Arkiv
Yttrande 2 till Förvaltningsrätten
Så var det dags igen.
Häromdagen fick jag återigen ett brev från Förvaltningsrätten i Göteborg. Jag fick en chans att yttra mig över barn- och utbildningsnämndens senaste yttrande till Förvaltningsrätten. Ja, även denna gång var det ordförande Mats Andersson (C) som yttrade sig i nämndens namn. Och återigen med enträget bistånd från kommunens jurist.
Bakgrunden är, som många kanske kommer ihåg, att jag överklagade ett beslut i Barn- och Utbildningsnämnden (BUN). (Se ”Laglighetsprövning: Väcka ärenden”.) Det gällde nämndens beslut den 9 november att vägra mig rätten att väcka ett ärende.
Beslutet i BUN fattades med röstsiffrorna 10-1. De ledamöter som ansåg sig ha den juridiska kunskap och kompetens som krävdes för att neka mig att väcka ärendet var förutom ordförande Mats Andersson (C), Henrik Josten (M), Joakim Sjöling (S), Nils Dahlgren (S), Birgitta Persson (S), Christer Bogren (MP), Anton Lidell (M), Gunnar Bäckman (KD), Henrik Dhejne (M) och Carina Jällbrink (SD). Det kan också noteras att de var så säkra på sin sak att beslutet fattades utan att det föregicks av vare sig information från kommunjurist, frågor eller diskussion…
Överklagandet innebar att jag ville att Förvaltningsrätten i Göteborg gjorde en laglighetsprövning av beslutet utifrån Kommunallagens paragraf 17 i kapitel 4:
”Ledamöterna i nämnder får väcka ärenden i nämnderna.”
Ordförande Andersson yttrade sig i december över mitt överklagande, i nämndens namn (se ”Ordf Andersson (C) svarar”). Sedan fick jag tillfälle att yttra mig över ordförande Anderssons yttrande (se ”Yttrande till Förvaltningsrätten”), varpå ordförande Andersson återigen fick yttra sig, denna gång över mitt yttrande. (Se ”Sånt här kan bara hända i BUN”.)
Min ursprungliga överklagan har således vandrat fram och tillbaka några gånger, utan att Förvaltningsrätten har avkunnat någon dom i ärendet. Rätten samlar fortfarande in fakta kan man säga. Jag antar emellertid att detta är sista gången någon av parterna, dvs BUN eller jag, ska yttra oss i frågan. Nu kan vi nog förvänta oss att nästa steg är en dom…
Jag skickade in mitt sista (senaste?) yttrande tidigare idag. Yttrandet återges i sin helhet nedan. Jag tror att det kan bli en lite ”småkul” läsning…
=====
Yttrande över Mats Anderssons yttrande
Ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i Vänersborg, Mats Anderson (C), har återigen ensam yttrat sig över mitt senaste yttrande till Förvaltningsrätten.
Ordförande Andersson har inte heller denna gång något nytt att tillföra i sak. Han går inte i svaromål eller bemöter mina argument. Istället förklarar Andersson varför han fattade beslut om det förra yttrandet på delegation.
Ordförande Andersson skriver att det fanns ett grovutkast på ett yttrande fredagen den 4 december 2015 och att ordförande inte hade en chans att färdigställa yttrandet till på måndagen den 7 december då barn- och utbildningsnämnden hade sitt sammanträde. Och visst, betraktar man helgen som helt arbetsfri eller har planerat andra viktigare saker så förstår jag resonemanget att utkastet inte hinner färdigställas.
Däremot förstår jag inte, och det försöker inte heller Andersson förklara, varför han inte ens informerade barn- och utbildningsnämnden om att nämnden skulle yttra sig eller att han hade tänkt lämna ett yttrande på delegation eller varför han inte läste upp utkastet och frågade efter synpunkter. Istället informerade ordförande Andersson barn- och utbildningsnämnden 7 veckor senare, på sammanträdet den 25 januari 2016.
Jag är inte helt tillfreds med ordförande Anderssons hantering av yttrandet. Och det är jag inte säker på att Andersson är själv heller egentligen. Andersson avslutar nämligen det senaste yttrandet med en för Förvaltningsrätten, gissar jag, ganska oförståelig kommentar:
”Vidare bör det noteras att det är möjligt för varje nämndsledamot att lägga yrkanden i samband med ”förvaltningschefens informationspunkt”. Yrkanden tas då med i protokollet och behandlas i vanlig ordning.”
Det här har inget att göra med hanteringen av yttrandet i december, utan ordförande Anderssons kommentar ska ses i ljuset av att historien upprepade sig på nämndens sammanträde den 25 januari 2016. Även denna gång hade nämnden nämligen fått ett föreläggande av Förvaltningsrätten om att yttra sig (en andra gång).
Ordförande Andersson hade inte heller vid detta tillfälle färdigställt något yttrande och kunde därför inte förelägga det inför barn- och utbildningsnämnden. Det var ett dilemma, särskilt som nämnden nu, till skillnad från på decembersammanträdet, fick reda på att ett yttrande skulle lämnas. Det beskedet lämnade ordförande Andersson under punkten ”Information från ordförande”…
Hur skulle ordförande Andersson kunna motivera att han yttrade sig på delegation, när nämnden nu satt i sammanträde? Delegationsbeslut kan ju bara ordförande fatta om nämnden inte hinner samlas för att fatta beslut… Och här satt hela nämnden…
Därav ordförandes kommentar i yttrandet (se citat ovan).
Det var nämligen så att problematiken ”löstes” genom att ordförande Anderssons (C) ”regeringspartner” Joakim Sjöling (S) (centerpartiet styr Vänersborgs kommun tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet), 2:e vice ordförande i nämnden, lade förslaget att nämnden skulle ge ordförande Andersson i uppdrag att svara Förvaltningsrätten. Det blev också nämndens beslut.
Det här var en ytterst märklig hantering av ärendet och ger upphov till ytterligare funderingar. Det blev också en hel del diskussion i nämnden angående själva hanteringen, något som inte framgår av protokollet.
Det är för det första en nyhet för nämnden att beslut kan fattas under informationspunkten ”Information från ordförande”. Det har mig veterligen aldrig hänt tidigare och det syns ju på själva ärenderubriken att det enbart handlar om information…
Det fanns inte heller någon information, än mindre något beslutsförslag, i de utskickade handlingarna. Ordförande informerade inte heller nämnden på sammanträdets inledning att ett beslut skulle fattas på informationspunkten ”Information från ordförande”. Ledamöterna kunde alltså inte förbereda sig på något sätt, något som också strider mot de principer som nämnden arbetar efter.
Och om nu beslut skulle fattas, var då inte ordförande Andersson jävig…? Skulle Andersson själv få rösta om att nämnden skulle ge honom fria händer att yttra sig till Förvaltningsrätten? Ordförande Andersson var ju definitivt part i målet. Nämnden fattade dock beslut i frågan utan att nämnden fick ett tillfredsställande svar på ordförandes eventuella jäv. (Undertecknad avstod från att delta i beslutet.)
Och för det fjärde, och det mest intressanta.
Om nu nämnden fattade ett beslut på punkten ”Information från ordförande” innebar inte det att ett nytt ärende väcktes? Kan det överhuvudtaget fattas ett beslut om något som inte är ett ärende?
Och det var ju det mitt ursprungliga överklagande handlade om – att jag fråntogs rätten att väcka ett ärende… Skulle nu 2:e vice ordförande Joakim Sjöling (S) helt plötsligt få lägga ett yrkande och därmed väcka ett ärende? När jag ville väcka ärendet i oktober, och som nämnden nekade, hade jag dels meddelat ordförande min avsikt och vilja i ett mail innan sammanträdet och dels upprepat min avsikt vid sammanträdets inledning. Joakim Sjöling väckte sitt ärende mitt under sammanträdet när nämnden dessutom var i färd med att avhandla en informationspunkt.
Det känns inte som att ordförande Andersson är konsekvent, och varför inte ovanstående citat kunde gälla 9 november 2015 när jag ville väcka ett ärende förstår jag inte.
Hur som helst, den 29 januari 2016 skickade ordförande Andersson sitt andra yttrande till Förvaltningsrätten, tillsammans med ett utdrag från barn- och utbildningsnämndens protokoll som visar att nämnden gett ordförande denna rätt att yttra sig i nämndens namn.
