs en avskild passage, gärna skyltad, för allmänheten, annars upplevs Juta som ett stopp för allmänheten.”

Det är många som hoppas att byggnadsnämndens ledamöter ska lyssna på Gläntegård.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, strandskydd

Ska Juta ha en tomt? (1/4)

4 januari, 2023 Lämna en kommentar

Juta är mycket vackert beläget vid Göta älv. Det ligger ute på Restad, strax nordöst om fängelset, med utsikt över hamn- och industriområdet i Vargön. Huset ligger i skogsbrynet på en höjd ungefär 70-80 meter från strandlinjen.

Bengt Davidsson köpte fastigheten i juni 2017. Efter köpet renoverade Davidsson huset och byggde både om och till. Det gjorde att han och hans fru inte flyttade in förrän vid midsommar 2019. Davidssons mark går runt huset och sträcker sig ca 60 meter ner mot vattnet. Det område på 10-20 meter som går längs strandlinjen tillhör emellertid inte Davidsson. (Eftersom älven har “naggat” ganska mycket på marken vid Juta så är det frågan om hur mycket det egentligen finns kvar av grannfastighetens mark vid älvkanten. Det får mätningar visa.)

Alla boningshus har rätt till en tomt. På denna tomt har de boende i huset rätt att få vara i fred. Det är “hemfridszonen”. Hemfridszonen är området närmast runt bostadshuset. Det är ett alltså privat område och här har man som fastighetsägare (eller hyresgäst) full rådighet. Ingen utomstående får vistas på tomten utan lov. Det är hemfridsbrott att utan lov passera över eller vistas på privat tomt. Inom hemfridszonen gäller således inte allemansrätten.

I 1 kap 4 § definierar Plan- och bygglagen (PBL) en tomt. En tomt är:

“ett område som inte är en allmän plats men som omfattar mark avsedd för en eller flera byggnader och mark som ligger i direkt anslutning till byggnaderna och behövs för att byggnaderna ska kunna användas för avsett ändamål”

Tomten behövs alltså för att byggnaden ska kunna användas för avsett ändamål. Det är dock lite oklart vad som behövs för avsett ändamål. PBL nämner möjligheter till vattenförsörjning, avlopp, avfallshantering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt. Även väg, parkering och möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området ingår vad jag förstår också.

I Boverkets byggregler står det en del om vad som gäller en tomt vid t ex nybyggnad. Det ska finnas minst en tillgänglig och användbar gångväg mellan tillgängliga entréer till byggnader, till bostadskomplement och parkeringsplatser. Jag antar att det i stort sett gäller även ombyggnad av bostadshus, fast då “i skälig utsträckning”. Det ska också finnas framkomlighet för utryckningsfordon och möjlighet till lastning och lossning av fordon.

Det är svårt, skriver Naturvårdsverket, att:

“ange ett generellt mått på hur stor hemfridszonen är runt ett bostads- eller fritidshus eftersom förutsättningarna varierar från fall till fall. Ibland finns givna, tydliga gränser för hemfridszonen som ett staket, en häck, en väg eller en gång- och cykelväg.”

Det finns ingen tumregel eller lagstiftning på hur stor hemfridszonen ska vara och hur långt från huset tomtplatsavgränsningen således ska gå. Det beror på, som många jurister brukar säga. Det beror t ex på avståndet till huset eller hur topografin och vegetationen ser ut. Naturvårdsverket skriver (se broschyren “Allemansrätten – en vägledning”):

“Berg, kullar och träd som skyddar mot insyn gör kanske att du kan gå lite närmare ett boningshus. Är landskapet däremot öppet och huset exponerat  bör avståndet vara längre.”

Det beror alltså på olika omständigheter hur stor hemfridszonen ska vara, men lagstiftningen förutsätter att det ska finnas en hemfridszon runt ett bostadshus.

Det går en liten grusväg alldeles utanför och längs med altanen på Jutahuset. Den utgör enligt byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen en naturlig gräns för Davidssons hemfridszon. I varje fall innan sammanträdet den 6 december. På detta sammanträde var det tänkt att förvaltningen skulle lägga ett förslag om att Davidsson även “skulle få vägen” som förvaltningschefen uttryckte det. Ärendet lyftes emellertid ur dagordningen och beräknas istället återkomma på sammanträdet den 24 januari.

