Arkiv
Historien om Magnus Larsson (7)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.
Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad, trots hans desperata kamp för att få kommunen att besinna sig och förhandla fram en acceptabel lösning för båda parter. Men han vägrade att ge upp, Larsson försökte in i det sista.
Dagen innan fullmäktigesammanträdet, den 19 december 2005, skrev Magnus till kommunen (se “Historien om Magnus Larsson (6)”) och samma dag som sammanträdet gick av stapeln damp det återigen ner ett brev i kommunens brevlåda. Magnus Larsson gjorde ett sista försök att blidka kommunen. Han framförde ett ännu mer långtgående kompromissförslag:
“Min förslag, en ungefärlig delning som framgår av markering på bifogade karta. Min prisförslag ligger på 1.200.000, med utgångspunkt från gränsdragningen och min värdering av hela fastigheten.”
Denna karta bifogades:
Sedan utvecklade Larsson förslaget:
“Dessutom önskar jag ett avtal om hyra av stenpiren, för att kunna bedrivra en fungerande verksamhet med uthyrning av båtplatser och där stenpiren har en central roll. Angående gångtrafikanter ifrån angränsande sommarstugeområde som idag lite olämpligt går över tomten mellan bostadshuset och garaget så förbinder mig att skriftligen att anlägga en grusad stig runt tomten så att allmänheten inte känner sig utestängd. I och med detta förslag tycker jag att jag tillgodosett kommunens, allmänhetens och friluftslivets intressen fullt ut, varför något kommunalt förköp inte längre borde vara aktuellt. Avseende den övriga delen av
fastigheten så kommer jag inte att utestänga någon då det är allemansrättens sedvanerätt som gäller.”
Det var för sent. Jag tror inte att några ledamöter i kommunfullmäktige hann se detta förslag innan sammanträdet. Kanske hade kommunfullmäktiges ordförande Dan Nyberg (S) eller kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fått se förslaget, men vad jag kommer ihåg nämndes det inte på sammanträdet.
Och det var nog synd. Jag tror nämligen, precis som Magnus Larsson skrev, att hans förslag hade tillfredsställt kommunens planer, ambitioner och visioner samt allmänhetens intressen. Det var egentligen endast denna del av Larssons fastigheter som kommunen ansåg sig behöva.
Samma dag, den 20 december 2005, sammanträdde kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslut blev:
“Kommunfullmäktige beslutar, med stöd av 1 § punkt 3 förköpslagen, förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering kan ske genom minskad amortering.”
Det ska noteras att det ingenstans i hela protokollet från fullmäktigebeslutet står ett enda ord om orsaken till att kommunfullmäktige beslutade att förköpa fastigheterna. Det hänvisades inte till Sikhalls magasin, det hänvisades inte till det rörliga friluftslivet – det hänvisades inte till någonting överhuvudtaget. Det är anmärkningsvärt.
Beslutet fattades dock inte lika smidigt och enkelt som hade varit fallet tidigare när ärendet hade malts i de kommunala kvarnarna. På fullmäktiges sammanträde visade det sig att det hade växt fram en opinion mot förköpet/expropriationen.
Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars G Blomgren (FP) framförde ett annat yrkande i fullmäktige, och i det yrkandet instämde Gunnar Lidell (M), som senare skulle bli oppositionsråd. Det hade inte funnits några som helst indikationer i de kommunala protokollen och handlingarna att det hade förekommit några andra åsikter i förköpsfrågan överhuvudtaget. Men kanske hade Magnus Larssons envisa kamp fått några politiker att börja fundera…
Blomgren yrkade på:
“Kommunfullmäktige beslutar att med stöd av 1 § punkt 3 i förköpslagen förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4. Finansiering sker genom minskad amortering.”- “Fullmäktige uppdrar åt kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren och förste vice ordföranden Lars G Blomgren att förhandla med köpare och säljare av berörda fastigheter om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”
- “Under förutsättning av att bindande överenskommelse kan träffas mellan säljare, köpare och kommunen i enlighet med vad som anges i punkt 2 delegerar kommunfullmäktige beslutanderätten att genomföra förvärvet till kommunstyrelsen. Beslut i frågan skall fattas av kommunstyrelsen senast den 18 januari.”
- “Kommunfullmäktige bemyndigar kommunstyrelsen att återkalla kommunfullmäktiges beslut om förköp om förvärvet kan genomföras i enlighet med vad som anges i punkt 3 ovan.”
Det kanske inte är helt lätt att förstå vad Blomgren menade, men tyngdpunkten ligger i den andra punkten:
“…om förvärv av de delar av fastigheterna som erfordras för att tillgodose kommunens behov av mark för att säkerställa allmänhetens tillträde till Sikhalls magasin, hamn, parkering i anslutning till dessa.”
Lars G Blomgren, och Gunnar Lidell, ansåg att kommunen bara skulle förköpa de delar av Magnus Larssons fastighet som kommunen behövde för sina planer och syften – och allmänhetens intressen. De menade uppenbarligen att kommunen inte hade någon anledning till att köpa hela fastigheterna.
Det skulle också kunna ses som att de faktiskt ansåg att det kompromissförslag som Magnus Larsson hade lagt fram, var helt ok för kommunen, och för allmänheten.
Det tyckte inte fullmäktige. Det blev votering och Blomgrens och Lidells yrkande röstades ner av fullmäktige med siffrorna 37-14.
De som reserverade sig mot beslutet var Sven-Ingvar Eriksson (M), Kerstin Andersson-Carlsson (M), Gunnar Lidell (M), Ragnar Sandberg (M), Astrid Karlsson-Björkman (M), Erling Pettersson (M), Tove af Geijerstam (FP), Johan Ekström (FP), Lars G Blomgren (FP), Kristina Rosell (FP), Sven Andersson (FP) och John-Åke Ericsson (KD).
Och det bara att erkänna, och skämmas – undertecknad bloggare, som vid tillfället var mycket dåligt insatt i ärendet, röstade med Ljunggren och majoriteten…
Magnus Larsson var på plats under fullmäktigesammanträdet och fick med egna ögon och öron se och höra hur kommunen tog hans hus och hem, hans jord och skog från honom.
Och sedan gick alla ledamöter och inmundigade den traditionella jullunchen som kommunen bjöd på…
En månad efter kommunfullmäktige, den 22 januari 2006, sammanfattade Gunnar Lidell (M) skriftligen sitt inlägg i debatten och skickade det till kommunen för diarieföring. Det vet jag inte att jag har varit med om någon gång förut, men tanken var säkert bra – särskilt nu när en bloggare efter drygt 15 år försöka reda ut vad som hände…
Gunnar Lidell skrev:
”Sikhalls magasin, brygga och parkering i anslutning till dessa är, och förblir viktiga för hembygdsintresserade, båtägare och andra besökare i området. Jag kan inte se att tillgängligheten till området skulle försämras för att fastigheterna byter ägare från en privat till en annan. Det finns också några rena sakfel(Y) i underlaget till kommunens förköpsbeslut.
Då ”Sikhalls Gård” från början diskuterades, kom möjligheten om kommunalt förköp bland annat fram som ett ”redskap” för att öka förhandlingsviljan hos köparen, då somliga ledamöter ansåg sig veta köparen inte ville förhandla om avstyckning mm. En dylik förhandling kunde lett fram till en avstyckning/servitut av de
delar av fastigheterna som kommunen ansåg vara viktiga för att säkra allmänhetens tillträde till området. Jag konstaterar att köparen hela tiden sedan 17 okt. 2005 visat en mycket stor vilja till förhandlingar utan att förköpsplanerna genomförs, men att han mötts av måttligt, för att säga inget intresse från kommunen. Min bestämda uppfattning är att om köparen varit en annan dvs. en känd fastighetsförvaltare, VD vid ett känt företag eller liknande, hade förhandlingar tidigt inletts.”
Gunnar Lidell borde kanske ha lagt till – om köparen varit en känd centerpartistisk politiker…
Jag förstår inte varför jag inte lyssnade bättre på Gunnar Lidell på den tiden…
Det tog alltså två månader från det att Magnus Larsson hade undertecknat köpekontraktet med den förre ägaren, och blivit ägare till flera fastigheter i Sikhall, tills kommunfullmäktige hade beslutat att ta dem ifrån honom. Det är sällan Vänersborgs kommun arbetar i det tempot. Hela ärendet var extraordinärt.
Det blev ingen rolig jul 2005 för jord- och skogsbrukaren Magnus Larsson från Gestad.
Och här kunde också historien om Magnus Larsson i Sikhall vara slut. Men Magnus Larsson är inte den som ger upp så lätt. När jul- och nyårshelgerna var över så hade han bestämt sig för att överklaga
kommunfullmäktiges beslut.
Och som en känd brittisk ledare sa under 2:a världskriget:
”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början.”
Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (8)”.
PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Historien om Magnus Larsson (1)” – 5 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (2)” – 6 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (3)” – 7 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (4)” – 8 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (5)” – 9 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (6)” – 11 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (7)” – 12 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (8)” – 14 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (9)” – 16 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (10)” – 17 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (11)” – 23 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (12)” – 29 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (13)” – 30 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (14)” – 3 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (15)” – 5 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (16)” – 6 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (17)” – 10 oktober 2021
Historien om Magnus Larsson (6)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.
