Arkiv

Författararkiv

Historien om Magnus Larsson (6)

11 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.

Den 17 oktober 2005 köpte Magnus Larsson fyra fastigheter i Sikhall – Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Det kunde de styrande i Vänersborgs kommun inte acceptera, de ville förköpa Larssons fastigheter. Alla utom den lilla sommarstugan på 1:23. Det upptäckte någon, möjligtvis i samhällsbyggnadsförvaltningen, att ett sådant förköp skulle vara omöjligt att motivera och försvara.

Kommunens kvarnar malde oerhört snabbt. Redan den 7 december var kommunstyrelsen redo att avgöra frågan så att kommunfullmäktige kunde fatta det slutliga beslutet den 20 december 2005.

Och så blev det.

Magnus Larsson visste vad som väntade och skrev ytterligare ett brev till kommunen. Det gjorde han den 5 december, och tonen var närmast uppgiven och desperat. Men samtidigt gjorde han det tydligt att han inte tänkte ge upp.

Magnus Larsson kommenterade de osanningar och det förtal som florerade i Gestadbygden (både Magnus Larsson och Bo Carlsson bodde här) och kommunhuset. Det hade börjat när Magnus köpte fastigheterna och det hade pågått ända sedan dess. Och det skulle fortsätta… Det hörde jag själv då det begav sig. Jag återkommer till det, men Magnus Larsson kände sig tvungen att försvara sig. Han hoppades antagligen att politikerna skulle se till fakta och inte lyssna på illasinnade rykten.

Larsson skrev följande till kommunen:

“Det är viktigt att beslutsunderlaget grundar sig på korrekta sanningsenliga uppgifter. Det har kommit till min kännedom att någon från bygden sprider ut att jag har avverkat skog på fastigheten. Detta är fel, den avverkning som gjorts i området har jag utfört åt ägarna av fastigheten Vänersborg Sikhall 1:11. De arbeten som jag gjort efter tillträdet av Sikhall 1:4 är enbart uppröjningsarbeten som; bortforsling av skrotbilar, järnskrot, batterier samt viss röjning av träd på tomten som lutade mot huset och som var absolut nödvändigt att få utfört. Jag har även tagit bort en mycket lågt hängande strömförande ledning. Jag kommer även att byta ut taket på huset, då huset annars riskerar att förstöras pga. takläckage.”

Och så kommenterade Larsson ryktena om sin person:

“Det har kommit till min kännedom att ryktesspridning har florerat inom kommunen för att smutskasta mig. Jag har F-skattsedel, körkort, har inga ärenden hos kronofogden, så det finns inget fog för denna smutskastning och att jag har lyckats bra som företagare borde inte ligga mig till last.”

Det fanns ju andra i Gestad-bygden som så att säga hade haft betydligt fler kontakter med kronofogden än Larsson… Men Magnus Larsson vädjade förgäves…

Den 7 december beslutade en enhällig kommunstyrelse att föreslå att kommunfullmäktige skulle besluta att:

“förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.”

Det lades inte heller denna gång fram någon mer fakta eller information än det som hade funnits tidigare, och som jag har redogjort för. Det står helt klart utifrån de knapphändiga uppgifter som fanns i ärendet att det fanns andra bevekelsegrunder för beslutet att expropriera Magnus Larssons fastigheter än fakta.

Kommunstyrelsen beslutade också slutgiltigt att:

“inte utöva förköp vad gäller fastigheten Sikhall 1:23”

Magnus Larsson skulle få behålla sommarstugan…

Nu skulle ärendet avgöras av kommunfullmäktige den 20 december 2005. Men Magnus Larsson gav sig inte. Han fortsatte kämpa med näbbar och klor för att behålla sin ärligt och rättmätigt förvärvade egendom. Och han reagerade på vad som hade sagts på sammanträdet med kommunstyrelsen. Han skrev den 19 december, dagen innan fullmäktigesammanträdet:

“Jag hänvisar till det första och enda mötet med kommunen som jag fått på två månaders tid och vill anföra följande. I början på det protokollet finns att läsa att jag vill vara samarbetsvillig och är för att hitta en lösning. På kommunstyrelsemötet lär Ljunggren ha sagt att kontinuerliga kontakter skulle hållas med Magnus Larsson, för att hitta en lösning, men så har inte skett Jag har försökt att få träffa kommunens företrädare för att få ett nytt möte till stånd så har heller inte skett.”

Och det stämmer, i KS-protokollet står det att Magnus Larsson:

“har haft kontinuerliga kontakter med företrädare för kommunen”

Larsson ville visa att detta inte var sant och att kommunen inte hade velat diskutera eventuella lösningar och kompromisser. Det var inte han som var ovillig till dialog och lösningar. Och det hade Magnus Larsson helt rätt i.

Larsson fortsatte med att bemöta rykten och visade återigen på möjliga lösningar:

“Apropå att det befaras att jag kommer att stänga av området så har jag tänkt mig en kostnadsfri parkering, en kostnadsfri sjösättningsramp samt en allmän toalett och jag är för att säkerställa allmänhetens intresse och är villig att släppa till mark för att göra parkeringen större och bättre.”

Magnus Larsson avslutade sitt brev till kommunen med att påpeka det orimliga, ogenomtänkta och ologiska i att inte utnyttja förköpsrätten till sommarstugan på Sikhall 1:23:

“…uppstår det problem, fastigheten har ingen uttagen väg varför jag måste bygga en ny väg som måste röjas, dräneras och grusas”

Jag tror inte att någon i kommunhuset lyssnade på Magnus Larsson. (Det har de fortfarande aldrig gjort) De styrande hade målet klart för sig, Magnus Larsson skulle äga så lite som möjligt i Sikhall… Det är nog så som några anonyma personer i Sikhall skrev till kommunen några år senare, i februari 2008:

“Han (=Magnus Larsson; min anm) skulle ju förvisas från Sikhall! Vi som blivit lovade av Bo Karlsson att han inte skulle få fotfäste i Sikhall. … Jag(vi) är mycket besvikna på Bo Karlsson som lovat att fullfölja förköpet.”

Kommunen visade, enligt de dokument som finns i kommunens diarium, inte det ringaste intresse av att göra upp i samförstånd med Magnus Larsson. Kommunen svarade inte på hans skrivelser eller när han ringde till dem. Kommunen ville åt Larssons egendom. Punkt, slut. Det var nog så, som jag har skrivit tidigare, att man kunde misstänka andra motiv än det så kallade allmänintresset…

Magnus Larsson hann med att skriva ytterligare ett brev innan kommunfullmäktige sammanträdde strax före julhelgen, den 20 december 2005. Brevet kom till kommunen samma dag.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (7)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (5)

9 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.

Kommunen började närma sig ett beslut om att förköpa Magnus Larsson rättmätigt och ärligt förvärvade egendom i Sikhall. Eller som Larsson såg det, det var expropriation på gång. Kommunen ville ta hans jord och skog ifrån honom, hans levebröd.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) hade uttalat sin vilja om förköp och nu hade samhällsbyggnadsnämnden gjort detsamma. Magnus Larsson tyckte inte att det var varken schysst eller ok. Han skrev till kommunen några dagar efter beslutet i samhällsbyggnadsnämnden och sitt möte med kommunens höjdare den 16 november (2005). Magnus Larsson började bli desperat…

Larsson började sin skrivelse från den 22 november:

“Då jag är samarbetsvillig att hitta en lösning och inte har för avsikt att utestänga någon från området får jag lämna följande förslag, för att säkerställa allmänhetens intresse.”

Och han fortsatte:

“Mitt syfte med förvärvet är dels att bedriva jord och skogsbruk samt att jag själv har ett brinnande båtintresse varför jag vill bygga upp en småbåtshamn där båtägare kan hyra båtplatser. I nuläget finns ett antal bryggor, de flesta i undermåligt skick, varför det krävs stora investeringar och detta är bara intressant om jag äger fastigheten. Även i övrigt kräver fastigheten ett stort underhåll och investeringar för att närområdet skall vara i attraktivt skick och detta sammantaget talar för att ägandet och brukandet skall höra ihop.”

Och så framför Larsson ett kompromissförslag:

“…kan jag gå med på en avstyckning av Sikhallsmagasinet med tillhörande parkering. Gränsdragningen vid denna avstyckning är mycket beroende av priset. Mina tankar att göra området attraktivt medför att jag önskar tillgång till större delen av vattenlinjen denna gränsdragning får bestämmas separat. Jag kan även tänka mig att arrendera resterande båtplatser.”

Magnus Larsson öppnar för en avstyckning. Det betyder att han kan tänka sig att gå med på att kommunen förköper delar av hans fastighet.