Sedan 2018, och alltså fortfarande, har paret Davidsson ingen tomt, privat hemfridszon, runt huset. Tomtplatsavgränsningen går mellan grusvägen och altanen. Det här området är mellan 0 och 3 meter brett och det är brant. Det går nästan inte att gå på denna markyta. Det är knappast ens möjligt att anlägga en rabatt med blommor. (Här kräver för övrigt byggnadsnämnden att Davidsson ska bygga en mur, sätta upp ett staket eller plantera en häck enligt beslutet 2018 – annars ska Davidsson betala vite…)

Paret Davidsson har en mindre parkering söder om bostaden där max två bilar och ett släp kan stå. De går dock inte att vända i hemfridszonen… Vid några tillfällen har ambulansen fått göra utryckning till Juta. Det finns då inte plats för ambulansen på det privata området. Bengt Davidsson, som är rörelsehindrad, kan inte heller bygga någon ramp. Den allmänhet som kommer från söder, dvs infarten till fastigheten, har insyn i huset och över tomten väster om huset.

Väster om byggnaden är det bergigt. Terrängen stiger brant och berget går i dagen. Det är på grund av höjdskillnader och ojämnheter inte möjligt att sitta här vid t ex ett bord och det finns inte plats för t ex gungor till barnbarnen. Det går inte heller att uppföra ett växthus eller trädgårdsland. Ja, Bengt kan på grund av sitt handikapp knappast ens gå eller vistas i området.

Norr om huset finns ytterligare en ingång till huset, ett garage och en gammal lada. Paret Davidsson är tvungen att lämna sin tomt och köra på allmänhetens grusväg för att komma dit. Det är tveksamt om de egentligen får göra det. Sannolikt uppfattar allmänheten det som att Davidsson privatiserar vägen och att vägen därför är privat. Det är inte tillåtet. Och det är definitivt inte tillåtet att snöröja och sanda vägen på vintrarna. Då privatiseras tveklöst vägen vilket kan verka avskräckande för allmänheten. Paret Davidsson kan inte gå på sin privata tomt från den ena sidan huset till den andra.

I norr ligger också värmepumps- och avloppsanläggningarna, fast inte innanför tomtplatsavgränsningen. Det går inte att reparera, tömma eller på annat sätt underhålla anläggningarna med mindre än att man gör intrång och privatiserar allmänhetens område. I norr har kommunen dragit tomtplatsavgränsningen långt fram mot bostaden för att allmänheten ska ha en möjlighet att med en viss sannolikhet kunna korsa bäckravinen oskadda, utan alltför stor fara för liv och lem. Det har sin grund i att förvaltningen ignorerat möjligheten att villkora bron som Davidsson har satt upp längre ner vid ravinen. (Bron har Davidsson tagit bort när han i oktober fick avslag på sitt nya förslag till strandskyddsdispens.) Tomtplatsavgränsningen innebär att allmänheten har insyn även från norr, från Önaforssidan. Ja, allmänheten är i stort sett “inne på tomten” när de befinner sig där.

Öster om “Jutatorpet” och grusvägen vid altanen finns en mycket stor gräsmatta. Den slutar vid Göta älv. Paret Davidsson äger detta område (det tillhör fastigheten Juta och har alltid gjort), men får enligt byggnadsnämndens tolkning av strandskyddsbestämmelserna inte använda området. De får inte ha något trädsgårdsland på gräsmattan, än mindre ett växthus. De får inte ha fruktträd och de får inte ens klippa gräset. Alla sådana åtgärder privatiserar nämligen marken. Davidsson måste ta bort alla privatiserande installationer, annars måste han betala vite.

Med andra ord, paret Davidssons tomt, enligt byggnadsnämndens beslut 2018, uppfyller inte de krav som PBL och Boverket ställer upp för en privat tomt. Tomten fyller inte den funktion som gör att byggnaden “ska kunna användas för avsett ändamål”. Den enda privata hemfridszon som Davidsson har är väster om byggnaden – och där är naturen och terrängen sådan att det knappast går att vistas i området.

Byggnadsnämnden anser att tomtplatsavgränsningen är enligt svensk lagstiftning och att grusvägen alldeles utanför altanen på Jutahuset utgör en naturlig gräns för Davidssons hemfridszon. Är det verkligen så?

Naturvårdsverket skriver i samband med ovanstående citat:

“I andra fall finns det naturliga gränser som till exempel ett dike, ett skogsbryn, en åkerkant eller en väg på ett rimligt avstånd från huset. Om det finns tät vegetation eller är kuperat runt huset är risken för störning mindre, och då kan gränsen för hemfridszonen ligga närmare bostadshuset. Om huset ligger i ett öppet, flackt landskap kan hemfridszonen istället behöva vara större.”

Det står helt klart att grusvägen vid altanen inte under några omständigheter kan sägas ha ett “rimligt avstånd från huset”. Går man på vägen ser man när Bengt och hans fru sitter och äter frukost. Ja, Davidsson och allmänhet kan samtala i normal ton och nästan hälsa fysiskt på varandra. Från vägen kan man också se in i huset.

