Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Kommande ändring i LAV 6 §

11 mars, 2022 Lämna en kommentar

Lagen om allmänna vattentjänster (LAV), också kallad vattentjänstlagen, ska ändras. I april väntas regeringen lägga fram propositionen i riksdagen, och innan riksdagen går på sommarsemester så är det tänkt att den nya lagen ska ha beslutats. Beslutet ska enligt planerna fattas den 21 juni. Den 1 januari 2023 ska sedan lagförslagen träda i kraft, men några nya bestämmelser med krav på att varje kommun ska ha en vattentjänstplan föreslås dock tillämpas första gången efter den 31 december 2023.

Det återstår att se om tidsschemat håller.

Innan propositionen läggs på riksdagens bord nästa månad, förhoppningsvis, så ska Lagrådet titta på de föreslagna lagändringarna. Lagrådet har i uppgift att granska hur lagförslag förhåller sig till andra lagar, rättsordning och rättssäkerhet. Rådet ska alltså se till att den nya lagen eller lagändringarna inte strider mot något annat.

Den 24 februari överlämnade regeringen remissen “Vägar till hållbara vattentjänster” till Lagrådet. Granskningen har alltså redan börjat. Lagrådsremissen är offentlig, och om du är intresserad kan du ladda ner lagrådsremissen här. Det är alltså denna remiss som med all sannolikhet kommer att bli regeringens proposition till riksdagen.

De förändringar i lagen som regeringen föreslår, och som riksdagen förmodligen kommer att anta, är ganska små faktiskt. Många, kanske framför allt fastighetsägare med enskilda avlopp, är troligtvis besvikna över att lagändringarna inte går längre. Och det kan jag förstå. Det är kanske inte helt osannolikt att t ex M, KD, SD, C och L lägger fram ändringsförslag på regeringens kommande proposition. Det skulle i så fall vara förslag som på ett tydligt sätt tar avstånd från tvångsanslutning för de fastighetsägare som har enskilda avloppsanläggningar – som:

”kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Som det heter i VA-sammanhang.

Lagrådsremissen innehåller emellertid text där syftet framgår med ändringarna och vilken avsikt regeringen har. Och då kan fastighetsägare med enskilda VA-anläggningar möjligtvis bli något mer optimistiska. Fast, det är ju också det här med utrymmen för tolkningar av lagar… I detta fall är det kommunen som kommer att stå för tolkningarna. Det gör ju att en konservativ och byråkratisk kommun med enögda och stelbenta politiker och tjänstepersoner kan bortse från riksdagens syfte och tolka paragrafen i enlighet med egna intressen… Som Vänersborgs kommun.

Innan jag tar upp ändringarna i 6 § kan jag konstatera att lagrådsremissen hela tiden konsekvent skriver att paragrafen handlar om “större sammanhang”, t ex (s 38; min fetstil):

“Kommunen har en skyldighet att ordna vattentjänster om det behövs för skyddet av människors hälsa och miljö och om bebyggelsen ingår i ett större sammanhang”

Begreppet “större sammanhang” upprepas ideligen i texten. Det kan enligt min mening bara tolkas som att detta rekvisit (villkor) är oundgängligt nödvändigt när verksamhetsområden inrättas.

Regeringen definierar naturligtvis också begreppet (s 38; fortfarande min fetstil):

“I praxis, det vill säga hur domstolar har tolkat lagen, är det fråga om ett större sammanhang vid en ansamling av 20 till 30 hus eller i vissa fall något färre. Tolkningen har också varit att det alltid finns ett behov av att skydda människors hälsa och miljön och att kommunen ska ansvara för vattentjänsterna genom allmänna anläggningar så snart bebyggelsen utgör ett större sammanhang.”

Eftersom begreppet feltolkas och missbrukas i Vänersborgs kommun så vill jag också passa på att återge ytterligare ett citat från lagrådsremissen (s 14):

“Om det finns en fastighet som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhanget får verksamhetsområdet inskränkas, om fastighetens behov av vattenförsörjning och avlopp kan ordnas på ett sätt som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Så även om en fastighet ingår i det större sammanhanget kan verksamhetsområdet inskränkas. Detta enligt LAV alltså (9 §), knappast i Vänersborgs kommun. (Se “Solvarm och SHB (1/2): En tillbakablick” och ”Solvarm och SHB (1/2): Buccis motion”.) Men det kan kanske ändå bli ett argument som kan användas både i kommande kommunfullmäktige och i en eventuell överklagan av beslutet…

Regeringen vill ändra den berömda och nästan ökända 6 § i LAV. Paragrafen har för närvarande följande lydelse:

“Om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse, skall kommunen
   1. bestämma det verksamhetsområde inom vilket vattentjänsten eller vattentjänsterna behöver ordnas, och
   2. se till att behovet snarast, och så länge behovet finns kvar, tillgodoses i verksamhetsområdet genom en allmän va-anläggning.”

Den kommande propositionen föreslår följande tillägg på punkt 2:

“Vid bedömningen av behovet enligt första stycket ska särskild hänsyn tas till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Det finns ytterligare förslag på tillägg till 6 §, men de väntar jag med till ett senare tillfälle. Ovanstående tillägg är det som alla “pratar om”.

Regeringen menar att förslaget till lagändring ska innebära att (Lagrådsremissen s 1):

“kommunens bedömning av behovet av en allmän vattentjänst ska bli mer flexibel. Vid behovsbedömningen ska kommunen ta särskild hänsyn till förutsättningarna för att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Regeringen ger långa och noggranna förklaringar och motiveringar till tillägget i 6 §. Den anser att paragrafen med den tidigare formuleringen nu blir tydligare när det framgår att (s 18):

“kommunen under vissa förutsättningar inte är skyldig att tillhandahålla allmänna vattentjänster, trots att fastigheten eller bebyggelsen ingår i ett större sammanhang.”

Hur tydligt detta blev kan väl diskuteras. Lagrådsremissen fortsätter (s 18):

“Det föreslagna tillägget i bestämmelsen syftar inte till att inskränka det allmännas ansvar för vattentjänster, utan till att tydliggöra vikten av en behovsbedömning utifrån tekniska, miljömässiga och samhällsekonomiska aspekter.”

En behovsbedömning torde betyda att kommunerna ska undersöka de verkliga behoven utifrån ett flertal aspekter innan beslut fattas om att t ex tvångsansluta fastigheter till kommunens VA. Det kommer sannolikt inte att duga med de skrivbordstillsyner som Vänersborgs kommun tillämpar. Tillägget till 6 § ska kunna göra behovsbedömningen flexiblare tror regeringen. Men samtidigt finns det därigenom också, som jag ser det, ett alltför stort utrymme för tämligen fria tolkningar i en kommun. Och det känns nog tveksamt om lagförändringen skulle påverka de styrande politikerna och tjänstepersonerna i t ex Vänersborgs kommun. För det är nämligen kommunen som är tänkt att göra behovsbedömningen.

Bedömningen av vilka krav som kan ställas i det enskilda fallet, skriver regeringen (s 11):

“avgörs genom tillämpning av reglerna i framförallt miljöbalken.”

Och i miljöbalkens 9 kap 7 § står det:

“Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer.”

Det är en ganska allmän beskrivning måste man väl säga, men regeringen utvecklar vilken skyddsnivå en enskild anläggning ska uppfylla. Ett begrepp som då ofta används är “motsvarande”. Det menas att en enskild VA-anläggning ska uppnå motsvarande skydd för människors hälsa och miljön som det allmänna VA-nätet. I lagrådsremissen står det (s 19):

“En användning av uttrycket motsvarande innebär att de krav som ställs på alternativa lösningar i praktiken måste uppfylla mycket högt ställda krav på rening. Utredningen anger att i bedömningen av vad som är ett motsvarande skydd ska påverkan på mark och vatten vara likvärdig men att de faktiska utsläppen, till exempel mätt som utsläpp av en viss mängd smittämnen eller övergödande ämnen, inte behöver vara lika.”

Regeringen beskriver skillnaderna mellan allmänna och enskilda anläggningar:

“Allmänna anläggningar ska som huvudregel samla och hantera stora mängder avloppsvatten med utflöde i en punkt och kraven på rening är därför högt ställda.”

Det kan inte ställas samma krav på enskilda anläggningar. För att nå en önskvärd vattenkvalitet kan det finnas:

“situationer där det är tillräckligt med den rening som kan uppnås med enskilda anläggningar.”

Återigen ganska “luddigt”, men begreppet ”motsvarande” används inte i lagen. Det kan bara tolkas som att kraven inte kan ställas lika högt på enskilda som på allmänna anläggningar. Det räcker att de enskilda anläggningarna, som det står i LAV 6 §:

“kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

I den kommande propositionen sammanfattar regeringen detta avsnitt (s 19):

“Regeringen anser att det i bestämmelsen bör anges att en enskild anläggning ska ge ett godtagbart skydd för människors hälsa och miljön och inte ett motsvarande skydd. Vilken skyddsnivå som kan godtas är en bedömning som måste göras utifrån de lokala förhållandena.”

Jag skulle vilja tillägga att kommunens VA-system med avloppsreningsverk är en miljömässig återvändsgränd. I avloppsvattnet finns det många ämnen som borde återvinnas, framför allt kväve och fosfor. Det här gör inte Vänersborgs VA-system särskilt effektivt, långt därifrån. Reningsverk är bra på att avskilja, men inte cirkulera, inte återvinna. Och avskiljning är ingen framtidslösning. Vi förflyttar ju egentligen bara ämnen från ett ställe till ett annat. (Se “VA och utsläppen 2020”.)

