Arkiv
Solvarms yttrande till Förvaltningsrätten
Solvarm har och har haft tre ”strider” med Vänersborgs kommun. (Se ”Solvarms tre strider med kommunen”.) En av dem handlar om att samhällsbyggnadsnämnden inte vill undanta naturhuset i Sikhall från det av kommunfullmäktige beslutade verksamhetsområdet. Samhällsbyggnadsnämnden har till och med vägrat Solvarm rätten att ens få begära undantag. Det här betyder att samhällsbyggnadsnämnden tvingar Solvarm att ansluta sig till kommunens VA.
Solvarm har överklagat kommunens beslut till Förvaltningsrätten.
Under processens gång i Förvaltningsrätten får både Solvarm och samhällsbyggnadsnämnden inkomma med yttranden. Jag har tidigare redogjort för delar av samhällsbyggnadsnämndens yttrande, som en majoritet av nämnden ställde sig bakom. Dock inte de två ledamöterna från Vänsterpartiet. (Se ”Solvarms tre strider med kommunen” och också ”Kommunen tar kamp mot Solvarm”.) Den 1 juli lämnade Solvarm in sitt yttrande till Förvaltningsrätten. Det var ett yttrande om samhällsbyggnadsnämndens yttrande.
Solvarm ger i sitt yttrande naturligtvis uttryck för en stor besvikelse över kommunens agerande. Mitt intryck är att Solvarm är särskilt besviken på att kommunens jurist helt och hållet utgår från att kommunen har rätt och Solvarm fel. Och utifrån denna förutbestämda mening argumenterar och tolkar lagen så att detta ”bevisas”. Det blir ett slags cirkelresonemang från juristens och samhällsbyggnadsnämndens sida där man bortser från lagtolkningar och fakta som kan visa att Solvarm faktiskt har rätt och kommunen fel. Det är nog så att Solvarm ifrågasätter tjänstemännens objektivitet.
Solvarm skriver:
”jag menar att kommunjuristens uppgift är att opartiskt informera politikerna om vad som står respektive inte står i lagen – inte bara vad som är VA-chefens ensidiga inställning och önskemål.”
När jag läser yttrandet, som samhällsbyggnadsnämnden har skickat in till Förvaltningsrätten, är jag nog benägen att hålla med Solvarm. Det känns onekligen som att de kommunala tjänstemännen ”stöttar varandra” på ett för de enskilda kommuninvånare kanske inte helt sjyst sätt.
Solvarm menar också att VA-frågan i grunden handlar om vår gemensamma miljö – och inte om kommunens särintressen. Han menar att kommunen har ett ensidigt kommunperspektiv där tjänstemännens ”omsorg” om kommunens ekonomi helt tränger undan miljöaspekten. Och oavsett om detta har någon juridisk bäring i ärendet eller inte (kommunen anser inte det, vilket jag återkommer till), så borde miljöfrågan vara synnerligen intressant för i varje fall Vänersborgs politiker… Kan man väl tycka? För hur var det nu Vänersborgs vision löd:
”attraktiv och hållbar i alla delar, hela livet”
Hållbar?
Solvarm kan inte heller låta bli att påpeka att lagen i sig, dvs LAV (=Lagen om allmänna vattentjänster), är skriven i en tid när kommunernas avloppslösningar fortfarande ansågs vara de bästa. Han menar att nu vet vi bättre:
”Kommunala VA-system är behäftade med omfattande problem rörande hälsorisker med smittämnen, undermålig rening av tusentals kemiska ämnen och näringsämnet fosfor avskiljs till deponi. … Vänersborgs och Brålandas reningsverk är … linjära system utan fungerande kretslopp – vilket miljöbalken kräver och framtida generationer är helt beroende av.”
Det är väl inte heller någon som kan ha undgått att staten till stor del delar Solvarms uppfattning om lagen. Regeringen är ju på gång att modernisera och uppdatera LAV. Således lade regeringens utredare Anders Grönvall nyligen fram en utredning som ska göra det lättare med enskilda VA-lösningar. (Se ”Statens nya tankar kring VA”.) Jag förstår att det är dagens lagar som gäller idag, men ser kommunen och dess jurist att lagarna uppenbarligen håller på att ändras till, i detta fall, en kommuninvånares ”fördel”, så borde väl kommunen rimligtvis kunna ta hänsyn till det när den tolkar nuvarande lagstiftning. Det känns väl som att man kan begära lite flexibilitet och framåtseende även av Vänersborgs tjänstemän och politiker.
Men kommunen anser alltså att Solvarm inte ens:
”är behörig att initiera en inskränkning av ett verksamhetsområde enligt 9 § LAV (Lagen om Allmänna vattentjänster; min anm.)”
Det betyder att kommunen anser att Solvarm inte har med ärendet att göra. Det är inte Solvarms sak om kommunen vill ansluta fastigheten till det kommunala VA-nätet. Solvarm har överhuvudtaget ingen rätt att varken klaga eller överklaga kommunens beslut.
Som motivering till detta ställningstagande, och sedermera beslut från samhällsbyggnadsnämnden, står det i sammanträdesprotokollet från den 22 mars:
”Av praxis följer att en enskild fastighetsägare inte är behörig att initiera en inskränkning enligt 9 § LAV av ett befintligt verksamhetsområde. Sådan möjlighet är förbehållen huvudmannen för en allmän va-anläggning. Begäran såvitt avser inskränkning ska därför avvisas, dvs. inte prövas i sak.”
Solvarm anser att kommunens jurist och VA-chef kommer fram till denna slutsats på ett subjektivt och tendentiöst sätt. Och det har Solvarm helt rätt i. För i underlaget till beslutet så skriver kommunen själv mycket klart och tydligt:
”LAV:s bestämmelser ger inget besked om vem som äger behörighet att påkalla en prövning om inskränkning enligt 9 § nämnd lag.”
Precis. Borde då inte samhällsbyggnadsnämnden åtminstone visa lite öppenhet och ödmjukhet i frågan? Istället för att, av någon outgrundlig anledning, fortsätta förvägra Solvarm rätten att få ärendet prövat i sak. (Vänsterpartiets ledamöter hade inte samma uppfattning som de övriga ledamöterna i nämnden.)
Solvarm skriver med anledningen av citatet ovan:
”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Därmed faller kommunens skäl för beslutet att jag som fastighetsägare inte skulle vara behörig.”
Men eftersom kommunen tycks ha bestämt sig i förväg, att Solvarms fastighet ska tvångsanslutas till kommunens VA, så letas det febrilt efter argument och stöd för denna uppfattning – trots att lagen uppenbarligen och enligt kommunen själv inte stödjer denna uppfattning!
Och kommunen tycker att den finner stöd för sin uppfattning i LAV:s förarbeten:
”är frågan om inskränkning primärt att betrakta som en angelägenhet mellan kommunen och huvudmannen för den allmänna VA-anläggningen.”
Det här är en intressant synpunkt…
Solvarm skriver:
”I mitt fall är huvudmannen kommunen själv, representerad av kommunens VA-chef. Citerad text ovan i förarbetet gäller allmänna VA-anläggningar i annan regi än kommunens. Ordet ”primärt” undantar inte enskilda fastighetsägares möjligheter och rättsliga lagkrav. Därför är det ologiskt och orimligt att kommunens VA-huvudman, tillika VA-chefen som driver utbyggnaden av VA-nätet, är den ende som kan initiera inskränkning för berörda fastigheter och därmed rådgöra med sig själv i egna valfria ärenden.”
Jag tycker att Solvarm lyckas bra med att slå hål på kommunens argumentation.
Kommunen har också hittat ett rättsfall (BVa99, 13 dec 2013) som den tycker har ”generell räckvidd” och som talar för sin uppfattning. Det tycker emellertid inte Solvarm:
”Exemplet … är ganska speciellt och gäller en obebyggd fastighet gentemot en allmän anläggning som inte var i kommunal regi. Det liknar inte mitt ärende.”