Naturvårdsverket, som har både strandskyddsregler och allemansrätt helt klart för sig, utgår från att allmänheten inte ska störa de boende i hemfridszonen. Det är själva utgångspunkten i verkets resonemang om en privat tomt och hemfridszon. Det här perspektivet tycks emellertid inte ens ha slagit byggnadsnämnden i Vänersborg… 

“Hemfridszonen är området närmast runt ett bostads- och fritidshus där den boende har rätt till ett privat område och att få vara ostörd.”

Det gäller enligt byggnadsnämnden dock inte paret Davidsson på Juta.

Anm. Du kan läsa fortsättningen här: ”Ska Juta ha en tomt? (2/4)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, strandskydd

Aktuellt i VA-frågan (2/2)

17 november, 2022 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en fortsättning på ”Aktuellt i VA-frågan (1/2)”. 

I torsdags förra veckan fick samhällsbyggnadsnämnden information om förändringarna i den nya vattentjänstlagen (LAV) som ska träda i kraft vid årsskiftet. Jag sitter inte i nämnden men har fått information om vad som sades.

Miljöaspekten när verksamhetsområden ska och måste inrättas kommer att betonas ytterligare i och med lagändringen. Det andra rekvisitet i 6 § om kommunens skyldighet att ordna vattenförsörjning eller avlopp är att det ska handla om befintlig eller blivande bebyggelse i ett “större sammanhang”.

Vänersborgs kommunfullmäktige beslutade om den så kallade Blåplanen den 22 april 2015. Blåplanen beskrev bland annat områden som omfattades av vattentjänstlagens 6 §, dvs där verksamhetsområden för kommunalt VA skulle införas. I Blåplanen användes tämligen diffusa och godtyckligt konstruerade definitioner av “större sammanhang” – både på antal hus och avstånden mellan dem. Det hade Vänsterpartiet synpunkter på i samband med diskussionerna kring införandet av verksamhetsområden på Vänersnäs.

På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde redogjordes för Länsstyrelsens syn på de nya lagändringarna. Länsstyrelsen har nämligen haft en del seminarier under hösten kring förändringarna i vattentjänstlagen. I samband med detta har Länsstyrelsen också identifierat potentiella ”§ 6-områden” i Västra Götalandsregionens kommuner, däribland Vänersborg.

VA-chefen menade vid upprepade tillfällen att Blåplanens verksamhetsområden stämde väl överens med Länsstyrelsens identifierade ”§ 6-områden”. Fast inte riktigt… Och det är väl inte så konstigt. I Blåplanen pratades det om att även 8 fastigheter kan utgöra ett större sammanhang. Men Länsstyrelsen har väl inte denna syn? undrade Tor Wendel (M).

VA-chefen medgav att 20-30 fastigheter har varit praxis i rättsfall. Det är också det Länsstyrelsen skriver i sin kartläggning:

“Vi har tagit ut områden som är i ett sammanhang om minst 20 hus, med ett inbördes avstånd av som mest 150 meter.”

VA-chefen erkände med andra ord att de verksamhetsområden som har ritats ut i Blåplanen inte stämmer med den gängse definitionen… Kommunens definition av “större sammanhang” var alltså inte korrekt. I Blåplanen är det för övrigt ofta längre mellan husen än 150 meter…

James Bucci (V) hade på sammanträdet också påpekat för VA-chefen att de ”§ 6-områden” som Länsstyrelsen pekade ut var “potentiella” verksamhetsområden, inte “självklara” som VA-chefen sa. För Bucci betydde “potentiella” bara “tänkbara”. Det gör det väl för övrigt för de flesta.

Det tycks också som om Länsstyrelsen förordar att flera fastigheter går samman i en gemensam VA-anläggning. Det skulle då kunna bli lättare att en sådan anläggning kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

Det kan ju i så fall vara något för fastighetsägare att fundera på. Jag ser framför mig större växthus mellan husen på Vänersnäs, där 2-3 fastighetsägare har anammat Anders Solvarms idéer kring kretsloppssystem – principen att näring och vatten i avloppsvattnet återvinns och renas i växthusets växtbäddar.

Det finns enligt VA-chefen numer ett utrymme för gemensamhetsanläggningar som inte har funnits innan. Och när det gäller “enskilda anläggningar, som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”, så ser jag i ett svar från miljö- och byggnadsförvaltningen till en frågande fastighetsägare att enskilda VA-anläggningar kan uppfylla alla krav – till och med om skyddsnivån för miljöskyddet är högt:

“Det kan även vara möjligt att anlägga en infiltrationsbädd (utsläpp till grundvattnet), anlägga damm/våtmark och de flesta minireningsverken klarar av den höga skyddsnivån.”

