Arkiv

Archive for the ‘Juridik’ Category

Juta: Mer om flygbilderna

11 juni, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.

Vänersborgs byggnadsnämnd “gav” Davidsson och Juta en strandskyddsdispens den 7 mars i år. (Se “Idag fick Davidsson en tomt!”.) Den 17 maj ändrade och upphävde en tjänsteperson i chefsställning på Länsstyrelsen, efter en utredning av en ärendehandläggare på naturavdelningen, strandskyddsdispensen. (Se “Länsstyrelsen upphäver Jutabeslutet”.) Det innebar också att tomtplatsavgränsningen ändrades drastiskt. Davidsson blev av med i stort sett hela sin tomt från bostadshuset ner till Göta älv.

Detta har antagligen inte passerat obemärkt för bloggläsarna. I den senaste bloggen om Juta (se “Länsstyrelsens fotobevis”) redovisade jag de så kallade “bevisen” som Länsstyrelsen lade fram för att visa att Juta inte hade varit kontinuerligt ianspråktaget sedan strandskyddsbestämmelserna infördes i hela Sverige 1975.

Bengt Davidsson har begärt ut en del handlingar från Länsstyrelsen, bland annat uppgifter om flygbilderna. Davidsson fick följande uppgifter om tre av de flygbilder som Länsstyrelsen använde som bevis. Det var de tre “nya” bilderna. De andra bilderna hade Länsstyrelsen lånat av kommunen. Fotona är lite små, men klickar du på dem blir de större. Du kan också se flygbilderna i bloggen “Länsstyrelsens fotobevis”.

Flygfoto från 1977: Fotograferat den 15 maj. Flyghöjd: 600 meter. Skala: ca 1:4.000. Enligt ChatGPT var vädret mestadels soligt den dagen. Temperaturen varierade mellan ca 10°-19°. Det var lätt vind.

Flygfoto från 1982: Fotograferat den 10 juli. Flyghöjd: 1.500 m. Skala: ca 1:10.000. Enligt ChatGPT var det soligt och varmt den dagen. Temperaturen låg mellan ca 21° och 27°. Det var lätt vind.

Flygfoto från 1987: Fotograferat den 7 maj. Flyghöjd: 3.000 m. Skala: ca 1:20.000 Enligt ChatGPT var det mestadels soligt. Temperaturen låg mellan ca 9° och 15° under dagen. Vinden var mild.

De tre flygfotona är alltså tagna på våren respektive sommaren. Det kan vara bra att veta och skulle kunna ge mer information om vad som syns på bilderna. På våren och sommaren har ju växtligheten kommit igång. Men vårvädret kan ju så klart ha varit väldigt olika år från år – torrt eller fuktigt, varmt eller kallt, vilket naturligtvis har påverkat vegetationen på olika sätt. Och det hade kanske också varit bra att veta. För Davidsson kan det vara avgörande om han och hans fru ska få en tomt till sitt bostadshus.

Jag kan dock inte säga att datumen gör någon skillnad, jag ser inget mer på flygbilderna efter den nya informationen än jag gjorde innan. Kanske kan man konstatera att det i varje fall inte är jordbruksmark på Juta. Eller? Länsstyrelsen hävdar ju bestämt att marken användes till betesmark, ängsmark, odlingsmark eller gräsyta… Har Länsstyrelsen rätt…? Å andra sidan är det ju en oerhörd skillnad mellan odlingsmark och en gräsyta…

Flyghöjderna var intressanta uppgifter. 600, 1.500 respektive 3.000 meters höjd. Det är naturligtvis svårt eller omöjligt att se detaljer som trädgårdsland, grödor, staket och skyltar från en position så högt upp i luften. Särskilt med de kameror som användes på den tiden. Det var ingen vidare skärpa. Men för två tjänstepersoner på Länsstyrelsen är flygbilderna helt tillfreds. Syns inget, finns inget…

Jag är fortfarande lika fundersam på Länsstyrelsen. Chefstjänstepersonen styrker sitt avslagsbeslut med tre fotografier från tre speciella tidpunkter med 5 års mellanrum. Det är “bevisen”. Det är alltså endast tre ögonblicksbilder från en period på 10 år. De ska enligt Länsstyrelsen bevisa att Juta inte har varit ianspråktaget under hela denna tidsperiod. Juta har varit öppet och tillgängligt för allmänheten.

Det här tunna och osäkra underlaget leder två tjänstepersoner på Länsstyrelsen till beslutet att ta ifrån Davidsson hans tomt. Länsstyrelsen exproprierar i praktiken Davidssons mark. Och gör hans fastighet, enligt en auktoriserad mäklare i Vänersborg, i praktiken osäljbar. Det betyder att Davidsson ovanpå allt förlorar några miljoner. Det är sannolikt inte många människor utanför Länsstyrelsen som tycker att flygbilderna är särskilt tunga och hållbara bevis för att rättfärdiga en åtgärd med sådana konsekvenser… Särskilt inte när det finns lagar och prejudicerande rättsfall som säger något helt annat. (Se ”Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”.)

Flygfotografiet från 1975 finns på Lantmäteriets hemsida. Det användes av byggnadsnämnden och man kan t ex hitta det på appen “Min karta”. Lantmäteriet skriver att flygbilden är tagen “ca 1975”, cirka alltså. Enligt en tjänsteperson på Lantmäteriet är fotot emellertid från 1977.

Det är en intressant upplysning, eftersom det i olika rättsfall betonas att det är förhållandena från 1975 som är avgörande för strandskyddsdispenser. Det var ju då strandskyddslagstiftningen började gälla i hela landet – och det är enligt praxis avgörande viktigt hur det såg ut då. Hade en byggnad en tydlig privat tomtplats 1975 så kan man åberopa Miljöbalken 7 kap 18 c §:

“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om upphävande av eller dispens från strandskyddet får man beakta endast om det område som upphävandet eller dispensen avser
   1. redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Och tro det eller ej, myndigheterna har tolkat och tolkar fortfarande, i varje fall Länsstyrelser, lagparagraferna på det sättet att det är förhållandena för snart 50 år(!) sedan som gäller dagens dispenser. Den tolkningen torde strida mot de flestas rättsuppfattning. Det närmar sig det absurda.

TTELA:s ledarskribent Karl af Geijerstam skrev i TTELA den 17 november förra året (se “Dags för kommunen att göra en omprövning”):

“Då nuvarande strandskyddsregler infördes var fastigheten tjänstebostad åt anställda vid Restads sjukhus. Hur dåvarande markägaren Älvsborgs landsting och de som bodde i huset då använde marken bestämmer alltså hur bedömningen av strandskyddet ska ske idag. Det är inte rimligt.”

Det är mycket som kan hända under 2 år, exempelvis mellan 1975 och 1977. Det vet t ex människor som köper hus eller sommarstugor och börjar röja upp, fixa och dona. Mycket händer på 2 år. Flygfoton från 1977 torde vara i det närmaste meningslösa att anföra som bevis för att en tomt eller ett område har varit eller inte varit ianspråktaget 2 år tidigare. Det var kanske därför som Mark- och miljööverdomstolen i en prejudicerande dom (MÖD M 4628-17) bedömde att beviskravet inte borde (se Mark- och miljööverdomstolen):

“ställas alltför högt med hänsyn till svårigheterna att föra bevisning om omständigheter som ligger så långt tillbaka i tiden.”

Mark- och miljööverdomstolens förändrade inställning har fortfarande inte nått Länsstyrelsen i Västra Götaland…

Det har kommit en del reaktioner på flygbilderna.

En person, som jag har fullständigt förtroende för, är typ byggnadsingenjör boende i kommunen. Hen skriver att flygbilderna tydligt visar att:

“Jutabyggnaden har haft en hemfridszon större än till vägen under hela eller delar av perioden. Bilderna bevisar inte att allmänheten haft tillgång. Sitter man och fikar på bord 1m från vägen kan man inte anse att det är OK att gå förbi. Som att någon skulle gå igenom din tomt på Skräcklan 1m från utemöblerna bara för att det är grus på marken.”

Enligt Länsstyrelsen skulle alltså fotot från 1977 istället ”bevisa” att området direkt till vänster längs grusvägen, A, och slutet av grusvägen, B, inte var ianspråktagna. De tillhörde, fortfarande enligt Länsstyrelsen, inte husets hemfridszon. Därför ska områdena A och B inte heller ingå i tomtplatsavgränsningen nästan 50 år senare… (Se flygfoto från 2023 till vänster.)

De flesta håller inte med Länsstyrelsen. Det visar människor om inte annat i praktisk handling. De går vid älvkanten förbi Davidssons bostadshus. 

En av de kvinnor som tillbringade en stor del av sin uppväxt med hästarna på Juta har berättat om att det fanns flera inhägnader, åtminstone tre, på Juta och även på jordbrukarens grannfastighet. Hon visade Davidsson var de fanns. De syns inte på flygbilderna.

Det finns flera vittnen som kan bekräfta hennes uppgifter. Och dessa två fotografier visar tydligt att det fanns staket och ett inhägnat område med annan växtlighet på Juta – som inte heller syns på några flygfoton. Fotografierna visar därmed att det inte går att se verklighetens detaljer från 1.500 meters höjd…

Det finns även vittnen som kan gå i god för att Landstinget 1969 satte upp staket mellan Juta och jordbruksfastigheten i söder och att det sattes upp skyltar som markerade att Juta var privat område.

Det skulle emellertid underlätta med fler fotografier. Därför ber jag på paret Davidssons vägnar:

Är det någon som har fotografier från Juta från 70-, 80- eller 90-talen?

Fotografier skulle kunna hjälpa Davidsson att få behålla sin tomt – och allmänheten att kunna passera Juta på sina vandringar mellan Restad och Önafors.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: Länsstyrelsens fotobevis

4 juni, 2023 4 kommentarer

Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Inte ianspråktaget…”.

Länsstyrelsen ser den suddiga och otydliga flygbilden från 1975 som ett övertygande bevis på att Juta inte var ianspråktaget, privatiserat, när strandskyddsreglerna började gälla i hela Sverige. (Se ”Juta: Inte ianspråktaget…”.) Fotografiet är ett så tungt bevis att Länsstyrelsen inte ser något behov av att beakta de många vittnesmålen. Särskilt inte när vittnena har andra saker att berätta än mer eller mindre otydliga flygbilder…

Länsstyrelsen hänvisar också till de andra fotografierna som kommunen, dvs byggnadsnämnden, har presenterat. (De fotona är publicerade i bloggen “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.) Vi ska emellertid komma ihåg att byggnadsnämnden i sitt beslut från den 7 mars ansåg att flygbilderna var så otydliga att de istället gick på de vittnesmål som ett flertal personer lämnade.