Kommunen tycks som sagt leta febrilt efter argument för sin uppfattning. Kommunen kan ju liksom inte ge Solvarm rätt…
Solvarm hävdar alltså med en ”dåres envishet” att det inte står någonstans i lagen att han som fastighetsägare inte får initiera/begära/föreslå en inskränkning av det VA-område som omfattar hans fastighet. Och det kan jag inte heller se att det gör. Dock verkar Kurt Karlsson (SD) och Tove af Geijerstam (L) kunna det. De påstod under valdebatten på årets Aqua Blå att lagen gjorde det omöjligt för en fastighet att stå utanför ett verksamhetsområde, dvs att slippa bli tvångsansluten till det kommunala VA-nätet. Jag har fortfarande inte hört någon motivering till hur de har kommit fram till denna ståndpunkt.
Kommunen anser vidare att en fastighetsägare har så kallad ”saklegitimation”, dvs rätt att föra talan i frågan, när det gäller att få till stånd en prövning av kommunens skyldighet att inrätta eller utvidga ett verksamhetsområde. Men inte när det gäller frågan om inskränkning av ett verksamhetsområde…
Jag kan tycka att det här resonemanget är ett bra exempel på kommunens juridiska hårklyverier och även hur tendentiöst och ensidigt kommunens resonemang är.
Solvarm konstaterar med glädje att kommunen äntligen erkänner att fastighetsägare har saklegitimation. Han menar att den också gäller vid inskränkning.
Kommunens sista ”sakargument” handlar om miljöaspekten.
Samhällsbyggnadsnämnden skriver i sitt yttrande till Förvaltningsrätten:
”Vad gäller den kretsloppsanpassade lösning som används inom Sikhall 1:20 är dess beskaffenhet utan betydelse för frågan huruvida Klaganden (Solvarm, min anm.) haft rätt att få sin begäran om inskränkning prövad av Nämnden.”
Solvarm anser att kommunen har fel och Solvarm citerar LAV 9 §:
”Om det inom verksamhetsområdet finns en fastighet eller bebyggelse som uppenbarligen inte behöver omfattas av det större sammanhang som avses i 6 §, får verksamhetsområdet inskränkas så att det inte omfattar den fastigheten eller bebyggelsen. En sådan inskränkning av verksamhetsområdet får göras endast om fastighetens eller bebyggelsens behov av vattenförsörjning och avlopp lämpligen kan ordnas genom enskilda anläggningar som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”
Solvarm menar att paragrafen helt enkelt motsäger kommunens argument – anläggningens ”beskaffenhet” har visst betydelse. Och visst står det i lagen:
”som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön”
Det var de argument och svar på dessa som Förvaltningsrätten har fått från kommunen och Solvarm. Men innan jag avslutar bloggen så måste det påpekas att kommunen gör sig skyldig till ett fel av stora mått i sådana här sammanhang. Kommunen citerar fel…
Kommunen skriver i sitt yttrande att Solvarm i sitt överklagande skrev att:
”politikerna med stor sannolikhet har vilseletts.”
Solvarm skrev inte så, han skrev:
”När kommunjuristen och tjänstemannen (chefen för ARV) lägger fram ett beslutsunderlag för SHB-nämnden som har ovanstående enda sakskäl menar jag det är risk för vilseledning av politiker och rättsfel om detta enda anförda sakskäl visar sig inte är lagenligt.”
På ett annat ställe skrev Solvarm också:
”Politikerna kan troligen ha blivit vilseledda av ensidigt framlagda tolkningar av förarbeten utan relevanta exempel och sakligt lagstöd.”
Det kanske kan tyckas ligga något i kommunens ”tolkning” av vad Solvarm skrev, men citeras någon så ska det vara korrekt återgivet. Felciteringar får bara inte hända. Det får inte hända i media eller i bloggar. Och det får definitivt inte förekomma i ett politiskt beslut eller i en juridisk tvist. Sedan är det ju självklart så att ”risk för vilseledning” och ”kan troligen ha blivit vilseledda” är något helt annat än ”har vilseletts”.
Det ska bli oerhört intressant att se hur Förvaltningsrätten dömer. Praxis brukar nämligen vara att kommunen enväldigt bestämmer i frågor om verksamhetsområden och VA. Nu tar Solvarm strid för sin uppfattning och utgången följs med stort intresse från de många VA-intresserade runt om i Sverige.
Det skulle dock förvåna mig om inte fallet, oavsett utgång, kommer att gå vidare i rättssystemet. Kanske ända upp till högsta instans.
Det är emellertid oerhört tråkigt att politiker och tjänstemän i Vänersborgs kommun inte inser att de är till för invånarna – och inte tvärtom…
Kommunen och juridisk hjälp
Som politiker och bloggare möter man ofta kommuninvånare som är missnöjda med kommunala beslut. De efterlyser inte sällan mer flexibilitet och kompromissvilja från tjänstemän och politiker. Invånarna menar att många saker skulle gå att lösa med kommunal lyhördhet, diskussion och goda råd. Och vilja.
Det är nog min uppfattning också – kommunala politiker och tjänstemän är alltför ofta överdrivet nitiska och ibland också enkelspåriga i sina tolkningar av lagar och regler. Politiker och tjänstemän företräder ju kommuninvånarna och borde måna om att hjälpa till och ge den service som invånarna både förtjänar och har rätt att få. Det är ju skattebetalarna som betalar löner och arvoden för de kommunanställda.
Många invånare knyter näven i fickan och biter ihop när de missnöjt betraktar kommunen göranden och låtanden, även när besluten drabbar dem själva. Andra överklagar beslut.
Solvarm har som bekant överklagat samhällsbyggnadsnämndens beslut att tvingas betala en anslutningsavgift för det kommunala VA-nätet. (Se ”Solvarms tre strider med kommunen”.) Familjen varken vill ha eller behöver kommunens VA för 194.935 kr. I Villaägarnas Riksförbund finns det flera fastighetsägare i samma situation runt om i landet. Villaägarna betraktar därför Solvarms fall som ett principiellt viktigt pilotfall och hjälper Solvarm med att driva överklagandet.
Det verkar som om kommunen känner sig hotad av att en kommuninvånare överklagar ett kommunalt beslut. För visst skulle det finnas utrymme för kommunen att istället visa både välvilja och kompromissvilja. I lagen om allmänna vattentjänster (LAV) så står det nämligen så här i 24 § (min 
fetstil):
”En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten
1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt. Vid bedömning av behovet enligt första stycket 2 skall särskild hänsyn tas till i vilken utsträckning jämförda alternativ tillgodoser intresset av en god hushållning med naturresurser.”
Det tycks ha gått prestige i frågan. Istället för att försöka komma överens om naturhuset ute i Sikhall så ska kommunen till varje pris vinna den juridiska striden i domstolen.
Vänersborgs kommun har flera jurister anställda. Och naturligtvis många andra experter också. Det finns en kunskap och erfarenhet i kommunen som ”vanligt folk” inte har och inte heller kan ha. Men tydligen räcker ändå inte alltid denna fackkunskap och expertis.
I Solvarms fall om anslutningsavgiften har kommunen tagit hjälp av Advokatfirman Glimstedt. Glimstedt ska företräda Vänersborgs kommun i Mark- och Miljödomstolen. Beslutet om att anlita utomstående advokater har i praktiken fattats av chefen för Kretslopp och Vatten (citerat från mail 26/6):
”VA-chef … tog kontakt med Glimstedts advokatbyrå”
Sedan har tf förvaltningchef i samhällsbyggnadsförvaltningen Gunnar Björklund mer formellt fattat beslutet genom att ge Advokatfirman Glimstedt AB fullmakt att företräda Vänersborgs kommun. Det skedde redan den 8 maj och med följande ord:
”Härmed ger Samhällsbyggnadsnämnden angivet ombud fullmakt att på Samhällsbyggnadsnämndens vägnar föra talan i mål Akt.nr Mål … hos Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt avseende fastställande gällande avgiftsskyldighet för vatten och avlopp för fastigheten Sikhall …”
Att det blev Glimstedt som valdes av förvaltningschefen och VA-chefen beror på att Glimstedt efter upphandling blev rangordnad som nr 1 på samtliga de avtalsområden där kommunen kunde tänkas vilja köpa juridiska tjänster. Det handlar om t ex avtalsområdena offentlig rätt, fastighetsrätt inklusive miljörätt och affärsrätt.
