Arkiv

Författararkiv

Elgärde (1): “Problematisk funktionsnedsättning”

8 januari, 2021 1 kommentar

Den 27 augusti 2020 beslutade socialnämnden:

“Socialnämnden föreslår samhällsbyggnadsnämnden att starta lokalplanering för ett nytt boende för personer med problematisk funktionsnedsättning på Elgärde 1:39 och 1:40 i enlighet med förstudien daterad 2020-08-05.”

Det var ett beslut som inte hade föregåtts av varken information, dialog eller diskussion – i varje fall inte med de som berördes av beslutet. Huruvida dialog hade förts med målgruppen, dvs personerna med problematisk funktionsnedsättning, kan jag inte uttala mig om. Det framgår dock inte av underlagen att någon sådan dialog hade förts. Det skulle sannolikt ha nämnts om en dialog förekommit. Grannar till det tänkta boendet i Elgärde i Frändefors hade i varje fall inte haft en aning om socialnämndens planer. De fick läsa om det i TTELA – efter att beslutet var fattat. (Se TTELA “Nytt boende planeras i Frändefors”.)

Det blev ett herrans liv. Det ringdes, det skrevs, det skälldes, det skickades mail till varenda ledamot i socialnämnden, personalen på socialförvaltningen fick samtal, andra politiker ringdes upp och fick mail. Det startades namninsamlingar. Människorna i grannskapet hade nämligen erfarenhet av socialnämndens boende sedan tidigare. Då handlade det om boende för personer med drogproblematik. Det boendet avvecklades tämligen snabbt, efter ungefär ett halvår, när socialförvaltningen insåg att Elgärde inte var någon lämplig placering. Frändeforsborna ville inte gå igenom samma sak en gång till. Det fullkomligt stormade i Frändefors. (Se TTELA ”Protester fick politikerna att tänka om”.) 

Protesterna ledde till att socialnämnden, på ordförande Dan Nybergs (S) initiativ, skulle ompröva beslutet. På sammanträdet i oktober togs därför lokalplaneringen på Elgärde upp igen. Det visade sig att det inte spelade någon roll. Nybergs förslag om att upphäva beslutet från i augusti röstades ner med 7-6. Frändeforsbon Reidar Eriksson (S) var inte närvarande på mötet utan ersattes av en moderat och Elisabeth Bohlin (S) röstade med de borgerliga. (Se “Beslut: Elgärde!”.)

TTELA konstaterade mycket riktigt att Nybergs förslag blev nedröstat med hjälp av en partikamrat, och så citerades Dan Nyberg (S):

“Jag blev överraskad, jag hade räknat med att vår grupp skulle hålla ihop.”

Nybergs (S) uttalande kan bara tolkas som att Elisabeth Bohlins (S) ställningstagande kom som en överraskning för honom.

Det var inte bara Nyberg som blev besviken på socialnämndens beslut, det blev de boende vid Elgärde också… De ansåg inte att de hade blivit lyssnade på – och nämndens ledamöter hade tydligen inte ens svarat på frågor i ärendet. Det framgår bland annat av ett mail från en av grannarna till nämndens ledamöter.

Det blev till sist ett möte mellan “socialen” och grannarna, den 25 november. Den ende närvarande politikern var nämndens 1:e vice ordförande Henrik Harlitz (M). (Det berodde antagligen på att ordförande Dan Nyberg (S) och 2:e vice ordförande Ann-Britth Fröjd (C) båda hade röstat nej till beslutet och dessutom reserverat sig.) Vid sin sida hade Harlitz socialchef Karin Hallberg, tre andra chefer från socialförvaltningen samt lokalsamordnare och byggprojektledare. (Några var med på distans.) Representanter från fem grannfamiljer från Frändefors deltog enligt Melleruds Nyheter. (Du kan ladda ner den aktuella tidningen här: Melleruds Nyheter nr 45, v 40 2020.)

Syftet med mötet från “socialens” sida var inte att ändra på beslutet. Det hade ett sådant här möte inga befogenheter till. Meningen var istället att informera grannarna. TTELA skrev (se TTELA “Boendet på Elgärde ett steg närmare att byggas”):

“Som Henrik Harlitz ser saken är det först nu när det är klart att Elgärde är huvudalternativet, och de övriga tre förslagen inte längre är aktuella, som kommunen kan gå ut med information.
– Nu är det läge ha en dialog med de personer som bor i närheten.”

Vilket naturligtvis återigen gjorde de inblandade grannarna besvikna. Det slutliga beslutet var ju redan fattat, så det var inte mycket till dialog. Vilket helt går mot t ex kommunens bostadsförsörjningsprogram, som på ett flertal ställen betonar hur viktigt det är att kommuninvånarna får delta i planering av nya bostäder. Det borde väl vara ganska självklart att människor ska ha inflytande över sin situation…

På mötet mellan grannarna och socialnämndens och socialförvaltningens representanter blev det en diskussion om vilka personer som egentligen skulle bo i lägenheterna på Elgärde. De boende kände utifrån underlagen till socialnämndens beslut stor oro för den tilltänkta målgruppen. De hade upplevt otrygghet med socialnämndens tidigare boende på Elgärde och fruktade att de skulle få uppleva samma sak igen.

Nej, sa “socialens” representanter unisont på mötet. Ingen ska behöva känna oro och otrygghet.

I Melleruds Nyheter sa en av de närvarande grannarna (du kan som sagt ladda ner den aktuella tidningen här: Melleruds Nyheter nr 45, v 40 2020):

“Jag vet inte vad jag ska tro.”

Och fortsatte:

“Min svenska var inte tillräcklig för att få till den tolkningen och Vänersborgs socialförvaltning har lovat saker förr som inte blivit av.”

Vad sa då socialförvaltningen och vice ordförande om målgruppen – personerna med “problematisk funktionsnedsättning”?

Vice ordförande Henrik Harlitz (M) hade redan innan mötet, men efter nämndens beslut, sagt i TTELA (se TTELA “Boendet på Elgärde ett steg närmare att byggas”) att han tyckte att diskussionen hade hamnat snett, och fortsatte:

“Det handlar om personer med speciella behov, men inte primärt om människor med missbruksproblematik. De har neuropsykiatriska diagnoser och har svårt att bo [i] gruppboenden.”

I Melleruds Nyheter berättade en av grannarna vad “socialen” hade framfört på mötet om målgruppen, vilket senare också bekräftades:

“Det som nu framkom på mötet var att det som står i förstudien ska tolkas som personer med autism som är överkänsliga mot ljud och ljus. Ingen av de sex personerna som nu är kända och kan komma att bo på Elgärde ska ha några missbruksproblem.”

I ett mail till mig skrev en av de närvarande personerna från kommunen:

“Vi beskrev att det kan förekomma att person eller personer har använt berusningsmedel men att det inte handlar om personer med missbruksproblematik.”

Enligt minnesanteckningarna från mötet med grannarna så ger kommunens representanter följande beskrivning:

“det i nuläget inte finns klart vilka exakta personer som är tilltänkta till att bo på det nya boendet. Förvaltningen dementerar åter igen att det är ett boende för missbrukare och att det inte är formulerat så i de handlingar som [namn på en av grannarna] refererar till. … Socialnämndens representanter informerar åter igen om att detta är ett boende inte ett behandlingshem eller HvB hem, utan ett boende för personer med psykiska funktionsnedsättningar, samsjuklighet och kognitiva nedsättningar.”

Och minnesanteckningarna, som för övrigt fördes av någon från kommunen, avslutades med:

“Förvaltningarna beskriver vid flera tillfällen gemensamt att det är verksamhet personligt stöd och omsorg som ha behov av denna byggnation och att det inte är ett boende för personer med missbruk.”

Det här är alltså, kan man väl säga, den samlade förvaltningens beskrivning av den målgrupp som kallas “personer med problematisk funktionsnedsättning”. Eller kanske snarare, vad som inte kännetecknar målgruppen. Det fanns i varje fall ingen anledning för grannarna att oroa sig. Det är nästan så att man av anteckningarna får uppfattningen att grannarna hade missuppfattat eller inbillat sig saker. Och vägrade ta till sig de fakta som “socialen” förmedlade…

Hade grannarna gjort det, hade de missuppfattat det som stod i socialnämndens utredning?

Var det verkligen så som socialchefen, enligt samma minnesanteckningar, sa på mötet:

“Vår upplevelse är att detta boende är väl integrerat i samhället och i egentlig mening är de som bor där vanliga Vänersborgare.”

Fortsättning på bloggen följer här: ”Elgärde (2): Kan man lita på socialen?”.

Tidigare bloggar om Elgärde:

Kategorier:Elgärde, Frändefors, socialnämnden

Kommunala fastigheter (4): Ursand, Skräcklestugan och jordbruk

6 januari, 2021 2 kommentarer

Fastighetsutredningen tar upp många enskilda kommunala fastigheter. Jag ska avsluta min genomgång med ytterligare några som på olika sätt kan diskuteras, och kanske också ifrågasättas. Det är dock fortfarande långt ifrån alla som tas upp i utredningen.