Byggnadsnämnden skrev om flygbilderna kontra vittnesmålen på flera ställen i sitt beslut. Här är vad byggnadsnämnden skrev.

  • “I november 2022 inkommer flera vittnesmål som inte menar att området nedanför vägen varit ianspråktaget på olika sätt innan 1975 och framåt och därmed inte tillgängligt för allmänheten. Detta har inte gått att se på flygfoto.”
  • “Utifrån ovanstående nya omständigheter som tillkommit i ärendet och som inte var kända vid första prövningstillfället och inte heller vid de prövningar som förekommit i överinstanser bedömer förvaltningen att det finns goda skäl att ta upp ärendet till prövning igen och göra en förnyad bedömning.”
  • “Samstämmiga uppgifter från fastighetsägare och andra vittnesmål gör gällande att större delen av fastigheten (med undantag av en mindre remsa längs med vattnet) inte varit tillgängligt för allmänheten (sedan innan 1975) då det varit inhägnat och skyltar med privat område varit uppsatta.”
  • “Vittnesmål som inkommit under hösten 2022 (se skriftlig dokumentation i ”Yttrande från sökande” 2022-11-28) gör gällande att längs södra gränsen av fastigheten har det varit taggtråd och senare staket som markerat en privat zon. Öppning i staketet har funnits nere vid älven där den naturliga passagen alltid varit. På ytan mellan framfartsvägen och vattnet har det sommartid stått trädgårdsmöbler. Skyltar har funnits som markerat både att vandringsleden går nere vid vattnet och att en stor del av fastigheten varit privat. Gränsen mot älven har inte varit markerad med staket eller dylikt men vittnesmål gör gällande att man ändå inte gärna gått på gräsytan framför huset då denna upplevts som privat, en känsla som bekräftas vid ett platsbesök mycket på grund av husets höga läge med fri sikt över gräsytan.”
  • “Kravet på bevisning bör i strandskyddsmål inte ställas allt för högt för sådana omständigheter som ligger längre bak i tiden (MÖD M 4628-17). Det får det anses vara visat att större delen av fastigheten (förutom ett stråk längs med älven) har varit ianspråktagen (sedan innan 1975) då det varit inhägnat och skyltar med privat område varit uppsatta. Det som vittnesmålen styrker har inte kunnat upptäckas på de flygfoton som varit grund för tidigare beslut.”

Byggnadsnämnden, och byggnadsförvaltningen, värderade vittnesutsagorna högre än de suddiga flygbilderna. Det ska tilläggas att det skedde efter moget övervägande. Vittnesmålen kom från Lave Thorell, jordbrukaren som äger fastigheten söder om Juta (och remsan vid älvkanten), tre kvinnor som hade använt hästpaddocken på Juta och en som arbetade för Landstinget på Restad. (Bengt Davidsson har redovisat vittnesmålen i sina inlagor till byggnadsnämnden.)

De nya flygbilderna som Länsstyrelsen redovisar, utan att ange källa eller datum då de är tagna (enbart årtal), är följande flygbilder. Jag passar också på att kort kommentera bilderna.

Det är svårt att beskriva vad man egentligen ser på bilden. De två tjänstepersonerna från Länsstyrelsen gör inte heller något försök att göra det. Det fanns på den här tiden enligt samstämmiga vittnen staket vid fastighetsgränsen mot jordbrukarens fastighet och det fanns skyltar som visade att det var ett privat område. Det finns ju inte en chans att se detta på fotot. Eller ser man staketet som en ytterst tunn linje i en annan gråskala? Jag tycker mig se att det är upptrampat vid älvkanten, dvs det var här människor passerade Juta.

Jag vet inte heller vad ett flygfoto från 1977 har för bevisvärde, det är ju 1975 som är det “magiska” årtalet. Det kan ju också ha ändrats en hel del på 2 år. Har fotot något bevisvärde överhuvudtaget?

Nästa bild är ett “detaljfoto” av det förra fotot.

En del av den första flygbilden är alltså uppförstorad. Jag kan inte säga att man blir så mycket klokare av bilden. Det är svårt att avgöra vad de tre ljusa “sakerna” är norr om huset, dvs “nedanför” huset på bilden. Det kan vara bord och stolar, och det stämmer med vittnesutsagor. Men vad bevisar det i så fall? De kan ju faktiskt också ha stått någon annanstans 1974, 1975 och 1976. Jag kan inte heller låta bli att tycka att ljuset på “borden” ser lite onaturligt ut, men det kanske är orättvist. De ljusare partierna nedanför vägen skulle kunna vara trädgårdsland.

Även på denna bild från 1982 saknar jag en beskrivning från Länsstyrelsen vad de tycker sig se som bevisar att Juta inte var ianspråktaget. Jag tycker att det ser ut som en del av grannfastigheten tillhör Juta. Bondens fastighet kan vara uppodlad. Juta och del av bondens mark kan vara gräs. Är det helt enkelt områden för hästar och ridning? Det ser inte ut som ett område som är allemansrättsligt tillgängligt. Staket och skyltar är svåra eller omöjliga att se på ett sådant här flygfoto.

Det här är en detalj av den förra bilden. Det liknar mest en klippt gräsmatta tycker jag, dvs marken är ianspråktagen. Det kan vara “spår” efter gräsklipparen på marken. Där det såg ut som bord 5 år tidigare ser det nu ut som två buskar.

Nästa flygbild är från 1987.

Gränsen mellan fastigheterna är tydlig på den här flygbilden, men också mellan åker och äng/gräs. Vandringsleden vid älvkanten syns tydligt. En bil och möjligtvis tre eller fyra bord syns också. Längst ner till vänster på Jutatomten syns tydligt hinder för hästhoppning. Jag har själv förstorat detta foto, se foto till vänster.

Hindren för hästarna syns tydligt. Det syns emellertid inga staket, fast vittnen säger att området var inhägnat. Det är inte osannolikt att det kan bero på att fotot är för suddigt.

Nästa “bevis” är en flygbild från 1995.

Det är återigen svårt att förstå vad bilden ska bevisa och Länsstyrelsen ger inte heller denna gång någon förklaring. Bondens fält syns tydligt, men fortfarande ser västra och norra delen av hans fastighet ut att hänga ihop med Juta. Är det för att jordbrukaren har avsatt en del av sin mark till hästridning? Det fanns ju en öppning i staketet vid älven som ledde ut på Jutas grannfastighet. På Jutatomten syns det tämligen tydligt att det är en bana för hästridning. Man kan också se vandringsleden längs älven.

Länsstyrelsens sista “bevis” är från 2001.

Flygbilderna blir av någon anledning sämre och sämre. Bondens fält och gränsen till Juta ser ut som de tidigare fotona.

De här flygbilderna utgör menar Länsstyrelsen de kompletterande bevisen, tillsammans med byggnadsnämndens bilder, för att Juta inte var kontinuerligt ianspråktaget från 1975 till Davidsson köpte fastigheten 2018. Och då ska vi komma ihåg att byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen ansåg att de många vittnesmålen, som berättade att Juta har varit kontinuerligt ianspråktaget, vägde tyngre än fotografierna.

Länsstyrelsen skriver alltså följande i sitt beslut om att upphäva och ändra byggnadsnämndens beslut:

“Länsstyrelsen har tagit del av de uppgifter och flygbilder som fanns i kommunens ärenden, samt ytterligare flygbilder från 1977, 1982, 1987, 1995 och 2001. Länsstyrelsen konstaterar att markområdet öster och norr om grusvägen inte har varit kontinuerligt hävdat som tomtmark efter 1975, se bilaga 3.”

Bilaga 3 är helt enkelt flygbilderna – alla utan kommentarer från Länsstyrelsen! Det tycker jag för övrigt är anmärkningsvärt.

Länsstyrelsen skriver också i beslutet:

“Historiskt sett kan Länsstyrelsen konstatera, genom granskning av flygbilder och information i ärendet, att denna mark bland annat har använts som betesmark/ängsmark/odlingsmark/gräsyta. Sådan mark är inte att betrakta som ianspråktagen tomtmark i den mening som avses i strandskyddslagstiftningen.”

Jag anser att Länsstyrelsen har väldigt fel. Flygbilderna bevisar inte att Juta har varit allemansrättsligt tillgängligt.

Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Mer om flygbilderna”.

PS. Bilden på kvinnorna ovan är tagen på 90-talet. Notera staketet i bakgrunden. (Det syns även på den andra bilden, också från 90-talet.) Staketet fanns bevisligen där fast det inte syns på någon av Länsstyrelsens flygbilder. Skylten ”Privat område” är från Juta. Det kan enligt uppgift vara samma skylt som Landstinget satte upp 1969. Fotot på de tre männen är troligen från 2017.

PPS. Kommentera gärna vad du anser om flygbildernas bevisvärde.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: Inte ianspråktaget…

2 juni, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”.

Det finns enligt Miljöbalken 7 kap 18c § sex särskilda skäl vid prövningen av upphävande av eller dispens från strandskyddet. (I Mark- och miljööverdomstolens dom M 4793-19 slogs fast att även andra omständigheter, som egendomsskyddet, ska beaktas – se “Juta: Allemansrätt – egendomsskydd”.)

Miljöbalkens första särskilda skäl för strandskyddsdispens är om det område som dispensen avser:

“redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

“Ta i anspråk” eller ”ianspråktagande” är nyckelord i bedömningarna av strandskydd och strandskyddsdispenser. Naturvårdsverket förklarar vad ianspråktaget är (se här):

“Att ett område redan är ianspråktaget innebär ofta att det utgörs av en etablerad hemfridszon eller beslutad tomtplats runt ett bostadshus, avgörande är att området inte längre är allemansrättsligt tillgängligt. En bedömning av om ett område är ianspråktaget bör baseras på en utredning av hur allmänheten har tillgång till området.”

När marken är ianspråktagen är den alltså inte tillgänglig för allmänheten. Marken är privatiserad. Det är väl den enklaste förklaringen.

Byggnadsnämnden ansåg i beslutet den 7 mars att Jutafastigheten var ianspråktagen. Byggnadsnämnden skrev:

“Särskilt skäl till grund för dispensen är att området redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syfte (7 kap 18c § pkt 1 MB).”