”Kommunen har upphandlat ramavtal för juridiska tjänster, där flera olika advokatbyråer omfattas av avtalet. Glimstedt är ramavtal ett i ramavtalsgruppen gällande miljörätt.”
Glimstedt ”vann” alltså upphandlingen i början på 2016. Orsaken vet jag inte, men jag antar att kommunen strävar efter att hålla nere kostnaderna och att Glimstedt helt enkelt var billigast. Glimstedt tar 1.446 kr per timme för sina juridiska tjänster och det torde vara ett tämligen lågt pris för denna typ av tjänster. (Gissningen i min förra blogg var alltså felaktig.) Timpriset är exklusive moms, men inkluderar samtliga andra kostnader. Dock inte kostnadsersättningar som milersättning, traktamente och hotellkostnader. Dessutom åtar sig Glimstedt att vid vissa tillfällen ordna gratis utbildning för kommunens personal.
Hur mycket Glimstedts inblandning i kommunens tvist med Solvarm slutligt kommer att kosta går inte att säga. Vänersborgs kretslopp och vatten har ingen tidsplan för ärendet och därför, vad jag förstår, inte heller någon budget för Glimstedts arbete. Det får uppenbarligen kosta vad det kosta vill…
Jag vet inte heller om samhällsbyggnadschefen tänker ge fullmakt till Glimstedts om Mark- och Miljödomstolens dom blir överklagad. (Den nuvarande fullmakten gäller bara i denna instans.) Inte nog med att ärendet kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen, det är inte omöjligt, tror jag, att Solvarm och Villaägarna kan ta fallet till EU. (Om domstolarna går på kommunens linje.)
När domstolsförhandlingarna (hur de nu kommer att se ut) kommer igång vet jag inte. Kommunen har begärt anstånd med att komma med svaromål och anstånd har beviljats till den 2 juli.
Till sist ställde jag frågan till kommunen hur vanligt det är att kommunen anlitar utomstående jurister och advokatbyråer. Det gick dock inte att svara på frågan, eftersom det inte finns någon sådan förteckning.
Bo Carlsson och fd fornminnet
Nu är det officiellt! Bo Carlsson (C) har fällts för brott mot kulturmiljölagen!
Jag skrev om detta i en blogg för en vecka sedan efter uppgifter direkt från polisen (se ”Nytt från Dalsland”). Det var GT som igår gick ut med nyheten. (Se ”Kommuntopp grävde upp fornlämning”.)
Bo Carlsson polisanmäldes förra året efter anmälan från Länsstyrelsen. Han hade grävt upp ett fornminne på sin mark, ett fornminne med anor från medeltiden. Det handlar, enligt Länsstyrelsen, om 120 kvadratmeter av den skyddade fornlämningen med rester av hus, en källare och annan bebyggelse som hade förstörts. (Se vidare ”Man upphör aldrig att förvånas över centerpartister…”.)
Det hände för lite drygt ett år sedan. Då sa Bo Carlsson till GT (”Förundersökning mot grävande toppolitiker”) i samband med polisanmälan:
”Vi skulle känna om det var något i marken. Det ligger i anslutning till jordbruksmark. Vi var inte djupt nere, vi kände bara med spetsen med grävmaskinen om det fanns något. Det gjorde det inte.”
Det fanns inget där påstod Carlsson. Han förnekade att det fanns någon fornlämning på platsen, trots att fornminnet sedan länge är utsatt på alla kartor.
Carlsson fortsatte i GT:
”Om du kallar detta fornlämning. Det är det ju inte. Fornlämningar ser man ju normalt spår efter. Det finns ett område där ute där man tydligt ser spår efter en gammal jordkällare. Men här syntes ingenting.”
”Här syntes ingenting.” Säger alltså Bo Carlsson. Och då kan man ju undra varför han inte har plöjt upp området för flera år sedan. Det ligger ju i direkt anslutning till hans jordbruksmark… För övrigt syntes fornminnet tydligt.
Även centerpartiets lokala ordförande i Vänersborg, Ingvar Håkansson, uttalade sig till GT och höll med Bo Carlsson:
”Han har inte grävt upp något kulturminne, han har rensat bort några buskar i sin åker. Att han skulle har rensat bort ett kulturminne är bara påhitt.”
Jag vet inte om Ingvar Håkansson nu vill ändra sitt uttalande. För han, liksom Carlsson, ljög ju uppenbarligen för GT. Såvida de inte menade att polis och åklagare har hittat på allt.
Och att människor som har åkt förbi platsen eller besökt den har sett i syne…
I så fall borde Carlsson vägra att acceptera det strafföreläggande som åklagaren nu har förelagt honom. Är Carlsson oskyldig så måste han naturligtvis bestrida strafföreläggandet och ta en rättegång där han bevisar sina påståenden. Carlsson får säkert hjälp i bevisningen av Ingvar Håkansson…
I gårdagens GT (”Kommuntopp grävde upp fornlämning”) säger emellertid Bo Carlsson att han tänker betala strafföreläggandet (det handlar alltså om böter):
”Det är bara att acceptera det.”
Och det är ju detsamma som att erkänna brottet.
I dagens nätupplaga av TTELA (se ”Grävde i fornlämning – nu fälls Carlsson”) så säger däremot Bo Carlsson:
”Jag kommer att acceptera strafföreläggandet och betala mina dagsböter. Egentligen skulle jag vilja pröva det, jag räknar med att jag skulle gå vinnande ur det, men det är lite av en praktisk fråga. Det skulle kräva en jädra massa tid och en jädra massa pengar för att ta det till rättegång.”
Bo Carlsson menar alltså att han inte är skyldig… Men att han genom att betala och därigenom erkänna sig skyldig sparar både tid och pengar. Ja, ja… En del står aldrig för vad de har gjort… Även om rättsväsendet säger annorlunda.
Men pengar kanske Bo Carlsson (C) sparar. Men på ett annat sätt. Och här kanske han visar vägen för alla andra jordbrukare i Sverige som har fornminnen på sina marker:
Gräv upp fornminnena på dina marker och gör om dem till åker. Sedan betalar du böterna (strafföreläggandet). Men det är lugnt – pengarna får du snart tillbaka tack vare avkastningen på den nya jordbruksmarken…
Jag undrar om åklagaren har tänkt på detta?
Men trots att Carlsson erkänner brottet, vilket han oavsett skäl faktiskt gör genom att inte bestrida åklagarens beslut om strafföreläggande, så fortsätter Bo Carlsson att fara med osanning i gårdagens GT:
”Det har skrivits spaltmeter om att vi kört bort grejer från området men vi har inte kört bort något. Allt som fanns finns kvar där.”
Källa: Bilden från P4 Västs hemsida.
Och fortsätter:
”Det finns inget som är förstört. Och det har jag hur många bevis på som helst.”
Och:
”det var inga oåterkalleliga skador.”
Men så är det inte. Carlsson har kört bort lämningarna och fornminnet är oåterkalleligt förstört. Fornminnet är för evigt borta.
Jag tycker väl att denna bildserie bevisar det:
November 2016.
November 2016.
Maj 2017.
Var är de stora stenarna?
Juli 2017.
December 2017.
Bo Carlsson upprepar i dagens TTELA (på nätet):
”Det är ingenting som är förstört och ingenting som har blivit bortkört.”