Det skulle visa sig att Magnus Larsson skrev för “tomma öron”. Bo Carlssons (C) allierade i styret, kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), hade bestämt sig, och inget kunde ändra på det…

Det närmade sig sammanträde med kommunstyrelsen. Och det var inget fel på tempot när det gällde förköpsärendet. Eller också var det just vad det var…

Inför kommunstyrelsens sammanträde utarbetade självaste kommunchef Guy Mahlviker underlaget till sammanträdet. Naturligtvis skedde det, i varje fall informellt, i samarbete med de styrande, särskilt med Ljunggren som var kommunens “statsminister”. Antagligen var även Bo Carlsson (C) med på ett hörn… Underlaget var daterat den 23 november 2005, dvs dagen efter att Larsson hade sänt in sin skrivelse. Det var möjligt, kanske till och med sannolikt, att kommunchefen hade skrivit sitt underlag innan han hade läst Magnus Larssons skrivelse. Fast det vet jag egentligen inte.

Överskriften på kommunchef Mahlvikers skrivelse var:

“Förköp av fastigheterna Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4”

Den uppmärksamme läsaren ser direkt att det fattas en av de fastigheter som Larsson hade förvärvat – sommarstugan på Sikhall 1:23… Av någon anledning hade kommunen släppt intresset för den. Och det utan den ringaste förklaring, det bara konstaterades sist i dokumentet att förköp inte skulle utövas på denna fastighet.

Den här “lilla detaljen” visar nog hur ogenomtänkt hela förköpsprocessen egentligen var från början. Det tycks så här i efterhand som om kommunen inte riktigt visste vilken mark den ville åt eller varför…

Kommunchefen återgav fakta kring själva köpet och sedan beskrevs Sikhallsområdet på ungefär en A4-sida. Skälen för att förköpa fastigheterna utvecklades på en halv sida. Eller rättare sagt, själva motiveringen upptog bara sex rader:

“Kommunen anser att Sikhallsområdet skall utvecklas. Det behövs större parkeringsplatser vid badet och magasinet. Fler båtbryggor skall anläggas för att anlägga båtturismen. Allmänhetens tillträde till stranden skall garanteras och underlättas. Kommunen bedömer att den är bäst lämpad för att genomföra dessa åtgärder och att den därför bör äga Sikhall 1:4, Sikhall 1:6 och Sörbo 1:4.
Kommunens avsikter med Sikhallsområdet kommer även att redovisas i den nya översiktsplanen.”

Kommunchefens beskrivning av kommunens planer passade ganska bra in på vad Magnus Larsson hade för avsikter med området. Och det var också intressant att Mahlviker framförde framtida planer som skäl, planer som det inte fanns några beslut om. Och visst är det väl lite svårt att smälta formuleringen “kommunen bedömer att den är bäst lämpad…”, särskilt om man tittar på vad kommunen respektive Magnus Larsson har gjort i och för området idag…

Och det räckte väl egentligen att titta på vad kommunen hade gjort i Sikhallsområdet så långt. Kommunen ägde ju faktiskt mark i området och hade länge haft stora möjligheter att utveckla och göra området mer attraktivt.

Eric Olsson är kanske en okänd person för de flesta, men i Brålanda och Gestadbygden var han känd. Han var nämligen en mycket uppskattad och respekterad politiker. Och han kom också just från Sikhallsområdet. Olsson tillhörde centerpartiet och var, som en politiker i ett annat parti skrev till mig:

“en verklig hedersman och Bondeförbundare av den gamla konservativa stammen.”

Så här skrev Eric Olsson (C) till kommunen den 6 juni 2006:

“Vänersborgs kommun äger omkring 400 m av Sikhalls badplats och i anslutning därtill goda parkeringsmöjligheter. Varför händer så lite i detta attraktiva område?
Sikhalls badplats har söderläge och underbara barnvänliga sandstränder. I sitt nuvarande skick tycks platsen lämnas åt sitt förfall.
Halva området förväxer i vass. Staketet vid parkeringen är under all kritik. Det allra sämsta är toaletterna, placerade i ena hörnet av parkeringen, tillsynen undermålig. Badplatsen är i stort behov av en ordentlig upprustning.”

Kommunchefens argumentation för ett förköp/expropriering måste nog betraktas som tämligen svagt. Det var faktiskt ingen ordentlig utredning. Som jag ser det, så måste en kommunal utredning åtminstone ha med kostnadssidan. Det är ju skattebetalarnas pengar som kommunen förvaltar och då måste kostnaderna för olika åtgärder redovisas. Dessutom stämde inte motiveringarna för förköp i de olika kommunala instanserna riktigt överens med varandra. Och framför allt, om kommunen verkligen tänkte verkställa dessa av kommunchefen beskrivna planerna, så behövde kommunen endast mindre delar av Larssons fastigheter. Inte alltihop.

Kommunens argumentation för ett förköp imponerade verkligen inte.

Kommunchef Guy Mahlvikers skrivelse, som var daterad den 23 november, behandlades samma dag(!) på kommunstyrelsen. Jag har lite svårt att få kronologin att gå ihop. Men kommunstyrelsen fattade inget beslut denna gång, utan förköpet var enbart ett informationärende.

I sammanträdesprotokollet framgick det att kommunstyrelsen fick information om vilka skrivelser, beslut etc som hade förekommit i ärendet. Det är inget annat än det som har beskrivits i mina bloggar. Det är också värt att återigen påpeka – det fanns alltså fortfarande inte någon riktig utredning, om t ex för- och nackdelar eller kommunens kostnader. Magnus Larssons skrivelse till kommunen från den 22 november fanns också med i underlaget. Och därmed borde kommunstyrelsens ledamöter ha varit medvetna om det kompromissförslag som Larsson hade lagt fram.

Den 7 december hade kommunstyrelsen sitt nästa möte. Det var det sista sammanträdet innan 2005 års sista kommunfullmäktige. På båda sammanträdena skulle förköpet av Magnus Larssons fastigheter avgöras.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (6)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (4)

8 september, 2021 3 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.

Den 2 november 2005 hade kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) bestämt sig. Han ansåg att kommunen skulle förköpa fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23. Ja, den lilla fastigheten med endast en sommarstuga skulle också förköpas (dvs 1:23).

Jag hade en undran i gårdagens blogg (se ”Historien om Magnus Larsson (3)”) om hur Ljunggren kunde få fastighetsaffären i Sikhall på sitt bord så tidigt. Nu har jag av en kunnig läsare fått reda på att det var så på den här tiden att förköpsärenden bereddes av personal på Fastighetsenheten. Någon tjänsteperson tog helt enkelt reda på lite information om fastigheten ifråga och sedan gick ärendet vidare till kommunstyrelsens ordförande. Kommunstyrelsens ordförande hade delegation på att säga nej till förköp. Men ville ordförande däremot gå vidare med ett förköp, som i detta fall, så var det kommunfullmäktige som skulle avgöra frågan. Kommunen följde således rutinerna.

Kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) fick alltså fastighetsförvärvet i Sikhall på sitt bord. Han initierade inte någon ytterligare utredning om fastigheterna eller förvärvet. Ljunggren hade sin uppfattning klar direkt. Hur och varför han kunde ha det vet jag inte, det kan jag bara spekulera om. Men det ligger onekligen nära till hands att tänka sig att Ljunggren hade fått sin uppfattning och övertygelse från den i kommunhuset som förlorade budgivningen på fastigheterna, Ljunggrens kommunalrådskollega och vapendragare Bo Carlsson (C).

Ljunggrens förslag behandlades i kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) den 9 november. KSAU fattade följande beslut:

“Kommunstyrelsens arbetsutskott beslutar remittera ärendet till samhällsbyggnadsnämnden för yttrande. Ärendet kommer åter att behandlas i kommunstyrelsens arbetsutskott 2005-11-23.”

Det var ju i sammanhanget ett osedvanligt klokt beslut. (Även om det var kommunstyrelsemöte den 23 november och inte KSAU.) I samhällsbyggnadsnämnden skulle väl fakta som kommunens kostnader tas fram liksom för- och nackdelar med ett förköp…

Det var emellertid anmärkningsvärt att kommunalrådet Bo Carlsson (C) inte anmälde jäv i ärendet. Han var ju i högsta grad jävig, eftersom han var en av spekulanterna till fastigheterna.

Magnus Larsson misstänkte att allt inte stod rätt till i kommunhuset. Och det var inte särskilt underligt. Tvärtom. Och det stod ju faktiskt inte rätt till. Den jävige Bo Carlsson var ju inblandad i besluten…

Larsson hade alltså redan dragit den slutsats som alla som var insatta i ärendet på den tiden (vilket inte jag var) hade gjort, att kommunen hade agerat helt annorlunda om det hade varit Bo Carlsson som hade fått köpa fastigheterna.

Magnus Larsson ville ha ett möte. Och det fick han faktiskt.

Den 16 november (2005) träffade Magnus Larsson kommunens representanter. Det var kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S), kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Lars Blomgren (FP) och ytterligare fem tjänstemän, varav en av dem var den högste chefen av dem alla – kommunchef Guy Mahlviker.