Byggnadsnämnden angav ytterligare ett skäl för beslutet som också har med ianspråktagande att göra:

“Den tomtplatsavgränsning som gjorts omfattar det som historiskt hävdats som tomtplats.”

Det håller inte chefen och ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning med om. Och det är kanske det allra viktigaste skälet till att Länsstyrelsen har ändrat och upphävt byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens på Juta.

Länsstyrelsen skriver:

“Länsstyrelsen har tagit del av de uppgifter och flygbilder som fanns i kommunens ärenden, samt ytterligare flygbilder från 1977, 1982, 1987, 1995 och 2001. Länsstyrelsen konstaterar att markområdet öster och norr om grusvägen inte har varit kontinuerligt hävdat som tomtmark efter 1975”

Det råder ingen som helst tvekan, Länsstyrelsen är helt säker på sin sak. Så säker så att det är totalt onödigt och meningslöst att lyssna till vittnen…

Jag ska i denna blogg, och antagligen i några kommande, titta lite närmare på Länsstyrelsens “bevisföring”. I ett antal tidigare bloggar har jag tagit upp ämnet “ianspråktagande”, särskilt inför det senaste Juta-beslutet i byggnadsnämnden. De flygbilder som Länsstyrelsen hänvisar till i ovanstående citat, som “fanns i kommunens ärenden”, publicerade jag t ex i bloggen “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.

Det är däremot oklart vilka av kommunens uppgifter som Länsstyrelsen har tagit hänsyn till. Det borde rimligtvis vara uppgifter från beslutet den 7 mars. Men eftersom, vilket jag återkommer till, Länsstyrelsen inte nämner något om t ex uppgifter från vittnen så tvivlar jag på det. Det är kanske bara de gamla uppgifterna som Länsstyrelsen fäster tilltro till…

Länsstyrelsen konstaterar, genom granskning av flygbilder och information, att all mark öster om grusvägen (hela området ner mot älven alltså) historiskt sett:

“bland annat har använts som betesmark/ängsmark/odlingsmark/gräsyta. Sådan mark är inte att betrakta som ianspråktagen tomtmark i den mening som avses i strandskyddslagstiftningen.”

Redan här, innan Länsstyrelsen presenterar sina “bevis” i form av flygbilder, har jag mina tvivel. Är detta verkligen ett riktigt påstående? Det tycks som om Länsstyrelsen genom att inte definiera begreppen låter läsarens fantasi associera till jordbruksmark. Det är inte sjysst. Det har åtminstone sedan 1969, när Landstinget tog över Juta, inte bedrivits jordbruk på området. Det är helt säkert.

Man skulle istället kunna fråga Länsstyrelsen: En gräsyta som är klippt är väl ett tecken på att den är ianspråktagen och privatiserad? Ett trädgårdsland är väl ingen odlingsmark? Inhägnade privata hästhagar räknas väl inte som betesmark?

Länsstyrelsen skriver också att marken ”bland annat” har använts. I beslutet står det även, se citat ovan, “inte har varit kontinuerligt hävdat”. “Inte kontinuerligt” och “bland annat”. Det betyder att marken har varit ianspråktagen ibland – och ibland inte. Hur länge och ofta den har varit ianspråktagen eller inte ianspråktagen är tydligen inte särskilt intressant eller viktigt.

Och då kan man fråga sig hur Davidsson under dessa förutsättningar ska kunna bevisa att marken har varit ianspråktagen. Måste Davidsson bevisa att marken har varit ianspråktagen varenda dag sedan 1975? Kan han överhuvudtaget göra det? Det är ju nästan 50 år sedan! Och går det att göra motsatsen?

Det tycker de två tjänstepersonerna på Länsstyrelsen. De anser sig kunna bevisa sitt påstående att marken inte har varit ianspråktagen genom att i sitt beslut publicera några helt nya flygfoton. Sedan är det tydligen Davidsson som har bevisbördan för att visa motsatsen. Davidsson är typ skyldig tills motsatsen bevisas.

Davidsson har inte sett Länsstyrelsens flygfoton tidigare, och tydligen inte heller byggnadsnämnden eller byggnadsförvaltningen i Vänersborg. Det är lite anmärkningsvärt att Länsstyrelsen i detta läge inte uppger var flygbilderna kommer ifrån, källan alltså.

Länsstyrelsen publicerar bilder från 1977 till 2001. Det är märkligt att den första nya flygbilden är från 1977. Det brukar vara viktigt att få bevis på hur det såg ut 1975. Det var nämligen då strandskyddet infördes i hela landet. Men här litar Länsstyrelsen tydligen helt på ett suddigt foto från kommunens byggnadsförvaltning.

Det är också märkligt att Länsstyrelsen sätter en sådan tillit till fem nedslag i historien. Ett foto är ju en ögonblicksbild. Det kan ha sett helt annorlunda ut en vecka innan eller en vecka efter att fotot togs. Skulle en vecka under fem olika år bevisa att marken inte har varit kontinuerligt ianspråktagen?

Det finns inte heller några datum på flygbilderna, vilket också är anmärkningsvärt. Det kan vara stor skillnad på hur det såg ut i mars eller juni, augusti eller oktober, särskilt när det kan vara, som Länsstyrelsen skriver, odlingsmark inblandad.

Länsstyrelsen sätter stor tillit till byggnadsnämndens flygfoto från 1975. 1975 var alltså det år då strandskyddsreglerna började gälla i hela landet. Flygfotot har för övrigt funnits med i hela processen. Så här ser det ut:

Det här flygfotot bevisar tydligen enligt Länsstyrelsen att området nedanför “Jutatorpet” inte har varit ianspråktaget, dvs inte privatiserat. Och därför ska byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens ändras och upphävas.

Fotografiet är tämligen suddigt och inte helt lätt att tyda. Det ser till en början ut som om jordbrukaren söder om Juta kan ha odlat upp även området på Juta. Jordbrukaren själv förnekar emellertid det. Han hävdar mycket bestämt att varken han eller hans far någonsin bedrev jordbruk på Juta. Och det är inte heller några av de andra vittnena som har hävdat det. Däremot säger flera vittnen att patienterna på Restad i behandlingssyfte utnyttjade marken till att odla. Och visst kan man skönja ett ljusare parti på den ganska otydliga bilden. Kan det vara ett trädgårdsland?

Fotot kan ju också ha tagits sent på hösten eller tidigt på våren när ingenting odlades. Och det kan ju faktiskt även ha varit på det viset att hela området inte alls var uppodlat. Det kanske var en gräsmatta både på Juta och på jordbrukarens mark vid det tillfället… Vet Länsstyrelsen…?

Det finns flera vittnesmål som berättar om att det fanns ett taggtrådsstaket som avgränsade Juta-fastigheten mot jordbrukarens fastighet. Det sattes upp 1969 i samband med att Landstinget tog över Juta. Och det vet väl alla vi som har växt upp i Vänersborg att man fick visa respekt för de “intagna”, både på Restad och Källshagen. Man skulle helst undvika, så att säga, “närkontakt”. De intagna omgärdades därför också av staket. Och tittar man riktigt noga så syns faktiskt en tunn ljusare linje mellan Juta och jordbrukarens fastighet. Vittnena talar dessutom om att skyltar visade att Juta var privat område.

Skyltar och staket mm syns inte eller är svåra att se på flygbilden. Betyder det att de inte fanns? Länsstyrelsen hävdar det i och med att de inte nämner skyltar eller staket med ett enda ord i sitt beslut, precis som de inte bryr sig om de vittnesutsagor som har hävdat det.

Jag skulle nog vilja påstå att området inte bara hade “en viss avhållande effekt på allmänheten”, Juta kunde lätt betraktas som “privatiserat” på den tiden, i synnerhet under somrarna.

Länsstyrelsen är 100% säker på att flygfotot från 1975 bevisar att Juta inte var ianspråktaget. Länsstyrelsen menar vidare att de andra flygfotona gör det också, men det är 1975 som är det “magiska” årtalet. (De andra fotografierna redovisar jag i nästa blogg.)

Chefen och ärendehandläggaren på Länsstyrelsens naturavdelning är så säkra på att Juta inte var privatiserat och ianspråktaget att de ändrar och upphäver byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens.

Hur rimligt är det på en skala?

Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Länsstyrelsens fotobevis”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta: Allemansrätt – egendomsskydd

31 maj, 2023 1 kommentar

Anm. Fortsättning på bloggen “Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”.

Det är svårt att få med alla aspekter och samtidigt hålla tråden i en blogg. Därför tänkte jag i denna blogg komplettera något kring allemansrätt och egendomsskydd utifrån andra lagar än Miljöbalken. En hel del har jag beskrivit i tidigare bloggar t ex inför byggnadsnämndens sammanträden. Men jag upprepar vissa saker igen, eftersom det känns att den sista striden närmar sig för Davidsson på Juta…

Regeringsformen 2 kap 15 § stadgar att:

”alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”

Strandskyddsreglerna i miljöbalken syftar till samma sak (klicka här):

  1. “trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden, och
  2. bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten”

Det är viktiga principer och det är inget som Davidsson på något sätt ifrågasätter. Men samtidigt har alla boningshus rätt till en tomt – och på denna tomt har de boende i huset rätt att få vara i fred. Det är det som kallas hemfrid och området där hemfrid ska råda kallas “hemfridszonen”.

Det kan ibland bli en “krock” mellan dessa två legitima intressen. På Naturvårdsverkets hemsida finns det en publikation som heter “Allemansrätten – Vad säger lagen?” av Bertil Bengtsson. (Den kan laddas ner här.) Bengtsson försöker reda ut vad som gäller. Han skriver:

“En tomt i lagens mening är alltså vidsträckt omkring bostadshus”

“omkring bostadshus” torde innebära att hemfridszonen sträcker sig i alla de fyra väderstrecken, inte enbart mot ett otillgängligt bergsområde i ett av väderstrecken… Som på Juta. Särskilt viktigt torde det väl vara att ha en tomtplats framför husets altan, balkong och huvudingång, dvs där familjen huvudsakligen håller till. Så resonerar också Mark- och miljööverdomstolen i åtminstone två prejudicerande domar, M 12640-19 och M 1850-15.  (Se ”Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”.)