Bilderna visar tydligt att lämningarna är bortkörda och att fornminnet är oåterkalleligt förstört. Det kan också grannar och andra som har åkt förbi Bo Carlssons marker intyga. Och jag tror att de som ser på ovanstående bilder också ser det…
Det är också ett viktigt faktum att Bo Carlsson fortsatte att förstöra och undanröja fornminnet även efter Länsstyrelsens polisanmälan. Det visar väl om något också Carlssons bristande respekt för både den juridiska processen och Sveriges lagar? Liksom teckningen som Carlsson har på sin kontorsdörr i kommunhuset…
Varför skriver jag då om detta? Är inte Bo Carlssons göranden på fritiden hans privatsak?
Jag tycker inte det, inte nu längre.
Bo Carlsson är kommunstyrelsens 2:e vice ordförande, dvs en av Vänersborgs tre kommunalråd, och därigenom en representant för Vänersborgs kommun. Carlsson är som kommunalråd heltidsanställd av kommunen och han uppbär en ganska stor lön – som naturligtvis betalas av skattebetalarna i Vänersborg. Dessutom har han många andra politiska uppdrag. Och nu är Bo Carlsson faktiskt fälld för brott mot kulturmiljölagen. Som han erkänner genom att inte bestrida strafföreläggandet. Dessutom har han farit med osanning både när brottet uppdagades och efter att åklagaren fattade sitt beslut.
Det är många politiker, och offentliga personer, som fälls för brott nu för tiden, jag tänker t ex på alla sverigedemokrater, och då ställs kraven på avgång väldigt snabbt. Med all rätt. I många fall räcker det med obevisade anklagelser, jag tänker på 
#Metoo-kampanjen, för att politiker och andra tvingas avgå. Och ljuger politiker offentligt så går både media och allmänheten, med all rätt, ”i taket”.
Borde inte Bo Carlsson (C) också överväga att lämna sina kommunala förtroendeuppdrag? Borde helt enkelt inte Carlssons politiska karriär förpassas till historien?
Inför BUN 16 okt (1/2)
Nästa måndag, den 16 oktober, är det återigen dags för Vänersborgs barn- och utbildningsnämnd (BUN) att sammanträda.
Det ser ut att bli ett hyfsat kort möte, eftersom det inte finns, vad jag kan se, några alltför långa eller komplicerade ärenden. Det finns emellertid ett informationsärende som tilldrar sig intresset…
”Juridisk genomgång – initiering av ärende samt ny kommunallag”
Kanslichef, och tillika jurist, Katrin Siverby ska föredra den nya kommunallagen och också ”juridik och regler kring väckande av nytt ärende i nämnd”.
Det sista blir särskilt intressant… Naturligtvis av den orsaken att jag den
23 november 2015 överklagade (se ”Laglighetsprövning: Väcka ärenden”) ett beslut som barn- och utbildningsnämnden fattade den 9 november om att jag inte hade fått väcka ett ärende i nämnden. (Det handlade om flytten av Nattugglans förskola.) Förvaltningsrätten gav mig sedermera rätt. (Se ”Förvaltningsrätten gav mig rätt!”.)
Förvaltningsrätten upphävde det överklagade beslutet med motiveringen:
”Det finns ingen laglig rätt för nämnden att besluta om huruvida en ledamot får väcka ett ärende eller inte.”
Och så kom slutklämmen från Förvaltningsrätten:
”Förvaltningsrätten anser mot denna bakgrund att nämnden genom sitt beslut i ärendet … har åsidosatt den i kommunallagen fastslagna initiativrätten då beslutet medfört att Stefan Kärvlings begärda ärende inte tagits upp och avgjorts i sak vid sammanträdet och inte heller bordlagts för avgörande vid annat tillfälle. Vad Stefan Kärvling anfört till stöd för sitt överklagande får således anses visa att beslutet strider mot 10 kap. 8 § KL. Beslutet ska därför upphävas.”
Det står nämligen i 4 kap 20 § (i den nya kommunallagen från 2017):
”Varje ledamot i en nämnd får väcka ärenden i nämnden.”
Den här rätten kan alltså inte nämnden ta ifrån en ledamot, genom t ex en votering. Som faktiskt Mats Andersson hävdade då det begav sig. Det skrev alltså Förvaltningsrätten i sin dom.
Trots Förvaltningsrättens dom blev det återigen ”strul” på BUN:s sammanträde den 19 juni i år. (Se ”Smärre kalabalik på vårens sista möte med BUN”.) Ännu en gång ville ordförande Mats Andersson (C) ha en votering om ett nytt ärende skulle få initieras. Naturligtvis var det Vänsterpartiet som återigen ville väcka ett ärende. Det handlade denna gång om en utökning av skolgården på Norra Skolan. Ett ärende som för övrigt ska behandlas, så att säga ”i sak”, senare under sammanträdet.
Jag vet inte hur ordförande Andersson tänkte i juni… Han hänvisade till 
Förvaltningslagens § 7 och påstod att alla ärenden måste beredas innan de tas upp i nämnden. Men det var inte sant. Ärenden måste inte beredas. Däremot kan en nämnd fatta beslut om att ett ärende ska beredas innan beslut fattas. Men det är något annat.
Det fanns tidigare inte heller något beredningstvång i en nämnd. Faktiskt.
Förvaltningsrätten skrev:
”… då beredningstvång inte gäller i nämnderna (se Kommunallagen med kommentarer och praxis, Dalman m.fl., s 298).”
Nu vet jag emellertid inte vad som gäller i den nya Kommunallagen. Men det berättar säkert kanslichef Siverby på måndag.
Jag ser fram mot denna punkt på dagordningen. Kanske leder föredragningen också fram till lite mer ”ordning och reda” på sammanträdena.
Arne överklagar och JO-anmäler
I ett flertal bloggar har Arnes kamp mot Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning skildrats. (Se länkar i slutet av bloggen.) Arne har alltså nekats bygglov för sitt fritidshus på Nordkroken trots att hans ansökan stämmer överens med detaljplanen.
Arne har överklagat byggnadsnämndens beslut. Och inte bara det, han har JO-anmält både byggnadsnämnden och den enskilde tjänsteman som har handlagt ärendet….
När det gäller överklagandet så sker det till Länsstyrelsen. Arne har anfört tre skäl för sitt överklagande.
För det första är det ju det här med översvämningsnivån. Arne skriver:
”Överklagar nivån +47.56 då det inte finns i rådande detaljplansbestämmelse och att beslut upphävs och fastställs enligt bygglovsansökan.”
Och Arne citerar Boverket (som utgår från Plan- och bygglagen, PBL):
”Bygglov inom planlagt område
De allmänna intressena i plan- och bygglagens 2:a kapitel, som till exempel hänsyn till människors hälsa och säkerhet eller risken för olyckor, översvämning och erosion ska ha blivit slutligt avgjorda i detaljplanen och ska därför inte åter prövas i bygglovet. För bygglov, som är förenliga med detaljplanen, finns det därför inte något utrymme för byggnadsnämnden att ytterligare pröva detta i lovet.”
Enligt min mening så är egentligen detta tillräckligt för att ”vinna” överklagandet. Det är ganska uppenbart att byggnadsnämnden bryter mot Plan- och bygglagen.
Men Arne har med ytterligare två sakskäl och ett av dem handlar om att byggnadsnämnden ändrade lagparagraf från sammanträdet i maj till sammanträdet i juni (se ”Byggnadsnämnden avslår Arnes bygglovsansökan!”) – utan att kommunicera detta med Arne.
Arne skriver och citerar lagen:
”Ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Innan rättelse sker skall myndigheten ge den som är part tillfälle att yttra sig, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild och åtgärden inte är obehövlig.”
Och så är det, Arne har rätt. Byggnadsnämnden har brutit mot ytterligare en lag, denna gång Förvaltningslagen…
Jag vet inte hur byggnadsnämnden ska klara sig ur detta. Men det tråkiga är inte bara att nämnden gör fel, Arne tappar mycket tid med nämndens felaktiga beslut. Hade byggnadsnämnden skött sina kort hade Arne antagligen varit i full färd med att bygga ett fritidshus. Nu går tiden och Arne får ägna tid och kraft att skriva överklaganden istället för att bygga…
Och så var det JO-anmälan…
Arne skriver:
”Tjänstemannen samt byggnadsnämnden har uppsåtligt begått grovt tjänstefel då de trots inlaga med påpekande av gällande bygglag inför sammanträde brutit mot Svea Rikes lag.”