Ursand

På kommunfullmäktiges senaste sammanträde i december sa Dan Åberg (M):

“jag tycker inte att det är lämpligt eller bra att kommunen äger exempelvis en camping”

Vänersborgs kommun äger campingen på Ursand. Campingen finns upptagen i fastighetsutredningens lista över kommunala fastigheter som (se “Fastighetsutredningen”):

“inte nyttjas fullt ut och/eller nyttjas av andra än kommunens egna verksamheter”

Ursands camping med tillhörande byggnader utarrenderas via ett anläggningsarrende till Bert Karlsson. Arrendetiden sträcker sig fram till utgången av år 2026, men kan förlängas. I utredningen framgår att kommunen tjänar pengar på uthyrningen, nästan 590.000 kr per år.

Jag har, liksom Dan Åberg, väldigt svårt att förstå varför Vänersborgs kommun ska äga en camping. (Se ”Vem ska äga Ursand?”.) Det tillhör ju inte direkt kommunens lagstadgade kärnverksamheter, lika lite som bandy. Det kan väl egentligen inte ens sägas vara en angelägenhet:

“av allmänt intresse”

Som det står i kommunallagen att kommunen får ägna sig åt (2 kap § 1).

Det är svårt att se vari det allmänna intresset ligger. (Jag liksom utredningen menar alltså själva campingen, inte badstranden, Dalbostigen etc.) Om campingen var av “allmänt intresse” så kan man undra hur kommunen kunde tillåta campingen med dess servicebyggnader att förfalla på det sätt den gjorde innan Bert Karlsson tog över arrendet. Det viktigaste med en camping skulle väl också vara att den är välskött – om den sedan ägs av kommunen eller av en privat entreprenör är inte särskilt intressant.

Ursand är en “kassako” för kommunen, som TTELA uttryckte det. (Se TTELA “Nu börjar upprensningen i fastighetsträsket”). Jag har lite svårt att se hur det går ihop med 2 kap 6 § i kommunallagen:

“Kommuner och regioner får inte ta ut högre avgifter än som motsvarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller.”

Och 7 §:

“Kommuner och regioner får driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och syftar till att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna.”

(Tillagt kl 20.35. Jag rekommenderar en läsning av Hans Castorps kommentar till bloggen. Castorp ger en utförligare och mer korrekt bild av vad lagarna säger i det här fallet. Klicka här.)

Kommunen borde sälja campingen. Den dag som Bert Karlsson lämnar Ursand så kan det bli hur dyrt som helst för kommunen. Kommunen måste kanske betala för de byggnader som Bert Karlsson har uppfört. Och vem vet i så fall hur mycket dom kommer att kosta. Eller vad händer om Bert monterar ner och tar med sig byggnaderna? Eller bara river dem? (Se “Vem ska äga Ursand?”.)

Skräcklestugan och Skogshyddan

Borde kommunen också sälja Skräcklestugan? Jag vet inte, men Niklas Johanssons ord i TTELA är tänkvärda (se “Nu börjar upprensningen i fastighetsträsket”):

“Att Skräcklestugan är en utmärkt plats att fika på är ett okontroversiellt påstående. Men ska ortsbor och besökare subventioneras med hundratusentals kronor om året för möjligheten att dricka kaffe och titta ut över Vänern.”

Skräcklestugan hyrs och drivs av Vänersborgs Gymnastikförening sedan 2013. Skräcklestugan kostade enligt utredningen kommunen 320.000 kr år 2019 och 251.000 kr år 2020, trots hyresintäkterna. Och det är svårt att tro att det är förenligt med kommunallagens paragrafer 3 och 8 i 2 kap:

“Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. … Individuellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare får lämnas endast om det finns synnerliga skäl för det.”

Kommunen äger för övrigt också Skogshyddan. Skogshyddan hyrs numera ut till en privatperson. Nuvarande hyresavtal trädde i kraft 1 juli 2019 och löper fram till 1 september 2021. Kommunens kostnad kanske därmed minskar. Den uppgick 2019 till 72.254 kr.

Men som jag har redogjort för tidigare, på kommunfullmäktiges sista sammanträde för år 2020, den 16 december, beslutades att:

“uppdra till samhällsbyggnadsnämnden att ta fram en fastighetsstrategi, för vidare beslut i kommunfullmäktige, i syfte att erhålla ett styrande dokument som klargör på vilka grunder fastigheter ska ägas, hyras eller avyttras.”

Det är kanske trots allt läge att avvakta en sådan strategi innan kommunen går vidare med de enskilda objekten. 

Jordbruksmark

Vänersborgs kommun äger jordbruksmark i hela kommunen, i varenda kommundel. Hur stor areal det handlar om framgår inte av fastighetsutredningen, men det rör sig om ungefär 500 hektar. Jordbruksmarken är utarrenderad och anledningen till det är vad jag förstår att kommunen vill fortsätta äga marken för att kunna använda den för framtida byggnation av olika slag. Marken utgör alltså en slags reserv. Och det kan ju vara klokt tänkt.

Å andra sidan, om marken inte har använts på hundra år och inte planeras att användas på ytterligare hundra kan man väl tycka att markinnehavet är både tämligen meningslöst och utan “allmänt intresse”. Då är det frågan om marken inte borde säljas. Det är emellertid viktigt att en eventuell försäljning etc sker öppet och transparent. Och lagligt. Utredarna skriver:

“Vid försäljning av mark och byggnader räknas som statsstöd alla former av försäljning till ett underpris i förhållande till marknadspris. Försäljning av fast egendom måste därför ske genom ett villkorslöst anbudsförfarande eller genom att försäljningen föregås av en oberoende expertvärdering.”

Eftersom en stor del av jordbruksmarken (all?) är utarrenderad tar utredningen upp olika aspekter av arrende, avtalsformer, besittningsskydd osv. Vad gäller jordbruksarrenden så har jag fått till mig av samhällsbyggnadsförvaltningen att det i regel handlar om mycket gamla arrenden. Avtalen ska i grund och botten återge de lagar som finns i jordabalkens kapitel och som reglerar jordbruksarrenden.

Det går många rykten, och har gjort så i flera år, om mygel och vänskapskorruption kring arrendena. Vad som ligger bakom dessa har jag emellertid ingen kunskap om, men jag kommer ändå att tänka på vad som stod i revisorernas rapport om ombyggnaden och renoveringen av kommunhuset:

”Samhällsbyggnadsnämnden bör initiera en dialog med kommunstyrelsen om förutsättningarna för att anta en rutin för mutor och jäv.”

Epilog

Det var en beskrivning av en hel del kommunala fastigheter. Det finns många flera objekt i fastighetsutredningen än de som jag har beskrivit. Den som är intresserad kan ladda ner utredningen och läsa vidare – ”Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring”.

Fastighetsfrågorna är synnerligen aktuella, för att inte säga akuta, för Vänersborgs kommun. Det gäller allt från innehav, förvärv och försäljning till, och inte minst, underhåll. Därav alla bloggar kring kommunens fastigheter.

Kommunen har gjort, och gör fortfarande, alltför stora och dyrbara misstag som kostar skattebetalarna åtskilliga miljoner. Och fina kulturhistoriska och värdefulla byggnader missköts så till den milda grad att de kanske till och med måste rivas. Kommunen måste skyndsamt ta ett rejält grepp om fastighetsfrågorna. Det kan inte fortsätta på samma sätt de kommande åren…

Till sist. Två av kommunens politiker har ställt frågan till mig, om jag anser att även det kommunala aktiebolaget AB Vänersborgsbostäder missköter sina fastigheter. Det gör jag inte. Vänersborgsbostäder är enligt den kunskap jag har om bolaget det kommunala undantaget som bekräftar regeln. En av politikerna, som ställde frågan till mig, var Dan Nyberg (S). Han skrev på Facebook:

”Jag tycker att AB Vänersborgsbostäder är ett fantastiskt välskött framtidsorienterat kommunalt helägt bolag och i högsta grad ett välbehövligt bolag och visar att kommunen kan sköta i alla fall den typen av fastigheter. Dessutom äger och förvaltar bolaget de flesta av våra otroligt fina äldreboenden.”

Jag håller med.

 

PS. Fastighetsutredningen har gett upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:fastigheter, jordbruk, Ursand

Kommunala fastigheter (3): Topp, Nuntorp och Bergagården

4 januari, 2021 Lämna en kommentar

I några bloggar har jag skrivit om den utmärkta fastighetsutredning som presenterades tidigare i höstas. (Se “Fastighetsutredningen”.) I min förra blogg om kommunens fastigheter tog jag emellertid upp några objekt som inte fanns med i utredningen. (Se “Kommunala fastigheter (2): Kommunhuset, sessionssalen och arenan”.) Orsaken var att jag ville visa på kommunens och de styrande partiernas (S+C+MP) bristande kompetens på fastighetsområdet.