Det här är ingen överraskning för vänersborgarna och det är något som den absoluta majoriteten av alla “vandrare” och “flanörer” på Juta respekterar och följer. En chef och en ärendehandläggare på Länsstyrelsens naturavdelning har dock en annan uppfattning. Det skrev jag också om i den förra bloggen.

Det finns fler lagar och myndigheter som behandlar tomter och, i varje fall indirekt, hemfridszoner.

Plan- och bygglagen (PBL) definierar en tomt i 1 kap 4 §. En tomt behövs menar PBL för att byggnaden/huset ska kunna användas för “avsett ändamål”. Det är dock lite oklart vad som behövs för “avsett ändamål”. PBL nämner (2 kap 5 §) möjligheter till vattenförsörjning, avlopp, avfallshantering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt. Även väg, parkering och möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området ingår också.

Davidsson kommer att få problem med avfallshanteringen med den tomtplatsavgränsning som Länsstyrelsen föreslår och dessutom kommer inte tomten att vara anpassad till Davidssons rörelsehinder.

I Boverkets byggregler står det en del om vad som gäller en tomt vid t ex nybyggnad. Det ska t ex finnas minst en tillgänglig och användbar gångväg mellan tillgängliga entréer till byggnader, till bostadskomplement och parkeringsplatser menar Boverket. Jag antar att det i stort sett gäller även ombyggnad av bostadshus, fast då “i skälig utsträckning”. Det uppfylls inte på Juta om Länsstyrelsens beslut blir slutgiltigt. Det ska också finnas framkomlighet för utryckningsfordon och möjlighet till lastning och lossning av fordon. Utryckningsfordon kommer att få svårt med framkomligheten på Juta. Händer det Bengt Davidsson något när han befinner sig på “baksidan” av huset (nordsidan), t ex halkar och skadar ben eller höft, så måste en ambulans passera tre grindar. Det måste självklart även räddningstjänsten göra om det börjar brinna i huset… Eller om det blir något fel på avloppsanläggningen. Anläggningen finns utanför tomtplatsen – efter två grindar. (Om nu Kretslopp och Vatten hittar och kommer åt anläggningen. Den kan var igen- och övervväxt eftersom Davidsson inte får sköta området. Området får inte privatiseras.)

Det kan också påpekas att Davidsson antagligen inte får skotta vägen utanför tomtplatsen på vintern eftersom det privatiserar den allemansrättsliga tillgången. Och var ska han lägga snön från den del av grusvägen som han får skotta?

Den “Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna” (EKMR) har gjorts till svensk lag. I denna konvention finns ett egendomsskydd. Även Regeringsformen, som också fick sin nuvarande utformning i samband med att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt, stadgar i 2 kap 15 §:

“Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.”

Det är detta proportionalitetsprincipen handlar om – det enskilda intresset i förhållande till det allmännas. Varje person ska ha rätt till respekt för sin egendom.

Proportionalitetsprincipen innebär en prövning i tre led, och här citerar jag en dom i Mark- och miljööverdomstolen från 1 april 2019 (F 11186-17):

“om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet (ändamålsenlighet), om ingreppet är nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ (nödvändighet) och slutligen om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (proportionalitet i strikt mening).”

Jag skulle svara nekande på de tre prövningarna i fallet Juta. Det aktuella ingreppet är inte ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet, ingreppet är inte nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet och den fördel som det allmänna vinner står inte i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar paret Davidsson.

Mark- och miljööverdomstolen har i två domar från 2020 slagit fast att egendomsskyddet innebär att det även finns (se Wistrand Advokatbyrå “Förstärkt egendomsskydd vid prövning av dispenser enligt miljöbalken”):

“anledning att nyansera den intresseavvägning som ska göras vid prövningen av om strandskyddsdispens kan ges enligt miljöbalken.”

Wistrand Advokatbyrå menar att en inskränkning i en enskilds rätt att använda mark eller vatten inte får gå längre än vad som krävs för att syftet med strandskyddet ska tillgodoses.

“Det innebär att det vid den intresseavvägning som ska göras enligt strandskyddsbestämmelserna måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i miljöbalken som skäl för dispens.”

Det bekräftas även av ett examensarbete vid Umeå universitet, “Strandskyddet och äganderätten” (kan laddas ner här):

“Under 2018 kom ett stort och viktigt mål från HD, NJA 2018 s. 753. I målet kom HD fram till att det ska göras en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen i varje enskilt fall som berör tvingande marköverföringar. Fallet har dock fått en bredare tillämpning än så, exempelvis proportionalitetsprövningar vid strandskyddsdispenser.”

Och varför inte avsluta denna blogg med att återge ett argument från byggnadsnämndens beslut om strandskyddsdispens den 7 mars:

“Den intresseprövning som ska göras enligt 7 kap 25§ miljöbalken har med nya rättsfall efter 2018 (M 4244-19 och M 4793-19) getts en större betydelse i prövning av strandskyddsärenden.”

Det första rättsfallet, som nämnden hänvisar till, skrev jag om i den förra bloggen (se “Juta: Struntar Lst i hemfrid och rättsfall?”). Det andra rättsfallet är också prejudicerande (vägledande) eftersom det alltså är Mark- och miljööverdomstolen som har avkunnat domen, den 4 mars 2020. Det vägledande avgörandet sammanfattas på överdomstolens hemsida (se här):

“Med hänsyn till den utveckling som skett i praxis ifråga om egendomsskyddet har MÖD, till skillnad från vad som ansetts möjligt i tidigare avgöranden, vid en intresseavvägning enligt 7 kap. 25 § miljöbalken beaktat även andra omständigheter än de som enligt 7 kap. 18 c-d §§ kan utgöra särskilda skäl för dispens.”

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) hänvisar i sin dom (M 4793-19) till en dom i Högsta Domstolen och konstaterar:

“Det innebär att det vid en intresseavvägning enligt 7 kap. 25 § miljöbalken måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i 7 kap. 18 c–d §§ som skäl för dispens.“

Det här är en mycket annorlunda syn än tidigare på Miljöbalkens särskilda skäl för strandskyddsdispenser. Det är en oerhört viktig komplettering till Miljöbalken. Och det innebär att (citerat från domen):

“egendomsskyddet [måste] få genomslag vid prövningen av förutsättningarna för dispens från strandskyddet”

Byggnadsnämnden är uppdaterad i rättsfall och nya prejudicerande domar från Mark- och miljööverdomstolen. Det är inte Länsstyrelsen. Chefen och handläggaren skriver nämligen i beslutet till Davidsson:

“Som särskilda skäl vid prövningen av en fråga om dispens från strandskyddet får man endast beakta om det område som dispensen avser…”

Och så räknas de 6 punkterna i Miljöbalken 7 kap. 18 c § upp. Länsstyrelsen har till och med strukit under ordet “endast”! Länsstyrelsen bortser helt från dom M 4793-19 avkunnad av Mark- och Miljööverdomstolen. Det är förvånande…

Byggnadsnämndens beslut tillgodoser syftet med strandskyddet samtidigt som Davidssons rätt att använda sin mark enligt 7 kap. 25 § i Miljöbalken inte inskränks. Det gör inte Länsstyrelsens beslut om tomtplatsavgränsning… Men Länsstyrelsen struntar alltså uttryckligen i allt annat än Miljöbalken, till och med domar från Mark- och miljööverdomstolen…

Till sist, vad skriver då Länsstyrelsen?

Länsstyrelsen anser, naturligtvis, att den har fattat ett korrekt beslut. Länsstyrelsen tycker att avvägningen mellan de enskilda och allmänna intressena är rimlig och att:

“det allmänna intresset som strandskyddet representerar väger tyngre än det enskilda intresset att ha markområdet i öster och norr om grusvägen som tomtmark.”

Det belägger handläggaren och hans chef på följande sätt:

“Att göra markområdet till tomtmark kommer att påverka de allmänna intressena negativt, allmänheten kommer att hindras från att uppehålla sig på platsen och även hindras att passera inom ett större område.”

Som jag ser det är det bara lösa tyckanden. 1+1 personer på Länsstyrelsens naturenhet har en åsikt. De tycker t ex inte att det räcker med att allmänheten får 20 meter att passera på, de tycker att allmänheten ska ha 60 meter…

Chefen och handläggaren belägger inte ens sina åsikter med rättsfall, vittnesmål, fakta, olika perspektiv, olika avväganden – de bara tycker. De torgför en åsikt, som de i kraft av sina ämbeten vill tvinga på Davidsson. Länsstyrelsen i Västra Götaland har inte en tanke på att följa den prövning i tre led som Mark- och miljööverdomstolen slog fast ska gälla när proportionalitetsprincipen ska prövas. (Se dom F 11186-17)

Ska vi tro och hoppas att Mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen har ett både bredare och djupare perspektiv än Länsstyrelsen i Västra Götaland?

Fortsättning följer i bloggen ”Juta: Inte ianspråktaget…”.

===

Bloggar om Juta efter Länsstyrelsens beslut:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, Länsstyrelsen, strandskydd

Juta (2/2): Rättsfall och lagar

5 mars, 2023 Lämna en kommentar

Anm. Fortsättning från bloggen “Juta (1/2): Lagar och rättsfall”.

I kommunikationen mellan byggnadsförvaltningen och Bengt Davidsson har det ofta framförts att det inte finns några rättsfall som stöder Davidssons förslag till ny strandskyddsdispens med en annan tomtplatsavgränsning.

Det här är Bengt Davidssons förslag:

Däremot hade byggnadsförvaltningens gamla tomtplatsavgränsning stöd, enligt förvaltningen själv, i lagar och rättsfall, liksom även den nya avgränsningen. Den nya tomtplatsavgränsningen kom till efter att TTELA och SVT uppmärksammade att felaktiga kartor hade använts i besluten 2018 och oktober 2022. I den nya tomtplatsavgränsningen har Davidsson också “fått vägen” som går strax förbi bostadshuset.

Det här är byggnadsförvaltningens nya förslag:

Det är inte sant att det inte finns några rättsfall som stöder Davidssons förslag till ny strandskyddsdispens med en annan tomtplatsavgränsning…

Jag har läst flera domar från Mark- och Miljööverdomstolen. “Överdomstolen” är den högsta domstolen på “mark- och miljöområdet” och domarna är prejudicerande. De domar som jag har studerat är från 2015-2021.

Alla de rättsfall som jag anför nedan handlar om tomtplatsavgränsning i samband med strandskyddsdispenser. När jag citerar från domarna så nämner jag inom parentes domarnas målnummer. Med dessa beteckningar kan man lätt hitta domarna på nätet.