Den 17 oktober 2005 köpte Magnus Larsson fyra fastigheter i Sikhall – Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Det kunde de styrande i Vänersborgs kommun inte acceptera, de ville förköpa Larssons fastigheter. Alla utom den lilla sommarstugan på 1:23. Det upptäckte någon, möjligtvis i samhällsbyggnadsförvaltningen, att ett sådant förköp skulle vara omöjligt att motivera och försvara.
Kommunens kvarnar malde oerhört snabbt. Redan den 7 december var kommunstyrelsen redo att avgöra frågan så att kommunfullmäktige kunde fatta det slutliga beslutet den 20 december 2005.
Och så blev det.
Magnus Larsson visste vad som väntade och skrev ytterligare ett brev till kommunen. Det gjorde han den 5 december, och tonen var närmast uppgiven och desperat. Men samtidigt gjorde han det tydligt att han inte tänkte ge upp.

Magnus Larsson kommenterade de osanningar och det förtal som florerade i Gestadbygden (både Magnus Larsson och Bo Carlsson bodde här) och kommunhuset. Det hade börjat när Magnus köpte fastigheterna och det hade pågått ända sedan dess. Och det skulle fortsätta… Det hörde jag själv då det begav sig. Jag återkommer till det, men Magnus Larsson kände sig tvungen att försvara sig. Han hoppades antagligen att politikerna skulle se till fakta och inte lyssna på illasinnade rykten.
Larsson skrev följande till kommunen:
“Det är viktigt att beslutsunderlaget grundar sig på korrekta sanningsenliga uppgifter. Det har kommit till min kännedom att någon från bygden sprider ut att jag har avverkat skog på fastigheten. Detta är fel, den avverkning som gjorts i området har jag utfört åt ägarna av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:11. De arbeten som jag gjort efter tillträdet av Sikhall 1:4 är enbart uppröjningsarbeten som; bortforsling av skrotbilar, järnskrot, batterier samt viss röjning av träd på tomten som lutade mot huset och som var absolut nödvändigt att få utfört. Jag har även tagit bort en mycket lågt hängande strömförande ledning. Jag kommer även att byta ut taket på huset, då huset annars riskerar att förstöras pga. takläckage.”
Och så kommenterade Larsson ryktena om sin person:
“Det har kommit till min kännedom att ryktesspridning har florerat inom kommunen för att smutskasta mig. Jag har F-skattsedel, körkort, har inga ärenden hos kronofogden, så det finns inget fog för denna smutskastning och att jag har lyckats bra som företagare borde inte ligga mig till last.”
Det fanns ju andra i Gestad-bygden som så att säga hade haft betydligt fler kontakter med kronofogden än Larsson… Men Magnus Larsson vädjade förgäves…
Den 7 december beslutade en enhällig kommunstyrelse att föreslå att kommunfullmäktige skulle besluta att:
“förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”
Det lades inte heller denna gång fram någon mer fakta eller information än det som hade funnits tidigare, och som jag har redogjort för. Det står helt klart utifrån de knapphändiga uppgifter som fanns i ärendet att det fanns andra bevekelsegrunder för beslutet att expropriera Magnus Larssons fastigheter än fakta.
Kommunstyrelsen beslutade också slutgiltigt att:
“inte utöva förköp vad gäller fastigheten Sikhall 1:23”
Magnus Larsson skulle få behålla sommarstugan…
Nu skulle ärendet avgöras av kommunfullmäktige den 20 december 2005. Men Magnus Larsson gav sig inte. Han fortsatte kämpa med näbbar och klor för att behålla sin ärligt och rättmätigt förvärvade egendom. Och han reagerade på vad som hade sagts på sammanträdet med kommunstyrelsen. Han skrev den 19 december, dagen innan fullmäktigesammanträdet:
“Jag hänvisar till det första och enda mötet med kommunen som jag fått på två månaders tid och vill anföra följande. I början på det protokollet finns att läsa att jag vill vara samarbetsvillig och är för att hitta en lösning. På kommunstyrelsemötet lär Ljunggren ha sagt att
kontinuerliga kontakter skulle hållas med Magnus Larsson, för att hitta en lösning, men så har inte skett Jag har försökt att få träffa kommunens företrädare för att få ett nytt möte till stånd så har heller inte skett.”
Och det stämmer, i KS-protokollet står det att Magnus Larsson:
“har haft kontinuerliga kontakter med företrädare för kommunen”
Larsson ville visa att detta inte var sant och att kommunen inte hade velat diskutera eventuella lösningar och kompromisser. Det var inte han som var ovillig till dialog och lösningar. Och det hade Magnus Larsson helt rätt i.
Larsson fortsatte med att bemöta rykten och visade återigen på möjliga lösningar:
“Apropå att det befaras att jag kommer att stänga av området så har jag tänkt mig en kostnadsfri parkering, en kostnadsfri sjösättningsramp samt en allmän toalett och jag är för att säkerställa allmänhetens intresse och är villig att släppa till mark för att göra parkeringen större och bättre.”
Magnus Larsson avslutade sitt brev till kommunen med att påpeka det orimliga, ogenomtänkta och ologiska i att inte utnyttja förköpsrätten till sommarstugan på Sikhall 1:23:
“…uppstår det problem, fastigheten har ingen uttagen väg varför jag måste bygga en ny väg som måste röjas, dräneras och grusas”
Jag tror inte att någon i kommunhuset lyssnade på Magnus Larsson. (Det har de fortfarande aldrig gjort) De styrande hade målet klart för sig, Magnus Larsson skulle äga så lite som möjligt i Sikhall… Det är nog så som några anonyma personer i Sikhall skrev till kommunen några år senare, i februari 2008:
“Han (=Magnus Larsson; min anm) skulle ju förvisas från Sikhall! Vi som blivit lovade av Bo Karlsson att han inte skulle få fotfäste i Sikhall. … Jag(vi) är mycket besvikna på Bo Karlsson som lovat att fullfölja förköpet.”
Kommunen visade, enligt de dokument som finns i kommunens diarium, inte det ringaste intresse av att göra upp i samförstånd med Magnus Larsson. Kommunen svarade inte på hans skrivelser eller när han ringde till dem. Kommunen ville åt Larssons egendom. Punkt, slut. Det var nog så, som jag har skrivit tidigare, att man kunde misstänka andra motiv än det så kallade allmänintresset…
Magnus Larsson hann med att skriva ytterligare ett brev innan kommunfullmäktige sammanträdde strax före julhelgen, den 20 december 2005. Brevet kom till kommunen samma dag.
Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.
PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Historien om Magnus Larsson (1)” – 5 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (2)” – 6 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (3)” – 7 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (4)” – 8 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (5)” – 9 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (6)” – 11 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (7)” – 12 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (8)” – 14 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (9)” – 16 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (10)” – 17 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (11)” – 23 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (12)” – 29 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (13)” – 30 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (14)” – 3 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (15)” – 5 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (16)” – 6 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (17)” – 10 oktober 2021
Historien om Magnus Larsson (5)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.
Kommunen började närma sig ett beslut om att förköpa Magnus Larsson rättmätigt och ärligt förvärvade egendom i Sikhall. Eller som Larsson såg det, det var expropriation på gång. Kommunen ville ta hans jord och skog ifrån honom, hans levebröd.
Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) hade uttalat sin vilja om förköp och nu hade samhällsbyggnadsnämnden gjort detsamma. Magnus Larsson tyckte inte att det var varken schysst eller ok. Han skrev till kommunen några dagar efter beslutet i samhällsbyggnadsnämnden och sitt möte med kommunens höjdare den 16 november (2005). Magnus Larsson började bli desperat…
Larsson började sin skrivelse från den 22 november:
“Då jag är samarbetsvillig att hitta en lösning och inte har för avsikt att utestänga någon från området får jag lämna följande förslag, för att säkerställa allmänhetens intresse.”
Och han fortsatte:
“Mitt syfte med förvärvet är dels att bedriva jord och skogsbruk samt att jag själv har ett brinnande båtintresse varför jag vill bygga upp en småbåtshamn där båtägare kan hyra båtplatser. I nuläget finns ett antal bryggor, de flesta i undermåligt skick, varför det krävs stora investeringar och detta är bara intressant om jag äger fastigheten. Även i övrigt kräver fastigheten ett stort underhåll och investeringar för att närområdet skall vara i attraktivt skick och detta sammantaget talar för att ägandet och brukandet skall höra ihop.”
Och så framför Larsson ett kompromissförslag:
“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering. Gränsdragningen vid denna avstyckning är mycket beroende av priset. Mina tankar att göra området attraktivt medför att jag önskar tillgång till större delen av vattenlinjen denna gränsdragning får bestämmas separat. Jag kan även tänka mig att arrendera resterande båtplatser.”
Magnus Larsson öppnar för en avstyckning. Det betyder att han kan tänka sig att gå med på att kommunen förköper delar av hans fastighet.