Nu är väl egentligen inte alla förvecklingar och delegationsbeslut i barn- och utbildningsnämnden, vilket var det enda som ordförande Anderssons yttrande handlade om, särskilt intressant för Förvaltningsrätten. Det är det inte för undertecknad heller…
Den principiella frågan är avgörande – vad innebär 4 Kap 17 § i Kommunallagen:
”Ledamöterna i nämnder får väcka ärenden i nämnderna.”
Vad betyder denna paragraf i praktiken? Får en ledamot alltid väcka ärenden och under vilka omständigheter? Kan en nämnd frånta en ledamot rätten att väcka ärenden genom ett majoritetsbeslut? Och hur definieras förresten ett ärende?
Vänersborg 2016-02-13
Stefan Kärvling
=====
PS. Här kan du följa ”ärendets” väg i Förvaltningsrätten via mina blogginlägg.
- ”Laglighetsprövning: Väcka ärenden” (min ursprungliga överklagan), 4 december 2015.
- ”Ordf Andersson (C) svarar” (yttrandet över överklagan), 26 december 2015.
- ”Yttrande till Förvaltningsrätten” (mitt yttrande över ordförandes yttrande), 28 december 2015.
- ”Sånt här kan bara hända i BUN” (händelserna kring ordförandes yttrande över mitt andra yttrande), januari 2016.
Studiebesök i Trollhättans fullmäktige
I måndags blev det äntligen av, det efterlängtade studiebesöket i Vänersborgs grannkommun Trollhättan och stadens kommunfullmäktige.
Trollhättan kallar sig stad och inte kommun. Typ. Så det kanske borde heta stadsfullmäktige, men det gör det inte. Alltihop är i förstone lite förvirrande, men på Trollhättans hemsida ges en mycket pedagogisk och klockren förklaring:
”I Trollhättan har vi valt att dela upp kommunen i två delar. Dels den geografiska delen som heter Trollhättans kommun, samt dessutom organisationen som förvaltar den geografiska delen, Trollhättans Stad.”
Varför ska det vara enkelt? Jag tror i varje fall att jag börjar förstå Trollhättan lite mer… Redan innan jag kom till kommunhuset… Öhhh… Stadshuset?
Väl inne i ”huset” möttes jag upp av en av Trollhättans mest okända politiker, vänsterpartisten Mattias Foldemark – tillika bloggare (se här) och gammal elev på Dalboskolan i Frändefors. Mattias blev min ciceron under kvällen och han satte mig snabbt in i ärendena – och politikerna.
Till min stora besvikelse var inte Dan Möllengård på plats denna kväll, men andra storheter som Paul Åkerlund (S), Peter Eriksson (M), Fahimeh Nordborg (V), Rita Paulsson Svensson (L), Mats Häggner (C) och självklart Trollhättans alldeles egen nestor Gert-Inge Andersson (S), som var där som åskådare, mötte upp. De vägde till viss del upp Möllengårds frånvaro. Och självklart, ej att förglömma, var också NÄRF:s vice ordförande Monica Hanson (S) där. Jag fick faktiskt tillfälle att hälsa på henne, eller tvärtom, under en ajournering. Monica Hanson såg glad ut när vi hälsade, faktiskt, trots att hon har förekommit flitigt i mina bloggar (om NÄRF) under senare tid – i kanske inte alltför positiva sammanhang… (Jo då, Monica hade läst vad jag skrivit.)
Mitt första intryck av Trollhättans sessionssal var – prov!
Sessionssalen såg faktiskt ut som en provsal. Och när ledamöterna intog sina platser så blev det för ett ögonblick en provsal. På riktigt. Jag kände ångesten krypa fram och jag förflyttades 45 år tillbaka i tiden – till Birger Sjöbergs stora aula och centralproven i svenska på 4-5 timmar… Svetten trängde fram och pärlade sig i pannan när jag blickade ut över salen. Fast det var nog mest på grund av den dåliga ventilationen…
Foldemark visade mig åskådarplatserna längst bak. Där skulle jag sitta. Det fanns ingen särskild plats för journalister, och bloggare… Men det var till att sätta sig på av Foldemark anvisad plats, på en enklare stol utan eluttag i närheten till plattan och den bärbara datorn. Det kändes som om den digitala eran fortfarande inte riktigt hade nått fram till sessionssalen i Trollhättan. Mitt intryck förstärktes av att ganska många ledamöter tycktes klara sig utan modern digital utrustning. Pappershandlingarna låg tunga på de flesta ledamöters bord. På det här 
området har staden nog lite att ta tag i. Fast å andra sidan fanns det en stor TV utanför sessionssalen, där publik kunde titta på förhandlingarna. Och det var ju bra, om inte alla åskådare får plats på publikplatserna tänker jag. Hur ofta detta händer vet jag dock inte. Det var långt ifrån fullsatt i måndags. Ändå var vi ett inte oävet antal människor som lyssnade.
Partierna satt partivis i salen. Här har Vänersborg något att lära. Vänsterpartiet i Vänersborg har i och för sig motionerat om att man skulle sitta så även i Vänersborg, men hittills har inget hänt. Betongpartierna i Vänersborg är tämligen konservativa när det gäller nymodigheter som skulle kunna rucka på och förändra de uråldriga mötestraditionerna. I Vänersborg använder vi oss t ex inte av den moderna elektroniska utrustning som faktiskt står till buds i sessionssalen. (Och som inte ens finns i Trollhättans 
sessionssal.) Ja, Lars-Göran Ljunggren (S) har till och med förbjudit ledamöterna att använda overheadapparaten… Vilket ibland kan få uppstudsiga ledamöter att istället skriva på papperslappar som sätts upp på talarstolen, med lättborttagen häftmassa naturligtvis… (Fast i rättvisans namn, det är tänkt att alla ledamöter så småningom ska få lära sig alla knappar i den installerade utrustningen.)
Sammanträdet öppnades kl 17.33, således några minuter efter utsatt tid, av ordförande Olov Säfström (S).
Ordförande Säfström hade en tämligen tung uppgift att leda sammanträdet. Han fick själv sköta uppropet av ledamöterna, hålla reda på vilka som kom och gick under sammanträdet och även ropa upp alla namn vid voteringarna. Vilka för övrigt blev många under kvällen. I Vänersborg sköts ju sådana här uppgifter av sekreteraren och det vore väl något för Trollhättan att tänka på. Vid ett tillfälle glömde ordförande i hastigheten bort att rösta själv.
Ordförande skötte dock uppgifterna med både bravur och en god portion humor – på sin fantastiska, breda och genuina trollhättedialekt. En fröjd att höra. Det är nästan bara på läktarna under bandyderbyna mellan IFK och Gripen som en vänersborgare kan höra denna exotiska och vackra dialekt nu för tiden…
Jag saknade dock att ordförande inte använde partibeteckningarna. När olika talare gick fram under sammanträdet, och de var många, så sa ordförande Säfström inte vilket parti de representerade. Det gjorde att det då blev lite svårare för en utomstående bloggande vänersborgare att hänga med i turerna. Även om jag snabbt lärde mig av min ciceron att de ledamöter som satt till vänster (från publikens sida räknat) tillhörde den styrande majoriteten och de till höger gjorde det inte. Jag förstod dock inte varför det var några till höger som alltid röstade som de till vänster. Men det visade sig vara några miljöpartister som inte fick plats på den vänstra sidan av salen. Majoriteten är nämligen tämligen massiv i Trollhättan för styrande socialdemokrater, vänster- och miljöpartister, 35 av 61 mandat. (I Vänersborg har S+C+MP 22 mandat av 51…)
Det var många ärenden som avhandlades under kvällen. Mest var det motioner i olika former som behandlades. Jag fick vara med om diskussioner om bland annat gratis skolfrukost till alla skolbarn, bostadsbyggande i Norra Björke, utsmyckning av Fagerstrandsmuren, stadsnära odling och äldreombudsman. (I onsdagens och torsdagens TTELA, papperstidningen, står det mycket om sammanträdet och på TTELA:s hemsida finns en artikel om skolmatsdiskussionen – klicka här.)