I mål om strandskyddsdispenser föreligger i stort sett alltid en konflikt mellan två intressen. Det är markägarens intresse av att själv få bestämma över användningen av sin mark – och allmänhetens intresse av att få tillgång till strandområden. Det här har lagen löst genom att det vid strandskyddsdispenser ska bestämmas en gräns för det område som får användas som privat tomt och som således inte ingår i allemansrätten.

En tomtplats är (M 6607-16):

“det område inom vilket markägaren kan hävda en privat zon. Hur tomtplatsen ska bestämmas måste bedömas från fall till fall. En av utgångspunkterna är att en tomt inte ska sträcka sig ända till strandlinjen. Fastighetens storlek och form tillsammans med topografi, växtlighet och byggnaders placering är avgörande för bedömningen. En intresseavvägning måste även göras mellan enskilda och allmänna intressen.”

Det framgår tydligt av flera av domarna att markområden som är ianspråktagna (privatiserade, inte tillgängliga för allmänheten) ska ingå i tomtplatsen (M 9621-19):

“Till stöd för sin talan har E.E. lämnat in skriftliga vittnesutsagor vari anges att det funnits en altan på platsen sedan 1960-talet. Skäl saknas att ifrågasätta dessa uppgifter. Platsen får därför anses vara privatiserad på ett sådant sätt att den allemansrättsliga tillgängligheten redan utsläckts och platsen saknar betydelse för strandskyddets syften.”

Den här domen är också intressant eftersom Mark- och miljöverdomstolen anser att även ett område vid stranden ska ingå i tomtplatsen, trots att det innebär att allmänhetens fria passage försvinner.

Det finns ett annat mål där Mark- och miljööverdomstolen resonerar på samma sätt (M 1154-19):

“Området var därmed inte allemansrättsligt tillgängligt när reglerna om det generella strandskyddet infördes. Tomtplatsen ska därför bestämmas på ett sätt som säkerställer att den markanvändning av gräsytan nära vattnet som pågått sedan före år 1975 och alltjämt pågår inte inskränks.”

Den här domen är också intressant av samma orsak. Mark- och miljöverdomstolen anser nämligen även i detta fall att tomtplatsen ska sträcka sig ända ner till vattnet. Domen innebar att gräsytan vid vattnet, se pil på fotot, också skulle ingå i tomtplatsen. Även här försvann allmänhetens fria passage längs stranden.

Det är alltså inte ens så att “principerna” om att en tomt inte ska sträcka sig ända till strandlinjen alltid gäller eller att allmänheten ska ha fri passage vid stränderna. Vid tomtplatsavgränsning måste myndigheten – byggnadsnämnden, Länsstyrelsen eller Mark- och miljödomstolen – hela tiden utgå från att (M 6607-16):

“Fastighetens storlek och form tillsammans med topografi, växtlighet och byggnaders placering är avgörande för bedömningen.”

Redan med ovanstående exempel torde det vara lätt att inse att den förra mandatperiodens byggnadsnämnd visade både bristande kunskap och flexibilitet. Mark- och miljöverdomstolen lägger stor tyngd, inte bara på ianspråktagandets betydelse, utan också på fastighetsägarnas legitima intressen av användningen av sin mark. Även det tycks ha gått den förra nämndens majoritet förbi…

Det finns andra aspekter av rätten att ha en privat tomtplats…

En typisk privat tomtplats i Nordstan.

I domen i mål M 12640-19 resonerar Mark- och miljööverdomstolen kring begreppet “hemfrid”. Domstolen konstaterar att begreppet inte förekommer i Miljöbalken utan utgår från straffbestämmelsen om hemfridsbrott. Domstolen fortsätter:

“Hemfridsskyddet gäller “där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg”. Med bostad avses inte bara en lokal eller en annan plats där en person bor stadigvarande, under en längre tid. Det straffsanktionerade skydd som bestämmelsen ger avser förutom den egentliga bostaden också gård eller trädgård etc. som hör till bostaden. Det är inte nödvändigt att gården eller trädgården är inhägnad om det på annat sätt framgår att området hör till bostaden.”

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning har lagt sådan energi på att med en “dåres envishet” hävda att Jutatorpet inte har varit inhägnat. Ja, det ifrågasattes till och med ända tills helt nyligen att det överhuvudtaget hade funnits staket. Det har nu bevisats, men vad är det Mark- och miljööverdomstolen skriver i domen:

“Det är inte nödvändigt att gården eller trädgården är inhägnad om det på annat sätt framgår att området hör till bostaden.”

Det kan vara förståeligt att man inte kan allt eller har läst vartenda rättsfall. Men är det korrekt att i sin myndighetsutövning hävda att man har lagen och rättsfallen på sin sida när det uppenbarligen inte stämmer? (Det är ju bara en enkel googling till kunskap…) Och om svaret är nej, har man då begått tjänstefel?

Ovanstående förhållanden, ingen inhägnad, hade relevans för det mål som Mark- och miljööverdomstolen skulle döma i.

På flygfotot ser vi att även i detta fall kom domstolen fram till att tomtplatsen skulle omfatta hela området ner till sjön. Domstolen motiverade sin bedömning (M 12640-19):

“När det gäller förhållandena på platsen framgår det av det tillgängliga underlaget att strandområdet är lägre beläget än marken kring bostadshuset och att en person som befinner sig vid strandlinjen endast kan se husets tak. Fotografier tagna från bryggan visar dock att bostadshuset syns tydligt för den som närmar sig strandområdet från vattnet.”

Domstolen betraktade hela området från sjön till huset som privat, eftersom man kunde se bostadshuset från bryggan. Hela området från stranden till byggnaden skulle därför ingå i hemfridszonen, i den privata tomtplatsen.

Hemfrid har vad jag förstår av domstolens resonemang att göra med insyn. Kan man se in i huset eller in på den privata tomtplatsen så är den inte privat längre. Och då är det ingen hemfridszon. Men en hemfridszon har varje fastighetsägare rätt till.

Mina funderingar styrks av en annan dom i Mark- och miljöverdomstolen. I mål M 1850-15 motiverar domstolen sitt domslut:

“På denna plats bidrar den befintliga byggnadens utformning, med stora fönster mot vattnet som upptar nästan hela fasaden mot stranden, till att byggnaden får anses ha en inte obetydlig hemfridszon i denna riktning, likaså åt de två håll som gavlarna vetter mot.”

De stora fönstren i huset genererar alltså i sig en “inte obetydlig hemfridszon”. Och det av den anledningen att allmänheten kan gå längs stranden och titta in i huset – genom de stora fönstren… Möjligheten till insyn gör att bostaden och tomtplatsen inte är privat. Hemfridszonen måste därför omfatta hela området ner till sjön…

Det är naturligtvis lätt att dra paralleller med Juta och se det absurda i det sätt som majoriteten av den tidigare byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen resonerade och hanterade Davidssons strandskyddsdispens och tomtplatsavgränsning. Den gamla byggnadsnämnden visade inte den minsta tendens att fundera i dessa banor. I Vänersborgs kommun finns det tydligen inget som kan kallas hemfrid eller privat tomtplats. I varje fall inte för paret Davidsson. Byggnadsnämnden och byggnadsförvaltningen ansåg att allmänheten kunde gå på vägen förbi huset och titta rakt in på altanen eller rakt in i huset hos Davidsson. Ja, allemansrätten gällde enligt kommunen till och med på delar av altanen…

Till sist vill jag tillägga att i två av Mark- och miljödomstolens domar (M 9621-19 och M 6607-16) tycks det tas för givet att det ingår parkeringsplatser i den privata tomtplatsen. Jag har inte heller letat efter fler domar kring den så kallade skälighetsprincipen, utan hänvisar till en tidigare blogg. (Se “Davidsson: Ianspråktaget! (4/4)”.)

Vänersborgs kommun har fått en ny byggnadsnämnd med nya ledamöter och en ny ordförande. Nämnden har sammanträde på tisdag, den 7 mars. Då har den nya konstellationen alla möjligheter att ställa allt tillrätta och att lägga “fallet Juta” till handlingarna. Det är på tiden, efter drygt 5 år, att ge Davidsson den lugn och ro han behöver på ålderns höst – och ge hans fru möjligheten att äntligen kunna anlägga ett trädgårdsland, och kanske ett växthus.

Byggnadsnämnden måste besluta om en ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning enligt det förslag som Davidsson har lämnat. Det skulle också innebära att allmänheten får en fri passage längs Göta älv och att människorna kan ta sig över ravinen mellan Juta och Önafors på Davidssons gångbro.

===

Tidigare bloggar om Davidsson på Juta:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta

Juta (1/2): Lagar och rättsfall

4 mars, 2023 Lämna en kommentar

Det närmar sig ett avgörande för Juta.

Tisdagen den 7 mars samlas byggnadsnämndens ledamöter och ersättare i kommunhuset på Sundsgatan för att behandla ärendet Juta. Förhoppningsvis sätter nämnden punkt för ärendet, även om det inte kan bli någon riktig punkt förrän också Länsstyrelsen har sagt sitt.

Länsstyrelsen är som bekant statens förlängda arm och ska kontrollera att kommunen fattar korrekta beslut kring strandskyddsärenden. Den kan både “fälla och fria”. Om Länsstyrelsen visar sin sämsta sida tvingas Davidsson överklaga Länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen. Då skulle det vara till stor hjälp om Bengt Davidsson hade byggnadsnämnden på sin sida. Självklart hoppas Davidsson att få slippa överklaganden, men jag anar att han redan nu förbereder sig mentalt på en fortsättning. Det kan i värsta fall dröja ytterligare något år innan han kan njuta av sin pension.

Davidsson har i drygt 5 år haft en kommunikation, eller vad man nu ska kalla det, med kommunens byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning. De har frenetiskt och ihärdigt försvarat sina bedömningar och beslut från 2018. De har fortsatt argumentera att den strandskyddsdispens med en tomtplatsavgränsning som faktiskt går över Davidssons altan är riktig och korrekt. Det har jag redogjort för i en mängd bloggar.

Det är först sedan fallet Juta uppmärksammades i medierna, t ex SVT (se “SVT har besökt David på Juta”) och TTELA (se ”Kommunen drog tomtgränsen över Bengts altan”), som politiker och tjänstepersoner på kommunen har börjat ifrågasätta sina beslut…

Byggnadsnämnden har fram tills nu använt framför allt två argument. Det första argumentet har gått ut på att Jutafastigheten inte har varit ianspråktagen och privatiserad. Eller “hävdad” som det ibland uttrycks.