Det skulle visa sig att Magnus Larsson skrev för “tomma öron”. Bo Carlssons (C) allierade i styret, kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), hade bestämt sig, och inget kunde ändra på det…
Det närmade sig sammanträde med kommunstyrelsen. Och det var inget fel på tempot när det gällde förköpsärendet. Eller också var det just vad det var…
Inför kommunstyrelsens sammanträde utarbetade självaste kommunchef Guy Mahlviker underlaget till sammanträdet. Naturligtvis skedde det, i varje fall informellt, i samarbete med de styrande, särskilt med Ljunggren som var kommunens “statsminister”. Antagligen var även Bo Carlsson (C) med på ett hörn… Underlaget var daterat den 23 november 2005, dvs dagen efter att Larsson hade sänt in sin skrivelse. Det var möjligt, kanske till och med sannolikt, att kommunchefen hade skrivit sitt underlag innan han hade läst Magnus Larssons skrivelse. Fast det vet jag egentligen inte.
Överskriften på kommunchef Mahlvikers skrivelse var:
“Förköp av fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4”
Den uppmärksamme läsaren ser direkt att det fattas en av de fastigheter som Larsson hade förvärvat – sommarstugan på Sikhall 1:23… Av någon anledning hade kommunen släppt intresset för den. Och det utan den ringaste förklaring, det bara konstaterades sist i dokumentet att förköp inte skulle utövas på denna fastighet.
Den här “lilla detaljen” visar nog hur ogenomtänkt hela förköpsprocessen egentligen var från början. Det tycks så här i efterhand som om kommunen inte riktigt visste vilken mark den ville åt eller varför…
Kommunchefen återgav fakta kring själva köpet och sedan beskrevs Sikhallsområdet på ungefär en A4-sida. Skälen för att förköpa fastigheterna utvecklades på en halv sida. Eller rättare sagt, själva motiveringen upptog bara sex rader:
“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att anlägga båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.
Kommunens avsikter med Sikhallsområdet kommer även att redovisas i den nya översiktsplanen.”
Kommunchefens beskrivning av kommunens planer passade ganska bra in på vad Magnus Larsson hade för avsikter med området. Och det var också intressant att Mahlviker framförde framtida planer som skäl,
planer som det inte fanns några beslut om. Och visst är det väl lite svårt att smälta formuleringen “kommunen bedömer att den är bäst lämpad…”, särskilt om man tittar på vad kommunen respektive Magnus Larsson har gjort i och för området idag…
Och det räckte väl egentligen att titta på vad kommunen hade gjort i Sikhallsområdet så långt. Kommunen ägde ju faktiskt mark i området och hade länge haft stora möjligheter att utveckla och göra området mer attraktivt.
Eric Olsson är kanske en okänd person för de flesta, men i Brålanda och Gestadbygden var han känd. Han var nämligen en mycket uppskattad och respekterad politiker. Och han kom också just från Sikhallsområdet. Olsson tillhörde centerpartiet och var, som en politiker i ett annat parti skrev till mig:
“en verklig hedersman och Bondeförbundare av den gamla konservativa stammen.”
Så här skrev Eric Olsson (C) till kommunen den 6 juni 2006:
“Vänersborgs kommun äger omkring 400 m av Sikhalls badplats och i anslutning därtill goda parkeringsmöjligheter. Varför händer så lite i detta attraktiva område?
Sikhalls badplats har söderläge och underbara barnvänliga sandstränder. I sitt nuvarande skick tycks platsen lämnas åt sitt förfall.
Halva området förväxer i vass. Staketet vid parkeringen är under all kritik. Det allra sämsta är toaletterna, placerade i ena hörnet av parkeringen, tillsynen undermålig. Badplatsen är i stort behov av en ordentlig upprustning.”
Kommunchefens argumentation för ett förköp/expropriering måste nog betraktas som tämligen svagt. Det var faktiskt ingen ordentlig utredning. Som jag ser det, så måste en kommunal utredning åtminstone ha med kostnadssidan. Det är ju skattebetalarnas pengar som kommunen förvaltar och då måste kostnaderna för olika åtgärder redovisas. Dessutom stämde inte motiveringarna för förköp i de olika kommunala instanserna riktigt överens med varandra. Och framför allt, om kommunen verkligen tänkte verkställa dessa av kommunchefen beskrivna planerna, så behövde kommunen endast mindre delar av Larssons fastigheter. Inte alltihop.
Kommunens argumentation för ett förköp imponerade verkligen inte.
Kommunchef Guy Mahlvikers skrivelse, som var daterad den 23 november, behandlades samma dag(!) på kommunstyrelsen. Jag har lite svårt att få kronologin att gå ihop. Men kommunstyrelsen fattade inget beslut denna gång, utan förköpet var enbart ett informationärende.
I sammanträdesprotokollet framgick det att kommunstyrelsen fick information om vilka skrivelser, beslut etc som hade förekommit i ärendet. Det är inget annat än det som har beskrivits i mina bloggar. Det är också värt att återigen påpeka – det fanns alltså fortfarande inte någon riktig utredning, om t ex för- och nackdelar eller kommunens kostnader. Magnus Larssons skrivelse till kommunen från den 22 november fanns också med i underlaget. Och därmed borde kommunstyrelsens ledamöter ha varit medvetna om det kompromissförslag som Larsson hade lagt fram.
Den 7 december hade kommunstyrelsen sitt nästa möte. Det var det sista sammanträdet innan 2005 års sista kommunfullmäktige. På båda sammanträdena skulle förköpet av Magnus Larssons fastigheter avgöras.
Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.
PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Historien om Magnus Larsson (1)” – 5 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (2)” – 6 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (3)” – 7 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (4)” – 8 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (5)” – 9 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (6)” – 11 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (7)” – 12 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (8)” – 14 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (9)” – 16 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (10)” – 17 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (11)” – 23 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (12)” – 29 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (13)” – 30 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (14)” – 3 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (15)” – 5 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (16)” – 6 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (17)” – 10 oktober 2021
Historien om Magnus Larsson (4)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.
Den 2 november 2005 hade kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) bestämt sig. Han ansåg att kommunen skulle förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Ja, den lilla fastigheten med endast en sommarstuga skulle också förköpas (dvs 1:23).
Jag hade en undran i gårdagens blogg (se ”Historien om Magnus Larsson (3)”) om hur Ljunggren kunde få fastighetsaffären i Sikhall på sitt bord så tidigt. Nu har jag av en kunnig läsare fått reda på att det var så
på den här tiden att förköpsärenden bereddes av personal på Fastighetsenheten. Någon tjänsteperson tog helt enkelt reda på lite information om fastigheten ifråga och sedan gick ärendet vidare till kommunstyrelsens ordförande. Kommunstyrelsens ordförande hade delegation på att säga nej till förköp. Men ville ordförande däremot gå vidare med ett förköp, som i detta fall, så var det kommunfullmäktige som skulle avgöra frågan. Kommunen följde således rutinerna.
Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fick alltså fastighetsförvärvet i Sikhall på sitt bord. Han initierade inte någon ytterligare utredning om fastigheterna eller förvärvet. Ljunggren hade sin uppfattning klar direkt. Hur och varför han kunde ha det vet jag inte, det kan jag bara spekulera om. Men det ligger onekligen nära till hands att
tänka sig att Ljunggren hade fått sin
uppfattning och övertygelse från den i kommunhuset som förlorade budgivningen på fastigheterna, Ljunggrens kommunalrådskollega och vapendragare Bo Carlsson (C).
Ljunggrens förslag behandlades i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) den 9 november. KSAU fattade följande beslut:
“Kommunstyrelsens arbetsutskott beslutar remittera ärendet till samhällsbyggnadsnämnden för yttrande. Ärendet kommer åter att behandlas i kommunstyrelsens arbetsutskott 2005-11-23.”
Det var ju i sammanhanget ett osedvanligt klokt beslut. (Även om det var kommunstyrelsemöte den 23 november och inte KSAU.) I samhällsbyggnadsnämnden skulle väl fakta som kommunens kostnader tas fram liksom för- och nackdelar med ett förköp… 
Det var emellertid anmärkningsvärt att kommunalrådet Bo Carlsson (C) inte anmälde jäv i ärendet. Han var ju i högsta grad jävig, eftersom han var en av spekulanterna till fastigheterna.
Magnus Larsson misstänkte att allt inte stod rätt till i kommunhuset. Och det var inte särskilt underligt. Tvärtom. Och det stod ju faktiskt inte rätt till. Den jävige Bo Carlsson var ju inblandad i besluten…
Larsson hade alltså redan dragit den slutsats som alla som var insatta i ärendet på den tiden (vilket inte jag var) hade gjort, att kommunen hade agerat helt annorlunda om det hade varit Bo Carlsson som hade fått köpa fastigheterna.
Magnus Larsson ville ha ett möte. Och det fick han faktiskt.
Den 16 november (2005) träffade Magnus Larsson kommunens representanter. Det var kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars Blomgren (FP) och ytterligare fem tjänstemän, varav en av dem var den högste chefen av dem alla – kommunchef Guy Mahlviker.
Ljunggren redogjorde, enligt de minnesanteckningar som kommunsekreteraren förde under mötet, för bakgrund, inkomna samtal och skrivelser samt en del “formalia”. Han angav skälen till sitt intresse av förköp:
- “säkerställa det rörliga friluftslivet”
- “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”
- “kulturbyggnad”
Ljunggren redovisade även kommunens investeringar under åren i området. Men inte hade väl kommunen investerat på privat mark?