Ändringen, tillägget, i 6 § i Vattentjänstlagen ska alltså leda till att lagen i sin helhet ska kunna tolkas mer flexibelt. Flexibiliteten innebär självklart ett ökat utrymme för fastighetsägare att stå utanför verksamhetsområden och därmed slippa tvångsanslutningar. Det är ingen tvekan om att detta är lagens syfte. Regeringen själv sammanfattar lagrådsremissens huvudsakliga innehåll (s 1):

“Vid behovsbedömningen ska kommunen ta särskild hänsyn till förutsättningarna för att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Om lagändringen räcker till för att uppnå syftet är tveksamt i en kommun som Vänersborg.

Lagrådsremissen innehåller också ytterligare tillägg till Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) och även en mindre ändring i Miljöbalken. Det handlar om att kommunerna i framtiden ska ha aktuella vattentjänstplaner, att de ska kunna kontrollera avloppsanläggningar och att kommunerna ska ta hänsyn till de synpunkter som kommer in under samråd och granskning. Det sistnämnda är kanske särskilt intressant, men det får utvecklas i en senare blogg.

Kategorier:Demokrati, Juridik, Reningsverk, VA, Vänersnäs

VA – varför ingår Grytet?

6 mars, 2022 Lämna en kommentar

I onsdags var jag på studiebesök hos en fastighetsägare på Vänersnäs. Det är alltid intressant att på plats se resultatet av kommunens tjänstepersoners arbete efter att de har suttit vid skrivborden i kommunhuset och med pärmar, blanketter, tabeller, kartor, linjaler och passare ritat upp verksamhetsområdena på Vänersnäs.

Eller inte.

Det är några politiker som har hittat ut till Vänersnäs, och gjort “syn på plats”. De har med egna ögon kunnat upptäcka bristen på logik i verksamhetsområdenas utformning, och istället noterat godtyckliga definitioner, avvägningar och gränser. Det var kanske ingen kanonidé att göra jobbet enbart från kommunhuset…

De flesta av kommunfullmäktiges politiker har emellertid inte varit ute och samtalat med fastighetsägare och invånare. De torde leva i villfarelsen att allt är frid och fröjd med avgränsningen av verksamhetsområdena. Utom med de tre fastigheterna vid Dättern… Kanske… Om några av dom nu har läst det öppna brevet vill säga. Eller också har de gjort det, men bryr sig ändå inte. Varken om lagen (LAV 6 §) eller om mer medmänskliga aspekter. Det innebär med all sannolikhet också att de anser att Vänersborgs kommun inte ska ta hänsyn till om 86-åriga Annbritt eller 94-åriga Susanna bor i någon av fastigheterna. Det gör ju inte lagen och då ska naturligtvis alla tvingas in i verksamhetsområden och anslutas till kommunens VA-nät som alla andra – för ca 200.000 kr. (Kan det vara så illa?)

Ett av mina tidigare studiebesök gick just till de tre fastigheterna i Anundstorp vid Dättern. En av fastighetsägarna författade som sagt senare ett öppet brev till politikerna. (Se “Öppet brev till samtliga politiker”.) Ägaren till fastigheten Grytet 1:22 har inte skrivit något öppet brev. Han har dock haft kontakt med tjänstepersoner på Kretslopp och Vatten vid några tillfällen, bland annat under ett “öppet hus” i november förra året (efter återremissen i kommunfullmäktige). Då antecknade tjänstepersonen bland annat:

“Tveksam till att kommunalt är bästa miljömässiga alternativet. Orolig för kostnaderna … Hade hört rykten om hur höga brukningsavgifterna var, rykten som inte var korrekta, så fick information direkt från VA-taxan. Många frågor om hur tekniskt lösa anslutningen. Tekniska mötte upp på plats efter ”Öppet hus” för att diskutera.”

Några tjänstepersoner kom faktiskt ut till Grytet och tittade på förhållandena. När fastighetsägaren en tid senare skrev till kommunen fick han emellertid ett svar som, enligt honom själv, bara ökade frustrationen. Han upplevde att han fick andra och motstridiga besked.

Precis som när det gäller fastigheterna i Anundstorp ifrågasätter ägaren till Grytet 1:22 att fastigheten ingår i ett större sammanhang (LAV 6 §). På Anundstorp höll miljö- och byggnadsförvaltningen med, och skrev (se ”VA Vänersnäs – en uppföljning”):

”Tre bostäder (Andundstorp 1:57, 1:58 och 1:8) ingår i förslaget som inte är utpekade inom områden för sammanhållen bebyggelse eller möjlig bebyggelseutveckling på landsbygd i översiktsplanens utvecklingsprincip 8.”

Men förvaltningen tyckte samtidigt att det kunde kvitta. Fastigheterna skulle ändå ingå i verksamhetsområdet. Miljö- och byggnadsförvaltningen skrev dock inget om Grytet 1:22.

Med sammanhållen bebyggelse avses i Plan- och bygglagen (PBL):

“minst 10-20 hus, där tomterna gränsar till varandra eller skiljs åt av en väg, park eller liknande.”

Så står det i Blåplanen (del 2 sid 31) som fortsätter:

“I propositionen till vattentjänstlagen anges, att enligt praxis krävs åtminstone en något så när samlad bebyggelse av 20-30 fastigheter. I de fall Länsstyrelsen i Västra Götaland har förelagt Vänersborgs kommun att uppfylla 6§ i vattentjänstlagen har rekvisitet 20 fastigheter använts.”

Sedan står det att gruppen bakom Blåplanen har studerat rättsfall och kommit fram till att göra följande bedömning:

“kommunen har skyldighet att ordna vattentjänster för samlad bebyggelse ner till 8 fastigheter.”

Från 30 fastigheter till 8 fastigheter för att det ska kallas större sammanhang eller samlad bebyggelse… Det är väl att ta i kan man tycka, men ok.

Vi tittar på några kartor. Och varför inte börja med en karta som visar verksamhetsområde 2. Fastigheten Grytet 1:22 är markerat med ett kryss. (se kartan till höger.)

Blåplanen har en mycket otydlig karta från området. (Se karta till vänster.) Det är svårt att hitta fastigheten ifråga, men jag tror att den ligger där det inte finns några blå ploppar. Blå ploppar symboliserar större sammanhang enligt Blåplanens generösa definition.

Området där Grytet 1:22 ligger finns såvitt jag kan bedöma inte med i Blåplanens definition av större sammanhang. Men det är i och för sig osäkert.

Så här ser område 2 ut från ett “flygplan” – se bild till höger.

Det är svårt att se att det är en samlad bebyggelse ens med Blåplanens snäva definition. Här nedan förstorar jag upp kartan och tar med fastighetsgränser och skala.

Tre fastigheter ligger bredvid varandra, Grytet 1:22, Grytet 1:21 och Grytet 1:14. Sedan är det ungefär 200 meter till fastigheten Grytet 1:3 1 på andra sidan landsvägen. Det kan inte, som jag ser det, vara ett större sammanhang/samlad bebyggelse enligt några som helst definitioner. Fyra fastigheter varav en fastighet 200 meter ifrån…

Vad stod det i LAV 6 §?

“Om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang…”

Det är inget större sammanhang i det här området. Punkt.

Sedan är det faktiskt en sak till med fastigheten – naturen runt omkring. Fastigheten ligger vid en rasbrant.

 

 

 

 

Det finns fler fastigheter i närheten som ligger vid Hallebergs rasbranter. De är inte medtagna i verksamhetsområdet. Miljö- och byggnadsförvaltningen skrev i sitt “remissvar” till samhällsbyggnadsförvaltningen:

“Det finns bostäder som inte ingår i förslaget trots att de ligger nära (till exempel Grytet 1:15 och 1:23). Dessa ligger längs kanten av Halleberg, i angränsning till eller inom Natura 2000-område. En sammanvägd bedömning har gjorts att inte ha med dessa bostäder i förslaget. Främsta orsakerna är risk för negativ påverkan på naturvärden samt tekniska svårigheter och orimliga kostnader för framdragande av ledningar. Liknande skäl låg till grund för att i ett tidigare skede inte ta med bebyggelsen vid Skytteklev i verksamhetsområde för VA.”

Och då undrar ägaren till Grytet 1:22 – glömde kommunen min fastighet? Fastigheten ligger nämligen också vid rasbranten. Här finns det lika stora naturvärden, här finns det också tekniska svårigheter. Min teori är att kommunen faktiskt gjorde det, glömde fastigheten alltså. Eller också hade tjänstepersonerna just då en karta som inte höjdskillnader eller rasbranter var utsatta på. Fast sådant kan hända, alla kan göra misstag. Problemet är väl snarast att man inte kan erkänna det – och ändra sig…

Dessa fastigheter ligger i rasbranten och är undantagna från att ingå i verksamhetsområdet – ja, utom en fastighet då… Det finns några fler, men detta är de närmaste grannarna till 1:22. (Se karta till höger; det gröna strecket är vad jag förstår gränsen för Natura 2000 och det svarta själva rasbranten.)

Att de här fastigheterna, de inringade fastigheterna på kartan till höger, undantas från verksamhetsområdet innebär ju på ett ännu tydligare sätt att det inte rör sig om något större sammanhang/sammanhållen bebyggelse för Grytet 1:22…

Frågan som fastighetsägaren ställer sig är alltså varför Grytet 1:22 är den enda fastigheten vid bergskanten som är föreslagen för anslutning… Är det en slump, är det ett misstag eller finns det något dolt motiv…?

Rasbranterna vid Halleberg, och Hunneberg, ska skyddas. Länsstyrelsen skriver i “Bevarandeplan för Natura 2000-området”:

“Natura 2000-området Halle- och Hunnebergs rasbranter som ligger strax öster om Vänersborg utgör en mycket speciell naturmiljö med förekomst av många sällsynta arter. Branterna i de två delområdena är de största utbildade rasbranterna i Sydsverige.”

Om Grytet 1:22 ska ingå i verksamhetsområdet så innebär det att fastighetsägaren själv ska stå för grävning av ledningar från anslutningspunkten, som antagligen hamnar mitt emellan de tre fastigheterna, till sitt bostadshus. (Se rött kryss på kartan nedan.)