I Miljöbalken (7 kap 18 c §) står det nämligen att strandskyddsdispens kan lämnas om ett område:

“redan har tagits i anspråk på ett sätt som gör att det saknar betydelse för strandskyddets syften”

Eftersom Jutatomten, enligt byggnadsnämnden, inte har varit ianspråktagen tillåter inte lagen någon annan tomtplatsavgränsning än den byggnadsnämnden bestämt. Det är i och för sig ändå en alldeles för rigid och ensidig tolkning som på ett felaktigt sätt bortser från att Davidsson som fastighetsägare faktiskt har rättmätiga intressen på sin egen fastighet. (Se ”Ska Juta ha en tomt? (1/4)”.)

I Miljöbalken 7 kap 25 § står det:

“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”

Den enskilde fastighetsägaren har alltså enligt lagen legitima intressen, och de intressena måste kommunen ta hänsyn till. Det här verkar emellertid inte ha bekymrat byggnadsnämnden i Vänersborg… Det är också anmärkningsvärt att miljö- och hälsoskyddsnämnden inte resonerade kring denna paragraf i sitt yttrande i ärendet. (Se “Davidsson på Juta kämpar vidare (2/3)”.) Lagparagrafen nämndes inte med ett ord.

Naturvårdsverket nämner ofta att en “kompromiss” mellan fastighetsägarens och allmänhetens intresse alltid innebär att det ska finnas en fri passage för allmänheten längs strandkanten och att den ska vara minst några tiotal meter bred. (Se skriften “Strandskydd”.) Det anser Bengt Davidsson gäller också på Juta.

Davidsson har arbetat hårt för att visa att Juta har varit ianspråktaget, privatiserat, åtminstone sedan Landstinget tog över fastigheten 1969. Det har visat sig i åtminstone en dom i Mark- och miljööverdomstolen (M 9621-19) att vittnesutsagor har accepterats som bevis. Vilket är självklart, utom kanske just i Vänersborg. Lave Thorells skriftliga vittnesmål (se “Byggnadsnämnden och Juta (1/5)”) accepterades ju inte av byggnadsnämnden. (Se “Mörka moln över Juta”.) Vittnesmålet övertrumfades av en suddig flygbild från 1975… (Se “Davidsson: Ianspråktaget? (2/4)”.) Bengt Davidsson har sedan fått kontakt med inte mindre än fem ytterligare vittnen som kan intyga att Juta vid olika tider har varit ianspråktaget. Jag har skrivit om några av dem. (Se “Juta: Det tar aldrig slut! (3)” och “Davidsson: Ianspråktaget! (4/4)”.)

Det har under de senaste veckorna framgått i dialoger mellan Davidsson och förvaltningen att den äntligen tycks ha insett att Jutatomten, dvs gräsmattan från bostadshuset ner mot vattnet, har varit ianspråktagen. Vi får se om byggnadsförvaltningen står fast vid denna förändrade ståndpunkt när den presenterar ärendet för byggnadsnämnden på tisdag.

Det andra argumentet som har kommunicerats med Bengt Davidsson handlar om att det inte finns några rättsfall som talar för Davidssons sak. Förvaltningen har tydligen letat, men inte hittat några. Däremot fann de domstolsutslag som talade mot Davidsson. Det är ytterst tvivelaktiga fall som förvaltningen har anfört och som faktiskt inte alls har några paralleller med Juta. Det är anmärkningsvärt att byggnadsnämnden och dess förvaltning i sin argumentation har valt att relatera till dessa domar. (Se “Juta: Det tar aldrig slut! (2)”.)

Det finns andra rättsfall som har betydligt större likheter med Davidsson och Jutafallet och där utgångarna istället talar till Bengt Davidssons fördel. Dessa rättsfall är också mycket lätta att hitta. Varför inte byggnadsförvaltningen har hittat dem är för mig en gåta, såvida inte fallen helt enkelt hoppades över därför att de inte passade in i förvaltningens argumentation och redan fastslagna slutsats…

Fortsättning följer i bloggen ”Juta (2/2): Rättsfall och lagar”.

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta

Överklagande till Förvaltningsrätten

2 mars, 2023 Lämna en kommentar

På kommunfullmäktiges sammanträde den 15 februari beslutade de styrande partierna, S+C+KD+MP, att återremittera Lena Eckerbom Wendels (M) motion om minskad tvångsanslutning till kommunens vatten och avlopp. Det var möjligt eftersom det räcker med en tredjedel av rösterna i fullmäktige för att återremittera ett ärende.

Det var också av precis den anledningen som de styrande partierna inte ville ha en omröstning om själva motionen. De visste ju att fullmäktige skulle bifalla den, dvs rösta ja till motionen. Oppositionen i Vänersborg var nämligen, för en gång skull, enig. Samtliga 28 ledamöter i oppositionen är motståndare till tvångsanslutning till det kommunala VA-nätet. (De styrande har 23 ledamöter.) En återremiss var således det enda sättet för de styrande att undvika ett snöpligt röstningsnederlag i sakfrågan.

Jag har beskrivit hela ärendet ganska noggrant i bloggarna “KF 2: VA – återremiss igen” och ”KF 2b: VA-motionen och lagen”. TTELA har gjort detsamma i artikeln “Inga lättnader i tvånget att ansluta sig till va-nätet”.

För att få ett objektivt och kunnigt svar om vad det innebär att återremittera ett ärende så frågade jag den intelligenta chattroboten ChatGPT om hjälp. Jag fick svaret:

“Att återremittera ett ärende betyder att man skickar tillbaka det till den tidigare instansen, vanligtvis till den som skickade ärendet till dig i första hand, för vidare åtgärder. Detta kan göras av olika skäl, till exempel om det behövs ytterligare information eller om ärendet behöver undersökas ytterligare innan ett beslut kan fattas.

Återremiss kan också användas om ett beslut har fattats, men det beslutet behöver ändras eller justeras. I detta fall skickas ärendet tillbaka till den tidigare instansen för att en ny bedömning ska göras och en nytt beslut ska fattas.

I allmänhet innebär återremiss att ärendet inte kan avslutas eller hanteras på grund av bristande information eller andra omständigheter, och det kräver att ärendet går tillbaka till startpunkt för att lösa problemet.”

Ett återremissyrkande av ett ärende i kommunfullmäktige ska alltid följas av en motivering. Kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) lämnade följande motivering till yrkandet på återremiss:

“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan”

Tanken med en återremiss är alltså att den ska användas när ett ärende kräver ytterligare utredning. Det kan vara att underlaget känns ofullständigt och behöver kompletteras med ytterligare faktauppgifter. Motiveringen ska då upplysa mottagaren av återremissen om vad som ska göras. 

Det framgår tydligt av Mats Anderssons motivering att detta inte var syftet med återremissen. Syftet var ett annat. Det var helt enkelt att förhindra ett beslut.

Det är möjligt att Mats Andersson tyckte att “ändamålet helgar medlen”. Han kanske ansåg att ett bifall av motionen skulle få negativa konsekvenser av något slag för kommunen. Det var i och för sig inget han direkt argumenterade för i talarstolen, men det var vad han sa i en paus. Men det spelar egentligen ingen roll vilket ändamål Andersson hade i slutändan, det direkta syftet med att återremittera ärendet var att förhindra ett beslut.

De styrande partierna missbrukade alltså, som jag ser det, rätten för minoriteter att återremittera ett ärende.

Jag tycker inte att det är ok agera på det här sättet i kommunens högsta beslutande organ. Jag har därför begärt att Förvaltningsrätten i Göteborg laglighetsprövar beslutet. Laglighetsprövning är så att säga den formella benämningen på ett överklagande.

Det är tveksamt om “överklagandet” finner rättens gillande. Förvaltningsrätten brukar nämligen oftast nöja sig med att meddela att kommunfullmäktige formellt sett har rätt att fatta beslut. Det brukar inte sällan vara ett slags “Moment 22” när man har med Förvaltningsrätten att göra.

Men det är ändå viktigt att reagera och protestera tycker jag. Förhoppningsvis leder en laglighetsprövning i varje fall till någon typ av diskussion. Är det politiskt och moraliskt ok att obstruera beslut i fullmäktige på det här sättet? Vi får se vad som händer.

Här nedan följer min skrivelse till Förvaltningsrätten. (Du kan ladda ner den som pdf här.)

===

Den 15 februari 2023 fattade kommunfullmäktige i Vänersborg ett beslut (§ 14, KS 2022/106) om att återremittera ärendet Motion om minskad tvångsanslutning till vatten och avlopp.

Yrkandet om återremiss framfördes av kommunstyrelsens 1:e vice ordförande Mats Andersson (C) och motiveringen till återremissen hade lydelsen:

“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan.”

I Kommunallagen 5 kap 50 § står det endast att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Det brukar emellertid vara så att en återremiss innebär att ärendet överlämnas för ytterligare utredning. Det kan vara att underlaget känns ofullständigt och behöver kompletteras med ytterligare faktauppgifter. Det är praxis att det i beslutet om återremiss tydligt anges varför ärendet återremitteras så att mottagaren av återremissen vet vad som ska göras. Däremot kan en återremiss knappast motiveras med att en kommunal plan måste utarbetas och godkännas före fullmäktige kan behandla motionen.

Den motivering som Mats Andersson lade fram på sammanträdet och som godkändes av en minoritet i kommunfullmäktige har inte syftet att ytterligare beredning av motionen ska ske. Återremissen är snarast en ”maskerad bordläggning” och syftar enligt min mening snarast till att obstruera ett beslut av kommunfullmäktige. Det torde kunna ses som ett missbruk av den möjlighet som kommunallagen ger en minoritet att kräva ytterligare utredning och faktaunderlag. Mats Andersson borde istället ha begärt en bordläggning av ärendet. 

Det ska tilläggas att motionen lämnades in 15 februari 2022 och var beredd enligt reglerna.

Undertecknad önskar därför att Förvaltningsrätten laglighetsprövar det beslut om återremiss med den motivering som lämnades och som en minoritet i Vänersborgs kommunfullmäktige fattade beslut om.