Det ser ut som om det kan anas en annorlunda, mer flexibel syn på enskilda VA-anläggningar i Vänersborg. Vi får se var det landar.

Det ligger två motioner om vatten och avlopp i kommunens kvarnar just nu. Den ena är skriven av Tor Wendel (M) och ska utredas. Den motionen ser jag positivt på. (Se “Ny VA-motion från M”.) Den andra motionen är på väg till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Det är en motion skriven av Lena Eckerbom Wendel (M). Den är jag inte särskilt positiv till. (Se  “Motion om tvångsanslutning”.)

Eckerbom Wendel (M) yrkar i sin motion inte på att tvångsanslutningen till det kommunala VA-nätet ska stoppas. Hon anser “bara” att kommunen ska vänta med att tvångsansluta fastighetsägare till det kommunala VA-nätet tills den dag den enskilda VA-lösningen inte längre är acceptabel “med hänsyn till skyddet för hälsa och miljö”. Motionen handlar alltså om en “minskad” eller ”uppskjuten” tvångsanslutning, någon slags kompromiss.

Med anledning av Eckerbom Wendels motion om tvångsanslutning, fast ”lite senare”, vill jag till sist påminna om det så kallade tillkännagivande som riksdagen antog i samband med lagändringen den 22 juni 2022:

“Regeringen bör ta de fortsatta initiativ som krävs för att få till stånd en ordning som innebär att en fastighetsägare som har ett enskilt avlopp som uppfyller gällande miljö- och hälsokrav som utgångspunkt inte ska kunna påtvingas ett kommunalt avlopp.”

Eftersom samtliga borgerliga partier stod bakom detta tillkännagivande i juni kan vi sannolikt räkna med att regeringen kommer med förslag på nya ändringar i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV). Och jag tror inte att de förändringarna kommer att innebära att riksdagen förbjuder privata fastighetsägare att skaffa nya enskilda avloppslösningar…

Kategorier:Juridik, miljö, riksdag, VA

Aktuellt i VA-frågan (1/2)

13 november, 2022 1 kommentar

Den 22 juni 2022 beslutade riksdagen om en ändring i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV).

På riksdagens hemsida sammanfattas förändringarna i lagen (se “Vägar till hållbara vattentjänster”):

“Riksdagen sa ja regeringens förslag till ändringar i bland annat lagen om allmänna vattentjänster. De lagändringar som riksdagen sa ja till innebär bland annat att kommunernas bedömning av behovet av en allmän vattentjänst ska bli mer flexibel. Dessutom ska varje kommun ha en aktuell vattentjänstplan.

Riksdagen sa nej till en lagändring om små enskilda avloppsanläggningar. Regeringen får inte rätt att besluta om nya föreskrifter om kontroll av anläggningarna. Riksdagen anser att det finns en risk för att nya föreskrifterna skulle kunna medföra omotiverade kostnader för fastighetsägare som inte vägs upp av en motsvarande positiv nytta för miljön.

Riksdagen riktade också ett tillkännagivande, en uppmaning, till regeringen: Regeringen bör ta de fortsatta initiativ som krävs för att få till stånd en ordning som innebär att en fastighetsägare som har ett enskilt avlopp som uppfyller gällande miljö- och hälsokrav som utgångspunkt inte ska kunna påtvingas ett kommunalt avlopp.”

Jag har i tidigare beskrivit och utvecklat vad lagändringarna i vattentjänstlagen (LAV) betyder – se vidare “Riksdagen ändrar i VA-lagen”. Förändringarna i lagen träder i kraft den 1 januari 2023, medan bestämmelserna kring vattentjänstplanerna ska börja gälla först efter den 31 december 2023.

I torsdags, den 10 november, fick samhällsbyggnadsnämndens ledamöter information om lagändringarna. Det var kommunjurist Roy Svensson och VA-chefen Daniel Larsson som informerade.

Informationen och frågorna från ledamöterna handlade till stor del om vattentjänstplanen. Den är en nyhet i lagstiftningen.

Det är kommunfullmäktige som ska besluta om en vattentjänstplan i kommunen. Planen ska innehålla en långsiktig planering och tydligen anser statsmakterna att 12 år är en lämplig tidsperiod. Planen, som blir vägledande och inte bindande, ska utarbetas i samråd med fastighetsägarna. Och det blir onekligen en del samråd om planen ska utarbetas för 12 år framåt och det ska samrådas med alla som berörs…

Vattentjänstplanen ska omprövas vart 4:e år och om något ska ändras blir det ett nytt samråd med de berörda. Det ska dock noteras att om det sker samråd om planen när den utarbetas så behövs det tydligen inget mer samråd längre fram i tiden. Och 12 år är en lång tid i dessa sammanhang. Hur många fastigheter byter t ex inte ägare under en så lång period.