Diskussionerna var mycket livliga. Men trots att många hårda ord utdelades mellan ledamöterna så slogs jag av hur kunniga och välartikulerade de flesta ledamöter var. Ledamöterna diskuterade sakfrågor och lade fram fakta till stöd för sina argument. Något som jag allt som oftast saknar i Vänersborg. Fakta alltså. Dessutom var det väldigt många olika personer framme i talarstolarna. Något som jag också saknar i Vänersborg.
För att ta ett exempel, socialdemokraterna. I Vänersborg är det ju i stort sett alltid kommunstyrelsens ordförande Marie Dahlin som talar för socialdemokraterna, oavsett vilken fråga det gäller. Det är sällan någon annan. Och hon argumenterar inte särskilt ofta i sak, Dahlin bara talar om hur hon anser att fullmäktige ska rösta typ.
På sammanträdet i Trollhättan var kommunstyrelsen ordförande Paul Åkerlund (S) bara uppe en enda gång i talarstolen, och det kort. Åkerlund verkade lita på sina partikamrater. Och det var flera olika socialdemokrater som var uppe i talarstolen och talade för partiets förslag i de olika ärendena.
För det gjorde socialdemokraterna. De argumenterade för sina åsikter och förslag. Trots att de visste att de ändå skulle gå igenom och antas av fullmäktige. Det räckte faktiskt till och med att någon i oppositionen ställde en fråga för att den som var mest insatt i ämnet skulle gå upp i talarstolen och svara, och förklara. Så önskar man att det skulle fungera också i Vänersborg. Här talar oppositionen ofta för döva öron och ingen från socialdemokraterna bryr sig om att svara eller argumentera.
Ur den synpunkten kan oppositionen i Trollhättan faktiskt vara tacksamma. Det blir i varje fall debatter i fullmäktige, och som jag kunde se i måndags, sakliga sådana. Att oppositionen i Trollhättan sedan känner sig frustrerad därför att den inte kan påverka några beslut, det förstår jag. (Vem kan förresten påverka beslut…?)
Det blev många voteringar under måndagskvällen. Det kändes som att sverigedemokraten Lasse Henriksen hade som princip att ropa ”votering” i vartenda ärende. Precis som att det också verkade som en princip att ständigt gå upp i talarstolen och tala emot majoritetens förslag. Henriksen var dock ganska underhållande, på sitt sätt. Och särskilt om jag jämför med Kurt Karlsson i Vänersborg.
Vad jag anser om Vänsterpartiets insats? Tja, partiets ledamöter var tämligen tysta, inte alls som i Vänersborg… Med ett undantag, i en fråga. Det var i ärendet om gratis skolfrukost till alla skolbarn. Då skötte Fahimeh Nordborg i huvudsak majoritetens talan, även om andra också var uppe och argumenterade. Förslaget var för övrigt hennes eget. Det blev kvällens längsta debatt, och den tuffaste. Många ganska hårda ord uttalades, dock utan att gränsen överskreds. I varje fall inte enligt ordförande Säfström, som inte ingrep någon gång.
Fahimeh Nordborg skötte sig med den äran, även om hon hade fel i att barn och ungdomar behöver kolhydrater…
Det var mycket intressant att besöka Trollhättans kommunfullmäktige. Särskilt som det visade sig att några av ledamöterna faktiskt hade hört talas om och/eller läst min blogg. Vilket kändes som en merit, jag skriver ju inte om Trollhättan särskilt ofta… I normala fall. Bara nu.
Slutbetyg?
Tja, som sagt, jag blev mycket imponerad över mångfalden och djupet i själva den politiska debatten. Den skulle jag vilja ta med mig till Vänersborg.
Frågade Paul Åkerlund när han gick förbi mig på min åskådarplats.
Jäpp, jag tror att det blev några rader…
NÄRF och personalen (2)
I det brev som den före detta förbundschefen på NÄRF Per Anderson skrev till ägarkommunernas (Vänersborg, Trollhättan, Färgelanda och Mellerud) kommunstyrelser lade han som bekant all skuld för konflikterna och sitt eget avsked på personalen och facken. Själv menade Per Anderson att han inte hade gjort några som helst fel och dessutom hela tiden haft stöd från den politiska ledningen, främst från presidiet, dvs Bo Carlsson (C) och Monica Hanson (S).
I brevet räknar Anderson upp ett antal åtgärder som genomfördes, och som han och politikerna naturligtvis ansåg vara riktiga, men som fick personalen och facken att vända sig mot honom. För en utomstående är det lätt att utifrån brevet sluta sig till uppfattningen att Anderson ansåg sin tidigare personal vara i det närmaste totalt inkompetent – personalen ville bara dricka alkohol och spela bandy… Det är väl också den bild som vissa media har gett av personalen…
Dessutom har NÄRF:s ordförande Bo Carlsson (C) inte heller på något sätt tagit avstånd från de åtgärder som Per Anderson genomförde. Tvärtom. Det mesta tyder på att Per Anderson hade Bo Carlssons aktiva stöd och välsignelse.
I en tidigare blogg (”NÄRF och personalen (1)”) så redovisade jag hur personalen och facken såg på isträningen, alkoholförbudet och byten av arbetspass. Idag tänkte jag gå vidare med hur personalen och de fackliga representanterna beskriver arbetsgivarsidan rent allmänt och särskilt själva chefskapet.
Personalen och de fackliga representanterna menar, till att börja med, att arbetsgivarsidan, dvs NÄRF:s ledning, inte har skött information och samverkan som den ska. Det har också NÄRF:s ordförande Bo Carlsson medgett i TTELA 12 jan:
”Det går inte att ha en chef som inte samarbetar med personalen.”
Facken menar att samverkan ofta har varit en ensidig monolog från arbetsgivarens sida och att cheferna egentligen har velat besluta själva utan dialog. Facken upplever att viljan från ledningens sida att komma överens har varit obefintlig. Dessutom har beslut fattats vid sidan om samverkansgruppen. Facken anser vidare att arbetsgivaren inte heller har haft klart för sig att det stadgas i samverkansavtalet att om parterna inte kommer överens så ska frågan lyftas till MBL. Kommunals ordförande i Trollhättan har också förklarat för den tidigare förbundschefen att Kommunal starkt funderade på att säga upp samverkansavtalet.
Samverkan är en sak, klimatet på arbetsplatserna en annan. Även om de ofta hänger ihop. Som i det här fallet.
Det klimat som har rått på arbetsplatserna har enligt personalen varit under all kritik. Ledningen har sällan varit ute i verksamheten. Cheferna har t ex inte visat sig i de gemensamma mat- och fikalokaliteterna. Och de har sällan eller aldrig funnits med vid t ex övningar.
Och när de väl, någon enstaka gång, har visat sig ute i verksamheten så menar personalen att den har varit utsatt för spydiga och i vissa fall till och med förnedrande och kränkande kommentarer av cheferna, som till exempel:
- ”Jaså! Här har du tid att sitta!”
- ”Passar det inte så är det bara att byta jobb”
- ”Om jag vill förbjuda lagidrott så gör jag det, det är jag som bestämmer.”
Det här har av många anställda naturligtvis upplevts som mycket obehagligt.
Facken och personalen hävdar bestämt att det urusla klimatet har skapats av arbetsgivaren. Naturligtvis kan man invända att det inte är den enes fel att två träter eller att det facket och personalen säger är en partsinlaga. Visst, men personalens missnöje är ett faktum. Det har varit massivt och det har framkommit på många olika sätt under lång tid. Bland annat genom arbetsmiljöundersökningar.
Jag har i min hand en enkätundersökning från 11 maj 2013. Det är en ganska omfattande enkät som skickades ut och besvarades av de anställda på NÄRF. Svarsfrekvensen var 75%. Svaren på enkäten jämfördes med en referensdatabas av arbetande befolkning i Sverige. (Står det på enkäten.) Röda markeringar i sammanställningen betyder att resultatet är sämre än referensdatabasen.