Och det finns fler exempel…

Topp

Många av oss äldre i politiken har fortfarande Toppaffären i färskt minne. Fastighets AB Vänersborg (FABV), ett av kommunens helägda aktiebolag, köpte Toppfrys för 17 miljoner kronor. Efter ett kort tag sålde FABV (kommunens bolag) Toppfastigheten till Hammar Nordic Plugg för 8 miljoner… Och sedan styckade Hammar av en bit och sålde resten av Topp för 40 miljoner kronor. Skattebetalarna i Vänersborg fick alltså betala 9 miljoner kr till ett privat företag. Som sedan dessutom tjänade ytterligare miljoner på nästa försäljning.

Det var en gigantisk skandal som anmäldes till EU-kommissionen. Det var nämligen inte bara fråga om en urusel affär för kommunens del, det var dessutom ett olagligt statligt stöd till ett privat företag och oförenligt med EU:s inre marknad. Och EU-kommissionen konstaterade också så småningom att så verkligen var fallet, det var olagligt av kommunen att köpa dyrt och sälja billigt till Hammar Nordic Plugg. (Se “Bo Carlssons politiska historia”.) EU-kommissionen ansåg att Hammar hade fått fabriken 14,5 miljoner för billigt. De här pengarna plus ränta och rättegångskostnader fick Hammar betala tillbaka till FABV. Och alltihop tack vare James Buccis (V) tålmodiga arbete. (Se “JULKLAPP från Vänsterpartiet!”.)

Topphistorien avslöjade inte bara en stor kommunal inkompetens. Det hände också mycket bakom skål och vägg – avtal och överenskommelser slöts som knappast tålde offentlighetens ljus. Toppskandalen fick stor uppmärksamhet i Västnytt där Sophia Djiobardis gjorde flera avslöjanden. (Se Västnytt del 1, del 2 och del 3.)

Nuntorp

Oppositionen lyckades i december 2016 avstyra ett potentiellt katastrofalt kommunalt köp av en stor fastighet. Det var den borgerliga oppositionen (M+L+KD) som tillsammans med Vänsterpartiet lyckades förhindra de styrande socialdemokraterna, centerpartisterna och miljöpartisterna att köpa 51 olika byggnader på Nuntorp för ungefär 40 milj kr. Det var återigen Fastighets AB Vänersborg som stod som presumtiv köpare. Den gången hade kommunens fastighetsenhet bedömt att de kommunala driftskostnaderna skulle uppgå till ungefär 9,9 milj kr per år.

S+C+MP var beredda att genomföra förvärvet trots att det saknades både fakta och svar på en massa frågor. (Se ”Ärendet Nunntorp”.) TTELA:s journalist Niklas Johansson, som lyssnade på hela debatten i fullmäktige, konstaterade sakligt och objektivt i TTELA (se här):

”Nej-sidans argument var genomgående av praktisk natur (realistiska) medan andra sidan talade om vad man ville åstadkomma (önskedrömmar).”

Och:

”Men till saken hör att flera oppositionspolitiker under kvällen, med Lena Eckerbom Wendel (M) och Stefan Kärvling (V) i spetsen, ställde fullt relevanta frågor kring affären utan att få några riktiga svar.”

Jag är helt övertygad om att den utveckling som vi har sett på Nuntorp sedan dess aldrig hade varit möjlig om de styrande partierna hade lyckats i sina föresatser att köpa Nuntorp. (Se “Det händer saker på Nuntorp!”.)

Nuntorpaffären visade återigen hur de styrande var beredda att för skattebetalarnas pengar köpa en dyrbar fastighet på ofullständiga underlag – och rena önskedrömmar.

Bergagården

Vänersborgs kommun ska helst inte syssla med fastighetsaffärer, i varje fall inte under ledning av socialdemokrater och centerpartister. Det har aldrig fallit väl ut… Men i april 2020 fick Benny Augustsson (S) och Bo Carlsson (C) oväntat, och svårförklarat, stöd från de borgerliga i en fastighetsaffär.

Kommunfullmäktige röstade igenom att kommunen genom Fastighets AB Vänersborg (FABV) skulle köpa fastigheten Hunneberg 1:7 (Bergagården) för 4,82 milj kr – trots att fastigheten enligt en värdering “bara” var värd 3,7 milj kr. Och att FABV skulle tvingas börja med att åtgärda fastighetens VA för beräknade 7,31 milj kr…

Som vanligt var underlagen bristfälliga och präglades av önsketänkanden och förhoppningar snarare än fakta. (Se t ex “Bergagården – frågor som måste få svar”.) Det enda som tycktes motivera kommunens köp av Bergagården var en stark misstänksamhet mot alla privata initiativ. (Det fanns nämligen en privat spekulant.) Kommunen måste köpa, så att inte fastigheten skulle falla i privata händer. Det var argumentet som framfördes på fullmäktiges sammanträde. Och det var naturligtvis förvånande särskilt när borgerliga partier som moderaterna, kristdemokraterna, centerpartisterna och miljöpartisterna också gav uttryck för denna ståndpunkt.

 

PS. Fastighetsutredningen har gett upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:Bergagården, fastigheter, Nuntorp, Topp

Kommunala fastigheter (2): Kommunhuset, sessionssalen och arenan

3 januari, 2021 Lämna en kommentar

Norra skolan, Huvudnässkolans aula och Holmens fd huvudkontor – man kan väl lugnt säga att kommunen inte imponerar som fastighetsägare. (Se “Kommunala fastigheter (1): Norra, aulan och Holmen”.) Men det tar inte slut där. Kommunen har otaliga historier om onödiga och/eller misslyckade köp av fastigheter. Kommunen har också byggt med mer eller mindre, eller ännu mindre, framgång. Och skötseln av fastigheterna är ett kapitel för sig. Jag tror ofta att kommunen överhuvudtaget inte ska äga och sköta fastigheter. Kanske skulle istället ett kommunalt aktiebolag bildas, som signaturen Ceberg skrev i en kommentar (klicka här):

“Tror även att vi bör ordentligt utreda frågan om det inte vore bäst att tillskapa ett AB där dessa fastigheter placeras/ägs. Kan se många fördelar med en tydlig fördelning av ansvar dvs hyresgäst/fastighetsägare.”

I denna blogg ska jag ta upp några fastigheter eller byggnader som inte finns med i fastighetsutredningen. Det är kommunhuset, sessionssalen och arenan.

Kommunhuset

Som de flesta erinrar sig så fanns det stora problem i kommunhuset med inomhusklimatet. Anställda och besökare fick andningsbesvär, allergiska reaktioner och flera kunde helt enkelt inte vistas i huset. Det sattes igång en renovering, anmärkningsvärt nog utan att varken ett investeringsbeslut hade fattats eller en upphandling hade skett… (Se “Svidande kritik från revisorerna – kommunhuset”.)

Renoveringen och ombyggnaden visade sig bli dyr, den totala kostnaden kom att uppgå till ungefär 130 miljoner kronor. Och för de miljonerna har Vänersborgs kommun egentligen inte fått något nytt. Men blivit av med en sessionssal.

Revisorerna specialstuderade “projektet” och deras ”torra” sammanfattning var kort och koncis:

”Vår sammanfattande bedömning är att ombyggnationen av kommunhuset inte har präglats av ändamålsenlig styrning, uppföljning eller intern kontroll.”

På revisorsspråk är det hårda och skarpa ord. Det var också lite överraskande att revisorerna avslutade granskningen med att identifiera ett antal förbättringsområden, bland annat:

”Samhällsbyggnadsnämnden bör initiera en dialog med kommunstyrelsen om förutsättningarna för att anta en rutin för mutor och jäv.”

Sessionssalen

De 130 miljonerna räckte inte till någon sessionssal. Den tidigare sessionssalen hade ju rivits 2018 på grund av mögelangrepp. De styrande partierna (S+C+MP) ville att en ny skulle byggas på samma plats. Det var liksom “bestämt” innan frågan hade diskuterats i kommunens politiska organ, än mindre beslutats. Tvärtom, kommunfullmäktige hade i mars 2018 bifallit en motion från Dan Åberg (M) och Henrik Josten (M) om att utreda en kombinerad sessionssal och ett kongress-/konsert-/kulturhus på Huvudnässkolans tomt. (Se “Kommunala fastigheter (1): Norra, aulan och Holmen”.)

De styrande partiernas uppfattning om sessionssalen baxades fram med olika taktiska överväganden, bland annat genom “förhalning”. Sedan hamnade kommunen i ett läge där “tiden hade runnit iväg” – och ett beslut var tvunget att fattas.

Den 17 juni förra året, alltså 2020, beslutade kommunfullmäktige att uppföra en ny sessionssal där den gamla hade stått – till en kostnad av 40 miljoner kr. De ekonomiska beräkningarna inför projektet var ofullständiga. Moderaterna skrev i en protokollsanteckning (se “KS: Ny sessionssal”):

“Förslaget har inte sin grund i fullmäktiges tidigare beslut om ny sessionssal. Några alternativa förslag till utformning och placering av sessionssal redovisas ej. Underlaget är dessutom bristfälligt, inte minst av de ekonomiska beräkningarna för investering och drift.”