Vänersborgs kommun har en Blåplan och ligger därför ganska bra till. Blåplanen måste dock omarbetas och det är ett omfattande jobb som kommer att ta tid. Vad jag förstår på den information jag har fått från ledamöter i samhällsbyggnadsnämnden så kommer Kretslopp och Vatten att ägna hela 2023 åt detta arbete. Det innebär med all sannolikhet att all utbyggnad mm, som inte redan är beslutad och “på gång”, läggs i malpåse under hela året – ett slags “byggstopp” med andra ord.

Det var förutom vattentjänstplanen tämligen små förändringar i LAV. Den berömda, eller ibland kanske “ökända”, 6 § får den 1 januari 2023 en liten men viktig uppdatering. Paragrafen har för närvarande följande lydelse:

“Om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse, ska kommunen

  1. bestämma det verksamhetsområde inom vilket vattentjänsten eller vattentjänsterna behöver ordnas, och
  2. se till att behovet snarast, och så länge behovet finns kvar, tillgodoses i verksamhetsområdet genom en allmän va- anläggning.

Vid årsskiftet kompletteras 6 § med:

Vid bedömningen av behovet enligt första stycket ska särskild hänsyn tas till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Kompletteringen av paragrafen innebär att miljöaspekten betonas hårdare än förut. Samtidigt har det tidigare talats om att enskilda VA-anläggningar ska ha “motsvarande skydd” som det kommunala VA-systemet. Nu slår riksdagen fast att det räcker med att de enskilda anläggningarna kan “godtas”.

Betoningen av miljöaspekten borde betyda att Miljö- och Hälsoskyddsnämnden får en betydligt större roll i arbetena inför och besluten av framtida verksamhetsområden i Vänersborgs kommun. Det fördes också fram under samhällsbyggnadsnämndens sammanträde har jag fått berättas.

Det fanns farhågor i nämnden att miljö och hälsa inte har kapaciteten att kontrollera avloppssystem. Och det stämmer med all sannolikhet. Å andra sidan ansåg ju både styrande politiker och tjänstepersoner i miljö och hälsa, och senare också i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, att det var helt på sin plats att genom en “skrivbordstillsyn” döma ut enskilda avlopp på Vänersnäs – enbart på uppgifter om hur gammal en enskild avloppsanläggning var… Och handläggningen från Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen när det gällde familjen Solvarms naturhus och egenutvecklade kretsloppssystem ska vi inte tala om. (Se “Solvarm vann!”.)

Men det är självklart att det måste tillföras tillräckligt med resurser för att trygga objektiviteten och rättssäkerheten för kommuninvånarna.

Anm. Fortsättning följer i bloggen ”Aktuellt i VA-frågan (2/2)”.

Kategorier:Juridik, miljö, riksdag, VA

Objektivitetsprincipen i grundlagen

12 november, 2022 3 kommentarer

Det händer ibland att tjänstepersoner i Vänersborgs kommun går utöver sina yrkesroller. Under de senaste åren har det framför allt inträffat i de tekniska nämnderna. Det vet Solvarm och fastighetsägarna på Vänersnäs som har haft att göra med miljö- och hälsoskydds- och samhällsbyggnadsförvaltningarna, Magnus Larsson med byggnads- och samhällsbyggnadsförvaltningarna och nu senast Bengt Davidsson med byggnadsförvaltningen. Några tjänstepersoner i dessa förvaltningar låter inte alltför sällan personliga preferenser, tyckanden och åsikter påverka beteenden, utredningar och ställningstaganden.

Möjligheten att tjänstepersoner kan brista i sin professionalism och yrkesroll är ett känt problem i Sverige sedan lång tid tillbaka. Fram till slutet av 1800-talet fick t ex statliga tjänstepersoner lova dyrt och heligt att de skulle uppträda med “nit, redlighet, oväld och oegennytta”. De kunde dömas till avsättning eller suspension från arbetet och även straffas och bli skadeståndsskyldiga för olika slags fel och underlåtelsesynder. (Se “Det omtvistade tjänsteansvaret”.) 1976 ändrades regler och lagar, dock blev brottet “tjänstefel” kvar (Brottsbalken 20 kap 1 §):

“Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.”

Tjänstepersoner får, precis som alla andra, tycka och säga vad de vill, även på sin arbetsplats. Men det får inte påverka tjänsteutövningen eller rollen som tjänsteperson. Tjänstepersonsrollen ska inte blandas ihop med yttrandefrihet. 