Jag anser att Arne gör helt rätt. Så här får inte en kommun behandla enskilda medborgare. Byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen i Vänersborg borde veta bättre. Och det gör de nog också… Jag är tämligen säker på att de kan sina lagar… Men varför de ska obstruera sina medborgare på detta sätt är en gåta. De behöver få en tillrättavisning. Fast det borde de egentligen få av de som styr, typ kommunalråden. Eller kanske av kommundirektören…
För övrigt har jag inte fått veta något mer om vad som menades med följande notering i byggnadsnämndens senaste protokoll:
”Byggnadsnämndens ordförande och vice ordförande uppmanas av en enig
byggnadsnämnd att agera snarast avseende publika angrepp/påtryckningar på förvaltningens tjänstemän i ett specifikt ärende avseende
myndighetsutövning.”
Några har undrat om det är mitt skrivande som har gett upphov till denna uppmaning. Jag vet ärligt talat inte, jag har i varje fall inte hört något från ordförande Bo Dahlberg (S) eller vice ordförande Lena Eckerbom Wendel (M).
Men det är en spännande tanke… Att det är min blogg nämnden kanske tänker på menar jag… Det vore ju inte första gången som betongpolitiker ifrågasätter yttrandefriheten i Vänersborg…
.
Tidigare bloggar om Arne:
- ”Byggnadsnämnden avslår Arnes bygglovsansökan! (1/2)” – del 1
- ”Byggnadsnämnden avslår Arnes bygglovsansökan! (2/2)” – del 2
- ”Vänersborgs byggnadsnämnd 3: Fallet Nordkroken (1/3)” – del 1
- ”Vänersborgs byggnadsnämnd 3: Fallet Nordkroken (2/3)” – del 2
- ”Vänersborgs byggnadsnämnd 3: Fallet Nordkroken (3/3)” – del 3
Storbråk i BUN?
Jag har väl egentligen mer är bara antytt i mina två redogörelser för måndagens sammanträde i barn- och utbildningsnämnden (se ”BUN vill ha kvar skolan i Väne-Ryr” och ”En sammanfattning”) att det stundtals var en något ”infekterad” stämning. Nu har jag läst en reservation från Tove af Geijerstam (L), Anton Lidell (M) och Gunnar Bäckman (KD) som bekräftar detta och som kanske också tar det hela till en ny och högre nivå.
Det handlar om ärendet ”Verksamhet årskurs 1-3 vid Väne-Ryrs skola från och med höstterminen 2017”, dvs frågan om Väne-Ryrs skolas vara eller inte vara.
Det hade ju kommit in en del material, mail mm, till ordförande Mats Andersson (C) under helgen från föräldrar till elever i Väne-Ryr. Detta material kopierades och delades ut strax innan ledamöterna gick på lunch. Eftersom det strulade lite med kopieringen så tog det lite tid, vilket gjorde att de flesta ledamöter gick på lunch utan att ha fått papperen. (Det gällde dock inte undertecknad vänsterpartist.)
Materialet hade enligt uppgift ”stämplats in” redan på morgonen, men ännu inte hittat sin väg till diariet. De fanns alltså inte officiellt med i diariet för de som t ex ville söka efter dem. Några dokument tog upp enskilda elever och familjer, med namn. Även namn på skolledare och personal i förvaltningen fanns med. I sådana fall brukar det ske en sekretessprövning om handlingarna ska lämnas ut till offentligheten. Det kan ibland lösas genom att personuppgifter ”maskas”, dvs namnen och de känsliga uppgifterna tas bort, innan handlingarna blir offentliga. Andra gånger beläggs handlingarna helt enkelt med sekretess. De inkomna handlingarna från föräldrarna hade emellertid inte sekretessprövats överhuvudtaget.
Ordförande Andersson försökte gå någon slags ”medelväg” genom att få nämndens ledamöter och ersättare att ”känna” någon slags moralisk sekretess, dvs att vi som var närvarande på sammanträdet inte skulle avslöja eller sprida uppgifterna i materialet från Väne-Ryr. Nämndens 1:e vice ordförande Tove af Geijerstam (L) protesterade mot hela hanteringen och upplyste ordförande Andersson om vad som gällde. Geijerstam är mycket insatt i sådana här frågor sedan sina många år som ordförande i socialnämnden.
I den reservation som de borgerliga ledamöterna lämnade in står det, och jag citerar hela avsnittet där reservanterna beskriver vilka formaliafel som de anser att ordförande begick:
- ”Ytterligare material tillfördes förhandlingarna, inte vid sammanträdets början, utan de var tillgängliga för samtliga först efter lunch.”
- ”Detta material utgjordes av utskrivna kopior av inkomna mail. Förvaltningen hade inte beretts möjlighet att sekretesspröva dessa mail enligt gällande lagstiftning. Ordförande upplystes om detta, och valde att ändå fortskrida, enligt vår bedömning i strid mot lagen. …”
- ”Nämnden har inte skrivit under sekretessförbindelse. Detta var ordförande medveten om, och valde att fortskrida trots det, och samtidigt försöka hålla nämnden bunden vid någon form av informell, moralisk, självpåtagen sekretess.”
- ”De mail som inkommit kom inte från kommuninvånare. Detta upplystes inte nämnden om. Det innebär att nämnden ovetande kan ha agerat på sådant som inte hör till nämndens kompetensområde.”
Jag kan väl inte annat än att bekräfta att den beskrivning som reservanterna ger av händelseförloppet är helt korrekt. Och reservanterna har nog också rätt i att ordförande Mats Andersson inte hanterade de inkomna handlingarna på ett riktigt sätt. Han borde inte ha delat ut dem till nämnden överhuvudtaget, särskilt som Geijerstam upplyste ordförande om vad som gällde.
Och egentligen också för att handlingarnas innehåll inte togs upp i diskussionerna. Det som stod i de inkomna handlingarna användes inte ens som argument av ordförande själv för att behålla skolverksamheten i Väne-Ryr.
Sådana här fel som ordförande Andersson troligen har gjort är allvarliga och strider antagligen mot en eller flera lagar. Reservanterna själva tänker dock inte gå vidare, de skriver:
”De formaliafel som begicks av ordförande bedömer vi ställer oss som nämnd i en bekymmersam och olycklig situation. Beslutet bör egentligen överklagas med grund i dessa fel, men vi vill avstå från överklagan då det är vår övertygelse att ingen gagnas av ytterligare utdragna beslutsprocesser när det gäller skolor. Vi bedömer att felen inte kan kallas misstag, eftersom ordförande upplystes om varje fel, av oss och av förvaltningschef, under mötets gång, och ändå valde att fullfölja.”
Det är väl ingen tvekan om att Geijerstam, Lidell och Bäckman ifrågasätter det sätt som ordförande Andersson leder nämndens sammanträden på – och kanske är de också tveksamma till hans förhållningssätt som ordförande överhuvudtaget. Det vet jag inte, men tonen i reservationen är ju onekligen ganska tuff… Osedvanligt tuff. Och det är ju inte första gången som Mats Andersson tolkar lagar och regelverk på ett felaktigt sätt. Vem minns t ex inte när han vägrade Vänsterpartiets representant att väcka ett ärende? Och fick veta av Förvaltningsrätten att så fick man inte göra. (Se ”Förvaltningsrätten gav mig rätt!”.)
Protokollet från BUN justerades igår, onsdag. Sedan brukar protokollen publiceras på kommunens hemsida i stort sett omedelbart . Det har emellertid inte skett denna gång. Protokollet finns fortfarande inte på hemsidan. Jag vet inte varför. Reservationen är dock diarieförd – och man kunde få ut den utan sekretessprövning.