Ljunggren redogjorde, enligt de minnesanteckningar som kommunsekreteraren förde under mötet, för bakgrund, inkomna samtal och skrivelser samt en del “formalia”. Han angav skälen till sitt intresse av förköp:

  • “säkerställa det rörliga friluftslivet”
  • “allmänhetens tillgänglighet till aktiviteter i området”
  • “kulturbyggnad”

Ljunggren redovisade även kommunens investeringar under åren i området. Men inte hade väl kommunen investerat på privat mark?

Magnus Larsson började tydligen enligt minnesanteckningarna med att påpeka Bo Carlssons misstänkta roll i hanteringen och att Carlsson var jävig. Sedan berättade han om sin roll som:

“jord- och skogsbruksbonde med spannmålsodling”

Och att han i den rollen hade behov av mark för att utveckla verksamheten. Larsson framhöll att han:

“vill vara samarbetsvillig och hitta en bra lösning”

Magnus Larsson lämnade en redogörelse, som det uttrycktes i minnesanteckningarna, vad gäller de fastigheter som är föremål för prövning för kommunalt förköp (jag redovisar inte samtliga punkter, bara de viktigaste):

  • “positiv till att upplåta området för allmänheten och säkerställa tillträde”
  • “villig arrendera ut mark till kommunen till självkostnadspris för att säkerställa parkeringsplats till allmänheten”
  • “positiv till att bidra ekonomiskt till parkeringsplats”
  • “påtalade behovet av allmän toalett – inget som skall bekostas med privata medel”
  • “kan tänka sig “släppa till”/arrendera ut skogsmark och/eller dika ut vid stranden för att skapa ytterligare plats för parkering”
  • “villig ordna grusad väg för angränsande sommarstugeägare för att ge dessa tillträde till området”
  • “kan tänka sig avstyckning”
  • “kan tänka sig att sälja mark för att möjliggöra utvidgning av Sikhalls Camping”
  • “vill sätta upp ljus och lampor vid båtplatsen för att i möjlig utsträckning säkra båtar med tillbehör och parkerade bilar. Se till att området är snyggt.”

Jag kan väl tycka att Larsson var tämligen tillmötesgående. Det ska ju inte heller förglömmas att det faktiskt var hans privata mark som det var fråga om, mark som han rättmätigt hade förvärvat. Sedan var Magnus Larsson självklart helt medveten om att det fanns strandskydd och allemansrätt. Och han hade inga planer på att bryta mot de lagar som reglerade detta. Tvärtom. (Det har han väl också bevisat under alla dessa år…?)

Det diskuterades också andra frågor och i flera frågor verkade parterna ha olika syn. Det var dock det första mötet och det vore väl konstigt om man kom överens om allt på direkten. Dessutom satt Magnus Larsson i en speciell och synnerligen utsatt sits. Han hade ju Ljunggrens, och sannolikt kommunens, vilja att förköpa hans mark hängande över sig – en expropriering…

På samhällsbyggnadsnämndens sammanträde den 17 november 2005, dagen efter mötet med Magnus Larsson, behandlades förköpsärendet. Det hade fortfarande inte gjorts någon utredning, det fanns ingen information från tjänstemännen i förvaltningen – i nämndens beslut hänvisades enbart till den kortfattade och knapphändiga skrivelse som fastighetsenheten hade upprättat den 2 november. (Se “Historien om Magnus Larsson (3)”.) Samhällsbyggnadsnämnden hade inte ens fått någon information om de eventuella kostnaderna av ett kommunalt övertagande. (Och minnesanteckningarna från mötet med Magnus Larsson dagen innan torde inte ha varit färdigställda. De nämns i varje fall inte i protokollet.)

Det är faktiskt anmärkningsvärt hur tunt underlaget var för ett sådant här avgörande beslut för en enskild kommuninvånare. Det gjorde det inte bättre att detta var mer regel än undantag på denna tid då Lars-Göran Ljunggren (S) och Bo Carlsson (C) styrde Vänersborg ihop. Det var inte lång tid kvar till arena- och Toppfrysskandalerna…

Samhällsbyggnadsnämnden beslutade att föreslå kommunstyrelsen och kommunfullmäktige att:

“kommunen utövar förköpsrätten avseende Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4.”

Bo Carlsson (C) var ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. Han anmälde jäv och deltog inte i nämndens överläggningar och beslut. Bo Carlsson anmälde alltid jäv från och med nu när förköpsärendet behandlades. Det är väl nästan så att man misstänker att någon påpekade jävsituationen för Carlsson – och i så fall var det nog inte Lars-Göran Ljunggren. Han tillät ju Bo Carlsson att delta i KSAU:s beslut den 9 november… Eller hade Ljunggren kommit på andra tankar efter mötet med Magnus Larsson…? För övrigt vet alla, partikamrater och andra politiker, precis vad den jävige vill i sådana här situationer…

Det fanns en motivering till beslutet. Det lydde:

“det är viktigt för allmänheten att kommunen äger mark för att tillgodose allmänhetens tillträde till strandområdet samt kommunens möjlighet att utveckla området för båtlivet och det rörliga friluftslivet.”

Beslutet ger upphov till flera funderingar.

Varför var det viktigt för kommunen att äga marken just i Sikhall? Kommunen ägde ju inte marken i alla andra strandområden i kommunen. Varför visade inte kommunen intresse av att förköpa området innan Svensk Fastighetsförmedling gick ut på marknaden med försäljningen? Mäklaren hade ju förhört sig om detta vid två tillfällen. (Uppgiften finns dock inte dokumenterad.) Hur kunde området fungera så bra för allmänheten och båtlivet mm innan Magnus Larsson köpte fastigheterna? Området var ju privatägt redan då. Vad var anledningen till att kommunen misstrodde Larssons avsikter med området? De kände ju inte honom. Varför undersökte inte kommunen andra möjligheter och lösningar att tillgodose allmänhetens krav och intressen än ett kommunalt ägande? Det fanns ju andra, och billigare, lösningar, t ex servitut eller detaljplan.

Och kanske den viktigaste funderingen, återigen:

Om samhällsbyggnadsnämndens ordförande och tillika Ljunggrens regeringskollega, kommunstyrelsens 2:e vice ordförande Bo Carlsson (C), hade fått köpa fastigheterna i Sikhall, hade då samhällsbyggnadsnämnden beslutat att föreslå att kommunen skulle utöva förköpsrätten…?

Det finns en intressant detalj i samhällsbyggnadsnämndens beslut…

Beslutet gällde:

“…Sikhall 1:4 och 1:6 samt Sörbo 1:4…”

Det saknas en fastighet, den lilla fastigheten Sikhall 1:23 – dvs säga fastigheten med sommarstugan…

Var det en medveten smäll på Ljunggrens fingrar, som hade föreslagit förköp av sommarstugan också, eller var det en miss i beslutsfattandet? Eller hade kanske Ljunggren, efter mötet med Magnus Larsson, insett sitt “misstag” och meddelat samhällsbyggnadsnämnden att stryka denna fastighet. Han kanske hade kommit till insikt om att det aldrig skulle gå att motivera ett kommunalt förköp av en sommarstuga…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (5)”.

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium om inget annat anges.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (3)

7 september, 2021 2 kommentarer

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (2)”.

Den 17 oktober 2005 skrev Svensk Fastighetsförmedling till Vänersborgs kommun:

“I enlighet med bestämmelserna i 7 §, andra stycket, förköpslagen, anmäles härmed att fastigheten Vänersborg Sikhall 1 :4, Sikhall 1 :6 och Sörbo 1 :4 i Gestad församling med … har försålts/förvärvats enligt bifogat köpekontrakt, daterat 2005-10-17.”

Magnus Larsson hade efter budgivning köpt fastigheterna i Sikhall. Han hade lagt det högsta budet. I köpet ingick också Sikhall 1:23, ett litet markområde med en sommarstuga. Sommarstugan låg som en ”ö” i Sikhall 1:4 och man var tvungen att åka igenom denna fastighet, och Sikhall 1:6, för att komma ut och in till stugan från landsvägen. Köpet av Sikhall 1:23 genomfördes samtidigt med de andra, men det upprättades separata kontrakt och handlingar för detta köp.

Köpekontrakten hade skrivits på den 17 oktober 2005 och omedelbart efter parternas underskrifter anmälde Svensk Fastighetsförmedling fastighetsaffärerna till kommunen. Det var lag på det, det var en så kallad förköpsanmälan. (Det var obligatoriskt när fastigheternas areal överskred 3.000 kvadratmeter.) Jag förmodar att mäklaren antog att det var en formsak. Hen hade ju hört sig för till kommunen innan fastigheterna bjöds ut till försäljning, och då var inte kommunen intresserad. Som advokatfirman Kjällgren senare skrev till Länsrätten (19 januari 2006):

“Fastighetsmäklaren hade dessförinnan genom två muntliga kontakter med företrädare för kommunen förvissat sig om att något intresse för förköp inte förelåg.”