Det är 35 meter från den troliga anslutningspunkten till bostadshuset på 1:22. Det är dock inte känt vad kommunen kommer att välja. Kretslopp och Vatten svarar inte på hur planen ser ut. Placering av anslutningspunkten ska dock “ske i samråd” säger man. Höjdskillnaden till den troliga anslutningen är ungefär 10 meter och VA-ledningen ska grävas ner, gissar jag, till 1,6 meters djup (frostfritt). Marken består av i stort sett bara av sten i olika storlekar, några mycket stora – se bilderna ovan.

De skyddsvärda rasbranterna kommer definitivt att lida stor skada. Jag undrar förresten om inte Länsstyrelsen har några synpunkter på detta.

Tidigare var det Anundstorp vid Dättern, nu Grytet. Är det konstigt att kommuninvånarna inte kan upptäcka logiken för verksamhetsområdenas utformning? Eller att de undrar vilka definitioner som används och vilka avvägningar som kommunens tjänstepersoner och politiker gör? Som jag ser det är det helt uppenbart att dessa fastigheter inte finns med i ett större sammanhang/samlad bebyggelse enligt Lagen om allmänna vattentjänster (LAV). Och då faller hela kommunstyrelsens förslag till kommunfullmäktige om att inrätta två verksamhetsområden på Vänersnäs. Och inte heller kan man lita på att alla andra fastigheter ingår i ett större sammanhang…

Till sist en hälsning från Grytet 1:22:

“Bortsett från tvånget så är det helt sjukt att anslutningsavgiften är högre baserat på tomtyta även för oss på landet. Vårt dagvatten kommer aldrig in i systemet. I mitt fall blir det närmast bisarrt eftersom jag dessutom får betala dyrt för 35 meters grävning i oländig terräng då kommunen väljer nästan längsta möjliga sträcka mellan brunn och tomtgräns.”

Kategorier:Juridik, VA, Vänersnäs

Hur överklagas en tvångsanslutning?

2 mars, 2022 Lämna en kommentar

Det är flera personer som har ställt frågan om hur man överklagar ett beslut i kommunfullmäktige om att inrätta verksamhetsområden. Hur gör en enskild fastighetsägare/invånare om hen inte vill bli tvångsansluten till det kommunala VA-nätet?

Jag är varken jurist eller expert på området, men jag vill ändå ge några tips och synpunkter på vilka möjligheter det kan finnas. Men kom ihåg, om du tänker överklaga ett kommunalt besök – hör för säkerhets skull först med en person som kan det här med lagar och paragrafer.

Kommuninvånare kan rent allmänt överklaga och laglighetspröva kommunala beslut i tre instanser – Förvaltningsrätten, Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen. Och självklart finns det säkerligen också tillfällen där en polisanmälan kan vara på sin plats. Fast det kanske inte gäller verksamhetsområden…

Förvaltningsrätten avgör bland annat tvister mellan enskilda personer och myndigheter. Det går alltså att överklaga ett fullmäktigebeslut till rätten. Då laglighetsprövar Förvaltningsrätten beslutet. Det betyder att rätten prövar om ett formellt fel har begåtts i handläggningen av ärendet. Men som kommuninvånare kan man också hävda att beslutet strider mot lag, i det här fallet Lagen om allmänna vattentjänster (LAV).

I LAV 6 § finns det tre rekvisiter som kommunen ska ta hänsyn till – miljöskydd, hälsoskydd och samlad bebyggelse/större sammanhang. En fastighetsägare kan hävda att ett eller flera av dessa rekvisiter inte uppfylls. Det kanske också är möjligt att angripa det faktum att kommunen inte går ned på varje enskild fastighet för att visa på hur rekvisiter uppfylls. Vissa kommuner försvarar ett beslut om att inrätta verksamhetsområden med att nya bostäder ska byggas inom området. På Vänersnäs är det däremot svårt för Vänersborgs kommun att påstå något sådant. Det finns nämligen inga underlag som visar att det planeras nya bostadsområden.

Förvaltningsrättens dom kan överklagas till Kammarrätten och sedan till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Vissa beslut som kommunen fattar enligt plan- och bygglagen (PBL) kan överklagas till Länsstyrelsen. 

“Länsstyrelsen prövar överklagade beslut från kommuner, kyrkan och Trafikverket. Det kan handla om bland annat bygglov, parkeringstillstånd, enskilda avlopp, buller, gravrätt och trafikskyltning.”

Det finns en del information om Länsstyrelsens roll på Svenskt Vattens hemsida. (Se “Verksamhetsområde”.) Det står t ex:

“Fastighetsägare som vill att fastigheten införlivas i kommunalt verksamhetsområde och är oense med kommunen om behovet, kan vända sig till länsstyrelsen för att få den att förelägga kommunen att ta in denna i verksamhetsområdet.”

Det är oklart om motsatsen gäller. Det kanske blev “kortslutning” när lagen stiftades… Längre ner på sidan står det dock om inskränkningar i ett verksamhetsområde, dvs LAV 9 §:

“Ett verksamhetsområde får inskränkas enligt 9 § vattentjänstlagen så att det inte omfattar en bebyggelse som uppenbarligen saknar behov av allmänna vattentjänster.”

Det förefaller som om vägen via Länsstyrelsen inte är en helt lätt väg att gå i sammanhanget. Men huruvida det är möjligt eller inte kan jag inte svara på.

Den som inte är nöjd med Länsstyrelsens beslut kan överklaga till Mark- och Miljödomstolen.

Mark- och miljödomstolen handlägger mål och ärenden inom områdena miljö, fastighet, plan och bygg samt vatten och avlopp. Solvarm har fått rätt i två överklaganden till domstolen, ett alldeles nyligen. (Se ”Nyhet: Kommunen förlorade mot Solvarm igen!”.) Det är ett bra alternativ att vända sig till domstolen när det gäller verksamhetsområden och enskilda avlopp. Mark- och miljödomstolen är nämligen första instans i mål som gäller Lag om allmänna vattentjänster (LAV), eller motsvarande äldre lagstiftning. Jag ser framför mig att en sådan sak som “skrivbordstillsynen” av enskilda avloppsanläggningar skulle kunna överklagas.

Mark- och miljödomstolens domar och beslut kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen.

För alla i Vänersborgs kommun som hotas av att ingå i ett verksamhetsområde mot sin vilja och med följande tvångsanslutning verkar Förvaltningsrätten och Mark- och miljödomstolen vara de instanser som man ska vända sig till. Men det är nog ändå så att det i första hand är Förvaltningsrätten och en laglighetsprövning av kommunfullmäktiges  beslut som gäller vid införandet av verksamhetsområden. 

Om och när fullmäktiges beslut vinner laga kraft och de enskilda fastighetsägarna ska koppla upp sig på kommunens VA-nät, då är det nog dags att bland in Mark- och miljödomstolen. Det är då det är dags för fastighetsägare, tror jag, att visa att de har likvärdiga eller bättre lösningar än kommunen. Och har man då t ex en växthuslösning för sitt avlopp à la Solvarm (Anders Solvarm har sådana lösningar för ”vanliga hus”), så har nog Mark- och Miljödomstolen svårt att inte godkänna och tillåta detta. Domstolen har ju redan i en dom den 2 september 2019 konstaterat att Solvarms naturhus i Sikhall (se “Solvarm fick rätt mot kommunen!!”):

“har visat att Fastighetens behov av avloppstjänster bättre kan tillgodoses genom den enskilda avloppsanläggningen jämfört med den allmänna va-anläggningen.”

Men det är inte helt lätt hitta rätt i djungeln av myndigheter och rättsinstanser. För att få mer kött på benen så skrev jag till en jurist på SKR (Sveriges Kommuner och Regioner). Svaret styrker teorin ovan om hur den enskilde fastighetsägaren bör gå tillväga vid ett överklagande. Jag fick följande svar:

“Känner inte till hur fullmäktiges beslut har formulerats, men tågordningen är normalt den att fullmäktige beslutar om att inrätta eller utvidga verksamhetsområdet för den allmänna va-anläggningen för visst område eller vissa fastigheter. Av beslut om verksamhetsområdet ska det framgå vilka fastigheter som omfattas (7 § lagen om allmänna vattentjänster). Några särskilda förfaranderegler för beslut om verksamhetsområdet finns inte, inte heller några särskilda bestämmelser om överklagande. Beslut om verksamhetsområde kan därför överklagas enligt reglerna om laglighetsprövning i kommunallagen. Även i övrigt gäller ”vanliga” kommunalrättsliga regler kring beslutet; någon skyldighet för kommunen att t.ex. delge beslutet med fastighetsägarna inom verksamhetsområdet finns således inte. 

Ett beslut om verksamhetsområdet medför inga omedelbara rättsverkningar. Det medför dock en principiell skyldighet för den kommunala va-huvudmannen att bygga ut den allmänna va-anläggningen till berörda fastigheter så att de kan anslutas. Och det medför också en principiell skyldighet för fastighetsägarna – sedan väl förbindelsepunkter för respektive fastighet upprättats och fastighetsägarna informerats om förbindelsepunkternas läge – att betala avgifter (anläggningsavgifter och brukningsavgifter för VA). Det är inte förrän va-huvudmannen ordnat den allmänna anläggningen och kan erbjuda anslutning (genom information om förbindelsepunktens läge), som avgiftsskyldigheten inträder (12 och 25 §§ lagen om allmänna vattentjänster). Och när det gäller förbindelsepunkt finns lagkrav på att va-huvudmannen ska samråda med och därefter informera fastighetsägaren om förbindelsepunktens läge inom den tid som är skälig med hänsyn till fastighetsägarens intresse av att kunna planera för sin användning av fastigheten.