Den reservation som Tove af Geijerstam (L), Anton Lidell (M) och Gunnar Bäckman (KD) lämnade innehöll också argument mot nämndens beslut i sak, dvs att behålla skolverksamhet i Väne-Ryr. Och de argumenten vill jag till sist redovisa:
”Sakskälen grundar sig i förvaltningens tydliga bedömning, och vårt instämmande i den bedömning, att elever i allmänhet, om inte särskilda skäl föreligger, gynnas av att undervisas och tillbringa sina skoldagar med ett rimligt urval av kamrater. Skolverket rekommenderar en nedre gräns för elevantal om 50 elever när en ny friskola startas. Detta tycker vi är en gräns som bör tillämpas även för kommunala skolor. Den nedre gräns om 15 barn vid höstterminsstart 2017 som sattes upp av S, C, MP och V i kommunfullmäktigebeslutet att åter öppna skolan måste i vart fall respekteras – den tvingades inte på beslutsfattarna utifrån , utan föreslogs och beslutades av dem själva. BUNs beslut innebär att man inte längre, från S, C och MPs sida, vill kännas vid sin egen bedömning. Att bedriva skola för så få som 12 barn strider dessutom, bedömer vi, dels mot nämndens beslutade förväntade resultat gällande likvärdighet, dels mot vad skollagen säger om skolans kompensatoriska uppdrag.”
Ärendet Väne-Ryr kommer så småningom att avgöras i kommunfullmäktige. Jag tror att det då blir både en spännande debatt – och ett spännande beslut. Som det ser ut nu så är det en majoritet för Väne-Ryrs bevarande, men det är inte alls säkert att den håller i sig.
Och vem vet, kanske vill föräldrarna i Väne-Ryr också tillföra något innan det är dags för beslut.
Lidell överklagar KF-beslut
Den 22 februari i år så beslutade kommunfullmäktige i Vänersborg att:
”Kommunfullmäktige ställer sig positiv till fortsatt utveckling av projektet Wargön Innovation. Kommunfullmäktige godkänner att i Fastighets AB Vänersborgs regi uppförs en byggnad för projektet Wargön Innovation, i huvudsak enligt redovisade skissförslag och investeringsförslag inklusive tomtkostnad. Totalkostnaden beräknas till 24,8 mkr. Finansiering sker genom ökad upplåning och egna likvida medel.”
Debatten innan beslutet tog nästan 2 timmar och ärendet avslutades med en votering. Voteringen slutade 32-19, vilket innebar att en byggnad i Vargön ska uppföras. Bland de 19 ledamöter som röstade nej fanns bland annat moderaterna. (Se ”KF röstar ja till Wargön Innovation”.)
Moderaterna framförde redan under debatten att de övervägde att överklaga ett eventuellt ”ja-beslut”. Och det har nu kommunstyrelsens 1:e vice ordförande
Gunnar Lidell (M) gjort. Han har överklagat beslutet till Förvaltningsrätten i Göteborg och anmält det till den Europeiska Kommissionen.
I sitt överklagande till Förvaltningsrätten har Lidell också begärt:
”att förvaltningsrätten interimistiskt förordnar att beslutet tills vidare inte får verkställas (inhibition).”
Detta beskrev TTELA i en mycket kortfattad artikel i gårdagens papperstidning.
Överklagandet till Förvaltningsrätten betyder att Gunnar Lidell vill få beslutet prövat. Och 
naturligtvis upphävt, eftersom han misstänker att beslutet är olagligt.
Lidell gör gällande att fullmäktiges beslut utgör ett olagligt stöd från Vänersborgs kommun till Innovatum AB. Han åberopar tre grunder.
”I första hand görs gällande att beslutet utgör otillåtet statsstöd enligt fördraget om EU:s funktionssätt.”
Det här utvecklar Lidell och skriver bland annat:
”Stödet har inte på föreskrivet sätt anmälts av kommunen till regeringen, och följaktligen har detta inte heller anmälts till, eller godkänts av, EU-kommissionen.”
Jag vill minnas att jag faktiskt läste detta i handlingarna då det begav sig och att det antyddes att det kunde vara en miss av kommunen att inte ha meddelat detta.
”I andra hand görs gällande att beslutet strider mot den kommunala kompetensen, då fråga är om en byggnad som är avsedd att uppföras för ett utpekat företags verksamhet, tillika med för företaget specialanpassad utformning.”
Lidell menar att kommunen inte har angett några särskilda skäl för att tillgodose Innovatums behov av lokaler och han tycker inte heller att upplåtelsen är affärsmässig.
”I tredje hand görs gällande att beslutet utgör ett sådant individuellt riktat stöd till en enskild näringsidkare som avses i 2 kap 8 § KL. Några synnerliga skäl för detta stöd har inte redovisats.”
Det var Gunnar Lidells tre skäl till att beslutet borde betraktas som olagligt. Enligt hans sätt att se på det alltså.
Det är väl inte helt svårt att räkna ut att överklagandet har lett till en del reaktioner i Vänersborg. Min uppfattning är dock att det är viktigt att lagar följs – och finns det några tveksamheter så är det bra att de juridiska experterna får ta en titt på frågeställningarna.
Men det här uttalandet av Gunnar Lidell (M) i TTELA stämmer inte:
”Jag ställde frågan tre gånger: ”Är detta lagligt?” Men jag fick inget svar.”
Undertecknad vänsterpartist tog faktiskt upp ämnet från talarstolen och försökte besvara frågan. Även om Lidells fråga var, och är, retorisk. I den meningen att den är omöjlig att svara på. För det vet Lidell och moderaterna lika bra som alla andra, att de som avgör vad som är lagligt eller inte – de finns inte i sessionssalen i Vänersborg. De sitter och dömer i olika domstolar, t ex i Förvaltningsrätten.
I mitt inlägg i fullmäktige redogjorde jag i varje fall för min syn på lagligheten – att det var en slags balans på den juridiska knivseggen. Men att kommunjuristen, i det underlag som fanns i handlingarna, bedömde att projektet var lagligt. Och kommunjuristen brukade veta vad hon pratade om…
Så min uppfattning var och är att beslutet är lagligt. Säker kan dock inte någon vara förrän domstolen har sagt sitt…
Kommunal annonsering
Den 21 september i år så skrev Jonathan Axelsson (M) och jag (V) en motion om ”kommunala bidrag gällande marknadsföring, evenemang och sponsring”. (Se ”V och M skriver gemensam motion”.)
Vi menade bland annat att reglerna för kommunens alla typer av bidrag/utbetalningar ska vara tydliga och transparenta, så att allmänheten upplever att en likabehandlingsprincip råder. Vi skrev också att det är viktigt att beslut följs upp och nyttan/effekten utvärderas. Och inte minst, att rutiner tas fram för hur bidragen ska handläggas och beslutas.
Motionen behandlades, som många säkert kommer ihåg, rekordsnabbt. (Se ”En ny kommunal skandal?!”.) Anledningen till det var naturligtvis att de styrande partierna, socialdemokraterna, centerpartiet och miljöpartiet, ville ”begrava” motionen så snabbt som möjligt. Motioner från oppositionen brukar inte vara så populära… Det ville emellertid inte en samlad opposition i kommunstyrelsen… (Se ”Skandal avvärjdes i kommunstyrelsen”.) Nu ska motionen besvaras senare, när behandlingen har skett i vederbörlig ordning. Det är bara att hoppas att det inte blir tvärtom – att motionen dras i långbänk…
Efter att motionen lämnades in har kommunstyrelsens ordförande Marie Dahlin (S) helt på egen hand bestämt att förnya marknadsföringsavtalet mellan kommunen och IFK Vänersborg. Trots att kommunstyrelsens förste vice ordförande Gunnar Lidell (M) var tveksam och ville avvakta behandlingen av motionen. (Kommunstyrelsens ordförande har för övrigt befogenhet att fatta ett sådant här beslut ensam.)
Nu har vänersborgarna vid två tillfällen fått se en ny variant av reklam, eller vad man ska kalla det. I TTELA:s näringslivsbilaga den 15 november kunde vi se denna annons:
Vem görs det reklam för – kommunen eller Motionspalatset…?