Efter att Magnus Larsson hade köpt fastigheterna ändrade kommunen sig…

Jag har inte fått reda på hur gången riktigt var när brevet från Svensk Fastighetsförmedling ankom till kommunen. Det torde inte heller vara särskilt viktigt. Den 2 november (2005) hade i varje fall Fastighetsenheten, som lyder under samhällsbyggnadsnämnden, där Bo Carlsson var ordförande, tittat på brevet. Så antagligen var det där som brevet från mäklaren hamnade från början.

Det är inte orimligt att anta att Bo Carlsson (C) nu fick reda vem som hade köpt de fastigheter i Sikhall som han själv hade varit med och bjudit på. Såvida han inte visste det redan innan…

Fastighetsenheten upprättade en skrivelse där köpet av fastigheterna redovisades, vad som utmärkte fastigheterna, t ex att Sikhalls magasin låg på den ena fastigheten och att en del av infarten till Sikhallsbadet låg på den andra, samt en beskrivning av vad förköpslagen stadgade om kommuners förköpsrätt. Här pekade Fastighetsenheten på att kommunen kunde utöva sin förköpsrätt om försäljningen omfattade:

“fast egendom som behövs för att tillgodose ett väsentligt behov av av mark eller anläggning för idrott eller friluftsliv [och] fast egendom med byggnad som bör bevaras därför att den är värdefull från kulturhistorisk eller miljömässig synpunkt”

Det fanns inget förslag i skrivelsen om hur kommunen skulle agera, utan Fastighetsenheten beskrev ärendet sakligt och korrekt. Men det är klart, genom att enbart lyfta fram just de här två skälen till en kommuns förköpsrätt så kunde man väl redan ana vartåt “det lutade”…

Skrivelsen skickades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S).

Jag förstår inte varför skrivelsen lämnades till kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S). Fastighetsenheten ligger ju under samhällsbyggnadsnämnden och det naturliga torde rimligen vara att skrivelsen hade hittat vägen dit istället. Det är nästan så att man anar att rutinerna var annorlunda just denna gång…

När ordförande Ljunggren får skrivelsen från fastighetsenheten i sin hand den 2 november började det snabbt hända saker. Senare samma dag(!) formulerade nämligen ordförande Ljunggren (S) en skrivelse till kommunstyrelsen. Och brådskan var anmärkningsvärd. Kommunen hade 3 månader på sig att förköpa fastigheterna. Med så lång tid så skulle man väl kunna tänka sig att Ljunggren eller kommunen skulle initiera eller invänta åtminstone en liten utredning om t ex för- och nackdelar med ett köp. Det borde i varje fall ha varit ett minimum, kan man tycka, att ha undersökt vad förköpet skulle innebära för skattebetalarna och kommunens ekonomi…

Ljunggren skrev till kommunstyrelsen:

“Ovan redovisade ärenden överlämnas till kommunstyrelsen med förslag att föreslå kommunfullmäktige att fatta beslut om förköp.”

Ljunggren (S) redovisade inga skäl, men han hänvisade till skrivelsen från Fastighetsenheten:

“Fastighetsenheten har i skrivelse 2005-11-02 redovisat ärendena samt vad som sägs i förköpslagen (1967:868) om kommuns förköpsrätt.”

Antagligen menade Ljunggren med denna hänvisning att marken var nödvändig för kommunen att förköpa på grund av att den var väsentlig för “idrott eller friluftsliv” och att magasinet var “värdefullt från kulturhistorisk synpunkt”. Fast det måste redan då ha varit svårt att inse detta, särskilt för sommarstugan på fastigheten Sikhall 1:23 (se karta ovan). Hur kunde den vara väsentlig för friluftslivet? …såvida det inte var tänkt för någon politikers friluftsliv…

Det som skulle kunna tala för att det låg något motiv som hänförde sig till “idrott eller friluftsliv” bakom Ljunggrens snabba agerande var att det redan den 9 augusti 2005 inkom en skrivelse till kommunen från Vänersborgs Segelsällskap (VSS), Sikhall Brattens samfällighetsförening, Sikhalls Trollingklubb och Stiftelsen Sikhalls magasin.

De fyra föreningarna beskrev i skrivelsen området som låg ute till försäljning och framhöll dess betydelse för den omgivande bygden och det rörliga friluftslivet. De betonade sina egna verksamheter, vilket naturligtvis inte behövde vara fel. De nämnde bland annat vikten av sjösättningsrampen, stenpiren, parkeringarna, uppställningsplatserna för segeljollar och Sikhalls magasin för allmänheten, och de själva, och att de fick vara kvar även efter försäljningen. De menade också att dessa var viktiga även för turister och andra besökare. De såg Sikhall som ett område som kommunen borde utveckla. Föreningarna befarade att:

“tillgängligheten till området … kan komma att inskränkas.”

Föreningarna avslutade skrivelsen med att “hemställa” att kommunen:

“ska agera för att säkerställa allmänhetens tillträde till området”

Det ska noteras att inga av föreningarna då visste vem som skulle vinna budgivningen. Jag tror inte ens att det var offentligt vilka budgivarna var. Magnus Larsson fick t ex inte reda på vilka han bjöd emot förrän han skrev på köpeavtalet.

Vänersborgs Segelsällskap kom för övrigt att senare spela en något tvivelaktig roll i denna affär.

Det var som jag ser det oerhört märkligt att kommunstyrelsens ordförande redan i detta tidiga skede, den 2 november, kände till en förhållandevis liten fastighetsaffär i en ganska bortglömd del av kommunen där en okänd skogs- och jordbrukare figurerade. Jag tror inte att det berodde på att Ljunggren hade läst brevet från de fyra föreningarna i Sikhall. Det hänvisades inte till brevet någonstans. Ljunggren hänvisade bara till Fastighetsenhetens yttrande, inte specifikt till t ex sjösättningsramp, stenpir eller något annat skäl som de fyra föreningarna hade fört fram.

Så jag kan inte låta bli att undra – hur kunde Ljunggren veta något om denna fastighetsaffär, och varför var han intresserad? Och den avgörande frågan torde vara – hur kunde kommunstyrelsens ordförande Lars-Göran Ljunggren (S) med bara några timmars betänketid formulera en skrivelse till kommunstyrelsen där han uppmanade till förköp av fyra fastigheter, varav en sommarstuga, i Sikhall?

Kunde det bero på att den ledande centerpartistiske politikern, som hade lagt bud på fastigheterna, råkade vara Ljunggrens ”regeringskollega” och 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen, Bo Carlsson (C)? Det kan ju naturligtvis vara ett sammanträffande, en sådan där ödets nyck som faktiskt händer ibland.

Fast… Om man tänker så här – om Bo Carlsson hade fått köpa fastigheterna, hade Ljunggren då yrkat på att kommunen skulle ha utnyttjat sin förköpsrätt…?

Knappast…

Uteslutet…

Och då kan det vara Bo Carlsson (C) som hela tiden hade informerat Lars-Göran Ljunggren (S) om vad som hände i Sikhall och hur kommunen skulle hantera frågan…

Och redan nu började en förtalskampanj mot Magnus Larsson…

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (4)”.

…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (2)

6 september, 2021 Lämna en kommentar

Anm. Denna blogg är en direkt fortsättning på bloggen ”Historien om Magnus Larsson (1)”.

Magnus Larsson har levt hela sitt liv i trakterna kring Gestad och Sikhall. Han är uppvuxen här och här vill han leva och verka. Sikhall och Gestad är Larssons plats på jorden. Han är en bygdens son i ordets rätta bemärkelse. Många skulle kanske hävda att Magnus till och med är Sikhall.

Larsson har arbetat hårt i hela sitt liv. Han har haft framgångar och han har haft motgångar. Hans huvudsakliga sysselsättning har hela tiden handlat om jord och skog. Han är, som han själv säger, en enkel jord- och skogsbrukare. Magnus har också haft ett stort intresse för sjön. Många har sett honom åka vattenskidor i Sikhallsviken och många är de i bygden som han har lärt upp. På äldre dagar har sjöintresset mer övergått till att lugnt och stilla sitta i en båt. Tja, lugnt och stilla kanske inte var rätt uttryck…

Larssons företagande har genom åren expanderat. De pengar han har tjänat har investerats i mer mark och fler fastigheter. Och det inte enbart på grund av budgivning. När man köper och övertar fastigheter, som familjer och släkter har brukat i generationer i sådana här områden, så är förtroende en minst lika viktig fråga som pengar. Magnus mål blev tidigt att utveckla sin hembygd, sitt Sikhall.

År 2005 bjöds fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23 ut till försäljning. (Se streckade områden på kartan nedan.) Det här var några fastigheter i så att säga centrum eller kärnan av Sikhall. Dessa fastigheter hade Magnus Larsson tittat på länge, dom ville han definitivt ha. Det var vad han hade drömt om och kämpat för i alla år. De var nödvändiga förutsättningar för att förverkliga drömmen om att kunna utveckla och göra Sikhall mer attraktivt. Fastigheterna var även viktiga i hans näringsverksamhet. De behövdes för att bredda basen för hans jord- och skogsbruk.