Den ideologiska och politiska diskussionen i en kommun ska äga rum mellan politiker, partier, invånare, föreningar och organisationer mm, men inte mellan dessa och förvaltningschefer och andra tjänstepersoner. Tjänstepersoner och förvaltningar ska inte hålla på med eller driva politik.

Kravet på tjänstepersonernas professionalism är så fundamentalt viktigt att det faktiskt slås fast i en av Sveriges grundlagar, Regeringsformens 1 kap 9 §, att:

“Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.”

Formuleringen “iaktta saklighet och opartiskhet” kallas “objektivitetsprincipen”. Den är grundläggande och central för en tjänsteperson. (Jag har beskrivit den i två tidigare bloggar – se “JO-beslut: Objektivitet gäller!” och “Byggnadsnämnden och Juta (2/5)”.)

Tjänstepersonerna och förvaltningarna i Vänersborgs kommun, liksom alla kommuner i hela landet, måste vara opartiska, sakliga och korrekta. Mot alla, i alla sammanhang. Och det är naturligtvis särskilt viktigt i myndighetsutövning.

Och JO gick faktiskt ett steg längre i en dom från den 3 maj 2022 (se “JO-beslut: Objektivitet gäller!”):

“Bestämmelsen omfattar inte bara hur en sak rent faktiskt har handlagts och vilka verkliga skäl som ligger bakom ett beslut eller annat handlande från en myndighet. Även hur myndighetens agerande kan uppfattas är av betydelse.”

Det är säkert så att tjänstepersoner i Vänersborgs kommun får information och/eller utbildning i sina roller som tjänstepersoner, men jag vet inte. Under året har jag t ex haft ett samtal med en mycket hög kommunal chef som inte hade insikt i eller kunskap om objektivitetsprincipen.

Statskontoret, som är en svensk statlig förvaltningsmyndighet, har bland annat följande uppgift:

“Statskontoret främjar och samordnar arbetet för en god förvaltningskultur i staten.”

Statskontoret har utgett en broschyr för statligt anställda som heter “Den statliga värdegrunden”. (Den kan laddas ner här. Tack för tipset Jenny!) Skriften ska lära de anställda vad som är en god förvaltning. Jag antar att dessa grunder och principer bör gälla för tjänstepersoner även i den kommunala förvaltningen…

Jag tänkte citera några avsnitt ur broschyren. Det är inte bara lärorikt och viktigt för tjänstepersoner utan även för vanliga kommuninvånare.

  • “Objektivitetsprincipen innebär att myndigheterna är skyldiga att i alla lägen agera sakligt och opartiskt. Denna objektivitet måste prägla även sådant som ligger utanför det rena beslutsfattandet.”
  • ”Objektivitetsprincipen kan också tolkas som ett förbud. Det är förbjudet att som statsanställd se till andra intressen än dem du ska tillgodose. Det är också förbjudet att fatta beslut på andra grunder än vad som framgår av reglerna i det aktuella fallet.”
  • ”Du som arbetar i en myndighet får helt enkelt inte ta hänsyn till ovidkommande saker när du fattar ett beslut. Du får till exempel inte låta vänskapsrelationer, familjeband eller personliga uppfattningar påverka dig.”
  • ”Det handlar också om att behandla alla lika och om att myndigheterna ska hålla sig till sina uppdrag. … Det får till exempel inte spela in att den som söker tillståndet varit otrevlig eller inte velat samarbeta. Det innebär att du som handläggare inte kan låta dina personliga uppfattningar eller intressen ligga till grund för bedömningen.”
  • ”Att vara saklig innebär också en plikt för myndigheten att vara konsekvent i beslutsfattandet och behandla likvärdiga fall lika. Det är till exempel inte sakligt att ge en sökande extra service och förmåner i ett fall och samtidigt neka andra samma typ av förmån i ett annat fall.”

Objektivitetsprincipen slås även fast i Förvaltningslagen 5 § andra stycket:

“I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.”

Det är viktigt att också politiker i nämnder och styrelser har koll på objektivitetsprincipen, både för egen del och när det gäller bedömning av underlag och förslag från förvaltningarna. Ett särskilt ansvar har naturligtvis ordförandena i nämnderna.

Det kanske är så att det i Vänersborg finns en tendens att ordförande och politiker i nämnder och styrelser alltför ofta litar blint på sina tjänstepersoner?

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Juridik, Juta, objektivitetsprincipen

Kommunen och anonyma brev (3/3)

4 oktober, 2022 Lämna en kommentar

Anm. Den här bloggen är en direkt fortsättning av bloggen “Kommunen och anonyma brev (2/3)”.