Och den här annonsen var med i samma TTELA-bilaga:
Det är lite intressant med den här sista annonsen eftersom Brunbergs Bygg AB är inblandad i det ganska kontroversiella husbygget vid Kindblomsvägen i Blåsut. (Se ”Onsdagens KF: Kindblomsvägen”.) Jag kan förstå att Mickael Brunberg är positiv med tanke på hur affären har handlagts av kommunen. Kanske är grannarna något mindre positiva. Och salamandrarna…
Det jag undrar över, återigen, vem görs det egentligen reklam för – kommunen eller Brunbergs Bygg…?
Det var ett tag sedan vänersborgarna såg de här annonserna och jag trodde att de var specialutformade enbart för TTELA:s näringsbilaga. Men så dök denna annons upp igår (måndag) på TTELA:s hemsida:
Kommunen fortsätter att göra reklam ”för sig själv”, samtidigt som privata företag exponeras för vänersborgarna. Det hör nämligen också till saken att kommunen står för hela kostnaden för annonserna. Och hittills har annonserna kostat 59.900 kr. Det är ingen stor summa, men det hade faktiskt räckt till att sköta om badplatsen i Väne-Ryr i tre år…
Naturligtvis vill kommunen stärka sin attraktionskraft med annonserna.
Utvecklingschefen skriver:
”Kommunen måste på ett mycket effektivare sätt nå ut med vad vi gör för förbättringar och att det finns många näringsidkare som tycker att det är en bra kommun att driva företag i.”
Vänersborg har ju en tämligen låg placering i Svenskt Näringslivs ranking. Och det är ju naturligtvis inte bra. Men är en sådan här annonsering rätt väg?
Och är den laglig?
Det är två paragrafer i Kommunallagen som kommer ifråga. Det är lagens 2 kap 2 § om likställighetsprincipen respektive 8 § om förbudet att ge stöd till enskilda näringsidkare.
Kommunjuristen anser att kommunen agerar lagligt:
”Det bör noteras att företag är kommunmedlemmar i egenskap av ägare till fastighet och likställighetsprincipen ska beaktas utifrån den aspekten. Att citera företag i tryckt form och därefter ange uttalarens namn tillsammans med företagets namn – utan loggar och med diskret teckensnitt – bedöms falla inom kommunallagens ramar för vad som är lagenligt, särskilt med hänsyn till att kommunen är öppen inför förfrågningar från andra företag om att citera dem.”
Jag har stort förtroende för kommunens jurist och hennes bedömningar.
Men vad händer om ett annat byggföretag också kräver att få göra ett uttalande, ”kommunen är öppen inför förfrågningar från andra företag” – ska kommunen då med automatik betala en ny annons? Och så kommer ett tredje byggföretag och kräver samma sak…? Och ett fjärde…?
Hur långt ska kommunen gå för att uppfylla lagens krav om likställighet? Och hur mycket får det kosta?
Och innebär inte likställighet att även företagare som är kritiska till kommunen ska få framföra sina budskap i annonser betalda av kommunen…?
Jag menar inte att kommunjuristens tolkning på något sätt skulle vara fel, självklart inte. Men jag tror att kommunens annonseringar, ”i värsta fall”, skulle kunna få oväntade och kanske stora praktiska konsekvenser. Om än inte juridiska.
Man kan för övrigt naturligtvis tycka vad som helst om kommunens annonser, men min åsikt är helt klar – kommunen behöver snarast regler och riktlinjer för marknadsföring, evenemang och sponsring.
Ordf Andersson (C) och domen
Som läsare av denna blogg, eller TTELA, vet så dömde Förvaltningsrätten i Göteborg inte helt oväntat till min fördel när jag överklagade ett beslut av barn- och utbildningsnämnden. Det var när nämnden beslutade att inte tillåta mig att väcka ett ärende på sammanträdet i oktober 2015. (Se ”Förvaltningsrätten gav mig rätt!”.) Med anledning av domen så blev jag intervjuad i TTELA den 10 november, i år. (Se ”Kärvling fick rätt mot kommunen”.) I slutet av artikeln skrev TTELA att de hade sökt BUN:s ordförande Mats Andersson (C) men att han:
”vill avvakta med en kommentar tills han har varit i kontakt med kommunjuristen.”
Efter denna kontakt intervjuades ordförande Andersson i TTELA den 11 november. (Se ”Ordförande: ”Ett nederlag för offentlighetsprincipen””.)
TTELA skrev:
”Stefan Kärvling menar att domen är en seger för demokratin. Det håller Mats Andersson inte alls med om.”
Och ordförande Andersson säger till TTELA:
”Jag ser det helt tvärtom.” 
Ooops…
Andersson menar tydligen att Förvaltningsrättens dom var ett nederlag för demokratin… Och eftersom rätten dömde enligt Kommunallagen, så torde Andersson också anse att kommunallagen inte heller håller sig inom de demokratiska ramarna.
Det är ett tämligen uppseendeväckande uttalande.
Mats Andersson utvecklar sin syn:
”Jag tycker som ordförande att detta är ett nederlag för offentlighetsprincipen där allmänheten inte får insyn i vilka ärenden som kommer att avhandlas i kommunala nämnder.”
Andersson ställer offentlighetsprincipen, eller rättare sagt, en mycket liten del av offentlighetsprincipen, mot ledamöters rätt att väcka ärenden i nämnder och styrelser. Offentlighetsprincipen reduceras till att allmänheten ska känna till dagordningen i förväg. Men demokrati är så mycket mer.
Förvisso kan ibland olika demokratiska värderingar och principer krocka med varandra och det kan uppstå demokratiska dilemman. I det här fallet fanns det i och för sig ett enkelt sätt att lösa ett eventuellt dilemma – nämnden kunde ha bordlagt frågan och ta med den på dagordningen inför nästa möte. Detta gjorde av någon anledning inte ordförande och BUN i det aktuella fallet.
Ledamöterna i en nämnd är utsedda av ett demokratiskt valt kommunfullmäktige och är i den egenskapen representanter för vänersborgarna. Vi har en representativ demokrati och vi politiker i barn- och utbildningsnämnden ”är” i detta fall på sätt och vis vänersborgarna. 
Det är ordförande i en nämnd som bestämmer dagordningen, i det här fallet Mats Andersson (C) som representerar ett parti som fick 8% av rösterna i Vänersborg. Rätten att väcka ärenden kan ur detta perspektiv ses som en möjlighet för de andra 92 procenten av vänersborgarna att behandla ärenden som ordförande inte vill ta upp. Eller helt enkelt, rätten att väcka ärenden ger vanliga ledamöter möjlighet att påverka dagordningen och vilka ärenden som ska behandlas – oavsett vad en ordförande anser.
Dessutom, i det här konkreta fallet, så skrev jag inte bara till ordförande utan till hela presidiet, dvs 1:a och 2:e vice ordförande, i relativt god tid om att jag ville väcka ärendet. Ändå tog inte ordförande upp det på dagordningen som ett eget ärende.
Jag tror inte att ordförande Andersson hade något intresse av offentlighetsprincipen när han förvägrade mig rätten att väcka ärendet. Det var nog snarare så att han inte ville att nämnden skulle diskutera ärendet en gång till, därför att han var nöjd med beslutet att lägga ner Nattugglan och flytta verksamheten till Vänerparkens källarliknande lokaler…
Och om offentlighetsprincipen var så viktig, varför anförde inte Mats Andersson detta argument i yttrandet till Förvaltningsrätten i Göteborg..? Nä, argumentet med offentlighetsprincipen var nog en efterhandskonstruktion.
Ordförande Andersson säger också till TTELA:
”… som ordförande är tvungen att ställa förslaget under proposition.”
Jag är inte riktigt säker på vad Andersson menar. Ordförande är ju inte tvungen att ställa ett väckt ärende under proposition. Tvärtom! Det är ju det som Förvaltningsrätten säger i sin dom – ledamöter har ovillkorligen rätt att väcka ärenden. Och något förslag hann jag överhuvudtaget inte att framföra, det blev ju inget ärende.