Innan försäljningen av fastigheterna hade mäklaren vid två tillfällen tillfrågat kommunen om den hade intresse av att förköpa fastigheterna. Mäklaren Svensk Fastighetsförmedling hade båda gångerna fått svaret att så inte var fallet. Svaren var dock inte skriftliga, det fanns ingen anledning. Det var kanske synd, men logiken säger att det vore en “dålig” mäklare om den inte hade gjort så. Det torde ligga i mäklarens intresse att förvissa sig om att de fastigheter som såldes verkligen fick behållas av köparen… Dessutom var mäklaren skyldig att anmäla avyttring och förvärv till kommunen när affären väl var gjord.

Magnus Larsson lade bud på fastigheterna. Det gjorde också flera andra, vilka visste inte Larsson då. Det fanns inga budgivningslistor på den tiden.

Budgivningen gick till som det brukar. Det var inga konstigheter. Spekulanterna lade sina bud och fick sedan möjlighet att höja buden när de fick höra om motbuden. Tills alla utom en av spekulanterna så att säga hade “hoppat av”.

Magnus Larsson vann budgivningen. Han lämnade det högsta budet.

Magnus Larsson stod som ny ägare till fastigheterna Sikhall 1:4, 1:6 och Sörbo 1:4 samt Sikhall 1:23.

Då började problemen för Magnus Larsson…

Det ska tilläggas att före detta fastighetsförvärv var Magnus Larsson en vanlig hårt arbetande dalslänning som tillbringade sina dagar i en skogsmaskin, grävmaskin eller skördetröska. Han hade inte haft något otalt med kommunen. Och kommunen hade inte haft något otalt med honom.

Det visade sig mycket snabbt att kommunen hade intresse av Larssons förvärv. Själv kunde han inte riktigt förstå varför, kommunen hade ju aldrig visat något större intresse av vad som utspelade sig i de dalsländska delarna av kommunen. Kommunen hade ju inte heller visat någon direkt vilja eller intresse av att utveckla bygden.

Magnus började ana oråd. Då fick han se den så kallade mäklarlistan.

Magnus Larsson kände igen flera namn på listan. Men det var framför allt ett namn som fångade hans intresse lite extra. Det visade sig att Bo Carlsson stod på listan. Bo Carlsson hade varit en av spekulanterna.

Den centerpartistiske politikern Bo Carlsson var vid denna tid 2:e vice ordförande i kommunstyrelsen och dessutom ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. 

Det spred sig en märkligt unken doft kring Sikhall.

Fortsättning följer i bloggen ”Historien om Magnus Larsson (3)”.

…

PS. Alla faktauppgifter i denna blogg är hämtade från dokument i kommunens diarium.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Historien om Magnus Larsson (1)

5 september, 2021 3 kommentarer

Den första gång jag såg Magnus Larsson, det var en vårdag 2013. Det var egentligen alldeles för sent. Magnus Larsson var nämligen redan då ökänd i Vänersborgs kommunhus. Han hade hunnit med att utkämpa många strider med kommunen – men han hade i och för sig många kvar. Och det visste han. För det mesta hade Larsson fått stå ensam på slagfältet, även om han hela tiden hade majoriteten av lokalbefolkningen i Sikhall på sin sida.

Magnus Larsson hade stundtals varit en omtalad person i media. TV hade varit i Sikhall, tidningar likaså. De hade skildrat den ”lille mannens” kamp mot den mäktiga kommunala byråkratin… Larsson hade nämligen hamnat i skottgluggen redan 2005 när han förvärvade fyra fastigheter i Sikhall. Det var då diskussioner och mygel bland politiker och tjänstemän hade tagit fart i kommunens olika korridorer och sammanträdesrum. Och den politiska processen hade slutat med att kommunfullmäktige beslutade om att förköpa de fastigheter som Magnus Larsson hade köpt i området.

Kommunens beslut om förköp av Larssons fastigheter var egentligen inget annat än en expropriering. Larsson ville nämligen inte sälja eller på annat sätt avhända sig sina fastigheter som han hade förvärvat på ett ärligt och rättmätigt sätt. Fullmäktiges beslut var därför både tufft, kränkande och ganska unikt, det riktade sig mot en enskild person och näringsidkare. Vägen mot beslutet hade dessutom föregåtts av jävsituationer och kantats av en omfattande ryktesspridning. Det senare hade jag själv varit vittne till flera gånger. Och det var få som egentligen hade ifrågasatt smutskastningen – eller kommunens förköpsplaner.

Magnus Larsson var emellertid inte den som gav sig utan kamp. Särskilt inte när han blev orättvist behandlad. Han hade protesterat vilt under förköpsprocessen. Larsson skrev till kommunen, JO, Länsrätten och han anlitade jurister för att biträda honom i sin kamp mot kommunen. Larsson ville ha kvar sina fastigheter och han reagerade självklart även på förtalskampanjen.

Min partivän James Bucci (V) påverkades av Larssons skrivelser och kanske också av förtalskampanjen. Men inte riktigt på det sätt som ryktesspridarna hade hoppats på. Bucci blev intresserad, och nyfiken som han var ville han träffa Magnus Larsson i egen hög person och tala med honom på “brottsplatsen” i Sikhall. Bucci hade i början av april 2006 börjat ana att det var både en och två, eller flera, hundar begravda i Sikhallsärendet. Då började också några av oss i Vänsterpartiet få en annan uppfattning om vad som hade hänt i Sikhall och våra ögon började öppnas för det drev som hade startats i kommunen.

Så när James Bucci flera år senare tog med mig ut till Sikhall, till den plats som Larsson hade döpt till Politikerhyllan, så visste jag lite vad denne man hade gjort och vad han hade utsatts för. Mina förväntningar var tämligen stora, vem var denne Magnus Larsson egentligen? Och hur orkade han utmana och kämpa mot en överlägsen fiende? I alla dessa år…

Så här i efterhand funderar jag på varför jag inte reagerade starkare och framförallt tidigare på det som kommunen utsatte Magnus Larsson för. Kanske berodde det på att min partikamrat Bucci så att säga bevakade fallet, eller var det andra kommunala affärer som tilldrog sig mitt intresse, typ arenaskandalen? Jag vet fortfarande inte.

Den första gången jag pratade med Magnus Larsson var alltså i James Buccis sällskap 2013. Besöket i Sikhall gav upphov till en blogg, och jag är tämligen säker på att det var den allra första som jag skrev om Larsson – se “Sikhall – en pärla vid Vänern”. Den följdes några dagar senare av ännu en blogg – se “Sikhall 1:6”. Bloggarna hade naturligtvis inspirerats av mötet med Magnus. Det var bra bloggar, som gav ett ganska stort eko. Särskilt hos folk i bygden, för att inte tala om reaktionen hos några centerpartister…

Det har blivit en hel del bloggar under senare år… Jag har t ex nu senast redogjort för turerna kring upprättandet av en detaljplan för Sikhallsviken. (Se ”DP Sikhall (9): Framtiden”.)

Med de följande bloggarna vill jag visa hur Vänersborgs kommun har behandlat Magnus Larsson i Sikhall. Det är en viktig läsning om hur maktens politiker gaddade sig samman med den kommunala byråkratin när dess intressen utmanades av en enskild invånare. Det är också en historia om jäv och intriger. Och förföljelser av sällan skådad art – som aldrig har genomlysts, lyfts upp eller uppmärksammats. Och de som stod bakom alla intriger och allt mygel fortsatte att verka i kommunen. Det utkrävdes aldrig något ansvar. Ingen var intresserad av att rentvå Magnus Larsson…

Bloggarna blir ett försökt att ge en rättvis bild av Magnus Larsson i Sikhall och hans kamp mot Vänersborgs kommun. Förhoppningsvis kan det ge dagens politiker och tjänstemän i kommunhuset en annan bild av honom, en annan förståelse och därmed förhoppningsvis också ett annat bemötande.

Hela historien började samma dag som Magnus Larsson köpte sin drömfastighet Sikhall 2005…

Fortsättning följer – se ”Historien om Magnus Larsson (2)”.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Allmänt Vänersborg, Carlsson Bo, Centerpartiet, Magnus Larsson, Sikhall

Vänersvallen Syd, fd Isstadion

2 september, 2021 Lämna en kommentar

Som jag skrev i tisdags så besökte Vänsterpartiet i Vänersborg enhetschef Magnus Nordin på Arena Vänersborg. (Se “Arena Vänersborg 2021”.) När vi efter drygt en och en halv timme lämnade arenan så var det, i varje fall för mig, en fråga som hängde kvar i luften. Varför togs isen bort på den gamla anrika Isstadion? 