Fastighetsägare inom verksamhetsområdet har möjlighet att få sin individuella avgiftsskyldighet prövad i mark- och miljödomstol. Avgiftsskyldighet förutsätter att fastigheten, förutom att den ska vara belägen inom verksamhetsområdet, behöver en vattentjänst med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön och att detta behov inte kan tillgodoses bättre på annat sätt (24 § lagen om allmänna vattentjänster). I praxis finns t.ex. exempel på att fastighetsägare inte ansetts avgiftsskyldiga för vattenförsörjningen om de haft tillgång till en egen borrad brunn med bra tillgång till vatten av god kvalitet (dvs. utan anmärkningar).”

Det kan bli dyrt att överklaga ett kommunalt beslut, i varje fall om man t ex behöver juridisk rådgivning. Å andra sidan kostar en VA-anslutning ca 200.000 kr och sedan ska ledningar dras in i huset från anslutningspunkten mm – och det får fastighetsägaren själv stå för. Och sedan får man årligen betala ca 7.000 kr i driftskostnader, kostnader som enligt Svenskt Vatten förväntas fördubblas inom en 10-årsperiod…

Till sist.

Jag vill avsluta med att påpeka vikten av att fastighetsägare själva tar reda på vad som gäller. Jag försöker i denna blogg ge tips och hjälp på vägen, men jag är ingen jurist. Så faktiskt, ta det som står här med en stor nypa salt. Det är till syvende og sidst lagar och paragrafer som gäller, inte vad en kommunalpolitiker från Vänsterpartiet tror. När lottoraden förkunnas i TV i vissa andra länder så läggs det inte helt sällan till typ:

“utan att vi kan göras ansvariga om det blev fel”.

Det gäller denna blogg också.

Kategorier:Juridik, VA, Vänersnäs

Näverdraget – en kommunal skandal?

9 februari, 2022 1 kommentar

Det har varit tyst om deponin i Näverdraget ett tag. Ni vet, den gamla bergtäkten ungefär mittemellan Blåsut och Sivikens skola, som i sin tur ligger några stenkast från Stora Hästefjorden. (För övrigt har jag alltid sagt ”Sivikan”…)

NCC ville lägga ner bergtäkten efter ungefär 20 år av verksamhet och istället använda täkten till deponi. Det godkände också Miljödelegationen på Länsstyrelsen den 29 juni förra året (2021), trots grannarnas och andra personers protester. (Se ”NCC:s deponi: Länsstyrelsen har beslutat!”.) NCC Industry AB fick tillstånd att anlägga och driva en deponi för inert avfall med upp till 100.000 ton avfall per år. Beslutet överklagades av flera personer till Mark- och Miljödomstolen. (Se ”Deponin i Näverdraget överklagas”, 1 – 2 – 3.) Det har fortfarande inte kommit någon dom från domstolen.

Anledningen till att jag tar upp Näverdraget är ett mail som inkom till kommunen den 30 januari. Det var från en av grannarna till bergtäkten/deponin. Grannen skrev:

“Det har nu gått fem år och tre månader sedan Mark- och miljödomstolens dom (Mål nr: M691-16 2016-09-21) slutligen fastslog kraven på åtgärder som behöver vidtas för att transporter till och från Vänersborgskrossen skall klara gällande bullervärden vid vår bostad (fastighet XXX x:xx).”

5 år och 3 månader…?

8 personer som bodde bredvid bergtäkten och längs transportvägen, väg 2060, till och från täkten hade överklagat ett beslut av Länsstyrelsen från den 20 januari 2016. Länsstyrelsens beslut innebar att den gav tillstånd för en utökad verksamhet i bergtäkten. Det skulle bland annat betyda en ökning av antalet transporter på vägen, och ökat buller vid fastigheterna. Mark- och miljödomstolen avslog grannarnas överklagan, utom på en punkt. Domstolen ändrade lydelsen på ett av villkoren för Länsstyrelsens beslut:

“Buller från transporter på väg 2060 till och från täktverksamheten får vid uteplats i anslutning till byggnadens mest bullerdämpade sida på fastigheterna (här nämns tre fastigheter; min anm) inte någon gång under dygnet överskrida högre maximal ljudnivå än 70 dB(A) och inte överskrida ekvivalent ljudnivå 55 dB(A), mätt under den tidsrymd som utlastning och uttransporter får ske.”

Det handlade alltså om att bullret och oväsendet från de tunga transporterna, som påverkade och störde de boende i fastigheterna, skulle åtgärdas. På något sätt… Det var innebörden i Mark- och miljödomstolens dom. Bullret från lastbilarna på vägen översteg nämligen enligt beräkningarna ljudnivåerna varje dag som verksamheten pågick. Och det var kommunens uppgift att tillse att villkoret uppfylldes…

Grannen fortsatte i sitt mail till miljö- och byggnadsnämnden i Vänersborgs kommun:

“Vi kräver en förklaring till den extremt långa handläggningstiden och att kraven i Mark- och miljödomstolens dom, omgående förverkligas.”

Det är uppenbarligen så att kommunen inte har verkställt intentionerna i domstolens dom – efter över 5 år… Det är tämligen anmärkningsvärt… Jag kan inte förstå hur Vänersborgs kommun kan bortse från ett domslut, låtsas som om det inte finns. Miljö- och hälsoskyddsnämnden skrev själv till Länsstyrelsen den 8 juni 2015 när den lämnade ett remissvar på ovanstående ansökan om tillstånd för utökad verksamhet:

“Sammanfattningsvis anser nämnden att transporterna till och från verksamheten ger upphov till störningar som innebär en olägenhet för människors hälsa. En utökad verksamhet bedöms ytterligare förvärra situationen för de närboende längs med väg 2060 mellan täkten och europaväg 45. Omvänd bevisbörda gäller vid prövning av ny eller ändrad verksamhet. Bolaget måste alltså kunna visa att transporterna inte kommer ge upphov till sådana störningar som, i lagens mening, är oacceptabla för människors hälsa. Nämnden anser inte att bolaget har kunnat visa att de förväntade störningarna kommer att begränsas på ett sätt att riktvärdet för industri- och annat verksamhetsbuller kan klaras vid samtliga närliggande bostäder.”

Som sagt, det är helt oförståeligt att kommunen inte har agerat. Jag undrar om det i sig innebär ett lagbrott, jag vet inte… Men inte kan man väl strunta i domslut?

Domen är gammal och återspeglar förhållandena 2016. Nu ska ju bergtäkten omvandlas till deponi. Det är dock samma tunga fordon som ska köra fram och tillbaka i fortsättningen också. (Såvida inte Mark- och miljödomstolen går på de överklagandes linje och avvisar tillståndet för deponin. Vilket tyvärr inte är särskilt troligt.) Det är möjligt att det blir färre transporter än tidigare, men tillståndet ger NCC Industry AB möjligt att deponera inert avfall med upp till 100.000 ton per år. 100.000 ton per år blir en ansenlig mängd transporter – och mycket buller…

Miljö- och byggnadsnämnden (Ska vara miljö- och byggnadsförvaltningen. Rättelse 12/2.) i Vänersborgs kommun svarade i förra veckan att den hade mottagit ”grannens” mail från den 30 januari. Nämnden har dock fortfarande inte svarat på varför den inte har agerat.

Kategorier:Juridik, miljö, Miljö o Hälsa, Näverdraget

Nyhet: Olagliga ordningsföreskrifter igen…?

9 januari, 2022 Lämna en kommentar

Det har varit en del strul med Vänersborgs allmänna lokala ordningsföreskrifter. Det kan inte ha undgått den uppmärksamme bloggläsaren.

På kommunfullmäktiges sista sammanträde innan sommaren (16 juni 2021) så fattade Vänersborgs förtroendevalda beslutet att ändra i “Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Vänersborgs kommun”. Det var på många sätt nödvändigt att ändra i föreskrifterna. Vi var dock flera som hade vissa funderingar och tvivel på de ändringar som föreslogs. De framfördes under debatten. Och jag avslutade min blogg efter sammanträdet (se “Förbud mot högljudda aktiviteter”):

“Beslutsförslaget var inte helt genomtänkt eller genomarbetat.”

Kommunfullmäktiges beslut anmäldes till Länsstyrelsen. Det måste nämligen en kommun göra enligt Ordningslagen 3 kap 13 §. Sedan ska Länsstyrelsen, inom tre veckor, kontrollera om föreskriften följer Ordningslagen. Och om föreskriften inte gör det, på något sätt, så ska Länsstyrelsen enligt samma lagparagraf upphäva den.

Och det gjorde Länsstyrelsen. Den 15 juli kom beskedet:

“Kommunens beslut om ändring av de lokala ordningsföreskrifterna ska därför upphävas.”

Länsstyrelsen bedömde att det som Vänersborgs kommun beslutat redan reglerades i brottsbalken. Och det stred mot Ordningslagen:

“Enligt ordningslagen får kommunen inte besluta om föreskrifter som redan är reglerade i annan författning.”

Kommunfullmäktige beslut var olagligt. Vilket naturligtvis var en aning pinsamt… (Se “Länsstyrelsen ger kommunen bakläxa”.)

Vänersborgs kommunledning tog nya tag. Juristerna sattes på att formulera om ändringarna i de lokala ordningsföreskrifterna. I december var det dags för kommunfullmäktige att fatta ett nytt beslut.

Döm om min förvåning när jag läste i förslaget till de nya föreskrifterna:

“Vid vistelse på särskilt utmärkta badplatser, efter klockan 22:00 fram till klockan 07:00, är det inte tillåtet med aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande…”

Men…? Det var ju just detta som Länsstyrelsen ansåg vara olagligt. Det var precis det här som reglerades i brottsbalken.