Och det finns många röda markeringar i sammanställningen… Överallt… Både i svaren från Trollhättan och från Vänersborg. Dock (ännu) fler från Vänersborg. Det mesta är sämre på NÄRF jämfört med referensdatabasen…
Under rubriken ”En vanlig arbetsdag på job” (menas antagligen ”jobbet”) har personalen från Vänersborg röda markeringar på ”frustrerad”, ”irriterad”, ”arg”, ”hotad”, ”rädd”, ”sviken” och ”kränkt”. (Personalen i Trollhättan har ”rött” på 3 av dessa.)
Ledningen finns med under en egen rubrik. Här är det röda ”prickar” på vartenda alternativ, t ex ”förtroende för ledningen” – både från Trollhättan och Vänersborg… Allt är vidare rött (ett undantag) under rubrikerna ”Frihet” och ”Arbetsplatsdemokrati”.
Under avsnittet ”Konflikter”, som tycks mig som ytterligare en särskilt viktig punkt, har båda arbetsplatserna röda markeringar på alternativen ”personlig förföljelse”, ”våld eller hot om våld”, ”konfl. lös genom förhandling” (=konfliktlösning?) och ”konfl. lös genom auktoritet”.
Här antar jag emellertid att enkäten återspeglar personalens upplevelser och erfarenheter gentemot allmänheten. Det är bara det att det första alternativet under denna rubrik är ”konflikt med chefer”. Det gör mig lite osäker på tolkningen och det är därför jag tar med den.
Det kan hur som helst inte råda något som helst tvivel på att den politiska ledningen av NÄRF mycket väl visste om motsättningarna, missnöjet och konflikterna på arbetsplatserna.
Det går också, i varje fall till viss del (ganska stor del enligt min personliga uppfattning), att utläsa klimatet på en arbetsplats i sjukskrivningsstatistiken. Och den bör väl ledningen också vara bekant med.
I delårsrapporten från augusti 2015 återges följande två tabeller:
Och det är ju vad jag förstår både ”bra” siffror och siffror som dessutom visar en positiv utveckling. Men jag blev ändå inte riktigt klok på vad de egentligen stod för. Jag vände mig därför till Vänersborgs kommun, som har statistik även över NÄRF, och frågade.
Då fick jag siffror som visade en annorlunda utveckling.
Personalen i den operativa avdelningen, dvs brandmännen (både hel- och deltid), hade 366 sjukskrivningsdagar år 2011, dvs året innan Per Anderson blev förbundschef. Året efter, 2012, hade sjukskrivningsdagarna stigit till 821, dvs en ökning med 124%! Ökningen bara fortsatte. År 2013 var sjukskrivningsdagarna 1.207 till antalet, år 2014 1.098 dagar och år 2015 hela 1.369 dagar. Det betyder en ökning med 274% från 2011 till 2015.
Något tycks ha varit väldigt sjukt i NÄRF… Och då tänker jag i första hand inte på brandmännens hälsa.
Det ska emellertid kommas ihåg att antalet anställda brandmän har ökat under denna period. Siffrorna är ändå skrämmande. År 2015 var det 62 personer som hade 1.369 sjukskrivningsdagar. Det var 22 dagar per person. Motsvarande siffra för år 2011 var 15 sjukskrivningsdagar per anställd. (Hur förhållandet mellan heltids- och deltidsanställda ser ut vet jag inte.)
I protokollen från direktionens sammanträden har de ökade sjukskrivningstalen inte gett några som helst avtryck, i varje fall inte under 2015. Det torde innebära att den ökade sjukfrånvaron inte alls har diskuterats i direktionen. Vilket gör mig minst sagt något förbryllad. Bryr sig inte arbetsgivaren? Bryr sig inte ordförande Bo Carlsson (C) och vice ordförande Monica Hanson (S)?
Det kommer dessutom initierade rapporter (även om jag inte har kontrollerat uppgifterna) om att personalomsättningen har ökat och att flera personer har sagt upp sig på grund av otrivsel och rädsla för ledningen. Ja, det sägs faktiskt så – ”rädsla för ledningen”. De kanske mest skrämmande exemplen på hur stämningen på NÄRF verkligen har nått botten är att personal som har gått i pension inte har velat haft någon avtackning där arbetsledningen varit närvarande.
Och då vet jag egentligen inte om personalens och fackens syn enbart är en ”partsinlaga”. Det mesta tyder på, anser jag, att facken och personalen har rätt och att ledningen i NÄRF har varit under all kritik.
Och, som sagt, naturligtvis har politikerna känt till allt det här.
Och också att det ”dåliga klimatet” håller i sig…
På direktionens sammanträde den 11 december sa Johan Bäckström, ordförande i Kommunal (enligt protokollet):
”Personalen mår inte bra. Facket överväger att lämna in en anmälan enligt kap 6 § 6 arbetsmiljölagen till Arbetsmiljöverket.”
Det är alltså fortfarande en mycket dålig stämning på NÄRF mellan chefer och anställda. Och direktionen visar tydligt att detta inte kommer som någon överraskning, för Bäckström får svaret (enligt protokollet):
”Direktionen är medveten om rådande arbetsmiljösituation inom förbundet.”
Det här ger väl ytterligare tämligen starka indikationer på att det ligger väldigt mycket i den uppfattning som facken och personalen har framfört gentemot ledningen under en längre tid.
Dessutom begärde Vision (en av personalorganisationerna) den 21 december 2015 åtgärder enligt 6 kap 6a § Arbetsmiljölagen. Anmälan riktade sig till en av de allra högsta cheferna… Och det var inte Per Anderson – han har varit ute ur bilden ganska länge nu.
Och inte att förglömma hur NÄRF:s ordförande Bo Carlsson utvecklade sin syn på situationen i en TTELA-artikel redan den 2 oktober (se här). Då sa Bo Carlsson:
“Situationen just nu är ohållbar. … Facken har ingen tillit till ett antal individer i ledningen och beskriver det som om de inte blir lyssnade på, att man från ledningens sida mer eller mindre struntar i dem.”
Jag noterar att Bo Carlsson pratade i plural, ”ett antal individer”. Kan det möjligen betyda att det väntas fler avskedanden av chefer på NÄRF…?
Det är klart att den tidigare förbundschefen Per Anderson inte jobbade i ett vakuum. Han stöddes ju länge, inte bara av politikerna och av ordförande Bo Carlsson, utan naturligtvis också av många av de andra cheferna på NÄRF. De jobbade i mångt och mycket som ett team – med en gemensam agenda.
Fast det finns ju andra sätt att lösa motsättningarna på NÄRF… Direktionen kan ju byta ut personalen…
Eller… Varför inte…?
Kanske kan NÄRF:s politiska ledning bytas ut…?
======================
Jag har skrivit följande bloggar om NÄRF:
- ”NÄRF” 3 juni, 2013
- ”Vad händer i NÄRF?” 28 nov 2015
- ”Mörkläggning i NÄRF” 12 december 2015
- ”NÄRF – löner och avsked” 14 december 2015
- ”Lögner i NÄRF!” 21 december 2015
- ”Det börjar bli mycket nu Bo Carlsson!” 23 december 2015
- ”NÄRF: Sammanträdet 21/12” 29 december 2015
- ”Öppet brev från NÄRF:s fd förbundschef” 7 januari 2016
- ”NÄRF: Budget och Bo Carlsson” 10 januari 2016
- ”Bo Carlsson uttalar sig i TTELA” 12 januari 2016
- ”NÄRF och personalen (1)” 24 januari 2016
Ingen bra födelsedagspresent! Om rampen på Brätte.
Igår firade Vänersborgs kommun sin födelsedag. Eller rättare sagt Vänersborgs stad.
Närmare 800 personer (enligt kommunens ”räknare”) firade att det var 372 år sedan Vänersborgs stad fick sina stadsprivilegier. Det hände den 1 februari 1644 och privilegierna utfärdades av drottning Kristinas förmyndarregering under den berömde Axel Oxenstierna.
Tårtorna gick åt i hejdundrande fart. Men födelsedagsfirarna kunde också avnjuta dragspelsmusik, föredrag (om tankar kring kulturaxeln och flyktingfrågan) och en dansuppvisning med barn och ungdomar från Restad Gård. Kommunens förvaltningar, liksom polisen och Kunskapsförbundet Väst, fanns också på plats och informerade om sina verksamheter.
På bilden nedan visar förberedelseklassen på Mariedalskolan upp delar av sitt arbete.