Hittills har väl kommunen aldrig hållit sig inom de uppsatta kostnadsramarna, och det är inte särskilt mycket som talar för att så ska ske denna gång heller. Det tycks inte som om kommunledningen lär sig något av alla misstag som har begåtts i det förgångna, t ex arenan, eller av den kritik som revisorer har framfört vid upprepade tillfällen. Fast det tyckte inte Dan Nyberg (S). I kommunfullmäktige (se “KF 17/6 (1): Ny sessionssal klubbad”) sa han att han kände tillförsikt till samhällsbyggnadsnämndens beräkningar. Det var andra som räknade:

“än de glada amatörer som räknade på arenan.”

Arena Vänersborg

Arena Vänersborg ja… Den är av någon anledning inte med på fastighetsutredningens lista över kommunala fastigheter som (se “Fastighetsutredningen”):

“inte nyttjas fullt ut och/eller nyttjas av andra än kommunens egna verksamheter”

Bandy är ju inte direkt någon kommunal angelägenhet… Och dyr är arenan för kommunen också – 20 miljoner netto varje år.

Det är inte svårt att hålla med Dan Nyberg (S) om “de glada amatörerna” som räknade på arenan, även om han som dåvarande ordförande i kommunfullmäktige var mycket positiv till arenabygget. Och inte alls delade Vänsterpartiets kritik av “de glada amatörernas” kalkyler. “Amatörerna” beräknade att arenan skulle kosta 140 milj kronor, och då skulle sponsorer stå för 20 milj. Arenan uppvisade en slutnota på närmast ofattbara 286 milj kr – och då syntes inte heller några sponsorer till. (Länsförsäkringar betalade en miljon per år för reklamen.) Gator och rondell var inte medräknade i slutkostnaden.

Och de misstag vi såg på den tiden, de ser vi fortfarande, t ex kommunhuset, sessionssalen, Bergagården… Det tycks även i dagsläget saknas riktlinjer och rutiner för intern kontroll, riskbedömningar och styrning vid renoveringar, tillbyggnationer och fastighetsköp. Och allvarligast av allt, politiska beslut grundas fortfarande ofta på bristfälliga underlag.

Och nu behöver 22 milj kr investeras i ny takduk, snörasskydd och skärmtak på arenan… (Se TTELA “Nu planeras för nytt tak på arenan”.) Kommunen borde titta mycket seriöst och med ekonomiskt konstruktiva ögon på sätt att maximera intäkterna och minimera förlusterna för Arena Vänersborg. Finns det möjligheter att hitta nya användningsområden för arenan, som t ex att ta bort isen och lägga konstgräs? Eller ännu hellre med tanke på den diskussion som motionen från Carl-Ewert Berg (KD), Dan Åberg (M) och Gunnar Henriksson (L) initierade och som gav upphov till fastighetsutredningen – borde inte frågan om ägandeförhållandena kring arenan tas upp, som t ex att bjuda ut arenan till försäljning eller bilda någon typ av bolag där även privata intressenter ingår?

 

PS. Fastighetsutredningen har gett upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:Arena Vänersborg, fastigheter, investeringar

GOTT NYTT 2021

31 december, 2020 2 kommentarer

Så är då ytterligare ett bloggår till ända. Tiden går fort. Men så är det väl när man ser tillbaka. Dagar, månader och år flyr, vad som än händer. Kanske är det en åldersfråga…

Den första ”riktiga” bloggen daterar jag till den 17 oktober 2010, även om jag hade prövat på med några enstaka texter redan tidigare. Men det var vid denna tidpunkt som jag bestämde mig för att börja skriva på regelbunden basis. Och alldeles nyligen, den 14 december 2020, kl 20.23, fick jag alltså min miljonte visning på bloggen… Denna händelse beskrev jag i bloggen ”En miljon!”.

Det var många som hörde av sig på olika sätt och gratulerade. De ville berätta hur mycket bloggen betydde för dem. Det var mycket roligt och stimulerande att få ta del av folks upplevelser av mitt skrivande. Flera uppmuntrade mig dessutom att fortsätta skriva. ”Heja-ropen” kom från många håll. Fast det är klart, alla var väl knappast positiva. Men det visade de inte. Men visst kan tystnad vara ett sätt att demonstrera ett missnöje. Och visst hörde jag tystnaden tala – från håll som man kanske inte skulle kunna förvänta sig. Men det finns uppenbarligen några som har fått för sig att Vänsterpartiet skulle få fler röster om jag slutade skriva. Det är i och för sig omöjligt att veta, men faktum är att Vänsterpartiet fick 501 fler röster i kommunalvalet 2018 jämfört med antalet vänersborgsröster på Vänsterpartiet i riksdagsvalet. Och det kan man ju fråga sig varför.

Och som jag har skrivit tidigare, överraskande nog, men väldigt glädjande, är alla ”glada tillrop” som jag får från från politiker och “vanliga personer” som lägger sina röster på andra partier än Vänsterpartiet. “Jag håller inte med om vad du tycker alla gånger, men jag lär mig mycket om politiken i Vänersborg” är en vanlig kommentar. Det ger kraft att fortsätta skriva. Även “surstrutarna” sporrar, på sitt sätt, till skrivande…

Bloggandet tar en del tid i anspråk. Det är ju inte bara att skriva, det är material som ska läsas in, fakta som ska letas upp och kontrolleras osv. Det blir en del timmar framför tangentbordet. Sanningen är också att jag tar hjälp av flera utomstående ”granskare och experter”. En del granskar fakta och på andra prövar jag både idéer och åsikter, och jag får ofta nya vinklingar och perspektiv tillbaka. Det är givande dialoger. Jag vill som vanligt tacka er allihop! (Ni vet vilka ni är.) Men den som otvivelaktigt hjälper mig allra mest, och som alltid ställer upp, är min partivän Lutz Rininsland. (Rininsland bloggar också – se “Lutz Rininslands blogg”.) Utan Lutz hade bloggen inte varit vad den är.

Jag trodde förra året att jag skulle få massor av tid över som pensionär. Så blev det inte riktigt, det finns att göra hela tiden. Och visst beror det till stor del på politiken, den tar mer tid än någonsin tidigare. Jag är ledamot i kommunfullmäktige och barn- och utbildningsnämnden samt ersättare i kommunstyrelsen och Kunskapsförbundet Väst. Det är många handlingar som ska läsas igenom och funderas över. Och bloggas om… Jag sätter en ära i att vara väl förberedd, även om jag inte har närvarat fysiskt på särskilt många sammanträden under året. Och när jag inte har kunnat framföra mina åsikter på mötena så har bloggandet på sätt och vis blivit ännu viktigare.

Coronapandemin har under året förändrat den politiska spelplanen drastiskt. Samtliga ledamöter har oavsett smittorisk och riskgrupp varit tvungna att bege sig till kommunhuset för att från olika rum delta i de politiska sammanträdena. Det bestämde ordförandena i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen. Många, däribland jag, valde att stanna hemma. Gruppledarna från de olika partierna bestämde också att antalet ledamöter i kommunfullmäktige skulle halveras och en rad restriktioner infördes också, som t ex minskad talartid. Coronan ledde alltså till en slags diskriminering när vissa ledamöter tillhörande vissa grupper exkluderades från politiken, samtidigt som demokratin inskränktes. (Se t ex ”SKR: “En mycket snäv definition”.) Gunnar Lidell (M) beskrev ordningen i en skrivelse som ”demokratiskt ohållbar”. (Se ”KS: Nytt M-förslag om riktiga distansmöten!”.) De ansvariga i de styrande partierna tog till slut, efter Lidells skrivelse, sina förnuft till fånga. På fullmäktiges decembersammanträde tilläts samtliga fullmäktigeledamöter och ersättare att delta på distans hemifrån. Förändringen hade kommit någon eller några månader tidigare i kommunstyrelsen och de olika nämnderna.

Förresten, Gunnar Lidell (M) gör idag sin sista dag som kommunstyrelsens 1:e vice ordförande. Lidell lämnar också övriga politiska uppdrag i kommunen, men ska sitta kvar som ledamot i fullmäktige fram till nästa val. Jag måste säga att jag har uppskattat, och uppskattar, Lidell mycket. Han har alltid sett till sak och lyssnat på och respekterat mina, och andras, argument. Men inte bara det. Lidell har på sätt och vis hjälpt mig i mitt bloggskrivande. Han har svarat på de frågor jag har ställt och lämnat information när jag inte riktigt haft turerna i kommunhuset klara för mig. Han har med andra ord fungerat lite som oppositionens kommunalråd. Och det är jag mycket tacksam för. Gunnar Lidell och Vänsterpartiet har naturligtvis haft olika åsikter i många frågor men tack vare hans ledarskap och attityd så har Moderaterna och Vänsterpartiet faktiskt hittat varandra i en rad frågor under de senaste åren. Jag hoppas att denna attityd av öppenhet och saklighet kommer att föras vidare av hans efterträdare Henrik Harlitz (M). Du ska ha ett STORT tack Gunnar! (Se också ”Gunnar Lidell”.)