På kommunfullmäktige framförde jag, nästan vädjade, att det vore bra om någon förklarade. Men det var knäpptyst, kommunalråden andades knappt. Benny Augustsson (S) sa inget, Henrik Harlitz (M) som yrkade bifall till ordningsföreskrifterna i kommunstyrelsen, sa inget. Mats Andersson (C) sa inget… Och sedan röstade kommunfullmäktige igenom de nya “allmänna lokala ordningsföreskrifterna”… (Se “KF (15/12): Tyst i huset”.)

Och som vanligt skickades beslutet till Länsstyrelsen, allt enligt lagen…

I onsdags, den 5 januari, beslutade Länsstyrelsen:

“Länsstyrelsen upphäver tillfälligt Vänersborgs kommunfullmäktiges beslut den 15 december 2021 att anta nya lokala ordningsföreskrifter. Länsstyrelsen förlänger tiden för Länsstyrelsens prövning till den 22 februari 2022.”

De av kommunfullmäktige beslutade lokala ordningsföreskrifterna gäller alltså inte, de är upphävda. Det är dock bara tillfälligt, Länsstyrelsen behöver mer tid på sig för att granska och pröva Vänersborgs nya föreskrifter… Men det är klart att det är lätt att misstänka att Länsstyrelsen har hittat “tveksamheter” i de nya reglerna. Och att det är därför som Länsstyrelsen behöver förlänga tiden för sin prövning – till den 22 februari 2022.

Länsstyrelsens beslut innebär att de Allmänna lokala ordningsföreskrifterna för Vänersborgs kommun antagna den 21 maj 2014 fortfarande gäller. Det är därför fortfarande förbjudet att bada på badplatsen i hamnkanalen. Å andra sidan är det ok att ta sig en öl på Holmängen bortanför reningsverket…

Kategorier:Juridik, Kommunfullmäktige 2021, Länsstyrelsen, Ordningsföreskrifter

KF (15/12): Tyst i huset

16 december, 2021 1 kommentar

Det var ett alldeles för lugnt och fridfullt sammanträde igår. Dagordningen inbjöd kanske inte direkt till några större diskussioner, men när ledamöter frågar så kan man väl tycka att folk ska svara.

Ordförande för gårdagens sammanträde var Gunnar Lidell (M). Han debuterade i rollen när han ersatte Annalena Levin (C) som hade förhinder. Det var dock inga större svårigheter för Lidell att lotsa ledamöterna rätt, han har ju varit ordförande förr i många andra sammanhang.

Med Levins frånvaro försvann en kvinnlig röst i fullmäktige. Den ersattes knappast. För inte kan man väl påstå att man yttrar sig för att man ropar ja på uppropet, meddelar att det är fel på ipaden eller att man har anlänt till mötet… Det var nämligen så att inte en enda kvinna yttrade sig på sammanträdet igår. (Med ett mindre “opolitiskt” undantag, se nedan.) Det är anmärkningsvärt. Om det beror på “strukturer” eller “könsmaktsordningen”, eller något annat, därom tvistar de lärde. Men tråkigt är det. Fast det var inte särskilt många gubbar som sa något heller.

En lång rad ärenden på dagordningen klubbades igenom utan att någon begärde ordet. På några få ärenden kommenterade någon ledamot mycket kort ärendet ifråga. 

Fullmäktige beslutade att dela ut partistöd för nästa år. Undertecknad vänsterpartist passade på att nämna att Vänsterpartiet anser att partistödet är för stort. Vi har motionerat om att det ska sänkas, men motionerna har avslagits. Vänsterpartiet tänker dock göra ett nytt försök och återkommer nästa år med en motion om att sänka partistöden till nästa mandatperiod.

När det gällde revideringen av “reglementet för kommunstyrelsen i samband med överflyttning av evenemang och evenemangsutveckling”, så bordlades ärendet. Även om Sverigedemokraternas ledamot Lena Mjörnell hade vissa synpunkter på detta. (Detta var “undantaget” – se ovan.) Henrik Harlitz (M) framförde att ett nytt reglemente för kultur- och fritidsnämnden borde fattas samtidigt, vilket var ungefär det jag skrev i bloggen “Fullmäktige 15/12”. Fullmäktige ansåg att ärendet skulle behandlas vid ett senare tillfälle. 

Jag försökte få igång en diskussion på ärendet “Ändring av allmänna lokala ordningsföreskrifter”, men misslyckades. Ingen ville ens kommentera eller svara på mina funderingar. Jag skrev om förslaget i ovanstående blogg (se “Fullmäktige 15/12”). Det gällde t ex de kommunala badplatserna och särskilt den nyinrättade vid hamnkanalen. Det var dock ingen annan som hade någon synpunkt om detta.

Jag kommenterade också det utvidgade området i centrum och på Holmängen för alkoholförbudet, dvs att alkohol inte får “förtäras på offentlig plats”. Tidigare var det “alkoholförbud” i centrum fram till Norra Järnvägsgatan, nu blir det ända fram till Gropbrovägen. Och gränsen för förbudet flyttades också från Reningsverket till slutet av Holmängen, dvs gränsen går nu ända bortom koloniområdena, på vägen mot Vargön. Sanden och Kasen ingår också i området, se karta nedan.

Alkoholförbud

Ändringar har skett utan diskussion, eller ens information, i underlaget. Det var emellertid ingen i fullmäktige som verkade bry sig. Det var alldeles tyst, inte ens en manlig stämma hördes…

Men jag började faktiskt med att ta upp en annan aspekt av ordningsföreskrifterna. När kommunfullmäktige antog nya lokala ordningsföreskrifter i juni så upphävde Länsstyrelsen en månad senare fullmäktiges beslut. Fullmäktige hade fattat ett beslut som inte var lagligt. Orsaken var att föreskrifterna innehöll bestämmelser som redan fanns upptagna i brottsbalken. Och döm då av min förvåning när jag läste de nya föreskrifterna:

“Vid vistelse på särskilt utmärkta badplatser, efter klockan 22:00 fram till klockan 07:00, är det inte tillåtet med aktiviteter som är högljudda eller på annat sätt störande…”

Men…? Var det inte just detta som Länsstyrelsen ansåg vara olagligt? Det var ju precis det här som reglerades i brottsbalken. Jag sa att det vore bra om någon förklarade, eftersom jag inte förstod…

Det var knäpptyst igen. Benny Augustsson (S) sa inget, Henrik Harlitz (M) som yrkade bifall till ordningsföreskrifterna i kommunstyrelsen, sa inget. Dan Nyberg (S) sa inget… Och sedan röstade kommunfullmäktige unisont igenom de nya “allmänna lokala ordningsföreskrifterna”…

Kommunfullmäktiges ordförande Annalena Levin (C) kommer att bli ny ordförande för Hunnebergs Kungajakt- och Viltmuseum AB. Hon efterträder Kent Javette (S).

Undertecknad vänsterpartist presenterade under 2 minuter sin motion om Norra skolans föreslagna nedläggning eller som ärendet hade döpts till “Motion om att inventera behov av förskolor och grundskolor i centrala Vänersborg.” (Du kan ladda ner motionen här. Se också “Norra skolan ska stängas”.)

Sverigedemokraterna lämnade in två motioner. Anders Strands motion handlade om “friskvårdsbidrag för anställda i Vänersborgs kommun”. Den presenterade han för fullmäktige och Ola Wesley presenterade sin motion “Policy för erbjudande av modersmålsundervisning”. Jag återkommer, åtminstone till Wesleys motion, vid ett senare tillfälle.

Pontus Gläntegård (V) valdes till ny ersättare i styrelsen för Fastighets AB Vänersborg (FABV). Gläntegård sitter sedan tidigare i byggnadsnämnden. Gläntegård fick snabbt bekänna färg, redan idag hade FABV styrelsemöte.

Benny Augustsson (S) hade inte hunnit förbereda något svar på interpellationen från Gunnar Lidell (M). (Se “Lidell: Vilket ansvar har du Augustsson?”). Denna gång fanns det dock skäl för att inte svara, interpellationen kom Augustsson tillhanda väldigt sent. Augustsson svarar nästkommande kommunfullmäktige.

I slutet av sammanträdet var det så äntligen dags för en diskussion. Eller?

Lutz Rininsland (V) ställde en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson (S). Interpellationen handlade om det beslut i riksdagen, som får konsekvenserna att:

“att stödet för energieffektivisering av flerbostadshus och investeringsstödet för anordnande av hyresbostäder och bostäder för studerande ska avvecklas.”

Rininsland frågade Augustsson (S):

“Vad kan riksdagens beslut betyda för byggprojekt och bostadsmarknaden i Vänersborgs kommun?”

Du kan läsa mer om Lutz Rininslands interpellation här, “Riksdagens beslut är dåligt för Vänersborg”, och svaret från Benny Augustssons här, “Begär någon från M, SD eller KD ordet?”.

I sakfrågan var Rininsland (V) och Augustsson (S) helt överens – riksdagen har fattat ett dåligt beslut som får stora konsekvenser för bostadsbyggandet, även i Vänersborg. Eftersom det var bland annat Moderaterna och Sverigedemokraterna som drev igenom riksdagsbeslutet var förväntningarna stora på vad partiernas lokala representanter skulle svara…

Det var tyst.

Dan Nyberg (S) begärde ordet. Nyberg ställde några raka frågor till Henrik Harlitz (M) och Anders Strand (SD), ungefär:

“Har ni gjort nåt för att bromsa det här? Eller tycker ni att detta är ett bra förslag?”

Harlitz och Strand var tysta. Det var rena julstämningen:

“det är tyst i husen, tyst i husen, alla sova… Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp…”

Och sedan passade ordförande Lidell på att önska alla en God Jul.

Sammanträdet slutade kl 20.08. Du kan se sammanträdet i efterhand på kommunens webb-TV.

PS. Ibland kan man till och med bli glad för ett protokoll. Det är sällsynt, men idag skickades protokollet ut från Kunskapsförbundets sammanträde den 7 december. Det sista ärendet var “Ordföranden tackar för det gångna året”. Under ärendet stod det:
“Ordföranden riktade också en särskild förhoppning till Stefan Kärvling, att han fortsätter att skriva sin blogg.”