Även representanter från NÄRF var i kommunhuset och informerade. Och det var ju lite kul att prata med dem. Det verkade nog som att de hade bra koll på mitt bloggande…
I folkvimlet syntes alla kommunens ledande politiker och tjänstemän. Men här fanns också representanter för de partier som fick gå till födelsedagen utan ersättning från kommunen. Men kaffet och tårtan var gratis även för oss. Och det är naturligtvis alltid värt att träffa så många vänersborgare.
Det tycks som om många kommuninvånare känner ett stort behov av att prata med sina politiker och tjänstemän. Det pågick nämligen samtal och diskussioner lite överallt. Tyvärr är det dock alltför få ungdomar som hittar till Kommunhuset.
Mitt under födelsedagsfirandet fick jag ett meddelande om att jag hade fått en ny kommentar på min senaste blogg ”Gårdagens kommunfullmäktige”.
Jag höll på att sätta kaffet i luftstrupen…
”Har någon ex tjänsteman (?) vid beredning av Skenhalls motion inhämtat info från föreningen som driver verksamheten? Det finns en handikappramp, donerad av privatperson, längs med ena ridhuset. … Det faktum att kommunen vid sin investering i nytt ridhus prutade bort en handikapptoalett hade varit en mer intressant motion än en som behandlar en fråga som redan är löst. Intressant med två ramper och ingen toalett som uppfyller tillgänglighetskravet? Lite full i skratt blir man :)”
Jag blev inte full i skratt. Jag blev beklämd. Fanns det redan en handikappramp på Brätte?
Jag åkte till Brätte och tittade efter.
Jo då, det fanns en ramp…
Vänersborgs kommunfullmäktige beslutade alltså i onsdags under ärendet ”Svar på motion om ridning för människor med funktionsnedsättning” (se ”Gårdagens kommunfullmäktige”) att bygga en ramp på Brätte Ridskola:
”Kommunfullmäktige bifaller motionen. Kommunfullmäktige noterar att Samhällsbyggnadsnämnden får aktualisera investeringen i kommande budgetarbete.”
Fast det redan fanns en ramp…
Men jag tar det från början…
Sverigedemokraten Cecilia Skenhall lämnade in en motion i september 2014 om en handikappramp. Hon skrev att Brätte Ridskola behöver en ramp till de som har en funktionsnedsättning, så att de kan stiga upp på hästen. Motionen utmynnande i följande två krav:
- ”Vänersborgs kommun undersöker möjligheterna att bygga en handikappsramp till Brätte ridskola”
- ”Vänersborgs kommun betalar en handikappsramp till Brätte ridskola”
Motionen hamnade i Samhällsbyggnadsnämnden, som den 20 november 2014 beslutade att ställa sig bakom motionen. Nämnden menade att det fanns goda möjligheter att bygga en handikappramp på Brätte.
Och det kan man väl lugnt påstå att det fanns. Vid ungefär den här tiden, men antagligen efter det att motionen lades i fullmäktige, fick nämligen Vänersborgs Ryttarförening en handikappramp av en privatperson… En ramp som sattes upp vid ena långsidan av det nya ridhuset…
Men det var politikerna och tjänstemännen på kommunen lyckligt omedvetna om. Som det ser ut så ringde ingen från kommunen till någon ansvarig på Brätte…
Den 25 februari 2015 var frågan uppe på kommunstyrelseförvaltningsnivå. Kommundirektören m fl skrev i ett yttrande:
”Det är Vänersborgs kommun som är fastighetsägare av Brätte Ridskola och det är viktigt att även denna fritidsanläggning är anpassad för funktionshindrade.”
Sedan hände av någon märklig anledning ingenting på nästan ett år. Den 20 januari 2016 kom emellertid frågan upp i kommunstyrelsen och i onsdags beslutade fullmäktige.
Det är väl lite intressant i den ”allmänna röran”, eller ska man säga den ”kommunala inkompetensen”, att Samhällsbyggnadsnämnden redan i november 2014 skrev att en handikappramp skulle byggas:
”under förutsättning att ansvarig nämnd tilldelar investeringsmedel”
Och att kommunstyrelseförvaltningen tre månader senare skrev:
”Ett underlag behöver tas fram som redovisar vad åtgärden kostar, vilket därefter kan beaktas i kommande budgetarbete.”
Ett sådant här underlag över ekonomiska kostnader togs aldrig fram trots skrivningarna. Kommunfullmäktige beslutade ändå…
Det var inte många rätt i onsdags…
Det finns alltså redan en ramp…
Nu är det emellertid så att den ramp som finns på Brätte inte uppfyller de krav som finns för sådana här handikappramper. Lutningen på rampen är för stor. Men de godkända måtten gäller, om jag är rätt informerad, om kommunen ska bygga en ramp på en offentlig byggnad, inte om en förening sätter upp en ramp i egen regi.
Det handlar alltså om lutningen på rampen. Så här står det på Bostadscenters webbplats:
”Ramper får enligt Boverkets byggregler luta högst 1:12 men 1:20 rekommenderas för att vara mera lättanvända. En höjdskillnad på högst 0,5 m får tas upp med en ramp sedan behöv det ett vilplan som är 2 m långt. Det innebär att med lutningen 1:12 får en ramp var max 6 m lång och 1:20 max 10 m.”
Vad jag förstår så skulle en alltigenom godkänd ramp på Brätte bli ca 18 meter lång. Den nuvarande är på ca 6-7 meter (min uppskattning). Enligt uppgifter fyller dock den nuvarande rampen sin funktion.
Så var det alltså med den första motion som Sverigedemokraterna i Vänersborg har lagt och fått igenom. Sverigedemokraterna motionerade om något som ryttarföreningen ordnade på egen hand och godkändes av fullmäktige för att ingen brydde sig om ta reda på fakta. Dessutom struntade fullmäktige i kostnaderna… Som så många gånger förut när det har handlat om att bygga nytt…
En handikappramp på 18 meter lär kosta en del. Och visst tycker jag, liksom en överväldigande majoritet (alla?) i fullmäktige, att de funktionshindrade ska kunna rida. Grejen är att, för att även de med svårare funktionshinder ska kunna det, så krävs det något annat är en ramp. Det krävs någon typ av – lift.
Och efter att ha pratat med några i Vänersborgs Ryttarförening så är det en lift de skulle vilja ha… De har ju redan en ramp som duger.
Och så önskar de sig en handikappanpassad toalett i det nya ridhuset…
Ur min synpunkt som ledamot i fullmäktige, så är det en väsentlig skillnad på att det finns en ramp som inte håller måtten och att det inte finns en ramp överhuvudtaget. Står det inget i underlagen om att det redan finns en handikappramp när det de facto gör det, så är det en smärre skandal. Kommunfullmäktige är ju faktiskt Vänersborgs högsta politiska organ och vi ledamöter handskas med vänersborgarnas skattepengar. Faktaunderlagen måste vara kompletta och riktiga.
Motionen har behandlats och beretts skandalöst dåligt. Och utifrån detta har jag varit med och fattat ett mycket tveksamt beslut. För att uttrycka det snällt. (Även om syftet var gott.) Och det därför att jag inte själv satte mig in i ärendet ordentligt. Jag skäms.
Min enda tröst, och en ganska bra sådan faktiskt, är att kommunen ska ta kontakt med ridklubben innan beslutet verkställs. Och då kommer med all sannolikhet allt att ”ordnas upp”.
Gårdagens kommunfullmäktige (3/2)
Det brukar bli långa sammanträden med Vänersborgs kommunfullmäktige. Gårdagen var inget undantag. Inte förrän strax före kl 22 slog ordförande Ljunggren klubban i bordet och avslutade sammanträdet.
Den första person som äntrade talarstolen var faktiskt undertecknad vänsterpartist. Det var på ärendet om NÄRF:s taxehöjning. Anförandet var ganska kort och handlade om orsaken till taxehöjningen. Jag framförde precis det jag skrev om i min blogg i måndags – se ”WI och NÄRF i fullmäktige”. Mina ord och formuleringar fick NÄRF:s ordförande Bo Carlsson (C) att reagera. Vilket liksom var tänkt…
Bo Carlsson menade, inte helt oväntat, att intäkterna från taxehöjningen inte skulle finansiera varken anställningen av 13 nya tjänster eller den före detta förbundschefens pensionsinbetalningar…
Bo Carlsson meddelade också att utredningen kring den fd förbundschefens pension var färdig, men inte klar för offentliggörande. Carlsson passade också på att flika in att det skulle bli andra siffror i bokslutet för NÄRF än de som delårsrapporten prognosticerade. Dock var inte dessa siffror heller mogna för
offentligheten…
Morgan Larsson från välfärdspartiet menade att det saknades underlag för att kunna besluta om taxehöjningen. Larsson saknade både konkreta siffror och jämförelser.