Under de år som jag har bloggat har det alltså blivit mer än 1 miljon visningar. I år var det 122.361. (På en blogg som alltså bara handlar om politiken i Vänersborg…) Det betyder att det i genomsnitt klickades 334 gånger på bloggen varje dag. Då räknar jag med alla dagar, lördagar, semesterdagar, julafton osv. Och då räknas inte de 101 personer med som prenumererar på min blogg. De flesta av dem får nämligen ett mail när ett blogginlägg publiceras, dvs de behöver inte gå in på bloggen för att läsa inlägget. Och räknaren registrerar då inte heller något klick… Men det är ändå fler besökare än förra året. Trots att jag t ex fortfarande är ”blockerad” på vissa stora Facebookgrupper, kanske med all rätt. Men jag kan inte hjälpa att jag kan tycka att information om en blogg om nästa års kommunala budget eller nedskärningar i skolan kan vara viktigare än ytterligare foton på Vänern… 

Det har blivit 265 blogginlägg under året. Det är faktiskt rekord i antal bloggar, säkert ett resultat av pandemin och pensionen. Det är alltid intressant att se vad som läses mest. Fast här finns det en stor felkälla, eftersom flera av mina läsare alltid går in på ”index-sidan”. Och denna sida är följaktligen den i särklass mest besökta. Förutom “index-sidan” är årets mest klickade bloggar följande:

  1. ”Ursand: Öppet brev från Bert” (1.413 visningar)
  2. ”BUN: Ordförande ville inte behandla yrkande från V!” (862)
  3. ”Beslut: Elgärde!” (827)
  4. ”Kort BUN (17/2)” (813)
  5. ”Branden på Holmen” (774)

Sen kommer det faktiskt tre bloggar om Dalsland, två om Brålanda och en om Frändefors (Elgärde).

Har det hänt något nytt i samband med bloggandet under 2020? Jodå, några saker. För första gången publicerade jag ett genmäle på en av mina bloggar. Det var Dan Nyberg (S) som ansåg att jag inte hade återgivit honom korrekt. (Se ”Genmäle från Dan Nyberg (S)”.) Vem vet, det kanske är läge att öppna bloggen för ”gästspel” från andra politiker och kommuninvånare. Även om de inte anser sig vara ”förfördelade”. Jag blev också intervjuad av Marcus Gorne från “Förmiddag i P4 Väst” strax innan pandemiutbrottet. Det hade jag antagligen aldrig blivit om jag inte hade bloggat. (Se ”Intervjuad av P4 Väst”. Tyvärr har intervjun blivit borttagen från radions hemsida.)

Bloggen har också, som vanligt, väckt ett visst internationellt intresse… Och det är ju trevligt. För det är ju i länder som Kina och Indien som tillväxtpotentialen är som störst… Det var t ex 14 visningar från Indien, en minskning tyvärr med två visningar jämfört med förra året. Det uppvägs dock gott och väl med att besöken från Kina fördubblades, 160 visningar. Och då är ändå inte 119 klick från Hongkong medräknade. Dessutom har överraskningen Vietnam kommit upp i 15 visningar. En partikamrat vågade sig i en kommentar till en blogg på en gissning om att det var en annan partikamrat som hade klickat – en partikamrat som faktiskt deltog i en studiecirkel om marxism som jag ledde i början på 80-talet och som nu har flyttat till sin familj i Hanoi.

Jag noterar också att jag har fått vardera ett besök från bland annat Senegal, Quatar, Azerbajdzjan, Algeriet och Martinique. Det är spännande. Annars är det från USA, Norge och Tyskland som jag har fått flest träffar (efter Sverige). Undrar om dessa människor på utländsk mark lärde sig något nytt om Vänersborg…? Kanske ville de veta mer om arenaskandalen…? (Se ”Sanningen om arenaskandalen”.) Eller varför åtalet för fornminnesbrott mot kommunalrådet Bo Carlsson (C) lades ner? (Se ”Varför lades åtalet mot Bo Carlsson ner?”.) Carlsson blir för övrigt ordförande i barn- och utbildningsnämnden från och med imorgon den 1 januari 2021. Eller varför den ”gamle” ordförande i BUN och nya kommunalrådet Mats Andersson (C) överklagade lagligheten i Kunskapsförbundets distanssammanträde i juni? (Se ”Nyhet: Andersson överklagar KFV-möte!”.) Eller varför Älgmuséets VD fick avgå? (Se ”Varför fick Älgmuséets VD gå?”.) Eller är det den stundtals ornitologiska inriktningen som lockar? Tidigare år har jag skrivit en hel del om fiskmåsar, i somras blev det även en blogg om Kanadagåsen… (Se ”Kanadagåsen”.) Eller är den positiva utvecklingen på Nuntorp som lockar till läsning? (Se ”Det händer saker på Nuntorp!”.) Eller kanske de olika etiska dilemman som kommunstyrelsen i Vänersborg ofta brottas med? (Se ”Detaljplanedilemma 2: Brännjärnet”.)

Jag vill så här i slutet av året passa på att tacka alla er som har levererat tips och ”nyheter” – både ni som finns innanför som utanför kommunhusets väggar. Fortsätt gärna med det – total anonymitet garanteras. 

Och självklart, vad skulle bloggen vara utan läsare? Utan er läsare – ingen blogg.

Till sist önskar jag alla mina läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Kategorier:Allmänt Vänersborg, helgläsning, Hemsida

Kommunala fastigheter (1): Norra, aulan och Holmen

29 december, 2020 7 kommentarer

I höstas lades utredningen “Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring” fram. Jag har skrivit om den i två bloggar. (Se “Fastighetsutredningen (1/2)” och “Fastighetsutredningen (2/2)”.) 

Utredningen innehåller mycket fakta och är som jag ser det väldigt uttömmande, kanske en av de bästa och mest intressanta kommunala utredningar som jag har läst. Den tar också upp ett stort antal enskilda fastigheter, där det under varje objekt beskrivs byggår, yta, fastighetsbeteckning, nuvarande hyresgäster, underhållsplan, övrig information som är relevant samt objektets resultat under 2018 och 2019. Det finns mycket intressant att läsa kring enskilda objekt och också flera ganska häpnadsväckande omständigheter. Så beskrivs t ex att inga skriftliga hyresavtal för Rösebo bygdegård har hittats och på Viksängen vet man inte vilken fastighet kommunen egentligen äger. Bara för att nämna två saker.

TTELA har tagit upp utredningen (se “Nu börjar upprensningen i fastighetsträsket”) och i artikeln “Kommunen gör jätteförlust på fastigheter” har tidningen listat de enskilda fastigheterna. TTELA:s artiklar utgör en givande och lärorik läsning. Och det är inte utan att det är svårt att låta bli att fundera kring vissa av fastigheterna, även några som inte tas upp i utredningen.

I denna blogg vill jag fördjupa mig i tre av de fastigheter som beskrivs i utredningen. Jag gör dock en fördjupning utifrån utredningen, eftersom dessa fastigheters öde borde avgöras inom en inte alltför avlägsen framtid.

Norra skolan

Norra skolan tas upp i utredningen trots att det pågår kommunal verksamhet i byggnaderna – i form av grundskola. Skolan behandlas eftersom bristande och eftersatt underhåll har medfört att stora delar av byggnaden är obrukbar och att skolverksamheten därför ska läggas ner. Eleverna ska flytta till den nya skolan på Holmängen. År 2023 kommer Norra att stå tom.

Norra skolan har tillåtits förfalla under S+C+MP-styret. Den borgerliga oppositionen liksom Vänsterpartiet har förespråkat att Norra skolan måste vara kvar och även vid flera tillfällen argumenterat för investeringspengar och till och med en utbyggnad. (Även om ingen kunde föreställa sig de brister som sedan uppenbarade sig.) Det känns lite som om de styrande partierna medvetet har lämnat Norra skolan till sitt öde – för att sedan kunna lägga ner den. Och sälja den?

Kommunens skötsel av fastigheten har varit under all kritik. Det är stor skam hur de fina skolbyggnaderna med högt kulturhistoriskt värde från 1900 respektive 1916 har misskötts. Samtidigt som barn- och utbildningsnämnden har betalat en hyra för byggnaden i alla dessa år – och i den hyran ska pengar för underhåll ha ingått…

Kommunfullmäktige har i den senaste budgeten inte avsatt några pengar för en renovering, en renovering som beräknas uppgå till minst 60 milj. Det är nog tveksamt om det är värt de pengarna, skolan rymmer ju faktiskt förhållandevis få elever. De krafter som har velat lägga ner Norra skolan är på väg att lyckas.

Men eftersom skolverksamheten ska vara kvar de närmaste åren ska taken på fastigheterna bytas nu i början av 2021. Problemet med pågående läckage måste nämligen åtgärdas. Samhällsbyggnadsförvaltningen skriver (i ett mail till mig):

“I arbetet inför projektet så kom man fram till att oavsett om skolan kommer fortsätta drivas där den är idag eller om fastigheten säljs så är ett nytt tak en investering som höjer värdet. Det gjordes även bedömningen att det vid en eventuell försäljning inte skulle vara troligt att en ny ägare får bygga på befintliga byggnader då dessa är kulturminnesmärkta.”