PPS. Hur det gick på dagens sammanträde med Socialnämnden? Det kan du läsa här: ”Socialnämnden broderade en brasklapp”.

Kategorier:alkohol, Juridik, Kommunfullmäktige 2021

SHB: VA Vänersnäs 1

7 december, 2021 Lämna en kommentar

På torsdag sammanträder samhällsbyggnadsnämnden för sista gången i år.

Nämnden har många viktiga och intressanta ärenden på dagordningen. I denna blogg ska jag uppehålla mig vid ett av dem – “Svar på återremiss avseende att införa verksamhetsområde för VA, vatten och spillvatten, Grytet, Hallby Mitt och Änden”. Fast det är egentligen två ärenden, det ena gäller område 1 och det andra område 2. Underlagen till ärendena är i stort sett identiska.

Som de minnesgoda kommer ihåg, och just i dessa ärenden räknar jag alla vänersnäsare till denna kategori, har ärendena varit uppe i kommunfullmäktige. Förslaget var då att fullmäktige skulle besluta om att inrätta verksamhetsområden på Vänersnäs, dvs alla fastigheter i de beslutade områdena skulle anslutas till det kommunala VA-nätet. Nu blev det inte så, Vänsterpartiet som i stort sett stod ensamma i kommunstyrelsen fick hela kommunfullmäktige på sin sida… Och fullmäktige beslutade, efter en lång diskussion med många inlägg (du kan läsa om debatten i fullmäktige här – “VA Vänersnäs: Debatten i KF”), att återremittera ärendena, dvs skicka tillbaka dem till nämnden, och därmed till förvaltningen, för ytterligare utredning. (Se “KF: ÅTERREMISS!”.)

Det har gått ovanligt snabbt. Nu betraktar förvaltningen utredningen som klar. Det är tänkt att den ska godkännas av samhällsbyggnadsnämnden på torsdag, gå vidare till kommunstyrelsen som förväntas göra detsamma i början på nästa år och sedan beslutas slutgiltigt av kommunfullmäktige i februari eller mars.

Är det så att förvaltningen har bråttom därför att en majoritet i riksdagen är mot tvångsanslutning och efter nästa års val kan en ny regering ändra lagen snabbt? Jag tror det. Och om det blir så, då faller hela förslaget från kommunens förvaltningar. Det handlar nämligen till stor del om tvångsanslutningar.

Jag har läst igenom utredningen. Och det är många gånger under läsningen som jag tänker på den svenska vittneseden:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete att jag ska säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”.

Vittneseden innebär att om ett vittne inte säger “hela sanningen”, om hen är tyst om och undanhåller något som har med målet att göra, då säger man inte sanningen. Och då, ja, då ljuger man… I kommunala sammanhang skulle det innebära att t ex tjänstepersoner bara ger argument för den ena sidan av saken, och är tyst, förtiger, den andra.

I den här aktuella utredningen återger förvaltningen bara det som på något sätt kan tala för och stödja en tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. Andra tolkningar och andra sätt att se på frågan om en kommunal tvångsanslutning utelämnas. Jag tycker inte att det är ok. Tjänstepersonerna försöker styra politikerna att ta ett visst beslut, dvs att inrätta verksamhetsområden på Vänersnäs och tvinga fastighetsägarna att ansluta sig. Det måste vara vi politiker som bestämmer och för att kunna göra det på ett klokt, riktigt och rättvist sätt måste vi få fakta och argument som talar både för och mot.

Jag ska ge ett exempel som tydligt illustrerar min uppfattning.

Förvaltningen beskriver i utredningen om enskilda avloppsanläggningar ett avgörande från VA-nämnden 2014:

“Anläggningen var ca 12 år och i VA-nämndens domskäl står det att det faktum att anläggningen är primitiv och att den är 12 år gammal var för sig anledningar till att inte få ersättning enligt 40 §. Med det menar VA-nämnden att det dels var tal om en anläggning som ses som primitiv i juridisk mening, dels att den oavsett att den ses som primitiv också är alldeles för gammal. VA-nämnden menar att de tillämpar en avskrivningstid på maximalt 10 år i de fall det finns skäl att få ersättning för onyttigbliven anläggning.”

Och så följer en tabell där årtalen redovisas för när tillstånd för de enskilda anläggningarna på Vänersnäs utfärdades. Och eftersom flera anläggningar är 10 år eller äldre menar självklart förvaltningen att samtliga anläggningar är föråldrade, dvs miljöfarliga.

Men det är klart att tjänstepersonerna och experterna på förvaltningen är medvetna om en betydligt nyare dom i Mark- och miljödomstolen i Växjö. Domen är från den 21 december 2020 (Mål nr M 4660-20) och målet handlar om vem som har rätt av Nybro kommun och en fastighetsägare. Kommunen dömde ut avloppsanläggningen på grund av att den var för gammal. Mark- och miljödomstolen gav fastighetsägaren rätt och motiverade domen:

“Den i målet aktuella avloppsanläggningen består av slamavskiljare i form av en trekammarbrunn med infiltration som efterföljande rening. Även om anläggningen — som byggdes 1973 — uppnått en hög ålder så har nämnden inte pekat på några konkreta omständigheter som tyder på att reningsgraden i densamma skulle vara otillräcklig. Att markens reningsförmåga riskerar att avta med tiden, och att mer eller mindre omfattande ombyggnation eller upprustning av anläggningen kan behöva vidtas, innebär dock inte att tillsynsmyndigheten kan avstå från kravet att i varje enskilt fall göra en individuell bedömning av den aktuella anläggningen.

Av den utredning som legat till grund för nämndens beslut att förbjuda utsläpp till den befintliga avloppsanläggningen finns inget, utöver hög ålder, som tyder på att anläggningen är bristfällig på ett sådant sätt att den förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det finns därför enligt mark- och miljödomstolens mening inte skäl att på befintligt underlag förbjuda utsläpp av avloppsvatten till anläggningen. Mark- och miljödomstolen instämmer därför i länsstyrelsens bedömning att ytterligare utredning krävs.”

Domen säger åtminstone tre saker. Åldern på en VA-anläggning har ingen betydelse, det är funktionen som är det avgörande. För det andra ligger bevisbördan på kommunen. Det är kommunen som ska göra en individuell bedömning av den aktuella anläggningen. Och till sist. Domstolen skriver att inget tyder på att anläggningen förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det står inte att anläggningen måste vara likvärdig eller bättre än kommunens VA-lösning.

Jag kan väl tycka att det är ganska beklämmande att samhällsbyggnadsförvaltningen inte återger denna dom. Hur ska politiker kunna fatta kloka och riktiga beslut om sådana här fakta döljs av förvaltningen? (Du kan ladda ner hela domen här.)

Mark- och miljödomstolens dom borde, även om den inte är prejudicerande (Nybro kommun överklagade inte domen), utan några större diskussioner på torsdagens sammanträde, leda till att samhällsbyggnadsnämnden återremitterar hela ärendet tillbaka till förvaltningen.

Men hjälper inte domen från Mark- och miljödomstolen i Växjö så skulle man istället kunna hänvisa till en dom från Mark- och miljööverdomstolen i Stockholm den 15 april 2021. Det var James Bucci (V) som gjorde mig uppmärksam på den. Målet handlade om att Älmhults kommun förbjöd en enskild avloppsanläggning från 1986. Fastighetsägaren överklagade, fick avslag, men överklagade ända upp till ”överdomstolen”. Och där fick fastighetsägaren rätt.

Mark- och miljööverdomstolen motiverade domen:

”Även om det är verksamhetsutövaren som ska visa att hans anläggning fungerar tillfredsställande så måste tillsynsmyndigheten kunna ange vilka brister anläggningen har och ange i vart fall tecken på olägenhet som sammantaget kan medföra att anläggningen inte uppfyller dagens krav på rening och därför inte ska få användas.”

Mark- och miljööverdomstolens dom stämmer väl överens med domen från Växjö. Överdomstolen ålägger emellertid verksamhetsutövaren att kunna visa att anläggningen ”fungerar tillfredsställande”. Det torde vara ett ganska milt krav, i synnerhet när man läser domen och ser vad Älmhults kommun hade för synpunkter på anläggningen i det aktuella fallet. (Du kan ladda ner domen här.)

Jag ska i en kommande blogg fortsätta att analysera utredningen och utveckla varför jag anser att utredningen inte är komplett.

PS. Läs del 2 här: ”SHB: VA Vänersnäs 2”.

PPS. Här kan du läsa om samhällsbyggnadsnämndens beslut: ”Gårdagens VA-beslut i SHB”.

Kategorier:Juridik, Samhällsbyggnadsnämnden, VA, Vänersnäs

Historien om Magnus Larsson (8)

14 september, 2021 1 kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.

Kommunfullmäktige fattade den 20 december 2005 det extraordinära beslutet att förköpa Magnus Larssons fastigheter i Sikhall. Det var ett tämligen ovanligt beslut. Jag vet inte att expropriationer har stått på dagordningen varken förr eller senare under min tid som kommunpolitiker. Och särskilt anmärkningsvärt var det när kommunen egentligen inte hade något behov av i varje fall den absolut största delen av marken…

Och Magnus Larssons, och många andras, uppfattning var att kommunfullmäktige faktiskt hade överskridit sina befogenheter med beslutet. Den 20 januari 2006 diarieförde Länsrätten i Vänersborg en begäran om laglighetsprövning av kommunfullmäktiges beslut. Det innebar att Magnus Larsson överklagade kommunens beslut. Som det stod i överklagandet:

“Magnus Larsson gör gällande att Vänersborgs kommuns beslut om förköp strider mot lag och att kommunfullmäktige genom beslutet överskridit sin kompetens.”