Isstadion fungerade som hemmaarena för en mängd klubbar under en hel massa år. Ja, till och med innan den blev konstfryst 1964. Det var storlag som IFK Vänersborg, Vänersborgs IF, Blåsut och mitt eget favoritlag Lira som huserade på ispisten. Och det var också ofta som Wargön och Storegården förlade sina hemmamatcher på Isstadion. Publikrekordet låg enligt Wikipedia på 7.515 personer och sattes på annandagen 2001 när IFK tog emot Gripen från Trollhättan. Jag var där då, precis som på publikmatchen Sverige mot Ryssland någon gång på slutet av 60- eller början på 70-talet. Då var det VM. Jag kommer också ihåg en match mot Villa som drog över 6.000 personer, tror jag i varje fall, det var mycket folk… Då lät det som om det var Villa som hade hemmaplan, och det är jag åtminstone helt säker på.

Det var också på Isstadion som jag lärde mig åka skridskor och där jag som 14-15-åring debuterade i Liras B-lag. Det säger i och för sig inte så mycket. Matchen spelades nämligen på nyårsdagen och de ordinarie spelarna hade i god tid lämnat återbud till matchen. De anade väl att de av någon anledning inte skulle vara i form för en bandymatch kl 09.00 på årets första dag…

Isen fanns kvar på Isstadion ända fram till 2011. Det betyder att det fanns två konstfrysta bandyplaner i några år, Isstadion och arenan. Arena Vänersborg invigdes ju som bekant 2009.

Och så var det faktiskt tänkt, det skulle finnas två planer. Redan i en rapport från 2007 om planerna för det kommande arenabygget, “Sportcentrum Arena Vänersborg”, nämndes att isen på Isstadion skulle vara kvar parallellt med isen i arenan. Orsaken var att det skulle finnas möjlighet att flytta bandyn till Isstadion vid evenemang i arenan.

Så här såg planerna för Sportcentrum ut:

Och på Isstadion stod det skrivit på Isstadion (se bild vänster):

Under en kort tid fanns det alltså två planer, när takraset på arenan den 20 februari 2010 omöjliggjorde spel och träningar i bandyhallen. Det var då bara isen på Isstadion som gällde. Men senare under året, säsongen 2010-11, var det återigen två isar. (Fast jag vet inte riktigt när arenan kom igång igen.) IFK:s A-lag flyttade i varje fall till Trollhättan. Det berodde antagligen på att isen var sen den hösten… Det var svårt på grund av vädret att göra is utomhus, på Isstadion – se TTELA “Isen på stadion dröjer”.

Men det var sista säsongen, kommande säsong var isen på Isstadion borta. För alltid. Isstadion förvandlades till en fotbollsplan. Men även det var behäftat med vissa problem. I december 2012 klagades det på att det var oplogat på Isstadion efter snöfall – för fotbollen… (Se “BUN 10 dec (2): Frågor och svar”.)

På sätt och vis hade Isstadion varit en fotbollsplan även innan 2011, men bara under sommarhalvåret. Sedan 2005 hade Isstadion nämligen använts som fotbollsplan tack vare konstgräs. Nu blev det fotboll även under vintern.

Jag har försökt att ta reda på vem som fattade beslutet att ta bort isen för alltid, och varför. Jag var själv ledamot i barn- och ungdomsnämnden, som den hette då, och kan inte minnas något sådant beslut.

Jag frågade på kommunen, kunde de duktiga tjänstepersonerna där hjälpa mig att hitta ett beslut? Jo, det kunde de så klart. Men… Det fanns inga. De letade i alla möjliga och omöjliga protokoll, det fanns inga beslut att ta bort isen.

Jag har ställt frågan till flera som var med på den tiden, politiker i barn- och ungdomsnämnden och flera “gamla” chefer i förvaltningen. Ingen av dem kan dra sig till minnes exakt vad som hände, men  den kollektiva minnesbild som framträder ser ut ungefär som följer.

Det fanns inget behov av någon is på Isstadion. Det blev färre bandylag i kommunen, både Blåsut och Wargön lade t ex ner sin ungdomsverksamhet. Arenan räckte till för samtliga bandylag.

Fotbollen hade behov av fler planer och en längre säsong. När arenan, och även Gymmixhallen, byggdes så gjordes det på befintliga fotbollsplaner. Det försvann därmed tränings- och matchmöjligheter för fotbollen. En av mina källor skriver:

“När konstgräset var utslitet och ideliga översvämningar gjorde att matcher och cuper fick ställas in gjordes i stället en stor investering i Vänersvallen Syd som fotbollsarena och hemmaplan för VFK.”

Och för det tredje, och som jag tror, det viktigaste skälet – pengar. Så klart.

Det blev för stora kostnader med ytterligare en konstfryst bandyplan vid sidan av arenan. Och eftersom arenan blev så dyr så behövdes alla pengar till den. Det är till och med möjligt enligt en av källorna att detta låg i planeringen – att när arenan var klar skulle pengar sparas på Isstadion. Det var dock något som i så fall inte jag kände till. En av källorna menar också att rören, för konstfrysningen, var gamla och uttjänta. Och det skulle bli alltför kostsamt att byta ut dem. Rören plockades för övrigt bort av Fastighetsenheten någon gång efter den 1 januari 2014 när Fastighetsenheten tog över ägandet av anläggningen.

Det kan slutligen konstateras att en del underlag från den här tiden har gallrats, rensats bort, från diarier och arkiv – dock inga protokoll med beslut. Och det var ju ett tag sedan, minnena på de inblandade sviker.

Det var allt som jag har fått fram i faktaväg. Frågan som jag tidigare ställde om vem som fattade beslutet om att ta bort isen för gott har jag inte kunnat besvara. Däremot har väl frågan om ”varför” besvarats på ett ganska nöjaktigt sätt. Men det kanske finns någon som läser detta som kan bidra med mer fakta och fler upplysningar. Skriv i så fall gärna en kommentar här på bloggen.

Kategorier:Arena Vänersborg, is

Arena Vänersborg 2021

31 augusti, 2021 4 kommentarer

Den 24 september 2009 invigdes Arena Vänersborg. Det var under pompa och ståt med bland annat flera musikkårer och en storslagen operaföreställning. Den dåvarande landshövdingen Lars Bäckström höll ett inspirerat tal och kopplade sedan på strömmen som fick reklamen med Länsförsäkringars logga att lysa upp mot den mörka himlen.

Det var en glädjens dag…

I varje fall för alla socialdemokrater, centerpartister, liberaler och kristdemokrater. De hade tillsammans röstat igenom arenabygget några år tidigare. Vänersborgarna i gemen var inte lika glada. För att inte tala om kommunens vänsterpartister, de var inte heller glada. Minst sagt. Vänsterpartiet hade varit notoriska motståndare till Arena Vänersborg, från början till slut. Och det är inte helt osannolikt att landshövding Bäckström var den ende vänsterpartisten på plats vid invigningen.

Vänsterpartiet hade tidigt varnat för att de undermåliga underlagen snabbt skulle leda till fördyringar och att fullmäktigebeslutet fattades mer på förhoppningar och önsketänkanden än på fakta.

De andra partierna insåg snart att Vänsterpartiet hade rätt. Men det erkände de aldrig, åtminstone inte öppet.

Byggkostnaderna skenade iväg på ett totalt okontrollerat sätt. Kommunfullmäktiges beslut att kostnaderna skulle stanna vid 140 milj kr inklusive sponsring överskreds med råge. Slutnotan, som var okänd vid invigningen, visade sig sluta på 286 milj kr. Men då var inte alla kostnader medräknade, som t ex en ny gata förbi arenan, P-platser och rondellen på Gropbrovägen.

Och den 20 februari 2010 rasade taket…

Det tillsattes en takrasutredning, som först hemligstämplades av någon anledning. Men det var mer regel än undantag på den tiden att allt som hade med arenan att göra belades med sekretess. Utredningen menade att det inte säkert gick att bestämma orsaken till raset, men man pekade på mängden snö och att takplåten var underdimensionerad. Av någon anledning gick utredningen inte in på takbågarnas antal. Ritningarna hade ju ändrats under byggets gång och antalet takbågar hade minskats från 18 till 13.

Det hade för övrigt ändrats mycket i ritningarna under byggnationen, ändringar som fördyrade arenan – och som avvek från kommunfullmäktiges beslut. Så byggdes t ex entré- och restaurangdelen på andra våningen till utan beslut i fullmäktige. (Se ”Hur Arena entréns andra plan och restaurang kom till”.)

Ingen ställdes dock till ansvar för de beslut som ledde till fördyringarna. Utom av väljarna. De flydde arenapartierna, framför allt Socialdemokraterna. S minskade i valet hösten 2010 från 23 till 12 mandat, medan Vänsterpartiet ökade från 4 till 8…

Och efter att arenan stod klar fortsatte skandalerna. Det handlade om takläckage, loger, biljettsystem, sponsringavtal, planhyror osv. Det finns mycket att skriva om, om någon i framtiden skulle vilja ta sig an uppgiften att teckna historien om Arena Vänersborg.

Igår besökte 9 vänsterpartister Arena Vänersborg. Det har väl aldrig varit så många vänsterpartister i arenan på en gång. Magnus Nordin, den gamle IFK-tränaren, numera en av enhetscheferna på kultur- och fritidsförvaltningen, tog emot.