Det är dyrt för enskilda att anlita jurister, och det kan vara både jobbigt och tidskrävande att driva rättsprocesser. Och utgången kan man ju heller aldrig vara säker på… Jag sonderade därför terrängen lite grann innan jag eventuellt bestämmer mig för att gå vidare på något sätt. Jag skrev till en jurist på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). SKR brukar vara behjälplig om man sitter i kommunfullmäktige i en kommun…

Och jag fick ett svar. Även det återges i sin helhet:

“Huruvida det var nödvändigt att diarieföra brevet kan jag inte uttala mig om utan att ha läst det. Däremot var det inte i strid med offentlighets och sekretesslagen (OSL) och diarieföringsreglerna där, att diarieföra detsamma. Det var ställt till kommunen och riktat till byggnadsnämnden och fullmäktige. OSL stadgar ju i 5 kap 1 § fjärde stycket att om det är uppenbart att en allmän handling är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet, behöver den varken registreras eller hållas ordnad. Alltså inget förbud. Det kan ju vara så att den var av ringa betydelse, men det är nu överspelat eftersom den har blivit diarieförd.   

Att handlingen distribuerades till byggnadsnämndens ledamöter och ersättare är däremot en helt annan fråga som inte har med diarieföringen i sig att göra. Om det bör göras eller inte ska också bedömas utifrån vad brevet innehåller, om det finns något i brevet som berör nämndens verksamhet och särskilt om det gäller ett ärende som nämnden /förvaltningen har. Men om brevet inte innehåller något som berör nämndens verksamhet så bör det normalt inte distribueras ut till ledamöterna bara därför att brevskrivaren önskar detta. Ordföranden ansvarar såklart för vilka ärendehandlingar som ska skickas till ledamöterna.”

Hur ska jag tolka svaret? Ja, det finns ju i varje fall tydligen fler paragrafer och skrivningar i den lag som kommunen hänvisade till, paragrafer som stadgar att kommunen inte måste diarieföra brevet:

  • “om det är uppenbart att en allmän handling är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet, behöver den varken registreras eller hållas ordnad”

Juristen på kommunen verkade inte ha riktig koll på Offentlighets- och sekretesslagen 5 kap 1 §. Eller menar jurister och tjänstepersoner på kommunen att det anonyma brevet fullt av förtal hade en viktig betydelse för politikerna i byggnadsnämnden och kommunfullmäktige?

Kommunens jurist skrev:

“Det ankommer inte på kommunen att bedöma om handlingen utgör förtal.”

Juristen på SKR skrev att det visst ankommer på kommunen att göra en bedömning:

  • “…ska också bedömas utifrån vad brevet innehåller…”

Kommunen måste inte heller sprida brevet:

  • “om brevet inte innehåller något som berör nämndens verksamhet så bör det normalt inte distribueras ut till ledamöterna bara därför att brevskrivaren önskar detta.”

Och de här sakerna gjorde eller nämnde inte kommunens tjänstepersoner och jurist…

Huruvida det var byggnadsnämndens ordförande som ansvarade för utskicket till nämndens ledamöter kan jag inte uttala mig om. Det stod inget om det i utskicket, och det var undertecknat av en tjänsteperson. Men jag har personligen lite svårt att tro att det var ordförande Bo Dahlberg (S) som fattade beslutet.

  • “Ordföranden ansvarar såklart för vilka ärendehandlingar som ska skickas till ledamöterna.”

På byggnadsnämndens sammanträde den 20 september så ställde Lars Nordquist, fd SD, frågan om varför förvaltningen hade skickat ut brevet till nämndens ledamöter och ersättare. Svaret han fick kan i bästa fall beskrivas som “oklart”… Det mumlades tydligen lite om att brevet innehöll “information”, men ingen förklarade vad jag förstår varför informationen inte var av:

”…ringa betydelse för myndighetens verksamhet…”

Det var synd att inte ordförande Dahlberg (S) tog tillfället i akt och förklarade varför det var så viktigt att byggnadsnämndens ledamöter och ersättare fick ta del av lögnerna i brevet…

Vad gör jag nu? Anmäler kommunen, och i så fall till vem? Åklagare? Förvaltningsrätten? JO? JK? Tingsrätten? Jag vet faktiskt inte.

Hur som helst kommer det anonyma brevet sannolikt att bli “populärare” efter denna blogg och några personer lär vända sig till kommunen för att begära ut det. Och om Vänersborgs kommun fortsätter på den inslagna vägen och sprider det vidare, så lär mitt val i varje fall inte bli svårare…

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, blogg, Diarier, Juridik

Kommunen och anonyma brev (2/3)

2 oktober, 2022 2 kommentarer

Anm. Den här bloggen är en direkt fortsättning av bloggen “Kommunen och anonyma brev (1/3)”.