I denna blogg ska jag helt enkelt återge i stort sett hela inlagan från Advokatfirman Kjällgren. Det är till viss del en ganska tung läsning, men jag anser att överklagandet för det första är en mycket bra sammanfattning av hela ärendet och för det andra återger Magnus Larssons syn på processen på ett föredömligt sätt. Den som har skrivit överklagandet är juristen Anders Lundmark. Jag har fått till mig från säkra källor att advokat Lundmark var, och är, en mycket skicklig jurist och en av de främsta i landet på denna typ av frågor. Och det märks, överklagandet är oerhört kunnigt och stringent. Jag rekommenderar verkligen att du läser texten till Länsrätten.

Det viktigaste i inlagan är när, som det heter på juridikspråk, grunderna för laglighetsprövningen utvecklas, och det är denna del som jag ska återge. 

Så här skrev advokat Anders Lundmark den 19 januari 2006 till Länsrätten i Vänersborg:

“Bevarandeintresset
Att det gamla spannmålsmagasinet har ett stort kulturhistoriskt värde är ställt utom tvivel. Byggnaden har därför förklarats som byggnadsminne av länsstyrelsen med skyddsföreskrifter bland annat innebärande förpliktelse för ägaren att sörja för vården av byggnaden. För att ytterligare stärka skyddet för byggnaden har denna upplåtits genom nyttjanderättskontrakt till en stiftelse, Stiftelsen Sikhalls Magasin, som ombesörjer det fysiska underhållet. Avtalstiden för upplåtelsen uppgår till 50 år med förlängningsrätt vid avtalstidens utgång.
I förarbetena till de ändringar i förköpslagen som infördes år 1984 (prop 1983/84:141) har förutsatts, att förköp i nu aktuellt avseende skall syfta till att bevara skyddsvärda byggnader som annars riskerar att gå förlorade. Sålunda motiveras bestämmelsen med att även byggnader som inte kan omfattas av byggnadsminnesförklaring bör kunna ges skydd genom att det allmänna övertar äganderätten till fastigheter. Vidare hänvisas till att kommuners möjligheter till rivningsförbud enligt plan- och bygglagen endast kan ge ett tidsbegränsat skydd. Av detta följer således, att det för utnyttjande av förköpsrätt med stöd av 1 § 1 st 4 p förköpslagen måste föreligga någon form av rivningshot eller annat hot mot byggnadens bestånd.
Det bestrids att det skulle föreligga någon som helst risk för att magasinsbyggnaden skulle försvinna eller förstöras genom att fastigheten bibehålls i privat ägo. Byggnaden har idag ett fullgott skydd genom byggnadsminnesförklaringen och de bindande föreskrifter som givits för dess bevarande. Vidare är det svårt att förstå vilket allmänt intresse som skulle tillgodoses genom att kommunen övertar äganderätten till jord- och skogsfastigheten, då kommunen ändå inte kan råda över byggnaden under överskådlig tid enär denna är upplåten till stiftelsen. Byggnadens bevarande saknar således helt beröring med om kommunen äger fastigheten eller ej. Eftersom det inte förelegat något allmänt intresse eller behov i detta avseende av att fastigheten är i allmän ägo, har kommunen inte haft rätt att inträda i köpet på denna grund.

Friluftsliv
Förköpsrätt får även utnyttjas i det fall att det föreligger ett väsentligt behov av mark för att tillgodose idrott eller friluftsliv. Bestämmelsen infördes genom de ovan omnämnda ändringarna i förköpslagen år 1984. Av såväl lagtexten som förarbetena framgår, att denna grund för rätten till förköp är densamma som för rätten till expropriation enligt 2 kap 9 § expropriationslagen. I förarbetena till nämnda ändring av förköpslagen framhöll departementschefen bland annat följande.
”För att förköpsrätt skall föreligga måste enligt min mening kommunen i sin planering kunna visa att den behöver råda över marken på ett sådant sätt att det krävs att marken förvärvas. Behovet av mark för friluftsliv bör med andra ord vara av den arten att annan markanvändning bör underordna sig friluftsintresset och att detta inte kan garanteras på annat sätt än att marken förvärvas.”
Det krävs således att det föreligger ett väsentligt behov av marken för att kommunen ska kunna tillgodose friluftsintresset ifråga. Vidare har kommunen att påvisa, att den behöver råda över området och att detta inte kan ske på annat sätt än genom att marken förvärvas. Av det ovan citerade förarbetsuttalandet följer också, att det måste finnas någon annan, konkurrerande markanvändning som inte kan garanteras bli underordnad friluftslivsintresset såvida kommunen inte inträder som ägare till fastigheten. Satt i detta rättsliga ljus framstår kommunen beslut om förköp som ogrundat främst av följande skäl.
Området omfattas av strandskydd. Härav följer att det inte är tillåtet att inom 300 meter från strandlinjen uppföra byggnad. Det är inte heller tillåtet utföra anläggningar eller andra anordningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda området. Redan av strandskyddet följer, att de delar av fastigheterna som kommunen uttalad bör skyddas för allmänhetens tillgänglighet redan är skyddade i detta avseende. Något bärande skäl att strandområdena skall vara i kommunal ägo finns därmed inte.
Beträffande framtida möjligheter för fortsatt uthyrning av båtplatser vid bryggorna på Sikhall 1:4 och möjligheter till sjösättning av småbåtar vid rampen är dessa tryggade även om fastigheten är i privat ägo. Strandområdet kan nämligen inte användas för annan verksamhet än den nuvarande. Tvärtom har på ett tydligt sätt framkommit under kommunens beredning av ärendet, att Magnus Larssons syfte med förvärvet av fastigheten bland annat är att just utveckla dessa möjligheter. … Det har saknats anledning för kommunen till antagande att kommuninvånarnas möjligheter till förhyrning av båtplatser på fastigheten skulle försvinna eller minskas. Tvärtom utgör ett privat ägande till fastigheten en garant för att ekonomiska medel lösgörs för upprustning av bryggorna och att dessa utnyttjas på ett effektivt sätt.
Det må härvid också framhållas, att det för att rätt till förköp eller expropriation skall föreligga krävs, att syftet med kommunens förvärv är att marken skall bli tillgänglig för envar (…). Det är således inte lagenligt att ett förvärv sker med syfte att tillgodose exempelvis en sluten förenings önskemål om tillgång till mark eller vatten. Detsamma har ansetts gälla för öppna föreningars behov av mark där utövandet av föreningens verksamhet av praktiska skäl är begränsat till ett visst antal medlemmar, exempelvis när det gäller båtföreningar där det endast finns ett bestämt antal båtplatser. Det har under beredningen av nu aktuellt ärende hos Vänersborgs kommun kommit i dager, att det föreligger ett starkt intresse hos det segelsällskap som äger den till Sikhall 1:4 angränsande fastigheten Sikhall 1:22 att få tillgång till ytterligare strandområde för anläggande av bryggor. Det är dock inte lagligt för kommunen att genom utnyttjande av förköpsrätt tillgodose detta enskilda intresse.
Vänersborgs kommun har under beredningen av ärendet som skäl för förköp pekat på att det föreligger behov av ytterligare parkeringsplatser i området samt att den campingplats som finns i Sikhall delvis är belägen på Sörbo 1:4. Sistnämnda uppgift är direkt felaktig. Ingen del av campingen är belägen på Sörbo 1:4. Kommunfullmäktige har därför haft ett oriktigt underlag för sitt beslut. Beträffande parkeringsmöjligheter i anslutning till badplatsen öster om Sörbo 1:4 har kommunen endast framhållit att vägen till badplatsen går genom denna fastighet och att det finns ett behov av utökade parkeringsmöjligheter. På vilket sätt detta behov måste tillgodoses genom att kommunen förvärvar Sörbo 1:4 är dock svårt att förstå, i synnerhet då den fastighet där badplatsen ligger redan är i kommunal ägo. När det gäller parkeringsmöjligheter på Sikhall 1:4 finns sådana redan idag, men det finns ett behov av större parkeringsytor för att tillgodose främst segelsällskapets medlemmar, eftersom sällskapets fastighet inte i nuvarande utformning erbjuder parkeringsmöjligheter. Som framgår av de yttranden som ingivits under ärendets beredning … kommer fastigheten i Magnus Larssons ägo att erbjuda ökade möjligheter till parkering.
Sammanfattningsvis saknas rättslig grund för kommunen att utnyttja förköpsrätten även såvitt gäller behov av mark för friluftsliv. Kommunens beslut strider därför även i detta hänseende mot förköpslagen och är kompetensöverskridande.

Proportionalitet
En kommuns beslut att utnyttja förköpsrätt och överta rättigheterna i ett köpekontrakt utgör ett tvångsingripande i enskildas avtals- och förfogandefrihet över egendom. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, vilken sedan 1995 utgör svensk lag likställd med grundlag, följer att det för tillåtligheten av sådana tvångsmedel krävs att det föreligger ett konkret allmänt intresse av sådan vikt, att detta står i proportion till den enskildes intresse av att få förfoga över sin egendom. De skäl Vänersborgs kommun anfört som grund för sitt ställningstagande att inträda i Magnus Larssons köp av fastigheterna må vid en första anblick kanske framstå som angelägna, men bleknar betydligt vid en saklig och rättslig analys. För Magnus Larsson framstår det dessutom helt klart, på goda men här inte redovisade grunder, att det legat helt andra krafter bakom kommunens förköpsbeslut än objektiva allmänna intressen.
Vägt mot Magnus Larssons intresse att få bruka och utveckla de fastigheter han förvärvat, tillträtt och numera betalat för, framstår kommunens argument för att tvångsvis överta äganderätten till fastigheterna som alltför tunna för att beslutet om förköp skall vara lagligt även vid en prövning inom ramen för ovannämnda proportionalitetsprincip.”