Nordin berättade om verksamhet, anläggningar inom kultur- och fritidsnämndens område, men naturligtvis stod arenan i centrum. Han berättade öppet och ärligt om problem/utmaningar med arenan, samtidigt som han framhöll potentialen med anläggningen.

Ritningarna för arenan var på många sätt förhastade och ogenomtänkta. Det ändrades också i dem titt som tätt av politiker och tjänstemän i ledningen. Anläggningen blev inte den evenemangsarena ”som det var tänkt”, den blev helt enkelt till stora delar ”felbyggd”. Det är för högt till tak, 28 meter. Det gör att det inte går att hänga något där, t ex lampor för scenbelysning. Trapporna är mitt i entrén, det borde ha varit en direktingång till restaurangen, avdelningen med loger är i många stycken feltänkt och fyller inte den funktion som t ex företag kräver (alla loger står i stort sett tomma), konferensrummen är dåligt ljudisolerade och ventilationen är inte bra osv. Det är också svårt att hyra ut arenan, eftersom det saknas utrustning, isen gör att det är för kallt och dessutom är isbanan uthyrd mest hela tiden till alla bandylag, curling etc. Det finns ju ingen mer isbana i kommunen som föreningarna kan hålla till på om det arrangeras något i arenan. Det finns inte heller någon säljorganisation eller marknadsföring. Det innebär, menar Nordin, att olika arrangörer väljer andra hallar för sina evenemang. Det finns ju t ex ganska många bandyhallar att välja på nu för tiden.

Det finns stora problem med själva anläggningen, med bandyhallen. Taket läcker fortfarande, vilket det har gjort sedan arenan togs i bruk 2009. Och det blir bara värre och värre. Det är svårt att ta reda på var det läcker och vad det beror på. Antagligen skulle det behövas ett helt nytt tak. Det påminner mig om att jag för drygt 2 år sedan hörde att det skulle behövas bygga på takstolar på de gamla och ny takplåt, som dessutom skulle gå att snöröja. Notan för det skulle uppgå till ca 36-40 miljoner kr.

Det skulle också finnas ett billigare alternativ, men det innebar att samma åtgärder måste vidtas fler gånger under arenans livstid. Det handlade om en ny takduk och isolering. Det är antagligen det som fullmäktige tänkte sig när den i investerings- och exploateringsplanen för 2021-2023 skrev in 22 milj kr till arenan 2023. Pengarna ska då, är det tänkt, användas till:

“Omläggning av takduk inkl. snörasskydd och skärmtak samt invändig belysning.”

Med tanke på hur mycket vatten det måste ha läckt in i arenan under snart 15 års tid, kan man undra hur det ser ut i väggar, golv osv. Det är väl inte helt osannolikt att det finns påväxter av olika slag lite överallt. Och det reser onekligen frågor som t ex “hur länge kommer folk att kunna vistas i arenan?” och “hur länge kan arenan användas?”…

Och inte nog med att det är problem med taket, och antagligen också väggar – hela byggnaden rör på sig. Det är sättningar och sprickor – och det händer att fönster går sönder av spänningarna. Det är till och med så att det låter lite farligt.

Arena Vänersborg är dyr i drift. Arenans bokförda värde är idag 195 milj kr. Avskrivningstiden är 30 år, vilket betyder att det är nästan 20 år kvar. Nettokostnaden för arenan hamnade förra året (2020) på 19.779.537 kr – netto! Det blir nästan 50.000 kronor per dag. Det är bara att inse, hur mycket kommunen än lyckas hyra ut arenan så kommer den aldrig att generera någon vinst, eller ens gå plus-minus-noll.

Tycka vad man vill om arenan och dess historia, och vem som är ansvarig, och vem som är syndabock, nu står arenan där och kommunen måste bestämma vad den vill göra med den. Det måste till en stor diskussion om Arena Vänersborg ska vara kvar eller inte. Ska den rivas så måste isfrågan lösas. Bandy, och även curling, har en lång tradition i Vänersborg. Det finns många aktiva, inte minst ungdomar och tjejer. Det är svårt eller omöjligt att tänka sig ett Vänersborg utan en bandyplan…

Vänsterpartiet har tidigare, fast det är ett antal år sedan nu, tagit flera initiativ om Arena Vänersborg. Det första så tidigt som 2011. Ett förslag var då att utreda en förändring av ägandestrukturen, med tanke på försäljning eller bolagisering, och att också utreda användningen av arenan. Där tänkte vi oss t ex att man kanske kunde ta bort isen och lägga konstgräs. Den blev några utredningar/genomlysningar under de borgerliga partiernas tid vid styret, men inte mer. Även om vi ska glömma det som har varit så är alternativen kvar.

Och ska arenan vara kvar är det bara att “bita i det sura äpplet”, det går inte att sopa problemet under mattan – då måste det investeras. I den genomlysning av kultur- och fritidsnämnden som gjordes tidigare i år skrev utredaren om Arena Vänersborg:

“För att öka antalet nya och stora arrangemang/evenemang krävs investeringar i inventarier, ytterligare personalresurser samt marknadsföring. Arenan bör genomlysas separat av särskild fastighetskompetens och organisationskompetens i samverkan.”

Det finns ju egentligen bara två alternativ. Det försiktiga alternativet med mindre och sparsamma investeringar i syfte att arenan ska fungera som den gör nu ytterligare några år. Men den skulle fortfarande kosta upp mot 20 miljoner kr per år, och vad händer när den måste läggas ner? Eller det andra alternativet med stora och kostsamma investeringar, men som skulle kunna förlänga arenans livstid med åtskilliga år och dessutom göra den attraktiv för andra aktiviteter och evenemang än bandy. Arenan kanske till och med skulle kunna bli den evenemangsarena som den var tänkt från början. Och antagligen också att den blev ännu dyrare varje år…

Behovet av diskussion är akut och måste komma igång snarast. Arena Vänersborgs öde måste avgöras så fort som möjligt. Och som sagt, det är läge att börja om på “noll”. Alla måste glömma det förflutna – och se framåt. Arena Vänersborg har blivit alla vänersborgares problem. Jag tror också att jag som vänsterpartist bara kan beskriva läget och skildra situationen – initiativet till en diskussion måste komma från de styrande i Vänersborg för att det ska hända något. De måste axla denna ansvarsfulla roll.

PS. Läs gärna bloggen som jag publicerade två dagar efter denna, den 2 september – ”Vänersvallen Syd, fd Isstadion”.

Kategorier:Arena Vänersborg, is

KS i onsdags: Redovisning av resten

29 augusti, 2021 1 kommentar

Nu har jag i två bloggar beskrivit de ärenden som inte avgjordes i kommunstyrelsen i onsdags utan som av olika anledningar återkommer vid senare tillfällen. (Se “Idag var det KS” och “KS igår: Vattenledning och FÖP mm”.) Men visst, det fattades också en del beslut. Dock kanske inte så många slutgiltiga som man skulle kunna tro. De flesta ärenden kommer nämligen att avgöras av kommunfullmäktige. Det som händer på kommunstyrelsen i dessa fall är att partierna ofta, dock inte alltid, bekänner färg och avslöjar hur de tänker rösta i fullmäktige. När ärenden sedan hamnar i fullmäktige så följer det med ett förslag till beslut, nämligen kommunstyrelsens förslag. Som blir huvudförslaget.

Jag redogjorde i fyra bloggar för de flesta ärendena innan sammanträdet. (Se “KS på onsdag: Ursand mm”, “KS (25/8) 2: Ärenden som avgörs direkt av KS”, “KS (25/8) 3: Till KF – Korseberg, valdistrikt, SD, KD och innovationscentrum” och “KS (25/8) 4: Till KF – Skolmiljoner och villatomter”.) Här ska jag inte upprepa mig utan bara kommentera vad som hände på det digitala distansmötet.

Kommunstyrelsen meddelade som väntat Bert Karlsson och Ursands camping att de får ett positivt planbesked för att pröva ändring av detaljplan. Det handlade enbart om förändringar inom det befintliga campingområdet. Ändringarna i detaljplanen kommer inte att innebära att någon ny mark tas i anspråk. (Se TTELA ”Ett steg närmare ändrad detaljplan för Ursand”.)

I budgeten för 2021 avsatte kommunfullmäktige 3 milj kr till “insatser för barn i behov av särskilt stöd”. Barn- och utbildningsnämnden ska nu få pengarna. Det bestämde kommunstyrelsen utan diskussion. Det var bara undertecknad vänsterpartistisk bloggare som påpekade att behoven av stöd i förskola och skola är ännu större och att behoven också tycks öka för varje år.

Sverigedemokraternas motion om att upphöra med könssegregerade badtider avslogs av kommunstyrelsen. När Anders Strand (SD) begärde ordet så trodde väl de flesta att han skulle argumentera för motionen. Det gjorde han inte, utan yrkade bara bifall. Så agerade också Ola Wesley (SD). Det blev alltså ingen som helst diskussion. Men det kan det ju bli när motionen slutligen ska avgöras av kommunfullmäktige i september. (Se TTELA ”SD kräver stopp för könsindelade badtider”.)