Stefan Kärvling
Vänersborg 20230301

Bilaga

Kommunfullmäktiges protokoll 2023-02-15

==

Bloggar om kommunfullmäktige den 15 februari 2023:

Kategorier:förvaltningsrätten, Juridik, Kommunfullmäktige 2023, VA

KF 2b: VA-motionen och lagen

25 februari, 2023 Lämna en kommentar

I förra veckan behandlade kommunfullmäktige en motion från Lena Eckerbom Wendel (M). Den handlade om minskad tvångsanslutning till kommunens vatten- och avloppsnät. Det vet läsare av denna blogg. Jag skrev om ärendet och motionen i bloggen “KF 2: VA – återremiss igen”. I torsdags publicerade TTELA en artikel på sin hemsida om samma VA-ärende. Nästa vecka kanske artikeln blir publicerad i papperstidningen. (Se “Inga lättnader i tvånget att ansluta sig till VA-nätet”.)

Niklas Johansson på TTELA ger som vanligt sina läsare en förståelig och korrekt beskrivning av fullmäktiges behandling av VA-frågan förra veckan. Och artikeln blir ju inte sämre av att jag själv blir citerad… Hela artikeln avslutas faktiskt med ett citat från mina läppar:

“Jag ska säga vad frågan handlar om: Och det är att folk som har godkända enskilda avloppsanläggningar är tvungna att betala 200.000 kronor för att ansluta sig till kommunens VA-nät trots att de bara bor på stället kanske högst tio veckor om året. Det handlar inte om att bråka, det handlar om de som tvingas att betala 200.000 kronor för något de inte behöver. Det ska vi fundera på.”

Det var ingen från de styrande partierna som kommenterade detta inlägg. Det är synd, det är en avgörande viktig aspekt i frågan om tvångsanslutning. En anonym person, som känner till förhållandena på Gardesanna, utvecklade på sätt och vis argumentet i en kommentar till mitt blogginlägg (se här):

“I början på nästa år, har väl alla på Gardesanna fått betala sin tvångsanslutning, på ett eller annat sätt. Många äldre som får krav på sig att betala ca 150.000- 250.000:-. Några kanske är fattigpensionärer. Att tvinga fastighetsägare är inte demokrati. Finns det ett fungerade och godkänd avlopp, skulle det vara frivilligt. Det är lätt att ta beslut om andras pengar.”

Det blir aldrig några svar på sådana här frågor från de styrande partierna. Det vore särskilt intressant om Kristdemokraterna och Centerpartiet, som styr kommunen tillsammans med sossarna, hade gjort det. Partiföreningarna i Vänersborg har ju uppenbarligen en helt annan inställning till tvångsanslutning än den officiella partilinjen.

Jag har efter fullmäktige fått en fråga från Vänersnäs om det inte fanns något i fullmäktiges handlingar som klargjorde vad som gäller kring motionens frågeställningar utifrån lagarna. Jo då, på sätt och vis fanns det lite om det i tjänstemannaskrivelsen. Tjänstepersonerna ska ju som alla vet följa objektivitetsprincipen och ge en allsidig, saklig och objektiv bild av ärendet så att politikerna sedan kan fatta ett genomtänkt och sakligt grundat beslut… (Se “Objektivitetsprincipen i grundlagen”.)

Det hänvisas både i själva beslutet och i underlaget, som är en slags motivering, till den uppdaterade vattentjänstlagen, LAV. Kommunfullmäktiges beslut hade följande lydelse:

“Kommunfullmäktige beslutar att motion om minskad tvångsanslutning till vatten och avlopp skall anses färdigbehandlad med hänvisning till antagandet av proposition 2021/22:208 Vägar till hållbara vattentjänster.”

Propositionen är det regeringsförslag som låg till grund för riksdagens beslut om en lagändring i juni 2022. Ändringarna i vattentjänstlagen beskrivs på ett korrekt sätt i fullmäktiges underlag. Den konkreta kopplingen, ”hänvisningen”, mellan den “uppdaterade” lagen och motionens yrkanden förklaras dock inte. Det är lite underligt eftersom de avsnitt i lagen som handlar om vad som händer när kommunen har inrättat verksamhetsområden, vilket motionen behandlar, inte ändrades. De paragraferna har samma lydelse innan lagändringen som efter. På det sättet blir ju hänvisningen till den nya lagen lite “diffus”, snällt sagt.

Det närmaste en motivering till att motionen skulle kastas i papperskorgen utifrån lagen var följande avsnitt i underlaget till kommunfullmäktige:

“När ett verksamhetsområde väl är inrättat styr Miljöbalken när den faktiska anslutningen ska ske och Lagen om allmänna vattentjänster reglerar när anslutningsavgift ska betalas.”

Begreppet verksamhetsområde nämns inte i Miljöbalken. (Begreppet förekommer en gång i lagtexten, dock i en annan betydelse.) Det står inte heller något om anslutning till kommunalt VA. Det gör att jag inte kan hitta var i Miljöbalken det bestäms (styrs) när ”den faktiska anslutningen” ska ske – om det nu står någonstans. Miljöbalken gör som jag ser det överhuvudtaget ingen principiell skillnad mellan enskilda VA-anläggningar och kommunala VA-anslutningar. Lagen är “bara” intresserad av konsekvenserna för miljön:

“Miljöbalken skall tillämpas så att
   1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter “

Det finns alltså, vad jag kan se, inga skrivningar som är tillämpliga i ärendet kring motionens yrkanden om “uppskjuten” anslutning till ett kommunalt VA-nät. Inte så länge som de enskilda VA-anläggningarna kan godtas med:

“hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Det står mer om motionens yrkanden i vattentjänstlagen, LAV. Det är i 24 § som anslutning och avgifter tas upp:

“En fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän va-anläggning, om fastigheten
   1. finns inom va-anläggningens verksamhetsområde, och
   2. med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver en vattentjänst och behovet inte kan tillgodoses bättre på annat sätt.”

Det finns sannolikt flera tolkningar av denna paragraf, men jag noterar att det står ett “och” efter första punkten. Det står inte ett “eller”… Det torde betyda att både punkt 1 och 2 ska vara uppfyllda för att en fastighetsägare inom ett verksamhetsområde ska tvingas att betala avgifter för en allmän VA-anläggning.

Många kommuner tolkar lagen, liksom Vänersborg, som att alla fastighetsägare ska tvingas betala en anslutning när fastigheten har hamnat inom ett av kommunen beslutat verksamhetsområde. Det finns äldre domar som visar att domstolar har haft den tolkningen också. Det håller dock på att ske en förändring av tolkningen i nyare domar.

Hur som helst. Det står ju inget i vattentjänstlagen om när anslutningen måste ske efter att ett verksamhetsområde har beslutats eller när anslutningsavgiften ska erläggas. Här finns det definitivt ett “friutrymme”, eller ”manöverutrymme”, där kommunen kan utforma ett eget regelverk, precis som Lena Eckerbom Wendel (M) avsåg med sin motion.

Det kan också tilläggas att det inte finns några instruktioner eller direktiv i LAV om att de frågor som Eckerbom Wendels motion tar upp ska finnas med och/eller regleras i en vattentjänstplan. Lagen ger istället andra direktiv om vad som ska ingå i en sådan plan. Ett kommunalt  regelverk skulle kunna komplettera en sådan vattentjänstplan.

Det ville inte de styrande partierna, S+C+KD+MP. Och eftersom de är i minoritet i kommunfullmäktige utnyttjade de rätten att återremittera ärendet, ett beslut som kan fattas med minst en tredjedel av rösterna.

Mats Andersson (C) motiverade återremissen med följande formulering:

“Återremiss av motionen tills Vänersborgs kommun har arbetat fram en ny vattentjänstplan.”

Det innebär sannolikt att inget beslut fattas om motionen under innevarande år. Det är som Tor Wendel (M) sa, en ”maskerad bordläggning”.

==

Bloggar om kommunfullmäktige den 15 februari 2023:

Kategorier:Juridik, Kommunfullmäktige 2023, M, Motion, VA

Bryter kommunen mot lagen?

7 februari, 2023 1 kommentar

I september år 2020 lades en utredning fram om kommunens fastigheter, “Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring”. (Utredningen kan du ladda ner här.) Utredningens syfte var att:

“redovisa vilka lokaler som inte nyttjas fullt ut och/eller nyttjas av andra än kommunens egna verksamheter samt att belysa relevanta aspekter av kommunens fastighetsinnehav och eventuella försäljningar”

Jag skrev ett antal bloggar då, om hur kommunen skötte eller snarare misskötte en del av sina fastigheter. Jag skrev bland annat om Huvudnässkolans aula, Holmens fd huvudkontor, Kommunhuset och Arena Vänersborg. (Länkar finns i slutet av bloggen.)

Det var signaturen “Jenny”, som med några kommentarer kring bloggarna om Norra skolan, fick mig att tänka på denna utredning. Och visst, jag skrev också om Norra skolan då det begav sig (se ”Kommunala fastigheter (1): Norra, aulan och Holmen”):

“Skolan behandlas eftersom bristande och eftersatt underhåll har medfört att stora delar av byggnaden är obrukbar och att skolverksamheten därför ska läggas ner.”

Kommunens skötsel av Norra skolan har varit under all kritik. Det är stor skam hur de fina skolbyggnaderna med högt kulturhistoriskt värde från 1900 respektive 1916 har misskötts. Skolan ligger dessutom inom ett område som är av riksintresse för kulturmiljövården. Men nu har i varje fall taken på Norra skolan åtgärdats och det till en kostnad av totalt 7,9 milj kr. Men det kanske mest var för att höja skolans värde om och när fastigheten ska säljas…

“Jenny” tar upp en del lagparagrafer kring kommunens skötsel av sina byggnader, framför allt då Norra skolan så klart. Det är synpunkter och hänvisningar till PBL som hon tidigare också har delgett miljö- och byggnadsförvaltningen.

Synpunkterna är intressanta tycker jag. Kommunen har ju om inte annat en hel del åsikter om hur andra, vanliga kommuninvånare, ska sköta sina byggnader och utbyggnader, avlopp och tomtplatser mm. Det kan därför vara intressant att återge resultatet av “Jennys” arbete kring kommunens ansvar för sina byggnader.

Kommunen har blivit anmäld för att missköta några av sina byggnader. Jag vet att det t ex har inkommit anmälningar på Sikhalls magasin och Holmens fd kontorsbyggnad i Vargön. Jag tror till och med att byggnadsnämndens egna ledamöter kan ha varit inblandade i någon anmälan. Även Norra skolan har anmälts.