Naturligtvis har jag frågat höga ansvariga tjänstepersoner och jurister i Vänersborgs kommun hur de kan diarieföra och sprida ett anonymt brev som innehåller lögner och misstänkt förtal om saker som inte hör till kommunens politiska angelägenheter.

Jag fick detta svar från en jurist på kommunen, svaret återges i sin helhet:

“En allmän handling ska enligt huvudregeln registreras (diarieföras) så snart den har kommit in till eller upprättats hos en myndighet. Handlingar som inte omfattas av sekretess behöver inte registreras om de hålls ordnade så att det utan svårighet kan fastställas om de har kommit in eller upprättats (har störst betydelse för myndigheter där verksamheten fortfarande innehåller många pappershandlingar).

Vänersborgs kommun följer huvudregeln när det gäller allmänna handlingar som kommer in till eller upprättats hos en myndighet ( dvs diarieför handlingen). Omfattas den allmänna handlingen av sekretess är kommunen skyldig att diarieföra handlingen.

Den inkomna allmänna handlingen har diarieförts. Handlingen har inte fått någon sekretessmarkering eftersom kommunen bedömer att det inte föreligger någon uppgift i handlingen som gör att den inte skulle få lämnas ut på grund av en bestämmelse om sekretess.“

Det är ett mycket allmänt hållet svar, som naturligtvis är giltigt i, åtminstone, de allra flesta fall. Det ovan beskrivna är liksom rutinen. Kommunen har alltså oftast inget val, handlingar ska diarieföras. Men, måste ett sådant här brev diarieföras? I det här fallet handlade det inkommande anonyma brevet ju inte om några kommunala angelägenheter. Det var dessutom fyllt av lögner och misstänkt förtal mot Magnus Larsson i Sikhall och undertecknad bloggare. Det verkade tydligen inte juristen på kommunen reflektera över. Juristen uppehöll sig i sitt svar istället väldigt mycket kring sekretessen och det är inte det som jag uppfattar att saken i första hand handlade om i det här fallet…

Juristen gjorde alltså följande bedömning av brevets innehåll:

“…inte föreligger någon uppgift i handlingen som gör att den inte skulle få lämnas ut…”

Det måste väl betyda att juristen och möjligtvis några andra i kommunen ansåg att det som skrevs i brevet var sant? Eller att det är helt ok att diarieföra och vidarebefordra brev som innehåller lögner och förtal?

Jag var naturligtvis tvungen att ställa en kompletterande fråga:

“Jag undrar om kommunen har gjort en bedömning av brevet/handlingen ur förtalssynpunkt. Vad kom kommunen fram till?”

Det är enligt brottsbalken inte tillåtet med förtal och ärekränkning, som det kallas i brottsbalken, och jag tror även att det i vissa fall inte heller är tillåtet att sprida andras förtal vidare.

I brottsbalken 5 kap 1 § står det:

“Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.”

I 3 § står det:

“Den som, … , riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för förolämpning till böter.”

Det ska noteras att det oftast inte spelar någon roll om det som skrivs och sägs är sant eller inte. Är syftet att utsätta en person för missaktning kan även det räcka för att räknas som förtal.

Det är dock som alltid när det gäller lagar och juridik inte helt enkelt att tolka vad som är brottsligt och inte.

Det torde emellertid vara en offentlig myndighets skyldighet att bedöma innehållet i en inkommande handling utifrån brottsbalken, innan handlingen/brevet diarieförs, görs offentligt och sprids vidare. Det är tämligen anmärkningsvärt av kommunen att blunda och behandla handlingen precis som en vanlig handling.

Men. Kommunens svar på min följdfråga var: 

“Det ankommer inte på kommunen att bedöma om handlingen utgör förtal. Den allmänna handlingen har bedömts utifrån offentlighets- och sekretesslagen. Kommunen får i övrigt hänvisa till tidigare skrivelse.”

Ooops! Några i kommunen blundar och behandlar ett anonymt brev som handlar om något helt annat än kommunala politiska angelägenheter och misstänkt förtal som en handling som vilken handling som helst… Brevet/handlingen har bara bedömts utifrån offentlighets- och sekretesslagen, inte brottsbalken…

“Det ankommer inte på kommunen…”

Skulle Vänersborgs kommun diarieföra och sprida hotbrev om bomber och mord också? Med samma motivering? Det tror jag knappast. Men “mindre” brott, som förtal mot Magnus Larsson och Stefan Kärvling går tydligen bra…

Det tror jag att juristen har missuppfattat.

Fortsättning följer i bloggen ”Kommunen och anonyma brev (3/3)”.

==

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, blogg, Diarier, Juridik