Det blev inte heller någon diskussion om kristdemokraternas motion om att införa “bostad först” som norm i kommunens hemlöshetsarbete. En enig kommunstyrelse ställde sig bakom den. Däremot avslog kommunstyrelsen medborgarförslaget om att skapa ett innovationscentrum för innovativa och hållbara lösningar. Både KD-motionen och medborgarförslaget avgörs senare av fullmäktige.

Det uppstod en viss “turbulens” när kommunstyrelsen beslutade att anmäla deltagandet i utvecklingsnätverket för medborgardialog. Ordförande Benny Augustsson (S) föreslog direkt att han själv, Henrik Harlitz (M) och demokratiberedningens ordförande Joakim Sjöling (S) skulle ingå i kommunens styrgrupp. Det var naturligtvis ingen större överraskning att ingen vänsterpartist föreslogs… Men Ola Wesley (SD) nominerade snabbt Mathias Olsson (SD) till styrgruppen. En kort, lite pinsam, tystnad fyllde cyberrummet.

Jag passade på att fråga hur den blivande styrgruppen tänkte sprida lärdomarna från nätverket till de partier som inte blev representerade i styrgruppen. Ordförande Augustsson gav i mina öron en ganska luddig förklaring, varpå Mats Andersson (C) grep in och menade att Sjöling som ordförande i demokratiberedningen skulle sprida kunskaperna till de andra partierna i beredningen.

Benny Augustsson ville uppenbarligen inte ha någon omröstning i personfrågan. Det kanske berodde på att sådana omröstningar ska vara slutna. Tror jag, jag vet inte. Han föreslog istället att kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) skulle utse ledamöterna. Och så blev det. Det lät inte riktigt ok i mina öron, men det fanns ju jurister på plats och de protesterade inte. För övrigt ingår det varken sverigedemokrater, eller vänsterpartister, i KSAU.

Jag argumenterade för en annan fördelning av de statliga pandemipengarna till skolan. (Se “KS (25/8) 4: Till KF – Skolmiljoner och villatomter”.) Men eftersom jag bara är ersättare i KS kan jag inte lägga några förslag. Jag uttalade dock min avsikt att återkomma med förslag i kommunfullmäktige när ärendet kommer dit.

Liberalen Gunnar Henriksson, som en gång i tiden var rektor på Birger Sjöberggymnasiet, menade att han inte hade något emot fördelningsmodellen, men han sa samtidigt:

“Mycket av det Stefan sa är ju sant.”

Och det var ju en komplimang. Men sedan förstod jag inte riktigt vad Benny Augustsson menade när han direkt efter Henrikssons kommentar flikade in:

“Din analys är helt korrekt.”

Var det också en komplimang? Och i så fall, till Gunnar Henriksson? Eller till mig?

KS godkände också sammanträdestiderna för nästa år. Jag reagerade på att fullmäktiges sammanträden var “som vanligt” nästa år. När det är valår, som det är 2022, så brukar det läggas in ett extra möte i oktober, ett som är det sista sammanträdet med det “gamla” fullmäktige och ett som är det första med det “nya”. Nu har kommunledningen i samråd med kommunens ålderspresident Lutz Rininsland (V) rationaliserat bort ett sammanträde. Men tycker Rininsland att det är ok, så tycker jag det också.  ;)

Kommunstyrelsen var helt enig i alla de andra ärendena som avhandlades, och ingen begärde ens ordet. Förutom då i de ärenden som jag skrev om i de två tidigare bloggarna (se “Idag var det KS” och “KS igår: Vattenledning och FÖP mm”).

Nästa sammanträde med kommunstyrelsen hålls inte förrän den 6 oktober.

Kategorier:KS 2021

KS igår: Vattenledning och FÖP mm

26 augusti, 2021 3 kommentarer

Det var tre ärenden som behandlades på gårdagens kommunstyrelse som det inte fattades beslut om. (Se “Idag var det KS”.) Fast det är inte hela sanningen. Det avhandlades faktiskt ytterligare några ärenden som inte heller ledde till några avgöranden igår.

Planarkitekt Pål Castell informerade kommunstyrelsen i den viktiga frågan om varifrån Trollhättans Energi AB (TEAB) ska ta sitt råvatten och var tillhörande pumpstation ska uppföras. Trollhättan vill ju som bekant hämta vattnet från Vänern istället för Göta älv. Det betyder att vattenintaget och ledningarna måste placeras någonstans i Vänersborgs kommun. (Första gången jag skrev om Trollhättans “vattenplaner” var i april förra året, se “KS: Vatten i Nordkroken och avlopp i Gardesanna”. Det har blivit flera bloggar sedan dess – klicka här.)

Lokaliseringsstudier pågår fortfarande och inga beslut är fattade, varken i Vänersborg eller Trollhättan – mer än att Vänersborg har sagt nej till Trollhättans urspungliga planer i Nordkroken. Och det är i och för sig inte att förringa. Det var ett viktigt nej. Det var ett synnerligen dåligt förslag från Trollhättan att uppföra en pumpstation på stranden i Nordkroken. (Se krysset på kartan nedan.) Det är för övrigt Mark- och miljödomstolen som har det sista ordet i lokaliseringen.

Just nu diskuteras tre olika lokaliseringar.

Läge A ligger strax väster om Nordkroken. Härifrån är det kortast väg till det nya vattenverket på Överby. Det finns problem med denna lokalisering och vattenledningarnas dragning. Det är svårigheter med att passera Alloys i Vargön och det blir en negativ påverkan på strandskogarna vid Viksängen. Det är också ett område som ligger i riskzonen vid eventuella översvämningar.

Läge B ligger öster om Halleberg, inte långt från Gardesanna. Det är längst väg härifrån till Trollhättan av samtliga alternativ. Det är också som vid läge A ett område som lätt kan översvämmas om Vänern stiger. Det råder även osäkerhet kring kulturmiljöer och artskydd.

Läge C, till sist, är vid oljehamnen vid Dalbobergen. 

En nackdel med denna lokalisering är att terrängen är höglänt och det innebär i sin tur att det krävs mer pumpkraft. Vattenledningarna måste också passera under farleden (där båtarna går alltså) på vägen till Trollhättan. Och dessutom skulle det vad jag förstår även bli svårigheter med vattenledningarna i Djupedalsbäckens ravin.

Det som händer närmast är helt enkelt att miljö- och byggnadsförvaltningen ska färdigställa lokaliseringsutredningen. Hur tidplanen för det arbetet ser ut vet jag inte, men ärendet kommer sannolikt tillbaka senare i höst.

Planarkitekt Castell informerade även om kommunens arbete kring den “fördjupade översiktsplanen för Vänersborg och Vargön” (FÖP):

“Den fördjupade översiktsplanen för Vänersborg och Vargön utgör en samlad vägledning för mark- och vattenanvändning inom planområdet.”

Området som denna FÖP omfattar är på 6.400 ha och det bor ungefär 30.000 människor i området. Det är således en mycket viktig plan, även om den inte är juridiskt bindande för framtiden. En FÖP ska:

  • “synliggöra övergripande markanvändningsstrategier”
  • “ta fram strategiska övervägningar”
  • “säkerställa att helheten blir rätt när vi sedan jobbar med delarna”
  • “effektivisera arbete med detaljplaner och bygglov”

Det måste till ordentliga diskussioner i de olika partierna kring den fördjupade översiktsplanen för Vänersborg och Vargön, och det allra bästa vore om alla partier blev överens om den. Den ska, som jag uppfattade det, behandlas på nästa kommunstyrelsesammanträde den 6 okt och fastställas av fullmäktige den 20 oktober.

Det går att läsa och ladda ner den fördjupade översiktsplanen för Vänersborg och Vargön på kommunens hemsida – klicka här “FÖP Vänersborg- Vargön”.

Det var faktiskt ytterligare en del information på gårdagens sammanträde. Kunskapsförbundet Väst informerade om konsekvenserna av pandemin. Kommunstyrelsen fick också reda på att gymnasieeleverna i Vänersborg och Trollhättan ska erbjudas vaccination mot covid-19 på skolan. (Står också i en artikel i dagens “pappers-TTELA”.)

Ordförande Benny Augustsson (S) och 1:e vice ordförande Henrik Harlitz (M) informerade skriftligt om sina göranden och låtanden sedan kommunstyrelsens förra sammanträde. Det är som brukligt. På det förra KS-sammanträdet, den 2 juni, undrade jag om inte också 2:e vice ordförande Mats Andersson (C) kunde göra detsamma. Då sa Mats Andersson att om det är:

“önskvärt kan jag givetvis redovisa.”

Det gjorde dock inte Andersson. Fast det var önskvärt.

Det kanske Mats Andersson (C) dock gör nästa gång.

Kategorier:Översiktsplan, KS 2021, Nordkrokens pumpstation, Trollhättan