”Vad säger vi ja till? Hur mycket höjer vi egentligen?”
Undrade Morgan Larsson och begärde återremiss med motiveringen att beslutsunderlaget var bristfälligt. Han begärde votering. Det var dock bara tre ledamöter som röstade för återremiss – de båda välfärdspartisterna och så undertecknad vänsterpartist. Fyra ledamöter från Vänsterpartiet avstod från att rösta.
Det innebar att NÄRF:s taxor höjs för myndighetsutövning och myndighetstillsyn.
Kunskapsförbundet Väst beviljades ett utökat bidrag för 2016 på 6,4 miljoner kronor.
Lutz Rininsland (V) påpekade dock att detta inte innebär att KFV kommer ”i balans”, som kommunstyrelsens ordförande Marie Dahlin (S) uttryckte det i media. Rininsland menade att KFV behövde ytterligare en ramhöjning med 11 milj kr nästa år. Och det höll väl egentligen Marie Dahlin med om:
”Vi får väl yrka bifall till fler ägartillskott så småningom.”
Och så var det dags att prata NÄRF igen. Denna gång handlade det om delårsrapporten. Jag inledde återigen ärendet. Denna gång var mitt anförande längre. Jag tog i huvudsak upp den tydliga och tuffa kritiken från revisorerna. (Du kan läsa anförandet i sin helhet på bloggen ”WI och NÄRF i fullmäktige”.)
Av någon anledning reagerade NÄRF:s centerpartistiske ordförande Bo Carlsson inte denna gång. Kanske hade han inte blivit tillräckligt uppretad. Kanske skämdes han…
Moderaternas Gunnar Lidell (M) yrkade bifall till det liggande förslaget. Bara det. Inget mer. Jag hade nog förväntat mig att Lidell skulle utveckla sina åsikter. Eller åtminstone sagt att han inte höll med undertecknad vänsterpartist… Eller att han gjorde det…
Marie Dahlin (S) gick också upp i talarstolen. Men hon sa inte heller något i sak. Dahlin gav bara uttryck för sitt missnöje med kommunstyrelsens formulering av beslutsförslaget. Hon och det styrande triumviratet (S+C+MP) hade ju inte velat att det skulle stå att kommunfullmäktige noterar informationen och:
”har tagit del av revisorernas slutsats och PWC:s mycket kritiska anmärkningar.”
Marie Dahlin menade att kommunfullmäktige av tradition bara noterar information från revisorerna. Å andra sidan, menade oppositionen, är det ju sällan som revisorerna uttrycker en sådan kritik mot en delårsrapport som det var frågan om här.
Morgan Larsson (VFP) passade på att, med hänvisning till mitt anförande, ge ytterligare en känga till ledningen (läs Bo Carlsson) för hur NÄRF sköts. Larsson var helt enkelt inte nöjd eller trygg med den politiska ledningen i NÄRF.
Och vem är det…
Strax därefter behandlades Fyrbodals delårsrapport. Marie Dahlin (S) begav sig återigen fram till talarstolen. Inte heller denna gång sa hon något i sak. Dahlins kommentar var bara att hon inte visste vilket humör revisorerna var på när de yttrade sig över rapporten… Det gick dock inte att ta fel på vilket humör hon själv var på…
Marie Dahlin var inte den enda socialdemokraten som visade prov på irritation och mediokert humör denna kväll. Ordförande i kommunfullmäktige, Lars Göran Ljunggren (S), gick efter ärendet om Fyrbodal snabbt vidare till nästa ärende. Utan att slå klubban i bordet efter fullmäktiges beslut. En liten miss typ…
När Ljunggren fick detta påpekat så drämde han sin ordförandeklubba i bordet så att det stod härliga till. Ryktena förtäljer att det fanns radiolyssnare som trodde att blixten slog ner i deras radioapparater…
Projektet ”Wargön Innovation (WI) – etableringsskedet” fick sina 6,65 miljoner kr på fyra år (2016-2019) av kommunfullmäktige. Dock med de ”kontrollpunkter” som den samlade majoriteten av alla oppositionspartier beslutade om i kommunstyrelsen. (Se återigen bloggen ”WI och NÄRF i fullmäktige”.)
Det är nog fler som lägger märke till att det styrande triumviratet blir nedröstat i allt fler frågor…
Sedan tog fullmäktige en rad beslut av lite ”rutinkaraktär”. Dock diskuterades bostadsbyggandet några gånger, under flera olika ärenden. Man kan väl säga att det finns en viss oro över att det byggs så lite bostäder i kommunen. Det tycks som om privata aktörer drar sig för att bygga i Vänersborg. Av någon anledning. Det finns liksom planer och visioner, men det händer väldigt lite. Alla hoppas dock att byggandet ska komma igång så fort som möjligt.
Det unika hände på sammanträdet att sverigedemokraterna fick igenom en motion. Den första någonsin i Vänersborgs kommunfullmäktige! Det var Cecilia Skenhall (SD) som hade motionerat om att:
”kommunen ska bygga en handikappramp vid Brätte ridskola samt att Vänersborgs kommun ska betala denna.”
Så beslutade också kommunfullmäktige, dock med förbehållet att Brätte Ridklubb själva får hantera driftskostnaden.
Moderaterna var emot. Deras motivering var att det fanns fler ridklubbar i kommunen och att de inte får motsvarande behandling. Moderaterna menade att alla föreningar ska behandlas lika.
Och det kan man faktiskt hålla med om. Det är en helt riktig synpunkt.
Men eftersom syftet med rampen var ”gott” så gick förslaget ändå igenom… Utan votering.
Och så var det då dags för maratondebatten om Kurt Karlssons (SD) interpellation om invandring, asylsökande och ”ensamkommande ynglingar” (Kurt Karlssons favorituttryck) och deras ”utåtriktade aggression” (Kurt Karlsson uttryck) samt vad kommunen gör för att förekomma detta.
Igår publicerade jag mitt inlägg i debatten (se ”Interpellation från Kurt Karlsson (SD)”). Men jag var bara en av alla talare. De som var uppe i talarstolen var förutom Kurt Karlsson (och jag), Marie Dahlin (S), Madeleine Johansson (S), Lutz Rininsland (V), Sara Johansson (S), Marianne Ramm (V), Birgitta Persson (S), Magnus Kesselmark (V), Morgan Larsson (VFP), Lena Eckerbom Wendel (M), Marika Isetorp (MP) och Peter Göthblad (L). Några av talarna hade dessutom flera inlägg.
Kurt Karlsson (SD) försökte framstå som fullmäktiges alldeles egen profet. Dessutom missförstådda profet. (Var det inte någon känd person som sa att det var svårt att vara profet i sin egen hemstad…?) Kurt Karlsson menade att det bara var han själv och sverigedemokraterna som såg ”problemet”.
Så kunde Kurt Karlsson säga för att han vägrade att lyssna på de andra.
Kurt Karlsson har en mycket märklig förmåga att slå dövörat till när folk säger saker som går utanför hans förutfattade ramar. Flera framhöll hur utmaningarna med den stora tillströmningen av människor från andra länder skulle kunna, och borde, tacklas och hur problem kunde förebyggas. (Jag själv tog t ex upp just detta.) När Kurt Karlsson själv fick frågan (vid 2-3 tillfällen) om hur han, Kurt Karlsson, och sverigedemokraterna hade tänkt bidra till förebyggande åtgärder svarade han inte.
Istället berättade Kurt Karlsson (SD) om hur han själv var invandrare… Eller i varje fall son till en invandrare…
Den historien har han berättat en gång tidigare för fullmäktigeledamöterna (den 10 dec 2014, se här). Och historien blev inte bättre denna gång. Kurt Karlssons pappa, berättade Kurt, invandrade en gång i tiden från Småland…
Pinsamt.