Magnus Larsson började tydligen enligt minnesanteckningarna med att påpeka Bo Carlssons misstänkta roll i hanteringen och att Carlsson var jävig. Sedan berättade han om sin roll som:
“jord- och skogsbruksbonde med spannmålsodling”
Och att han i den rollen hade behov av mark för att utveckla verksamheten. Larsson framhöll att han:
“vill vara samarbetsvillig och hitta en bra lösning”
Magnus Larsson lämnade en redogörelse, som det uttrycktes i minnesanteckningarna, vad gäller de fastigheter som är föremål för prövning för kommunalt förköp (jag redovisar inte samtliga punkter, bara de viktigaste):
- “positiv till att upplåta området för allmänheten och säkerställa tillträde”
- “villig arrendera ut mark till kommunen till självkostnadspris för att säkerställa parkeringsplats till allmänheten”
- “positiv till att bidra ekonomiskt till parkeringsplats”

- “påtalade behovet av allmän toalett – inget som skall bekostas med privata medel”
- “kan tänka sig “släppa till”/arrendera ut skogsmark och/eller dika ut vid stranden för att skapa ytterligare plats för parkering”
- “villig ordna grusad väg för angränsande sommarstugeägare för att ge dessa tillträde till området”
- “kan tänka sig avstyckning”
- “kan tänka sig att sälja mark för att möjliggöra utvidgning av Sikhalls Camping”
- “vill sätta upp ljus och lampor vid båtplatsen för att i möjlig utsträckning säkra båtar med tillbehör och parkerade bilar. Se till att området är snyggt.”
Jag kan väl tycka att Larsson var tämligen tillmötesgående. Det ska ju inte heller förglömmas att det faktiskt var hans privata mark som det var fråga om, mark som han rättmätigt hade förvärvat. Sedan var Magnus Larsson självklart helt medveten om att det fanns strandskydd och allemansrätt. Och han hade inga planer på att bryta mot de lagar som reglerade detta. Tvärtom. (Det har han väl också bevisat under alla dessa år…?)
Det diskuterades också andra frågor och i flera frågor verkade parterna ha olika syn. Det var dock det första mötet och det vore väl konstigt om man kom överens om allt på direkten. Dessutom satt Magnus Larsson i en speciell och synnerligen utsatt sits. Han hade ju Ljunggrens, och sannolikt kommunens, vilja att förköpa hans mark hängande över sig – en expropriering…
På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 17 november 2005, dagen efter mötet med Magnus Larsson, behandlades förköpsärendet. Det hade fortfarande inte gjorts någon utredning, det fanns ingen information från tjänstemännen i förvaltningen – i nämndens beslut hänvisades enbart till den kortfattade och knapphändiga skrivelse som fastighetsenheten hade upprättat den 2 november. (Se “Historien om Magnus Larsson (3)”.) Samhällsbyggnadsnämnden hade inte ens fått någon information om de eventuella kostnaderna av ett kommunalt övertagande.
(Och minnesanteckningarna från mötet med Magnus Larsson dagen innan torde inte ha varit färdigställda. De nämns i varje fall inte i protokollet.)
Det är faktiskt anmärkningsvärt hur tunt underlaget var för ett sådant här avgörande beslut för en enskild kommuninvånare. Det gjorde det inte bättre att detta var mer regel än undantag på denna tid då Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) styrde Vänersborg ihop. Det var inte lång tid kvar till arena- och Toppfrysskandalerna…
Samhällsbyggnadsnämnden beslutade att föreslå kommunstyrelsen och kommunfullmäktige att:
“kommunen utövar förköpsrätten avseende Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”
Bo Carlsson (C) var ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. Han anmälde jäv och deltog inte i nämndens överläggningar och beslut. Bo Carlsson anmälde alltid
jäv från och med nu när förköpsärendet behandlades. Det är väl nästan så att man misstänker att någon påpekade jävsituationen för Carlsson – och i så fall var det nog inte Lars-Göran Ljunggren. Han tillät ju Bo Carlsson att delta i KSAU:s beslut den 9 november… Eller hade Ljunggren kommit på andra tankar efter mötet med Magnus Larsson…? För övrigt vet alla, partikamrater och andra politiker, precis vad den jävige vill i sådana här situationer…
Det fanns en motivering till beslutet. Det lydde:
“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”
Beslutet ger upphov till flera funderingar.
Varför var det viktigt för kommunen att äga marken just i Sikhall? Kommunen ägde ju inte marken i alla andra strandområden i kommunen. Varför visade inte kommunen intresse av att förköpa området innan Svensk Fastighetsförmedling gick ut på marknaden med försäljningen? Mäklaren hade ju förhört sig om detta vid två tillfällen. (Uppgiften finns dock inte dokumenterad.) Hur kunde området fungera så bra för allmänheten och båtlivet mm innan Magnus Larsson köpte fastigheterna? Området var ju privatägt redan då. Vad var anledningen till att kommunen misstrodde Larssons avsikter med området? De kände ju inte honom. Varför undersökte inte kommunen andra möjligheter och lösningar att tillgodose allmänhetens krav och intressen än ett kommunalt ägande? Det fanns ju andra, och billigare, lösningar, t ex servitut eller detaljplan.
Och kanske den viktigaste funderingen, återigen:
Om samhällsbyggnadsnämndens ordförande och tillika Ljunggrens regeringskollega, kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Bo Carlsson (C), hade fått köpa fastigheterna i Sikhall, hade då samhällsbyggnadsnämnden beslutat att föreslå att kommunen skulle utöva förköpsrätten…?
Det finns en intressant detalj i samhällsbyggnadsnämndens beslut…
Beslutet gällde:
“…Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4…”
Det saknas en fastighet, den lilla fastigheten Sikhall 1:23 – dvs säga fastigheten med sommarstugan…

Var det en medveten smäll på Ljunggrens fingrar, som hade föreslagit förköp av sommarstugan också, eller var det en miss i beslutsfattandet? Eller hade kanske Ljunggren, efter mötet med Magnus Larsson, insett sitt “misstag” och meddelat samhällsbyggnadsnämnden att stryka denna fastighet. Han kanske hade kommit till insikt om att det aldrig skulle gå att motivera ett kommunalt förköp av en sommarstuga…
Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.
PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium om inget annat anges.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Historien om Magnus Larsson (1)” – 5 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (2)” – 6 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (3)” – 7 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (4)” – 8 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (5)” – 9 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (6)” – 11 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (7)” – 12 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (8)” – 14 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (9)” – 16 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (10)” – 17 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (11)” – 23 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (12)” – 29 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (13)” – 30 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (14)” – 3 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (15)” – 5 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (16)” – 6 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (17)” – 10 oktober 2021
Historien om Magnus Larsson (3)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (2)”.
Den 17 oktober 2005 skrev Svensk Fastighetsförmedling till Vänersborgs kommun:
“I enlighet med bestämmelserna i 7 §, andra stycket, förköpslagen, anmäles härmed att fastigheten Vänersborg Sikhall 1 :4, Sikhall 1 :6 och Sörbo 1 :4 i Gestad församling med … har försålts/förvärvats enligt bifogat köpekontrakt, daterat 2005-10-17.”
Magnus Larsson hade efter budgivning köpt fastigheterna i Sikhall. Han hade lagt det högsta budet. I köpet ingick också Sikhall 1:23, ett litet markområde med en sommarstuga. Sommarstugan låg som en ”ö” i Sikhall 1:4 och man var tvungen att åka igenom denna fastighet, och Sikhall 1:6, för att komma ut och in till stugan från landsvägen. Köpet av Sikhall 1:23 genomfördes samtidigt med de andra, men det upprättades separata kontrakt och handlingar för detta köp.
Köpekontrakten hade skrivits på den 17 oktober 2005 och omedelbart efter parternas underskrifter anmälde Svensk Fastighetsförmedling fastighetsaffärerna
till kommunen. Det var lag på det, det var en så kallad förköpsanmälan. (Det var obligatoriskt när fastigheternas areal överskred 3.000 kvadratmeter.) Jag förmodar att mäklaren antog att det var en formsak. Hen hade ju hört sig för till kommunen innan fastigheterna bjöds ut till försäljning, och då var inte kommunen intresserad. Som advokatfirman Kjällgren senare skrev till Länsrätten (19 januari 2006):
“Fastighetsmäklaren hade dessförinnan genom två muntliga kontakter med företrädare för kommunen förvissat sig om att något intresse för förköp inte förelåg.”
Efter att Magnus Larsson hade köpt fastigheterna ändrade kommunen sig…
Jag har inte fått reda på hur gången riktigt var när brevet från Svensk Fastighetsförmedling ankom till kommunen. Det torde inte heller vara särskilt viktigt. Den 2 november (2005) hade i varje fall Fastighetsenheten, som lyder under samhällsbyggnadsnämnden, där Bo Carlsson var ordförande, tittat på brevet. Så antagligen var det där som brevet från mäklaren hamnade från början.
Det är inte orimligt att anta att Bo Carlsson (C) nu fick reda vem som hade köpt de fastigheter i Sikhall som han själv hade varit med och bjudit på. Såvida han inte visste det redan innan…
Fastighetsenheten upprättade en skrivelse där köpet av fastigheterna redovisades, vad som utmärkte fastigheterna, t ex att Sikhalls magasin låg på den ena fastigheten och att en del av infarten till Sikhallsbadet låg på den andra, samt en beskrivning av vad förköpslagen stadgade om kommuners förköpsrätt. Här pekade Fastighetsenheten på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:
“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”
Det fanns inget förslag i skrivelsen om hur kommunen skulle agera, utan Fastighetsenheten beskrev ärendet sakligt och korrekt. Men det är klart, genom att enbart lyfta fram just de här två skälen till en kommuns förköpsrätt så kunde man väl redan ana vartåt “det lutade”…
Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).