Takrenoveringen beräknas kosta 5,5 milj kr.

Att lägga ner skolor är ett ärende för kommunfullmäktige men något sådant nedläggningsbeslut har inte fattats. Vi får se vad som händer med Norra skolan… (Se “BUN: Norra skolan”.)

Huvudnässkolans aula

Norra skolan har tillåtits förfalla under S+C+MP-styret. Det går att dra vissa paralleller till en byggnad inte långt därifrån. Huvudnässkolan lades ner och revs under vänersborgarnas starka motstånd – och kvar blev bara aulan. (Se “Nu går Huvudnässkolan i himlen in”.) Som förresten alldeles nyligen blev framröstad som Sveriges 15:e fulaste byggnad. (Se “Arkitekturupproret”.)

Huvudnässkolans aula har ett högt kulturhistoriskt värde men är hopplöst omodern. Den kan inte fungera som en ändamålsenlig mötesplats för t ex musik och scenkonst. Därför står den för det mesta tom och oanvänd. Vilket torde vara en typisk början på förfall. Fram till och med 2023 beräknas aulan behöva underhållsåtgärder på upp mot 800.000 kr. Kultur- och fritidsnämnden har inte heller sökt några investeringsmedel eftersom nämnden saknar möjlighet att finansiera den hyreshöjning som en modernisering och upprustning skulle innebära…

Även Huvudnässkolans aula har, liksom Norra skolan, på grund av de styrande partiernas tystnad och passivitet förpassats till glömskan. Och därifrån till, ja till vad, rivning?, är inte vägen lång… Den 5 oktober 2016 lämnade nämligen de två moderaterna Dan Åberg och Henrik Josten in en motion om aulan. I motionen anförde Åberg och Josten, och jag citerar kommunstyrelsens handlingar från februari 2018:

”att processen med utformning av kv. Läroverket och handlingsplanen för sessionssalen bör samordnas. Fler alternativ för kv. Läroverket vore därför lämpliga att ta fram. Till utredningen bör läggas ett alternativ med en modern sessionssal som även ger möjlighet till konserter, teater, utövande av kulturverksamhet i övrigt och skola.”

Det har inte hänt något. Det politiska styret, S+C+MP, har inte brytt sig om motionen, trots att kommunfullmäktige biföll den i mars 2018. (Se “KF (3): Cyklar, Huvudnäs och frikadeller”.) Oppositionen, inklusive Vänsterpartiet, hade förhoppningar om att det verkligen skulle bli en samordning mellan en ny sessionssal och ett konsert-/kulturhus, eller åtminstone en seriös utredning.

Vad som ska hända med Huvudnässkolans aula står skrivet i stjärnorna.

Holmens fd huvudkontor

En annan byggnad som Vänersborgs kommun har skött på ett inkompetent och nästan brottsligt ovarsamt sätt är Holmens fd huvudkontor i Vargön.

Kommunen köpte det gamla kontoret samtidigt som hela hamn- och industriområdet köptes av Holmen Paper år 2010. Holmens kontor var enligt uppgift välskött när det övergick i kommunens ägo. Det sägs att allt var snyggt och i ordning, väggar, tak och till och med parkettgolven. (Så här såg den gamla huvudbyggnaden på Vargöns bruk ut 2018 – se Anders Fricks drönarfilm genom att klicka här, “Huvudkontoret för Holmens bruk i Vargön”.)

Kontoret förföll sedan det hamnade i kommunens ägo. Kommunen bröt enligt uppgift strömmen, värmesystemen frös sönder och det blev ett tillhåll. Kommunen installerade inga larm och det fanns ingen bevakning. Hela kontoret blev så småningom sönderslaget och vandaliserat. Den 22 maj i år brann kontoret slutligen upp. Den gamla anrika byggnaden från 1888 totalförstördes, endast tegelväggarna blev kvar. (Se “Branden på Holmen”.)

Vad som ska hända med Holmens fd huvudkontor är det ingen som riktigt vet i dagsläget. En återuppbyggnad skulle enligt en utredning uppgå till ca 30 milj kr. Samhällsbyggnadsförvaltningen vill riva byggnaden, men byggnadsnämnden “stretar mot”. (Se “Holmen – att vara eller inte vara“.) Den menar att (ur tjänsteskrivelse den 15 december 2020):

“det kulturhistoriska intresset behöver bedömas gentemot det ekonomiska intresset vad gäller återuppbyggnad och rivning.”

Det verkar som om byggnadsnämnden vill överlåta åt kommunstyrelsen att göra denna bedömning.

Norra skolan, Huvudnässkolans aula och Holmens fd huvudkontor – man kan väl lugnt säga att kommunen inte imponerar som fastighetsägare. Objekten utgör tydliga exempel på kommunens bristande kompetens på fastighetsområdet. Fina anrika byggnader som på grund av bristande underhåll behöver renoveras för tiotals miljoner kronor – eller rivas. Norra skolan kan antagligen säljas, men finns det någon som vill köpa Huvudnässkolans aula eller Holmens gamla kontor?

Kostnaderna för skattebetalarna riskerar att bli betydligt större än de prognoser som utredningen “Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring” kalkylerar med. Vi får se.

Och fortfarande finns det ytterligare några fastigheter som jag skulle vilja ta upp…

 

PS. Fastighetsutredningen har gett upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:fastigheter, Huvudnäs, Skola, Skollokaler, Wargön Innovation

Fastighetsutredningen (2/2)

27 december, 2020 Lämna en kommentar

I kommunens lokalförsörjningspolicy står det:

”All kommunal verksamhet ska i första hand nyttja kommunens eller de kommunala fastighetsbolagens idag befintliga egna lokaler.”

Och:

“Kommunen ska i första hand äga lokaler där det bedrivs kommunal verksamhet.”

Det här är enligt min kännedom de enda beslutade principer som finns i kommunen om vilka fastigheter som kommunen ska äga.

Kommunen bedriver den största delen av sina olika verksamheter i eget ägda kommunala lokaler och fastigheter. Varje verksamhet betalar då en hyra för de lokaler som används. Hyran ska täcka de faktiska kostnaderna. Dessa kostnader utgörs av kostnader för kapital, drift och underhåll. Blir det någon gång “problem med pengarna”, vilket inte sker alltför sällan, så är kostnaderna för underhåll de som är lättast att påverka, dvs det är där som kommunen sparar. Det kan väl tilläggas att ytterligare ett skäl till att varje verksamhet ska betala sina egna hyreskostnader är att det ska leda till en större medvetenhet om kostnaderna, och därmed förhoppningsvis till en ökad effektivitet.

Utredningen “Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring” (se “Fastighetsutredningen (1/2)”) visar att 36 av kommunens fastigheter inte nyttjas fullt ut av kommunen eller passar bättre in i en annan aktörs verksamhet. Och varför och i vilket syfte Vänersborgs kommun överhuvudtaget äger fastigheter som används av andra än kommunen själv är alltså oklart. (Du kan ladda ner utredningen här.)

En del av dessa 36 fastigheter ger en liten vinst till kommunen, andra ger faktiskt en större vinst, men de flesta är förlustaffärer. Under 2018 och 2019 gick kommunen sammanräknat drygt 10 miljoner kronor i underskott på de här fastigheterna. Och det kanske inte är så konstigt, faktum är nämligen att det inte ens finns riktlinjer för hur hyressättningen ska ske gentemot de externa hyresgästerna.

Utredningen menar att förlusterna på de 36 fastigheterna har och får konsekvenser för alla de kommunens nämnder, som hyr lokaler av kommunen:

“Resultatet för förhyrande nämnd blir att de har högre lokalkostnader än vad de borde ha alternativt att deras förhyrda lokaler inte underhålls i den utsträckning den bör utifrån hyresnivån.”

En del av de ”interna” hyrespengarna används för att betala underskotten för de 36 fastigheterna.

Det tycks för utredningen inte vara någon tvekan om att kommunen borde sälja en stor del av de fastigheter och lokaler som inte nyttjas fullt ut av kommunen eller passar bättre in i en annan aktörs verksamhet. Därom är nog också de flesta både politiker och kommuninvånare överens.

Utredningen lämnar en hel del argument både för och mot försäljning av kommunala fastigheter.

Utredningens argument mot försäljning:

* “Försäljningar minskar kommunens långsiktiga intjäningsförmåga.”
En försäljning av en fastighet innebär att kommunen går miste om framtida hyresintäkter.

* “Lån är ett billigare finansieringsalternativ än försäljning.”
Avkastningen på fastigheter är relativt hög i jämförelse med de historiskt låga finansieringskostnaderna som råder i dagsläget. Det innebär, skriver utredningen, att “det är mer fördelaktigt att finansiera nya lokaler med nyupplåning än med reavinster från försäljningar av befintliga fastigheter”.

* “Att hyra blir dyrare än att äga.”
Privata fastighetsägare har både högre finansieringskostnader än vad kommuner har och dessutom avkastningskrav från sina ägare.