Jag undrar hur Kurt Karlsson kan med? Kurt Karlsson jämför sig med de miljontals människor som flyr undan krig, tortyr och elände. Jag tycker att Kurt Karlsson negligerar andra människors lidande. Han visar enligt min mening en total brist på empati.
Pinsamt är också att Kurt Karlsson efter alla dessa år i politiken, både i kommunen och regionen, inte har förstått enkla demokratiska debattregler, t ex att repliker används för att argumentera mot det som en talare nyss har anfört från talarstolen. Istället använder Kurt Karlsson sin replikrätt för att hålla nya anföranden. Det skedde vid flera tillfällen och det tråkiga var att ordförande Lars Göran Ljunggren (S) inte avbröt honom – och talade om vad som gällde.
Men ordförande Ljunggren hade inte heller någon bra kväll…
Sammanträdet avslutades med några ”nyval”. Dan Åberg går t ex in som ny ersättare för moderaterna i NÄRF:s direktion och Gunnar Johansson (VFP) ersätter Magnus Bäckström som ledamot i barn- och utbildningsnämnden.
PS. På Vänsterpartiets hemsida kan du läsa mycket utförligare om interpellationsdebatten med Kurt Karlsson i huvudrollen. På sidan kan du ladda ner Kurt Karlssons interpellation, Marie Dahlins svar och dessutom kan du ta del av åtskilliga direktcitat från debatten. Det är bara att klicka här: ”SD fick en möjlighet men missade tillfället”.
KF 3/2: Interpellation från Kurt Karlsson (SD)
Det var många ärenden som avhandlades på dagens sammanträde med kommunfullmäktige. Jag hinner dock inte redogöra för dem alla i denna blogg – sammanträdet slutade nämligen inte förrän 21.55…
Den längsta debatten under kvällen förorsakades av en interpellation ställd till kommunstyrelsens ordförande Marie Dahlin (S). Det var Kurt Karlsson, Vänersborgs ledande och politiskt mest rutinerade sverigedemokrat, som hade ställt den…
Kurt Karlsson (SD) inledde interpellationen på följande sätt:
”Vänersborgs kommun har en stor grupp asylsökande. De asylsökande bör uppfattas som högriskgrupper för våld och hot om våld. Vi ser nu allt mer utåtriktad aggression och ringaktning mot vår uppfattning av etik och moral.”
Och Kurt Karlsson avslutade med frågan:
”Min fråga och undring till kommunstyrelsens ordförande Marie Dahlin är därför vad som görs och vilka eventuella planer kommunledningen har, för att förekomma brottslighet och negativ utveckling bland de aktuella grupperna.”
Interpellationen föranledde 22 inlägg från talarstolen! Ett av dem var mitt. Jag tänkte denna sena timme nöja mig med att publicera detta inlägg.
===
Ordförande, ledamöter och ni som lyssnar.
Kurt Karlsson skriver att:
”asylsökande bör uppfattas som högriskgrupper för våld och hot om våld”.
Det är ett intressant påstående. Är asylsökande en högriskgrupp?
Jag gör tvärtemot många andra talare och ”köper” Kurt Karlssons påstående. Jag gör antagandet att Kurt Karlsson har rätt. Men notera, jag säger inte att han har rätt. Jag tror inte att han har rätt. Jag gör bara det antagandet.
Om asylsökande är en högriskgrupp – varför är de i så fall det?
Menar Kurt Karlsson att de asylsökande är kriminella redan innan de kommer till Sverige?
Det tror inte jag. Den absolut övervägande majoriteten flyr för sina liv, från krig, elände och tortyr. Dessutom är dessa förhållanden ofta orsakade av USA:s och EU:s politik i dessa områden. De asylsökande utsätter sig inte för alla faror på vägen över hav och genom Europa i syfte att begå brott i Sverige.
Då är nästa fråga – blir de kriminella när de har kommit till Sverige? Och om det är som Kurt Karlsson säger, att de asylsökande utgör en högriskgrupp – varför det i så fall?
Detta är en synnerligen intressant fråga. Det handlar nämligen om – vad avgör om en individ blir kriminell?
Det finns olika forskningsresultat på området, både nationellt och internationellt. I en forskningssammanställning skriver Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, 2015-09-08 (källa: migrationsinfo.se):
”Den slutsats man kan dra … är att skillnader i registrerad brottslighet mellan utrikesfödda och svenskar har olika orsaker men den viktigaste förklaringen är skillnader i levnadsförhållanden i Sverige. … Det är faktorer som föräldrarnas utbildning, deras arbete, arbetslöshet, social klass, familjens sammansättning och föräldrarnas inkomst. … Utrikesfödda har generellt sett lägre socioekonomisk status och bor i segregerade områden. Detta är huvudorsaken till att en större andel utrikesfödda registreras för brott jämfört med svenskar.”
”Gammelsvenskar” som har samma uppväxt och lever i samma sociala situation som ”nysvenskar” tenderar alltså att begå lika mycket brott. Det är för övrigt också viktigt att veta att det är ”gammelsvenskar” som står för den stora merparten av de brott som begås.
Det finns starka skäl att tro att det är de asylsökandes nuvarande sociala situation tillsammans med de erfarenheter/trauman som de bär på som bäst kan förklara att de asylsökande är en högriskgrupp. Om de nu är det. Det handlar hur som helst inte om etnicitet och religion, det handlar om socioekonomisk status.
Sedan tror jag, märkligt nog, att Kurt Karlsson själv är inne på denna förklaring. Karlsson ger faktiskt en del av förklaringen till att många asylsökande riskerar att så småningom hamna på fel sida lagen.
Kurt Karlsson skriver i sin interpellation:
”de [asylsökande] upplever att de inte inkluderas … sysslolöshet och väntan på en osäker framtid som avgörs av en diffus myndighet, utan möjlighet till egen påverkan [som kan leda till]… depression, trauman och aggressivitet.”
Och här är väl kärnan. Sverige är för dåligt på att ta hand om och integrera de asylsökande och nyanlända. Vi är för dåliga på inkludering och integrering och att skapa en meningsfull framtid. Och så länge vi är det så kan det bli som Kurt Karlsson befarar. Men lösningen är inte att skicka ut de nyanlända. Eller att använda järnrör. Lösningen är att bygga bostäder, skapa arbeten, utbilda barn och också föräldrarna, skapa meningsfull fritid osv.
En del av detta kan kommunen göra. Bostäder, fritid och skola är kommunala frågor. En bra förskola och grundskola är t ex guld värda för att inkludera och integrera de nyanlända barnen och ungdomen. Och för att förebygga framtida kriminalitet. Både för ”gammel- och nysvenskar”. Det är oerhört viktigt att Vänersborg satsar på detta.
Kurt Karlsson tycks i sin interpellation mena att de asylsökandes syn på etik och moral är annorlunda än ”vår”, vilken den nu den svenska moralen är. Den är definitivt inte densamma som den moral som flera sverigedemokratiska riksdagsmän och förtroendevalda visar.
Jag tror att de nyanlända, inte bara ska få utbildning i det svenska språket, de ska också utbildas i ”vardagskunskap”, i hur man uppför sig i ett klassrum, i en kö, i att visa respekt för kvinnor osv osv. Det är också viktigt att de utbildas i praktiska vardagsbestyr, som hur en spis eller diskmaskin fungerar. Eller att papperet kan slängas i toalettholken och inte i papperskorgen när man uträttat sina behov. För att ta några exempel.
Och sedan måste det naturligtvis skapas arbetstillfällen. Men då krävs det en annan politik i Sverige – en politik där staten tar betydligt större ansvar.
Integration, inkludering, solidaritet, gemenskap, framtidstro – vi står inför en utmaning, en stor sådan. Och den utmaningen måste vi anta. Och klara.
WI och NÄRF i fullmäktige
På onsdag, den 3 februari kl 18.00, är det dags för årets första sammanträde med kommunfullmäktige.