Jag förstår inte varför skrivelsen lämnades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S). Fastighetsenheten ligger ju under samhällsbyggnadsnämnden och det naturliga torde rimligen vara att skrivelsen hade hittat vägen dit istället. Det är nästan så att man anar att rutinerna var annorlunda just denna gång…
När ordförande Ljunggren får skrivelsen från fastighetsenheten i sin hand den 2 november började det snabbt hända saker. Senare samma dag(!) formulerade nämligen ordförande Ljunggren (S) en skrivelse till kommunstyrelsen. Och brådskan var anmärkningsvärd. Kommunen hade 3 månader på sig att förköpa fastigheterna. Med så lång tid så skulle man väl kunna tänka sig att Ljunggren eller kommunen skulle initiera eller invänta åtminstone en liten utredning om t ex för- och nackdelar med ett köp. Det borde i varje fall ha varit ett minimum, kan man tycka, att ha undersökt vad förköpet skulle innebära för skattebetalarna och kommunens ekonomi…
Ljunggren skrev till kommunstyrelsen:
“Ovan redovisade ärenden överlämnas till kommunstyrelsen med förslag att föreslå kommunfullmäktige att fatta beslut om förköp.”
Ljunggren (S) redovisade inga skäl, men han hänvisade till skrivelsen från Fastighetsenheten:
“Fastighetsenheten har i skrivelse 2005-11-02 redovisat ärendena samt vad som sägs i förköpslagen (1967:868) om kommuns förköpsrätt.”
Antagligen menade Ljunggren med denna hänvisning att marken var nödvändig för kommunen att förköpa på grund av att den var väsentlig för “idrott eller friluftsliv” och att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk synpunkt”. Fast det måste redan då ha varit svårt att inse detta, särskilt för sommarstugan på fastigheten Sikhall 1:23 (se karta ovan). Hur kunde den vara väsentlig för friluftslivet? …såvida det inte var tänkt för någon politikers friluftsliv…
Det som skulle kunna tala för att det låg något motiv som hänförde sig till “idrott eller friluftsliv” bakom Ljunggrens snabba agerande var att det redan den 9 augusti 2005 inkom en skrivelse till kommunen från Vänersborgs Segelsällskap (VSS), Sikhall Brattens samfällighetsförening, Sikhalls Trollingklubb och Stiftelsen Sikhalls magasin.
De fyra föreningarna beskrev i skrivelsen området som låg ute till försäljning och framhöll dess betydelse för den omgivande bygden och det rörliga friluftslivet. De betonade sina egna verksamheter, vilket naturligtvis inte behövde vara fel. De nämnde bland annat vikten av sjösättningsrampen, stenpiren, parkeringarna, uppställningsplatserna för segeljollar och Sikhalls magasin för allmänheten, och de själva, och att de fick vara kvar även efter försäljningen. De menade också att dessa var viktiga även för turister och andra besökare. De såg Sikhall som ett område som kommunen borde utveckla. Föreningarna befarade att:
“tillgängligheten till området … kan komma att inskränkas.”
Föreningarna avslutade skrivelsen med att “hemställa” att kommunen:
“ska agera för att säkerställa allmänhetens tillträde till området”
Det ska noteras att inga av föreningarna då visste vem som skulle vinna budgivningen. Jag tror inte ens att det var offentligt vilka budgivarna var. Magnus Larsson fick t ex inte reda på vilka han bjöd emot förrän han skrev på köpeavtalet.
Vänersborgs Segelsällskap kom för övrigt att senare spela en något tvivelaktig roll i denna affär.
Det var som jag ser det oerhört märkligt att kommunstyrelsens ordförande redan i detta tidiga skede, den 2 november, kände till en förhållandevis liten fastighetsaffär i en ganska bortglömd del av kommunen där en okänd skogs- och jordbrukare figurerade. Jag tror inte att det berodde på att Ljunggren hade läst brevet från de fyra föreningarna i Sikhall. Det
hänvisades inte till brevet någonstans. Ljunggren hänvisade bara till Fastighetsenhetens yttrande, inte specifikt till t ex sjösättningsramp, stenpir eller något annat skäl som de fyra föreningarna hade fört fram.
Så jag kan inte låta bli att undra – hur kunde Ljunggren veta något om denna fastighetsaffär, och varför var han intresserad? Och den avgörande frågan torde vara – hur kunde kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) med bara några timmars betänketid formulera en skrivelse till kommunstyrelsen där han uppmanade till förköp av fyra fastigheter, varav en sommarstuga, i Sikhall?
Kunde det bero på att den ledande centerpartistiske politikern, som hade lagt bud på fastigheterna, råkade vara Ljunggrens ”regeringskollega” och 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen, Bo Carlsson (C)? Det kan ju naturligtvis vara ett sammanträffande, en sådan där ödets nyck som faktiskt händer ibland.
Fast… Om man tänker så här – om Bo Carlsson hade fått köpa fastigheterna, hade Ljunggren då yrkat på att kommunen skulle ha utnyttjat sin förköpsrätt…?
Knappast…
Uteslutet…
Och då kan det vara Bo Carlsson (C) som hela tiden hade informerat Lars-Göran Ljunggren (S) om vad som hände i Sikhall och hur kommunen skulle hantera
frågan…
Och redan nu började en förtalskampanj mot Magnus Larsson…
Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.
…
PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Historien om Magnus Larsson (1)” – 5 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (2)” – 6 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (3)” – 7 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (4)” – 8 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (5)” – 9 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (6)” – 11 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (7)” – 12 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (8)” – 14 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (9)” – 16 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (10)” – 17 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (11)” – 23 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (12)” – 29 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (13)” – 30 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (14)” – 3 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (15)” – 5 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (16)” – 6 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (17)” – 10 oktober 2021
Historien om Magnus Larsson (2)
Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (1)”.
Magnus Larsson har levt hela sitt liv i trakterna kring Gestad och Sikhall. Han är uppvuxen här och här vill han leva och verka. Sikhall och Gestad är Larssons plats på jorden. Han är en bygdens son i ordets rätta bemärkelse. Många skulle kanske hävda att Magnus till och med är Sikhall.
Larsson har arbetat hårt i hela sitt liv. Han har haft framgångar och han har haft motgångar. Hans huvudsakliga sysselsättning har hela tiden handlat om jord och skog. Han är, som han själv säger, en enkel jord- och skogsbrukare. Magnus har också haft ett stort intresse för sjön. Många har sett honom åka vattenskidor i Sikhallsviken och många är de i bygden som han har lärt upp. På äldre dagar har sjöintresset mer övergått till att lugnt och stilla sitta i en båt. Tja, lugnt och stilla kanske inte var rätt uttryck…
Larssons företagande har genom åren expanderat. De pengar han har tjänat har investerats i mer mark och fler fastigheter. Och det inte enbart på grund av budgivning. När man köper och övertar fastigheter, som familjer och släkter har brukat i generationer i sådana här områden, så är förtroende en minst lika viktig fråga som pengar. Magnus mål blev tidigt att utveckla sin hembygd, sitt Sikhall.
År 2005 bjöds fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23 ut till försäljning. (Se streckade områden på kartan nedan.) Det här var några fastigheter i så att säga centrum eller kärnan av Sikhall. Dessa fastigheter hade Magnus Larsson tittat på länge, dom ville han definitivt ha. Det var vad han hade drömt om och kämpat för i alla år. De var nödvändiga förutsättningar för att förverkliga drömmen om att kunna utveckla och göra Sikhall mer attraktivt. Fastigheterna var även viktiga i hans näringsverksamhet. De behövdes för att bredda basen för hans jord- och skogsbruk.
Innan försäljningen av fastigheterna hade mäklaren vid två tillfällen tillfrågat kommunen om den hade intresse av att förköpa fastigheterna. Mäklaren Svensk Fastighetsförmedling hade båda gångerna fått svaret att så inte var fallet. Svaren var dock inte skriftliga, det fanns ingen anledning. Det var kanske synd, men logiken säger att det vore en “dålig” mäklare om den inte hade gjort så. Det torde ligga i mäklarens intresse att förvissa sig om att de fastigheter som såldes verkligen fick behållas av köparen… Dessutom var mäklaren skyldig att anmäla avyttring och förvärv till kommunen när affären väl var gjord.
Magnus Larsson lade bud på fastigheterna. Det gjorde också flera andra, vilka visste inte Larsson då. Det fanns inga budgivningslistor på den tiden.
Budgivningen gick till som det brukar. Det var inga konstigheter. Spekulanterna lade sina bud och fick sedan möjlighet att höja buden när de fick höra om motbuden. Tills alla utom en av spekulanterna så att säga hade “hoppat av”.
Magnus Larsson vann budgivningen. Han lämnade det högsta budet.
Magnus Larsson stod som ny ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23.
Då började problemen för Magnus Larsson…
Det ska tilläggas att före detta fastighetsförvärv var Magnus Larsson en vanlig hårt arbetande dalslänning som tillbringade sina dagar i en skogsmaskin, grävmaskin eller skördetröska. Han hade inte haft något otalt med kommunen. Och kommunen hade inte haft något otalt med honom.