* “Att hyra ger nödvändigtvis inte större flexibilitet än att själv äga fastigheten.”
För att hålla nere hyreskostnaden är det inte ovanligt att kommuner går in i långa hyreskontrakt för de verksamhetslokaler som hyrs. Därmed försvinner den flexibilitet som ibland lyfts fram som ett argument för att hyra istället för att äga.

Det finns naturligtvis fler argument, vilket också utredningen konstaterar. Det behövs fastigheter och lokaler för kultur, föreningsliv, natur och kanske också framtida expansion. Det är verksamheter som kommunen på något sätt vill gynna för att de kommer en större del av kommuninvånarna tillgodo och dessutom ger ett “mervärde”. Det här är dock lite av en djungel och här måste kommunen på ett mycket mer seriöst sätt diskutera vilka riktlinjer som ska gälla. I nuläget får t ex en del föreningar hyra kommunala lokaler billigt medan andra bekostar sina helt själva. Och skulle kommunen behandla alla lika och alla föreningar få betala marknadsmässiga hyror så skulle somliga verksamheter riskera att läggas ner.

Utredningens argument för försäljning:

* “Försäljningar av bostäder frigör ekonomiska medel för nyproduktion.”
Att sälja för att på så sätt finansiera produktion är ett alternativ och/eller komplement till lånefinansierad nybyggnation. Vid en försäljning kan nödvändiga renoveringar och eventuellt eftersatt underhåll också skjutas över till de nya ägarna.

* “Att hyra verksamhetslokaler har flera fördelar.”
Att hyra ger kommunen en flexibilitet att lämna lokaler som inte längre behövs för att bedriva verksamhet. Privata fastighetsägare har generellt sett en effektivare fastighetsförvaltning än vad kommunen har. Vänersborgs kommun har genom åren haft en historia av eftersatt underhåll på sina fastigheter och har dessutom just nu många lokaler som behöver underhållas. Det kan driva upp kostnaderna när akuta åtgärder måste vidtas. Därför behöver hyresalternativet över tid inte bli så mycket dyrare än att äga.

Det finns fler argument för försäljning. Kommunens ekonomi blir självklart bättre om de fastigheter säljs som kommunen gör förlust på. Ett alternativ är naturligtvis att kommunen höjer hyrorna. Men höjda hyror kan ställa kommunen i dilemmat att verksamheter som inte är kommunala men som gynnar flera kommuninvånare inte kan drivas vidare. Det är också svårt att veta hur stora intäkter kommunen skulle få av försäljningar. Många lokaler är nämligen inte värderade. Samtidigt måste mark och byggnader säljas till marknadspriser, för att inte räknas som statsstöd.

Det gäller också uthyrning av lokaler till låga hyror:

“väcker frågor om gynnande av enskilda, dolda föreningsbidrag och näringslivsstöd”

Om kommunen säljer sina fastigheter skulle det också kunna stimulera den privata företagsamheten. Ett viktigt argument är också rent principiellt, varför ska kommunen äga fastigheter och lokaler som den inte behöver?

I en del kommuner äger kommunen bostäder som hyrs ut till personer som inte blir godkända på den ordinarie bostadsmarknaden:

“Så är inte fallet i Vänersborgs kommun. … I ägardirektivet för AB Vänersborgsbostäder framgår att de har ett särskilt ansvar för att tillhandahålla bostäder för flyktingar och hemlösa.”

Det kan vara bra att veta, även om det också beklagas att antalet bostäder inte är tillräckligt.

Kommunfullmäktige beslutade i december att nästa steg är att ta fram en fastighetsstrategi och sedan ett styrande dokument. Det ska bli tydligt och klargjort:

“på vilka grunder fastigheter ska ägas, hyras eller avyttras.”

Bara detta arbete lär både ta sin tid och vara komplicerat, och sedan kanske ändå det svåraste återstår – vilka enskilda fastigheter och lokaler ska kommunen fortsätta äga och vilka ska försäljas? Utredningen ställer själv ett antal frågor som visar hur komplext det är med kommunens fastighetsinnehav och vad som måste redas ut och besvaras:

“Vilka typer av fastigheter ska kommunen äga och varför? Ska marknadsmässiga hyror tillämpas? Ska utgifterna för objekten täckas av inkomsterna? Finns det typer av fastigheter där avsteg från principerna kan eller ska göras? Nära kopplat till hyressättningen är även föreningsbidrag för lokaler. Kommunen behöver ta ställning till om den ska ge bidrag för föreningslokaler och hur systemet i sådana fall ska utformas för att det ska bli likvärdigt oavsett vilken hyresvärd föreningen har.”

Det kommer med all säkerhet att bli både diskussioner och djupare utredningar innan de här frågorna blir klarlagda – och de politiska partierna blir hyfsat överens.

Det är ett stort och invecklat arbete som kommunen har framför sig för att, med TTELA:s ord, rensa upp i fastighetsträsket. Men det är helt nödvändigt.

Anm. Utredningen “Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring” kan du ladda ner här.
Första delen av denna blogg hittar du här: ”Fastighetsutredningen (1/2)”.

PS. Fastighetsutredningen har gett upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:fastigheter, Kommunfullmäktige 2020

Julens budskap

26 december, 2020 1 kommentar

Så lackar julen 2020 mot sitt slut. Den har varit speciell. I skuggan av covid-19 har både de stora och de små sammankomsterna lyst med sin frånvaro. Med hjälp av mobiler och läsplattor har ändå en viss gemenskap kunnat uppnås. Man har t ex fått beskåda när barnbarnet öppnat julklapparna på distans. Många fler än vanligt har också firat i ensamhet… Kanske har några upptäckt de gemensamma julfiranden som anordnats på nätet, t ex att tillsammans sjunga Stilla Natt på julafton.

Det har varit betydligt färre julklappar än vanligt. Den riktiga känslan har liksom inte infunnit sig. Det har också varit svårt att komma ut och handla, att lämna över paketen och i vissa fall har förra årets klappar fortfarande inte kunnat utnyttjas. Jag har fortfarande kvar biljetterna till Rammstein och Iron Maiden. Och en middag med ölprovning är också innestående. Det är bara att hoppas att vaccinet ska utrota coronan så att konserterna och restaurangbesöket blir av kommande år. Under tiden får vi hoppas att folk respekterar sjukdomen och den personal inom sjukvården och socialtjänsten som tvingas arbeta oavsett högtider.

Det är nog tur att julen 2020 snart är slut…

Det kanske är läge att påminna om varför vi har firat jul under dessa tre dagar. Tänker den gamle, numera pensionerade religionsläraren…

Sedan tusen år tillbaka firar vi Jesus födelse under jul. Det är tänkt att vara en kärlekens högtid. De kristna menar att Gud blev människa i Jesus av kärlek till världen och människan. Det är samme Jesus, som föddes i ett smutsigt och ogästvänligt stall, långt från rikedom, glitter och glamour. Jesus som ville frälsa hela mänskligheten, både fattig och rik, vit som svart, kvinna som man. Och det visade han ju faktiskt inte bara i ord, utan i praktisk handling. Han stod på de fattigas och förtrycktas sida. Han värnade särskilt om de människor som hade det svårast och de som föraktades av andra. Och det var inte för att visa andra hur god han var och få uppskattning av andra, utan för att hans medmänsklighet och kärlek kom inifrån. Jesus vände sig mot de som gjorde goda handlingar för att visa på sin egen förträfflighet. Han hade inte mycket till övers för hycklare.

Idag vet jag ibland inte vart kärleksbudskapet, eller solidariteten, medkänslan och empatin, har tagit vägen hos många. Nästan 20% av Sveriges medborgare sympatiserar med ett parti som gör skillnad på människor. Som anser att bara vissa är värda respekt och solidaritet, medan andra inte är det. Och nu samarbetar två av de etablerade partierna på ett organiserat sätt med detta parti, inte minst ute i kommunerna. Och ett av de samarbetande partierna kallar sig dessutom kristet…

Och denna bloggare som kallar sig Blondin-Bella. Som under julen kallade Karl-Bertil Jonsson för tjuv och kommunist… Nästa jul lär hon väl kalla Jesus detsamma…

Det finns säkert stjärnor på himmelen som blänka, men de döljs av många mörka moln.

Kategorier:högtid, helgläsning, Jul

GOD JUL!

23 december, 2020 Lämna en kommentar

I måndags inföll vintersolståndet. Det var midvinter, årets kortaste dag och längsta natt. Det är ett dygn som en gång i tiden var fullt av mystiska berättelser, riter och offer. Tänk om inte solen skulle komma tillbaka, tänk om Ragnarök var nära…

Midvinter var en tid av åkallan av och blot till gudarna. Naturligtvis var det fruktbarhetsgudarna Frej och Freja som stod i centrum. I asaläran var de bror och syster och inte, som i flera andra indoeuropeiska religioner, gifta med varandra. Frejs heliga djur har sin naturliga och främsta plats på julbordet, grisen. Freja och hennes heliga djur katten har vi firat drygt en vecka tidigare, på Lucia. Ett annat namn på fruktbarhetsgudinnan Freja var ju Lusse. Det var då asadyrkarnas långa fruktbarhetskult började. På julen har även Tor med sin bock ett finger med i spelet. Och det sägs faktiskt, även om det är lite osäkert, att Oden under ett av sina namn, Jólnir, var julens högste gud.