Det är en diger ärendelista, men många ärenden är mer eller mindre av rutinkaraktär. Jag tror inte att det kommer att bli särskilt många debatter. Kanske dock om ärende 8:
”Angående medfinansiering av projektet ‘Wargön Innovation – etableringsskedet'”
Det handlar om att kommunen ska gå in som medfinansiär med 6,65 miljoner kr på fyra år (2016-2019) i projektet ”Wargön Innovation (WI) – etableringsskedet”. De styrande partierna (S+C+MP) vill typ ”tuta och köra”, medan samtliga oppositionspartier vill ha några ”kontrollpunkter” medan projektet pågår. I kommunstyrelsen stödde därför en samlad opposition, inklusive Vänsterpartiet, Gunnar Lidells (M) förslag att kommunstyrelsen ska:
”återrapportera kvartalsvis varje delaktivitet till Kommunfullmäktige, så att följsamhet till tidsplanen framgår.”
I Lidells förslag, som alltså blev kommunstyrelsens beslut, ingick också att:
”senast i december 2016 utvärdera kvartalsrapporterna och om det då visar sig att etablering av planerat utvecklingscentrum inte är genomförbart under 2017, avslutas kommunens del i projektet 31 december 2016.”
Lidells förslag är bra tycker jag, trots att det är ett moderat förslag. Hela projektet känns nämligen lite som ett lotteri. Det är viktigt att vara försiktig med skattebetalarnas pengar.
Och vem vet, på onsdag kanske det också blir en diskussion kring NÄRF (=Norra Älvsborgs Räddningstjänstförbund).
Sammanträdets allra första ärende handlar om att NÄRF vill höja taxorna för myndighetsutövning och myndighetstillsyn. I handlingarna ser det ut som att det är frågan om en ren rutinåtgärd, avgifterna ska helt enkelt hänga med NÄRF:s ökade kostnader för personal.
I handlingarna står det:
”Taxan i den del som är personalrelaterad, har anpassats till budgeterade löneökningar.”
Jämför man med protokollet från NÄRF-direktionens sammanträde den 20 november, där denna fråga diskuterades, så har löneökningarna tydligen uppgått till 2,7%. Det är i varje fall så mycket som taxorna ska räknas upp. Enligt samma protokoll så är detta:
”samma uppräkning som förbundet har tillämpat vid budgeten 2016.”
Samtidigt vet vi att ett 5:e skift har införts på NÄRF och att detta inneburit ökade lönekostnader. Ekonomichefen Alicja Zawadzka-Przychodzen sa på direktionsmötet den 28 september, när delårsrapporten diskuterades, att NÄRF:s beräknade underskott på 3 milj kr bland annat berodde på 13 nyanställningar. Och 13 nyanställningar tar man inte inom ram… Inte ens på NÄRF…
Man kan fråga sig om det är dessa nyanställningar som ska betalas med taxehöjningen. För 
det är väl ändå inte så att de ökade intäkterna från taxehöjningen ska gå till den före detta förbundschefens pensionsinbetalningar?
Någon får nog ställa några frågor om detta på onsdag…
NÄRF kommer tillbaka redan på ärende 5. Då är det tänkt att NÄRF:s delårsrapport från augusti samt revisionsutlåtande och revisionsrapport ska noteras och läggas till handlingarna. Och så kommer det ju att bli, även om jag antar att den diskussion om den konkreta beslutssatsen, som fördes i kommunstyrelsen, återkommer i fullmäktige. Även i denna fråga gjorde oppositionspartierna gemensam sak. Igen. Denna gång stödde oppositionen ett förslag från Vänsterpartiet.
Kommunstyrelsens förslag till fullmäktige lyder:
”Kommunfullmäktige noterar informationen och har tagit del av revisorernas slutsats och PWC:s mycket kritiska anmärkningar.”
Ordförande Marie Dahlin (S) och de styrande partierna föreslog att fullmäktige bara skulle notera informationen.
Inget mer. Det förslaget förlorade alltså voteringen.
Anledningen till att den samlade oppositionen ville ha med den andra delen i beslutsatsen är ju just för att uppmärksamma att NÄRF faktiskt har revisorer och att dessa revisorer faktiskt har varit väldigt tuffa.
Revisorerna skriver i sitt utlåtande under rubriken ”Avstämning av finansiella mål”:
”Dessutom finns en övervärderad intäkt budgeterad på direktionen som kan härledas till ett fd avtal med SAAB.”
SAAB?
Man blir onekligen lite överraskad. Det var ju några år sedan som SAAB lade ner sin verksamhet. Det går tydligen lite trögt med uppdateringen av NÄRF:s verklighetsuppfattning.
Men inte nog med det. Revisorerna skriver vidare (i direkt anslutning till ovanstående citat):
”Denna felbudgetering var känd redan föregående år och borde inte funnits med i 
budgeten.”
Ooops! För en lekman på revisorsfronten så låter detta som att NÄRF avsiktligt har felbudgeterat. Och när någon avsiktligt gör fel i budgetsammanhang så brukar det ibland kallas för mindre smickrande saker…
Revisorerna har mer att säga i sitt utlåtande över delårsrapporten:
”Delårsrapporten innehåller en redovisning av förbundets mål utifrån verksamhetsplanen och handlingsprogrammet. Graden av måluppfyllelsen varierar och flera mål följs inte upp. Det saknas både mätning, bedömning och rapportering av flera mål.”
Och drar slutsatsen:
”Med hänsyn till bristande rapportering av måluppfyllelsen anser vi att delårsrapporten inte fullt ut uppfyller syftet att ge direktionen och medlemmarna möjlighet att använda den som ett underlag för styrning, ledning och kontroll av verksamheten.”
För mig låter den här kritiken närmast förödande. Det låter som om revisorerna till stor del underkänner direktionens sätt och förmåga att leda organisationen.
När NÄRF:s direktion tog upp delårsrapporten i september så tycks det inte ha förts några som helst diskussioner kring dessa skrivningar från revisorerna. I varje fall inte som har gett några avtryck i protokollet. Det verkar faktiskt inte som att politikerna i direktionen har diskuterat revisorernas kritik överhuvudtaget. Vilket kan tyckas förvånande…
När det gäller delårsrapportens ekonomiska del, så har jag utförligt redovisat den i min blogg ”NÄRF: Budget och Bo Carlsson”.
I delårsrapporten nämns att NÄRF uppvisade ett underskott mellan perioden januari-augusti på 2,447 milj kr och att förlusten för helåret beräknades bli 3 milj kr. Det kan nämnas att förutom att detta står i delårsrapporten så informerades också de politiska ledamöterna i direktionen om detta på direktionsmötet den 28 september.
Så när NÄRF:s ordförande Bo Carlsson (C) säger till TTELA och P4 Väst att han inte visste om dessa siffror så är det inte sant. Bo Carlsson var väl medveten om NÄRF:s underskott.
Revisorerna säger följande om underskottet:
”Vi understryker att det är direktionens ansvar att fatta beslut och vidta åtgärder för att anpassa verksamheten till de resurser som tilldelats och därmed uppnå en ekonomi i balans.”
De åtgärder som har vidtagits har inte varit tillräckligt kraftfulla och de har satts in alldeles för sent. Enligt den fd förbundschefen Per Anderson så kunde politikerna faktiskt ha gjort något åt situationen. I sitt brev till ägarkommunerna skriver Anderson:
”Kostnadsökningarna är kopplade till personalkostnader för en utökad bemanning, och kan inom 6 mån återställas till en budget i balans om politiken så önskar och detta utan att säkerheten för tredje man påverkas negativt.”
Så det är nog sant det som den fd förbundschefen också sa till TTELA:
”Vi har jobbat utifrån en underfinansiering med politikernas godkännande.”
Och det är klart, 13 nyanställningar tar man inte inom ram… Inte ens i NÄRF…
Men det är ju inte bokslut och ansvarsfrihet som kommunfullmäktige ska ta ställning till på onsdag. Det är ju ”bara” delårsrapporten.
Så det blir till att ställa sig bakom den formulering som kommunstyrelsen föreslår. Den innehåller i varje fall en viss skärpa. Även om jag kan tycka att formuleringen skulle behövt vara ännu skarpare och tydligare – än att konstatera att fullmäktige noterar informationen och:
”har tagit del av revisorernas slutsats och PWC:s mycket kritiska anmärkningar.”
Stefan Kärvlings blogg 
Senaste kommentarer