Det visade sig mycket snabbt att kommunen hade intresse av Larssons förvärv. Själv kunde han inte riktigt förstå varför, kommunen hade ju aldrig visat något större intresse av vad som utspelade sig i de dalsländska delarna av kommunen. Kommunen hade ju inte heller visat någon direkt vilja eller intresse av att utveckla bygden.
Magnus började ana oråd. Då fick han se den så kallade mäklarlistan.
Magnus Larsson kände igen flera namn på listan. Men det var framför allt ett namn som fångade hans intresse lite extra. Det visade sig att Bo Carlsson stod på listan. Bo Carlsson hade varit en av spekulanterna.
Den centerpartistiske politikern Bo Carlsson var vid denna tid 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen och dessutom ordförande i samhällsbyggnadsnämnden.
Det spred sig en märkligt unken doft kring Sikhall.
Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.
…
PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Historien om Magnus Larsson (1)” – 5 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (2)” – 6 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (3)” – 7 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (4)” – 8 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (5)” – 9 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (6)” – 11 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (7)” – 12 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (8)” – 14 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (9)” – 16 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (10)” – 17 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (11)” – 23 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (12)” – 29 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (13)” – 30 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (14)” – 3 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (15)” – 5 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (16)” – 6 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (17)” – 10 oktober 2021
Historien om Magnus Larsson (1)
Den första gång jag såg Magnus Larsson, det var en vårdag 2013. Det var egentligen alldeles för sent. Magnus Larsson var nämligen redan då ökänd i Vänersborgs kommunhus. Han hade hunnit med att utkämpa många strider med kommunen – men han hade i och för sig många kvar. Och det visste han. För det mesta hade Larsson fått stå ensam på slagfältet, även om han hela tiden hade majoriteten av lokalbefolkningen i Sikhall på sin sida.
Magnus Larsson hade stundtals varit en omtalad person i media. TV hade varit i Sikhall, tidningar likaså. De hade skildrat den ”lille mannens” kamp mot den mäktiga kommunala byråkratin… Larsson hade nämligen hamnat i skottgluggen redan 2005 när han förvärvade fyra fastigheter i Sikhall. Det var då diskussioner och mygel bland politiker och tjänstemän hade tagit fart i kommunens olika korridorer och sammanträdesrum. Och den politiska processen hade slutat med att kommunfullmäktige beslutade om att förköpa de fastigheter som Magnus Larsson hade köpt i området.
Kommunens beslut om förköp av Larssons fastigheter var egentligen inget annat än en expropriering. Larsson ville nämligen inte sälja eller på annat sätt avhända sig sina fastigheter som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Fullmäktiges beslut var därför både tufft, kränkande och ganska unikt, det riktade sig mot en enskild person och näring
sidkare. Vägen mot beslutet hade dessutom föregåtts av jävsituationer och kantats av en omfattande ryktesspridning. Det senare hade jag själv varit vittne till flera gånger. Och det var få som egentligen hade ifrågasatt smutskastningen – eller kommunens förköpsplaner.
Magnus Larsson var emellertid inte den som gav sig utan kamp. Särskilt inte när han blev orättvist behandlad. Han hade protesterat vilt under förköpsprocessen. Larsson skrev till kommunen, JO, Länsrätten och han anlitade jurister för att biträda honom i sin kamp mot kommunen. Larsson ville ha kvar sina fastigheter och han reagerade självklart även på förtalskampanjen.
Min partivän James Bucci (V) påverkades av Larssons skrivelser och kanske också av förtalskampanjen. Men inte riktigt på det sätt som ryktesspridarna hade hoppats på. Bucci blev intresserad, och nyfiken som han var ville han träffa Magnus Larsson i egen hög person och tala med honom på “brottsplatsen” i Sikhall. Bucci hade i början av
april 2006 börjat ana att det var både en och två, eller flera, hundar begravda i Sikhallsärendet. Då började också några av oss i Vänsterpartiet få en annan uppfattning om vad som hade hänt i Sikhall och våra ögon började öppnas för det drev som hade startats i kommunen.
Så när James Bucci flera år senare tog med mig ut till Sikhall, till den plats som Larsson hade döpt till Politikerhyllan, så visste jag lite vad denne man hade gjort och vad han hade utsatts för. Mina förväntningar var tämligen stora, vem var denne Magnus Larsson egentligen? Och hur orkade han utmana och kämpa mot en överlägsen fiende? I alla dessa år…
Så här i efterhand funderar jag på varför jag inte reagerade starkare och framförallt tidigare på det som kommunen utsatte Magnus Larsson för. Kanske berodde det på att min partikamrat Bucci så att säga bevakade fallet, eller var det andra kommunala affärer som tilldrog sig mitt intresse, typ arenaskandalen? Jag vet fortfarande inte.
Den första gången jag pratade med Magnus Larsson var alltså i James Buccis sällskap 2013. Besöket i Sikhall gav upphov till en blogg, och jag är tämligen säker på att det var den allra första som jag skrev om Larsson – se “Sikhall – en pärla vid Vänern”. Den följdes några dagar senare av ännu en blogg – se “Sikhall 1:6”. Bloggarna hade naturligtvis inspirerats av mötet med Magnus. Det var bra bloggar, som gav ett ganska stort eko. Särskilt hos folk i bygden, för att inte tala om reaktionen hos några centerpartister…
Det har blivit en hel del bloggar under senare år… Jag har t ex nu senast redogjort för turerna kring upprättandet av en detaljplan för Sikhallsviken. (Se ”DP Sikhall (9): Framtiden”.)
Med de följande bloggarna vill jag visa hur Vänersborgs kommun har behandlat Magnus Larsson i Sikhall. Det är en viktig läsning om hur maktens politiker gaddade sig samman med den kommunala byråkratin när dess intressen utmanades av en enskild invånare. Det är också en historia om jäv och intriger. Och förföljelser av sällan skådad art – som aldrig har genomlysts, lyfts upp eller uppmärksammats. Och de som stod bakom alla intriger och allt mygel fortsatte att verka i kommunen. Det utkrävdes aldrig något ansvar. Ingen var intresserad av att rentvå Magnus Larsson…
Bloggarna blir ett försökt att ge en rättvis bild av Magnus Larsson i Sikhall och hans kamp mot Vänersborgs kommun. Förhoppningsvis kan det ge dagens politiker och tjänstemän i kommunhuset en annan bild av honom, en annan förståelse och därmed förhoppningsvis också ett annat bemötande.
Hela historien började samma dag som Magnus Larsson köpte sin drömfastighet Sikhall 2005…
Fortsättning följer – se ”Historien om Magnus Larsson (2)”.
===
Bloggar i denna serie:
- ”Historien om Magnus Larsson (1)” – 5 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (2)” – 6 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (3)” – 7 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (4)” – 8 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (5)” – 9 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (6)” – 11 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (7)” – 12 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (8)” – 14 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (9)” – 16 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (10)” – 17 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (11)” – 23 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (12)” – 29 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (13)” – 30 september 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (14)” – 3 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (15)” – 5 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (16)” – 6 oktober 2021
- ”Historien om Magnus Larsson (17)” – 10 oktober 2021
Underhållning i Vänersborg
Vi är många i Vänersborg som saknar Aqua Blå. Nu har festivalen blivit inställd två år i rad, men vi när väl alla stora förhoppningar om att den återkommer nästa år. Och då är det förresten valår, vilket kanske kan innebära att de politiska partierna återfinns bland utställarna… Och det om något är väl värt att se fram emot…
Det har överlag varit lite stiltje på underhållningsfronten under dessa coronatider. Så har t ex konserterna på Ullevi med Iron Maiden och Rammstein blivit inställda två år i rad…
Fast det har naturligtvis inte varit helt tomt på musik- eller kulturinslag, inte ens i Vänersborg. Men nu börjar det komma igång lite mer ”på allvar” – både här och där i kommunen. Det händer på t ex Skräcklestugan, Gula Huset i Brålanda och Ursand – för att bara nämna några ställen. På Ursand spelar t ex Scotts på torsdag. Och i dagens TTELA kan vi också läsa om det glädjande beskedet att caféverksamheten på Villa Björkås ska starta igen. Det är väl också en slags underhållning. Precis som bad.
På Facebook finns det flera som har efterlyst besked om när Vattenpalatset ska öppna. Jag skrev därför till bolagets VD och fick följande besked:
“Vi siktar på att öppna i slutet av augusti. Sen beror ju mycket på att allt skall fungera med det maskinella. Vilka regler som kommer att gälla är svårt att säga då vi inte vet hur Corona läget ser ut i höst.”
Det pågår för övrigt en stor utredning om kommunens bad och simhallar, inklusive Vattenpalatset då förstås. Utredningen ska diskuteras på kommunstyrelsens första sammanträde i höst. Det lär bli anledning att återkomma till denna utredning vad det lider.
Imorgon onsdag kl 18.00 händer det saker i Sikhall. Då blir det underhållning i form av “Sikhall Rock 1.0”. Det har enligt uppgift byggts upp en scen i närheten av Sikhalls magasin, inte långt från ”politikerhyllan”. Politikerhyllan är stället där den inte helt obekante Magnus Larsson bor. Magnus Larsson är enligt säkra källor även ett bekant namn i Vänersborgs kommunhus…
På Sikhall Rock blir det musik av bandet ”Just nu”. Och vad jag förstår av affischen så kommer uppträdandet att gå i Tomas Ledins tecken.