Julen firas sedan tusen år tillbaka i Sverige till minne av Jesu födelse, men det är högst osannolikt att han föddes vid denna tid. De hedniska romarna, liksom våra förfäder här uppe i norr, firade ju sina fruktbarhetsfester vid vintersolståndet. Det var firanden som liksom festligheterna vid sommarsolståndet hade långa anor tillbaka i tiden och som var en viktig och omistlig del av av religionen och kulturen. Det var bättre för fornkyrkan att förlägga Jesu födelse till tiden för vintersolståndet och hoppas att hedningarna skulle börja fira Jesus – än att försöka avskaffa de uråldriga hedniska riterna. Det viktigaste var att hedningarna fick fira, vad de firade var mindre viktigt. Tänkte den kristna kyrkan. Och det hade den rätt i. Få kommer idag ihåg de gamla hedniska gudarna. Trots att de lever kvar i bland annat lussekatterna, Lusse, julbocken och julskinkan…

Så det här med kultur är en intressant fråga. Är det kristna julfirandet svensk kultur? Eller är det de hedniska fruktbarhetsriterna som är det? Finns det en svensk kultur? Och är den i så fall bättre än andra kulturer?

Det finns många frågor och säkerligen ännu fler svar. Med tanke på den “svenska” kultur, som vinner terräng bland invånare i Sverige, så skulle jag i år igen vilja återge en gammal klassisk berättelse som jag fick på Lärarhögskolan 1979. Berättelsen har rubriken ”Ett underligt folk”:

”Det var en gång en ung person från ett land i Afrika, som under ett år besökte ett land på norra halvklotet.

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare, började hen sin berättelse vid återkomsten till sin hemby. Några dagar under början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar. De åt ägg av olika konsistens och de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.

Senare på året, när solen som alla också dyrkade stod högst på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt hemlands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud.

När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade, var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.

Det hemskaste hände mig när nätterna var allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår och allesammans sjöng om hästar och talade om katter.

I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt och när de på aftonen hade ätit då kom deras gud.

Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. Han liknade vår gamla medicinman, med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna, som då blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa, att han brukar komma till dem en gång om året.

Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.”

Imorgon är det julafton och då kommer tomten med julklappar till alla barn och även, förhoppningsvis, till alla förväntansfulla politiker i Vänersborgs kommun.

Och med den berättelsen tillönskas alla mina trogna, och mindre trogna, läsare:

EN RIKTIGT GOD JUL!

Kategorier:högtid, helgläsning, Jul

Fastighetsutredningen (1/2)

21 december, 2020 3 kommentarer

I mars 2019 diariefördes en motion skriven av  Carl-Ewert Berg (KD), Dan Åberg (M) och Gunnar Henriksson (L). Motionen hade rubriken “Motion – Hållbar ekonomi”. (Du kan ladda ner motionen här.) Jag skrev om motionen några dagar senare. (Se “M+L+KD: Avyttra kommunens tillgångar”.)

Motionens syfte var att ”stärka kommunens ekonomi” och ”minska framtida räntekostnader och ränterisker”. Det handlade om att ta reda på om kommunen kunde avyttra några ”tillgångar”.

Motionärerna skrev:

”Vår motion handlar alltså om att inventera de tillgångar främst fastigheter, som idag inte utnyttjas fullt ut eller passar bättre in i en annan aktörs verksamhet. När dessa identifierats vill vi att det därefter görs en konsekvensanalys, detta i varje enskilt fall för att ett korrekt beslut kan tas.”

 Det tillsattes så småningom en utredning. Den blev klar den 17 september 2020 (den daterades felaktigt till 2019) och fick titeln “Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring”. På kommunfullmäktiges sista sammanträde för år 2020, den 16 december, beslutades att:

“uppdra till samhällsbyggnadsnämnden att ta fram en fastighetsstrategi, för vidare beslut i kommunfullmäktige, i syfte att erhålla ett styrande dokument som klargör på vilka grunder fastigheter ska ägas, hyras eller avyttras.”

Beslutet var enhälligt och var ett nödvändigt steg för att komma vidare i processen.

TTELA skrev om fullmäktige den 19  december och citerade mitt inlägg i debatten (se TTELA “Nu ska en strategi för kommunens fastigheter fram”):

“Utredningen som har gjorts var bland det mest intressanta jag har läst på länge. Det låter bra att det ska utarbetas en strategi och att det här kommer tillbaka till fullmäktige igen. Då hoppas jag att vi tittar på de enskilda fastigheterna. Jag tror att det står ganska klart att det är många av dem som kommunen behöver göra sig av med. Sedan finns det är en stor och kall hall som också behöver funderas kring men som inte var med i utredningen.”

Det var som sagt en mycket bra och intressant utredning – med målet att:

“redovisa vilka lokaler som inte nyttjas fullt ut och/eller nyttjas av andra än kommunens egna verksamheter samt att belysa relevanta aspekter av kommunens fastighetsinnehav och eventuella försäljningar”

En av motionärerna, Dan Åberg (M), sa i fullmäktige (citerat från kommunens wbb-TV):

“Min uppfattning är att kommunen ska äga och bruka dom fastigheter som vi långsiktigt behöver ha och som är till för vår kärnverksamhet. Men jag tycker inte att det är lämpligt eller bra att kommunen äger exempelvis en camping eller att man äger jordbruksmark som man inte har någon användning utav de närmaste hundra åren för bostadsbyggande och liknande. Eller att man har lägenheter som privatpersoner kan hyra.”

Det var lätt för kommunens olika partier att komma överens om utredningen och dess fortsättning, men jag antar att den dag då de enskilda fastigheterna kommer upp på bordet blir det annorlunda. Och då blir säkert enigheten inte lika stor om vad som ska säljas och vad kommunen ska behålla i sin ägo.

Vänersborgs kommuns fastighetsbestånd uppgår till totalt ca 230.000 kvm. Utredningen har inventerat de lokaler, bostäder och anläggningar som inte nyttjas fullt ut av kommunen, som står mer eller mindre tomma eller som passar bättre in i en annan aktörs verksamhet. Det handlar 36 objekt om ca 30.000 kvm lokaler och bostäder. 2018 förlorade kommunen drygt 7 milj kr (7.058.262 kr) på dessa fastigheter. 2019 var förlusten nästan 3,6 milj kr (3.566.493 kr). Det har inte varit någon bra affär.

Utredningen räknar upp de olika objekten som skulle kunna vara aktuella för försäljning. Det handlar alltså om:

“lokaler och bostäder helt eller delvis utan hyresgäster, bostäder som uthyrs till privatpersoner, lokaler som uthyrs till föreningar och organisationer, lokaler som uthyrs till privatpersoner, lokaler som uthyrs till företag samt lokaler som uthyrs till andra myndigheter.”

Under varje objekt beskrivs byggår, yta, fastighetsbeteckning, nuvarande hyresgäster, underhållsplan, övrig information som är relevant samt objektets resultat under 2018 och 2019.

Jag ska inte räkna upp alla objekt här, inte heller direkt nämna något om med vilken oordning som vissa saker har skötts, eller snarare misskötts. Det finns tex fall där det inte finns några, eller man inte kan hitta berörda och aktuella, hyresavtal. Eller faktiskt att man inte ens vet var byggnaderna ligger… Det är bara att konstatera att begreppet i TTELA:s rubrik har fog för sig, “fastighetsträsket” (klicka här).

Det har varit värre än någon kunnat ana eller befara och då skulle vi också kunna fylla i med den misskötsel som skett av kommunala byggnader där kommunen faktiskt har verksamhet. Jag tänker t ex på Norra skolan. Där har bristen på underhåll resulterat i att skolan inte kommer att gå att använda med mindre än extremt dyra renoveringar. Eller Holmens gamla kontor i Vargön. Eller varför inte kommunhuset på Sundsgatan? För att inte tala om fuskbyggen i kommunal regi som Arena Vänersborg, där snön fick taket att rasa…

Det finns mycket att önska av Vänersborgs kommun som fastighetsägare. Ibland är det nog så att man undrar om kommunen ska äga några fastigheter och lokaler överhuvudtaget…

Det man kan hoppas på är att utredningen och fullmäktiges beslut i förra veckan ska leda till att det så småningom blir ordning och reda på kommunens fastighetsinnehav, -skötsel och -affärer. Fast det finns utrymme för tvivel… Det var ju inte alltför länge sedan som det kommunala bolaget Fastighets AB Vänersborg köpte Bergagården för 4,82 milj kr, och kommer att tvingas börja med att åtgärda fastighetens VA för beräknade 7,31 milj kr…

Anm. Här kan du ladda ner utredningen ”Hållbar ekonomi – Fastigheter för avyttring”.
Andra delen av denna blogg hittar du här: ”Fastighetsutredningen (2/2)”.

PS. Fastighetsutredningen har gett upphov och inspiration till följande bloggar:

Kategorier:fastigheter, Kommunfullmäktige 2020, ttela