Det var ett mycket långt utdrag från Magnus Larssons överklagande till Länsrätten – av kommunfullmäktiges beslut från den 20 december 2005 om att förköpa hans fastigheter. Jag tycker att det är ett både intressant och mycket övertygande dokument.

Överklagandet slutade med följande sammanfattning:

“Det föreligger inte något behov av att fastigheterna ägs av kommunen för att magasinsbyggnaden skall bevaras för framtiden. Inte heller föreligger något väsentligt kommunalt behov av marken för att trygga allmänhetens friluftsliv. Kommunfullmäktiges beslut om förköp är därför kompetensöverskridande och strider såväl mot förköpslagen som Europakonventionens egendomsskydd.”

Slutligen krävde Magnus Larsson att Länsrätten skulle hålla en muntlig förhandling och att Länsrätten företog syn på de aktuella fastigheterna.

Det tycks som om Vänersborgs kommun på något sätt hade trott att eftersom det fanns en lag om kommuners rätt att förköpa fastigheter, så var det bara att göra det. Då kunde kommunen köpa allt den ville. Det räckte typ med enbart denna vilja. Min vilja är min lag, för att travestera ett känt citat.

Kommunpolitikerna verkade inte förstå att det fanns bestämda lagkrav för att få verkställa ett förköp, en expropriation. Och i det här fallet hade ju faktiskt kommunen inte ens någon gång under processen utvecklat skälen till varför förköpen var nödvändiga – och särskilt inte hur kommunen uppfyllde lagens krav. Det tycktes som om kommunen ansåg att detta var onödigt och meningslöst. I kommunfullmäktiges förköpsbeslut fanns det överhuvudtaget inte ett ord som motiverade nödvändigheten av förköp av Magnus Larssons fastigheter. Det nämndes inte ens något om ”det rörliga friluftslivet”, ”allmänhetens intressen” eller dylikt.

Jag har svårt att se att överklagandet inte skulle bifallas i Länsrätten. Särskilt om man också betänker att advokat Lundmark endast diskuterade de områden av Magnus Larssons fastigheter som låg vid vattnet. Hur skulle expropriationen av den mark som låg betydligt längre från stranden kunna motiveras…? För att inte nämna det sakfel som fanns i fullmäktiges underlag…

Inlagan till Länsrätten från Advokatfirman Kjällgren visade tydligt att det fanns helt andra skäl till kommunens beslut att förköpa/expropriera Magnus Larssons fastigheter. Jag ska utveckla detta i några kommande bloggar.

Kommunen fick naturligtvis möjlighet att så småningom bemöta Magnus Larssons överklagande.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (9)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Juridik, Magnus Larsson, Sikhall

Deponin i Näverdraget överklagas (3)

19 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Näverdraget ligger ungefär mittemellan Blåsut och Sivikans skola – på gränsen mellan Vänersborgs och Frändefors gamla kommuner. Det var en diskussion på Facebook (var annars?) tidigare i år på vilken sida av gränsen Näverdraget låg. Jag tror att alla så småningom enades om att Näverdraget ligger i Frändefors. En sak är i varje fall klar – elever som bodde i området gick på Dalboskolan…

Det finns två bergtäkter i Näverdraget. NCC vill omvandla en av dem till en deponi för inert avfall. Den 29 juni 2021 beslutade Miljödelegationen på Länsstyrelsen att så också skulle bli fallet, NCC fick sitt tillstånd. Det har jag skrivit om i flera bloggar. (Se länkar i slutet av denna blogg.) Länsstyrelsens beslut har sedan överklagats till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Det har jag också skrivit om. (Se återigen länkar nedan.)

Det har inkommit ytterligare en överklagan till Mark- och miljödomstolen. Den kommer från några markägare i området. Den är liksom de andra överklagandena mycket välskriven. Jag återger den i sin helhet. (Det går att ladda ner den här.)

==

Begäran om överprövning på Ansökan om tillstånd enligt miljöbalken – Näverdraget deponi för inert avfall diarienummer 551-19527-2020

  • Tillståndet rubriceras med deponi för ”inert avfall”. I klassningskoderna kan man dock läsa både borrslam, betongslam och muddermassor. Enligt förordning (2001:512) om deponering av avfall kan man läsa följande:

    3 a § Med inert avfall avses i denna förordning avfall som 1. inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar, löses upp, brinner eller reagerar fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt, 2. inte bryts ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa, och 3. har en total lakbarhet, ett totalt föroreningsinnehåll och en ekotoxicitet hos lakvattnet som är obetydlig och inte äventyrar kvaliteten på yt- eller grundvatten. Förordning (2012:371).

    Eftersom inte mängderna av de olika avfallstyperna har olika mängdbegränsningar finns risk att stora mänger av slam eller muddermassor tas emot vilket i så fall inte kan ses som inert med tanke på de kan äventyra yt- och grundvattenkvalitén. Dessa mängder behöver begränsas alternativt behöver tillståndsprövningen hantera deponin som om det inte vore inert avfall. Alternativt att detta resonemang hanteras i tillsynsmyndighetens beslutande av kontrollprogram och därmed ställer krav på extern provtagningen och åtgärder som om det vore en deponi för icke inert avfall.

  • Vattnet från lakvattendammen från den planerade deponin rinner ut i Katthomsbäcken, som används som dricksvatten till betesdjur. Vattnet från bäcken översvämmar även betesmark och åkermark. För att kunna upprätthålla ett öppet landskap på dessa marker och fortsätta producera livsmedel är det av största vikt att vattnet här inte påverkas av deponin. Av denna anledning behöver det finnas referensprover (sett över ett år för att få med alla årsvariationer) såväl som kontinuerliga prover i egenkontrollprogrammet som ser till att en god vattenkvalitet upprätthålls. Vid ett, av deponin påverkat vatten, måste åtgärder vidtas.

  • Det finns en stor potential att återanvända inert avfall (bygg och rivningsmassor) enligt avfall Sverige för att stimulera återvinningen och inte nyttja mer naturresurser än nödvändigt. När ett företag som NCC, som har stora intäkter på att leverera material ur bergtäkter, kan man anta att intresset för att återvinna material är väldigt liten eftersom det då påverkar intäkterna om det inte får sälja nytt material. Därför behöver det i tillståndsansökan villkora att viss del av de mottagna massorna ska återgå i återvinning. Dels för att minska mängderna som deponeras såväl som mängderna som bryts från bergtäkterna men även för att det då ställer högre krav på bolaget att jobba med återvinning och hållbarhetsarbete.

==

Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:

 

Kategorier:Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Näverdraget

Deponin i Näverdraget överklagas (2)

5 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Miljödelegationen på Länsstyrelsen gav den 29 juni 2021 tillstånd för NCC att deponera så kallat inert avfall i den bergtäkt där företaget har bedrivit verksamhet i ungefär 20 år. Bergtäkten ligger i Näverdraget. Näverdraget ligger ungefär mittemellan Blåsut och Sivikens skola, som i sin tur ligger några stenkast från Stora Hästefjorden. (För övrigt har jag alltid sagt ”Sivikan”…)

Den 30 juli skrev jag om att Miljödelegationens beslut hade överklagats till Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Den överklagande inriktade sig på den tämligen intensiva lastbilstrafiken till och från deponin/täkten. Samme person har nu kompletterat sin överklagan med ytterligare en viktig aspekt – de stora vattenmängder som måste hanteras i deponin och de eventuella konsekvenserna för vattnet i de privata brunnarna som finns i området.

Jag återger överklagan i sin helhet. Den är liksom den förra överklagan mycket välskriven. (Du kan ladda ner den här.)

==

Komplettering till vår tidigare överklagan: Överklagan_deponi_Björred 2021-07-29:

Både NCC och MPD undviker att beröra de enorma vattenmängder som måste hanteras i deponin, i varje fall i faktiska numeriska värden. På sidan 12 i tillståndet under rubriken “Hantering av yt- och grundvatten” skriver sökanden: “Tillrinnande vatten består huvudsakligen av ytvatten, men även en mindre del grundvatten.” Risken för ytvatten från omgivande terräng betraktar vi som nästintill obefintlig då täkten har ett högt läge i förhållande till omgivningen, varför det finns anledning att ifrågasätta sökandens angivna fördelning av ytvatten resp. grundvattenintrång.

Enligt NCC:s egna uppgifter i Bergabs rapport [Utlåtande gällande inläckage grundvatten. UG19055B] uppgår den totalt utpumpade vattenmängden, inklusive nederbörd (65000m2 x 820mm), till 133689 m3 per år varav grundvatten 80389 m3 per år. Omräknat till snittvärde per dygn blir detta 366 m3 respektive 220 m3. Trots den stora grundvatteninträngningen i täkten, avslår MPD kravet på provtagning i privata brunnar. Detta vittnar om att MPD inte inser konsekvenserna av de stora inträngande vattenvolymerna. (Se även [Synpunkter på: Ansökan om tillstånd, Näverdraget deponi för inert avfall inom fastigheterna Björred 2:1 och 2.8 samt Ramneberg 2:1 och S:1, Vänersborgs kommun. 2021-04-18])
Den geologiska undersökning som är utförd och presenterad i Bergabs rapport, går dessutom stick i stäv med de uppgifter som NCC lämnat om avlett vatten från täkten.
Därför anser vi att provtagning i privata brunnar är en nödvändig säkerhetsåtgärd, som visar status på vattenkvaliteten innan eventuell verksamhet påbörjas. Provtagning i privata brunnar behöver även inkluderas i kontrollprogrammet för att tidigt kunna upptäcka eventuella avvikelser.

MPD:s krav i villkor 14 och 15 ger glädjande nog klarhet i diskussionerna om sedimentationsdammens storlek. Kravet om att uppehållstiden i dammen skall vara minst 48 timmar, anger samtidigt minivolymen på dammen.

==

Tidigare bloggar om deponin i Näverdraget:

Kategorier:Juridik, Länsstyrelsen, miljö, Näverdraget