Det politiska inslaget under kvällen står Magnus Larsson för. Han svarar nämligen villigt på alla frågor om varför detaljplanen för Sikhall aldrig blir klar, inte ens efter 5 års arbete i kommunhuset…![]()
Arrangörerna följer självklart de regler som Folkhälsomyndigheten rekommenderar och det kommer att bjudas(!) på korv och bröd.
Det kanske blir en uppstart till ytterligare en festival i kommunen. Det vore trevligt. Det finns för övrigt anledning att återkomma till Sikhall. Förutom Magnus Larsson bor även familjen Solvarm i området…
Ornitologisk betraktelse
De senaste somrarna har barnbadet på Skräcklan periodvis varit “stängt”, speciellt efter typ åskoväder med spöregn. Vattnet har då blivit förorenat och kommunen har avrått från bad. I år har kommunen uppmanat vänersborgarna att undvika bad vid barnbadet helt och hållet under sommaren. Det är nämligen dålig kvalitet på vattnet hela tiden. Det kan man läsa på den stora skylt som kommunen har satt upp. Eller i TTELA. (Se TTELA “Avråder från bad på barnbad”.)
Det är vad jag förstår inte riktigt klarlagt vad den dåliga kvaliteten på badvattnet beror på, men det är väl inte så svårt att gissa – gässen. Gässen gör ju sina “stora” behov minst en gång varannan timme… De stora mängderna fekalier från gässen ihop med det stillastående vattnet förorenar sannolikt viken och förstör för barnen. Och det kanske bara är för oss inkräktande varelser till människor att acceptera. Det är väl så att barnbadet helt enkelt tillhör gässens naturliga habitat, som miljöförvaltningen brukar säga…
Det sägs för övrigt att det går att bada överallt i det “övriga” Skräcklan. Det finns i varje fall inga skyltar på något annat ställe.
Det verkar dock inte vara kanadagässens fel denna sommar. De tycks faktiskt inte vara så många i år som de brukar. I varje fall inte såvitt jag kan bedöma. Förra året hittade de enligt uppgifter från dalslandsbor ett nytt habitat i Rörvik, norr om Sikhall. Kommunen sköt ju av några kanadagäss på Skräcklan förra året, och det kan ju vara orsaken till att kanadagässen flydde upp till Dalsland. Det sägs ju att gässen från andra sidan Atlanten har ett särdeles gott minne.
Eller också kanske det beror på att Nordstan och Skräcklan inte är kanadagässens naturliga habitat. De är ju
till och med att betrakta som en invasiv art i Sverige. Fast de hör ju inte hemma i Rörvik heller. Vi får se om gässen får vara ifred där uppe. Det är ju inte så långt från vissa skjutglada politiker från Gestad…
Vi i Nordstan skulle välkomna en permanent flytt av kanadagässen till Rörvik. Det vore en välgärning. Men inget gott som inte har något ont med sig… Det verkar istället som om kanadagässens plats på Skräcklan har tagits av vanliga grågäss. Det har vad jag kan bedöma varit betydligt fler grågäss än vanligt på Skräcklan i år. Kanske medförde avskjutningen av kanadagässen att tomrummet utnyttjades av konkurrenterna. Det vore nog idé att kommunen visade även grågässen vem som bestämmer.
Fast det är väl fåglarna som bestämmer i Vänersborg…
Det är bara att titta på fiskmåsarna. De får frodas och leva i fred i Vänersborg år efter år, särskilt i Nordstan. Här tillåts de att fullborda meningen med sina liv, att fortplanta släktet. Nordstan är ju enligt miljö och hälsa måsarnas naturliga habitat.
I torsdags träffade jag faktiskt av en slump en boende på gågatan. Hon kunde intyga att fiskmåsarna höll på att ta över centrum – också. Det enda som fick fiskmåsarna att tillfälligt lämna gågatan var när bilarna körde där… Det är nog svårt för kommunen att hävda att gågatan tillhör fiskmåsarnas naturliga habitat…
I år intog fiskmåsarna hustaken i Nordstan fredagen den 26 mars. (De tre senaste åren har fiskmåsarna anlänt ungefär en vecka tidigare än vanligt.) Och sedan dess har måsarna dagligen från sina försvars- och anfallsställningar högt över marknivån önskat alla i Nordstan godmorgon, godmiddag, godkväll och godnatt. Allt för att vi boende i området ska känna oss välkomna till deras område.
Men det har inte spelat någon roll, jag känner mig inte välkommen. Och jag hade hoppats att inte heller fiskmåsarna skulle känna sig det. Men kommunen har inte heller i år skjutit av några fiskmåsar. De har aldrig skjutit av några måsar… Vänersborg lär sig aldrig av Turkmenistan. Eller av Holbæk på danska Själland, där man satte in drönare. (Se ”Danmark sätter in drönare mot måsar”.) Eller av England, som också har sin beskärda del av fiskmåsproblem. Där byggde man speciella torn för berguvar… Det verkar tyvärr inte som om samhällets regler och moral tillåter oss i Sverige att ta itu med “fiskmåsutmaningen” på ett effektivt sätt.
Efter över 3 månader av fiskmåsarnas ockup…, förlåt, närvaro, så tillhör de fortfarande inte, och kommer aldrig att tillhöra, mina favoriter i den svenska faunan. De har under denna period som vanligt utgjort ett stort miljöproblem. De har fört oväsen under dygnets alla 24 timmar, de skitar ner bilar, fönster, trädgårdsmöbler, barn, människor, trottoarer osv. Det vet och det tänker alla boende i Nordstan på med ångest. I fredags eftermiddag satt jag i trädgården och fick för mig att spela in måsarnas ljud – klicka här för att lyssna.
Men jag ska vara ärlig. I år har fiskmåsplågan varit något mindre än det brukar vara i min del av Nordstan. Fastighetsägaren mitt emot har nämligen, och äntligen, tagit krafttag mot “sjöråttorna” (sea rats), som jag förstår att fiskmåsarna kallas av mina långväga släktingar i Wisconsin, USA. Det gjorde förresten denna beundransvärda fastighetsägare redan förra året. Det var många som hade hoppats att fler skulle följa detta exempel, särskilt vissa bostadsrättsföreningar, men så har det tyvärr inte blivit.
Grågässen tycks ha uppfyllt meningen med sina liv för den här gången. Deras avkomma klarar sig själva och de vuxna har dragit vidare. Fiskmåsarna finns fortfarande kvar på hustaken. De är i full extas och bara vrålar. Deras fula och äckliga ungar springer runt i trädgårdarna och avger sina ynkliga läten. Jag antar
att denna sista kull av ungar snart klipper av navelsträngen och beger sig till sjön. Och då kommer lugnet äntligen att lägra sig.
Gäss av olika slag och fiskmåsar… De utgör sanitära problem och avskräcker folk från att besöka Nordstan och Skräcklan. Kommunen borde ta tag i problemet, inte bara för de boendes skull, utan även för turisternas. Annars går det väl snart inte att bada någonstans på Skräcklan. Eller ens att parkera bilarna.
Ordf BN & MH: “Vi följer bara lagen!”
Igår sammanträdde kommunfullmäktige i Vänersborg. Mötet varade i lite drygt 3 timmar, och jag tänker återkomma med ett referat om vad som sades. (Den som är intresserad kan se hela sammanträdet eller valda avsnitt i efterhand på kommunens webb-TV. Det går också att läsa Lutz Rininslands blogg “Tyvärr fel, herr ordförande!”, som handlar om ärendet kring fördelningen av skolmiljarden.)
I denna blogg ska jag “bara” uppehålla mig kring vad ordförandena i byggnadsnämnden respektive miljö- och hälsoskyddsnämnden anförde som en slags replik till mig på gårdagens fullmäktige. Jag tror att det kan vara av intresse för många kommuninvånare, och det är definitivt av intresse för mig personligen…
Det var under ärendet “kommunens och nämndernas årsredovisning 2020”. Jag framförde mina kända synpunkter från mina bloggar – nämligen att det finns alldeles för mycket i kommunens redovisningar och målavstämningar som präglas av “halvsanningar” och förskönande omskrivningar etc. Och det ger inte en riktig bild av läget i kommunen. Det gör det också svårare att ändra och förbättra det som är mindre bra. Och hur ska man styra en kommun om man inte vet “hur den ser ut”?
Jag tog två exempel från byggnadsnämnden. (Se “Årsredovisning och bokslut”.)
Byggnadsnämnden hade ställt upp följande förväntade resultat:
“Andelen sökande som upplever en god service ska öka”
Resultatet uppfylldes ansåg förvaltningen. Den motivering som gavs var att hemsidan med plan- och bygglovsinformation hade uppdaterats… Inget mer… Det andra exemplet var att byggnadsförvaltningen skulle ha gjort en grym resa när det gällde bygglov:
“I SKR:s Nöjd kundindex (insikt) förbättrades näringslivets upplevelse gällande kommunens samarbetsklimat och service. Den största ökningen skedde under området bygglov, som hamnade på nivå med rikssnitt.”