Det tycks inte som att Andersson förstår vad domen innebär. Eller lagen.
Ordförande i BUN säger också till TTELA:
”Det kan vara ett ärende där nämnden har fattat ett beslut och så kan man väcka det om och om igen.”
Återigen är jag inte helt säker på vad Andersson menar. Jag tyder det som att Andersson menar att jag genom att väcka ärenden på något sätt skulle sabotera nämndens verksamhet – väcka ärendet ”om och om igen”.
Och i så fall undrar jag vad Andersson tror att jag har för agenda. Detta är faktiskt enda gången jag har velat väcka ett ärende. Antydningen om att jag skulle vilja typ sabotera nämndens arbete är nästan kränkande. Och hur som helst, lagen är tydlig…
Skälet till att jag ville väcka ärendet var att underlaget var vinklat och framför allt felaktigt. Det sista fick jag reda på efter nämndens beslut om Nattugglan. Och det var naturligtvis därför som jag ville att nämnden skulle få denna kunskap – och eventuellt ompröva beslutet.
Menar Mats Andersson att det är mer ”demokratiskt” att fatta beslut på ett dåligt och felaktigt underlag än att rätta till ett felaktigt beslut i efterhand?
Mats Andersson har enligt min mening fel i alla de argument som han framför till TTELA. Och jag är som sagt synnerligen förvånad att han inte framförde dem till Förvaltningsrätten när han hade chansen. Och 
notera, det är faktiskt samma Mats Andersson (C) som på egen hand bestämde att nämnden inte längre ska ha öppna möten, dvs att vänersborgarna inte ska ha möjlighet att bevista nämndens sammanträden på plats…
Egentligen är det ganska enkelt. Lagarna är fattade demokratiskt av riksdagen och lagarna måste även Mats Andersson och BUN följa. Det är inte svårare än så.
Jag är inte helt säker på att Mats Anderson har insett detta.
Förvaltningsrätten gav mig rätt!
Idag kom Förvaltningsrättens dom på ett överklagande som jag gjorde i november förra året…
Och motgångarna för den styrande minoriteten tar aldrig slut. Förvaltningsrätten gav mig nämligen rätt.
En bakgrund.
Den 12 oktober 2015 fattade barn- och utbildningsnämnden beslut om att lägga ner förskolan ”Nattugglan” och flytta barn och personal till lokaler i Vänerparken.
Redan vid behandlingen i nämnden uttryckte jag synpunkter på att det underlag som låg till grund för beslutet var tämligen vinklat och ledde in nämndens ledamöter på i förhand bestämda spår. Underlaget redovisade inte på ett objektivt sätt de för- och nackdelar som respektive alternativ innebar som nämnden hade att välja mellan.
I efterhand visade det sig också att underlaget innehöll rena felaktigheter om ett av alternativen. Dessa felaktigheter kunde enligt min mening ha påverkat det beslut som nämnden fattade. Därför ville jag att nämnden, på det efterkommande sammanträdet (den 9 november), skulle diskutera bristerna i underlaget. Jag tyckte frågan om beskaffenheten av underlaget till nämnden helt enkelt var av sådan vikt att det var tvunget att diskuteras. Dessutom sa den dåvarande förvaltningschefen i ett senare skede om felaktigheterna i underlaget:
”Jag håller med [Kärvling alltså; min anm] i sak. Det var olyckligt.”
På novembersammanträdet väckte jag därför detta ärende.
Ordförande Mats Andersson (C) förvägrade mig emellertid denna rätt trots att det i Kommunallagen (4 Kap 17 §) står:
”Ledamöterna i nämnder får väcka ärenden i nämnderna.”
Efter en viss argumentation så ställde ordförande min begäran under proposition, dvs 
nämnden skulle rösta om jag fick väcka ärendet eller inte. Barn- och utbildningsnämnden avslog min begäran med siffrorna 10-1. Det betyder också att alla andra partier röstade mot min rätt enligt Kommunallagen. (Välfärdspartiets ledamot var dock inte på plats.)
Ordförande Mats Andersson (C) påstod senare att jag i och med voteringen hade fått väcka ärendet. Han menade att i och med att nämnden hade vägrat mig rätten att väcka ärendet så var ärendet väckt… Och att beslutet därför hade tillkommit i laga ordning.
Ordförande Andersson skrev också i ett yttrande till Förvaltningsrätten:
”Det är nämnden med majoritet som beslutar hur ett ärende behandlas.”
Mats Anderssons menade tydligen att en politisk majoritet kunde upphäva Kommunallagen…
Jag reserverade mig mot barn- och utbildningsnämndens beslut och överklagade (den 23 november) det alltså till Förvaltningsrätten i Göteborg.
Och idag gav mig Förvaltningsrätten rätt.
Förvaltningsrätten i Göteborg skriver:
”Förvaltningsrätten upphäver det överklagade beslutet.”
Det betyder att barn- och utbildningsnämndens beslut att vägra mig rätten att väcka ett ärende var olagligt. Olagligt!
I motiveringen till domen skriver Förvaltningsrätten:
”De förtroendevaldas rättigheter att ta olika initiativ är väsentlig från demokratisk synpunkt.”
Och:
”Det finns ingen laglig rätt för nämnden att besluta om huruvida en ledamot får väcka ett ärende eller inte.”
Och så kommer slutklämmen från Förvaltningsrätten:
”Förvaltningsrätten anser mot denna bakgrund att nämnden genom sitt beslut i ärendet … har åsidosatt den i kommunallagen fastslagna initiativrätten då beslutet medfört att Stefan Kärvlings begärda ärende inte tagits upp och avgjorts i sak vid sammanträdet och inte heller bordlagts för avgörande vid annat tillfälle. Vad Stefan Kärvling anfört till stöd för sitt överklagande får således anses visa att beslutet strider mot 10 kap. 8 § KL. Beslutet ska därför upphävas.”
Det är värt att notera att 10 ledamöter i nämnden, inklusive hela presidiet, inte hade koll på Kommunallagen. Eller var det kanske snarare så att – de helt enkelt ville tysta en kritisk röst. Och att det gick före lagen.
Nu har det gått över ett år sedan barn- och utbildningsnämnden fattade det olycksaliga beslutet, på ett vinklat och delvis felaktigt underlag, att lägga ner Nattugglan och flytta barnen och personalen till Vänerparkens källarliknande lokaler. (Se ”Nattugglan-Vänerparken: Lokalerna”.) Efter beslutet har flera ledamöter varit och besökt lokalerna i Vänerparken och uttryckt sin åsikt att dessa lokaler inte passar för förskoleverksamhet. Jag tror dock ändå inte att dagens dom kommer att ändra majoritetens inställning i denna fråga. Tyvärr.
Däremot har Vänersborgs kommun återigen satts på kartan för att ha åsidosatt Kommunallagen. Å andra sidan kan väl domen underlätta för alla ledamöter i nämnder och styrelser – de vet nu att de har en ovillkorlig rätt att väcka ärenden på sammanträdena. Oavsett vad ordförande eller en majoritet tycker.
.
PS. Här kan du följa ”ärendets” väg i Förvaltningsrätten via mina blogginlägg. Det har blivit en del mailväxling…
- ”Laglighetsprövning: Väcka ärenden” (min ursprungliga överklagan), 4 december 2015.
- ”Ordf Andersson (C) svarar” (yttrandet över överklagan), 26 december 2015.
- ”Yttrande till Förvaltningsrätten” (mitt yttrande över ordförandes yttrande), 28 december 2015.
- ”Sånt här kan bara hända i BUN” (händelserna kring ordförandes yttrande över mitt andra yttrande), januari 2016.
- ”Yttrande 2 till Förvaltningsrätten” (mitt andra yttrande över ordförandes yttrande), 13 feb 2016
PPS. Det blev en artikel i TTELA om Förvaltningsrättens dom: ”Kärvling fick rätt mot kommunen”. (Inlagt 11/11)
Senaste kommentarer