Den 6 december 2022 skrev anmälaren:

“Om det inte redan finns ett pågående tillsynsärende så begär jag att byggnadsnämnden startar tillsyn enligt PBL kring bristande underhåll på fastigheten Vänersborg Oxeln 7 – Norra skolan.”

Anmälaren menade att Norra skolans fuktproblematik är så omfattande att:

“skolan anses som olämplig för fortsatt drift och detta borde innebära att byggnaderna förlorar sin funktion.”

Utifrån anmälan har “Jenny” studerat PBL, plan- och bygglagen. Hon börjar med att citera PBL 8 kap 4 §:

”Ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om …
7. lämplighet för det avsedda ändamålet”

Och för Norra skolans del är det avsedda ändamålet naturligtvis att bedriva skola.

Jenny fortsätter att citera 8 kap, nu 14 §:

“Ett byggnadsverk ska hållas i vårdat skick och underhållas så att dess utformning och de tekniska egenskaper som avses i 4 § i huvudsak bevaras. Underhållet ska anpassas till omgivningens karaktär och byggnadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt.

Om byggnadsverket är särskilt värdefullt från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, ska det underhållas så att de särskilda värdena bevaras.”

Det är uppenbarligen ingen större tvekan om att Norra skolan inte har hållits i vårdat skick. Underhållet av byggnaderna har inte heller anpassats till omgivningens karaktär eller byggnadsverkets värde. Det bristande underhållet har gjort skolan obrukbar och det har lett till att skolverksamheten ska läggas ner.

Då frågar sig “Jenny”:

“innebär inte det att kommunen har brutit mot sin underhållsskyldighet?”

Svaret på den frågan tycks för en lekman på PBL vara tämligen uppenbar. I det här fallet handlar det alltså inte heller bara om att det är en byggnad av mycket högt kulturhistoriskt värde och att det ligger i ett område som är av riksintresse för kulturmiljövården. Norra skolan används av många människor. Och det är barn… Kraven på underhåll borde då vara mycket högt ställda, kan man tycka.

“Jenny” fortsätter.

Det är byggnadsnämnden som har ansvar för att kontrollera att detta underhåll sköts. Och inte kan väl kommunens byggnadsnämnd sköta tillsynen lite ”hipp som happ”?

Nej, byggnadsnämndens tillsyn är myndighetsutövning. Boverket skriver (se “Byggnadsnämndens tillsynsansvar”):

“Reglerna om straffansvar för tjänstefel och civilrättsligt skadeståndsansvar kan därför aktualiseras vid felaktigt, försumligt eller uteblivet tillsynsarbete. Det är därför viktigt att byggnadsnämnden utför tillsyn och ingriper när det finns skäl för det.”

Det är ett stort ansvar att sitta i byggnadsnämnden eller att arbeta i byggnadsförvaltningen. Det finns något som heter tjänstefel vid myndighetsutövning (se Brottsbalken 20 kap § 1):

“Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år.”

Med “underlåtenhet” menas att man låter bli att ingripa när man borde göra det. Preskriptionstiden för tjänstefel är för övrigt 5 år. Det finns domar för tjänstefel mot politiker. Det senaste exemplet är härvan i Alingsås. Där har en åklagare åtalat 11 politiker för tjänstefel – nästan två år efter att bygglovet gavs. (Se SVT “Därför är 11 politiker åtalade – bygglovshärvan i Alingsås”.)

För drygt ett år sedan blev kommunen alltså anmäld för att ha misskött Norra skolan. Och det har fortfarande inte fattats något beslut i ärendet. Handläggningen av ärendet hade för övrigt inte ens påbörjats i november och hur det går med handläggningen nu har jag ställt frågor om, men ännu inte fått något svar på.

Tillägg 8 februari. Idag fick jag följande svar från Miljö- och byggnadsförvaltningen:

”Handläggningen av ärendet har inte påbörjats därmed har vi inte gjort någon bedömning ännu. Det vi gjort är att skickat ut ett brev om upprättat tillsynsärende. Fastighet och service ska enligt inkommen skrivelse i ärendet ha beställt en utredning för inomhusmiljön.”

Anm. Fastighetsutredningen gav upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Nordstan, Skola, Skola och utbildning

Ska Juta ha en tomt? (4/4)

8 januari, 2023 Lämna en kommentar

Den förra bloggen (se “Ska Juta ha en tomt? (3/4)”) avslutades med frågorna:

“Kanske är rätten att ha en hemfridszon runt sin bostad ett sådant “mycket angeläget intresse”? Eller är det kanske själva äganderätten till bostaden i sig som är det avgörande?”

I denna blogg ska jag titta lite på äganderättens betydelse för strandskyddslagstiftningen.

Miljöbalkens 7 kap 25 § lyder:

“Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet skall tillgodoses.”

Paragrafen kallas proportionalitetsprincipen. Den kom till efter att Sverige gjorde EKMR (=Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna) till svensk lag. I denna konvention finns nämligen ett egendomsskydd. Även Regeringsformen, som också fick sin nuvarande utformning i samband med att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt, stadgar i 2 kap 15 §:

“Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.”

Det är detta proportionalitetsprincipen handlar om – det enskilda intresset i förhållande till det allmännas. Varje person ska ha rätt till respekt för sin egendom.

Proportionalitetsprincipen innebär en prövning i tre led, och här citerar jag en dom i Mark- och miljööverdomstolen (F 11186-17):

“om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet (ändamålsenlighet), om ingreppet är nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ (nödvändighet) och slutligen om den fördel som det allmänna vinner står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde (proportionalitet i strikt mening).”

Jag undrar vad en sådan här prövning skulle få för resultat i fallet Juta…

Det börjar ske en förändring av svensk rättspraxis, bland annat genom domar i Högsta domstolen och Mark- och miljööverdomstolen. Det började med rättsfall kring marköverföring enligt fastighetsbildningslagen och domarna förstärkte helt enkelt egendomsskyddet. 

Mark- och miljööverdomstolen har i två domar från 2020 slagit fast att egendomsskyddet innebär att det även finns (se Wistrand Advokatbyrå “Förstärkt egendomsskydd vid prövning av dispenser enligt miljöbalken”):

“anledning att nyansera den intresseavvägning som ska göras vid prövningen av om strandskyddsdispens kan ges enligt miljöbalken.”

En inskränkning i en enskilds rätt att använda mark eller vatten får inte gå längre än vad som krävs för att syftet med strandskyddet ska tillgodoses.

“Det innebär att det vid den intresseavvägning som ska göras enligt strandskyddsbestämmelserna måste kunna beaktas även andra omständigheter än de som anges i miljöbalken som skäl för dispens.”

Det här, skriver Wistrand Advokatbyrå vidare, bekräftas av Stockholms tingsrätts dom den 3 mars 2020 (T 4824-19). Domen konstaterade att:

“egendomsskyddet i RF och EKMR innebär ett krav på en fristående proportionalitetsbedömning vid prövning av frågor om strandskyddsdispens enligt miljöbalken. Då någon sådan proportionalitetsbedömning inte hade gjorts i det fallet hade en överträdelse av den enskildes egendomsskydd skett.”

Jag vet inte hur just det här fallet slutade, domen har överklagats, men en förändring av praxis börjar i varje fall ske. Egendomsskyddet får en allt tyngre roll.

Det bekräftas även av ett examensarbete vid Umeå universitet, “Strandskyddet och äganderätten” (kan laddas ner här):

“Under 2018 kom ett stort och viktigt mål från HD, NJA 2018 s. 753. I målet kom HD fram till att det ska göras en fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen i varje enskilt fall som berör tvingande marköverföringar. Fallet har dock fått en bredare tillämpning än så, exempelvis proportionalitetsprövningar vid strandskyddsdispenser.”

Det här är dock något som inte Vänersborgs byggnadsnämnd och byggnadsförvaltning tycks ha tagit hänsyn till. Överhuvudtaget har inte nämnden, vad jag förstår, tagit denna aspekt under övervägande. Den har t ex inte gjort prövningarna enligt proportionalitetsprincipen. Det borde den antagligen göra.

Jag skulle faktiskt vilja svara nekande på de tre prövningarna i fallet Juta – det aktuella ingreppet är inte ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet, ingreppet är inte nödvändigt för att uppnå det avsedda ändamålet och den fördel som det allmänna vinner står inte i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar paret Davidsson.

Advokatbyråns slutsats av domarna är:

“Det enskilda intresset av rätten till respekt för sin egendom ska således, på ett mer framträdande sätt än tidigare, vägas in i bedömningen av om dispens kan ges.”

Det torde stå utom allt tvivel att den ansökan om ny strandskyddsdispens med en ny tomtplatsavgränsning som Davidsson har lämnat in, och som byggnadsnämnden (eventuellt) ska ta ställning till redan den 24 januari, tillgodoser allmänhetens intressen och hans egna enligt Miljöbalkens proportionalitetsprincip.

Förslaget tillgodoser syftet med strandskyddet samtidigt som Davidssons rätt att använda sin mark enligt 7 kap. 25 § i Miljöbalken inte inskränks. Det gör inte nuvarande tomtplatsavgränsning och inte heller den nya (“Davidsson ska få vägen”) som byggnadsförvaltningen har föreslagit.

Det är självklart att bostadshuset på Juta ska ha en strandskyddsdispens med en tomtplatsavgränsning som garanterar paret Davidsson att ha en tomt för sig själva – en hemfridszon.

Jag frågade slutligen min partikamrat Pontus Gläntegård (V), som sitter i byggnadsnämnden, om hur han ser på en lösning i ärendet.

“Alla bostadshus genererar en hemfridszon oavsett vad som finns på en karta eller i ett beslut. Hemfridszonen på Juta är större än till vägen. Det är därför det krävs ett staket, en mur eller häck. Den naturliga hemfridszonen skulle annars nå ända ner till vattnet om det inte fanns en avgränsning. Således anser jag tomten vara ianspråktagen så långt som det enskilda intresset möter det allmänna någonstans nere på gräsplanen. Det behövs en avskild passage, gärna skyltad, för allmänheten, annars upplevs Juta som ett stopp för allmänheten.”

Det är många som hoppas att byggnadsnämndens ledamöter ska lyssna på Gläntegård.

===

Bloggar i denna serie:

Kategorier:Byggnadsnämnden, Juridik, Juta, strandskydd