Men när jag läste vad byggnadsförvaltningen själv skrev så fick man en annorlunda bild. Det stod att:
“Resultat från 2020 saknas pga. Corona-pandemin. Utifrån resultaten i 2019 års mätning bedöms förutsättningarna som goda att uppnå ett nöjd-kundindex för bygglov som är högre än 61.”
Det handlade alltså bara om spekulation och önsketänkanden.
Byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S) bekräftade att alla förväntade resultat inte hade uppfyllts och att rekryteringen av en ny förvaltningschef hade avbrutits, att en bygglovshandläggare hade sagt upp sig, att det “egentligen” inte fanns någon som jobbade med tillsynsärenden och att det inte fanns någon stadsarkitekt.
Det här var antagligen inte riktat till mig eftersom jag inte hade tagit upp något av detta i mitt anförande. Men så kom ordförande Dahlberg till mig, och min blogg…
“Man kan ju vara kritisk mot byggnadsnämndens arbete, man kan gå ut i bloggar osv.”
Dahlberg sa inte uttryckligen att det var min blogg han åsyftade. Och han fortsatte:
“Jag har inte läst någon blogg men jag får dom till mig ibland.”
Det är intressant att Dahlberg känner sig tvungen att nämna att han inte läser några bloggar. Varför undrar jag. Tusentals människor, ja det är faktiskt sant, läser bloggarna om byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen. Kan det inte vara bra för ordförande i nämnden att känna till vad många kommuninvånare läser om byggnadsnämnden? Jag menar, även om bloggarna skulle bestå av felaktigheter så kan det ju vara bra för Dahlberg att veta vilka missuppfattningar invånarna bär med sig…
Men så fortsätter Bo Dahlberg – notera att citaten kommer direkt efter varandra i anförandet:
“Där (i bloggarna; min anm) behöver man alltså inte följa lagen när man kritiserar en byggnadsnämnd. Vi är dock tvungna att göra detta. Det är en liten skillnad där skulle jag vilja säga.”
Nu undrar nog inte bara jag utan även andra hur Dahlberg kan komma in på Kärvlings bloggar i ett anförande i kommunfullmäktige. De nämndes ju inte alls i mitt eller någon annans anförande. Alla som yttrade sig höll sig nämligen till ämnet på dagordningen…
Det är inte helt lätt att förstå om Dahlberg menar att jag i mina bloggar inte behöver följa t ex Plan- och bygglagen (PBL). För så är det, självklart. Lagar kring bloggar torde väl snarast vara Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen…
Eller menar Dahlberg (S) att jag kan “hitta på” lösningar på människors byggproblem som strider mot PBL och annan lagstiftning? Antagligen är det detta han menar.
Och naturligtvis tittar jag då tillbaka på några av mina bloggar genom åren om byggnadsnämnden/byggnadsförvaltningen. Jag tänker på “Ingvars kamp mot byggnadsnämnden” (Österäng; om du klickar på länken så måste du scrolla för att se bloggarna), där Ingvar överklagade ett beslut från byggnadsförvaltningen till Länsstyrelsen – och fick rätt. Eller på grannarna till Kindblomsskogen i Blåsut som två gånger överklagade byggnadsnämndens bygglov till
Länsstyrelsen – och fick rätt, båda gångerna. (Se ”Byggnadsnämnden får underkänt!” och ”Affären Kindblom: Länsstyrelsen säger nej”.) Eller på blåbärsodlaren vid Hästefjorden, där nämnden till slut gick emot sin egen förvaltning. (Se “Byggnadsförvaltningen och blåbärsodlaren vid Hästefjorden”.) Och sedan dessutom senare ändrade sitt eget beslut om vite för blåbärsodlaren. (Se “Blåbärsodlaren, Brännjärnet och Holmen”.)
För att inte tala om Magnus Larsson på Sikhall…
Efter över 7 års tvistande, efter 7 års kamp, med blod, svett och tårar (i varje fall svett, tid och pengar), så fick Magnus Larsson rätt. Inte av Vänersborgs kommun. Utan mot. Det var Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen som dömde till Magnus Larssons favör. Alla klagomål, synpunkter, tillrättavisningar, kritik, förslag etc, som kommunen och byggnadsnämnden hade framfört till Magnus Larsson underkändes av de rättsvårdande myndigheterna. Magnus Larsson fick rätt på alla punkter. Efter nästan 8 år… (Se t ex “Vision och verklighet. Och Magnus Larsson.”.)
Och sist men inte minst, ett exempel som gav upphov till rubriker i TTELA… (Se TTELA “Hård kritik mot Stefan Kärvlings (V) blogg”.)
”Arne” ville riva ett gammalt fritidshus på Nordkroken och ersätta det med ett nytt. Han nekades bygglov trots att hans ansökan stämde överens med detaljplanen.
Jag engagerade mig mycket i fallet och skrev många bloggar. Det ledde till en unik skrivelse från byggnadsnämndens ordförande Bo Dahlberg (S) och nämndens vice ordförande. Den var ställd till kommunfullmäktiges ordförande. Mitt bloggande ifrågasattes.
Dahlberg skrev bland annat om min blogg:
- ”helt utan faktaunderlag”
- ”slippriga argument”
- ”försöker påverka en tjänsteman att bryta mot lagen”
Bo Dahlberg (S) var lika säker då som nu att byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen hade lagen på sin sida och att jag hade fel. Och dessutom inte borde få skriva bloggar överhuvudtaget…
Kommunfullmäktiges ordförande låtsades aldrig om skrivelsen. Och Länsstyrelsen gav “Arne” rätt. Han fick sitt bygglov… Byggnadsnämnden hade inte följt lagen… (Se “Arne får rätt av Länsstyrelsen!”; i slutet av denna blogg finns flera länkar både till sakfrågan och till Dahlbergs skrivelse.)
Det är nog läge att ordförande Bo Dahlberg (S) ger några exempel på vad han anser vara fel i det jag skriver, eftersom det verkar som om myndigheterna bara hittar fel i byggnadsnämndens och byggnadsförvaltningens beslut… Fast det är klart, Dahlberg läser ju inte mina bloggar… Trots att han påstår att jag inte följer lagen… Dahlberg läser kanske bara sådant han håller med om och som befäster hans åsikter.
Eller också får Bo Dahlberg (S) sluta att dra in mina bloggar när byggnadsnämnden får kritik…
Mitt inlägg fick också miljö- och hälsoskyddsnämndens ordförande Ann-Marie Jonasson (S) att begära ordet.
Jag hade nämnt att följande förväntade resultat för miljö- och hälsoskyddsnämnden påstods vara uppfyllt:
“Fler tillståndssökande av enskilda avlopp är nöjda med förvaltningens service.”
Och jag sa att det är väl inte direkt de här åsikterna man får höra från vänersborgarna. Och att mätningarna kanske stämmer, men att jag i varje fall vet en familj i Sikhall som inte håller med – och som inte heller har fått lämna sina synpunkter…
Ann-Marie Jonasson (S) sa:
“Så som Bosse precis pratade om, Bosse Dahlberg här, så pratade han om att vi har nämnder som har en lag att följa. Och det här är ju också en sådan nämnd då. … Och ja Stefan, vi har faktiskt rätt många som är nöjda med den handläggning som nämnden gör när det gäller avloppsärenden, eftersom du då tog upp det här. Vi följer den lagstiftning vi har och den ska vi fortsätta följa.”
Tja…
I fallet Solvarm på Sikhall, som jag har engagerat mig och skrivit mycket om (se t ex “Varför jagar kommunen Solvarm?”), har kommunen och Solvarm haft olika tolkningar av lagarna. Jo, det är ofta så – lagar kan tolkas på olika sätt. Då får en domstol avgöra frågan.
Solvarm överklagade ett kommunalt beslut till Mark- och miljödomstolen. Det var alltså en tvist om hur lagen skulle tolkas. Domen kom den 11 juni 2018. Mark- och miljödomstolens dom blev en total seger för Solvarm.
Domstolen slog fast att Solvarms kretsloppsystem var likvärdigt eller bättre än kommunens system på alla bedömningsgrunder. Och inte nog med det. Domstolen menade att Vänersborgs kommun hade tolkat vattentjänstlagen fel. Den som kunde visa att den hade ett system som var likvärdigt eller bättre än det kommunala avloppet kunde inte, menade domstolen, tvingas att anslutas till ett sämre system.
Den här domen har Vänersborgs miljö- och byggnadsförvaltning inte accepterat eller respekterat på något sätt. Förvaltningen driver fortfarande samma frågor och krav i sin iver att stoppa Solvarms unika, cirkulära avloppssystem. På nästa sammanträde med miljö- och hälsoskyddsnämnden har ordförande Jonasson möjlighet att visa att hon till skillnad från sin förvaltning respekterar svensk lag och svenska domstolar…
Till sist måste jag nämna Lutz Rininslands (V) replik till de båda socialdemokratiska ordförandena Bo Dahlberg och Ann-Marie Jonasson:
“Båda två nämner med emfas och eftertryck att ni som ordförande hanterar en nämnd som måste följa lagen. Då blir naturligtvis min fråga – vilka av våra nämnder är det där man inte ska följa lagen?”
Dahlberg och Jonasson blev svaren skyldiga…






Senaste kommentarer